måndag 21 september 2020

Vid resning av vård i Fjällbygden















Lövliden i Vilhelmina år 1943

Det var en gång - en gång för länge sedan -
då här var bara gammal skog och myr. 
Då kom ett mänskopar att stanna, medan 
de väntade på livets äventyr.
De fiskade, de redde sig en stuga,
och höll den regnet ute, fick den duga.

Då var naturen ond - i skogen funno
befängda makter rum för skumma trick.
Det var ej uvens ögon då, som brunno
ur klyftan, men hin Håles arga blick,
och vittror, små och grå men yverborna,
befunnos mitt i banten geta korna.

Men mannen tog att snickra, smida, lagga
och bärga starr från myren uer mon.
Det kom en ko - det gungade en vagga
och där blev gröna fläckar omkring bron.
Där röjdes ris, det blev en plats för plogen,
och mörksens makter trängdes ut ur skogen.

Det går ej av sig själv att odla jorden,
och ingen stuga reses av sig själv,
ty är en vrå av ödemarken vorden
till hem för mänskor mellan berg och älv
och bjuder skygd och ger en daglig föda,
förvisso har det kostat ärlig möda.

Vi se dem - män och kvinnor genom åren,
långa dagar för en mager kost,
många suckar för den sena våren,
mycken ångest inför höstens frost,
varma böner för det torra brödet,
då barken kanske var det sista stödet.

Och den, som sett hur fattigdomen fårat
en barkad kind på fordom glad kamrat,
och den, som mött en sliten kvinnas tårar,
då hennes ungar kvedo efter mat,
den vet en del, vad odlarfolket kände,
då jakt och fiske svek, och frosten brände.

Det första odlarfolket är beskrivet,
och det är skildrat av dess egen tolk,
vad allt som tarvades att rädda livet. - - -
Hur kunde därvid detta arma folk
få tid och kraft att kring den egna härden
ge andra arv och skapa nya värden?

Hur kunde dessa män och kvinnor samla
ur all sin hårda kamp för dagligt bröd
en skatt att skänka, då de blivit gamla,
till dem som föga prövat samma nöd
och kanske inte alltid tacksamt kände
förpliktelsen mot torvan, som de vände?

Dock nya stugor byggdes, tegar brötos
ur skogbevuxen mark om än så hård,
och myrar dikades och stenar skötos. -
Nu ligger bygden här med gård vid gård,
och långa vägar väva sammanbandet
med socknen, länet och med fosterlandet.

Vi se i anden skugga efter skugga
av män och kvinnor granska oss i dag.
En kaffepanna och en svartbränd snugga
med mässingdosan vandrar övel ag,
och aftonvarden lyfts ur näverkonten
vid rök - från andra sidan horisonten.

Vi se Er så och icke annorlunda,
Ni gamla fäder - Ni ha fyllt Ert värv,
och illa vore, om i dar som stunda,
vi läte arvet råka i fördärv.
Nej, det ska leva, och vår by må stånda
en fridens borg i tidens stora vånda.

Vi resa fädrens vård bland furustammar
och lingonris i mitten av vår by.
Så länge ännu vinterns norrsken flammar
och sommarsolen silar genom sky,
vill vården bära bud till sena leder
om hårda nävar, energi och heder.

(Ur Från bygd och vildmark 1943)

S Arbman:


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar