Det sjuka barnet

Han låg till sängs en höst och så en vinter.
Kring nakna träd stod rymden ständigt mulen,
en järngrå fond för fönstrets hyacinter.
Det blånade i luften fram mot julen,
och över helgen blev det vinterväder.
Hans syskon kommo in med röda kinder,
med lukt av våta skor och våta kläder.
Han såg en skymt av julgransljusens tinder.
Han låg till sängs ännu, då våren spände
en klarblå rymd kring påskbukettens fjädrar.
Det röck i fönstrets hakar, och han kände
en doft av mull och möbler som man vädrar.

Och våren gick med lärksång över taken
och tunga grenars svaj på fönsterblecket.
I kvällens dunkel låg han länge vaken
och vaknade, då solen sken på täcket.

Han hade bara gått det första stycket
på denna långa väg, som bildar livet.
Han grät ej, och han talte icke mycket.
Han tog det hela tyst och undergivet.
Han låg där stilla med den barnsligt klara
och fasta blicken öppen hela dagen.
Men när han sov, så kunde det dock vara
en sky av ångest kring de tunna dragen.

G M Silfverstolpe:

Dansa, dansa mina barn och vänner

Dansa, dansa, mina barn och vänner!
När ni inte mer den konsten kan,
dålig hustru får ni, trötta männer,
tröga jäntor, ni får skräp till man.
Då är något murket ner i roten,
vänner, när ni inte känner mer
huru tiljan dansar under foten,
huru golvet gungar upp och ner!

Och när inte mer ni har den svängen
i ert skick och era händers verk,
ja, då springer snart den sista strängen
på vår sista fiol, det minns och märk!
Är det ungdoms tag att gå med tunga
gravlunksteg i otakt var för sej?
Spelman, kom, låt alla strängar sjunga!
Jäntor, ta i ring, här har ni mej!

Den som dansar bra och dansar gärna
har väl också fart i knog och slit.
Den som lyfter högt i lek sin tärna
bär en tyngre börda ock en bit.
Dansa, dansa, mina barn och vänner!
När ni inte mer den konsten kan,
dålig hustru får ni, dalamänner,
tröga kullor, ni får skräp till man!

K-E Forsslund:

Minnessång över Lars Linderot, död den 23 maj 1811 (Kristi Himmelsfärds dag)

Ack store Gud! Din envåldsmakt

man allestädes finner.

Har du ett mål oss förelagt,

varöver ingen hinner?

Du är den högste: jag är mull;

du helig, men jag syndafull;

jag dödlig, men du bliver.

Var droppe, som i havet är,

var planta uppå jorden,

var stjärna, himlavalvet bär,

tycks tala dessa orden:

Guds makt och nåd oändlig är,

och den, som håller honom kär,

skall ej förgäten bliva.

En redlig Herrens tjänare

hemkallas ifrån världen,

på samma dag, vår Frälsare

förrättat himlafärden.

Den ledaren, oss himlen gav,

nu lägger ner sin herdestav

och hjorden överlämnar.

Ett Jesu vittne hädanfar,

och själen måste åter

till Gud, som hennes ursprung var;

en hel församling gråter.

Nu genomträngas ben och märg,

nu brister hjärtats hälleberg,

ack, dyra himlens budskap!

Då du ej flera steg igen

på jorden har att vandra,

dig möter döden, lik en vän,

som hälsas av den andra;

du uti Jesu armar dör

och en lycksalig flyttning gör,

som dig en vinning bliver.

Din själ är salig i Guds hand,

lekamen blir förklarad

vid evighetens morgonrand,

då Kristus, uppenbarad

i majestät och ära stor,

så komma skall, som han uppfor,

och lönen med sig hava.

Vårt liv i tiden bräckligt är,

och detta kan oss lära,

att söka det, som evigt är,

samt leva Gud till ära.

Den, som i hans förening står,

ett evigt liv i döden får,

rättfärdighetens krona.

O vördnadsvärde Linderot,

ett ivrigt ljus i tiden,

och nu en salig ledamot

i högsta himlafriden!

Din hugkomst i Guds kyrka är,

så länge jorden Lindar bär

och Herrens ord utföres.

                            (O J-son)

Martall

Här i evig blåst

pinar sig martall upp ur stenen,

kröker sig trött,

knyter sig trotsig,

kryper kuvad.

Svarta mot kvällens stormhimmel

tecknar sig vridna spökkonturer.

Vidunder grips av leda

för vidunder.

Går ett stönande genom de vridna kronorna:

o att se en enda gång

rak emot ljuset

stiga en kungaek,

en gossebjörk,

en gyllene jungfrulönn.

Göm dina drömmar, krympling.

Här är de yttersta skären. Så långt ögat når:

martall.

K Boye:

Tankar då Consistorii-Amanuensen m.m. Herr A. E. H. sammanvigdes med Jungfru C. M. B. den 19 oktober 1800

Rörd mänskans oskuldsstånd jag mig idag påminner
och stiftaren, som knöt det första äktaband.
Jag stamföräldrarna i Paradiset finner,
förenta av gudomlig hand.

Och samma eld ännu den ädla elden tänder,
i vilken aldrig än en oren låga brann;
ack! gnista från en Gud, dig himlars Fader sänder,
ty äkta kärlek tänder han.

Då mänskan bar Guds bild avtryckt uti sitt hjärta,
då synd till namn och gagn var obekant ännu,
och då ej brott fått än vårt stora värde svärta,
då, helga låga, tändes du!

Du vid vårt släktes fall ej första gången brunnit;
det väsendet, som har vår jord till fotapall,
har strax vid skapelsen dig oundgänglig funnit,
du faller först vid världens fall.

Minns floden, i vars djup Gud vredgad världen sänkte,
månn´ svallet utav den förstör vart äkta par?
Nej, alla hjärtelag ej Noe flod fördränkte,
ett fartyg fyra räddat har.

Om fördomen, förstärkt av lathets gamla vana,
åt första stiftelsen med sneda ögon ser,
vi blott påminna oss ett bröllop uti Kana,
och kan väl nånsin sägas mer?

Guds Son, vår Frälsare, till gäst här bliver bjuden,
och, store Gudaman! du var närvarande,
en gäst, som hedrade så brudgummen som bruden
och spridde nåd, välsignelse.

Du värda par, som går att denna dagen knyta
ett band av största vikt, det äldsta som vi ha:
än Jesus bjudas kan, nåd skall det par ej tryta,
som bjuder Gud för världarna.

Må i ditt äkta stånd en plantskola för dygder
man se uti sitt flor med friden sammanbo;
njut kristnas lugn och fröjd i dessa kvalens bygder,
så njutes försmaken av änglars himlaro.

Förenens, värda två, att vandra himlens bana,
ack! makalösa syn: se makar frukta Gud,
och höra dem till bön varandra ömsint mana,
då kommer Jesus uppå bud.

Förenens bedjande, att vinna Jesu hjärta,
I segren säkert då I kämpen båda två.
Förening mellan två förljuvar livets smärta,
men delar tidens bördor så.

Uppå en slipprig väg, och uti mörkrets våda
två hjälpa lätt varann, när en betarvar allt;
känn makars dyra plikt att ömt varandra råda,
en helig Gud har så befallt.

Och mattas en av sorg, gack helst att kvalen lindra
med ömt deltagande, med tröstens ljuva röst;
din makas tåreström just vid dess fall förhindra,
sprid lugnet i ett kvalfullt bröst.

Sist störtar döden allt; han äktabandet river,
skilsmässa döden gör ännu en gång, som förr;
här sås i skröplighet, men där förklarat bliver:
de råkas inom himlens dörr!


L Linderot:

Pris vare Gud! Allena han

Pris vare Gud! Allena han
fullkomlig gåva skänker.
Han giva vill och giva kan
mer än jag ber och tänker.
Han dagens ljus från fästets höjd
allt levande förunnar.
Han bjuder livets sanna fröjd
ur nådens rika brunnar.
Allena han
den rätta glädjen giva kan.

Han gav mig av sin rikedom
mitt hem, mitt kall i tiden,
min arbetshåg, min egendom,
mitt mod i levnadsstriden.
Från år till år, från dag till dag
hans omsorg jag fått röna.
Jag älska lärt hans rikes lag,
hans tempelgårdar sköna,
hans sannings ord,
hans verk i himmel och på jord.

Att tacka dig, o Gud, mig lär.
Giv mig det barnasinne
som livets alla dagar bär ¨
din trofasthet i minne.
Du älskar rikt och handlar stort:
ack, låt mig icke glömma
det goda du min själ har gjort,
men det i hjärtat gömma
och prisa dig
i dina gårdar innerlig.

O Gud, mitt fäste och min borg
i livets prövningsdagar,
giv att jag ej i syndig sorg
mot dina rådslut klagar,
men vandrar tålamodets stig,
om sårad fot än blöder,
där Jesus själv gått före mig
och där hans hand mig stöder.
En liten tid,
och du förlänar salig frid.

När nya himlar och ny jord,
o Fader, du bereder,
till glädjen vid ditt rikes bord
din Son de trogna leder.
Hans Ande fridens ande är,
förlossar dem som lida.
Så låt oss glada vandra här
och sist i hoppet bida
fullkomlig fröjd
hos dig, vår Gud, i himlens höjd.

J A Eklund:

Lyckans minut

Är det sant att jag håller ett barn på min arm

och ser mig själv i dess blick,

att fjärdarna gnistra och jorden är varm

och himmelen utan en prick?

Vad är det för tid, vad är det för år,

vem är jag, vad bär jag för namn?

Du skrattande knyte med solblekt hår,

hur fick jag dig i min famn?

Jag lever, jag lever! På jorden jag står.

Var har jag varit förut?

Jag väntade visst millioner år

på denna enda minut.

E Lindorm:

Ur Venerid - Sonett 42

Allt gräs nu vissnar bort, och gröna löven falna,
man ser mer ingen ört och ingen vacker ros.
Allt är snart ruttnat bort, all fägring är sin kos,
och sommaren är all, man känner luften svalna.

Så drager lusten bort, de vida skogar smalna
och den förr sorg har haft blir hon nu dubbelt hos.
Han blir av sådan tid nu tyngre än det tros,
att starka och därav försvagade gå valna.

Och jag som haver själv den ganska sommars tid
för kärlek lidit ve, hur ökas nu min plåga!
Ja, är hon därtill vred, som förr mig var så blid,

försmäktar jag än mer av denna här min låga.
Det går mig nog emot, på all sätt jag försökes,
mitt hopp försvinner bort, misströstan mig förökes.

Från höjden av Krutbrån

Den 17-årige ynglingen skriver:

När jag från höjden av Krutbrån

tar avskedblicken över Sävar,

min tanke då bland vänner svävar,

ty jag nu slites härifrån.

Farväl, ett andligt fosterland!

Farväl, förflutna, sälla dagar!

Guds gode Ande mig ledsagar

till ett betänkligt Härnösand!

(1833)

C O Rosenius:

Höstsång

Nu kom den första frosten.

Den stålgrå vikens låga strand

blev som en fallen lies rand

som färgats röd av rosten.

Nu stå de sövda träden

i höstens kalla, gula sken

med färg av lik och mull och ben

och lump och multna bräden.

Men jag, som lever, fyller

mitt bläckhorn raskt med alzarin

och fäller ned min rullgardin

och diktar blå idyller.

Är väl gardinen nere,

vem sörjer för en gulnad skog!
Av höstpoeter ha vi nog.

Gud frälse oss från flere.

Och likväl! Varför sänka

min rullgardin? Hur färgrikt grant

tänds solens sken på uddens brant,

där brustna svallar stänka.

Bland nät som torra hänga

står fiskarbåten stjälpt på hälln,

och tröskverk surra intill kvälln

vid bondens ladulänga.

Nu flyger hela stassen

av dikter om gråvädersslask

som andar ur Pandoras ask

från nordiska Parnassen.

Hur stora starka karlar,

som dricka öl och äta stek,

fått lust för sådan strängalek

man aldrig dock förklarar.

De säga att de lida.

Vad pressar deras bröst så hårt?

Att skriva vers, är det så svårt

att hjärtat börjar svida?

När skalden på en timma

kan gråta full en fingerborg,

då tror man sist att skaldens sorg

är att han ej kan rimma.

Låt gå att livet gömmer

ett uns av skratt, ett pund av gråt;

den starke ler med stolthet åt

det bittra gift han tömmer.

De gamles undanstuckna

och glömda lyra stränga vi

och spela deras melodi,

den stundom glädjedruckna.

Med feberfärg på kinden,

som varma efter vin och glam,

de röda löven dansa fram

i grå septembervinden.

De dansa inför döden

som männen vid Termopylae;

må dansande vi gå som de

mot morgondagens öden.

Stån upp till dans som galna!
Hell, Dionysus, yrans gud,

som aldrig flydde dansens ljud

att grubbla och att svalna!

När rönnens klasar mogna

och vinteräpplet glöder svällt,

då kalla stormens pipor gällt

till högtid än hans trogna.

Vi göra kol på sorgen.
Vi stoppa alla korrektur

i papperskorgens trånga bur

och bränna papperskorgen.

Vi stryka sot och aska

i skägg och hår och på vårt skinn.

I första hus vi storma in

och ropa på en flaska.

Vi skaffa violiner,

triangel, horn och oboe.

Buteljerna slås upp, och se,

de spruta som delfiner!

Vi bullra och vi svinga,

så väggens rappning brister loss,

så taket snögar gips på oss

och glas och skålar klinga.

Vi stjälpa bord och stolar.
Vi plundra husets skafferi.
Servetterna dem fästa vi

som mantlar och som kjolar.

Terriner och karotter,

ansjovislådor, sylt och salt

vi slunga genom fönstret allt

och fånga husets dotter.

Från sina hakar kasta

vi porten av som druckna män;

i lövsaln duka vi på den.

Med frukt vi faten lasta,

med tjäder, svamp och kräftor.

Och när vi druckit sist på dem,

få de som stupa bäras hem

med bindlar och med häftor.

Om stormen plötsligt vänder

vårt bord och allt som bordet bär,

låt oss, som hålla stormen kär,

stå upp och klappa händer.

Som formade i drivet

och blårött guld stå land och stad;

jag vill bland höstens döda blad

bedårad prisa livet.

V v Heidenstam:

Bröllopssång

Ynglingar! följen den redliga vana,

vilken gav fäderna gyllene dar!
Tapperhet öppnade krigsgudens bana,
kärlek den väg, som till äktenskap bar.
Unga flickor, när vid sländan
ni förnött så mången höst;
minnens skalken i ert bröst,
hur han trasslade bort ändan.

Glättigt i dag bland lekar och nöjen
för han er syster i ljuvliga band:
Lyran stäm opp och glasena höjen!
Hymen tar facklan av kärlekens hand.
Glöm, du yngling, segrarns ära
i din trogna makas famn:
glöm det tomma hjältenamn
mot ett ljuvare att bära. 

U C Widström:

Enighet och rätt och frihet

Enighet och rätt och frihet
för vårt tyska fosterland,
låt oss sträva efter detta,
av allt hjärta, hand i hand!
Enighet och rätt och frihet
skapar nya syskonband.
Nu i glansen av den lyckan
blomstra, tyska fosterland!

A H Hoffman von Fallersleben:

Skyhögt berget står

Skyhögt berget står, 

smal och brant är stigen 

som till krönet når, 

faror ideligen 

kräver dristigt blod, 

bön och offermod.

Hellre ändå nöd 

under pilgrimsfärden 

än en evig död 

efter fröjd i världen. 

Herre, rista in 

det i själen min.

J Bunyan:

Att vara pilgrim

Den som hos Gud ska stå

i högtidskläder

vill djärvt mot målet gå

- kom, vind och väder! -

vill ej av motgång mer

sej låta helt slås ner,

nej, som en förmån ser

att vara pilgrim.

Vem som än hotar med

faror och hunger

stör mest sin egen fred,

pilgrimen sjunger,

slår inte till reträtt,

ej räds för ormens ätt,

nej, fröjdas åt sin rätt

att vara pilgrim.

Gud, som sänt Anden ut

att i oss brinna,

ger hoppet att till slut

himmelen vinna.

Den som har denna skatt

ej fruktar hån och skratt,

nej, önskar dag och natt

att vara pilgrim.

J Bunyan:

 

Vid resning av vård i Fjällbygden

Lövliden i Vilhelmina år 1943

Det var en gång - en gång för länge sedan -
då här var bara gammal skog och myr. 

Då kom ett mänskopar att stanna, medan 

de väntade på livets äventyr.

De fiskade, de redde sig en stuga,

och höll den regnet ute, fick den duga.

Då var naturen ond - i skogen funno

befängda makter rum för skumma trick.

Det var ej uvens ögon då, som brunno

ur klyftan, men hin Håles arga blick,

och vittror, små och grå men yverborna,

befunnos mitt i branten geta korna.

Men mannen tog att snickra, smida, lagga

och bärga starr från myren eller mon.

Det kom en ko - det gungade en vagga

och där blev gröna fläckar omkring bron.

Där röjdes ris, det blev en plats för plogen,

och mörksens makter trängdes ut ur skogen.

Det går ej av sig själv att odla jorden,

och ingen stuga reses av sig själv,

ty är en vrå av ödemarken vorden

till hem för mänskor mellan berg och älv

och bjuder skygd och ger en daglig föda,

förvisso har det kostat ärlig möda.

Vi se dem - män och kvinnor genom åren,

så långa dagar för en mager kost,

så många suckar för den sena våren,

så mycken ångest inför höstens frost,

så varma böner för det torra brödet,

då barken kanske var det sista stödet.

Och den, som sett hur fattigdomen fårat

en barkad kind på fordom glad kamrat,

och den, som mött en sliten kvinnas tårar,

då hennes ungar kvedo efter mat,

den vet en del, vad odlarfolket kände,

då jakt och fiske svek, och frosten brände.

Det första odlarfolket är beskrivet,

och det är skildrat av dess egen tolk,

vad allt som tarvades att rädda livet. - - -

Hur kunde därvid detta arma folk

få tid och kraft att kring den egna härden

ge andra arv och skapa nya värden?

Hur kunde dessa män och kvinnor samla

ur all sin hårda kamp för dagligt bröd

en skatt att skänka, då de blivit gamla,

till dem som föga prövat samma nöd

och kanske inte alltid tacksamt kände

förpliktelsen mot torvan, som de vände?

Dock nya stugor byggdes, tegar brötos

ur skogbevuxen mark om än så hård,

och myrar dikades och stenar skötos. -

Nu ligger bygden här med gård vid gård,

och långa vägar väva sammanbandet

med socknen, länet och med fosterlandet.

Vi se i anden skugga efter skugga

av män och kvinnor granska oss i dag.

En kaffepanna och en svartbränd snugga

med mässingdosan vandrar över lag,

och aftonvarden lyfts ur näverkonten

vid rök - från andra sidan horisonten.

Vi se Er så och icke annorlunda,

Ni gamla fäder - Ni ha fyllt Ert värv,

och illa vore, om i dar som stunda,

vi läte arvet råka i fördärv.

Nej, det ska leva, och vår by må stånda

en fridens borg i tidens stora vånda.

Vi resa fädrens vård bland furustammar

och lingonris i mitten av vår by.

Så länge ännu vinterns norrsken flammar

och sommarsolen silar genom sky,

vill vården bära bud till sena leder

om hårda nävar, energi och heder.

(Ur Från bygd och vildmark 1943)

S Arbman:

Höstvisa

Se, töcknet de silvergrå vingar
slår ut över lundarnas sal,
och lyktgubbar dansa i ringar
vid prasslet från kärrängens al.
Ur skrevorna uvarna ropa,
och stormarna tjutande sopa
de virvlande löv ned i dal.

Hopkrupen i grantoppen sitter
den urriga korp i sitt bo.
Ur sömnen han stundom uppspritter
vid ulvarnas tjut uppå mo.
Djupt humlan sig borrat i backen,
skogsmyran sig gömt uti stacken
och ödlan i sophögens sko.

Sig samla på tusende fläckar
regnpussar, än stora, än små;
och växande, svällande bäckar,
som högt över bräddarna nå,
de svänga i virvlande ringar;
än välva de fjärilens vingar,
än rosens bland kvistar och strå.

Och halkig och lös under klacken
blir stigen, som mjölkflickan drog.
Kullstjälpta i mullen på backen
nu ligga så hacka som plog.
Ej ljud mer av lamm eller bägga,
ej fålarna mer höras gnägga,
ej skällorna pingla i skog.

C F Dahlgren:
 

På 100-årsdagen av Dan Anderssons död: Epilog

God natt - god sömn jag önskar er,

ni alla vandringsmän.

Vi sluta sjunga och skiljas - vad mer

om aldrig vi träffas igen.

Jag har sagt något litet och fattigt av det

som brunnit hos mig och så snart brinner ner,

men den kärlek, där fanns, ej förgängelse vet -

god natt - god sömn åt er.

D Andersson:

Till 100-årsminnet av Daniel Anderssons jordafärd: Avskedssång till Broder Joachim

Broder Joachim, du reser dit där vilda aplar glöda,
och där åbrodd vissnar sakta invid hundraårig gård.
Du skall hälsa gamla, unga, alla levande och döda,
du skall hälsa sparv och trana, du skall hälsa räv och mård.

Broder Joachim, vi sutto vid vårt mörka öl och drömde
om de silvervita källorna vid Rökstubackens slog,
och vi sågo liksom syner så att stadens damm vi glömde,
och det vart en kolarkoja utav Tullens svarta krog.

Broder Joachim, du reser dit, där rönnar digna tunga -
hälsa varmt till Luossas gula halm och glesa korn.
Hör hur Hagaparkens almar till ditt avsked sakta sjunga,
och det ringer varmt till vesper ifrån Masthuggstemplets torn!

Du skall hälsa alla Pajsos gula kärr och svala floder,
du skall hälsa alla hässjor, alla flyn och vilda snår.
Alla höns och svultna skator skall du hälsa från en broder,
som med själen tung av minnen uti främlingslandet går.

Men, o broder, när du sitter ibland träd som evigt sjunga,
när du bygger dig en koja mitt i Mattnas mörka skog,
bed för dem som staden kväver att de länge må bli unga
och om troll och högland drömma uppå Tullens svarta krog!

D Andersson:

Det regnar

Älskade, vakna upp, stig ut på trappan!
Härligt gråa och stilla moln ha samlats.
I den dunkla, doftande natten
sakta regnet faller.

Sträck dina armar ut, och känn hur ljuvligt
svala dropparna tätt ur molnen dugga.
Känn - lev in, min älskade, djupt
i jordens tack till himmeln!

Lätt och milt det prasslar i torra löven,
örternas brända kroppar i vällust sträckas.
Tacksamt andas sädesfälten
som genom dunklet skimra.

Svagt den sinade bäcken börjar porla,
och till höger om den i hasselsnåren
under de gråa molnen sjunger
den gråa näktergalen.

R Jändel:

Till 100-årsminnet av Daniel Anderssons jordafärd: Fången

Tre trappsteg leda till solens port,

tre trappsteg av fuktig sten -

Jag får vandra dem en gång när bot jag gjort -

genom dörren av järn skall jag blek gå ut

och gråta i solens sken.

I min källarehåla jag talat med Gud -

han var så hög och hård,

han gav oss vreda och stränga bud,

men bländar med glansen av klädnadens fåll

in i nödens och brottens gård.

Tre trappsteg av synd har jag längesen gått,

tre trappsteg av bot äro mer -

jag skall vandra dem sakta år efter år,

och en gång skall jag bada mitt grånande hår

i en sol som aldrig går ner.

D Andersson:

Härinne i furudungen

Härinne i furudungen,
däruppe på gråstenberg,
där växer och blommar ljungen
i purpur- och rosenfärg.
Den växer bland bräken och enar,
den växer bland mossiga stenar,
den väver sin vackra matta
utöver de fattiga berg.

Den växer på mark så mager,
den blommar i höstens tid,
dock står den så täck och fager,
dock doftar den ljuvligt blid.
När sommarens fägring gulnar
och hösten i töcken mulnar,
då sända dess honungsdofter
en fläkt av förnöjsam frid.

De tusende blomster fina,
som fagra på heden stå,
mot solen så glatt de skina,
de skina mot himmel grå.
De göra så gott de kunna,
all världen så väl de unna,
all världen de ville giva
sin egen glädje, de små.

A M Roos:

Är jag intill döden trött

Är jag intill döden trött,

ganska trött,

mycket trött,

sjuk och trött och ledsen.

Långt var vägen, som jag nött,

ingen liten vän jag mött.

Jag är trött,

ganska trött,

sjuk och trött och ledsen.

Säg, var hålls min lille vän,

rare vän,

ende vän

i den vida världen?

Hjärtat har jag hårt i bänn.

Kommer, kommer du igen

lille vän,

rare vän

i den vida världen?

Kom och hjälp mig för Guds skull,

för min skull,

för din skull,

du, som ensam kan det!

Världen är av sorger full,

allt som glimmar är ej gull.

För Guds skull,

för min skull,

hjälp mig, du som kan det!

H Löwenhielm:

Ni kära Guds barn som för himmelen övar

Ni kära Guds barn som för himmelen övar, 

hur är det med kärleken, om ni er prövar? 

Säg, är ni nu ett genom kärlekens band 

och brister det bandet ej sönder ibland? 

Ack, sedan ni låtit med Gud er försona, 

må Herren för söndringens ande er skona 

och kärlekens Ande i hjärtana trona! 

Jerusalem är vår gemensamma moder 

och varje dess barn är en syster, en broder. 

Vi har ju tillsammans, du skingrade hop, 

en Fader, en Ande, en tro och ett dop. 

Om vi av Guds kärlek rätt började brinna 

så skulle vår köttsliga tvedräkt försvinna 

och Kristus, vår Konung, mer rum bland oss finna. 

Vår förstfödde Broder, han älskar oss alla 

och blygs ej, o under! att syskon oss kalla. 

Han ser ej på gåvornas olika glans, 

han ser blott på ett: om vi verkligt är hans. 

Och vi är ju hans för att älska varandra 

och ej för att misstro och döma och klandra 

de kära Guds barn, som till himlen vill vandra. 

Nej, syskon i Kristus, till er vi nu ropar: 

kom, låt oss stå samman mot fiendens hopar, 

ej blygas för Kristus, fast ringa han är 

i alla föraktade lemmar han bär. 

Ja, må vi förenas, så gamla som unga, 

att barnsligt och glatt med ett hjärta, en tunga 

om Jesus, om Jesus vår Frälsare sjunga! 

O, må vi då söka av innersta hjärta 

att älska varandra i glädje och smärta, 

förenade blott i den Frälsares tro, 

vars död är vårt liv och vars ångest vår ro. 

Ja, må vi så leva alltmer till hans ära, 

vars höga och heliga namn vi får bära, 

och prisa hans nåd både fjärran och nära! 

Vi går dock till himlen. Där svävar ej tonen 

när syskonen samlade står inför tronen 

och sjunger till glädje för Gud och hans Krist 

och älskar varandra, men då utan brist. 

Ack, ljuvliga tanke! Min längtan du väcker, 

och redan i hoppet min ande sig sträcker 

dit upp, där den eviga morgonen bräcker!

Jungfru Maria satt och sang

Jungfru Maria satt och sang,
hon hade en bok uti sin hand,
hon hade Jesum på sitt knä,
Gud bevare folk och fä!
Gud bevare stad och land!
Gud bevare kvinna och man!
Gud bevare större och mindre!
Jesus vare nu härinne!

Månaderna

Den som har ledsamt i September
och mycket tråkigt i Oktober,
får kanske roligt i November
och målar livet i cinnober.
Men den som gråter i December,
och ej tar tröst i Januari,
gunåda den för Februari!
Dock - detta duger ej, bevars
du måste repa mod i Mars!
Var viss, du skall, om blott du vill,
få gullvivskransar i April; -
så var ej sur och dum - fybaj!
Du skall pioner få i Maj,
och smaka - hör! - en gödd kapun, i
midsommarsdagarne av Juni,
serveras stampagott i skjul, i
de sista dagarne av Juli,
och dricka mjöd med mycken must i
vid årets slut i Augusti.
Så, stärkt av detta, kära vän,
du möta skall det nya år,
som kommer på dig nu igen
och rulla skall i nya spår.
Men tacka Gud då väl du mår,
ty det är allt vad du förmår.

C J L Almqvist: