fredag 11 januari 2019

Spelmannen

Jag är spelman, jag skall spela på gravöl och på dans
i sol och när skyar skymma månens skära glans.
Jag vill aldrig höra råd och jag vill spela som jag vill,
jag vill spela för att glömma att jag själv finnes till.

Jag vill inte tröska råg och jag vill inte repa lin,
ty den hand som stråken skälver i skall hållas vek och fin.
Ni får inte ge mej bannor eller kalla mej för lat, 
fast jag stundom hellre hungrar än jag spelar för mat.

Jag vill inte gräva jorden, jag vill inte hugga ved,
jag vill drömma under häggarna tills solen hon gått ned.
Och i kvällens röda brand ska jag stå upp med min fiol
och spela tills ett öga lyser hett som kvällens sol.

Jag ska spela när ni gräva edra kära ner i jord,
jag ska spela hela sorgen i en visa utan ord. 
Och det svarta som var döden och som hälsat vid er säng,
det ska forsa som en strömmande sorg från min sträng.

Jag ska följa genom dalarna i höstens höga natt,
och i rök från hundra milor ska jag sjunga som besatt.
Och när natten böljar becksvart över skogstjärnens skum,
mina basar skola ropa djupt ur mänskosjälens rum.

Tre sorgens strängar har jag - den fjärde har gått av,
den brast i en skälvning på den bästa vännens grav.
Men ända in i döden vill jag följa er med sång,
och jag vill dö och jag vill spela till uppståndelse en gång.


D Andersson:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar