lördag 11 mars 2023

Alle fronters Gud















Jeg er Herren. Ingen ydermere.
Løgn hver magt, I ellers kommer ud for.
Luften, jorden, havet er jeg Gud for.
Jeg er Herren, alle fronters Gud.
Bild jer ind, jer er det, der regerer!
Guddomsmagt har ene kærligheden.
Derfor, derfor er jeg Gud for vreden,
når I håner kærlighedens bud.

Med jer længes dag og nat mit hjerte,
mine børn, mig alle dyrebare.
Gerne vilde jeg jer om mig skare,
vise vej jer gennem al fortræd.
Men I spytter ad min godheds kerte,
vil jer selv, og søger kun jert eget,
har i onde hjerters mistbænk plejet
uden skam vor fjendes dragesæd.

Trampes kærligheden ned for fode,
vil I livet til et helved gøre
for hverandre, vil I ikke høre,
er jeg Gud for nidkærhedens harm.
Triumfer en tid! vær vel til mode!
Hvad du sår - du høste skal det samme.
Grib til sværd, og sværdet skal dig ramme.
Langsom løfter jeg min tunge arm.

Værgeløse Abbesiniens byer,
I der kvastes midt i fredens virke,
mens jer kejser knælte i sin kirke,
løfted bønner mod det stumme hvælv!
De, der sendte jer de bomber, flyer
nu fra deres knuste hjem och skriger.
Han, der Fyrster jog fra deres riger,
er nu flygtning hjemme hos sig selv.

Jeg er Gud for luften, jorden, havet;
alle fronters Gud. Jeg gi´er mig stunder.
Men jeg læger altid retferds vunder,
slår med knythånd uret i dens syn.
Spot mig, dræb mig, få mig väl begravet!
Se, jeg står her atter. Min er dommen.
Endnu er min time altid kommen -
med gengældelsernes hvasse lyn.

Stig Dagerman 100 år: Jorden kan du inte göra om

















Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ. 
Endast en sak kan du göra: 
en annan människa väl. 

Men detta är redan så mycket 
att själva stjärnorna ler. 
En hungrande människa mindre 
betyder en broder mer.

Stig Dagerman 100 år: Dimman tvingar bilens ögon

 




Dimman tvingar bilen
att se uppåt 
Stig ur på den blanka vägen 
och se hur natten löser stjärnmanteln 
från skuldran 
och naken vandrar in i det andra rummet.  

Dimman snöar i bilens öga 
och natten i ditt eget 
Allt ljus är bara moln 
som glider undan händer 
Spegla ditt öga i den blanka vägen 
tills det brister 
brista är det enda hoppet

Flaget, der kun lever i sin kiste
















Hvorfor vil du hejse flaget, når du tror, det er en klud? 
når du skolker fra den løftning, der er flagets bøn og bud? 

Det at hejse Dannebroge, vogt dig, det er aldrig spøg. 
Flaget hævner, hvis du regner det kun for et legetøj. 

Se, dets røde farve svulmer i et kald på offermod, 
til at elske har du ræt kun, er du rede med dit blod. 

For dit hjertes skyld lad knuse, om det kræves, hjertets hvælv! 
thi, o menneske, dit hjerte det er mere end dig selv. 

Mærker ikke du det hvide drage mod uskyldighed, 
kræve sindet blankt og svigløst, så du slår dit øje ned. 

Du, som bærer tvende tunger bag din læbes glatte hud, 
bid den ene af, men hurtigt, bid den af og spyr den ud! 

Står du der og hejser flaget, skønt dets sjæl er lagt i bånd!
Tror du blot, det er en tøjstump? Vet du ej, et flag er ånd? 

Ydmyghed er Danmarks merke, ja, men ingen debitors. 
Ej vort sunde kors skal plantes hos et unaturligt kors. 

Ej dets høje dug skal bruges i ett lavt komediespil! 
stikkande os slår i øjne, at vor frihed end er til. 

Fri, kun fri skal fanen vaje, 7 århundreds Dannebrog! 
ikke af en andens nåde. För forvar den under låg! 

Del ej flaget med en fremmed! Gem det ned, da er det dit! 
I dit hjerte skal det flamme varmt og levende og frit. 

Kun når der det vant sin sejr offerrøtt och oskyldsvitt, 
nås den dag, det atter vajer over folket højt og fritt.

Stig Dagerman 100 år: Pingst 1945
















Jord som enda klädet. 
Sömn som enda hopp. 
Av jorden lever trädet 
en meter från hans kropp. 

Stövelklädd är foten. 
Vad spelar det för roll. 
Björken sträcker roten 
exakt åt samma håll. 

Se björkens fingrar gripa 
så girigt efter skyn. 
En ensam skorstenspipa 
står huttrande i byn. 

Hör vindens klagovisa 
i rör och skorstensplåt. 
Men samma vind vill prisa 
allt liv i lövens låt. 

Rannsaka buk och lever. 
Tyd plåtskelettets tjut. 
Som björkar överlever 
gör människan till slut. 

Som skorstensstocken faller 
på stövelmannens kind 
skall dödens tunga galler 
rasa för en vind.

fredag 10 mars 2023

Stig Dagerman 100 år: Orm i gräset

















Nakna fötter, dagg, en stig på näset. 
En spindeltråds antenn, en tistels blå patrull. 
Tyst ligger jag, en orm i gräset, 
med rätta fruktad för min tungas skull. 

Strået väntar på sin daggs förvandling. 
En hungrig blomma väntar på ett mjöltungt bi. 
Procentarn på sin lånehandling. 
Jag väntar på en fot att hugga i. 

Nervösa skratt flyr ut i bråda ringar 
och skrämda skrik far upp från sädesärlans bo. 
Där jag är finns inga trygga fågelvingar
och intet lugn hos fötter utan sko. 

I vandrarns ränsel, en soldats tornister 
det finns en påse fasa gömd för bruk i dag.
De glupske jägare och botanister 
kan höra mig i vindens andetag. 

Så är jag med i matsäckskorg och ränsel
fast dold under gräs och blommor är min rygg. 
Mitt sting skall väcka den som saknar känsel,
förgifta fot som vandrar naket trygg.

Jungfrurs anständiga friareval

 















Föreställt då kyrkoherden vid Franska församlingen i Stockholm, ärevördige och höglärde magister Nicolaus Sternel samt ädla och välborna jungfru Margareta Cederström ett kristligt äktenskapsförbund ingingo på Gillberga gård den 28 maj 1702.


Man säger allmänt, och vem vet
om ej så vara kan,
att ej med kvinnan är besked
om icke hon får man.

Där tas av örter, djur och trän
den vida värld omkring
bevis, att kvinnfolk utan män
är ofullkomna ting.

Jag tror så med, dock finna vi
av lång förfarenhet,
att de som illa gifta bli
det hellre ogjort sett.

Så tycks mig vara mödan värt
om uti sådant fall
en flicka någorlunda lärt
vad man hon välja skall.

Att sig en karl må gifta väl
så han sitt nöje når,
därtill finns regler, läxor, skäl
för några hundra år.

Men vis´ mig en som regler gav
mitt oförfarna kön?
Där hörs ej annan regel av
än "gack och gör din bön".

Jag vet att den den bästa är
för kvinnor som för män,
dock, förr en man oss trohet svär
så vet han flera än.

Han vet på fingren remsa opp
hur hans bör vara fatt,
till rykte, avkomst, sinne, kropp,
och hurdan brudeskatt

och hundra slika saker fler,
dem jag ej minns i rad,
men tror att den sig klokt beter
som så sig ger åstad.

Det är ett alltför viktigt värv,
det är för all´ ens dar,
ens högsta bästa ell´ fördärv,
vad hustru man sig tar,

helst där de avla av sig barn
och att av kullen få,
som säges artas efter farn,
men mest på mor sin brå.

Se, den där i allt Grekeland
av visdom prisen vann,
har lämnat barn men däribland
blev ingens namn bekant,

och därtill gav man modern skull,
en kvinna som man vet
av elak art, av sällsam ull,
ostyrig allt för ett.

Man väljer sig av bästa slag
en kock, en tjänstedräng,
fördenskull tar det aldrig lag
att få ett våp i säng.

Men säg, där äktenskapet bör
så anses av en karl,
den efter egen tanke gör
och herraväldet har,

hur mäkta varsamt måste de
av andra könet då
i sådant fall sig förese
vad huvud som de få!

Ty hur en flicka rik ell´ hög
ell dygdig vara kan,
hon finner lyckan blid ell´ trög,
allt som hon råkar man.

Där följer brudens bröllopssång,
där följer hennes ja
förtryck, förakt och undergång,
när det ej lyckas bra.

För en som handlar går det an
att han får godset ej
så svarsgott som han provet fann,
så rår han säga nej;

det har en ann´ beskaffenhet
med våra giftermål,
allt sprack en nygift av förtret,
det heter "tig och tål."

Är skönt en man bejakad med
de allravärsta fel,
ett dödligt sår, en giftig säd,
hans hustru får sin del

och det ej för en liten tid,
nej, bandet räcka skall
ej tills man ledsen blir därvid,
men tills den ena kall.

Fördenskull, täcka Jungfrur, I
som önsken bliva brud,
sen till att edert frieri
begynnas må med Gud.

Där vill en grund som stadig är
till sådan tyngd och last
och den ej över ända bär
så snart det blåser vasst.

Besinnen jämväl om I vet
vad stånd I kallens till,
att det i tukt och ärbarhet
och heligt hållas vill.

Ett stånd, på vilkens värdighet
sig stöder och beror
att stater samt Guds menighet
i världen stå i flor.

När I er sak så överlagt
och de sen finna´t gott
som över er av Gudi makt
och av naturen fått

att giva er en man i våld,
väl er; I fån en vän,
men frukten I ett hinderhåll
så lär er känna den.

Och fast er far det flitigt gör,
det angår eder mest.
Vem vet om det just honom rör?
Två lika leka bäst.

Han tör på högre stånd ell´ gull
ett gunstigt öga slå
och kasta all er fröjd omkull
om han får ensam rå.

För allting låt er vara sagt
att inte rata den
som redligt tar sitt kall i akt
och håller Gud till vän.

Ta'n ingen, ber jag, inom famn,
den ej i allt är karl,
ett gott förstånd, ett ärligt namn
och sunda lemmar har.

En man, den gunst och ära värt
i stånd och tro er lik
och den sig redligt bärga lärt
om skönt han intet rik.

Att älska den som dejlig är,
det gör vår ungdom mest,
dock, som man allmänt säga plär,
är måttligheten bäst.

Man kan ock hålla av en karl,
fast han ej just är skön,
när han en ärlig uppsyn har
och hälsan intet men.

En karl som älskar mycken ståt,
löst sällskap, fylleri,
spel, lättja, slagsmål, överdåd,
den bör en flicka sky.

Jag vet ej om det nödigt görs
att er, I unga mör,
en ting här till gemöte förs
som flitigt väjas bör,

naturen själv förmodar jag
har mängt med edert blod
en ledna och ett missbehag
som självmant bjuder mot

att göra ett, att bli ett par,
att leva sammanspänt
med en, när ljuset av hans dar
snart ner i pipan bränt.

Det har så länge världen stått
sett lett och löjligt ut,
när en den knappast fullväxt fått
en sådan gammal stut.

Om någon jordrevs ranka sig
vid gammalt trä har fäst,
den stammen torkas visserlig
när reven gror som bäst.

Vid slika giften går det till
allt lika på ett hår,
när huset mest förkovras vill,
då ligger han på bår.

Vad hemlig sorg de leva i,
vad fruktan båda två,
det låter jag här osagt bli,
man vet det väl ändå.

Skall ej ert gifte illa stå,
ert ok er bli för tungt,
så låt en skrynkot få en grå,
en ung bör älska ungt.

Nu, flickor, nog för denna gång
jag får min penna nött;
er läxa blir er allt för lång

och jag däröver trött.

S E Brenner:
Litografi av Johan Cardon

Över dem som stupat i förtid

 






Väl den som tågar
i väntans gryningsglans.
Väl den som faller
långt innan seger vanns.

Framom den kämpande hären växer en skara,
väsen av ljus med väldiga vapen att föra:
alla de trogna som föll innan skörden var mogen,
alla de unga som aldrig hann falna till aska.

Väl den som byter
det trånga liv han haft
mot deras välde
och deras segerkraft.

Pelare lika, som stöder en bro över djupen,
lösta från mänskliga gränser av människors längtan,
bär de på skuldror av dröm de trötta som dignar,
leder med armar av trygghet de svaga som tvekar.

Väl den som stupar
och lever likväl.
Han tusenfaldigar
i själarna sin själ.

Vilan och döden fick aldrig en del i de starka.
Än är de med i vår kamp. De är våra för alltid.
Högt över skarorna flammar som eld deras lansar,
lyfta till löften och tecken och fanor att följa.

Väl oss, som följer,
väl oss för deras skull.
De är de levande,
och vi är stoft och mull.

K Boye:

Statyers samkväm

 
























"Först blamage - sedan bli staty."

Ordspråk vid Sällskapsgalärerna.

När snön har fallit tät och tjock
på alla blamagerna dina,
du återvänder med tillknäppt rock
och uttryck putsade, fina.
Börjar på nytt
med varsamhet.
Morgon har grytt
på kvällsförtret.
Samtalsmarken är vit i dag
och ej av olust punkterad...
Liv och lycka! Vad yttrade jag?
Snart dräller ett ord till obehag,
och åter står du generad.

Med tiden skall du halvstum bli,
och vinterligt karg i talet.
I tystnadsringen är mänska fri,
där löper ej tunga galet.
Tag dock en ton
om svart, om vitt! ...
Reservation 
vart ord har smitt.
Stängsel drar du till värn och skydd
med kalla blickar för stunden.
Liv och lycka! Vad världen är brydd!
Jag ser dig liksom med sockel prydd,
när styv du kniper med munnen!

God dag, staty! Pardon, staty.
Här hägra prydliga vyer!
God dag, staty! Pardon, staty!
vid glädjens långbord statyer.
Kopparhand tog
så stelt sitt glas.
Kopparmun log
vid kopparfras.
Blylock klippa - och kulögt le
nu ögon i gjutgodsgamman.
Liv och lycka! Måns Stenbock, se!
Se, Carolus Rex och von Linné
på socklar fröjdas tillsamman!

Men nalkas då en solens man
med fri och skinande panna -
i saknad såg du hur öga brann
av glädjens högmod, det granna!
Bångstyrig, bred
var fri mans bikt...
Sockelman vred
sitt huvud strikt.
Styv du sitter där likaså
med reservationerna klara.
Liv och lycka! I kväll skall du gå
betryckt att icke i livet få
av blod bland statyer vara.

B Sjöberg:

Jag drömde i natt att jag klistra tapeter





















Jag
drömde i natt att jag klistra' tapeter.
Jag klistrade många, ja, tusentals meter.
På morgonen vakna' jag dyster och däven
med klister på magen och penseln i näven.

Bovar och banditer

















Bovar
och banditer
som sitter här och skiter:
om ni något hjärta har,
så lämna lite papper kvar.

torsdag 9 mars 2023

Aftonstämning på Ceylon

 



















Det är ljus, det är ljus. Visst har solen gått ned,
men det lyser, det lyser ändå.
Det är ljus på backig, rödsandad led.
Det är ljus i var skrymsla och vrå.

Det är ljus och dunkel blandat ihop
till ett underligt skimrande sken,
som krupit ned i varenda grop
och bakom varendaste sten,

som sitter på tebuskens glatta blad
och bakom grevillians stam,
som dröjer bak halmtäckta hyddornas rad
och djungelklädd, bergig kam.

Det är tidens ur, som stannat ett slag
och jorden ligger i rus.
Det är som på skapelsens första dag
då befallningen ljöd: »Varde ljus!»


H Löwenhielm:

Af vikingæt

















Og der er sunget længe nok
og både flinkt og net
om mor og hendes spinderok,
om far og hans kasket,
om spindelvæv på mark og kær...
som om vi var museum her.
Nu kræves der i Dannevang
af os en anden sang.

Du organist med manke grå,
vor spillemand mod vest,
nu ber vi dig dit orgel slå,
som du förmår det bedst,
ja, brus det over Danmarks jord,
vel er vi børn av bælt og fjord,
men er og blir fra byss till grav
tillige børn af hav.

Småfinker har holdt sommerfest
i natten lys og lun.
Men vågn nu op, du storm fra vest,
og stød i din basun!
Du var jo helt fra hedenold
vort unge frie folks herold
og viste os, at dåden stod,
hvor vinden er imod.

Vort land er kun et slettebo
foruden bjerges værn.
Desmere højne sig vor tro,
og viljen vorde jern!
Bedst fattigmand til mod har råd.
Tit lidet folk var stort i dåd.
Vis nu, da vi i kamp er stedt,
vi er af vikingæt!

Oj tocket gruvligt elände

 















Oj, tocket gruvligt elände!
Herr grevens hästar, di vände
och sedan kom di i sken.
Herr greven vricka´ sitt ben.

I bilen satt demokrater,
gulascher och andra krabater.
De höjde oblygt ett leve:
"Så bräcker folket en greve!"

Men sedan av stadsfiskalen
de fördes till rådhussalen.
Där fick di böter och kurra.
Och det var greven som hurra´.

Oppositionstalarne

 
















Sällskapsspektaklet på Riddarhuset
den 9 mars 1829

På Riddarhuset här om dan
uppfördes stort spektakel.
Opposition, som den är van,
den gjorde där mirakel.
Det var också, som ryktet lopp,
en viktig sak å bane.
Vältaligheten svällde opp
som kam på retad hane.

Herr Geijerstam steg först på bänk:
»Jag är en vän av ljuset,
men räds att man gjort narr, betänk,
av själva Riddarhuset.
Vårt majestät går då i kvav,
och folket man förvillar.
Det är herr Geijerstam, Herr af,
han själv, som slikt ej gillar.»

»Bort, bort med solens portar!» skrek
en Uggla helt naturligt;
»jag tål ej ljuset och dess lek,
det är mig för figurligt.
»
»Det finns ej allvar nog uti
den skrift,
» sad Fredrik Boije.
»Ett värdigt språk det fordra vi,
hur vilt vi själva skoje.
»

Nu reste sig med makt herr Bråk
-enhjelm
, en man att rosa.
»Är det», sad han, »ett Utskottsspråk?
Är det en Riksdagsprosa?
Vad bocksprång! Jag är född i Småln,
har lärt dess melodier:
Giv akt, jag vill ha fläsk i kåln
och rim i Poesier.

Jag har fyllt opp och med princip
vakanserna i hjärnan;
ett målat skal ger Sekter Grip,
men ser Ni, jag ger kärnan.
Allt vad jag ej förstår, var viss
att jag det remitterar,
och därför är jemiss, remiss
alltjämt vad jag voterar.
»

Steg sedan opp Herr von Troil,
den Talaren jag lovar;
han höll ett tal som höll en mil
om Kejsare och Påvar.
Han talte som en höglärd man
om Texter och Sankt Peder:
han började i söder, han,
och slöt i nordanväder.

Till slut Grev David ordet tog
(till slut det bästa spar man)
den David icke Goliat slog,
men lång som Goliat var han:
Han hade Riksdagsyrket valt
för slägga eller spade;
nu hostade han liberalt,
och stammade och sade:

»Oslipad kom jag, det är sant,
att ivra mot Despoter,
nu har jag slipat av var kant,
Gud vet vad snart står åter.
Jag förde mycket fåfängt prat,
som protokollen visa,
nu är jag klar och moderat
som jag skall strax bevisa.

Konstitution i ljusets dar,
statsmakter, frihetsanda.
Försvarsverk utan allt försvar
och Dagligt Allehanda —
min åsikt är — jag vet ej vad
- patriotism och havra —
Nationens väl och Tidningsblad
och sist — Abrakadabra.

Härav är klart att Tryckfrihet
är grund till landets lycka
i ty att jag, som var man vet,
har ingenting att trycka.
Men märk nu tecknet varuppå
min moderation kan kännas:
Författaren må ohängd gå,
men vad han skrev bör brännas.»

Han slöt. Vad lovord av och till
som bin kring kupan surra!
Var enda Trampmaskin stod still
och Grevar ropte hurra.
Votering, ja och nej i mängd,
dess utgång är ej okänd,
Författarn blev väl icke hängd,
men ack! hans skrift blev obränd.

E Tegnér:
Esaias Tegnér målad av Johan Gustaf Sandberg, cirka 1826.

 

onsdag 8 mars 2023

100 år sen Södergran dog: Dagen svalnar
















I.

Dagen svalnar mot kvällen...
Drick värmen ur min hand,
min hand har samma blod som våren.
Tag min hand, tag min vita arm,
tag mina smala axlars längtan...
Det vore underligt att känna,
en enda natt, en natt som denna,
ditt tunga huvud mot mitt bröst.


II.

Du kastade din kärleks röda ros
i mitt vita sköte -
jag håller fast i mina heta händer
din kärleks röda ros som vissnar snart...
O du härskare med kalla ögon,
jag tar emot den krona du räcker mig,
som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta...


III.

Jag såg min herre för första gången i dag,
darrande kände jag genast igenom honom.
Nu känner jag ren hans tunga hand på min lätta arm.
Var är mitt klingande jungfruskratt,
min kvinnofrihet med högburet huvud?
Nu känner jag ren hans fasta grepp om min skälvande kropp,
nu hör jag verklighetens hårda klang
mot mina sköra, sköra drömmar.


IV.

Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ -
du är besviken.

tisdag 7 mars 2023

Andra tyger, andra seder!

 
















»I min ungdom», sade tant,
»så där 1730,
då var flickan, kära Betti,
ärbar i sitt triumfant!
Ingen smörja fanns på skinnet,
fladdrigt bjäfs man då ej bar,
och hos vackra könet sinnet
stadigt som robrongen var.

Allting är sig olikt nu —
andra tyger, andra seder!
Tunna tafter, liten heder,
så hos flicka som hos fru!
Skamlöst skick och djärva miner,
oblyg gång på lustans stråt,
fräckhet, smink och musseliner
följa våra dagar åt."

måndag 6 mars 2023

Stig Dagerman 100 år: Råttan i gropen





















Ett minne

Telegrafarbetarnas spadar 
de nytjärade ledningsstolparna 
härvorna av koppartråd 
termosflaskorna med för mycket grädde i kaffet 
mössorna med märken på grindstolpen
den torra sommaren
med all den fuktiga jorden ur stolparnas hål
stora vita maskar så djupt nere

och så en morgon en råtta på bottnen
och så den vassa yxan
den nyvässade krakstören
och så råttans flykt
denna piskande cirkel av råtta och stör
och så störens blodiga spets
och så den grävande råttan
och den skabbiga pälsen våt av lera och blod 
och så speglingen i ditt öga
rött blod, gul lera och denna gråa cirkel
och så störändans förvåning 
över föreningen med råtthuvudet
och så den gröna katten 
och störändans befrielse men inte från blodet. 

Och till sist 
denna skygghet inför gropen 
denna skygghet inför stolpen i gropen 
denna skygghet inför snäckorna på stolpen i gropen 
denna skygghet inför trådarna genom snäckorna på stolpen i gropen 
denna skygghet inför höstråna på trådarna genom snäckorna på stolpen i gropen 
denna skygghet inför prasslet av höstråna på trådarna genom snäckorna på stolpen i gropen
denna skygghet inför brummandet genom prasslet av höstråna på trådarna genom snäckorna på stolpen i gropen 
denna skygghet inför minnet av speglingen i ett öga 
av den blodiga störändan 
och så störändans förvåning 
över föreningen med råttans huvud 
och så denna skygghet inför gropen 
som bär stolpen 
som hyser snäckorna 
som andas trådarna 
som lyfter höstråna 
som härbärgerar prasslet 
som överröstas av brummandet 
som överröstas av den lilla blodiga 
råttans skrin 
och så speglingen i ett öga

Tre kvarnar





















Där stånda trenne kvarnar
allt utom Visby stad,
ute på gröna heden
de stånda i en rad.

De stå där med kalkade murar
och glimma i solens ljus,
och tunga, gråa vingar
de svänga vid vindars brus.

Bodde jag i den första,
som skimrar vit emot skyn,
då skulle jag mala, mala
bara sockergryn.

Bodde du i den andra,
vars vingar vinande gå,
då finge du mala, mala
pepparnötter små.

Men vem skall bo i den tredje,
som ståndar på kullens höjd?
Jo, där skall hjärtevännen bo
och mala hjärtefröjd.


A M Roos:
Anna Maria Roos i mitten av 1930-talet

söndag 5 mars 2023

Utan ord





















Hela dagen är bara nödvändighet:
jag måste, du vill, ge plats för detta land.
Och alla dagar dör de, nästan utan skuld, förvånade.
Men om som en sång. Det kanske kunde finnas
nånting som bara var, som en sång, föddes
levde och dog och lät andra. Vi inte ser.
Låt mig säga: som ett träd, eller en sång.
Den bara är, hotar inte, gråter inte, måste inte be.
Den måste finnas, fast det är så få som kan se,
en sång som inte hotar, inte gråter, inte ber,
utan ord, utan jag: det är jag som vill.
Det måste, som sång från ett rum vi inte ser, som sång ifrån ett öppet rum intill.












Se, kärlet brast
















Se, kärlet brast och oljan är utgjuten!
Dess doft uppfyller världens sorgehus.
Din själ, av himmelsk vällukt lent omfluten,
blir saligt lyft ur jordens sorg och grus. 



lördag 4 mars 2023

Farväl!

Karesuando 2 söndagen i fastan 4/3 1849,

slutet av kh Laestadii avskedspredikan inför avflyttningen till Pajala pastorat:
















Farväl då, i Husfaderns beskydd, alla nådevalpar! 

Farväl, alla mesar och svalungar! 
Må den nåderike Herren Jesus bevara er för hökens klor och föda er med mygg! 

Farväl, ni Jesu lamm som överherden har ryckt från den glupande ulvens tänder. 
Må Herren Jesus leda er till det bästa betet och föda er med bästa åkerhö, då vintern kommer! 

Farväl ni små sädeskorn, som ännu växer i Herrens åker! 
Må sädens Herre ge gott och tjänligt väder, 
att ni må bli mättade med föda innan frosten kommer, 
att ni må bli den skönaste säd och det vackraste vetekorn, som skördemännen samlar i sin lada! 
Må sädens Herre bevara denna lilla åkerlapp för snöfall, hagel och oväder, 
så att frosten inte må skada dessa ömtåliga sädeskorn innan skördetiden kommer. 

Farväl, ni nyfödda barn, som den himmelske Föräldern har fött med stor smärta och blodsutgjutelse! 
Farväl, ni nyfödda barn, som ligger och gråter på denna världens kalla golv! 
Må Föräldern lyfta upp er från denna världens kalla golv, 
tvätta er rena med livets vatten, 
svepa er i rena linnekläder och trycka er mot sitt bröst, 
lägga bröstet i munnen på de gråtande barnen, 
att de må sluta gråta och att de skulle med glädje se på den som fött dem. 

Farväl, alla vintermesar och sommarsvalor! 
Må den himmelske Föräldern som ger korpungarna mat i behaglig tid, då de ropar till honom, ge er mjölk, smör och honung, när ni blir hungriga. 
Må han beskydda och bevara alla små mesar för hökens klor. 

Farväl, ni snösparvar och näktergalar, som för den ensamme vandraren har sjungit och kvittrat i det dyrbara trädet. 
Må Gud ge sin nåd, att jag måtte få höra snösparvar och näktergalar kvittra inför Gud och Lammet i himmelriket, och sjunga den nya psalmen i livets träd. 

Be även för mig, som är som en ensam fågel på grenen, 
att den nåderike Herren Jesus måtte ge mig kraft och mod att ropa 
till alla vilsegående vandrare att de skulle vända tillbaka till livets väg, 
till alla bedrövade och betryckta att de skulle stiga från sorgens dal upp till Sions berg, 
till alla fattiga och eländiga att de måtte gå och tigga mat innan de dör av hunger, 
till alla hungrande och törstande att de måtte gå till vatten, 
och till alla nödställda att de må ropa med så hög röst, att den hörs ända till himlen. 

Och om jag hade så hög röst, att jag kunde skrämma alla ulvar och lejon så att de inte skulle våga komma in i hjorden, 
så skulle jag ropa så att alla berg och klippor och höga fjäll skulle svara: 
”Amen!” 
Tack och lov och pris vare Gud och Lammet som sitter på tronen. 
Amen! Halleluja! 
Och må bergen och klipporna svara: 
”Amen, halleluja!” 

Måtte den nåderike Herren Jesus ge sin nåd, 
att vi må återse varandra och där i evighet sjunga: 
Amen, Halleluja!


fredag 3 mars 2023

Monsieur de Brie




















Monsieur de Brie,
monsieur de Brie,
monsieur Maurice de Brie -
han har genie
och fantasie
men saknar energie.
Han kunde skald och statsman bli
om blott hans vilja ägde pli.


H Löwenhjelm:

torsdag 2 mars 2023

En ordentlig syndabekännelse till damerna i Nykarleby och Jakobstad

 

 












Allt vad jag säger är idel chikaner,
allt mitt beröm är sockrat gift,
alla suckningar äro romaner,
varje vers är en blomsterhöljd grift.

Jag spottar aldrig, att jag ej bespottar,
begrinar alltid, så ofta jag ler.
När jag är tyst, jag laddar och måttar,
och när jag talar, jag dödspilar ger.

Ibland är jag hövlig, men blott för att snärja
oskuldens barm uti mina nät.
Kosacken kryper blott för att härja,
listen går i min artighets fjät.

Nedrig som Kain och kanske än mera,
djärv som en kalmuck i ett lyckligt krig,
här som Lucifer jag ville regera,
och tror att ingen kan störta mig.

Ingen känsla för det ädla och sköna,
ingen suck vid skönhetens bröst,
ingen ömhet att vänner belöna,
intet hjärta för uslingens röst.

Jag, just jag är den fasliga draken,
som går likt ett rytande lejon omkring.
Flicka, flicka, håll dig blott vaken,
och får du se mig på gatan — så spring!

Men stanna likväl, jag beder, jag beder!
Vid skönhetens blick jag lovar och svär —
och utav alla ynglingens eder
den eden heligast vara plär —

Jag svär att aldrig förtretlig vara,
jag svär, jag svär att älska Er,
blott ni vill svära att tåla och svara
och att ej nånsin springa mer!


M Choraeus:


onsdag 1 mars 2023

Sangen om den blå anemone

 



















Hvad var det dog, der skete?
Mit vinterfrosne hjertes kvarts
må smelte ved at se det
den første dag i marts.
Hvad gennembrød den sorte jord 
og gav den med sit sølvblå flor
et stænk af himlens tone?
Den lille anemone,
jeg planted dér i fjor.

På Lolland jeg den hented,
et kærtegn fra min fødeø.
Så gik jeg her og vented
og tænkte: »Den må dø;
den savner jo sit skovkvarter,
sin lune luft, sit fede ler;
i denne fjendske zone
forgår min anemone;
jeg ser den aldrig mer«.

Nu står den der og nikker
så sejersæl i Jyllands grus
ukuelig og sikker
trods ensomhed og gus,
som om alverdens modgang her
har givet den et større værd,
en lille amazone
og dog min anemone
som søens bølge skær.

Hvad var det dog, der skete?
Mit hjerte koldt og hårdt som kvarts
det smelter ved at se det
den første dag i marts.
Jeg tænkte: »Evigt skiltes ad
min sjæl og glæden«. da jeg sad
i vint'rens grumme done.
Nu gør min anemone
mit hjerte atter glad.

For denne rene farve
den er mig som en vårens dåb,
den la'r mig nyfødt arve
en evighed af håb.
Så bøjer jeg mig da mod jord
og stryger ømt dit silkeflor,
en flig af nådens trone.
Du lille anemone,
hvor er din skaber stor!


K Munk: