Prinsessan talar i radio

 

Sakta smyga spända kammarherrar

i gemakens mattor fram på tå,
hyssjande hr riksmarskalken spärrar
vestibulen, där man ej får gå.
Ljudlöst borggårdsvalvens militär
av hr kommendanden viskas: "I gevär!"
Rassla ej, lakej!
Tissla, tassla ej!
Prinsessan talar i radio.

Sessan Inga-lill i radio talar,
luren ställd å smyckat lysningsbord,
medan milt i kabinettet dalar
majsol, kyssande konceptets ord.
Kronprins Fredrik i en lysningsstol
lyss berusad bland hortensior och viol.
En historisk stund,
helt å folklig grund...
Prinsessan talar i radio.

Skilt av tusenmila landskapsgränser
möts ett enigt folk i etern blå,
tills det skånska ögat fuktigt glänser,
tills i lappens stora tårar stå.
Vad är granens sus å djupa mon
mot en Furstlig Fästmös levande diktion?
Tyst, du gök, som gal!
Lyssna, berg och dal!
Prinsessan talar i radio.

Skrivet i Grönköpings Veckoblad i anslutning till  prinsessan Ingrids radiotal den 20 maj 1935 19.15, strax före bröllopet med danske kronprinsen Frederik. Dikten är en travesti på Snoilskys dikt Kung Erik (leker på luta).

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

 

Mitt år 4: Våren

Andra glädjas åt våren, för mig är våren förgiftad.
Var gång det lider mot vår lider mitt år mot sitt slut.
Intet är mig så hemskt, så sjukt och förpestat som våren:
vår det var liksom nu, den gång min själ sprang itu.
Åter en bländande vårdag stirrar mig vaken i ögat,
sorg, som sov under snön, vaknar med våren till liv.
Åren ge mig ej bot, och solen bränner i såren,
främmande irrar jag kring här i min barndoms stad,
här i min mandoms och kärleks stad, i vars gator och parker
varje sten och vart träd gömmer ett minne för mig.
Framfarna vårars minnen fräta som gift på mitt hjärta,
minnen bli vissna blad, bladen de gömma en orm.
Fjärran och främmande blev mig min enda kärlek i världen.
Solen vitnar mitt hår. Åren ge mig ej bot.

H Söderberg:

Långfredag

Det sitter en hund och tjuter

vid Jakobs kyrkas portal.
Han blandar sitt tjut med toner
av sorglig passionskoral.

Det snöar vått och det regnar,
och blåsten håller jakt.
En ensam droska skraltar
framåt i koralens takt.

Den stilla passionspsalmskvidan,
den klagar i sorg och ve,
den tränger ur packad kyrka,
den tränger till tomt café.

Och det är så sorgligt och ledsamt,
och ingen törs vara glad,
och kärringar sitta i kyrkan
och gråta och sucka i rad.

De gråta visst över någon
med mager och sargad tors
- en, som är blek och blodig
och hänger på ett kors.
 
H Söderberg:

Världsstyrelsen

Vårherre han larvar trist omkring,
han larvar omkring.
Han går visst och tänker på ingenting,
på just precis ingenting,
den stackars gamle Vårherre.
Men fanen, han tänker på någonting!
 
H Söderberg:

Då voro bokarna ljusa

Då voro bokarna ljusa, då var ån av
simmande vit ranunkels öar sållad,
ljus sin krona häggen gungade här där
gosse jag vandrat. -

Tyst det regnar. Himlen hänger lågt på
glesa kronor. En vissling; tåget sätter
åter i gång. Mot sakta mörknande kväll jag
färdas vänlös.

V Ekelund:

När skogen sprang ut

Långsamt, tövande faller regnet,
luften är töcknig och ljum,
skogen sover i stillhet vida,
sover djup och skum...
majmorgon tida. -

Sjön i dimman vilar stilla.
Långt ifrån,
långt ifrån
stundom hörs en
koltrast drilla.
Åter faller
tystnad, knappast rörs en
gren i trädens galler. -

Långsamt, skimrande faller regnet,
röken stiger blå och ljum,
skogen susar i dunkel vida,
susar sval och skum...
majmorgon tida.

Staden

I detta buller kom min själ till sällsam ro,
i detta larmet var det något trött och pinat i mig som fick vila,
något alltför vaksamt lyssnande, som för första gången sov.
Jag hörde icke mer såsom förr min egen stämma,
jag hörde icke mer såsom förr mitt blods sus.
Min själ såg ej mer så ängsligt fast i sitt eget öga,
min själ gick ut och vilade i andras sorgsna ögon
och var glad att sörja med dem alla.
Och när dunklet kom om kvällen med frid åt trötta anleten,
syntes mig stjärnorna ej mer de samma,
i deras ljus och stillhet över dunkla mänskofyllda gränder
såg jag broderliga tysta blickar: låt oss gå tillsamman,
se, i alla ögon, se: du själv -
bröder, bröder alla på vår dunkla resa.

V Ekelund:

Aldrig kan själens längtan stillas

Aldrig kan själens

längtan stillas,
icke jordens riken,
brusande städer
och havens glans
förmå att lindra
dess eviga oro.
O, vem spelar
dessa toner,
denna svidande musik
på mitt hjärtas
strängar, spända
alltid, alltid
alltför hårt?

V Ekelund:

Mitt hem

Det kvällas och gräset är mjukt av dagg,
och nyet står krumt över hagen.
Sniglar krypa på orvets knagg -
det är tid att sluta för dagen.

Solen går ned i en askgrå säck
av skyar jämna och släta.
I morgon hon kommer igen i en bäck
av de stigande skyarnas väta.

Min lie är slö, och armen är trött,
då jag stegar hemåt om kvällen,
men glatt genom fönstret och tindrande rött
det lyser av elden på hällen.

I dag har jag skurit det vita bjugg
och det sköna gyllene vetet.
Så nöjd jag visslar från logens glugg
mina hästar hem ifrån betet.

Dimmans jungfrur från källa och bäck
dansa på nysådda gärden.
Min gård, mitt hem inom tigande häck,
du är mitt fäste i världen!

Carl Larsson i By:

Vårvisa

Moln gå tunga kring bergens krön,
regnet står som silverspön
runt om Siljan, men solen lyser,
solen lyser på Sollerön.

Åkrarna svälla av groende frön,
skogen står nylövad, glänsande grön
runt om Siljan, och solen lyser,
solen lyser på Sollerön.

Nu får all vinterns längtan sin lön -
majregn, majluft ljuvlig och skön
över Siljan, och solen lyser,
solen lyser på Sollerön.

K-E Forsslund:

Rådskrivaren i Nürnberg

När jag hör, hur den rike bedömer
vad som är för den fattige möjligt,
då grinar jag till som i plåga. -
Det är bittert och skärande löjligt.

Och när välmente domaren varnar
och söker att hejda och stanna
den man, som förkastelsens tecken
bär skrivet i eld på sin panna,

då drager jag ansiktet samman,
då spritter jag till som en groda,
och jag fäller min penna och mumlar:
"Ni vise, ni kloke, ni goda!"

Men domarn ej aktar på synen,
ty ofta han hörde mig svara:
"Ett anfall, som hastigt går över,
ett anfall, herr domare, bara."

Jag sköter min tjänst, och jag lever.
Min levnad är fredlig och stilla. -
Ack, vore mitt sinne ett annat!
Ack, såge och hörde jag illa!

Man ler åt min vandring på gatan,
när framåt jag ilar i smärta:
Mitt ansikte rycker och grinar,
och det rycker och sticks i mitt hjärta.

*

De andre fått ögon, som lysa
mot guld i en penningelåda,
som snegla mot ära och titlar. -
Men jag har fått ögon som skåda.

Som se i det gömda och dolda
och blicka framåt bortom åren.
Och därför blev ansiktet vridet,
och därföre grånade håren.

Hos barnet, som lekte på gatan
jag stundom i minen såg skrivet,
i regelrätt logiska satser,
en eländets saga för livet.

Och stundom en yngling jag mötte,
av hälsa och övermod härlig,
när hjärtat spratt till, när jag visste:
Din yttersta stund blir förfärlig.

Bestämda och vägda och mätta
jag människoödena funnit.
Men in uti frihetens rymder
jag aldrig med blickarna hunnit.

Jag hör, huru domsorden falla,
jag ser brottslingens huvud, som böjes,
och bilan, som blixtrar i luften. -
Av vanmakt mot vanmakt hon höjes!

*

När rådet det höga har gille,
bjuds skrivaren med som på gyckel.
Jag sitter och bugar och krusar.
Men mitt öga det prövar sin nyckel.

Man prisar sin stad och dess lycka,
för borgare borgare tala. -
De söva sig djupare in i
sin egenrättfärdighets dvala!

Men när borgarne yvas vid stånkan
och stryka sig ölet ur skäggen,
då skådar jag djävulens skugga,
som hoppar och nickar på väggen.

Då ser jag i frodiga dragen
hos mången, hur ödet sig vänder:
Från rådssalens heder går vägen
till skammens och eländets gränder.

De brister och fel, som man trodde
så oskyldigt lätta som spånen,
de växa, de växa, de växa,
de växa till galgar för sonen.

Och fladdrande lusten, som släcktes,
fast glöden i aska må blinka,
de skola få låga och hetta
och de göra din dotter till slinka.

I trodden I valden det goda.
Men barnen de kunna ej välja,
när löpsnarans timme är inne
och när bödelens yxa vill tälja.

De rusiga herrar, de glade,
de undra och kunna ej fatta,
varför skrivarens ansikte rycker,
och varför han aldrig kan skratta.

*

Att söka att livet förbättra
är göra det onda än värre. -
Jag kan blott i ödmjukhet bedja:
"Ack, fräls mig från Nürnberg, o Herre!"

Ty mänskliga viljan, som spirar
ur dyn, och med rötter i fukten -
hur bladen än glänsa och prunka,
det vimlar av maskar i frukten.

Ur dockornas dansande virvel,
och hetsade slavarnas like,
jag beder, jag ropar, jag kvider:
"När skådar jag Frihetens rike?"

Men synerna trampa mitt hjärta,
en häxdans, förvirrande, brokig.
Visst kommer den dag, då det heter:
"Nu skrivarn på allvar är tokig."

Det blir så tyst omkring mig

Den sådd, som jag sått, har skördats,
och sommarn skrider mot höst;
det blir så tyst omkring mig,
så tyst som om eko mördats
i själva klippornas bröst.

Min klingande visas vinge
är klippt, och jag själv är stum.
Det blir så tyst omkring mig,
så tyst som en ängel ginge
igenom mitt dystra rum.

Snart varje löje är borta,
och skingrat är vännernas lag.
Det blir så tyst omkring mig,
så tyst att jag hör mina korta
och hämmade andetag.

Då komma de tankar, som väntat
att jag skulle lyssna till dem.
Det blir så tyst omkring mig,
så tyst som om döden gläntat
på dörrn till mitt tomma hem.

Där komma de alla, alla,
från barndomens yngsta dar.
Det blir så tyst omkring mig,
så tyst att jag börjar kalla
i ångest på mor och far.

Men döda de äro båda,
och tankarna komma allt fler.
Det blir så tyst omkring mig,
så tyst att jag låter dem råda
och böjer min panna ner.

De tankar, som skulle mig skrämma,
de blevo min käraste skatt.
Det är så tyst omkring mig,
så tyst att de känna sig hemma
och hålla mig sällskap i natt.

Jag lever med dem och jag glädes,
och sörjer med dem och ler.
Det blir så tyst omkring mig,
så tyst såsom någonstädes
där livet har falnat ner.

K A Tavaststjerna:

Vädjan till vandraren

Varsamt far i bygd och mark!
Skada icke kådig bark,
riv ej björkens vita hud,
stör med skrän ej skogens ljud.
Bort med skräp och matsäcksrester,
städa efter Er, I gäster
i naturens helgedom.
Skövla icke blad och blom.
Låt ock bli att simpelt rita
plank och vägg med kniv och krita.
Tänd ej eld - men om du tänder,
släck var glöd i kol och bränder.
Skona det som annans är,
akta allt som minnen bär.

K-E Forsslund:

Natt på myren

Över myrens mossbevuxna,
pors- och ljungbeklädda yta
bleka floder utav månsken,
breda floder ljudlöst flyta,
långt i fjärran - kan du se det
i den lätta svedjeröken? -
långt i fjärran insjöns silver
drar en gräns för sumpig öken.

Livlöst tyckes allt. Det vita
månljus ligger tyst och glimmar
i de svarta vattenpölar
under nattens långa timmar.
Säg, har tidens urverk stannat,
intet buller knäpper takten,
vilar dödens bleka slöja
som en straffdom över trakten?

Hör, det ljöd ett brak i snåret,
tunga fotsteg framåt skrida,
över myrens månskensyta
syns en kolsvart skugga glida.
Stanna jättespöke, vålnad!
Är det fantasin som jagar
denna drömbild för mitt öga
ifrån de förgångna dagar?

Som en väldig forntidssägen
går han dröjande i ljungen,
älgen, stolt och hög och härlig.
Månens sken på vildmarkskungen
faller skimrande, då glänsa
hornen trolskt, men stum han vänder
huvudet och majestätiskt
blicken över myren sänder.

Fridlös i den vilda skogen,
fridlös i den dunkla natten,
landsförvisad furste skådar
emot insjöns vita vatten,
bortom detta skarpa blicken
skönjer svagt en mänskoboning:
undan flyr han, vet hos mänskan
finns ej miskund, ej förskoning.

Som hon kom försvinner skuggan.
Månsken ligger tyst och glimmar
i de svarta vattenpölar
under nattens långa timmar.
Säg, har tidens urverk stannat,
intet buller knäpper takten,
vilar dödens bleka slöja
som en straffdom över trakten?

Hjulritt i sommarnatten

Röda lysa i aftonsol
furornas bruna stammar,
mellan dem djuprött som karneol
skyarnas eldhav flammar.

Rymden brinner, men nejden är sval,
slumrar i jungfrudrömmar,
nere kring viden i enslig dal
dimman en slöja sömmar.

Skyarnas glöd och jordens fred
smälta ihop till en saga,
hän genom vilken likt gastar på hed
snabbt på vårt hjul vi jaga.

Sagans vingade hjul är vårt,
bär oss utan att rassla,
skogsrået skrattar åt oss så hårt,
vättarna tissla och tassla.

Tysta som spöken vi ila förbi
bondens sprakande fåle;
gumman vid vägen med signeri
värjer sig mot hin håle.

Över milslång och öde mo
bär det med fart som eggar,
långt bakom oss är bondens sto,
där det åt eko gnäggar.

Men med uggla och läderlapp,
nattens flygande följe,
rida vi långa vägar i kapp
inne i skogens hölje.

Låtom oss sätta ett världsrekord,
det är gjort med detsamma,
bort över skogarnas dunkla bård
in uti skyarnas flamma!

K A Tavaststjerna:

Gamla vänner

Barndomsböcker, nötta, kära,
på min hylla än I stån,
och jag håller er i ära
liksom vänner fjärran från.

Vänner, ja! När lampan tändes
fordom i min faders hus,
huru skönt och tryggt det kändes
läsa er vid stormens brus.

Ute snön i mörkret yrde,
inne björkvedsbrasan brann,
spinnrockshjulet mamma styrde,
Silkestass i soffan spann.

Det var ro och det var trevnad,
och från bokens vita blad
sagans underbara vävnad
växte praktfull, rad för rad.

Äventyr i brokig skara
drogo då min syn förbi,
speglades i färger klara
i min unga fantasi.

Där låg Snövit i sin kista,
Lejonhjärtas riddartåg,
Mohikanens strid, den sista,
mina gosseögon såg.

Sotarmurres liv på taken,
kapten Hatteras på vakt,
prins Alladin i gemaken,
präriejägarns rödskinnsjakt. -

Allt steg fram i vinterkvällen
och fick glans av brasans sken,
medan stormen ifrån fjällen
omkring gårdens knutar ven.

Längesedan gården brunnit,
sagoböckers tid förbi,
men fast livets höjd jag hunnit,
vänner jämt vi skola bli'.

Ofta nog i sorgens timma
tar jag ifrån hyllan er -
kära bilder lysa, glimma,
när på edra blad jag ser.

Skymningsbrasan åter brinner -
jag kan höra hennes sus -
och det gyllne linet spinner
mor i hennes röda ljus.

Över boken lutad sitter
där en parvel liksom förr,
medan yrsnöns vita glitter
samlar drivor vid vår dörr.

D Fallström:

Långsamt som kvällsskyn mister sin purpur

Långsamt som kvällsskyn mister sin purpur
där över milsfjärdens blänkande slätt,
sakta som brisen somnar där borta
långt, så att ögat ej skönjer det rätt,
fjärran som ekot dör efter sista
utdragna tonen av skärflickans sång,
skall jag dig glömma, du, som gav purpur,
vårbris och toner åt livet en gång!

K A Tavaststjerna:

Hemåt i höstregn

Hemåt i höstregn, hemåt i natten,
hem över svarta svallande vatten,
hemåt mot vinden, hemåt mot strömmen
styr jag min farkost, men såsom i drömmen,
vågorna väcka mig icke ur den.
Stänket, som står över däck och kajuta
väcker mig icke upp till att njuta
färden mot vinden, färden mot strömmen.
Hemåt det bär, men såsom i drömmen.
Svara mig, svallsjö! Lever jag än?

Trolösa, trotsiga bölja som bär mig,
kär såsom fordom ännu du är mig,
ännu du vaggar, höjer och sänker mig
såsom din lekboll, innan du dränker mig.
Bär mig i land! Än får jag ej dö!
Botgörarfärden har jag att vandra,
tigga hos vänner och fränder och andra,
vilka likt böljorna höja och sänka mig
såsom sin lekboll, innan de dränka mig
djupt uti glömskans signade sjö.

Disiga dimmor dröjande dugga,
svepa min synkrets i skymmande skugga,
endaste en ejder ser jag, som söker
skrevan, där martalln skyddande kröker
armen kring nästet av dun och av starr.
Botgörarfärden mot vinden och strömmen
väcker mig icke på länge ur drömmen,
drömmen om tallen, som knotig sig kröker
över ett näste, där gudungen söker
makan och lyckan bland nålar av barr.

K A Tavaststjerna:

Det vida, villa hav

Ur Odae Sueticae

Det vida, villa hav
nu synes milt och blitt,
men strax av stormen vrett,
av fräsand´ fradgan vitt,
dess vågor brusa grymt,
dess buller skräckligt hörs,
en farkost rivs och drivs
och snart av leden förs.

På världens öppna hav
har oss vårt öde satt.
Vi vankom av och till,
vi ömsom dag med natt.
Vind, motvind, lugn och storm
tillskiftes finnom vi,
mång´ dödlig farlighet
vi blinde svävom i.

Ja, säll den eftergår
den rätta segelnål,
den sanna stjärnans ljus
till det utvalda mål.
Fast havsens böljor blå
anfäkta bord och stam,
han efter faran får
dock sist en önsklig hamn.

Gott det är för de gamle

Gott det är för de gamle att med sina tankar allena
gå mellan gravarna kring vid kyrkans åldrade murar.
Många minnas de då som ha lagt sin hand uti deras.
Somliga blomstrade upp som de och följde dem ännu,
medan i ungdomens tid, med armarna slingrade samman,
de som väninnor yppade allt för varandra förtroligt.
Andra en dag, när varma i barnens lekar de yrde,
bleknade hastigt om kind och blevo så borta ur ringen;
knappt de minnas dem än... Men gärna vandrar den gamla
fram mellan häckarnas rad och knäpper om snövita duken
händerna helgdaglikt, och mellan magrade fingrar
bär hon, signande värme och vår, påskliljan den gula.
Tyngda av ljummande sol de resliga almarna vagga
kronorna nakna ännu, och råkornas vårliga läte
blitt genom tystnaden hörs, och kring gårdarna stillhet och helgfrid.
Då min tanke slår sig en bro till tider som varit,
bort till min farfars tid och längre mot grånade åldrar,
ser dem i långa led, de gamla fäderna, vandra,
njutande söndagens ro och vilande efter sin gärning.

H Larsson:

Vårbräckning

I byarna ha taken
sin tunga snöpäls fällt.
Likt svarta tuvor träden stå
i vita blomsterfält.

Orörlig hänger luften
i fuktigt gult och grått;
och runtomkring i tystnaden
det droppar tungt och vått.

I känslorna det töar.
Det blir så tyst i dem,
som då det skurades till helg
uti mitt barndomshem.

O Hansson:

J P Jacobsen

Jordens varma vätskor ånga
ute över mark och äng,
och det gror på luckra tegar
och i krattad trädgårdssäng,
och i späda plantbrodds celler
flödar ymnigt fram den saft,
som i blommans blad skall svälla
och i stängelns gröna skaft.

Samma kraft, som driver grodden
myllrande ur jorden opp,
spinner tråd till stjälkens cellväv
och i blommans slutna knopp
danar fina, doftande oljor,
väver kronbladens skira flor -
djupast nere, innerst inne
i vårt eget väsen bor.

Medan under dagens sysslor,
i dess trängsel och dess brus,
hjärnan under möda bygger
ett förgängligt tankehus
utav bräckligt virke - tegel,
som den bränt i egen form -
opp i linjer och i mönster
efter egen skönhetsnorm,

så, då världen i stilla stunder
svävar bort i ljudlöst lopp,
i vårt inres rika mulljord
tankegrodd sig bryta opp,
där naturens näringssafter
själva bygga cell på cell,
vira knopp och dana blomma
i sitt sköna, doftande väll.

Ymniga ångor kring oss bölja
upp ur saftigt groende brodd
ut över ängder, som jungfruligt
skälva under naturens sådd.
Sakta de klinga, darrande strängar,
vyssande tyst och bristande sprött,
ute på vidder som ändlöst blåna
hän i ett blundande rosenrött.

O Hansson:

Köpenhamn

Slavisk i sitt tänkesätt,
van att föras uti klavar,
dansken spak för piskan travar,
sorglös, blott han blivit mätt.

Mänsklighetens högsta pris,
frihet, stora dygders moder,
räknar inga ärestoder
under eneväldets ris.

Sant är det, här hörs ej kiv
utav styva folkpartoner;
men så saknas ock Catoner:
gnabb är fria staters liv.

Fredligt snart i femti år,
trög och maklig av naturen,
sitter dansken helst i buren
eller blott till Hamburg går.

Varken hövlig eller plump,
hemma nöjd med farfars heder,
har han tämligt rena seder,
fast de smaka nog av sump.

Ty han älskar sömn och fred,
samlar skörbjugg mer än pengar.
Utan fogden, utan slängar
gör han sällan rätt besked.

Svenska bonden herre är;
denne rang med fänad äger.
Stackarn ock ej mycket väger,
sedan länsman varit där.

Här som mångenstäds man hör
dans på hovet, gråt bland hopen;
tvånget tystar fuller ropen,
men det ingen lindring gör.

J Wallenberg

Höghet bådar fall

Högsta lott i världen
är ju bara flärden,
här på jorden finns ej lyckan.
Se på gravens väggar
och dess murkna läggar:
spiran ligger jämte kryckan.

Låt en yppig slav
uppå lustans hav
prunka i förgyllda slupar!
Rik må vinna rang
med metallers klang,
höghet snart i avgrund stupar.

Snål må guldet ruga,
svultna ramar suga,
skatten blott hans hjärta gnager.
Kan det åsnan båta
att som lejon ståta,
när hon städs är dum och mager?

Blodbestänkta fält
pryda segrarns tält,
lagern vissnar dock i graven.
Äran själv i garn
snärjer sina barn,
fast de stå i hjälm och glaven.

Se, hur busken trives,
när i stormen rives
toppen av den höga tallen.
Liten båt går säker,
när som vinden vräker
högsta mast emellan svallen.

Säll är den, som nöjd
litet har med fröjd,
bäst är lagom stämpel bära.
Ty med allt besvär
mörka graven är
medelpunkten för vår ära.

J Wallenberg

Livets växlingar

Strid och växling mänskan följa
genom livets dunkla dröm,
där vi ängsligt stå och skölja
trasorna i tidens ström.
Än åt lyckan man sig gläder,
än man naggas bit för bit,
än man drivs för vind och väder,
som ett yrfä hit och dit.

Livets gång är enahanda:
ingen rast och ingen ro;
är man född i Haparanda,
skall man dö i Falsterbo.
Underlig är mänskans vandel,
om man den betraktar rätt.
bäst man snusbod har och handel,
sitter man på taburett.

 
Fåfängt går man här och koxar,
att sitt öde se förut,
är man född att mota oxar,
blir man rik grossör till slut.
Stundom för att givmild vara,
känner lyckan ingen gräns,
mången ifrån fänrik bara
knogat upp till excellens.

Så ser man ock mången vandra
arbetsam, men dock i nöd,
medan uti lättja andra
simma uti överflöd. —
Roligt vore det att veta
på vad grund det är så ställt,
att en del skall ha det feta
och en annan stå på svält.

Dock, vad kan det, på det hela,
röra oss, jag fråga vill?
Ödets makter med oss spela
utan att oss spörja till.
Fåfängt är det att vi spana,
varför ödet så befallt;
men det är ju mänskans vana
lägga näsan uti allt.

E Sehlstedt: