Morgonpsalm

Nu är den stora timma,
då allt blir uppenbart.
Ur sommarnattens dimma
fram stiger landet klart.
Nyss ifrån gavelröstet
den första svalan flög.
Nu häver jorden bröstet
till lovsång, klar och hög.

God morgon, du förtegna
och trogna fosterland!
Nu vakna dina egna
vid skog och vattenband.
Vid blåa älvars krökar,
på berg och gråa skär
bebåda tusen rökar:
en arbetsdag är här.

O Gud, som en gång gav oss
i gåva detta land,
kräv alla offer av oss,
men tänd vår själ i brand!
Låt genom tidens dimma
vår gärning flamma klart!
Nu är den stora timma,
då allt blir uppenbart.

H Blomberg:

:

I klockstapeln

Ringarn satte sin fot på trampan,
klockan rörde sig tungt, när han sade:
Ingen vet hur länge hon hängt här.
Men den gång, då kung Carl begravdes
och det ringdes över allt landet
dag och natt under flera veckor,
sprack hon - det blev liksom för mycket.

Jag såg ut genom stapelns gluggar.
Skyar gledo kring berg och sjöar
och i medeltidskyrkans skugga
lekte ringarns barn vid en runsten.

Tyst böjde jag mitt huvud
för alla klockor som brustit
under sin uppgifts dubbla börda:
sörja sitt folks tyngsta sorg
och bevara dess eviga hopp.

H Blomberg:

:

Dialog

Från öde örnberg steg profeten ned
och huggormsvassa beto domarorden:
Förbannad han, som under törnet led!
Förbannad himlen! Bliven trogna jorden!

Från öde stäpper ljöd ett väldigt svar:
Till fattigdomen varen redobogna!
Förbannat detta usla kött jag drar!
Förbannad jorden! Varen himlen trogna!

Då kom en man. Han kom från en schavott
och från ett tukthus på den öde tundran.
Hans blick var lik en mans som allt förstått
och aldrig mer kan vidgas i förundran.

Han såg hur den, som prisat kött och jord,
i ensamhet gick bort att törnekrönas,
och han såg den, som talat himlens ord,
med barn och jord och rikedom belönas.

Och han, som kom från tukthus och schavott,
log ömt och stilla åt de mörka orden.
Han kysste marken, där de båda stått.
Hur härlig himlen! Och hur härlig jorden!

H Blomberg:

:

O Herre, kom snart och lys upp natten

O Herre,

kom snart och lys upp natten.
Såsom döende längtar,
så längtar jag efter dig.
Säg min själ att inget händer, utan att du tillstädjer det,
och att inget som du tillstädjer är tröstlöst.

O Jesus, Guds Son,
du som stod tyst inför dem som dömde dig,
håll tillbaka min tunga,
till dess jag fått besinna vad och hur jag skall tala.

Visa mig vägen
och gör mig villig att vandra den.
Vådligt är att dröja
och farligt att gå vidare.
Så uppfyll då min längtan och visa mig vägen.

Jag kommer till dig, såsom den sårade kommer till läkaren.
Giv, o Herre, mitt hjärta ro.

Birgitta Birgersdotter:

Mitt år 2: Hösten

Mustens och maktens och mognadens höst - dig når jag väl aldrig,
sakta mig viskar en röst. Ödesbestämt är vårt liv.
Gyllne och blå september, då jorden i klarhet och styrka
föder sin ljuvaste frukt - o, att jag väl vore där!
Men jag är rädd att redan med förbundna ögon jag irrat
min september förbi - står i oktober nu,
står i den alltför tidiga skymningens töckniga månad,
stridens och stormarnas höst, smutsens och slagregnens höst.
Molnens fuktiga flockar jaga som nattsvarta fåglar,
nattliga fåglar ha ock tagit sitt hemvist hos mig,
byggt sina bon i min själ och hacka muntert mitt hjärta,
gnaga mitt livsträds rot, flaxa så svart för min syn.
Vad skall man göra åt det? Det finns intet i världen som hjälper,
om ej vintern och snön. - Ödesbestämt är vårt liv.
 
H Söderberg:

Enighet och rätt och frihet

 

Helgoland den 26 augusti 1841

Enighet och rätt och frihet

för vårt tyska fosterland,
låt oss sträva efter detta,
av allt hjärta, hand i hand!
Enighet och rätt och frihet
skapar nya syskonband.
Nu i glansen av den lyckan
blomstra, tyska fosterland!

A H Hoffman von Fallersleben:

Nu med en rysning föds oktoberdagen

Nu med en rysning föds oktoberdagen,
och bakom fönstrets kors i dödstyst hus
dess gryning växer grå i hotfullt ljus.
Du sover, och de trötta andedragen

bredvid mig stiga som en lampas sus.
Själv febermatt jag lyss och lyss till slagen
utav din puls, och halvt av drömmar tagen
jag skälver till vid minnet av vårt rus.

Det var en afton, och september dog,
och kanske kvällen oss med smitta slog
av glöden kring sin hektiskt heta tinning.

Nu kommer morgonen med kall besinning
och själen famlar efter nattens hägn.
Men dagen grytt med vasst oktoberregn.

F Heller (G Serner):

Djupt lutar året i sin gång

Djupt lutar året i sin gång,
nu falnar äng och lund.
Farväl med all din lust och sång,
du korta sommarstund!

Snart suckar vinterstormens röst:
allt vissnar och förgår.
Men vissnar allt, jag vet en tröst,
som likafullt består.

Låt solens välde dra sej bort
och natten växa till;
Guds starka arm blir inte kort,
han än vårt bästa vill.

Låt gulna varje blad på kvist,
låt falna varje strå;
Guds rika nåd, det vet jag visst,
den skiftar inte så.

Jag vet var glädjen har sitt hem
när frusen mark blir vit:
ännu som förr från Betlehem
når livets budskap hit.

Jag vet ett träd så friskt och grönt,
när allt har vissnat här:
på Golgata det blommar skönt
och evig frukt det bär.

Mig Kristus lovar evig vår
trots död och vintersnö,
Han ur sin grav med livet går
som aldrig mer ska dö.

C J Boye:

Flyttning

Trollsländevingar glittra över krassen
och solrosstånden i ditt trädgårdsland.
Du bryter upp i dag. De höga lassen
stå redan färdiga i gårdens sand.

Det är en hets i denna vind, som blåser
septemberkall i lummiga kvarter
och det är oro i din hand, som låser
det hus, som du för alltid överger.

Nu är det stängt. Det första lasset rullar
i väg och det skall stanna någonstans,
där solen ger åt obekanta kullar
och obekanta hus sin aftonglans.

Då går din tanke hem till kända ställen.
Du ser den fönsterruta tom och skum,
där dina barn ha stirrat ut i kvällen
från hemmets brasbelysta rum.

G M Silfverstolpe:

Om hösten

Nu är det höst och de gyllene fåglarna
flyga alla hem över djupblå vatten;
på stranden sitter jag och stirrar i det granna glittret
och avskedet susar genom grenarna.
Avskedet är stort, skilsmässan förestående,
men återseendet är visst.
Därför blir sömnen lätt när jag somnar med armen under huvudet.
Jag känner en moders andedräkt på mina ögon
och en moders mun mot mitt hjärta:
sov och slumra mitt barn, ty solen är borta. -

E Södergran:

När stormens lurar skalla

När stormens lurar skalla
kring bleka fält och land
och dystra vågor svalla
mot öde skär och strand,
när dödens lie blänker
i sommarblomstrens lid,
jag mänskans lott betänker
och hennes bråda tid.

Hör, allt omkring mig ropar:
Förgängelse och död!
Och mörkrets här sig hopar
kring dagerns sista glöd.
O Gud, mig kläd med styrka
för Andens höga strid!
Nu samlar sig din kyrka
till Mikaelitid.

Och himlens skyar jaga
mer hett och brått varann.
Sig härar sammandraga
kring himlens hövitsman.
Upp, Kristi stridsmän, vaken!
Guds kyrka, redo stå!
Nu Mikael mot draken
till väldig strid skall gå.

Se ljusets kämpaskara!
Ej frukan den betar.
Hur vapnen glänsa klara,
hör segerglad fanfar!
Igenom mörkrets länder
och heta striders bad
den hoppets blickar sänder
emot Guds gyllne stad.

Och falnar sista glöden
av solens eld en gång,
skall mörkrets här och döden
ej sjunga segersång.
Från fjärran stammar glansen
i Kristi stridsmäns drag:
de skymta segerkransen
och alla helgons dag.


S Rönnegård:

Det finns ingen som har tid i världen än Gud allena

Det finnes ingen som har tid i världen

än Gud allena.

Och därför komma alla blommor till honom

och den sista bland blommor

Förgätmigejen ber honom om en högre glans

i sina blå ögon

och myran ber honom om större kraft

att fatta strået.

Och bina be honom om starkare segersång

bland purpurröda rosor.

Och Gud är med i alla sammanhang.

När gumman oväntat mötte sin katt vid brunnen

och katten sin matmor.

Det var stor glädje för dem båda

men allrastörst var den att Gud hade fört dem samman

och velat denna underbara vänskap

i fjorton år.

-
E Södergran:

Gud, vi ber för Vattenfall

Gud, vi ber för Vattenfall och jordbruksministern
att du för dem tillrätta.
Var var de, när du lade jordens grund och lät vattnen strömma?
Vet de tiden för renkorna att föda?
Vet de var renbetena finns?
Var det de, som gav sångsvanen dess häckningsplatser?
Herre, hjälp samerna till deras rättigheter.
O Kaitum, o Sjaunja, denna stillhet, detta rena vatten,
denna rena luft kan inte mätas i pengar.
De tillhör dig.
Det vet Anders Eriksson-Sjaunja och därför
litar han på dig.
Gud, tala, som när du talade till Job,
tala och rädda din skapelse.

Septembernatt

En natt med storm.
Jag vakar ensam
och jag skall dö i natt.
Jag är beredd. 

En fråga plågar mig,
den hetsar mig och jagar:
Var intet i mitt liv som skett av vikt?

Det driver tunga skyar över himlen,
en stjärna blinkar till. Som forsars dån
är skogens sus. Likt ångestfulla härar
det kommer närmare och sveper om min själ.

Säg, levde jag väl nånsin, när jag levde?

Har jag väl sökt att fylla mina plikter
— så armt, så fåfängt, som en mänska gör?
Hur främmande är nu de vanda tingen,
hur är mig allting dött och ändlöst tomt.

Vi människor, som känner mask och myra,
som är av samma rot som blad och gräs
— vi som är ett med luftens doft och fläktar,
med all den mull som dör och föds igen!

Är ensamt vi förbannade på jorden?

Så mörkt är dånet, kall och död är marken.
Jag är ej mer ett blad av markens ris,
jag är ej mer ett strå bland barr och kvistar,
jag är ej mer en ton i dagrars ljus
och aldrig mer ett ljud i körers körer —
jag är en stelnad droppe blott i frusen is.

Var det ett hån blott att vi engång levde?

Så mörk är natten — dånet stillas sakta,
men syner stiger upp och fyller allt...

Det var engång
— en vitkall vinter —
en afton och en dag
en blick som sade:
du är mig mer än allt på jorden är.

Blir allting ringa i en stund som denna,
blir jord och himmel främmande för oss?
Jag vet det ej
— jag vet ej om jag levde
ens då —

Den blicken slocknat.
En mänskas varma hand
är jord och gräs och mull.

Mitt arbete, mitt verk? En mänskas uppgift
— det kall på jorden som en mänska gavs —
finns det ett stoft som lättare förskingras,
som lämnar mindre spår än detta gör?

Nej livet — livet
det måste binda oss med andra länkar,
det måste prägla oss med andra tecken
och foga oss i andra samband in,
om det har varit till — det måste finnas
ett annat vittnesbörd som säger att vi var!

Jag minns, jag minns engång — en natt — en sommar
en isklar juninatt, när blomstrens prakt var större
på äng och stränder, än jag sett den mer —
men liksom frusen, sluten till mot kölden,
som främmande och bortvänd mitt i all sin prakt.
Jag ser dig för mig, som du var den gången,
du skogens hjort och ljusa vindgestalt.
Din harmoni som inga ord kan måla
den fyllde allt, var rörelse, vart steg —
det var ej ensamt ditt, det växte större —
blev mänskans, undrets, varats eget steg.

En enda natt, som fyllde all min väntan.

Det sveper som ett isigt drag ur natten,
vart ljud är dränkt i tystnans djupa grav.
Och allt är borta — stelt och kallt och öde —
och jag är död och stel och tyst —

Som bottenlösa brunnar nalkas mörkret
och famnar mig...
Men varför bränner ännu mina lemmar
och varför ropar frågan utan svar?
Nu vilar döda händer på mitt huvud.
Var detta svaret — väl
så möt. Jag kommer.

K Söderholm:

En grå och stilla sjö med sanka stränder

En grå och stilla sjö med sanka stränder,
med bruna vassar och med gula trän.
Från land hörs usla kråkors hesa skrän
och i det stilla vattnet knurra änder.

Ack inom kort de skola draga hän
till mera lyckliga och varma länder,
me'ns här i köld och mörker allt sig vänder
och vinden sliter sommarns lust-palai´n.

Det bor förgängelse, evart man skrider.
I själatåget all naturn sig vrider.
En dum person går kring bland döda blad.

Den tänker på, att det var ljuvt i våras
att av en lustig liten dam bedåras,
så ljuvligt, att personen än är glad.

H Löwenhjelm:

Höstpsalm

Jag såg en rosenbuske, stänkt med blod,

jag såg ett rep som gnagt en tiggarländ,

och jag gick dädan, kvalmig i mitt mod

av dödbenskult och murken munklegend.

Ut, ut i ljuset mellan Umbriens kullar,

där höstens hav i bruna vågor rullar

och oxar, böjda under breda horn,

på vita vägar släpa lass av korn.

Det går en man bredvid mig. Är det Frans,

den fattige, vars håla jag besökt?

Nej, han är mer, ty dagens hela glans

står som en gloria kring hans panna krökt.

"Quo vadis?" Frågan darrar i mitt sinne.

Vart skall jag gå, då aftonen är inne?
Snabbt stiger natten upp som sot ur brand,

och jag är ensam i ett okänt land.

Men jag har hört den milda rösten förr,

och den har följt mig som en hasselblåst,

då som en tiggare från dörr till dörr

mitt hjärta gick och allt var lyckt och låst.

Bliv hos mig, mästare som tyder skriften,

ej som ett spökelse ur helgongriften

men som en bordskamrat i stilla byn,

där jag vill njuta torftigt bröd och vin.

Ditt väsen kom mig när i dagens glans

blott som en bländande och snabb vision,

men närmre under kvällens törnroskrans

och närmast som en andedräkt, en ton.

Nu står mitt Umbrien, skuggans land, framför mig,

jag kräver ej att se dig, blott jag hör dig,

blott då och då du bär min själ ett bud,

min vän i vind och skymning och min Gud.

Upp stiga höstens tunga moln av brons.

Du är i dem som i det sommarblå,

din skugga reses som ett hult abskons

för dem som trött i ok och hetta gå.

I aftonlandet är min ro belägen,

mitt Emaus bland kullarna vid vägen.

Det är din närhet som gör trygg min stig,

att gå i mörkret är att gå med dig.

E A Karlfeldt:

Pilgrimen och jungfrun

Du kom en röd och farlig kväll
av svalor överkretsad.
Din blick var blank, din kind var mjäll,
din mun till kyssar spetsad.
Som unga frukter dina bröst
i skygg förlitan räcktes.
Det var som björksus i din röst.
Och jag, som trott att det var höst,
till vårens våndor väcktes.

Av vilka väsen vart du förd
den väg som var min egen?
Du tog så heligt oberörd
de ödesdigra stegen.
Förstod du ej, där ljus du stod,
din vandrings sorgsna vinning,
och såg du ej, hur allt mitt blod
sjöd upp i mörk och grumlig flod
mot redan grånad tinning?

Du gick en tom och askgrå dag
din svalväg blek tillbaka,
och stum längs stenig väg gick jag,
som intet nänts att smaka.
Gud hjälpe dig en gång förstå
de ord, varav du stöttes.
Gud hjälpe mig en gång att nå
det ljus jag såg omkring dig stå
den stunden, då vi möttes.

H Blomberg:

:

Modern

Modern såg på sin hårde son.
Tyst sitt huvud hon sänkte.
Utan att akta blickarnas hån
stilla och ömt hon tänkte:

När en gång du är grå som jag,
skall du en natt helt plötsligt
höra ditt sömnlösa hjärtas slag
eka ängsligt och ödsligt.

Gamla synder och glömda sår
skola den natten svida.
O, min son, hur mycket du får
ångra och genomlida!

Låt mig kyssa din hårda mun
och dina ögon som gäcka!
Stackars de, som ha kvar den stund,
då deras hjärtan dem väcka!

H Blomberg:

:

Höstsång

Nu kom den första frosten.

Den stålgrå vikens låga strand

blev som en fallen lies rand

som färgats röd av rosten.

Nu stå de sövda träden

i höstens kalla, gula sken

med färg av lik och mull och ben

och lump och multna bräden.

Men jag, som lever, fyller

mitt bläckhorn raskt med alzarin

och fäller ned min rullgardin

och diktar blå idyller.

Är väl gardinen nere,

vem sörjer för en gulnad skog!
Av höstpoeter ha vi nog.

Gud frälse oss från flere.

Och likväl! Varför sänka

min rullgardin? Hur färgrikt grant

tänds solens sken på uddens brant,

där brustna svallar stänka.

Bland nät som torra hänga

står fiskarbåten stjälpt på hälln,

och tröskverk surra intill kvälln

vid bondens ladulänga.

Nu flyger hela stassen

av dikter om gråvädersslask

som andar ur Pandoras ask

från nordiska Parnassen.

Hur stora starka karlar,

som dricka öl och äta stek,

fått lust för sådan strängalek

man aldrig dock förklarar.

De säga att de lida.

Vad pressar deras bröst så hårt?

Att skriva vers, är det så svårt

att hjärtat börjar svida?

När skalden på en timma

kan gråta full en fingerborg,

då tror man sist att skaldens sorg

är att han ej kan rimma.

Låt gå att livet gömmer

ett uns av skratt, ett pund av gråt;

den starke ler med stolthet åt

det bittra gift han tömmer.

De gamles undanstuckna

och glömda lyra stränga vi

och spela deras melodi,

den stundom glädjedruckna.

Med feberfärg på kinden,

som varma efter vin och glam,

de röda löven dansa fram

i grå septembervinden.

De dansa inför döden

som männen vid Termopylae;

må dansande vi gå som de

mot morgondagens öden.

Stån upp till dans som galna!
Hell, Dionysus, yrans gud,

som aldrig flydde dansens ljud

att grubbla och att svalna!

När rönnens klasar mogna

och vinteräpplet glöder svällt,

då kalla stormens pipor gällt

till högtid än hans trogna.

Vi göra kol på sorgen.
Vi stoppa alla korrektur

i papperskorgens trånga bur

och bränna papperskorgen.

Vi stryka sot och aska

i skägg och hår och på vårt skinn.

I första hus vi storma in

och ropa på en flaska.

Vi skaffa violiner,

triangel, horn och oboe.

Buteljerna slås upp, och se,

de spruta som delfiner!

Vi bullra och vi svinga,

så väggens rappning brister loss,

så taket snögar gips på oss

och glas och skålar klinga.

Vi stjälpa bord och stolar.
Vi plundra husets skafferi.
Servetterna dem fästa vi

som mantlar och som kjolar.

Terriner och karotter,

ansjovislådor, sylt och salt

vi slunga genom fönstret allt

och fånga husets dotter.

Från sina hakar kasta

vi porten av som druckna män;

i lövsaln duka vi på den.

Med frukt vi faten lasta,

med tjäder, svamp och kräftor.

Och när vi druckit sist på dem,

få de som stupa bäras hem

med bindlar och med häftor.

Om stormen plötsligt vänder

vårt bord och allt som bordet bär,

låt oss, som hålla stormen kär,

stå upp och klappa händer.

Som formade i drivet

och blårött guld stå land och stad;

jag vill bland höstens döda blad

bedårad prisa livet.

V v Heidenstam:

Wallinska psalmboken 200 år: Jag vet på vem jag tror

Jag vet på vem jag tror, när mina synders minne
med ångerns bittra kval betungar själ och sinne:
botfärdig nalkas jag min Gud i Jesu namn
och öppnad ser för mig en Faders hulda famn.

Jag vet på vem jag tror, när modfälld och förlägen
jag saknar egen kraft att gå den goda vägen:
med redlig bättringshåg min bön till Jesus går,
och helighetens kraft jag av hans Ande får.

Jag vet på vem jag tror, när världens lust och lycka
mig vilja söva in och i fördärvet rycka:
jag Jesu varning hör och vandrar i hans spår
och så med heligt mod i frestelsen består.

Jag vet på vem jag tror, när livets glädje rymmer
och hjärtat brista vill bland oro och bekymmer:
jag minns vad Jesus led; min själ ock måste så
igenom svåra prov in i Guds rike gå.

Jag vet på vem jag tror, när dödens timme nalkas
och dagens heta kval i aftonskuggan svalkas:
min Jesus i sin död har döden bragt på fall.
Han lever, och min själ med honom leva skall.

Jag vet, på vem jag tror: men honom rätt jag prisar,
när jag mitt hjärtas tro med verk och gärning visar,
ej ropar Herre blott men Herrens vilja gör:
blott så i Kristi tro jag lever och jag dör.
 
J O Wallin:

Wallinska psalmboken 200 år: Bönhör mig, Gud

Bönhör mig, Gud, bönhör den svaga anden,
som, sviktande i striden, till dig beder.
Min Frälsare, om du ej räcker handen,
lik Petrus jag i djupet sjunker neder.

Betungad jag det kors ifrån mig kastat,
det du mig gav att bära och att vörda;
dock sjunker jag: ack, hjärtat är belastat
av egen tyngd, av syndens svåra börda.

Jag skröt av dygd, då frestelsen var fjärran,
jag usle, ack, hur plötsligt vid dess möte
jag glömde mig lik Simson, glömde Herran, 
och slumrande jag sjönk i syndens sköte.

Jag ropet hört: »Vak upp, du blir förgången!»
Jag vaknar upp, vill slita syndabanden,
förmår det ej: ack, jag är blind och fången.
Varkunna dig, o Jesu, räck mig handen!

Giv mig min syn, att jag må se mitt bästa;
slit syndens band: du det förmår allena,
och visa mig det helande Betesda,
det Siloa, som kan mitt hjärta rena.

Det är ditt blod, som mina brister helar,
när jag dess kraft med otro ej förskjuter;
det är din nåd, som ljus och tröst mig delar,
när jag mitt bröst ej för din Ande sluter.

Jag tror: o Gud, min otro värdes hjälpa!
Jag bättras vill: ack, styrk min matta vilja!
Låt köttets makt ej mer i synd mig stjälpa,
ej världens lust mig från din kärlek skilja.

Rannsaka mig, förnim, hur jag det menar;
mig uppehåll, att jag ej modet fäller
men vandrar from förbi de stötestenar
och de försåt, dem frestarn för mig ställer.

Då vet jag visst, att när med blygd och smärta
jag ser min synd och ångern hjärtat gnager,
är du, o Gud, dock större än mitt hjärta
och än till nåd för Jesu skull mig tager.
 
J O Wallin:

Wallinska psalmboken 200 år: Vak upp, hör, väkten ljuder

Vak upp! hör, väkten ljuder

från Sions murar än.
Se, nådens sol dig bjuder
en bättringsdag igen.
Men snart skall budet fara
från livets furste ner
och i hans namn förklara,
att ingen tid är mer.

För sent skall syndarn vakna,
där ingen morgon är,
där han skall evigt sakna
den nåd, han spillde här,
där inga böner höras,
där ingen bättring sker;
ty kan väl bättring göras,
då ingen tid är mer?

O du i synden döde,
se denna evighet,
där allt är mörkt och öde
och ej av ändring vet!
Att synden hopplöst minnas:
o mask, som ro ej ger!
Ack, kan väl hoppet finnas,
då ingen tid är mer?

Vak upp! hör, ropet skallar:
nu är behaglig tid,
nu gå, dit Herren kallar,
med bön och bot och strid!
Vill du den nåd förnimma,
som syndarn bjuds ännu,
så tänk var dag, var timma,
att nu är tid, blott nu!


 F M Franzén:

Requies

Grå faller du, tysta afton.
Den gråa höstdag lutar
sig i ro.
Trakten i tystnad vilar stum.

Stum högtidlig ljus.

*

Vid brunnens kant i skuggan
av skogens vackra kronor
vandraren dröjer.

Sköna stilla trakt, hur talar
till hjärtat du ljus.
Har väl ett heligt minnes andakt
sig lägrat för alltid
i ditt anletes höga skönhet?
Har från sin irring blinda
vid brunnen här gudinnan
lutat sig till kväll?
Har här sitt hjärta stillat
vid kvällens stråle blid
den höga smärtefyllda
Demeter?

*

Hugsvalande faller
på mitt sinne ro.


V Ekelund:

Havet

O tillflykt, säkra ro!
Hur själen än har tröttnat,
du ständigt dock, o hav,
i härlighet är nytt.
Hur månget hjärta glömt
vid denna djupa syn,
hur mången själ har stillnat!
Och mänsklighetens ädle, tankens
och sångens väldige, ha mättat sina själar,
o heliga, av dina brus, som sjunga
i morgonbrus ur Pindaros och mörkna
med Psaltaren till väldigt aftonbrus!

V Ekelund:

Jag diktar för ingen

Jag diktar för ingen -

för vinden som vandrar,
för regnet som gråter,
min sång är som blåsten,
som mumlar och går
i höstnattens mörker
och talar med jorden
och natten och regnet.

V Ekelund: