En halvtimmes lov fick Secunda: klarister, på kyrkgården ut!
Den väldiga striden skall stunda:
Roms fejd med Carthago få slut!
Nu halva Norrmalm skall få höra
vad tio års strupar förmå,
och låna än döda ej öra,
skall levande hörseln förgå.
De döda -- frid med deras själar! --
ej störas i grifternas famn,
fast klackjärn på hårda små hälar
från stenarne nött deras namn.
Den största av kyrkgårdens hällar
sig höjer tre fot ovan mark;
dit storma de jublande sällar:
som fästning fanns ingen så stark!
Den är ett okuvligt Gibraltar,
granitbelagd ända från fot.
De puniska härdar och altar
där skyddas mot Latiums hot.
Som borgfolk, som angriparskara
sig delar den stojande tropp.
Belägrarne måste -- tänk bara! --
först hjälpa försvararne opp.
Där kommer ung Scipio trotsig
med kinder som rosende-blod.
En lysande bleckhjälm han fått sig
ifrån Eurenii bod.
Förr döden än romarens boja!
Ljöd stadsguvernörens diskant:
Vi hålla oss längre än Troja,
och ymnigt vi ha proviant.
Se hit! Månn’ ur svällande knyte
ej röjs apelsinernas form?
Allt det blive segrarens byte ...
Fram, Scipio skrek, och till storm!
Ett ord -- det behövs icke mera!
Man känner de romerska tag.
Ung Scipio vill frukostera
ännu i Carthago i dag.
Men puniska kämparne fräsa
som tigrar och värja sig got:
Ung Scipios romerska näsa
re’n blöder för fiendens skott.
En slungare, visst en Cretenser,
med snöboll den härlige når.
När föll inom Libyens gränser
väl någonsin snö förr’n i år?
För tidigt Carthago sig gläder,
ty romaren, hämndfull och vred,
med stormsteg nu vallen beträder
och vräker försvararne ned.
Då -- just i avgörandets timma
däruppe från tornet det sang,
och ekon i rymderna simma
av kopparens mäktiga klang.
Ett järtecken! Jofur täcks tala!
Från borgen, som Dido har byggt,
så slagne som segrare skala
till skolan i brådskande flykt.
På avstånd ett mörkhyat släkte,
morjan, garamant och numid,
åskådat, med halsarne sträckte,
de vita kulturfolkens strid.
Nu nalkas de -- vem kan väl måla
de svarta barbarernas fröjd?
Hesperiens äpplen ju stråla
från fästningens ödsliga höjd!
De rodnande guldklot, så sköna
att Afrerna maken ej drömt!
Det pris, som bort segraren löna,
det hade i ivern han glömt.
Av smidiga sotaremurrar
nu äntras den värnlösa stad.
Morjanen tar rovet och hurrar
och smörjer sitt krås och är glad.
Ej Scipio missunnar negern ...
Ack, lyckliga, lyckliga tid,
då endast man kämpar för segern
och icke för priset därvid!
