Blint trevar min mun

Blint trevar min mun
efter nattens spene.
Fingertoppar utan ro
söker läsa drömmens punktskrift.
Fåfängt sänker minnet sin håv
att fånga din spegling.

Någonstans finns du.
Någonstans pumpar ditt hjärta
blod till mitt ådernät:
jag vet - ty jag lever.

Saliga de, som icke se,
och dock tro.

R P Olofsson:

Ljug lite för mig

'

Ljug lite för mig -
säg att du älskar mig.
Läs en saga som slutar lyckligt.
Var inte så förbannat saklig!
Håll ett rysande griftetal
över vår kärlek,
dignande av rosor och liljor,
behängt med blåa kappor
från romantikens kulissvind!

Så att jag kan gå och läsa
på kransarna och säga:
- Det blev i alla fall en fin begravning!
Han var omtyckt
och skulle ha blitt nåt stort
om han hade fått leva.

Det är lögn

- men det lättar.

R P Olofsson:

En sorgsen fågel bor i dina ögon

En sorgsen fågel bor i dina ögon.
Den sitter stum ifrån den stund jag gav dig
ett stammande besked att jag höll av dig.

Du vet? Här slutar vägen innan den har funnits.
Vår kärlek skulle fått bli kvar vid drömmens flöden,
som vaken är den icke stark som döden...

R P Olofsson:

En liten pilt

Du skulle ha blivit en ädel man,
ditt fosterlands hopp och ära;
du skulle ha kunnat vad jag ej kan,
du skulle ha hunnit vad jag ej hann
i verk, i ord och i lära.
Men nu så slumrar du ljuvt och gott
i jordens sköte. Vad du förmått,
det var ett älskande löje blott.

Du skulle ha stått i de våras led,
den främste att faran trotsa.
Du skulle ha ljungat som blixten vred
på allt det mörka och usla ned,
att hämna och att förkrossa,
men nu så sover du späd och ung,
en bruten blomma i tuvans ljung,
du drömmens hjälte, du lekens kung!

Jag skulle ha sett ditt namn i glans,
odödligt för alla tider.
Man skulle ha sagt: en bragd ej fanns
mer ädel och stolt och stor än hans
i levnadens heta strider.
Men nu så vilar du utan namn,
förglömd och okänd i jordens hamn.
Din eftervärld är min tomma famn.

Du skulle ha stått med silverhår
i levnadens aftontimma
och sett tillbaka på långa år,
välsignad, älskad, och sett en tår
i barnabarns ögon glimma.
Men i din strålande morgonstund,
förrn livet börjat sin långa rund,
så kom den tidiga kvällens blund.

Du skulle ha tröstat mor och far
i sorgernas hårda stunder!
Du skulle ha lyckt vårt ögonpar
och stått med en tår vid graven kvar,
sen du oss gömt därinunder.
Nu är det vi, som med sorg stå här,
nu är det dig, som vi gömma där,
vår tår, som tuvan i blommor klär.

Dock - all din leende framtidsdröm,
den ljuva och stolta saga,
som kanske förgåtts i livets ström,
nu äga vi den så skön och öm,
nu kan hon ej mer bedraga.
Vi sörja vi att så rik du gått
bort från det svikande livets lott?
Sov gott, mitt älskade barn, sov gott!

Z Topelius:

Svenskan och finskan

Svenskan:
Unga kämpe, nyss från plogen yr och oförvägen trädd,
du vill bryta lans med gammal kämpe uti rustning klädd.
Du är ung och oerfaren, första lansen vare din,
må du minnas, att den starka, mera prövade är min.

Finskan:
Ung jag är, det är min stolthet; evigt ung vid folkets härd
sjöng jag sångens sköna drömmar, sjöng jag minnets undervärld,
väntade min tid - den kommit, ljungar fram med strålens makt,
och du bleknar under hjälmen trots din harm och ditt förakt.

Svenskan:
För ur sagans dunkla fornvärld sprakande ditt furubloss,
hög jag står i middagsglansen - sekler ligga mellan oss.
Skynda djärv, men vill du segra, mottag tacksam i ditt lopp
några ax av mina skördar, som i sekler vuxit opp.

Finskan:
Du har sångens bästa blommor, tankens högsta skatter fått,
jag har Finlands högsta kärlek - bytte ej med dig min lott.
Sakta kallnar bort ditt hjärta, gravens förgård öppnar sig
och du lämnar dina skatter - arvet åt vårt folk och mig.

Svenskan:
Ännu lever friskt mitt hjärta, slår i tusen ädla bröst;
också du har lärt dig älska tro och sanning av min röst.
Såg i morgon segerns fana på min grav du svaja glatt -
snart du dvaldes själv i mörker, mörkare än griftens natt.

Finskan:
Slår i tusen bröst ditt hjärta, dock min luft de leva av;
gav du tro och gav du sanning, kämparna för dem jag gav.
Brista skall din sträng förbrukad, men ej så den psalm och sång,
som vårt folk uti sin barndom hörde i din ton en gång.

Svenskan:
Leva de, så skall jag leva; faller jag, så faller du.
Mästarn är jag än den vise, lärjungen är du ännu.
Över oss stå högre makter, i vars tjänst vi gått och gå -
den, som längst och trognast tjänat, älska, värna de också.

Finskan:
Frihet, Sång och Sanning bära oss på evig gudaarm,
slå på språkens gyllne lyror, väcka liv i folkens barm,
skönast klingar då bland toner tonen om ett fosterland;
kan den tonen sant du klinga? - främling är du på vår strand.

Svenskan:
Hit jag kom som frö - en järnek står jag nu på stormigt skär,
fostrad här i strid och stormar, har ett fosterland ock här.
Lyft mig upp, om du förmår det, vräk mig sen i vredgat hav -
halva Finland med skall följa i min glömskas öppna grav.

Finskan:
Väl! jag står i landets hjärta - furan, evigt grön och stark;
stod förgäten, tung och isklädd - frisk ändå - i vildskön mark;
våren kommit, Finlands hjärta slår av kärlek, ljus och hopp -
och du drar din krona långsamt undan för min unga topp.

Svenskan:
Fäll din lans som min jag fäller - bådas udd är av demant.
Så de gåvos oss att strida för vad evigt är och sant.
Finland ge vi samma kärlek och förevigas i den -
och ju mer vi däråt offra, blomma vi dess högre än.

J J Wecksell:

Almqvist (Monolog).

Att våga eller icke är det första,
att lyckas eller icke är det andra,
och däremellan ligger handlingen.
I handling ligger livets makt, all lycka,
all ära och all rikedom. Blott den
bevisar att vi finnas. Vad är tänka?
Ett embryo till liv. - Vad samvetskval?
En sjuklig handlings mord emot sig själv.
Jag mycket tänkt, jag till exempel tänkt
att intet högre finnes än förnuftet.
Den tanken jag som mången övergivit
och flytt till tron, sagt där det högsta finns.
Och medan jag i tysta böner ligger
vid Kristi kors, så somnar jag och drömmer
om sköna kvinnor, guld och glada lag.
Ha! sällsamt huru fantasin dock flyger,
den gycklaren, och visar oss att allt
ett narrverk är. Och själva handlingen,
vad är den? En tillämpad fantasi.
En ny gestalt uti det fastlagsspel,
det brokiga, som heter livet eller,
med litet längre titel, mänsklighetens
utveckling till lycksalighet. Jag suttit
och målat mången tavla därifrån.
Det var min roll tills nu. Nu kommer där
en skurk och stör mig. Vad är mer naturligt
än att jag stöter honom i kulissen?
Det är en ursäkt dock som är för vanlig,
för platt. Ack, verklighetens värld är full
av bara platthet; skall man handla där,
så bli motiverna de gamla kända,
slutledningarna likaså. -
På sned är världens anlete och växer
på nytt på samma gamla sätt på sned.
Vad som var gott för några tusen år,
vad som var ont, anses så nästan än.
Väl pågår allt från tidens början dock
en sammansvärjning mot det evigt lika
och enahanda; jämt uppträda män,
som stämplas såsom rackare och bovar
för det de sökt att svänga om etiken
i stort, allt från sin urgrund. Jämte dem
finns andra dock som lyckats, stora kungar,
som mördat uti gross, bankirer fina,
som stulit uti stort, och filosofer
som ljugit i systemer. Hyggligt folk,
i sanning, fast misskända av partier.
Jag vet det finns ett ont, jag känner ju
att själv jag ämnar nu ett brott begå,
ett avbrott uti alltets jämna gång.
Och därför darrar jag. Allt kallas ont,
som gör en ont; men är min darrning över
och lyckas handlingen, så blir det onda
ett gott, och får jag samvetskval däröver,
så blir det åter ont. Så växlar hemskt
i världen livets ljuvt violblå färg -
och dock är nattvioln så ljuv en blomma.
Jag mycket älskat denna lilla blomma
och ämnar skriva en roman om den,
där hela handlingen sig vände blott
omkring en blomma, och där blomman vore
hjältinnan uti stycket, människorna
bisaker blott. En underbar intrig
och vackra ord - och under allt en tanke,
lösaktig, djurisk som en Messalinas.
Det vore ett problem; nå väl, låt se,
blott denna sak är över, skall jag börja
ta hand därom - men nu är giftet färdigt.

J J Wecksell:

Rorsmannen

Där satt vid rodret en sällsam figur
i oljerock och sydväst;
mot seglet slog smattrande regnets skur,
man sökte sig hem från en längre tur
och klandrade vädret som bäst.

Hans öga for över havet ut,
än fäste han uttryckslöst
sin blick på fockseglets vätta klut,
men stundom den dröjde en hel minut
på sällskapet halvt nervöst.

I fören bland packning och våta skot
trots regnet man gjort sig glad,
man skämtade högt över regnbyns hot
och tog under glam var störtsjö emot,
som båten på sida lad´.

Det mörknade redan på fjärdens våg,
augustinatten föll på;
för revat storsegel skötbåten låg,
och regnbyn ven uti tackel och tåg,
men rädd var ingen ändå.

Där kom en störtvåg med högrest krans
och slog över båtens stam
ett regn av skum, och det gick som en dans,
när ingen det med uti båten fanns,
som bragte sitt mod på skam.

"En bränning förut! Håll klart, låt gå!" -
och snart uppå annan bog
klöv skötbåten vågen. "Drag dikt, rätt så!
Ej skall någon stormby på båten rå,
när sådana tag man tog."

Kommandoorden dem ropade han
i oljerock och sydväst.
När båten vände och bränningen brann,
en blixt ur hans öga till fören hann
- det var som en stum protest.

Där satt hon så modig med kappan lätt
kring axlarna kastad blott,
det var som om vikingens brud man sett,
när land och föräldrar hon övergett
och till sjöss med sjökungen gått.

Men bruden, vikingens stolta brud,
hon vilade trygg sin arm
mot honom, som satt där, säll som en gud,
och tolkade tyst uti brutna ljud
sin kärlek, förtrogen och varm.

Det mörknar alltmera, men himlen ler
allt ljusare dem emot;
hur ljuvt att i dunklet, när ingen ser,
få trycka den hand hon så villigt ger,
det är bättre än tjäriga skot.

Men borta vid rodret en annan satt
i oljerock och sydväst
och vaktade vågen i becksvart natt
och bragte i säkerhet andras skatt
till lycka och bröllopsfest.

K A Tavaststjerna:

Transitofart

Det är frost och vinterskymning över Stockholms stad,
uppåt Söder tändas ljusen, blinka rad på rad,
djupt inunder ligger kajen i elektrisk, vit belysning,
medan strömmen uti slussen hindrar Mälarvattnets frysning.

Över hamnen ruvar mörkret, kolsvart i kontrast
mot den frost, i vinterliggarns tågverk hängt sig fast.
Som det tycks oändligt fjärran Blasiiholmens lyktor flämta,
och på Skeppsbron, under väntan, några tullbetjänter skämta.

Orofulla, svarta böljor vagga strandens ljus,
där det flyter såsom olja över deras brus,
men en liten skeppslanterna drager ut sin egen strimma,
där man redan uti mörkret dova kolvslag kan förnimma.

Och det växer fram ett skeppsskrov, rimmigt, frostigt vitt,
frusande i moln av ånga, nästan bortskymt titt.
Vitförsilvrat tågverk blänker av millioner iskristaller,
när ifrån elektrisk lampa spökvitt sken på prakten faller.

Vinterångaren från Finland! Emigranter, post...!
Finska bönder tullbehandlas: vadmalskläder, kost - !
Annorlunda fordomtima Finland sina söner sände
till det gamla moderlandet från sitt eget lands elände.

Emigrantagenten samlar skulderstarke män
lika talrikt såsom fordom själva konungen
- blott att vadmalsrocken icke byts mot galonerad jacka,
och att bonden icke haver någon kunglig nåd att tacka.

Och de gå i långa rader, seniga och små,
hundskinnsmössan bakut struken, lugna minen på,
packningen ej stort till hinder, sedelboken sydd i barmen,
fast beslutna att gå framåt - icke vika uti harmen!

Några barn och kvinnor följa gråa skaran åt.
En familj är hel och hållen uppå flyttningsstråt:
farmor själv, fast sextiårig, valde lott med den gemensam,
tog sin huskatt med på armen - skulle kiss bli hemma ensam!

Juleottans klockor ringa över hemmets is,
och man skönjer kyrkoljusen genom morgondis;
övergivet ligger torpet, kall är askan uppå härden,
far och mor och barn och farmor - till Amerika på färden!

Du mitt karga land, som bakar stenhårt mödans bröd,
sörj ej att du här går miste om ditt bästa stöd!
Du har offrat dina söner förr åt nationaliteten
- offra dem med dubbelt jämnmod, när det sker åt mänskligheten!

K A Tavaststjerna:

Vårt bröllop

Vårt bröllop, det stod en sommardag
vid älven med bruna vågen.
Blå sländorna flögo i korta slag,
du satt i en ekstock, bredvid dig satt jag,
och mellan oss guden med bågen.

Den lilla guden, som mest är blind,
såg nu vad vi båda ville,
han kysste dig lustigt på hår och på kind,
han log som en sol och flög som en vind
för att reda vårt bröllopsgille.

Det stod på holmen, dit ekan drev
vid strömkarlens bröllopspsalmer
bland bugande vass och prasslande säv
med solskensglitter på spindelväv
och svajande rörtofspalmer.

Vi hälsades höviskt av vide och al,
och göken, den listiga gästen,
den ringde tillsammans i skogens sal,
där myggen stod färdig till bröllopsbal
och en gran var den väntande prästen.

Vi föllo på knä. En tuva det var
den blomsterstickade pallen.
En alm var din mor, en lind var din far,
som tärnor och marskalkar, par om par,
fungerade björken och tallen.

Och så blev du min i lust, i lust,
välsignelsen läste en lärka,
vår bröllopsmiddag var skogarnas must,
vårt vin gav ett rodnande smultron, som just
vid din fot du råkade märka.

En talltrast stämde sin första fiol,
en bofink rörde sin andra,
då lyfte du lätt på din bröllopskjol
till vår polonäs över ängsviol,
till vår polonäs med varandra.

Men nere vid stranden gav spoven hals,
orkestern från fågelbona
föll in med vår brusande bröllopsvals,
så glädjen stod högt i varje talls
och var och en hängbjörks krona.

När solen var färdig att ändligt gå ned
och fåglarna sjungit sig hesa,
då följde vi andra brudpars sed
och anträdde djupt i skogens fred
vår härliga bröllopsresa.

K A Tavaststjerna:

Sollefteå

Mera gröna stupa ej några stränder,
ingen luft är högre och mera blå,
än där Ångermanälvens dalgång vänder
österut vid vackra Sollefteå.

Kvällen vilar luftig med lätta skyar
över fjärran fjällar och nära berg,
uppåt dalen slumrande stora byar
taga aftonrodnadens rosenfärg.

Älven ligger skummig med blanka fåror,
stranden stiger lummig med fågelsång,
helt melodiskt knarra en roddbåts åror,
och vid Multråberget blir skuggan lång.

Vita ångarn speglar i virvelvatten,
vita måsen seglar i kretsar kring;
efter älven följer den vita natten,
svalan söker boet i vackra sving.

Kom, min fe, som skänkt mig det högsta bästa:
ögats skönhetssyner och hjärtats fröjd
- du är den, som måste med diktarn fresta
ögonblickets fullhet på livets höjd!

Jag vill stilla tacka dig i den stilla
underbara natten, som nu är vår,
den är ingen dårande tankevilla
som med morgonsolen igen förgår.

Den är tvenne lyckliga hjärtans lycka,
den är livets skönhet, som ger sig själv.
Se, vår norna önskar vår levnad smycka
med en äkta pärla ur Norrlands älv!

Fröja själv vill visa sig oss bevågen,
virar av konvaljer de väna band,
vilkas doft skall stanna oss kvar i hågen
som en fläkt av sommar i sälla land.

K A Tavaststjerna:

I systrar, I bröder, I älskande par

Tre systrar de häckla sin moders lin,
Skön-Östan, Skön-Västan, Skön-Innerli´ fin.
De gnola vid häklan
en aftonens sång,
och aftonen lider och bliver så lång,
så lång.
I systrar, I jungfrur, vi gören I så?

Tre bröder de plöja sin faders mark,
Stark-Nolan, Stark-Sunan och Ytterli´ stark.
De tänka vid plogen
mång underlig ting,
och tankarna söka i bygden omkring,
omkring.
Så sägen, I gossar, vart tankarna gå?

I systrar, I bröder, I älskande par,
tag tiden i akt, den flyger och far!
Får elden i blodet
bli flammande röd,
den bränner till liv, den bränner till död,
till död.
I unga, som älsken, vad vänten I på?

M Lybeck:

Den dödsdömda tanken

Mästerman mig i fängelse har,
därför att alltför vida
ute på sanningens stigar jag var.
Ordets fruktade vapen jag bar,
friheten gick vid min sida.

Hela min unga kärlek jag bjöd
friheten, min förtrogna.
Svaret tog jag ur läpparnas glöd,
kände i blödande överflöd
kyssarnas druvor mogna.

Innan jag vaknade ur mitt rus,
avund stal mina vapen,
klädde mig i en fånges blus,
rövade friheten - solens ljus
slocknat i fångenskapen.

Mästerman lille, jag kan ej dö,
kan ej, om även jag ville.
Fåfängt jag slitit och sliter spö,
tag till bilan - din bila är slö:
akta dig, mästerman lille!

M Lybeck:

Loppritten

Hej, hopperihoppa!

Jag rider själv på min loppa!
Jag rider att bita
båd svarta och vita,
jag rider att plåga
båd höga och låga.
Båd gosse och flicka
jag ämnar att sticka,
ja, självaste kungen
skall kanske bli tvungen
att klia sin nådiga kropp.
Det finns ingen gräns för mitt hopp.
Hej, hopperihoppa!
Jag rider själv på min loppa!

H Hamilton:

Sången

Så är sagan nu om sången,
så det ädla Suomifolket,
så den vise barden säger:
Sången är av sorg upprunnen,
men av sång är glädje vunnen.

Långt i fjärran ödemarkens
vindomsusade, förgätna,
sorgsna mo, vid insjöns stränder
och den höga åsens branter,
står en koja, gömd och ringa.
Låg är kojan, hög är furan,
högt är forsens dån, och mäktigt
mer än alla mänskotankar
slår naturens stora hjärta.
Runotar, den ädla sångens
höga moder, bor i kojan,
bor allena, bor i armod,
bor i sorg och bor i längtan,
sällare än lyckans skötbarn,
rikare än kungadöttrar,
icke heller alltför ensam.
Många spår till kojan leda,
lätta spår, som vända tyngre,
med ett sviket hopp, tillbaka.

Kom en dag en munter yngling:
"Frid med dig, du sångarmoder,
diktens ädla fostrarinna!
Länge dina spår jag följde,
sökte dig i stadens vimmel,
sökte dig i bygdens lekar,
sökte dig i tärnans löjen
och vid bägarns rand förgäves.
Nu, o moder, ett mig lova:
lär mig sångens gudagåva!"

Runotar, den ädla sångens
höga moder, log och sade:
"Fann du icke mig i staden,
ej i bygdens glada lekar,
ej i tärnans lätta löjen
och vid bräddade pokalen;
varför kom du hit till öde
tuvans ljung och vågens flöde?"

Sade ynglingen: "O moder,
vid din härd vill jag förbliva,
dina furor vill jag slöjda,
tusen år jag stum vill lyssna
här på dina tusen sånger
och den första och den sista
djupt uti mitt minne rista."

Sade sångens visa moder:
"Tusen år kan du förbliva,
tusen sånger kan jag giva,
och den första och den sista
kan du djupt i minnet rista.
Och dock kan jag dig ej lova
sångens goda gudagåva."

Sade ynglingen bedrövad:
"Öppen är min själ, mitt öra;
vad skall jag, o moder, göra?"
Sade Runotar, den visa:
"Gå allen i ödemarken,
göm en sorg uti ditt hjärta,
då skall sången ro dig giva,
självmant dina läppar liva.
Sången är av sorg upprunnen,
men är sångens gåva funnen,
se, så är din sorg försvunnen,
oförgänglig glädje vunnen."

Z Topelius: 

Finlands öde

Sigfrid Aroni var en man.
Vid Vandas bölja föddes han
i forna Vasatider.
Student på ljusets höga ban,
lyft hatten för den grå titan,
för vetenskapens veteran
i ledet, där du strider!

Det var hans säkra mästarhand,
som mätte Lapplands öde strand
och skrev en gräns för polen.
Den första almanackan bar
hans namn i Sigismundi dar,
och nästan lika känt det var
som stjärnorna och solen.

Till stjärnorna stod ock hans håg,
och nattens stora bibel låg
uppslagen för hans aning.
Där rullades för honom opp
de dunkla mänskoödens lopp
och kungars våda, rikens hopp
och stora bragders maning.

Nu, trött vid mänskors kiv och fjäs,
han mindes att på Ekenäs
ock himlens stjärnor lyste;
vart alltså i sin levnads kväll
en stjärnekung i torftigt tjäll,
en herde i det minsta gäll,
som Sveriges rike hyste.

Här satt han ofta stum, allen,
med kikarn stödd på mossig sten
vid aftonrodnans flamma.
Hans hår var vitt, hans hjässa krökt,
men tänka stort och blicka högt,
det var den idrott han försökt!
O yngling, sök densamma!

I aftonglansen blank och rik
låg för hans öga Pojo vik
med fjärran vita segel.
All Finlands skönhet log emot
hans lugna blick, inför hans fot,
och solen doppade sitt klot
i Finska vikens spegel.

Men ej hans tankar dröjde där.
Från sol och våg och strand och skär
han lyftade sitt öga
till kvällens tysta stjärnesken,
som blinkade, först en och en,
så tusen och mång tusen ren,
ur dunklet av det höga.

Kom så den skumma nattens stund.
Än njöt hans öga ingen blund;
han sökte blott ett enda:
hans sista, största verk det var,
som ofulländat än låg kvar
i stjärnornas och Guds förvar;
det ville han fullända.

Han stavade den höga skrift,
som Herren Gud med silverstift
på aftonhimlen ristat.
Var bokstav tindrade så skär.
Han sökte Finlands öde där;
men gåtans nyckel fanns ej här:
den hade Sigfrid mistat.

Han mätte, mätte, natten lång,
planetens höga cirkelgång
och zodiakens bana.
Förgäves irrade hans blick
till rymdens minsta stjärneprick;
ack, Finlands dunkla öde fick
han ingenstädes spana.

Långt, syntes honom, evigt långt
från denna värld, som mäts så trångt,
där svaga mänskor andas,
satt domens ängel tyst och skrev
sitt Varde på det kungabrev,
där Finlands lott beseglad blev
för seklerna som randas.

Sigfrid Aroni sänkte fromt
sin blick från detta valv, så skumt
och lysande tillika.
"Du himlens herre", sade han,
"jag är en svag, fåkunnig man,
din skrift jag icke läsa kan,
och mina synrör svika."

Nu grydde morgonen. Man såg
en herdegosse, frisk i håg,
sin hjord på bete driva.
Han nalkades helt tyst på tå.
"Se, stjärnorna till vila gå;
nu, fader, är det tid också
att dig till ro begiva."

Sigfrid, ur sin begrundning väckt,
såg upp. Vem talade så käckt
i ödets dunkla timma?
Då såg hans siarblick en syn:
han såg från österns gyllne bryn
en återglans av morgonskyn
i piltens ögon glimma.

Och det var blott en snabb minut,
men han dess mening tydde ut
och djupt sin hjässa krökte:
"Allsmäktige, hur underbar
din dolda vishet skrivit har
i detta blåa stjärnepar
det horoskop jag sökte!

Förklarad nu min gåta står."
Den gamle siarn tröstad går
till ro ibland de döde.
Mitt land! I dina söners vakt,
i dina unga hjärtans makt
har Herren all din framtid lagt,
och där står Finlands öde.

Z Topelius: 

Islossningen i Uleå älv

Sömnlös ryter i ljusnad majnatt
Ämmäs våg uti snövitt svall.
Överlistad, men aldrig kuvad,
först förkunnar hon vinterns fall.

Och då reser sig Koivukoski,
kastar trotsande bojan av.
Klämd med brak uti tjugu forsar,
svindlar isen i Niskas grav.

Vred han kämpar mot Ahmas´ bölja;
tornhög reser sig än hans prakt.
Fåfängt! Pyhä, som kölar bräcker,
Pyhä krossar hans vilda makt.

Störtad, stönande, stupad, stormar
vinterhären från fall till fall,
plundrar, flyende, kvarnens kuggar,
ladans skördar och strandens tall.

Slagen nalkas han Merikoski.
Se, då än vill han våga allt;
tornar skyhögt de vita murar,
ropar trotsigt åt floden: halt!

Vad! Den starke, som aldrig ryggat,
Oulu, hejdas i loppet han?
Blek förtvivlan stränderna griper,
vattnens furste besegras kan!

Ve, i vanmakt böljorna häva,
silas slagna kring nejden ut.
Fälten dränkas, gatorna sköljas,
floden stiger med var minut.

Då - i stunden av stum förfäran
dånar isen med åskors knall,
och den dignande dammen bågnar,
brakar, brister för flodens svall.

I millioner och än millioner
vita, skimrande spillrors tåg
skingras väldiga vinterhären,
att förgås uti havets våg.

Nejden andas. Böljorna sjunka.
Skummig går över brusten damm,
fri och segrande, stolta floden
majestätisk sin bana fram.

Z Topelius:

Under rönn och syren

Blommande sköna dalar,
hem för mitt hjärtas ro!
Lummiga sköna salar,
där vår och kärlek bo!
Soliga barn av luft och ljus,
o, jag förstår ert tysta sus,
blommande sköna dalar,
hem för hjärtats ro!

Säll i syreners skugga
söker jag här mitt hägn.
Rönnarnas dofter dugga
finaste blomsterregn.
Regnet slår ned i hjärtats vår;
hela dess värld i blommor står.
Säll i syreners skugga
söker jag mitt hägn.

Kom, du min vän i skogen,
kom, vid min sida sjung!
Skogen är evigt trogen,
våren är evigt ung.
Livet förgår som kvällens fläkt;
evig är vårens andedräkt!
Kom, du min vän i skogen,
vid min sida sjung!

Älskade blåa öga,
le som i forna dar!
Låt vita rönnen snöga
blommor på det som var!
Skänk glad åt kvällens dagg din tår!
Vakna på nytt till sol och vår!
Älskade blåa öga,
le som forna dar!

Blommande sköna dalar
stråla av sällhet då;
klarare våren talar,
bättre vi den förstå.
Aftonen rodnar, vakan slår,
stilla en doft ur hjärtat går.
Blommande sköna dalar
stråla sällhet då.

Z Topelius:

Herr Meyer

En wienare - förstå mig väl,
herr Meyer tror jag han sig kallar -
kom med en mjölnare i gräl,
jag minns ej mer av vilket skäl.
Alltnog, från kejsarstadens vallar
han reste i affärer bort
och hamnade så innan kort
bland Schwarzwalds öde berg och tallar.
Där såg han mellan klyft och sten
en liten bäck så sakta välla.
"Vad är den lilla där för en?"
"Jo, herre, det är Donaus källa."
"Potz tausend! Donau? Den där?
Då kan jag ju med lätt besvär
ett vackert puts i verket ställa."
Herr Meyer är en fiffig man;
i bäcken ned sig sätter han
och dämmer den, så gott han kan.
"Se, det var knäppen, kan jag finna!
Det här blir mjölnarnas ruin.
Jag tycker vad allt folk i Wien
skall göra för en häpen min,
när Donau hör upp att rinna!"

Förlåt, det är visst indiskret,
att jag ej för en fråga väjer,
men säg i all förtrolighet,
herr censor - heter ni ej Meyer?

Z Topelius:

Originala skuldsedeln (till en lantdagsman, som begärde se originala förbindelsen på Finlands tacksamhetsskuld till Sverige)

Skuldsedeln vill du se - originalet,
det sekelgamla, som förbinder oss
till tack mot Sverige? Varför ej? Här är det!

Gå först ett steg i söder över viken
till esten, till vår broder. Fråga honom
vad lott han burit och vad nu han är!
Gå sedan österut. Träd fram på vida,
oöverskådliga, fruktbara slätter
långt mot Ural, och fråga kumlen där
om de förgångna folk, varthän de gått,
vi de ej leva, vi på deras grifter
med möda letar forskaren ett namn.
Och om då smyger skygg vid flodens stränder
en fattig tscheremiss, ostjak, mordvin,
i djurhud klädd, med vildens rädda blick,
med hedendomens mörker i sitt hjärta
och ingen mänsklig kunskap under pannan,
så fråga även honom om hans lott!
Han skall, som esten, svara på din fråga,
att också han en gång var stark, som du,
och fri, som du, och rik på svedjemarker
och boskapshjordar och en framtids hopp.
Men fråga icke mer - vänd skyndsamt åter
från dessa stäpper till ditt fria land,
och jämför oss, dig själv och dina bröder,
med dem där borta! Mät med oförvillad
och rättvis blick vad seklerna beskärt
åt dem och oss: - vår frihets gamla grund,
vår arvslott i Europas rika bo,
vår lag, vår sed, vårt vetande, vår tro;
och om du då är blind, skall kyrkans mur
och domarsalens bord och skolans bänk
och bondens plog och hantverksmannens hyvel
och hamnens skepp och dina städers torg
och sist din egen stämma svara dig:
Här är skuldsedeln! Här är allt ditt land,
som vittnar om vad du i arv har fått
av västerlandet! Utan denna skuld,
förmätne frågare, vad vore du?
Du vore tschuden, som gått under jorden,
du vor´ ostjaken, irrande på heden,
du vore esten, tyngd av seklers ok,
och aldrig höjde du i folkets rådsal
din fria röst till tacklöst, tanklöst hån.

Så skulle de dig svara. Om du säger:
Vi bördat skulden av med blod, med aska,
med hjältebragder och med store män;
och om du säger: Det är vi, som sådde
vårt korn i askan; det är vi, som byggde
vårt hus ur gruset; det är vi, som buro
i oförskyllda fejder härjarns hugg
och bärgade ur seklers natt och sorger
vår nutids frihet, ljus och självbestånd;
då svarar hävden: Detta allt är sant;
riv sönder skuldebrevet - med ett villkor!
Jag löser dig från alla forna band,
när stjälken växer utan rot, när axet
ej mera prisar såningsmannens möda,
när det förgångna ej är nutids grund,
när minnet ej är hoppets barndomsvagga,
när vandrarn trampar på sin trogna stav,
när vuxen man förnekar ynglingår,
när folken uppstå utan ljus och värme,
som svampar i en dimmig natt ur jorden,
och när historien, trött att allt försona,
belönar otack med en ärekrona.

Gå, handla som dig lyster, du är fri.
Slit sönder sedeln. Ingen annan domstol
än gärningarnas frukt skall döma dig.
Var man för dig, det är din fulla rätt;
men tro ej mer din stridskamrat i nöden;
han skall förråda dig. Tag dig till vara
för detta barn, som du har älskat, vårdat
och fostrat upp; det skall förneka dig.
Var ädel känsla i ett mänskobröst
är själviskhet; hon ljuger, ljuger blott
och tänker blott på sig... Gå, frågare,
är du nu nöjd? Är nu din räkning kvitt?
Farväl! Nog stå vi utan den valutan,
och gamla Sverige lever oss förutan.

Z Topelius:

Lars Stenbäck 200 år: Brev till min vän

Fåglarna sjunga i skyn, och glad som en älskande yngling
stiger solen igen upp ur sin nattilga bädd;
ser sig med glänsande ögon omkring och nickar "god morgon"
vänligt åt dalar och berg, glädjen och livet och mig.
O, vem ville väl stum och mörk i det strömmande skenet
luta sitt huvud och tyst tänka på dagens besvär?
Allt vad som rör sig i luften, och allt vad som rör sig på jorden
nyss har vaknat och gläds nu åt sitt yppiga liv.
Vile de väldiga böckerna med sin viktiga vishet;
liksom en flyktande dröm bleknar den töcknig och flyr.
Men för min blick, när jag höjer den upp, står morgon och solsken,
morgon och solsken och liv, leende, vart jag ock ser.
Låt mig glädjas däråt! Som svanen simmar i viken,
simmar i glädje och ljus, fri och lycksalig, min själ;
och mitt hjärta blir lätt, och fullt av lyckan att leva
klappar det vänligt och varmt, stolt av sin ungdom och eld.
Klappa, du brinnande, snart förgängliga hjärta, så länge
glädje och vänskap och sång blomma på jorden för dig!

Hell! I morgonens glans, då livet ur drömmarna vaknar,
vaknar ock nyfödd och fri glädjen igen i mitt bröst.
Skrämmen den vingade ängelen ej, o jordiska tankar,
I, som med långsam gång kommen och kläden med is
allt, som himmelen speglar uti sitt glänsande öga,
allt, som begynner att glatt blicka mot världen och Gud.
Sägen mig ej vad den är; ty allt gudomligt och himmelskt
kan du, o arma förstånd, evigt dock icke förstå.
Men som i blommans kalk, då nyss den sig öppnat för solen,
vilar osynlig dess doft, vile den himmelska här!
Vore jag evigt ett barn, så skulle ock glädjen för evigt,
gästen från himmelens land, trivas och bo i mitt bröst.

Hell! I morgonens glans, då livet ur drömmarna vaknar,
vaknar också i mitt bröst vänskapens längtan och lust.
Nog är du härlig, o jord, och skön är din blommiga panna,
älskade aningar nog glöda alltjämt i min barm;
men det allt är dock dött och det livande ljuset är borta,
om vid min sida ej står trogen och älskad en vän;
älskad en vän, som glädes med mig, vars vänliga öga
blickar med kärlek och fröjd varmt och förtroligt i mitt.
O, vem ville ej hän från livets frostiga branter
störta sig lycklig uti vänskapens öppnade famn?
O, vem kunde väl så framleva den tröga minuten
ensam på jordens rund, ensam och mörk och försmådd?
Skapte du, Gud, mitt hjärta så fullt av brinnande kärlek,
gör du dess längtande fröjd evig och yppig däri,
vill jag ock älska din värld och vill jag det flyktiga livet
leva med mänskor och glad verka bland dem vad jag kan;
vill jag med trohetens makt och det fulla förtroendets glädje
varmt omsluta min själs dyrbare älskling och vän,
trycka hans hand och värma hans bröst och ömt i hans öra
viska ett darrande ord: tag av mig, älskade, allt!

Vore han hård som sten och kall som den vintriga drivan,
skulle hans hjärta ändå eldas och smälta vid mitt;
liksom Pygmalion ock med kärlekens levande låga
väckte sin marmorstod fordom till känsla och liv.
Dock, vi talar jag så om den ljuvliga lyckan att älskas
jollrande, liksom en pilt jollrar och bliver ej trött?
Står blott du för min blick och ser jag ditt redliga öga,
bleknar det allt och till stoft sjunker det, som det ock är.
Låt oss älska, o, låt oss för dygd och sanning tillsamman
brinna beständigt, o vän, brinna och verka och dö!

Hell! i morgonens glans, då livet ur drömmarna vaknar,
vaknar ock sången och vill spelande leka en stund.
Ringa är priset ändå för de flyktiga sångernas joller,
ringa och barnslig ändå är deras glädje och fröjd;
tankens manliga värv och det djupa begrundandets allvar
anstå bättre en man, han som till allvar är skapt.
Stundom tänker jag så; men bort, I mörka demoner,
som i mitt Eden med makt trängen er härjande in!
Är jag ej lycklig? O, är ej livet mig lätt som en vårdag,
när det av diktens sol härligt förgylles och värms?
Dväljes jag icke med fröjd i mitt hjärtas ljuvliga trollvärld,
som mig lockar alltjämt, öppen enär jag det vill,
glad som ett barn och rik som en kung, som sitter och tronar,
stolt av sin ära, och ser rike och land, som är hans?
Ack, i var människas själ det bor en känsla för dikten.
Om hon ej tänker därpå, om hon ock själv det ej vet.
Allt vad i själen sprider det vårliga skenet och allt vad
livet förljuvar och gör hjärtat så fullt och så varmt,
det är allt poesi, och allting är grått den förutan,
men såsom solens ljus gjuten den är överallt.
Så har jag sjungit en sång i morgonens gryende skimmer,
till dess präktig och klar solen på himlen gått upp.
Glädjen och Sången och Vänskapen äro med morgonen syskon,
trivas så väl i dess glans, slockna kanhända med den.
Innan de irrande fly, så länge de bo i vårt hjärta,
fläkte de svalka och frid, älskade, även åt dig.
Gungat har jag en stund på sångens melodiska vågor,
gunga du även på dem sorgfri en flyende stund;
bundit har jag en krans av snart förvissnande blommor,
innan de vissna likväl, kastar jag dem för din fot.

L Stenbäck:

Anna

Varför slog du kring min hals din arm?

Varför var din kyss så ljuv och varm?
Varför stal du friden
och det djärva modet ur min barm?

Högre var det mål jag ställt för mig
än ett famntag och en kyss av dig;
stoltare den strävan,
som min unga aning skapte sig.

Kärlekens förtjänst är dock så svag,
allt dess svärmande föraktar jag.
Icke vid din sida
vill jag drömma bort min levnads dag.

Si, en härlig väg för mannen står,
ärans ljusa väg, evar han går;
och dess lagerkrona
kan han fläta fritt omkring sitt hår.

Stolta mod, som värmer så min själ!
O, bliv endast du min arvedel,
och jag säger långsamt
åt min kärleks gyllne dröm - farväl.

Nej, kom åter till mitt bröst igen,
du mitt vilda hjärtas milda vän!
Anar jag det högsta,
o, så står du alltid högre än.

Flammar ej ditt bruna ögonpar
för vad livet bäst och ädlast har?
Ser jag ej din panna,
lik en molnfri himmel, mild och klar?

Du är själen av mitt unga liv;
andans kraft och höghet åt det giv!
Du är mig en stjärna;
natt och töcken från min själ fördriv!

Ja, min barndoms vän, min ungdoms brud,
låt mig höra dina läppars ljud;
ack, det klingar ljuvligt
som ett halvförgätet bud från Gud.

L Stenbäck:

En skål till J L Runeberg (vid H G Porthans minnesfest den 9 november 1839)

Som solen sjunker hän i havets blåa djup,
och aftonrodnan rinner opp och breder ut
sitt gyllne täcke över dess fördolda bädd,
men dock av solens glans är själv ett återsken,
som lovar lysande en härlig morgondag;
så, bröder, har den ädle även sjunkit hän,
vars minne här vi firat glatt och kastat ner
en blomma på hans längesedan gömda stoft.
Men av hans rika ande ilar än en fläkt
igenom våra bröst och väcker vänligt opp
de gryende förhoppningar, som slumra där.
Hans håg för fosterlandet brann; med mäktig hand
han lyfte slöjan upp, som höljt dess flydda dar,
ur mörkret manande dess dunkla minnen fram.
Han spejade i ålderdomens gråa natt,
och viste våra anors vagga för vår syn
och dessa djupa drag, som stodo tecknade
i fosterlandens och i folkets anlete.
Så kastade hans ande ljus i hävden, så
oss hemmastadda gjorde i vårt eget land,
och hemmastadda, bröder, i vårt eget bröst.
Ty ingen framtid utan forntid finns. Ett barn
med lösta lockar och med klara ögonpar,
ser framtiden oss vänligt an och vinkar oss -
ett barn, o bröder, av den gråa fordomtid,
av den uppamamd ömt och närd invid dess barm.
Var härlig tavla, som vår framtid rullar opp
för våra glada blickar och vårt djärva hopp,
är som en hägring blott, ett luftigt irrsken, om
den ej står tecknad på vår forntids dunkla grund.
Si, därför älska vi de män, som lyfta opp
förlåten från de forna tiders liv och gå
djupt forskande i deras dolda sagovärld.
Si, därför älska vi, Porthan, ditt dyra namn,
du finska hävdens lagerkrönte patriark!
Och månget hjärta glöder vid ditt namn som vårt.
Den sagolika ålderdomens värld var din,
din var den forntid, som på oss ser allvarsam
och talar djupa ord till oss; den forna tid
var din - men framtiden är vår, o bröder, vår!
Förnimma vi det ordet rätt, begripa vi
vad högt och härligt mål den ställer fram för oss?
O, fattar ej den tanken oss, och far den ej
liksom en blixt igenom våra själars djup,
antändande de krafter, som därinne bo?
Den tid, som kommer här, är vår; på oss beror
om den skall utan glans och ära sjunka ner
i glömskans svarta hav, ej värd en enda blick;
om den skall bliva stor, bekrönt med dygd och kraft,
och skänka evig ära åt vårt arma land;
om den skall höja lagerkransad hjässa fritt
en gång och vinka vänligt åt de kommande
att följa glatt på ärans solbelysta stråt.
Vi kunna välja; bröder, vilket välja vi?

Det ungas makt på jorden - o vad den är stor!
Vad stort i världen sker, har skett och än skall ske,
det föddes först i ynglingens förtjusta själ,
det vattnades utav hans varma blod och slog
sin gyllne krona ut i hans friborna barm.
Han åt den duvna mänskoanden skaffar luft;
och när det gamla tyngs av sömn, så kommer han
och stöter obarmhärtigt det till livs igen,
att allt på jorden dock ej dö och domna må.
Som stormen far han fram med makt och mod,
men ålderdomen följer efteråt och jämnar slät
den bana, som han brutit ut med dristig hand.
O livets vår, du solbeglänsta ungdomdag,
du tillhör oss, och vi tillhöra dig igen.
Välan, du unga mod, som klappar i vår barm,
flyg ut, du unga örn, och vifta vingen fritt!
Dig vinkar livet, liksom en beslöjad brud
det står inför din fria blick - så ila fram,
ryck slöjan bort och famna det med eldig arm.
Vi, bröder, bliva män, men livet är vår brud;
vi måste djärvt behärska det, att ej vår brud
vår svaghet blott beler och makten tar från oss.
Si, fosterlandet står och väntar tyst uppå
vad det av oss att hoppas har, vad ädel kraft
uti dess yngsta söners hjärtan växa må.
O moder fosterland, må vi ej svika dig!

Ej hjältebragder bo i våra dalars frid,
ej inom våra vita berg har himlen ställt
det yttre livets stormupprörda tummelplats.
Här trivs ej kraftens vilda lek, ej skördas här
den höga, lysande bedriftens lagerkrans.
Men ack, vad mer? Om vi ej fått den yra eld,
som brusar i fransosens heta blod, och ej
det stolta mod, som klappar fritt i brittens barm;
så ha vi fått det inre livets rikedom,
så står istället öppen andens värld för oss
och bjuder oss till egendom sitt ljusa land,
där klara blommor glänsa i en evig vår.
O, kände vi den världen rätt, och visste vi
hur rik den är, av evighetens ljus beglänst,
av livets strömmar vattnad och varenda stund
uppfriskad av den helga Andans fria fläkt;
så längtade vi ej att därfrån störta ner
i livets skriande förvirring, flärd och larm,
där ofta, ack, var mänsklig känsla släcks och dör.
Till detta liv och denna värld en mild natur
hänvisat oss; säll den som rätt förstår dess vink!
För honom, bröder, rinner där med ljusa drag
en oförvansklig skönhet upp, ett muntert mod,
som trotsar farorna och ej att vika vet,
en ädel kraft, som nedgör lögnens mörka makt,
där andas fritt som vinden över Finlands berg.
Den världen står oss öppen än; o, låt oss glatt
erövra den med trofast hand och bygga där
ett fritt och kungligt rike för vår ande opp!
Bor ej i finnens bröst ännu ett mannamod,
som kämpar och som tål, en härdig forntidskraft,
som ligger kvar på djupet, lik en grund av järn?
Finns ej uti hans gömda bygd än mången själ,
som, väckt av nådens röst, ur sömnen skyndat upp
och nu med öppna ögon skådar livets ljus,
glatt för sin krona kämpande i evangelii tro?
Och, ack, hans trogna hjärta äger det ej kvar
ännu sin känslas eld för diktens ädla konst,
som blommor dock strör på hans snöbetäckta stig
och sina gyllne morgonskyar för hans blick
utbreder milt, med änglahuvun på var sky?
Ej arma äro vi, förlorat är ej allt,
o bröder, om vi ej förlora än till slut
oss själva och den inre världen ur vår barm!
Men än bland Finlands folk, bland Finlands drivor än
den blommar i sin prakt; och frågar främlingen,
var dock den finnas må - då peka vi med fröjd
på dig, du finska diktens konung, Runeberg.
Skål för dig och din lyra, broder Runeberg!

L Stenbäck:

Guds barn jag är

Guds barn jag är!
Ack, saliga ro och glädje!
Guds barn jag är!
För vem skall jag säga min glädje?
För Gud vill jag säga min glädje!
Guds barn jag är!
Guds barn jag är!
Ack, saliga ro och glädje!

L Stenbäck:

Lars Stenbäck 200 år: Kan Dikten, ack, Guds barn ej nånsin bliva?

Kan Dikten, ack, Guds barn ej nånsin bliva
och fri, försonad av sig skaka gruset?
Skall evigt, fjärran ifrån fadershuset,
blott som en fallen ängel kring den driva?

När skall sin skumma värld den övergiva,
där den bland irrbloss dansar, blind av ruset?
När skall dess öppna öga klart se ljuset
och Kristi tro dess hjärtans gömmor liva?

Vad kärt för mänskan är i dödligheten,
hur vill det ständigt nådens himmel svärta,
vill röva bort från henne saligheten!

O, har du ögon, skall du se med smärta,
att fast i kristlig dräkt är klädd poeten,
så sitter hedningen dock i hans hjärta.

L Stenbäck:

Nöjd levnad

Äta litet, dricka vatten,
roligt sällskap, sömn om natten,
käckt arbeta, lägligt bo,
stillhet någon stund på dagen
- det är lagen
för min hälsa och min ro.

O v Dalin: