Ljuslängtan

 

Människa, varför föddes du att älska ljuset?

Det syns så sällan,
och dina skumma ögon skönja intet
av själva källan.

Du fick ej någon ljusets jord att bo på.
Nej, stormen sjunger
och mörkret tätnar. Vad har du att tro på
för själens hunger?

Se, tidens rymd är full av släckta stjärnor,
av skövlad tro och ideal som falla.
Visdomens dryck, med hjärtats frid förvärvad,
har smak av galla.

Du kunde ha det lugnt. Du kunde nöjas
och stridlöst låta mörkret slutas om dig.
Nej, liv är strid för ljus. O, hjärta, darra
i kamp mot mörkret utom och inom dig!

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Briggen San Antonio

Jag heter San Antonio, jag kom från Rotterdam.

I vind och vita sjöar red jag högt på haven fram.
Rorkätting och binnacle de skeno såsom guld,
och helig min Antonius han var oss alla huld.
Ja, helige Antonius var med i all min lek
med händer knäppta som till bön, Antonius av ek.
Så god galjonsbild fick jag att på haven bära fram,
och snidad from av snickar Hook i soligt Rotterdam.

Hans kåpa lyser grå och gul med rep mot vridet knä,
min helige Antonius, Antonius av trä.
Hans radband skimrar grönt mot sjön, hans blick är hård av år.
Fast frestad liksom förr alltjämt mot himmelen han går.
Min mesanmast har djupa ärr, min jibbom gnisslar gällt,
att brassa fall för dödsens storm min skeppare beställt.
Åkallan hördes på mitt däck och bön på isig back,
jag låg för sjön, så högt mot skyn jag såg Antonius´ klack.

O jungfru dig förbarma i öde stjärnlös natt!
Ty onda andar tog min bom och revet tog min ratt.
Min helige Antonius och jag fått uppbrottsbud,
vi gå till sängs med tång till strå, Antonius min Gud.
Antonius du rider än så stolt som aldrig förr.
På redlöst vrak du hört oss be på knä vid dödens dörr.
En styrman har jag icke mer som hör min sista bön.
Han höll mitt roder avgrundsfast och följde ner i sjön.

Nu gungas jag i tysta djup och vaggas ömt till ro.
I rivna luckor, murkna klys nu tång och musslor bo.
I gröna sjöar vrides vilt, Antonius, ditt knä
med blicken upp mot grånad sky, Antonius av trä.
Och djupt inunder rämnat däck i ljuslöst ökenhav,
där ligga bleka mina män till sängs i sandig grav.
Och ömt jag San Antonius för till bädd på bankars grus.
Hans brustna ögon bedja skyn om stjärnor och om ljus.

D Andersson:

Vadsomhelst

Av alla ord

det största:
vadsomhelst.

Hata vadsomhelst,
famna vadsomhelst,
sjunga vadsomhelst.

Älska vadsomhelst.


H Parland:

Mitt år 3: Vintern

 

Med mina barn jag gläds, då snön faller vit över taken:

kälkföre ger det åt dem, kyla och ro ger den mig.
Vinterskymning och snö äro hemligt släkt med mitt väsen:
ljuset min tanke har kärt - natten, den äger min själ.
Snö, du vitaste vitt, fall lätt över smuts och förvissning,
hungriga hjärtans begär hölj i en vitmenad grift!
Snön, som faller, ger vila och ro åt min hemliga ångest,
kinden, som bränner av skam, svalkas av fallande snön.
Midvinternattens stjärnor tåga högtidligt kring fästet.
Vintern mig är som en lång dödsförberedelsens tid.
Klockorna klämta, jag tror att jag är på min egen begravning,
prästen han säger: "Den man, här vi begråta, var from;
väl kan det motsatta tyckas av dem, som läst i hans skrifter,
men det var blott ironi - kristen han var i sin själ!"
Kyparnas sångkör tar opp och sjunger i grånande dagern
"Stilla skuggor". Och snön snöar igen min grav.

H Söderberg:

100 år efter Edith Södergrans död: Avsked

 

 

Egensinnigt och kallt blev mitt hjärta

sen jag började längta efter dina smekningar.
Mina systrar hava ännu icke märkt
att jag icke mera ser på dem...
Jag talar aldrig mer med någon...
Jag vet ej huru ofta
jag kysser den lilla kattungen som sover vid mitt bröst.
Gärna ville jag hava en smula ledsamt,
men mitt hjärta är lyckligt och skrattar åt allt.

Mina systrar, jag gör, vad jag aldrig har velat,
mina systrar, hållen mig tillbaka —
jag vill icke gå bort från eder.
När jag sluter mina ögon, står han framför mig,
jag har många tankar för honom och inga för alla de andra.
— — — — — — — — — — — — — — — — — —
Mitt liv har blivit hotfullt som en ovädershimmel,
mitt liv har blivit falskt som ett speglande vatten,
mitt liv går på en lina högt uppe i luften:
jag vågar icke se det.
Alla önskningar, jag hade i går,
sloka som de lägsta bladen på palmens stjälk,
alla böner, jag sände i går,
äro överflödiga och obesvarade.
Alla mina ord har jag tagit tillbaka,
och allt vad jag ägde har jag skänkt åt de fattiga,
som önskade mig lycka.
När jag riktigt tänker,
har jag ingenting kvar utav mig själv än mitt svarta hår,
mina två långa flätor, som glida som ormar.
Mina läppar hava blivit glödande kol,
jag minns ej mer, när de började brinna...
Förfärlig var den stora branden som lade min ungdom i aska.
Ack, det oundvikliga skall ske som ett svärdshugg —
jag går utan avsked och obemärkt,
jag går helt och kommer aldrig åter.

E Södergran

Skojare

I Kattebohult bor det tattarepack, 

i Kattebohult bort i Bo, 

och där är det rackel och snatter och snack 

och skojareliv, må ni tro. 

Där hålla de svarte Boneckerna till, 

de värsta i vårt fögderi — 

vad prästen och lagen och länsman vill,

det strunta Boneckerna i. 

Den gamle vallackarn gick ännu och slog 

på vägarne sistlidne vår — 

till vildskytt och hästtjuv dugde han nog, 

fast nära på åttio år. 

Och käringen hans, som är sjuklig och skral 

och hisklig att titta uppå, 

gick ännu i höstas och tiggde och stal, 

fast knappast hon orkade gå. 

Nu sitta de hemma i Kattebohult 

och sköta sitt lönnkrögeri, 

och alltid är huset av rackare fullt, 

det hörs, när en går där förbi. 

Och pojkarne spela och skäras med kniv 

och ruckla vareviga dag, 

och kvinnfolken föra ett liderligt liv 

med utskum av alla de slag. 

Och nog har väl länsman gjort vad han kan 

att göra på levernet slut — 

men var gång ett följe ur trakten försvann 

ett nytt kom ur buskarne ut. 

Och för Alsterin, en missionspredikant, 

som vågat sig dit, var det lett — 

den tjärbrådde de över ryggen grant,

de äga ej tecken på vett. 

Vrid rätt den granen, som skapades skack, 

gör lamm av ulv eller lo 

och folk av Boneckernas rackarepack 

i Kattebohult bort i Bo!

G Fröding:

Skogsrån

Åt Gösthultskanten i Gunnerudsskogen, 

bortom Västanmossen vid Bråttorpslogen, 

just där håller skogsrån till, 

gå dit och se, om ni vill! 

Hon är älskogsaktig och manfolksgalen, 

för Vickbomspojken från Niklasdalen, 

han såg henne själv en kväll 

på vägen till Anna i Fjäll. 

Hon var grannlåtsklädd som en påskdagspräst, 

hade ormbunkskrans och kattguldsväst 

och till knäna en granriskjol 

och doft som av nattviol. 

Hon var ungtallsmidig och enstamvig, 

och hon skepade, snodde och vrängde sig 

som en orm på en lie trädd, 

så Kalle i Dalen blev rädd. 

Och hon råbocksprang, gjorde lokattbukter 

och trollpackskonster och sattygsfukter 

och stod bak en furustam 

och glyste och gluttade fram. 

Och Vickbomspojken från Niklasdalen 

blev vettskrämd, veckvill och månadsgalen 

och går ännu som en fant, 

så nog kan en se det är sant.

G Fröding:

Gitarr och dragharmonika

Två grannar jag har i min boning 

— den ene är sentimental 

— jag hör honom högt deklamera 

om sorg och livets kval. 

Ibland är han dyster och bitter 

och melankoliskt bisarr, 

ibland litet svärmiskt elegisk 

och sjunger ibland till gitarr. 

— Den andre är munter och lustig 

och bondsk och grovt burlesk.

För honom är sorg och bekymmer 

blott skrymt och skrock och fjäsk. 

Han grubblar ej alls, han skrattar 

åt livet helt sonika 

och visslar och sjunger och spelar 

på dragharmonika. 

— Man tröttnar att lyssna på sådant! 

— och dock har jag vant mig därvid; 

den ene han liknar min nutid 

den andre min gångna tid. 

Och stundom när ledsnad mig trycker 

och dagen mig tycks för lång, 

jag präntar och sätter i noter 

små stumpar av bägges sång. 

Och sägs det ibland, att musiken 

är mindre melodiskt fin, 

och är icke allt som det borde 

ibland med harmonin, 

så kommer det av, att gitarrsång 

och dragharmonikesång 

stämts upp från höger och vänster 

ibland på samma gång.

G Fröding:

Felicias sång

     

Ögon! vem är mera skön,
vem mera huld av de två:
Jorden, så tjusande grön?
Himlen, så tjusande blå?

Slår jag, i väljande kval,
blickarna upp eller ner:
vem kan väl göra ett val,
himmel och jord, mellan er?

Lärkan, som drillar i skyn,
bjuder mig dela sin ro;
Rosen, som fängslar min syn,
ber mig sin tuva bebo.

Följa med tonernas färd
högt upp till gudarnas fest,
drömma i blommornas värld:
vilket, o vilket är bäst?

Själ, du till båda blev gjord:
lärka och ros på en gång!
Själ. mellan himmel och jord
sprid dig i doft och i sång!

P D A Atterbom:

Knutssystern

(I konsistorii-notarien Palms namn)

Jag sjunger i glädje, ty Amor, den skalken,
har gett mig en syster i kväll.
Det systerlag nämns ej i giftermålsbalken,
men kors vad den systern är snäll!

Se bara, hur lätt som hon bär på sin duva,
den duvan, som hon fått i kväll,
med ögon så sköna, med miner så ljuva,
och kors vad den duvan är snäll!

Men snart far hon hän, och jag, fattige fåne,
då sitter och gråter var kväll;
men ville hon stanna med mig här i Skåne,
kors vad då den flickan var snäll!

Då gjorde Tegnér nog en brudskrift för bruden,
att sjunga båd´ morgon och kväll,
han gjorde väl mer, och den vingade guden
sad´ då: "Vad den bruden är snäll!"

Glatt skulle jag då protokollerna föra,
justera båd´ morgon och kväll,
och vart man då komme i stan, fick man höra:
Kors vad den notarien är snäll!
 
E Tegnér:

Den evige forsigtighed

 

De gamle, syge mænd blev ved at lalle:

at bjærge liv og lemmer er det vigtige.

Selv ind i døden hørte vi dem ralle:

"Aah, vær forsigtige! aah, vær forsigtige!"

Enhver, der prøved at få fanen hejst ret

for sandhed, mod, og dåd, ham bad de flytte sig.

De vented at få ungdommen begejstret

for dette høje ideal at hytte sig.

Den kur de selv standhaftig praktisered

mod alskens sot med virkelig opriktighed.

Og derfor er omsider de kreperet.

Af hvad? selvfølgelig just af forsigtighed.

K Munk:

Där du såg död och skymning blott

(11 januari 1920, ur brev till Torsten Fogelqvist)

Där du såg död och skymning blott,
där öppnades en ljusets port,
och allt du trodde armt och smått
blev ofattbart och stort.
Och det du ansett minst och sämst
av allt på vägen här,
har lärt dig fatta vad som främst
i himlens rike är.

D Andersson:

Du lilla solsken

Du lilla solsken som tittar in

igenom fönstret på stugan in,

jag ville vara en stråle klar,

ett litet solsken för mor och far.

Jag vill väl också en gång bli stor,

och så förståndig som far och mor.

Men barn i hjärtat jag vara vill,

ty barnen hörer Guds rike till.

A Virgin:

Kärleken och Dårskapen

Gudaskaran i all gamman

efter slutat lottospel
satt en kulen kväll tillsamman
vid en brasa av kanel.

Jofur tummade på åskan,
sorgfri mellan skål och vägg,
drack med iver och i brådskan
spillde nektar i sitt skägg.

Juno värmde sina fötter,
fina, retliga och små,
knaprade på pepparnötter,
smekte moppa då och då.

Venus knypplade manschetter,
till julafton något spratt.
Gracerna på taburetter
var en vid sin båge satt.

Mars, som ögnade gazetten,
stötte hatten på tre kvart,
skrek, förtjust, till gudaätten:
»Bravo, bravo, Bonaparte!»

Herr Vulkan, att maka bränder,
stod med eldtången i hand,
svor emellan sina tänder
på herr översten ibland.

Bacchus skalkades i yran,
Glädtig, vek och känsloöm.
Febus gnolade vid lyran:
»Goda gosse, glaset töm!»

Merkur, sysslolös ej heller,
gav ut order till supén.
Astrild sög på karameller
och red käpp på kaducén.

Gamla fröken med egiden
höll ett kort och lämpligt tal
över pojkar nu för tiden
utan aga och moral...

Men så när jag satt åsido
att också en annan pilt
sprang på golvet med Kupido
och for fram än mera vilt:

Det var Dårskapen, en broder
till hans lilla kärlighet,
alstrad utav samma moder,
men en skurk — som var man vet.

Först en lek och så en träta —
mellan pojkar vanlig sed!
Lilla Astrild fick ej äta
karamellerna i fred.

Lugg och knuff i hår och huven,
tapper strid och ömkligt slut:
Dårskapen — vad tycks — den luven
klöste Astrilds ögon ut.

Skrik i tak, alarm och väsen,
svimning, eau-de-luce och gnäll —
flux i första åkarschäsen
efter gudarnes Acrel!

Ryck på axeln, svaren korta...
Venus skrek: »Finns intet råd?»
’Ingen hjälp — pupillen borta:
’Pojken blir stenblind, ers nåd!»

Venus grät, och gudaskaran
svor åt Dårskap hämnd och död.
Syndarn skalv. Men mitt i faran
överguden tystnad bjöd.

»Blodig hämnd,» så föllo orden,
»gör ej skadan mindre stor.
Straffet blir: att han på jorden
leda skall sin blinde bror!»

Ära för de högas välde,
Jupiter i all respekt,
men när denna dom han fällde,
visst var gubben litet knäckt!

A M Lenngren:

Visa om solen, månen och planeterna

 

Just på timmar tjugofyra
runda jorden svänger kring.
Kring vår sol, den sköna, dyra
på ett år hon gör sin ring.
Lilla månens lopp, det trånga,
på en månad kring oss far,
men planeterna, de många,
ila runt kring solen klar.

När som solen börjar dagen,
man i öster henne ser,
men är kvällens timme slagen,
sjunker hon i väster ner.
Där som middagssolen lyser,
man det varma söder har;
men i norr - hu! vad man fryser,
mer ju mer mot norr man far.

Januari börjar året,
februari kommer näst,
mars, april ha knopp i håret,
maj och juni blommar bäst.
Juli, augusti och september
sköna, ljuvliga framgå,
men oktober och november
och december äro grå.

Betty Ehrenborg:

Farväl

Karesuando 2 söndagen i fastan 1849,

slutet av kh Laestadii avskedspredikan inför avflyttningen till Pajala pastorat:

Farväl då, i Husfaderns beskydd, alla nådevalpar! 

Farväl, alla mesar och svalungar! 

Må den nåderike Herren Jesus bevara er för hökens klor och föda er med mygg! 

Farväl, ni Jesu lamm som överherden har ryckt från den glupande ulvens tänder. 

Må Herren Jesus leda er till det bästa betet och föda er med bästa åkerhö, då vintern kommer! 

Farväl ni små sädeskorn, som ännu växer i Herrens åker! 

Må sädens Herre ge gott och tjänligt väder, 

att ni må bli mättade med föda innan frosten kommer, 

att ni må bli den skönaste säd och det vackraste vetekorn, som skördemännen samlar i sin lada! 

Må sädens Herre bevara denna lilla åkerlapp för snöfall, hagel och oväder, 

så att frosten inte må skada dessa ömtåliga sädeskorn innan skördetiden kommer. 

Farväl, ni nyfödda barn, som den himmelske Föräldern har fött med stor smärta och blodsutgjutelse! 

Farväl, ni nyfödda barn, som ligger och gråter på denna världens kalla golv! 

Må Föräldern lyfta upp er från denna världens kalla golv, 

tvätta er rena med livets vatten, 

svepa er i rena linnekläder och trycka er mot sitt bröst, 

lägga bröstet i munnen på de gråtande barnen, 

att de må sluta gråta och att de skulle med glädje se på den som fött dem. 

Farväl, alla vintermesar och sommarsvalor! 

Må den himmelske Föräldern som ger korpungarna mat i behaglig tid, då de ropar till honom, ge er mjölk, smör och honung, när ni blir hungriga. 

Må han beskydda och bevara alla små mesar för hökens klor. 

Farväl, ni snösparvar och näktergalar, som för den ensamme vandraren har sjungit och kvittrat i det dyrbara trädet. 

Må Gud ge sin nåd, att jag måtte få höra snösparvar och näktergalar kvittra inför Gud och Lammet i himmelriket, och sjunga den nya psalmen i livets träd. 

Be även för mig, som är som en ensam fågel på grenen, 

att den nåderike Herren Jesus måtte ge mig kraft och mod att ropa 

till alla vilsegående vandrare att de skulle vända tillbaka till livets väg, 

till alla bedrövade och betryckta att de skulle stiga från sorgens dal upp till Sions berg, 

till alla fattiga och eländiga att de måtte gå och tigga mat innan de dör av hunger, 

till alla hungrande och törstande att de måtte gå till vatten, 

och till alla nödställda att de må ropa med så hög röst, att den hörs ända till himlen. 

Och om jag hade så hög röst, att jag kunde skrämma alla ulvar och lejon så att de inte skulle våga komma in i hjorden, 

så skulle jag ropa så att alla berg och klippor och höga fjäll skulle svara: 

”Amen!” 

Tack och lov och pris vare Gud och Lammet som sitter på tronen. 

Amen! Halleluja! 

Och må bergen och klipporna svara: 

”Amen, halleluja!” 

Måtte den nåderike Herren Jesus ge sin nåd, 

att vi må återse varandra och där i evighet sjunga: 

Amen, Halleluja!

L L Laestadius:

Giv oss det goda, o Gud

 

Giv oss det goda, o Gud, om vi bedja därom eller icke.
Men det onda, om än vi begära det, vägra oss, Herre.

(Från grekiskan).

De tokiga drömmarnas troll

 

Nu seglar på halvmånens skära

de tokiga drömmarnas troll.

Då klingar det fjärran och nära

små lustiga visor i moll.

Och mänskor, som gråta och drömma,

de somna och skratta och glömma.

H Hamilton:

Harpolekaren och hans son

(Ur »Vapensmeden»)

Luften tung och dagen varm.
Hed jag haft att vandra,
gossen på min ena arm,
harpan på min andra,
harpan trött vid strängalåt,
sonen trött vid sanddjup stråt.
Vila gott jag unnar
harpan och min Gunnar.

Nu en milsvid tempelsal,
byggd av gran och furu,
öppnar sig med skugga sval,
och jag lyssnar, huru
bäcken sorlar klar och ren,
siskan kvittrar på sin gren,
furudunklet nunnar
för min lille Gunnar.

Dagen dör, en fuktig vind
andas över tegen,
och min gosses väna kind
lutas mot min egen.
Mörknad himmels stjärnebloss
blinka: Gunnar, kom till oss!
Ljuva änglamunnar
viska: du vår Gunnar!

Utur ödesdjupen fram
många källor välla.
En är bittert hälsosam:
det är sorgens källa.
Väl jag vet, du käre vän,
att du dricka skall ur den,
men för lastens brunnar
Gud beskydde Gunnar!

Granen växte stark och rak,
och hon vedergällde
under snöbetungat tak
den, som henne fällde,
milt med brasans ljus och glöd.
Kraftig växt och ädel död,
ber jag, Gud förunnar
sångarbarnet Gunnar.

V Rydberg:

Finådrat vita dina fötter stiga

Finådrat vita dina fötter stiga

i böljestänk på atlasgröna hällen.

Kring skären klara morgontimmar tiga.

Din nakenhet, vars glans du själv blott såg,

slår ut sin unga kalk, och mot den höjas

med brus allt sveks symboler, våg bak våg.

O, strandlös brånads hav skall inom kort

slå ring kring dig och lottlös kärleks vårar

i dina lemmars skimmer vissna bort.

A Mötne:

Båklandets vackra Maja

Båklandets vackra Maja,

är du min hjärtans kär,

ser du min vimpel vaja 

röd vid ditt bruna skär?

Duken är röd och namnet ditt 

sirligt sömmat i guld och vitt, 

Båklandets vackra Maja, 

är du min hjärtans kär?

Du var ljuv att betrakta, 

len som ett silkesskot. 

Tången knastrade sakta 

under din bara fot. 

Dungen var tyst och soln gick ned,

skogen blev mörk över Båklandshed. 

Du var ljuv att betrakta,

len som ett silkesskot. 

Båklandets vackra Maja, 

var du min hjärtans kär! 

Grannare vimplar vaja 

snart vid ditt bruna skär. 

Vågen för bort ditt spår från strand, 

vågen bär annan tång iland. 

Båklandets vackra Maja, 

var du min hjärtans kär. 

A Mörne:

Fyrvaktaren

 

Jag lever ensam på mitt torn i havet.

Jag skådar genom åren samma syner.

I ständig rundgång rökar, segel, skrov

längs himmelsbrynet drar förbi, förbi

och molnen i oändlig mångfald födas

och molnens landskap leva för min blick

och dock till slut jag känner dem för väl!

Allt skiftar om, men ett och samma sker!

Jag såg en gång i någon gammal bok

ett vackert namn för fyren: havets stjärna.

Det ordet minns jag, när en dag av sjörök

omärkligt bytes i en natt av mörker

och fyren slungar ut de vita spjuten

att lysa över skeppens öde vägar.

Jag är en stjärnas väktare: ja väl!

Jag vandrar genom åren samma väg

på branta stegar från mitt lyktrum ner

till djupa valvet i den hårda klippan,

där evighetens dova tystnad rår,

och åter upp till havet och min lykta.

Så lever jag och glömmer av med tiden

att fyren gungar som ett spö i stormen,

att havet rullar som ett skred i natten

och dränker klippan, mullrar, larmar, ropar

till mig, en ensam vaktpost - långt från land.

A Mötne:

Grottan

 

Den julen var det mera snö än annars.
Det var en sådan vithet över Väja,
att om man stundom hörde bjällerklang,
så var det, liksom klunge någon gren
med silverklockor fullbesatt i skogen.
Och vilken vithet i allén, och, tänk,
att det fanns drivor, högare än så!
Det tyckte Åke var en utmärkt sak,
och Åke stod med äppelröda kinder,
med vintermössa och med yllevantar
och blå kavaj och med en liten skovel
och lade sista handen vid en grotta,
där han fick plats, fast det var mycket trångt.
Han klappade och slätade sitt verk,
och sedan gjorde han små runda hål
i grottans tak. Dem gjorde han med pinnar.

Och dagen skred, och det blev tidigt mörkt,
och Åke hade redan ätit middag
med korv och flottbröd, och nu kom han ut
i vinternattens vita spökeri.
Han smög sig bort till grottan, hade svårt
att hitta den, men gjorde det till slut.
Och han kröp in och satte ned i snön
ett litet julgransljus och tände på det.
Så kom han ut igen och ställde sig
och såg på undret, som han skapat själv.

Det fanns väl större under runt omkring.
All världens stjärnor brunno över honom.
Men Åke hade bara syn för grottan
och för det bleka sken som trängde ut
ur takets hål och knappast räckte till
att lysa upp en fingerbredd omkring sig.
Och som han stod på detta sätt och såg,
förnam han plötsligt något mjukt och luder
vid sina ben, och när han kände efter,
så var det Väja-Hursk, en gammal lapphund.
Han tyckte det var skönt, men sade intet,
och icke heller hunden sade något.

Där stodo de och sågo ljusen brinna,
den stackars lilla bleka julgranslågan,
av mänskohänder tänd i jordenatten.
Hur fjärran voro icke himlens stjärnor,
hur främmande den vita skogens djur!
Här stodo tvenne vänner och kamrater
i vördnad inför mänskogrottans ljus,
en gammal lapphund och en liten dvärg.
De stodo här, som människa och hund
kanhända stodo vid sin hålas ingång,
förtrollade av eldens dagerlek,
en urtidsnatt med mörker utan gräns
och bleka snöfält under Vintergatan.

B Malmberg:

Statt upp, o Sion, och lovsjung

Statt upp, o Sion, och lovsjung 

din Frälsare, Profet och Kung!

Du hans stjärna skådar, 

stäm upp i helig fröjd din röst! 

Glädjerik hon bådar, 

att kommen är, till världens tröst, 

Herren, som benådar 

alla trogna bröst. 

Hur skön och klar för oss hon går! 

Vi följa hennes ljusa spår, 

följa med de visa, 

att dig med fromma läppars ljud, 

Herre Jesus, prisa 

och ödmjukt lyda dina bud. 

Värdes nåd bevisa, 

du all kärleks Gud. 

I nåd, o Herre, tag emot 

vad vi ock lägga för din fot. 

Våra gåvor blive 

ej myrra, guld och rökelse. 

Vi vårt hjärta give 

åt dig, vår Gud och Frälsare. 

Själv däri du live 

tro och helgelse. 

Ditt ord, o Jesus, bliva må 

den stjärna i vars sken vi gå. 

Låt din helga lära 

ledsaga oss i all vår tid, 

ljus och kraft beskära 

åt oss i livets sorg och strid 

och i döden bära 

till vårt hjärta frid. 

Lys, helga stjärna, mild och ren! 

Kring jorden sprid Guds klarhets sken. 

Alla knän må böjas 

vid Jesu nådefulla röst, 

alla böner höjas 

i Jesu namn, med hopp och tröst, 

och hans kärlek röjas 

uti alla bröst.

J O Wallin:

Det är en ros utsprungen

Det är en ros utsprungen;

vem bär dess budskap fram?
Envar är nödd och tvungen

att känna med sin stam.

En blomma skär och blid

mitt i den kalla vinter,

den kalla vintertid.

Den vita stjärnan tindrar

högt över tanks och hus,

och bombmaskiner hindrar

vår sömn med mörkt, tungt brus.

Tunn ligger julens snö.

Därunder vilar tysta

de män som nyss fick dö.

Thorsten Jonsson: