Rasslande natt-tåg rycker mig fram över skånska slätten,
sömnsjukt öga gömmer sig under hattens brätten,
bröstet andas tungt som under ett tegel,
musklerna ligga slappa som våta segel,
örat ger dova ljud som en nedstämd trumma,
tungans band ha gnatat sig stumma.
Känslorna domna som mygg i snö,
minnena blandas med gamla drömmar,
viljan somnar, tankarne dö,
själen lossnar i band och sömmar.
Men frigjord ande, den stackars trötte,
som sina vingar så ofta nötte
i flykt mot himlen, som sedan befanns
bestå av en färglös men vägbar substans
av syre och kväve i behaglig blandning,
ohimmelsk nog, men lämplig för andning,
den stackars anden han glömmer programmet
det nya-nya om materie och kraft,
och blåser från fjädrarne järnvägsdammet;
som om aldrig annat än vingar han haft
han kastar sig ut i den dunkla natten
och svävar bort över land och vatten.
Mot norr går färden luftig och kort,
men kroppen skakas mot södern bort.
I stjärnklar natt under halvtänd måne
han ser det sköna, det rika Skåne
där bovetsåker och klöveräng
och blomstertäppa vid trädgårdssäng,
på bördig lera som mjukaste mossa
för träskodda fötter breda sin flossa.
I vita stugor nu soves och snarkas
av folk som eljes om dagen är vaket
och håller sin utkik som tuppen på taket,
att veta när tiden är inne att sparkas.
Där stiger Småland med forsar och skogar,
som himlen gav stenar i ställer för bröd;
där bonden tåligt svettas och knogar
att skydda livet mot hunger och nöd.
Och Östergötland, det mögna och feta,
där ock en ande kan få lust att äta,
det skymtar förbi, tills Kolmårdens bryn
höjer sig mörkt som ett åskmoln mot skyn.
Nu ökas farten, ty det börjar lida
hemåt mot hemmets kära trakt,
där nyss han tröttnat att kivas och strida
och han med de sina förklarades i akt.
Han smyger i natten som vandrande juden
tillbaka till platsen, där hans vagga stått
och där man sedan reste hans schavott
för att ej han trodde på den nationelle guden.
Och nu hörs bruset, där Mälarns bölja
går ut i havet att sig få skölja
från bildad smuts och civiliserat damm.
Han ser bland husrader blinka fram
halvsläckta lyktor, som märka vägen
för nattlige vandrarn med osäkra stegen.
Nu ser han under sig gator och torg
och gyllne kronan på kungens borg.
Han ser palatserna och hotellen,
han ser de gamla, de kända ställen,
där han har kämpat, där han har bråkat,
där han har njutit, där han har tråkat.
Och han vill besöka dem alla, alla;
men natten är kort och plikterna kalla!
Ännu några vingslag mot malmen på norr;
där finner han vilan som duvan från arken,
när åter hon funnit att jorden var torr;
och under fötterna känner han marken,
i rimnöd förstås, ty i verkligheten
fann han en galge, som i kristenheten
mänskorna ännu i dag de vörda,
när sina profeter de skola mörda,
och "i detta tecken" (i galgens) vi segrat,
när olika tänkande oss ha vägrat
sanktion på våra mötens beslut. -
Men för att komma till meningens slut:
han satt på korset till en välkänd kyrka,
som efter ett helgon, ett nationellt,
ibland de många vi ännu dyrka
fått bära namnet, och burit det snällt
trots upplysningen och det nya ljuset -
och Adolf Fredrik kallas gudshuset.
Med en andes frihet trängar han in
i Herrans hus, där icke han varit
på femton år. Se´n dess han farit
vida omkring, och med rivet skinn
vänder han åter i kyrkans famn;
med känslor som seglarn, när han kommit i hamn
och lämnat det svala, det fria havet,
där varje bekymmer blev stilla begravet,
och blicken vidgades vid oändligheten,
men nu i hamnen stöter mot vägg
och känner stanken av bildningens drägg.
Som själen i kroppen, som fågel i buren,
så känner sig anden inom vigda muren.
Och månen skiner på predikstolen,
som lyser förgylld lik själva solen;
och bibeln den gamla, den gåtfulla bok,
på vilken man ännu ej blivit klok,
med det gamla och nya inom samma pärmar;
och mörknat timglas, som prästen härmar,
talar som silver, tiger som gull,
rinner om söndan en timme full,
som när ur tunnan man rycker svickan,
och vilar sig sedan i arbetsveckan;
en antikvitet, en symbol av tiden,
av den likväl, som ren är förliden,
kring evigt samma den vänder och vrider
som pastorns fjärding i nyårstider.
Där står det ännu, det heliga bordet,
där som en yngling han bekände ordet,
med skälvande hjärta och ljugande mun,
där i en enda, en salig stund
sin första mened han tvangs att begå
för att en plats i samhället få.
Där öppnade kyrkan sin famn så varm,
och menedarn tryckte till moderlig barm
som en värdig son till en vördad mor,
som smeker barnen med näbbar och klor.
Föräldrar och syskon de stodo på gången
och sjöngo med den förfärliga sången
om lammet, som slaktades en gång på kors,
men glömde också den tour de force,
som deras lamm så illa slaktat
för att det skulle bli hedrat och aktat;
de tackade Gud, och församlingen med,
att han så falskligt fått gå sin ed;
de bådo så varmt att han måtte den hålla,
att Satan icke hans själ skulle sålla.
Men Herren hörde visst ej deras bön,
om man får döma av senare rön!
O kyrka, kyrka, du ännu svansar
omkring i världen och tar upp ed
att ingen skall störta din Balder ned.
Men kläd honom också i stålat pansar
så växer och växer den mistelten,
gömd av lövet på de stora trän.
Den lilla busken, som grönskar i snön,
och för sitt omärkta liv i lön,
den skall en gång, kom ihåg det ordet,
det ögonblick, när som minst du tror det,
sig störta själv till den svarta Hel,
och slå din självgjorda hjälte ihjäl.
Jag ser i månljuset altartavlan,
där uppståndne Kristus mot himlen sig svingar
i marmorlekamen, men utan vingar.
Och de som i helvetet ville svavla´n,
de stå där nere så dumma och gapa,
sen faktiskt han gjort dem alla till ljugare.
Apostlarne bredvid, just icke slugare,
som trodde han skulle ett rike skapa,
en riktig monarki med ordnar och portföljer,
där fiskardrängar och snickargesäller,
de fingo sitta på kungens fåtöljer -
att här historien jag troget följer
och att min lära som sanning gäller,
det veta vi alla av de heliga orden;
ty Petrus, den styvaste av dem alla,
som kunde vika, men icke falla,
han reste sig själv en stol uti Rom
och byggde ett rike av denna jorden,
och Petri stol står ännu ej tom,
när den skall tömmas, det vete fanen,
åtminstone vet man det icke i Vatikanen.
För egen del jag antar för visst,
att Petrus var en opportunist;
ty när han skulle omsider tala
och han blev dragen ut på det hala,
förväxlade han ledigt sitt nej med ja
och visste ej hur han skulle sig ha;
ja, jag må bekänna, med rätta dessvärre,
att han desavouerade fegt vår Herre.
O Guds lamm med de djupa såren,
du föll för dumheten - och för fåren;
men i uppståndelsen steg du opp.
Det tror jag också, fast ej på det sättet,
och allra minst i en marmorkropp,
men man skall vara bra nog från vettet,
om man så fattar sakens förlopp.
Du föll för din tro, nej, för ditt tvivel,
ty liksom äpplet, när det än är kart,
inifrån gnags av den lilla vivel,
tills skaftet sitter där tomt och bart,
så gnager tvivlet på trones frukt,
när den har möglat och luktar fukt.
Du tvivlade ju på Gamla testamentet,
på sabbatens helgd och på lagens bud;
du tvivlade ju på själva fundamentet,
på Javeh, den oförsonlige Gud,
du tvivlade blint på tecken och under
och trodde icke på Satans funder,
du trodde icke, när du såg på livet,
som skaparn trodde, att allting var gott,
ty du fann allting härnere smått,
och till en jämmerdal blev oss livet givet.
Ja, hade du levat i dessa dagar,
då åter man över tillvaron klagar,
då hade du också helt säkert till sist
fått namn och heder av pessimist!
Vad ser mitt öga, så vant att se svart,
där borta på pelarns skarpaste kant!
Ett monument, av en gammal bekant!
Jag känner dig väl, min vän Descartes!
Ha, gamla tvivlare, hur kom du hit?
Förr skulle väl korpen bli vit
som Kristus där borta i höga koret
än du filosofiens nubier...
Men kanske jag gör kyrkan orätt?
Måhända själv hon haft sina dubier?
Vem vet! Om man får döma av monumentet
och av det prunkande gyllene präntet,
så var du allt en förbannad karl,
fast nog du var kyrkans bete noir!
Det är förträffligt, ditt epitaf,
och ger nog ämnen till reflexioner:
där ligger jorden svart som en grav,
höljd i trasor av olika konfessioner;
så kommer en ängel, en svarter en,
och river i luntorna så de gå sönder;
och heligt mörker, som lurat bönder,
det flyr för ljuset, som sprider sitt sken,
ty svarta ängeln med bloss i handen
han lyser upp över mörka landen.
Det påminner mycket i det stora hela
om skapelsens historiska "varde ljus",
och vore det icke i Herrans Guds hus,
jag trodde min själ det var Prometeus,
som hade sin démèlé med själve Zeus.
Du svarta ängel, som kom med ljuset,
vem släppte dig in, om icke i ruset
en kyrkans portvakt somnat från dörren
och glömt slå kors för den lede kurren!
Hur trivs du härinne ibland de trogna,
som alltjämt kartas, men aldrig bli mogna?
Men tyst, jag hörde tornurets klang,
och nattens timmar så hastigt farit!
Farväl, min ängel, bliv vad du varit,
till Vite Krist en värdig pendang!
En avskedsblick till den gamla bänk,
familjebänken, där i unga dar,
då ännu icke fattades en länk
i syskonkedjan, då mor och far...
då orgeln brusade med stormens röster,
och solen lyste på altaret i öster,
då många ljusen om julen brunno,
och barnatårar av skräckfröjd runno -
Men tyst, jag hörde att hanen gol,
och fönstren färgas av dagande sol -
om icke jag hade mitt hjärta där borta
i järnvägskupén, han kom till korta,
min starke ande, som blir sentimental
för att han får höra en tupp som gal!
Farväl nu, kyrka! Här fann jag ej
en enda lösning på livets gåta,
här var dock skönt en gång få gråta,
när ödet endast gav grymma nej...
*
Men tåget, det rasslar ren på perrongen,
och man har morgnat sig i vagongen.
Ut strävar en sömnig familjefar,
med hustru och barn i en faslig brådska,
och sen han sett efter om något är kvar,
han ropar vresigt på en fyrsitsig droska.
