Munnarna

Omkring mig simmar förfärliga munnar.

Förstadståget dunkar.

Detta är mödrar.

Rovfiskmunnar,

spärrade och spända i girig ångest:

äta eller ätas.

Själva uppätna (ingen har märkt det)

släpar de sitt innanmäte i kasen.

Döda ögon, död ångest,

rovfiskmunnar.

Detta är den älskande.

Färgsvullen svampmun

suget efter byte.

Skammen att ha givit sig, den lurades skam,

suget efter tusen triumfers hämnd,

blir aldrig mätt,

lagrar sig i pinad fräckhet

runt en blöt svampmun.

Detta är den fromme,

som med helig snörpning

gömmer och förnekar sina läppar.

Syns inte, finns inte - 

Gud själv kan inte se dem.

Varför är han rädd för sina läppar?

Hur ser de ut när han sover?

Detta är den lyckliga,

hon som blev en ägande.

Bland alla de kämpande

är hon den som segrade.

Ingen hävstång bänder upp de käkarna,

hopskruvade kring livsvinsten.

Men där vid fönstret,

halvöppen,

blommar en mun som ingenting fångar.

Vad andas du så över vida världen,

så världsfrämmande?

Dig själv?

När skall du skrämmas dit ner i djupen

till rovfiskar

och sugmunnar,

snappa vilt efter jagat byte, 

hugga förtvivlat åt de andra?

I morgon redan, 

om du vill leva.

Så vill jag ta min stav och vandra

och söka en annan värld åt dig,

en värld där munnar får vara blommor

och andas som blommor

sin livsanda

och flöda som blommor

av djupa skänker

och stå som blommor

lyckligt öppna.

Omkring dig glafsar våra djuphavsmunnar.

Förstadståget dunkar.

K Boye:

Kyssarna

 

För var versrad som jag gör
lovar du en kyss mig giva;
arket fullt jag borde skriva,
mindre har jag skrivit för.
Men man måste hålla måtta,
jag med vers, med kyssar du.
Låt mig räkna: Där är sju!
En därtill det gör mig åtta.

Numro åtta är fatal,
Greklands sångmör voro nio,
och en svensk därtill gör tio. --
Elva var apostelns tal,
ty jag räknar icke Judas,
honom, som i vänners lag
kysste falskt; det gör ej jag,
helst när vackra läppar bjudas.

Huru står min räkning här?
Aderton; det är dock något.
Nitton -- rimmet gör besvär,
därföre jag fyller tjoget.
Strofen är ej full som jag,
in i hamnen vill jag styra,
därföre till godo tag
denna gång med tjugofyra!

E Tegnér:

Den fängslade bardens maka

 

Fick fordom jag vara i blomstrande vår 

din unga, din lyckliga brud,

hur skulle jag nu, när stormen slår, 

ej stå trofast hos dig inför Gud? 

Ej kunde jag dela din ära och glans, 

där din bana gick högt över min, 

men i fängelsets cell, här rum för mig fanns, 

sen dig lidandet korat till sin. 

Och icke din ära, din glans och ditt namn 

det var som hit lockade mig: 

Men mig fängelset syntes min käraste hamn, 

sen där man fängslade dig. 

Går än genom sekler i jubel ditt namn, 

nu trycker dock bojan ditt bröst. 

Men kanske ges ro i en älskande famn 

eller lugnar en smekande röst. 

Och levde jag en gång i kärlek och vår 

den strålande dagen med dig, 

så lyser nog än, fast mörkret här rår, 

ett stilla ljus dock för mig. 

Då ville jag skämta i kärlek och vår, 

din unga, din lyckliga brud. 

Nu vill jag väl ock, då sorgen oss slår, 

stå trofast hos dig inför Gud.

F C Runeberg:

Som sol om våren stiger

Som sol om våren stiger 

i makt mot himlens höjd 

och all naturen viger 

till livets nya fröjd, 

i själens riken Anden 

går fram med vårens bud: 

nu brista alla banden, 

nu skapar livets Gud. 

Som elden guldet renar, 

så Andens helga glöd 

med själen sig förenar,

att synden varder död. 

O salighet och fruktan, 

när Anden kommer när! 

O nåderika tuktan, 

o eld, som allt förtär! 

Vad intet öga spanar, 

vad intet öra hör,

vad ingen tanke anar, 

när Anden hjärtat rör, 

ur djupen uppenbaras, 

från höjden stiger ner: 

Guds hemlighet förklaras, 

och tvivel är ej mer. 

Du höga kraft, jag längtar 

åt dig att giva mig. 

Min ande törstar, trängtar 

att varda ett med dig. 

Din kärleks eld låt tändas, 

skriv i mitt bröst din lag. 

Min död i liv låt vändas, 

min natt bli salig dag. 

Guds Ande, du allena 

vårt släkte fria kan, 

från självisk lust oss rena 

och lösa hatets bann. 

Blott du kan folken lära 

med skilda tungors ljud

ett enigt lov hembära

åt allas Far och Gud.

Du klara gudomslåga,

du sol som vår vigt in,

Guds svar på livets fråga,

i våra själar brinn!

O kom att nu oss viga

till liv som död ej vet,

men utan gräns skall stiga

mot okänd härlighet.

N Beskow:

Till mademoiselle Groth

Den 28 februari 1838

Hav tack, du vänskapsfulla röst! 

vars hälsning mig så högt behagar. 

Du stämma från de forna dagar, 

men ur ett ungdomslivligt bröst! 

För mycken heder du mig gör? – 

Att bli de forne Stores like 

jag hoppas ej – och deras rike 

av mig ej eftersträvas bör. 

En själavandring likväl finnes, 

som ingen otro neka kan, 

ett andans bud från man till man. 

De gamle fört mig det till minnes: 

Att se vid egna tankars sken, 

fast mången det ock skulle klandra, 

och hellre gå på egna ben 

än åka bakpå med de andra. 

Så tänkte de, de Store Män, 

som fordom gåvo Snillet lagar; 

så deras lärling tänker än, 

en mindre man i sämre dagar. 

Lev lycklig! Ungdomsblommor bär 

din glada dröm i sena åren. 

Dröm fort så ljuvligt! Med dig är 

än i ditt inre rätta våren. 

Vördsamt E.G. Geijer

E G Geijer:

Marsch

För ljus och sanning, rätt och ära 

är varje man en född Soldat, 

och för sin plikt att vapen bära, 

det är den bästa hjältedat. 

Den något vet att älska mera 

än livet – och att frukta mer 

än döden – svag för ingendera – 

han har det rätta krigsmanér.

E G Geijer:

Gräl - och allt väl

Litet gnabb ibland 

skadar intet grand, 

om man blott älskar varann, 

mulen himmel ock 

klarnar åter opp, 

så är naturens lopp. 

Hjärtat i sin bur 

är ett litet djur 

som tar stundom häftig fart.

Kärlek och tro 

smeka det till ro 

helt snart. 

När som jag tänker på min vän 

solsken har hjärtat då igen.

E G Geijer:

Skogsbon på slättbygden

Jag är i skogen födder 

bland berg och sjöar blå, 

sedan så blev jag nödder 

att bo vid Fyris´ å. 

Må kornet, rågen 

på slätten frodas än så väl, 

till skogen, vågen 

och bergen trår min själ.

E G Geijer:

De små

Hoppa, dansa, 

dockor ansa, 

lyssna till Pappas röst. 

Bannas, glömma, 

leka gömma, 

somna vid Mammas bröst.

D’ä vårt tidsfördriv, 

d’ä vårt lilla liv, 

nog kommer den som stör det, 

levnad, svett och tråk, 

huvudbry och bråk, 

men vi, vi rå ej för det. 

Snart står där med allvarsamma later

i den glada krets en Informator. 

Guvernanten kommer i det samma,

ställer sig emellan flickorna och mamma, 

då blir ej tid att leka mer, 

det heter då sitt ner, sitt ner ! 

Och kära vän! 

kan man läxan än?

Ack! tills lovtimman klingar, 

och tiden åter får vingar. 

Hoppa, dansa, 

dockor ansa, 

lyssna till pappas röst. 

Bannas, glömma, 

leka gömma, 

somna vid mammas bröst. 

D’ä vårt tidsfördriv,

d’ä vårt lilla liv. 

Nog kommer den som stör det, 

levnad, svett och tråk, 

huvudbry och bråk, 

men vi, vi rå ej för det, 

vi små, vi små.

E G Geijer:

Med ett par kalsonger

Emot vinterns våda,

som just nu, Gud nåde 

oss! så häftigt rår 

och med ömma delar 

alltför omilt spelar,

då man ute går, 

dessa blyga slöjors skänk 

tag emot! och på mig tänk!

E G Geijer:

Till Knut med ett par byxhängslen

Den 24 december 1831

Denna gåvas syftning 

är en högre lyftning.

E G Geijer:

Korgen

Ur Erotiska sånger av U.C.W., Stockholm 1799

I maj, otålig och allena, 

min korg med blommor fyllde jag, 

min suck, med näktergalens slag, 

flög att i lunden sig förena. 

Alin på ängen fåfängt sökte,

på kullens höjd, och fann mig ej, 

men den förvägne mötte mig

där bäcken sig bland viden krökte. 

Ett år han följt mig, öm och trägen: 

jag skämtat med hans bön och hot; 

men nu han, störtad till min fot, 

fann mig i skuggan så förlägen. 

Jag darrade och kinden glödde, 

jag ville fly – han höll mig kvar, 

mig kyssande på tuvan bar, 

och mina blommor där förströdde. 

Han mig i sina armar snärde, 

och gäckande min gråt belog, 

och sedan grymt den blomman tog, 

som gjorde hela korgens värde. 

I unga flickor, frukten listen 

och faran av en skuggrik lund; 

ty korg och blommor samma stund 

ni stackare så vådligt misten. 

U C Widström:

En plöjarevisa om våren

 

Tranorna kommit och isarna gått
och vårens våg går mot norden.
När mitt lilla rikes gränser den nått
är det tid sätta plogen i jorden.

Där solen blottar av åker en flik
gå raska hästar och karlar,
och soldränkt vårluft är full av musik
av lärkor och visslande harar.

Lugn följer jag plogen med jämna steg
och tyst lägger fåra till fåra
och tänker på dem som plöjt samma teg
i tider värre än våra.

Till börden är jag en plöjareman
av landets yppersta adel.
En plöjareman och en röjareman
förutan fruktan och tadel.

Min vapensköld är en blänkande bill
som skurats av släkt efter släkte.
Och aldrig en fläck på den skölden synts till
så långt som anträdet räckte.

I ljusa dagar en solbränd hand
jag knyter om blanknötta hornet.
Som redlig man vill jag plöja mitt land
och reda till jorden för kornet.

All förna och stubbar och skräp från i fjol
att multna i jorden jag gömmer,
nya löften ger majdagens sol,
om nya skördar jag drömmer.

Mitt sinne fylls av ett vårligt hopp
och jubel förutan all ände,
när solen river ur plöjarens kropp
all vinterns värk och elände.

Luften dallrar av ångande mull -
av kraft som vill alstra och skänka
för plöjarens möda hans lada full
när Brittmässlöven de blänka.

De bli till sång alla ljuden jag hör
med rytm av vickande bogar -
från täppor och vretar en arbetets kör -
en hymn till skärande plogar.

Carl Larsson i By: 

Att vilja skydd, att gå i trots

 

Ack, vad jag längtar efter

att hålla fred med var och en

och nyttja sina krafter

till vänfärd god och ren!

Man längtar ju till himlen,

där fri från alla jordens band

man fattar glad i vimlet 

sin värsta oväns hand. 

Men under himlens skyar

ska alltid krut och rök ta vid.

Så sant du tror på något,

så blir det kamp och strid.

Att tro är det rebellska:

att vilja skydd men gå i trots.

Blott den som ej kan älska

kan slippa från att slåss.

K Munk:

At ville værn, at måtte trods

 

Ak, hvor jeg længes efter 

at eje fred med en og hver 

og bruge sine kræfter 

på lutter vennefærd. 

Hvor længes man mod himlen, 

hvor fri fra alle jordens bånd, 

man fatter glad i vrimlen 

sin værste uvens hånd. 

Men under himmellåget 

skal evig bølge røg og damp. 

Så sandt du tror på noget, 

så vil det noget kamp. 

At tro er det rebelske 

at ville værn, at måtte trods. 

Kun den, der ej kan elske, 

kan slippe for at slås. 

K Munk:

Två jutar

Den ene var mörk och senig. Han kom från Jyllands hed. 

Han skulle hem till sin faders gård, bara det blev fred. 

Han sov ej stort om nätterna. Han hade ingen ro. 

Han drömde att det var hans far som mistat get och ko. 

Den andre var från Falster, lurvhårig, barkad och brun, 

men skägget på hans haka var bara en gosses fjun. 

De plundrade gråa byar med övermakt, grym och stor - 

sen drömde han att han hade dräpt sin egen fattiga mor. 

De sågo klungor av låga hus vid skogens svarta rand 

och drömde de voro hemma och ej i fiendeland. 

De voro med vid Brunnbäck när bondehären vrok 

den jutska horden i älven och skakade av sitt ok, 

de flydde genom Långhedens morar och moras, 

följda tätt i hälarna av pilskott och vredgad mas. 

De ville hem till Jylland, till Falster och till Fyn. 

På Gussjö väldiga myrar sjönko de ner till dyn. 

De gingo ner sig till midjan och sen till bröst och hals. 

De ropade: "Herre Jesus" först. Sen sade de intet alls. 

En fattig far på Jyllands hed vart ensam i stuguvrån, 

en fattig mor på Falster såg aldrig mer sin son.

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Ej på branta bergeklinter

Ej på branta bergeklinter

gott är efter liljor gå: 

snart kan hända foten slinter; 

svårt blir åter att uppstå: 

dock om man en ädel lilja

vet sig få av dygder mång,

skull´ han då ej dit gå vilja?

Sådan gör hans livstid lång.

Vackra blomster ock upprinna

uti vattnen här och där;

dock jag önskar dem ej vinna:

de förvaras med besvär:

ty så snart en sådan mister 

vätskan som hon växt uti 

all dess täcka fägring brister 

om hon tätt ej vattnad blir. 

Farligt är ock sig begiva 

dit man sjöros hämta får: 

mången så kan våtskodd bliva 

att det över öron står. 

Är då grannen med sin öka 

ej tillstädes - stackars man! 

Fåfängt får han sig där kröka; 

själv ej hjälpa sig han kan. 

Höga Guda-lustegårdar

rara rosor hava väl; 

men slätt intet jag dem vårdar: 

fri jag är och ingen träl. 

Trägårdsvakten måst du giva 

lön och bön om du vill in; 

eller måst du ute bliva,

hava harm för möda din.

Händer ock att in du släppes, 

vilken nåde du då får! 

Porten åter strax gäntäppes; 

grannlåt finns i alla vrår. 

Då bär till att niga, bocka; 

hättan djupt måst lyftas av: 

vill du dig skön ros då plocka 

a la mode håll dig brav. 

Tör sen hända någon annan 

redan valt den samma ros, 

se! då står det dig i pannan 

om med blygd du måst din kos. 

Därför ock du väl besinna:

andras ägor gå förbi: 

skönsta liljor väl vi finna,

där vi kunna vara fri´.

Sedan du ock ej försaka,

fastän liljan tyckes rar,

något litet henne skaka,

pröva väl vad kraft hon har: 

bort! om hon är maskebiten! 

Om än skönt hon har sin lukt; 

kan dock masken, fastän liten,

hindra blommans bästa frukt. 

Ibland törne-vassa taggar 

svårt ock är att liljor få: 

mycket där dig känslan aggar, 

bättre är att bli därfrå. 

Vad är åt sig såleda våga,

när ej nöden fordrar det? 

Liljor vi med mindre plåga 

finna väl. Kom, följ mig med! 

Ack! de dale-liljor sköna 

mellan höga bergen stå 

uti blomstrand’ dälder gröna

äro de du söka må: 

Lagom vätska, lagom hetta,

lagom jordmån hava de; 

därför skynda dig att leta 

var du dessa kan få se!  

Litet tillförne vinteren grymma

Litet tillförne vinteren grymma 

stormade, vräkte med snöglopp och ur: 

djuren all måst i sin’ kulor inrymma,

var och en herde satt still i sin kur. 

Åter har Himmelen ändrat den kvida; 

vintren är borta och sommaren när: 

lust är nu bo uti Nordanland vida; 

allting nu kvicknar och lever nu där. 

Luften är klarare, dagarna längda;

natten har avklätt sin sörjande dräkt: 

sorgmolnen äro av solen bortträngda; 

blidaste västanvind är ock uppväckt. 

Lundernas grönska nu skogarna toppas,

barken är lossnad, trän giva god sav,

dalarna blomstras och kvistarna knoppas,

vilken stor hugnad vi hava därav!

Slätmarken höljes av gröna tapeter,

backar av liljemångfärgade blad,

vallgossen trallar i marken och betar

lammungar sina och gör sig helt glad.

Lurar och hornen nu dagligen klinga,

eko i bergen där giver av skall:

djuren ock kvicka bland buskarna springa,

herden får driva sin boskap i vall.

Kommer Herdinnan och honom så möter; 

kämpevis höras då spelande ljud: 

hornen och lurar mot pipor och flöjter 

brumma som voro där Brudgum och Brud. 

Kirrande lärkan i luftena kvittrar: 

orren vid orrhönan kuttrar så täckt: 

lilla vår steglitsa hjörtligt ock pittrar,

göken han är ock att gala nu väckt. 

Sunden bland holmarna öppna vi finna; 

sprittande fisken i lugnet också: 

klara kristall-lika källbäckar rinna 

sorland’ i stenarna där de framgå. 

Det gäller att så en ädel säd

 

Det gäller att så en ädel säd 

på vandringen genom världen, 

att giva det vackraste inom en 

till dem som man möter på färden. 

Det gäller att giva sitt hjärtas blom 

och strö dem ut till de många. 

Det gäller att älska, för'n sol går ned 

och skuggorna falla långa.

Ida "Adi" Granqvist:

Jag vill möta...

Rustad, rak och pansarsluten

gick jag fram -

men av skräck var brynjan gjuten

och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,

svärd och sköld.

All den hårda fiendskapen

var min köld.

Jag har sett de torra fröna

gro till slut.

Jag har sett det ljusa gröna

vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet

mer än järn,

fram ur jordens hjärta drivet

utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,

där jag frös.

Jag vill möta livets makter

vapenlös.

K Boye:

Vid kung Fredriks kröning den 3 maj 1720

Vid kung Fredriks kröning den 3 maj 1720

Vad i sin period den högsta höjden sett
plär åter strax därpå det lägsta fallet röna.
Kung Karl man nyss begrov, kung Fredrik nu vi kröna
- så har vårt svenska ur gått ifrån tolv till ett.

En torr och kall vår

 

En torr och kall vår 

gör sommaren kort

och vintrens föda fördriver.

Gud hjälpe, som rår, 

si våren går bort

och liten glädje oss giver.

Sol varma, 

förbarma! 

Hos vädret torrt

nu kölden sommaren river.

Gott majeregn giv, 

lät dugga tätt ner,

lät varm dagg örterna fukta!

Oss torkan bortdriv, 

lät frostet ej mer

de späda blomsteren tukta!

Var nådig, 

var rådig! 

För dem jag ber,

som Herran tjäna och frukta.

Lät väderet kollt 

och torkan oblid

ej tvinga rosorna röda,

lät åkeren stolt 

ej läggjas så nid,

att han ej bondan kan föda!

Bevara 

från fara 

i allan tid

den späda jordenes gröda!

Lät himmelens port 

utvidga sin gång,

hjälp molnen högre uppstiga,

lät höra oss fort 

skön näktergals sång,

som kölden tvingar att tiga!

Lät sjunga 

de unga 

med stämmor mång!

Lät barnen dansa och niga!

Lät dansa å rad 

folk, stora och små,

lät färla sommarens färlor!

På blomster och blad 

lät tillra och stå

de våta himmelska pärlor!

Lät kvittra, 

lät tittra 

steglitsor små,

hos granna svenska sädsärlor!

Giv glädje och tröst,

lät lärkjan ej dö,

lät leva sommarens svala!

Hugsvala vart bröst 

på Sveriges ö,

som nu mån sorgeligt tala!

Giv sommar, 

giv blommer, 

giv gott grönt hö,

lät göken ropa och gala!

Mot gryningen blek, 

mot dagningen blid,

när natt och dag sig åtskilja,

lät höras mång lek 

om sommarens tid,

djur dansa, spela och gilja!

I strömmer 

ej glömmer 

mång lax, mång id,

mång fisk tå hava sin vilja!

Gör dagen oss lång, 

gör natten oss klar,

lät duggregn varma nerfalla

och locka till sång 

den fågel som har

tyst varit vinteren kalla!

Lät klinga, 

lät springa 

mångt hjon, mångt par,

lät fröjdas människor alla!

Gack fruktbar oss upp, 

gack fruktbar oss ner

och hälsa byar och städer!

Mång åkermans kropp 

tå gläder sig mer,

som går i tunna linkläder.

I dalar 

trast talar 

och mång mun ler

och mång trumpetare kväder.

Ja, ljuvliga sol, 

tu fattig mans vän,

som titt sken ingom villt spara,

lys uppå vårt bol 

med sommar igen,

lät köld och torka bortfara!

Nu längta, 

nu trängta 

kvinnor och män

att gå i solskinet klara.

Gör sorgen oss kort, 

bliv åkermans vän,

lät grönska skogar och dalar,

driv torkan oss bort, 

giv vätskan, som än

mång bondes hjärta hugsvalar!

Lät sjunga 

mång tunga 

om fröjd igen,

som nu bedröveligt talar!

Lät skogen stå grön, 

lät jorden få fukt,

se till, att oss intet trängjer,

lät fläkta en skön 

och härlig en lukt

av skogar, åkrar och ängjer!

Lät kransas, 

lät dansas 

med fröjd och tukt,

lät bäddas brokota sänger!

Lät gräset bli blött 

och blomsteren skön,

lät dansa lilla lekatten,

lät fläkta oss sött 

vitt ut uppå sjön,

lät skönt vär blåsa på hatten!

På ängen 

giv sängen 

i gräset grön

åt dem, som färdas om natten!

Lät ämbetsmän få 

rätt bruka sin hand

och trygg på resa sig giva,

lät köpmänner gå 

till vatten och land,

tit de helst handelen driva!

Av rosor 

och kosor 

ibland all stand

lät mången fröjdefull bliva!

Lät dagen bli varm! 

Mång herde tå står

i mång grön, lustigan skugga

och rester sin arm 

åt getter och får.

På bär och äpplen lät tugga!

Från plogen 

åt skogen, 

så vitt han når,

lät oxen titta och glugga!

Släpp boskapen vall, 

lös oxen ur bås,

driv fä och fänat åt skogen!

Lät öken få stall 

in under Guds lås,

lät bonden glädjas vid plogen!

Höst mustig 

gör lustig, 

lät säden fås

av åkren ymnig och mogen!

Lät grönskas hans får, 

lät blomstras hans äng,

hjälp fylla bingarna blotta!

När bonden själv rår, 

får krigsman ock säng

att vila lemmarna trötta.

Still vreden, 

giv freden! 

Mång piga, mång dräng

tå glädjas över all måtta.

På blomster och löv 

lät stimma de bi,

som draga honungen söta!

Men luften blir döv 

av buller och skri,

där sig två krigshärar möta.

Still vreden, 

giv freden, 

Gud statt oss bi,

som bäst kan fienden stöta!

Tu råder om krig, 

tu råder om allt,

tu rår om himmelens fäste.

Ty vill jag ock tig 

allt hava befallt.

Hjälp oss till fot och till häste!

Gör frodigt, 

frimodigt, 

vad nu är kalt!

Tu vest allena vårt bäste.

Vi have, o Gud, 

tig syndat emot,

förlåt oss bristerna svåra!

Vi vele titt bud 

med bättring och bot

nu följa dagarna våra.

Lät falla 

med alla 

tin vredes hot,

och dämp allt, vad oss kan dåra!

Dämp vällusten ner, 

tin gåvor oss lär

alltid rätt nyttja och bruka!

Och äntlig jag ber, 

hjälp deras besvär,

som tuktigt sina bord duka

och hjälpa, 

ej stjälpa 

den hand, som bär

en tom och söndrigan kruka!

Giv dem ett gott år, 

dem lyse tin sol,

som årsens tider vet dela,

dem månen ock gå, 

i år som i fjol,

att ny och nedan ej fela!

De andra 

lät vandra till tomma bol,

som aldrig hjälpa sjukt hela!

Islossningen i Uleå älv

Sömnlös ryter i ljusnad majnatt
Ämmäs våg uti snövitt svall.
Överlistad, men aldrig kuvad,
först förkunnar hon vinterns fall.

Och då reser sig Koivukoski,
kastar trotsande bojan av.
Klämd med brak uti tjugu forsar,
svindlar isen i Niskas grav.

Vred han kämpar mot Ahmas´ bölja;
tornhög reser sig än hans prakt.
Fåfängt! Pyhä, som kölar bräcker,
Pyhä krossar hans vilda makt.

Störtad, stönande, stupad, stormar
vinterhären från fall till fall,
plundrar, flyende, kvarnens kuggar,
ladans skördar och strandens tall.

Slagen nalkas han Merikoski.
Se, då än vill han våga allt;
tornar skyhögt de vita murar,
ropar trotsigt åt floden: halt!

Vad! Den starke, som aldrig ryggat,
Oulu, hejdas i loppet han?
Blek förtvivlan stränderna griper,
vattnens furste besegras kan!

Ve, i vanmakt böljorna häva,
silas slagna kring nejden ut.
Fälten dränkas, gatorna sköljas,
floden stiger med var minut.

Då - i stunden av stum förfäran
dånar isen med åskors knall,
och den dignande dammen bågnar,
brakar, brister för flodens svall.

I millioner och än millioner
vita, skimrande spillrors tåg
skingras väldiga vinterhären,
att förgås uti havets våg.

Nejden andas. Böljorna sjunka.
Skummig går över brusten damm,
fri och segrande, stolta floden
majestätisk sin bana fram.

Z Topelius:

Valborgsnatt

Sent omsider står jag vid ödenas berg.

Runtomkring som ovädersmoln

skockar sig formlösa väsen, skymningsdjur,

svartvingade,

fosforögda.

Stannar jag? Går jag? Vägen ligger mörk.

Stannar jag fredlig här vid foten av berget,

då rör mig ingen.

Lugn kan jag se deras kamp som en dimmans lek i luften,

själv blott ett vilset öga.

Men går jag, går jag, då vet jag ingenting mer.

För den som tar de stegen

blir livet saga.

Själv eld

skall jag rida på ringlande eldormar.

Själv vind

skall jag flyga på vingade vinddrakar.

Själv intet,

själv förlorad i stormen

slungas jag död eller levande fram, ett öde framtidstungt.

K Boye:

David Livingstones 150-åriga dödsdag: Det var i Westminster Abbey

Det var i Westminster Abbey, 

de dödes tempelgård.

Det är som en stilla mässa

att gå där från vård till vård

och lyssna till röster ur fjärran,

till röster, som aldrig dö,

men sjunga ur hårda stenen

likt böljor kring klippig ö.

Jag gick där länge och lyddes

och drömde. Så kom jag till slut

fram till en platta i golvet,

där kärleken huggit ut

en runa med skälvande händer,

liksom en mor för sin son.

Och namnet, som lyste mot mig,

var David Livingstone.

Jag knäppte tyst mina händer.

Jag såg detta tårarnas land,

vid vilket hans hjärta var fästat

med oupplösliga band.

Jag såg dessa ökenvidder,

jag såg denna suckarnas mar,

för vilken sitt liv, sin glädje

han offrat, tålig och stark.

Sist slöt det sig allt tillsammans

i detta: en döende man,

som knäföll i bön för det folket,

för vilket hans hjärta brann. -

Vad tror du den bönen gällde

i Herrens ögon, o säg?

Tror du ej, att den reder

därute Gud Zebaots väg?

Och vill du ej gå i anden

med oss, dina sändebud,

dit ut för att se hur vildmark

blir klädd i örtagårdsskrud,

att se hur guldet från Ofir

blir skärat och hamrat och sist

till altarkärl härligt format

förutan vank eller brist?

Det var i Westminster Abbey.

Minut för minut förgick.

Men något av evighet ägde

vartenda ögonblick.

Och löftet steg ur ett hjärta

mot valvets förtonande rand:

att leva och dö i jubel

för David Livingstones land.

Ida "Adi" Granqvist: