Intermezzo

Omkring mig tystnade

sorl och skratt,
där mitt i vimlet
jag tungsint satt.

Och allting svann som
undan i rök:
ett ansikte upp ur
töcknet dök.

Och plötsligt, väntande
tyst förnam
en sång jag tona
sakta fram.

Osynligt allting
svann och vek,
där stum jag satt och
lyssnade blek.

Mitt hjärta grips av
namnlöst ve
för dessa ögon,
som på mig se.

Och kring mig stillnade
sång och tal.
Som bris från havet
ren och sval

igenom kvalmet
mot mig strök.
Ett ansikte upp ur
töcknet dök.


V Ekelund:

Det snöar över slätten

Det snöar över slätten
i tyst decembernatt,
i vita vidder skönjer
jag bygd och gårdar matt.

Du sorgsna väg därute
i mörker, ruvande tätt,
med svängande gråa vindlar
kring vinterödslig slätt,

du är som min trötta tanke
i fjättrande mörker frätt,
du vita väg, du frusna
i vinterödslig slätt. -

*

Det snöar över slätten
i tyst decembernatt,
ur viddens fjärran skiner
en ensam ruta matt.


V Ekelund:

Grottan

Den julen var det mera snö än annars.
Det var en sådan vithet över Väja,
att om man stundom hörde bjällerklang,
så var det, liksom klunge någon gren
med silverklockor fullbesatt i skogen.
Och vilken vithet i allén, och, tänk,
att det fanns drivor, högare än så!
Det tyckte Åke var en utmärkt sak,
och Åke stod med äppelröda kinder,
med vintermössa och med yllevantar
och blå kavaj och med en liten skovel
och lade sista handen vid en grotta,
där han fick plats, fast det var mycket trångt.
Han klappade och slätade sitt verk,
och sedan gjorde han små runda hål
i grottans tak. Dem gjorde han med pinnar.

Och dagen skred, och det blev tidigt mörkt,
och Åke hade redan ätit middag
med korv och flottbröd, och nu kom han ut
i vinternattens vita spökeri.
Han smög sig bort till grottan, hade svårt
att hitta den, men gjorde det till slut.
Och han kröp in och satte ned i snön
ett litet julgransljus och tände på det.
Så kom han ut igen och ställde sig
och såg på undret, som han skapat själv.

Det fanns väl större under runt omkring.
All världens stjärnor brunno över honom.
Men Åke hade bara syn för grottan
och för det bleka sken som trängde ut
ur takets hål och knappast räckte till
att lysa upp en fingerbredd omkring sig.
Och som han stod på detta sätt och såg,
förnam han plötsligt något mjukt och luder
vid sina ben, och när han kände efter,
så var det Väja-Hursk, en gammal lapphund.
Han tyckte det var skönt, men sade intet,
och icke heller hunden sade något.

Där stodo de och sågo ljusen brinna,
den stackars lilla bleka julgranslågan,
av mänskohänder tänd i jordenatten.
Hur fjärran voro icke himlens stjärnor,
hur främmande den vita skogens djur!
Här stodo tvenne vänner och kamrater
i vördnad inför mänskogrottans ljus,
en gammal lapphund och en liten dvärg.
De stodo här, som människa och hund
kanhända stodo vid sin hålas ingång,
förtrollade av eldens dagerlek,
en urtidsnatt med mörker utan gräns
och bleka snöfält under Vintergatan.

B Malmberg:

Jesus för världen

Jesus för världen
givit sitt liv.
Öppnade ögon,
Herre, mig giv.
Mig att förlossa
offrar han sig,
då han på korset
dör ock för mig.

O, vilken kärlek,
underbar, sann!
Aldrig har någon
älskat som han.
Frälst genom honom,
lycklig och fri
vill jag hans egen
evigt nu bli.

Tag mig då, Herre,
upp till ditt barn,
lös mig från alla
djävulens garn.
Lär mig att leva,
leva för dig,
glad i din kärlek,
offrande mig.


L Sandell:

Mänskohatet

Ett svart moln föll över mig.
Min syn släcktes.
Förlamad
sjönk viljan. - - Famlande
besluts kraft
tungt domnar.

Eld, gudakraft
i min ande!
Övergiver du - bortvänder du dig?
Vart jag sänker mitt anlet -
natt, dödens dal.
Fiender, fiender endast skådar
tanken,
förgiftad - och mitt liv lutar.


V Ekelund:

O att i guld

O att i guld
i trohets guld
i språkets ädla marmor klara
jag bilde denna kärleks helga vara:

som en helig talisman
må denna ljuva lära
mig genom natt och stormar bära:

tanke, vid vars kärleks ljus
blekna alla fröjders rus.

*

Nej, vik hädan allt,
allt vad detta stör
O minne ljuva du som rör
invid en kärlek fager som en ängels blick.
O må i sista stunden detta
minne hos mig stå,
o må det brygga klar
över mörkren slå
o helga kärlek var
mig ledare och stav -


V Ekelund:

Äran

Mänskolivets ädla sötma -
stjärnor och tindrande köld!

Bitter är svälten -
bittrast
svälten bland blommor.

Stjärnor och tindrande köld -
de lisa,
de stilla
hjärtehunger.


V Ekelund:

En dyr klenod

En dyr klenod, en klar och ren, 

oss unnats här att äga,
den pärlor, guld och ädelsten
på långt när ej uppväga.
En skatt, den yppersta på jord,
få vi vår egen kalla;
den skatten är Guds helga ord,
som hörer till oss alla.

När annat, som vi akta värt
att äga här och spara,
av rost och mal och tid förtärt,
hör upp vår fröjd att vara,
när dagens verk förgås med hast,
ja, förr än afton stundat,
står än Guds ord så nytt och fast
som när det först vart grundat.

Det tärs av ålder ej och tid,
om det ock evigt räckte.
Det går med samma kraft och frid
från släkte och till släkte.
Guds ord förblir i evighet,
när annat allt har farit.
Det ej av tidens växling vet,
likt Gud, som evigt varit.

Det kära ord, det enkla ord,
som mänskor dock förgäta,
var är en mänsklig visdom spord,
som sig därmed kan mäta?
Var giver världen oss en grund
så fast att därpå bygga,
som ordet av Guds egen mun,
det eviga och trygga?

Har jag det ordet sökt till stöd,
när andra stöd mig svikit,
från världens hav, dess storm och nöd,
in i den hamnen vikit,
då vet jag vad jag tryggas vid,
var jag kan fasthet finna,
då känner jag en ort av frid,
dit inga sorger hinna.

Som vattenfågeln dyker ned
i fjärdens klara bölja,
att minsta fläck av stoft därmed
från sina vingar skölja,
så tvår sig anden ren och skär
i ordets djup, det klara,
och känner att hans hem det är,
där han i fröjd får vara.

Välsignat vare, Gud, ditt namn,
och utan ände prisat,
att du till säker tröst och hamn
oss alla vägen visat.
Vem är nu fattig, vem är rik,
när ej ditt ord oss fattas?
Den ene har, den andre lik,
ju det som mest må skattas.

Johan Ludvig Runeberg:

Ingenting

Var lugn, mitt barn, det finnes ingenting,
och allt är som du ser: skogen, röken och skenornas flykt.
Någonstädes långt borta i fjärran land
finnes en blåare himmel och en mur med rosor
eller en palm och en ljummare vind -
och det är allt.
Det finnes icke något mera än snön på granarnas gren.
Det finnes ingenting att kyssa med varma läppar,
och alla läppar bli med tiden svala.
Men du säger, mitt barn, att ditt hjärta är mäktigt,
och att leva förgäves är mindre än att dö.
Vad ville du döden? Känner du vämjelsen hans kläder sprida
och ingenting är äckligare än död för egen hand.
Vi böra älska livets långa timmar av sjukdom
och trånga år av längtan
såsom de korta ögonblick då öknen blommar.


E Södergran:

Härlig är kvällen

Härlig är kvällen,
fridfull och ren.
Solen kring fjällen
sprider sitt sken,
sakta sig sänker
ned på sin bädd.
Strålande blänker
vågornas brädd.

Natten kring haven
breder sitt flor.
Tyst som i graven
stillheten bor.
Guldfiskar glimma
rikt invid strand.
Svanorna simma
sakta till land.

Tystnad är sången,
bönen också.
Vandrarn är gången
vilan att nå.
Midnattens tärnor
binda en krans.
Tusende stjärnor
sprida sin glans.

De ila, de flyende stunder

De ila, de flyende stunder,

den nalkas, den sista minut,
då jordlivets fagraste under
i stofthyddans fall får sitt slut.

De domna, de hjälplösa händer,
de blekna, de avtärda drag,
när kylan från dödsskuggans länder
om livskraftens nerv griper tag.

De slockna, de flämtande lågor,
den tystnar, den suckande pust,
när sakta på på tidvattnets vågor
jag lämnar de levandes kust.

C G Hjelm:

I dag Sanct Valentini dag (RONDEAU X)

RONDEAU X

I dag Sanct Valentini dag
en var skall söka sig en vän.
Den fröjd, som kärlek ger, skall jag
stå ensam utan del i den?

Jag tänkt vid morgonvindens drag
på detta om och om igen:
I dag, Sanct Valentini dag
en var skall söka sig en vän.

Men Doktor Sinnesro, som lag
ger alla ålderströtta män,
först känt på mina pulsars slag
och vila föreskrivit se´n

i dag, Sanct Valentini dag.

C d´Orleans:

Arbetslös

Det fryser, det fryser, båd´ nätter och dagar,
och snöstormen fram genom gatorna jagar,
och slädtravar´n frustar, och bjällorna klinga,
så muntert, som funnes av sorger slätt inga.

Jo vänta - i bakgårdens mörkaste nästen
är likbleka döden den härjande gästen.
Tätt följer han arbetslösheten i spåren
och kastar uthungrade offren på båren.

Jag såg på min vandring hur bodarna stråla,
hur tyger och kläder i överflöd pråla.
Jag fick endast lov att kort blicka till färgen,
fast kölden mig skar genom benen och märgen.

Och mat såg jag även, nog av till att mätta
mång´ tusende munnar - men ej av allt detta
en bit fanns för mig - det är blott för de rika,
de arma få svälta, så tarmarna skrika.

Det fryser, det fryser, båd´ nätter och dagar,
och snöstormen fram genom gatorna jagar.
Var timma som ilar förvärras blott nöden,
den enda som nu sig förbarmar är - Döden.

H Menander:

Vid Norra Brandskåpet

O vinter, med snö på skaren
och träden i rimfrostblom!
Raskt skidan på trottoiren,
och norrut, till tullens bom!
Här måste berusad jag stanna
och blundande känna mot hyn
hur flingorna singla likt manna,
med inspiration ifrån skyn.

Fall, drivsnö, å grå fasader,
å skyltar och fönsterbleck,
å burspråk och piskestrader,
å trappor och ledstångsräck!
Låt allt bli förstrött och besnögat,
förpackat, förborgat, förglömt...
blott icke det purprade ögat,
som Brandskåpet riktar så ömt!

Det bjuder emot att sätta
sig in i ett eldsutbrott,
om skåpet ej fanns till rätta
men vore ett minne blott.
Det bjuder emot att besinna
den vådliga tidsfristutdräkt,
som rödhannen erhöll att brinna,
tills brandcorpsen hann att bli väckt.

Men eljest, i stort sett taget,
fall, drivsnö, som sagt å allt!
Ju mer som blir överdraget,
ju läckrare tavlans halt.
Ja o, vad en kullerstent trästad
i gräddlika snömassor klär!
Jag önskar, jag vore en Fjaestad,
om ej jag fått bli den jag är.

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

Över Evangelium på Jungfru Marie Kyrkogångsdag eller Kyndelsmässodagen

Simeon, vad helig syn

som långt mer än världen gäller,
då med ögonen mot skyn
du i andakt tårar fäller
och vill Gud ditt hjärta ge!
Ser du att det börjar dagas
och att ej ditt hopp försvagas
att din Frälsare få se?

Ja, jag ser dig, Simeon,
där du lugnt i templet talar.
Hanna står ej långt ifrån,
hon med dig sin själ hugsvalar.
I en kärlek, ren och fast,
med sitt ämne hon sig enar:
o, vad edra hjärtan menar
med vartenda ögonkast!

Men du, gamle Simeon,
vid din lovsång och din mässa,
mot den kulna griftevrån
böj din silvervita hjässa:
nu kan du i frid få dö!
Snart i evighetens salar
med din Gud på nytt du talar,
skild från denna sorgeö.

Varm och ivrig är din röst
när du i en helig dvala
vid de åtti årens höst
profetera vill och tala
om ny glans för Israel!
Hopp och tålamod dig pryder
och ett bröst som hör och lyder
och sagt världen sitt farväl!

Fromma Hanna, fröjda dig!
Låt din brutna stämma höras,
dina ögon bada sig,
dina läppar ljuvligt röras
och förkunna Jesu namn.
Jesu kärlek dig upptänder,
och med trons nu stärkta händer
tar du honom i din famn.

Vördnadsvärda, sälla par!
Syn och hjärta sig nedböjer
för det mål, dit tron er drar,
för den lust som er förnöjer,
för det barn ni skåda får!
Sist för oss den klockan klämtar
då vi vår förlossning hämtar
och Guds Son till mötes går.

C M Bellman:

Varför skola mänskor strida

Varför skola mänskor strida,
varför skall det flyta blod?
Varför skall så mången lida
blott för någras yvesmod?
Friden är och skall väl bli
livets högsta poesi?

Alla äro vi ju lika,
födda utav samma ätt.
Både fattiga och rika
ha vi samma mänskorätt.
Varför skall den starke då
så den svage nederslå?

Varför skilja man från maka?
Varför taga moders stöd?
Varför ska de små försaka
blott för kriget dagligt bröd?
Läggen alla vapen ned!
Låt oss njuta evig fred!

E Norlander:

Prinsessan

Alla kvällar lät prinsessan smeka sig.
Men den som smeker stillar blott sin egen hunger
och hennes längtan var en skygg mimosa, en storögd saga inför verkligheten.
Nya smekningar fyllde hennes hjärta med bitter sötma
och hennes kropp med is, men hennes hjärta ville ännu mer.
Prinsessan kände kroppar, men hon sökte hjärtan;
hon hade aldrig sett ett annat hjärta än sitt eget.

Prinsessan var den armaste i hela riket:
hon hade levat alltför länge på illusioner.
Hon visste att hennes hjärta måste dö och söndersmulas helt,
ty sanningen fräter.
Prinsessan älskade icke de röda munnarna, de voro främmande.
Prinsessan kände icke de druckna ögon med is på botten.
De voro alla vinterbarn, men prinsessan var från yttersta södern och utan nycker,
utan hårdhet, utan slöjor och utan list.

E Södergran:

Visa om solen, månen och planeterna

Just på timmar tjugofyra
runda jorden svänger kring.
Kring vår sol, den sköna, dyra
på ett år hon gör sin ring.
Lilla månens lopp, det trånga,
på en månad kring oss far,
men planeterna, de många,
ila runt kring solen klar.

När som solen börjar dagen,
man i öster henne ser,
men är kvällens timme slagen,
sjunker hon i väster ner.
Där som middagssolen lyser,
man det varma söder har;
men i norr - hu! vad man fryser,
mer ju mer mot norr man far.

Januari börjar året,
februari kommer näst,
mars, april ha knopp i håret,
maj och juni blommar bäst.
Juli, augusti och september
sköna, ljuvliga framgå,
men oktober och november
och december äro grå.

Betty Ehrenborg:

Nu tändas tusen juleljus

Nu tändas tusen juleljus
på jordens mörka rund,
och tusen, tusen stråla ock
på himlens djupblå grund.

Och över stad och land i kväll
går julens glada bud,
att född är Herren Jesus Krist,
vår Frälsare och Gud.

Du stjärna över Betlehem,
o låt ditt milda ljus
få lysa in med hopp och frid
i varje hem och hus.

I varje hjärta, armt och mörkt,
sänd du en stråle blid,
en stråle av Guds kärleks ljus
i signad juletid.

E Köhler:

Parti är fria staters liv

Låt Hatt och Mössa dras, låt tvedräktsåskor knalla:
en ek, som då och då en liten skakning har,
i jorden bättre fäste tar.
När Rom ej trätte mer, begynte det att falla,
och England når sin höjd mitt under split och kiv;
parti är fria staters liv.

Ja, gånge hur det vill,
hos mig är ingen bit, som ej hör Sverge till.

Spelmannen

Jag är spelman, jag skall spela på gravöl och på dans
i sol och när skyar skymma månens skära glans.
Jag vill aldrig höra råd och jag vill spela som jag vill,
jag vill spela för att glömma att jag själv finnes till.

Jag vill inte tröska råg och jag vill inte repa lin,
ty den hand som stråken skälver i skall hållas vek och fin.
Ni får inte ge mej bannor eller kalla mej för lat, 
fast jag stundom hellre hungrar än jag spelar för mat.

Jag vill inte gräva jorden, jag vill inte hugga ved,
jag vill drömma under häggarna tills solen hon gått ned.
Och i kvällens röda brand ska jag stå upp med min fiol
och spela tills ett öga lyser hett som kvällens sol.

Jag ska spela när ni gräva edra kära ner i jord,
jag ska spela hela sorgen i en visa utan ord. 
Och det svarta som var döden och som hälsat vid er säng,
det ska forsa som en strömmande sorg från min sträng.

Jag ska följa genom dalarna i höstens höga natt,
och i rök från hundra milor ska jag sjunga som besatt.
Och när natten böljar becksvart över skogstjärnens skum,
mina basar skola ropa djupt ur mänskosjälens rum.

Tre sorgens strängar har jag - den fjärde har gått av,
den brast i en skälvning på den bästa vännens grav.
Men ända in i döden vill jag följa er med sång,
och jag vill dö och jag vill spela till uppståndelse en gång.

D Andersson:

Kamrater, innan allt är slut

Kamrater, innan allt är slut

och livet skilt oss åt,
så låt oss samlas en minut
till tack och till förlåt!
Så låt oss räcka än en gång
en vänlig hand åt det som går!
Framför oss ligger tiden lång,
och dagar läggas hop till år.
Så må vårt hjärta en gång än
för allt det gamla slå,
förrän vi stänga allt igen
och vända oss och gå.

Så säga vi åt det som var
ett levnadslångt farväl,
vi skiljas men vi lämna kvar
ett stycke av vår själ.
Men det som var oss kärt igår,
det är likväl ej helt förbi,
ty minnena från ungdoms år,
de dö ju icke förrän vi.
Så låt oss minnas utan agg.
Var oförrätt är glömd.
Så blir en blomma utan tagg
i livets stambok gömd.

Men en gång efter långa år
vi taga boken fram,
där ligger blomman som i går,
fast den är höljd av damm.
Den minner om ett längesen,
en tid förutan harm och svek;
den har en doft av ungdom än,
fast kanske att dess färg är blek.
Så tack för allt! Nu låt oss gå
till kamp och äventyr!
Det finnes dock en himmel blå,
och det är Gud som styr.

E Westberg-Heckscher:

Harpolekaren och hans son

(Ur »Vapensmeden»)

Luften tung och dagen varm.
Hed jag haft att vandra,
gossen på min ena arm,
harpan på min andra,
harpan trött vid strängalåt,
sonen trött vid sanddjup stråt.
Vila gott jag unnar
harpan och min Gunnar.

Nu en milsvid tempelsal,
byggd av gran och furu,
öppnar sig med skugga sval,
och jag lyssnar, huru
bäcken sorlar klar och ren,
siskan kvittrar på sin gren,
furudunklet nunnar
för min lille Gunnar.

Dagen dör, en fuktig vind
andas över tegen,
och min gosses väna kind
lutas mot min egen.
Mörknad himmels stjärnebloss
blinka: Gunnar, kom till oss!
Ljuva änglamunnar
viska: du vår Gunnar!

Utur ödesdjupen fram
många källor välla.
En är bittert hälsosam:
det är sorgens källa.
Väl jag vet, du käre vän,
att du dricka skall ur den,
men för lastens brunnar
Gud beskydde Gunnar!

Granen växte stark och rak,
och hon vedergällde
under snöbetungat tak
den, som henne fällde,
milt med brasans ljus och glöd.
Kraftig växt och ädel död,
ber jag, Gud förunnar
sångarbarnet Gunnar.

V Rydberg:

Vem har satt de djupa vecken

Vem har satt de djupa vecken
i den gamles panna
- frågetecken.
Åren de har ristat tungt
i den gamles panna.
Punkt.

Nyårsklockorna

Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö;
det gamla året lägger sig att dö . . .
Ring själaringning över land och vatten!

Ring in det nya och ring ut det gamla
i årets första, skälvande minut.
Ring lögnens makt från världens gränser ut,
och ring in sanningens till oss som famla.

Ring våra tankar ut ur sorgens häkten
och ring hugsvalelse till sargad barm.
Ring hatet ut emellan rik och arm
och ring försoning in till jordens släkten.

Ring ut vad dödsdömt räknar sina dagar
och forngestaltningar av split och kiv.
Ring in ett ädlare, ett högre liv ¨
med bättre syften, mera rena lagar.

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
men ring till sångarhjärtan skaparglöden.

Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
förtalets lömskhet, avundens försåt.
Ring in det rätta på triumfens stråt,
och ring till seger mänsklighetens fanor.

Ring, klocka, ring . . . och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
ring in den tusenåra fredens rike!

Ring in den tid, då andarna befrias
ur själviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;
ring honom in, den bidade Messias!

Alfred Tennyson, övers. Edvard Fredin

A Tennyson:


E Fredin: