söndag 4 mars 2012

Rudbecks Atlantica

























1. 

Den resande vid norra polens hav 
fann under blekrött sken från norrskenslågor 
en mastodont vid bottenfrusna vågor 
med snö betäckt i tusenårig grav. 

Vad har urvärldens jätte närt sig av? 
Det är ett spörsmål, som bland andra frågor 
bekymrar zoologiska förmågor -- 
petrifikaterna ge ingen klav. 

Så gamle Rudbeck, forskarn drar med iver 
ur seklers damm och glömska din foliant, 
litteraturens urvärldselefant! 

Fossile patriot! Du gåtlik bliver 
för den, som ej sitt hjärta värmt, som du, 
hos segerfanor, ack, som multnat nu! 


2. 

Slå upp en sida uti Rudbecks bok: 
På bistert allvar gamle herrn bevisar 
att paradiset låg bland svenska isar, 
att Roma burit Sveafolkets ok. 

Den tvivla vågar, vore ju ej klok: 
slik hädare han väldeliga risar 
och, glädjestrålande, sin lycka prisar 
att vara Sveriges son -- sublime tok! 

I sin Atlantica han inrymt spalter 
åt en latinsk version, som skrider tung, 
lik romarslaven bak nordmannakung. 

Jag tror mig se liktorernes gestalter, 
som följa Thidrik, konungen av Bern; 
rebellen bäve! de ha spön och järn.

Carl snoilsky stick.jpg

Gammalt porslin


En kung i Sachsen samlade porslin,
     men samlingsvurmen blev en riktig sjuka.
     Han bytte bort till kungen i Berlin
     sitt garde -- tänk -- mot en kinesisk kruka!

Femhundra man med sabel och karbin,
     som preussarn visste att förträffligt bruka,
     i exercisen smidiga och mjuka,
     i krig en mur, tänk, mot -- en blå terrin!

Femhundra man med hårpung och med puder!
     Slikt dårhusdåd allt vanvett överbjuder
     från världens början -- ja, så tycker ni.

Se’n bytet gjordes, har ett sekel svunnit:
     Femhundra tappra hjärtan brista hunnit,
     den gamla krukan -- hon står ännu bi. 

Benvenuto Cellini






















»Cellini», sade kungen, »var nu man: 
du smitt för länge nipper åt behagen. 
Gjut nu en Zevs, vars make ej sett dagen!»
Frans hade talat. Konstnärn grep sig an. 

I formen re’n den heta massan rann, 
men, himmel! Bronsen är för knappt tilltagen! 
Skall allt förfelas, kungen bli bedragen? 
Vad gör Cellini -- ja, vad gjorde han? 

Han kastade sin verkstads bästa smycken 
i ugnens svalg -- och hel stod guden där, 
ett mästerverk, en grav för mästerstycken. 

Så rann mång’ gyllne ungdomsdröm i sär ...
men offret måste ske, som I väl veten, 
i liv och konst att nå helgjutenheten.

Min vän och jag


Min vän och jag vi sutto på balkongen,
     då västern rodnade bak Mälarns skär;
     som ung min vän till solen haft begär,
     men nöjs med jorden nu så bra som mången.

Vårt samtal, som gick trögt i solnedgången,
     en fråga rörde, vilken tvistig är:
     Hur vinets själ, som sjöd i rankans bär
     skall på buteljer bäst bevaras fången?

»Ett eldigt vin får lov att stå på is»,
     tog min erfarne vän till slutdevis
     och blåste bort havannans vita aska.

Snart tyste sutto vi, min vän och jag,
     och purpurn sjönk av den förbrunna dag
     i samma mån som purpurn i vår flaska. 

Théâtre francais





















Det fanns en scen, där världens första trupp 
bar ädla offer fram åt höga makter; 
men avund under långa mellanakter 
beredde sig i tysthet på sin kupp. 

Parterren, där man glömt att sätta vakter, 
en olyckskväll brutalt sig reste upp, 
uppsade snillets och Molière’s kontrakter, 
och huvudroll fick bullerbasen Krupp. 

Man lyder för en gång parterrens griller 
och ser ett rövarstycke à la Schiller, 
en pjäs så irriterande som klen. 

Vi sova över, medan skämtet räcker, 
tilldess en segersymfoni oss väcker 
och det blir åter världens första scen.

Strandvrak

 

 















Det glimmar något på den öde stranden - 
där ligger, som ett fagert kvinnolik, 
en grann gallionbild kastad i min vik: 
en mö med lyra lagerkrönt i handen. 

En gång, då skeppet drog till fjärran landen 
och avsked bjöds med blommor och musik,
hur stolt du sken, på segerlöften rik, 
du arma bild -- en spillra nu i sanden! 

Säg, gyllne sångmö, vi du övrig blev, 
då seglarn krossades på dolda rev 
i vårdagsjämningens stormdigra nätter? 

Åt fiskarns små jag dig till leksak ger 
att tälja båtar av och sådant mer. 
Det roar barnen. Själv gör jag sonetter.


Festen för Polen
















Förstås, att också jag var på banketten, 
som vän av Polen och entusiast, 
då heta hjärnor lade råd i hast 
hur grundligast man skulle knäcka jätten. 

Jag minns nu icke riktigt alla sätten, 
men hos de fleste stod den tanken fast, 
att vore Polen tjänt med något vasst, 
så vore vassast svenska bajonetten. 

Där föllo ord! Högt svällde talets flod 
och bar som guldsand ungdomshopp och mod. 
Då knöts var hand, då flammade vart öga. 

Jag stod i fönstervrån -- mitt hjärta brann -- 
på aftonhimmelen, den mörka, höga 
ett präktigt stjärnfall lyste och försvann.


C Snoilsky:
Carl snoilsky stick.jpg

Kometvinet


Min börd är ädel och mitt namn Burgunder.
     Den gång jag föddes, lyste en komet.
     Jag är den röda blodstår jorden grät,
     med bävan slagen inför himlens under.

Jag oljan är, som ger i kampens stunder
     åt mannen, livets sviktande atlet,
     föryngrad segerkraft och spänstighet;
     men dödlikt rus jag ger åt bordets kunder.

För världsomseglarn, efter slutad färd,
     soldaten, som bär högt sin frälsta fana,
     för dem jag blöder glad vid hemmets härd.

Och skalden tacksam skall min ande ana,
     då nya tankar gå kometens bana
     att yppa sångens under för en värld. 

Noli me tangere


Jag torgför ej mitt hjärtas lust och kval
     att skrynklas ned av obekanta händer.
     Min fantasi dig bjärta lekverk sänder,
     men känslans helgedom hålls aldrig fal.

Om du ej misslynt strax mig ryggen vänder,
     kom i min park! Den är så mörk och sval.
     Gå där bland blommor ifrån södra länder
     och se skulpturerna kring min portal!

Men över tröskeln skall jag dig ej föra.
     Förstenad dörrvakt blott får äga öra
     för skygga gäster utav doft och ljus.

Du nödgar mig -- välan, ett ord jag ropar,
     som slott och park i blinken undansopar,
     och vad du ser är virvelsand och grus.

Rom och Carthago
















En halvtimmes lov fick Secunda: 
klarister, på kyrkgården ut! 
Den väldiga striden skall stunda: 
Roms fejd med Carthago få slut! 

Nu halva Norrmalm skall få höra 
vad tio års strupar förmå, 
och låna än döda ej öra, 
skall levande hörseln förgå. 

De döda -- frid med deras själar! -- 
ej störas i grifternas famn, 
fast klackjärn på hårda små hälar 
från stenarne nött deras namn. 

Den största av kyrkgårdens hällar 
sig höjer tre fot ovan mark; 
dit storma de jublande sällar: 
som fästning fanns ingen så stark! 

Den är ett okuvligt Gibraltar, 
granitbelagd ända från fot. 
De puniska härdar och altar 
där skyddas mot Latiums hot. 

Som borgfolk, som angriparskara 
sig delar den stojande tropp. 
Belägrarne måste -- tänk bara! -- 
först hjälpa försvararne opp. 

Där kommer ung Scipio trotsig 
med kinder som rosende-blod. 
En lysande bleckhjälm han fått sig 
ifrån Eurenii bod. 

Förr döden än romarens boja! 
Ljöd stadsguvernörens diskant: 
Vi hålla oss längre än Troja, 
och ymnigt vi ha proviant. 

Se hit! Månn’ ur svällande knyte 
ej röjs apelsinernas form? 
Allt det blive segrarens byte ... 
Fram, Scipio skrek, och till storm! 

Ett ord -- det behövs icke mera! 
Man känner de romerska tag. 
Ung Scipio vill frukostera 
ännu i Carthago i dag. 
 
Men puniska kämparne fräsa 
som tigrar och värja sig got: 
Ung Scipios romerska näsa 
re’n blöder för fiendens skott. 

En slungare, visst en Cretenser, 
med snöboll den härlige når. 
När föll inom Libyens gränser 
väl någonsin snö förr’n i år? 

För tidigt Carthago sig gläder, 
ty romaren, hämndfull och vred, 
med stormsteg nu vallen beträder 
och vräker försvararne ned. 

Då -- just i avgörandets timma 
däruppe från tornet det sang, 
och ekon i rymderna simma 
av kopparens mäktiga klang. 

Ett järtecken! Jofur täcks tala! 
Från borgen, som Dido har byggt, 
så slagne som segrare skala 
till skolan i brådskande flykt. 

På avstånd ett mörkhyat släkte, 
morjan, garamant och numid, 
åskådat, med halsarne sträckte, 
de vita kulturfolkens strid. 
 
Nu nalkas de -- vem kan väl måla 
de svarta barbarernas fröjd? 
Hesperiens äpplen ju stråla 
från fästningens ödsliga höjd! 

De rodnande guldklot, så sköna 
att Afrerna maken ej drömt! 
Det pris, som bort segraren löna, 
det hade i ivern han glömt. 

Av smidiga sotaremurrar 
nu äntras den värnlösa stad. 
Morjanen tar rovet och hurrar 
och smörjer sitt krås och är glad. 

Ej Scipio missunnar negern ... 
Ack, lyckliga, lyckliga tid, 
då endast man kämpar för segern 
och icke för priset därvid!

Gamla och nya Spanien


Snart är ej Spanien romantikens värn:
     Olla podrida vill ej mera smaka,
     man orkar ej i mulans sadel skaka,
     men rutschar kring på skenor utav järn.

En morisk borg reds in till en kasern,
     mantillan flyr och vänder ej tillbaka.
     Den Figaro, som tvålar in min haka,
     är svartklädd, moltyst och fördömt modern.

Snart skall kanske den sista tjuren springa
     med sänkta horn mot matadorens klinga;
     det stoltaste av nöjen är förbi!

Då läggs det gamla Spanien på båren:
     det gått att söka upp Campeadoren --
     farväl med riddardåd och poesi! 

Pepitas kyrkogång

Pepita är ej riktigt själaglad, 
i det hon pyntar sig för ottesången; 
hon lyssnat i går afton från balkongen 
för länge på en eldig serenad. 

Med silkesstrumpan på sin fina vad, 
med hårets flod i nackens flätor fången, 
att helgonvreden tappert hålla stången
hon frasande i siden går åstad. 

Att skaka syndens stoft från vita vingen
gick som en dans. -- Ur mjuka altarringen
hon slätar märket av sitt runda knä. 

Vem nändes här att yrka fasta, späkning?
Strax helgonet strök över hennes räkning
... den unge patern var ju ej av trä!

Cachucha

Jag älskar Xeres, färsk från lädersäck,
     men icke engelsk Sherry på kalasen.
     Jag älskar ängen mer än blomstervasen
     och yvigt skogssnår mer än skuren häck.

Så är min smak -- en smula frank och käck:
     en druva ger mig lust till hela klasen!
     Jag håller mig till saken mer än frasen
     och skriver helst med känslans röda bläck.

Jag älskar mer en pittoresk rad prosa
     än epopéer av -, men odiosa
     sunt nomina! Er smak är icke min.

Baletten alltid hört till mina fasor;
     nej, förr ziguenarflickans dans i trasor,
     som skvallra om olivefärgat skinn! 

På upptäcktsfärd


»Till nya världar!» ropet ljöd, och glatt
     utspänna snäckor sina vita vingar,
     och snart på nyupptäckta stränder svingar
     den unge äventyraren sin hatt.

Det skygga ekot uti palmers natt
     till samspråk på sitt modersmål han tvingar;
     hans fina öra hör hur silvret klingar
     i bergets inre. -- Fram, fördolda skatt!

Så in i sångens gamla land jag tränger,
     där livet än har färgprakt i behåll,
     och skogen full av ekolyror hänger.

Kanske min vinst blott lika blir med noll;
     kanske ett fynd av spanska silverstänger
     frimodig stämplar jag med svensk kontroll. 

Villa Nardi


Gode sjöman, vid vindarnes lekande lopp
skjut ut snäckan till havs, hissa seglet i topp!
     Låt mig slippa att se
     sista skymten av land
     med de lunder, som le
     bjärt i morgonens brand!
Ut med blixtrande årblad att bryta
varje grönskande hägring av flyende strand,
som gycklar på speglande yta!

Där en regnbåge målar det daggiga berg,
står ett tjusande hem, vitt i skinande färg.
     Som en levande skylt
     linda rosor dess port,
     och av sydsol förgyllt
     skjuter fruktträdet fort, 
medan springbrunnen sorlar en saga,
och ur droppande grottor, som havet har gjort,
en sörjande Circe hörs klaga ...

146

Håll din hand som ett synrör för spanande blick,
gode sjöman, och säg vad i sikte du fick!
     Stöder ingen sin arm
     emot bröstvärnets vall?
     Häves icke en barm
     under kors av korall?
Ser du ej ett par pärlor, som halka
under dröjande färd ned i dyningens svall
att brunhylta kinder ge svalka?

Nej, jag vet vad du ser! Över blånande bukt
böjer trädet en gren, tung av glödande frukt.
     Mitt i yppig natur,
     där det slagit sin rot,
     det från bröstvärnets mur
     sträckes havet emot ...
Vem får vinsten av alla dess vårar?
Ned i svallet det skakar de gyllene klot --
har icke ett träd sina tårar? 

Masaniellos tantarella




















Kommen hit I bröder alla, lämnen havets våta värv,
nu är icke tid att sköta näten för en lumpen skärv!
Kommen, jag är Masaniello, fiskarn från Amalfis strand:
jämt min röst var van att tända bruna kinder upp i brand.

Havets söner, havets döttrar, barn av sköna Napoli,
var är glädjen, sången, dansen -- dansen förr så yr och fri?
Landsmän, var är glädjen? -- Mulne svaren I och blicken ner:
Glädjen? -- honom ej vi känne, men spanioren desto mer.

Från Castiliens brända hedar kom han hit med urblekt rock;
nu han har det gula guldet, har det vita silvret ock.
I de slott, vi byggt åt honom, drar han ej ens för gardin,
då han kysser våra tärnor, då han dricker av vårt vin.

Då han kom, hans torra knota genom dräktens trasor sken,
ryttarstöveln knappt fick fäste på Hans Nådes spindelben.
Nu, en etterfylld tarantel, pöser han av övermod
och det stinna hull, han fått sig, har han sugit av vårt blod.

Bröder, jag är Masaniello, alle kännen I mig grant:
då en nyhet jag förkunnar, vet envar jag talar sant.
Du som klagade att dansen flyktade med glädjen bort,
vet, jag råkat tarantellan -- hit hon kommer innan kort.

Nyss i klara morgonpurpurn jag Vesuvius besteg,
där för spanska strupar druvan kokar på vulkanisk teg.
Över stelnad ström av lava gick jag trälens tunga gång,
stum, fast smekt av varma fläktar -- stum, fast smekt av fågelsång.

Matt och liknöjt såg mitt öga soluppgångens skådespel --
i de frukter solen brynar, landets barn ha ingen del ...
Golfens lugna silverspegel krusade ett stim av fisk --
skynda, slav, fyll silverfaten på en utländsk herres disk!

Bäst i mina sorgsna tankar jag stod sänkt, -- vad hände då?
Först mitt namn jag hörde ropas -- dovt ett tordön ljöd därpå,
och ur kraterns svalg i blinken ljungeldsnabb steg upp en mö,
för min blick i ringdans svängde berg och skyar, land och sjö.

Stolt hon syntes som en drottning ifrån hjässa och till häl,
men i ögonvrån satt skalken, log förtrolig folkets själ.
Det var hon, var tarantellan, här ej sedd på långa år:
Det var hennes mörka öga, det var hennes lösta hår!

Över hennes panna röda fiskarmössan satt på sned,
hennes uppsyn, vild och lustig, syntes nu tillika vred.
Hotfullt spände hon i sidan muskelstark och naken arm,
och stiletten, blanke hämnarn, doldes tätt vid hennes barm.

Masaniello, så hon sade, tror du ej jag vet din nöd?
Masaniello, folket sörjer utan frihet, utan bröd.
Stackars mina bruna gossar, omilt trycker oket er!
Stackars mina mörka flickor, ingen dans och glädje mer!

Bredvid plogen som vid åran, så i regn som solskensbadd
stinger eder främlingspiskan liksom en tarantels gadd;
men då en tarantel stuckit, skakas giftet bort av dans --
heter jag ej tarantellan och är jag ej än till hands?

Masaniello, till Neapel! -- Här skall bli ett annat slag;
med den styve Castilianarn vill jag dansa litet, jag!
Dansa, så hans knäveck skälver, plymen ryker från hans hatt.
Masaniello, dolkar, pikar! -- Hej, det blir en lustig natt!

Masaniello, till Neapel! -- Min och frihetens gesandt,
då du säger att jag kommer, vet envar du talar sant.
Masaniello, dolkar, pikar! -- Än i kväll skall dansen stå.
Själv Vesuvius ger tecknet till att börja, mina små!

Så hon talte ... Bröder, systrar, sen I ej på bergets spets
hur det röda svavelmolnet ständigt vidgar ut sin krets? 
Hören I vulkanens åska, nyss i fjärran dämpad, svag,
ständigt rycka oss allt närmre? -- Nu, vad väldigt tordönsslag!

Landsmän, nu är stunden inne, jord och himmel stå i brand:
upp till vilda frihetsdansen, upp med stål att bryta band!
Länge nog har främlingsligan spelat herrar i vårt hem --
Masaniellos tarantella nu vi spela upp för dem! 

Regnväder i Rom


(Akvarell efter naturen.)

Liksom ur ett ämbar det häller
på Roma den eviga stad,
och Tibern han pöser och sväller
och bullrar så smutsgul och glad,
nu in över Ghetto han strömmar
och gäckar, i det han far fram,
hos Israëls kroknästa stam
     de Rotschildska drömmar.

Men regnet från skyarne öser
och gläds åt sin grymma kapris.
Snart »romerska frågan» det löser
på just ett oroande vis.
Än Pius på Sankte Pehrs vägnar
dock tronar orubblig som soln.
Han flyttar sig icke från stoln,
     förr’n Sarder det regnar.

Hur slita ej Frankrikes söner,
som vakta här, år efter år,
att herden för kyrkan ej röner
förtret av bångstyriga får! 
108

Lungsura i vita gamascher,
marschera de tappre förbi.
En ed om »la belle Italie»
     går grov ur mustascher.

Hu, luften är gråkall och kulen,
och bakom Sankt Peters kupol
en molnsäck har knutit sig mulen
kring söderns guldstrålande sol.
Soractes vitglänsande huva 
försvinner i dimmornas flor,
där Jupiter Pluvius bor
     med febrar och snuva.

Han själv Capitolium renar
från högar av nymodigt damm.
Det forsar, det skvalar bland stenar,
där triumfatorer gått fram.
Små sjöar i togan sig dana
på Marci Aurelii staty,
tritonerna frusta och spy
     i bräddfull fontana.

På Pincio cypressen står dyster
bland palmernas slokande blad,
och alla de hedniska byster
bli döpta av himmelens bad. 
109

Men borta bli tärnornas skaror,
som stredo om skönhetens pris
och glödde vid ögonkurtis
     och lade ut snaror.

Var är hon, vår lilla prinsessa,
brunetten med nerkammad lock,
som åker med högburen hjässa
bland sorl av beundrares flock?
Förgäves otålig jag stampar
i Pincios våta allé;
jag ser ej gudinnans livré
     och mörkbruna kampar.

Vart skall man ta vägen, go’ vänner,
för vattnet, som inkräktar allt?
Ah lappri, en tillflykt jag känner:
här vinkar en räddningsanstalt.
På skylten kan var man ju läsa,
att här finns det dråpliga Est;
då Flaccus hos storfolk var gäst,
     det purprat hans näsa.

I dörren den sotige kocken
kringjublar de kommande re’n.
Fort av med den drypande rocken!
Från Spiseln ett klarare sken! 
110

Vid gyllene Montefiascone
vi få väl en gladare min ...
Men det är ju vatten, ditt vin!
     blott vatten, briccone!

Saltarello i Trastevere


Tamburiner skrälla och skramla:
samlens hit, båd’ unga och gamla!
Trumskinn dunkas av hårda knogar:
samlens hit från gränder och krogar,
nektarrusiga, bruna gossar,
mörka flickor med kind som blossar!
Ingen långsam, sömnig förbidan!
Foten redo och hand i sidan!
I Trastevere bjuds i kväll
på en sprittande saltarell!
     I en hyrvagn sitta
     lord och lady Bob
     att i nåder titta
     på Italiens mobb.
     Röda polisonger
     skakas flera gånger
     av ett ljudligt skratt;
     men myladys öga
     öppnas endast föga
     för att småle matt.
104


Hejsan, strunt i den hedna britten!
Slikt han fattar ej för en vitten.
Se Giovanni med Marcellina:
blickar tala och blickar skina,
läppar skälva med stumma frågor,
yppa andra än dansens lågor.
Flicka, akta att inom året
silverpilen ej rycks ur håret,
silverpilen, som jungfrun prytt --
ty Giovanni är hjärteskytt!
     Själva lady Fanny
     blir till hälften väckt:
     se vad den Giovanni
     dansar stolt och käckt!
     Genom lätta kläder
     fram i ljuset träder
     ett bronseradt hull.
     Ladyn floret sänker,
     fastän hjärtat tänker:
     »Very beautiful!»

Marcellina, min flicka lilla,
skall du uppta’ ett skämt så illa?
Marcellina vill klösa Stella --
tamburinerna skramla, skrälla.
Skilj dem åt, vid Santa Birgitta,
skilj dem, förr’n hon en kniv kan hitta! 
105

Osterian samlar oss sedan,
där finns bot för harmen och svedan,
där finns kvällsvard, som ryker fin --
macaroni och vin -- och vin!
     Men hos ladyn röres
     mången hemlig sträng,
     och se’n dess förstöres
     månget ark velin.
     Vem är den där gossen,
     vallande i mossen
     kring ett smyckat bås?
     Kors, det är Giovanni,
     som nu finns hos Fanny ...
     i pastell, förstås! 

Inledningssång


Jag bringar druvor, jag bringar rosor,
jag skänker i af mitt unga vin,
På alla stigar, på alla kosor
jag slår den ljudande tamburin.

Jag tröttar ingen utöver höva
med tomma foster från drömmars hem;
jag sjunger endast vad jag fått pröva
med mina sinnen, de sunda fem.

I moget kloke, I översluge,
er har jag föga att bjuda på!
Du varma hjärta på tre och tjuge,
du vet jag säkert skall mig förstå.

Kom du, som spritter i varje fiber
och ej är vän av att skräda ord,
följ mig till Brenta, följ mig till Tiber,
om det ibland känns för kallt i Nord!
82

Hesperien heter det paradiset,
där aldrig sommarn tar något slut,
och ingen knarrig kerub med riset
de sälla syndiga jagar ut.

Ja, låt oss vandra, ja, låt oss ila,
från foten skuddande hemlandssnön!
Kom att vid Como på kullen vila
och se regnbågen stå över sjön!

På Dômens dörr i Milano glänta,
hör hymner döna vid orgelns ljud --
men håll din gudstjänst bredvid Magenta,
och jubla tack till de fries Gud!

Låt icke sorgen få makten med dig,
fast glädjen ej är vid Brenta gäst!
Frälst är Milano, frälst blir Venedig,
när frihets purpursådd strös härnäst.

Slut dig till Roma, det fornas moder,
men stirra ej på dess öde rum:
tänk dig i stället för fallna stoder
ett bättre, nytt Capitolium!
8v

Av gamla vaser i guld och lera
vad stort, vad nyttigt har du väl lärt?
Det simpla svärdet uppå Caprera
är tusen gånger så mycket värt.

Låt alle kännare högt predika
om gruppen den och om torson den!
Jag såg på gatorna det antika
i dessa kvinnor och desse män.

För marmorstoder jag ej kan brinna,
helst när det fattas dem arm och ben;
jag vet blott, jag, att den skönsta kvinna
alldeles icke var gjord av sten.

Jag vet, fast olärd som Cicerone,
varest de rödaste läppar le:
I lunden under Neapels måne
jag vet att minst du behöver be.

Du ser i fjärran Vesuven skicka
sin rökkolonn genom högblå luft;
där, hos den solbrända vingårdsflicka,
skölj ner ditt överskott av förnuft!
84

Ja, låt oss ila, ja, låt oss springa,
som yra fålar, av idel fröjd!
Hör du? Osynliga flöjter klinga
ur luft, ur vågor, i dal, på höjd!

O, vad mitt hjärta har våndats, fånget
i frack, i flärd och i onatur!
Mitt unga lejon, tag nu ut språnget
och slå med tassen omkull din bur.

Ja, låt oss svärma, ja, låt oss vandra
där yppig skymning bland rosor rår!
I morgon blyges man för varandra,
att man var säll som en gud i går.

I dag jag än kan få folk att lyssna,
fastän jag blott har en svag tenor;
i morgon blir det min lott att tystna
för någon röst, som är stark och stor.

I morgon skall man ha glömt det hela,
i dag dock lever min lilla dikt
och låter fritt små fontäner spela
i lust och solljus och tillförsikt.
85

Sitt ner och plocka bland mina rosor
och rör med läpparne vid mitt vin!
På alla stigar, på alla kosor
jag slår den ljudande tamburin.

Requiescat


Jag vet ej vad som driver mig att sjunga
     så utan hopp,
men förr jag kunde skära av min tunga
     än höra opp.

O kunde jag utur mitt hjärta rycka
     den trollgestalt,
för vilken jag har offrat frid och lycka,
     min ungdom, allt!

Vi valde jag att öfver törnen vandra,
     ett mål att nå?
Bekvämt jag kunnat liksom hundra andra
     på rosor gå.

O hade jordisk varit min begäran
     i livets vår!
Men ack -- jag brann för friheten och äran
     vid tjugo år.

62
Jag såg det rätta trampas och förhånas,
     då sjöd mitt blod;
numera har jag slutat att förvånas --
     bräckt är mitt mod.

En tid, som liknöjt ser nationers styckning,
     förnäm och blek,
har endast en försmädlig axelryckning
     för diktens lek.

Av gammal vana, att min oro söva,
     på min gitarr
jag knäpper moll-ackorder för de döva,
     jag arma narr!

Jag dig förbannar, sköna dröm som gycklar
     så rosenröd!
Det är ett skenliv endast, som du hycklar,
     ty du är död.

Din stämma blott ur graven till mig klingar,
     min döda mö.
Du själv förfrusit dina Psyche-vingar
     bland Polens snö.
63

En natt begrov jag all min unga smärta
     i enslighet,
och skälver än en sträng uti mitt hjärta --
     vem märker det?

På Polens grav


Och stode världen som en rosengård,
där idel bäckar utav honung flöte,
han syntes dock, vanärans minnesvård,
den öde fläcken i Europas sköte.

Där gror ej strå, där är allt liv förött,
där letar fåfängt själva ulven föda:
där har ett ädelt folk till döds sig blött;
Europa såg därpå -- och lät det blöda!

Och därför hopa sig på denna punkt
historiens skuggor, hela världens smärta,
Och därför ligger Polen centnertungt
på tidens sjuka, skuldmedvetna hjärta.

När i en framtid folken le emot
den drömda gryningen av bättre öden
och mena frihetsträdet slagit rot
och stämma hymner upp i morgonglöden;

60
då skall en hand blott peka på det rum,
där Polens hjälteskara blev begraven,
och jublets röst skall bli som döden stum,
och hoppets gnista släckas ut hos slaven.

Och ingen mer skall tro på någonting; --
allt stort och skönt förgåtts i livets vimmel.
Rättvisa finnes ej på jordens ring,
och bryggan brustit mellan jord och himmel
.

Konstberiderskan


Se vår sköna ryttarinna,
flickan av zigenarblod:
huru hennes pulsar brinna,
sprittande av ungdomsmod!

Växtens rundning, liljebarmen
skymta fram ur luftigt tyg.
Plastiskt skön är nakna armen,
blicken talande i smyg.

Munnen, skuld till hjärtans vånda,
vem ser väl på den sig mätt?
Glad jag gåve ett Golconda
för en stunds besittningsrätt.

Barnet utav solvarm Söder
övar ryttarkonster trygg;
Djärvt sin lilla fot hon stöder
emot Andalusierns rygg.
41

Springarn genom cirkus ljungar
och på länden dansar mön;
så en lotusblomma gungar
av och an på vreda sjön.

Andfådd, löddrig, fålen rastar.
vilken storm av bifallsrop!
Vilket regn av blomsterkvastar
från förtjusta männens hop!

Folk, bland vilka lyckans lotter
skiftats ut i ymnighet,
hylla fattigdomens dotter,
om vars stamträd ingen vet.

De, hos vilka hennes fränder
fåfängt tiggt en beta bröd,
ösa i den skönas händer
tanklöst av sitt överflöd.

Hon dem alla skall bedraga,
hämna sina bröders skymf,
både guld och hjärtan taga,
Nemesis, förklädd till nymf.

Kreolskan





















Att gunga i mattan, som svävar bland
     platanerna
och suga till svalka mot törstens brand
     bananerna
och slippa att tänka på stort och smått,
     med riktad blick
på havet, som drömmer, oändligt blått,
     kring Martinique;
att sakta bli vaggad vid varje fläkt
     i blomsterdoft
och ha blott ringa bekymmer för dräkt
     i luftigt loft,
men låta, när dagen är alltför varm,
     från hinder fri,
lustvandra omkring på min nakna barm
     min kolibri;
och sist, av tillvarelsens möda matt,
     till sängs bli bragt,
att blunda och domna en tropisk natt
     vid stjärneprakt --
det är nu det enda jag kan och vill,
     min levnads rön!
Jag hinner ej annat än vara till
     och vara skön!


C Snoilsky:
Carl snoilsky stick.jpg

På Odins Höi

(Seeland, mitt emot "Kullen") 

Jag mår som en prins! Ack, det känns så gott 
att sjunka till hakan i doftande klöver, 
kringfläktad av brisen, som skrynklar smått 
det drömmande, mörkblåa sundet mitt över. 
På himlen -- ett gränslöst hav av safir -- 
står solen re’n högt och brinner och blossar; 
där nere vid stranden ses badande gossar, 
där borta syns Kullen i dimmans skir. 

Där pustar en ångbåt -- en rökig rand 
betecknar hans kurs ibland jakter och skutor. 
Nu samlas på däcket att hälsa land 
sjösjuklingar, krälande fram ur kajutor. 
Envar liten fröken blev vit som lärft, 
då Kattegatt sprutade snö på »Ellida». 
Nu har hon sitt Skåne på vänster sida, 
och ögat är åter förnämt och djärvt. 

Kanske någon skönhet är sömnig än ... 
aj, aj, stackars liten, var natten så pinlig? 
Upp med dig ur hytten, min söta vän! 
Se, luften är klarblå och genomskinlig! 
Du är som en utsprucken ros på nytt: 
håll bara god min, förställ dig och låtsa 
som du kunnat böljornas rullningar trotsa -- 
men laga man städar i frökens hytt! 

Dock, doften från ängen är dövande, 
och vågornas sånger så enformigt lika; 
allt verkar tillhopa så sövande: 
till slut flyta färgerna samman, de rika. 
Mitt ögonlock tynger med ens Jon Blund -- 
det sänker sig sakta -- jag rår inte för’et! 
Jag tror, det är vallmon i diket, som gör’et ... 
farväl, sköna tavla, farväl en stund!

torsdag 1 mars 2012

Sangen om den blå anemone




















Hvad var det dog, der skete?
Mit vinterfrosne hjertes kvarts
må smelte ved at se det
den første dag i marts.
Hvad gennembrød den sorte jord 
og gav den med sit sølvblå flor
et stænk af himlens tone?
Den lille anemone,
jeg planted dér i fjor.

På Lolland jeg den hented,
et kærtegn fra min fødeø.
Så gik jeg her og vented
og tænkte: »Den må dø;
den savner jo sit skovkvarter,
sin lune luft, sit fede ler;
i denne fjendske zone
forgår min anemone;
jeg ser den aldrig mer«.

Nu står den der og nikker
så sejersæl i Jyllands grus
ukuelig og sikker
trods ensomhed og gus,
som om alverdens modgang her
har givet den et større værd,
en lille amazone
og dog min anemone
som søens bølge skær.

Hvad var det dog, der skete?
Mit hjerte koldt og hårdt som kvarts
det smelter ved at se det
den første dag i marts.
Jeg tænkte: »Evigt skiltes ad
min sjæl og glæden«. da jeg sad
i vint'rens grumme done.
Nu gør min anemone
mit hjerte atter glad.

For denne rene farve
den er mig som en vårens dåb,
den la'r mig nyfødt arve
en evighed af håb.
Så bøjer jeg mig da mod jord
og stryger ømt dit silkeflor,
en flig af nådens trone.
Du lille anemone,
hvor er din skaber stor!


K Munk: