Si, drömmaren kommer där

Si, drömmaren kommer där,
sitt huvud mot bröstet sänkt han bär.

På ensliga stigar vill drömmaren vandra
och är icke lik oss andra.

Han drömmer drömmar, som hädiskt ljuga,
att sol och måne och stjärnor för honom buga.

Han är vår faders käraste son,
kommer och låter oss slå´n!

G Fröding:

Ett gammalt bergstroll

Det lider allt emot kvälls nu,
och det är allt mörk svart natt snart,
jag skulle allt dra till fjälls nu,
men här i daln är det allt bra rart.

På fjällets vidd där all storm snor
är det så ödsligt och tomt och kallt,
det är så trevsamt där folk bor,
och i en dal är så skönt grönt allt.

Och tänk den fagra prinsessan,
som gick förbi här i jåns
och hade lengult om hjässan,
hon vore allt mat för måns.

Det andra småbyket viker
och pekar finger från långt tryggt håll,
den flyr ur vägen och skriker:
tvi vale för stort styggt troll!

Men hon var vänögd och mildögd
och såg milt på mig, gamle klumpkloss,
fast jag är ondögd och vildögd
och allt vänt flyktar bort från oss.

Jag ville klapp´na och kyss´na,
fast jag har allt en för ful trut,
jag ville vagg´na och vyss´na
och säga: tu lu, lilla sötsnut!

Och i en säck vill jag stopp´na
och ta´na med hem till julmat,
och sen så äter jag opp´na,
fint lagad på guldfat.

Men hum, hum, jag är allt bra dum,
vem skulle sen titta milt och gott,
en tocken dumjöns jag är, hum, hum,
ett tocke dumt huvud jag fått.

Det kristenbarnet får vara,
för vi troll, vi är troll, vi,
och äta opp´na, den rara,
kan en väl knappt låta bli.

Men nog så vill en väl gråta,
när en är ensam och ond och dum,
fast litet lär det väl båta,
jag får väl allt drumla hem nu, hum, hum!

G Fröding:

Men

Men att evigt krankt betrakta
sina sjuka drag och miner,
se, hur döden lömskt och sakta
härjar oss till grå ruiner,

det är pina utan ände,
spanska stövlar, hjul och stegel
- bäst att le åt sitt elände,
bäst att slå itu sin spegel.

Bäst att taga bördan på sig,
le åt åldern, som förtorkar
män till gubbar, bäst att slå sig
fram, så länge hoppet orkar!

Håna livet, när det hånar
kallt och hatfullt: vrid dig, sväng dig
undan ödet, håret grånar,
du är utnött, gå och häng dig!

En fattig munk från Skara

Mitt liv är i nedan och klent nu mitt verk,
jag fattige olärde bortrymde klerk,
en bortlupen broder bara,
fördömd av kapitlet i Skara.

Nu är jag en gammal och böjder man,
åt den onde given av kyrkans bann
för dråp och trilska och kätteri
och av kungen förklarad för fågelfri.

Alltsedan Lasse Kanik jag slog,
de hava jagat mig som ulven i skog.
Det enda de funno till rätta,
det var min munkehätta.

Jag var väl en dårlig och genstörtig munk,
jag tog väl törhända för mången en klunk
i lönn ur herr Abbatis tunna
och syndade svårt med en nunna.
Jag hade armar och ben av järn,
med löskemän slogs jag i var tavern,
med konor och gigare drog jag
och Lasse Canonicus slog jag.
Och ånger och plåga kom ut därav,
jag levde i främmande land av drav,
det självaste svinen rata,
som det är sagt i Vulgata.

Dock var jag ej än i den ondes klor,
ty mycket gott i människan bor.
Jag var på en stormig och villsam stråt,
som när Väneren kastar en fiskares båt
och äntligen honom till stranden bär,
fast sargad och slagen av klippor och skär,
och det som brister och felas
kan ännu lagas och helas.

Då satte de mig i en nattmörk bur,
sen drevo de mig, som när vilda djur
sig trängta att bytet slita
och riva och gnaga och bita.

De lärde mig dödsssynd och dolskhet och hat,
och bitterhet blev mig till dryck och mat.
Jag kände mig död och dömd och såld,
en förtappad i satans våld,
mitt hem var byggt i Gehenna,
jag ville mörda och bränna.
Men suset i skogen och forsens röst
och morgonens sken, som går upp i öst,
och regn, som i hösten gråter,
de gåvo mig kärleken åter.

Och daggen och bäcken och fågelens sång
och ängarnes blommor och älgens gång
och ekorrens glädje i granens topp,
de gåvo mig åter levnadens hopp
och gåvo mig åter min ära
och lärde mig ny en lära.

Det är icke sant, som jag lärde mig förr,
att någon är utanför himlens dörr,
ty varje själ därinom går,
och ingen är get och ingen är får.
Den gode han är väl ej så god,
som själv han tror i sitt övermod.
Den onde han är ej så ond ändå,
som själv han tror, när kvalen slå.
Thy skall du ej mycket berömma,
ej mycket häckla och döma.

Och han, som sitter så mäktig i Rom,
han får väl utan mig sin dom
med munkar och höga präster,
som kalla sig doktor och mäster.
Och herren, som sitter så stolt i sin borg,
han får väl att bära, han ock, sin sorg,
och sorgen den träffar väl hertig och kung,
på kejsaren själv faller sorgen tung,
och alla på villvägar vandra,
vi skulle jag banna och klandra?

Och människan vandrar på jorden om
och ingen vet, varifrån hon kom,
och ingen vet, vart leden bär,
och ingen vet, vad livet är.
Men fram genom långliga strider
det dagas väl bättre tider,
då ingen är ond och ingen är god,
men bröder, som kämpa i ondskans flod
och räcka varandra handen
att hjälpa fram till stranden.

Om världen ock min ära tog
och ensam jag sitter i mörkan skog
och aldrig skall bättre tider nå,
så vill jag ej sörja och klaga ändå,
ty fågelen flyger så glad emot sky
och solen går upp var morgon ny
och björken om vårarne knoppas,
vi skulle då jag ej hoppas?

Törhända, när tusende år ha gått
som skyar hän över kojor och slott,
det drager i skogen en ryttare fram
och binder sin häst vid björkens stam
och gläntar på dörren och tittar in
på torftigheten i hålan min.
Och då får han se mitt fattiga pränt,
med vildpenna skrivet på pergament.

Då säger han: "Se, han visste, han,
vad nu är känt av varje man,
men kostat så långan långan strid
på jorden i långan långan tid
- och ändå var han bara
en fattig munk från Skara!"

De gamle och de unge

Vi hurrade, medan vi skuttade ut.
De gamle de sutto och gluttade ut.
Farväl!
Se om er väl, när det blåser kallt,
välkomna igen, när ni sett på allt!
Farväl! Lev väl! Farväl!

De gamle de sutto och viftade ut.
Och flickorna parvis vi skiftade ut.
Lev väl!
Och var tog sin, och jag tog min.
Vi svängde med hatten och nickade in.
Farväl! Lev väl! Far väl!

De gamle de sutto och spanade ut,
ty våren och ungdomen manade ut.
Farväl!
Och hade de sluppit från åldern loss,
de skuttade väl i galopp til loss.
Farväl! Lev väl! Farväl!

Och speljakten sköto vi sjungande ut.
I livet vi färdades gungande ut.
Lev väl!
En gång är det vi, både jag och du,
som ropa åt sjön som de gamle nu:
Farväl! Lev väl! Farväl!

Vänner vid sjukbädden

I talen ordspråk, talen som från ovan,
och köksmoralens senapsdeg I bringen!
Jag hör det nog, I han predikogåvan
- en tröst för er, men tröst för annars ingen!
Men läggen nådigst band på tungorna,
de smidigsmorda visdomsslungorna,
och bort med salvelsen, som höves ingen!
Låt mig ha fred och sparen lungorna
- min själ är sjuk, men fraser hela ingen!

Tag edra visors buller bort
och bort med maningar av gammal välkänd sort,
som ropa flyg! åt den som brutit vingen!
och bort med fingrarne från sår, som svida,
jag vill ha rätt att ensam genomlida
mitt eget kval - jag vill ha tröst av ingen!

En ghasel

Jag står och ser på världen genom gallret;
jag kan, jag vill ej slita mig från gallret,
det är så skönt att se, hur livet sjuder,
och kastar höga böljor upp mot gallret,
så smärtsamt glatt och lockande det ljuder,
när skratt och sånger komma genom gallret.

Det skiftar ljust av asp och al och björk,
där ovanför står branten furumörk,
den friska doften tränger genom gallret.
Och över viken vilket präktigt sken,
i varje droppe är en ädelsten,
se, hur det skimrar härligt genom gallret!

Det vimlar båtar där och ångare
med hornmusik och muntra sångare
och glada människor i tusental,
som draga ut till fest i berg och dal;
jag vill, jag vill, jag skall, jag måste ut
och dricka liv, om blott för en minut,
jag vill ej långsamt kvävas bakom gallret!

Förgäves skall jag böja, skall jag rista
det gamla obevekligt hårda gallret
- det vill ej tänja sig, det vill ej brista,
ty i mig själv är smitt och nitat gallret,
och först när själv jag krossas, krossas gallret.

G Fröding:

Jätten och skolgossen

Jag vet en jätte i höga norden,

han ville sträcka sin arm kring jorden,
men någon håller hans makt tillbaka
och gäckar honom i sommarvaka:
Guds klara sol,
hon skrinner backe
på jättens nacke
och sätter sig på hans kungastol.

Om hösten mornas han ur sin dvala,
då vill han solen dess skämt betala,
då skickar han sina blanka isar,
köld, mörker, drivor och rök i spisar.
Med slikt gehäng
syns han dess värre
som världens herre;
men jätten, jätten, han är min dräng!

Jag spänner honom som häst för släde,
när isen ligger så slät som bräde,
jag remmar honom med stål på tassen,
han bygger broar, han drager lassen.
Av sockerkorn
åt mig han trollar
de bästa bollar
och murar fästen och reser torn.

Du barske kung över nordanvinden,
visst kan du nypa mig röd om kinden,
visst kan du jaga mig in i stugan
och sveda vingen på sommarflugan;
men med en sväng
är jag på skida
att kull dig rida;
ty, vinterjätte, du är min dräng!

Z Topelius:

Spågumman (Yrkesvisa 26)

Om jag vet vad som sker
i en kommande dag?
Jo, jo, men, det tror jag,
och jag vet mycket mer.
Jag kan spå excellent
det, som aldrig har hänt,
som man aldrig får se
och som aldrig kan ske.

Allt beror, om ni då
vilja tro på mitt ord,
som om himmel och jord
skulle svärja därpå.
Men om icke ni tro,
om ni skratta, jo, jo,
si då händer, att allt
är som purrat i palt.

Lilla fröken, kom hit,
giv mig tassen, så där,
låt mig se vad där är!
Aj, så fin och så vit!
Där gå linjer och streck - - -
jag ser tydligt en käck
ung student... det är han,
som en gång blir er man.

Nej... här är en kadett,
han är fattig och kär...
En kapten kommer här
med förgylld epålett...
Men vad nu? En rival,
en tjock, gammal genral!
Snart ett dussin komplett...
stackars lilla kadett!

Ta vi korten härnäst?
Eller koka vi snart
en kopp kaffe med fart?
Jag tror kaffe är bäst,
för då smälter som smör
lilla frökens humör.
Jo, hurra! I gevär!
Si, kadetten är där!

Z Topelius:

Behåll din krona

Du lilla kära med ögon klara,
bed Herrens ängel dig väl bevara!
Guds rikes älskade barn du är
och vet ej, att du dess krona bär.
Behåll din krona! Behåll din krona!

De skola komma, de onda tankar
av mycken synd, som i världen vankar.
De vilja stjäla din dyra skatt
och byta morgonens ljus till natt.
Behåll din krona! Behåll din krona!

Och när de säga: minns årens heder,
du är ej mera ett barn, som beder,
ett barn, som älskar, ett barn, som tror,
ett barn, som lyder, du är nu stor:
Behåll din krona! Behåll din krona!

Behåll Guds rike, som blev dig givet,
din tro på Jesus, din tro på livet,
ditt lätta löje, din korta tår,
din omedvetna, daggfriska vår!
Behåll din krona! Behåll din krona!

Så många ville din krona vinna,
som söka, söka och aldrig finna,
som ständigt fråga, men få ej svar.
Behåll Guds rike i hjärtat kvar!
Behåll din krona! Behåll din krona!

(aug. 1896)

Z Topelius:

Idealet

Idealet är här, idealet är där,
idealet är likt sankte Pål, sankte Pär,
idealet är svart, idealet är vitt
och likt påvens skägg av en egen snitt,
idealet är lätt, idealet är tungt,
idealet är gammalt, idealet är ungt,
idealet är kärlek, idealet är hat,
idealet är Tolstoys och Nietzsches prat
- jag tror det är bäst, att en var har sitt,
som jag har mitt.

En hög visa

Min kära är såsom en smärt gran,
såsom en sjungande vattubäck
och såsom en ung ros,
när daggen faller vid morgontid.
Och hennes däjelighets makt är såsom en stor krigshär,
den där nederslår sina fiender
med starkt dån och vagnar och resenärer
och högt ropar: ho kan motstå mig?

Sägen mig, I Värmelands döttrar,
I, som vallen i bergen
eller sitten utefter vägkanten
glammandes,
haven I sett min kära,
haven I sett, om min unga ros
gått denna vägen framföreåt?

Si, hennes gång är som en dans över ängarne
och såsom en stor konungs dotters dans,
och hennes röst är såsom ett vackert läte
och såsom en lustig musik i bergen,
och hennes anletes glädje
är såsom en sol över sjöar,
de däjeliga sjöar i dalarne.

Jag kom till min käras boning,
när aftonen svalkades och skuggan förlängdes,
och min käras faders björkar var ljuvligare än myrrha
och nardus och alla de apotekares pulver.

Si, min kära lustvandrar i örtagården
och hon döljer sig för mina ögons åsyn
under buskar av stickelbär och vinbär.
Såsom ett ungt lejon lurar hon i sitt förstäck
och såsom en modig rövarskara i sitt bakhåll,
läggandes råd i sin själs ondsko,
huruledes hon må gripa den hon kär haver,
på det hon må uppfräta honom
med sin mun, som icke mycket stor är,
och med sina läppar, röda som gott vin.

Såsom ett oväder kom hon fram av buskan,
såsom ett starkt oväder med storm och regn och hagel,
där hagelkornen äro såsom fall av liljor
och regnet är såsom rosors regn
och stormen såsom ett högt leende
och klang av många cymbaler.

Och hon föll över mig och tog mig till fånga
till att vara henne en krigsfånge och en träl
och for fram över mitt ansikte med sina läppars vrede
och gjorde en dom över mig och sade:
du är välkommen till min faders boning,
si, du är mycket kär hållen och ganska välkommen.

Och hon tog fram av fataburen
saft av hallon från örtagården
och kosteligt bakverk och många kakor,
och vi åto och glammades allt intill solnedgången.

Men si, många dagar äro farna,
sedan jag såg min käras ögon,
och mina tankar gå vill på gamla villstigar,
ty min kära är framföre alla andra
i detta landet,
ty hon är såsom en ung gran
och såsom en sjungande vattubäck
och såsom solskenet över sjöarne,
de däjeliga sjöar i dalarne.

Sägen mig, I Värmelands döttrar,
I, som vallen får och nötboskap i bergen
eller glammen utefter vägakanten,
haven I sett den min själ kär haver,
haven I sett, om min kära
gått denna vägen framföreåt?

Hamlet

Väl är mitt huvud sjukt, väl vackla stegen,
väl är jag nära att förgås av kvalen,
min blick är inåtvänd, min mun förtegen,
de hava rätt: "Visst är prins Hamlet galen!"

Visst är prins Hamlet galen, men han leker
väl ock med flit en lek med galenskapen,
emot det motstånd, intet klokt beveker,
begagnar han det galna såsom vapen.

Du kloka vardagsvana, som beställsamt
ser till att allting göres som det brukas
- var på din vakt, när Hamlet handlar sällsamt,
att ej din stora klokhet förödmjukas.

Tankar om Guds försyn

Förblindade värld,
vart rasar din färd?
I villsamma fält,
I brusande strömmar,
vem har er så ställt?
Skall folk och natur
gå fritt utan tömmar,
som villaste djur?

Här famlar all ting
i oreda kring,
här vinner ett null
den präktigste lycka,
här andas omkull
de rotfasta träd,
och ogräs förtrycka
den renaste säd.

En gammal och tung
utlever en ung,
med darrande stav
en usling borthjälper
en Hjälte till grav:
den fula får märg,
när skönheten stjälper
i friskaste färg.

Här vissnar en ros,
när nässlan därhos
blir yvig till mods;
här laddas den rika
med gods uppå gods:
den fattiga ser
sin föda bortvika,
och mister än mer.

Men mest gör mig ont,
att dygd ej blir skont,
det himmelska barn
av olyckor bliver
nedtrampat i skarn,
när fräckaste last
till heder uppkliver
och håller sig fast.

Jag intet förstår,
vi ödet begår
så skenbara fel:
månn världen sig välver
på lycka och spel?
Månn´ himlarnas här
är gjord av sig själver
och själver sig bär?

Så talar min harm
mot Allmaktens arm;
så ivras mitt mod,
i blindhet och yra,
med kött och med blod;
det önskade få
all världen bestyra,
en dag eller två.

Men Eviga Lag,
som finner mig svag,
förlåt mig mitt knot:
vad skulle jag råda
din vishet emot?
Ack, had´ jag den nåd,
att en gång få skåda
ditt hemliga råd!

En örn har sin fröjd
i klarhet och höjd,
från jordenes grus
mot solen Han vågar,
att skåda dess ljus:
när färlor och mygg
vid dunklaste lågar
få vingelös rygg.

Så lyft du ock mig
från stoftet till dig
ett ögnablick opp,
att se hur du vänder
all världenes lopp:
vad orsaken är
till allt det som händer
så underligt här.

Dock håll, jag går nid,
jag hissnar därvid:
ett allt uti allt,
som tusende världar
i blinken befallt,
betar mig min syn,
min flykt blir förtärder
i strålande skyn.

Förnöjd med min lott,
jag anser för gott
vad Himmelen gör,
jag står och jag sviktar,
jag lever och dör
i Skaparens hand,
som räknar och siktar
den ringaste sand.

Vad mig synes gull,
för Honom är mull,
vad mig synes stort,
för Honom är ringa,
som himlarna gjort;
vad mig utan lag
syns tygel-fritt springa,
är Himlens behag.

Så bär dig då till,
du värld, som du vill,
låt ondskan gå fram
i prunkande kläder,
låt ära bli skam,
låt fänad bli folk,
låt samvet bli väder
och tungan dess tolk.

Uppstudsa din prakt
mot Skaparens makt,
slå dygderna ned,
låt lasterna bära
sin purpur i fred;
jag vet dock förut,
att allt till Hans ära
skall lända till slut.

Mig intet ett hår
av huvudet går,
mig ingen förtret
i hemlighet vankar,
som Han icke vet:
Han öppnar mitt bröst,
Han ser mina tankar,
min ängslan och tröst.

Min lycka Han såg,
då jag ännu låg
i mörkheten kvar,
mitt urverk han ställte,
mitt bröd Han mig skar:
Vi skulle då du,
Allsvåldige Hjälte,
förgäta mig nu?

Nej, vet jag ej mer,
så vet jag och ser,
att långsen Du bjöd
den Himmelska Rätten
utmäta mitt bröd:
det lämnar Du mig;
men medlen och sätten,
dem lämnar jag Dig.

Jag törs Dig ej be,
jag kan icke se
vad ont är och gott,
vad gagnar och skadar;
men när jag det fått
som frukt av Ditt land,
då tackar jag glader
och kysser Din hand.

Bland falskhet och svek,
bland konster och streck,
bland hövliga mord,
bland muntrogna bröder,
bland färgade ord,
jag trivs icke väl.
Om Du mig ej föder,
jag svälter ihjäl.

Men fåfängt mot Dig
för slugheten krig,
dess makt är som glas,
dess illgrepp Du bräcker
som krukor i kras.
Du blottar dess blygd
och allmänt upptäcker
dess sminkade dygd.

Så skall då allt mitt
från sorg bliva fritt.
Förnöjd med Guds råd
jag aldrig skall skilja
Hans tuktan från Nåd:
mitt hus har jag byggt
på Skaparens vilja.
Där sover jag tryggt.

O v Dalin:

Till mina böcker (Sonett ur Qvinnligit tankespel)

Du vishets samling, du förnuftets bästa föda,

du ledsna stunders bot, du ädla sinnesro,

hur trygg kan jag bland er, I stumme vänner, bo,

som synas utan smink och vinnas utan möda?

I varnen ej av agg, med smickran ingen döda,

man utan fara kan på orden eder tro;

för den, vars tankar helst på kunskapsvägen gro,

ert bästa sällskap städs av nöjen överflöda.

Vad ljuva tidsfördriv förmån I icke ge!

Man sanning får hos er beprydd och upptäckt se

kring världsens skådoban naturen genomfara.

Sig själv och allt vad är för mänsko-ljus berett:

kan någon lust emot så rena nöjen svara,

som kraft och näring ger åt hjärta och åt vett.

H C Nordenflycht:

Över en hyacint (Till Fischerström)

Du rara ört, som ej din like

i färg, i glans, i täckhet har!

Bland all din släkt i Floras rike

din fägring mest mitt öga drar.

På dina blad naturen spelar,

i konst, i prakt hon yttrar sig;

den fina balsamlukt, du delar,

förnöjer och förtjusar mig.

Med trogen omsorg jag dig sköter,

en lindrig luft du andas får,

en häftig il dig aldrig möter,

för hetta, köld du säker står.

Ett livligt väder på dig fläktar,

som tränger genom blad och knopp,

och när av värma du försmäktar,

en kylig flod dig friskar opp.

Men liksom du min hydda pryder

och dig i all din täckhet ter,

en grym förvandlings lag du lyder:

du vissnar, dör och finns ej mer,

du hastigt all min möda glömmer

och ledsnar vid min ömma vård,

bland ringa stoft din fägring gömmer -

du är ju otacksam och hård!

Men skall jag på en blomma klandra,

dess veka väsen klaga an?

Dess öde är att sig förandra,

hon måste vara, som hon kan.

Hon är ett gräs, hon skall förfallna,

jag intet agg till henne bär;

så ser jag ock ditt hjärta kallna,

det måste vara, som det är.

H C Nordenflycht:

En vardagskväll

Det är en vanlig vardagskväll,

med mänskosorl och hundars skäll,

med svarta skarors täta tramp

på hemväg efter dagens kamp.

Hör spårvägstrådens melodi!

Se ljusreklamens röda skri!

Och under isvitt båglampsblink

går lasten i sitt färska smink.

Det är en vanlig vardagskväll

och livets ton är vardagsgäll.

Varför är jag så ångestfull?

Det är för människornas skull.

Hur slappt de födas, lojt de dö

och stå vid usla brunnar kö,

fast vintergatans vita släp

högt tindrar över jordens skräp.

Tung är, o mänsklighet, din färd

i smutsens och i sorlets värld.

Fast över taket till ditt hus

står milliarder solars ljus,

kan du ej hålla själen ren

i deras sekeldjupa sken.

Hör, rymden sjunger segersäll!

På jorden är det vardagskväll.

E Lindorm:

Generationerna

Allting skall dränkas i glömskans rök

och aldrig komma tillbaka.

I glömska skall sänkas hur farfar strök

min kind med sin skäggiga haka.

Hur är det möjligt att av en man

blott minnas den stickiga stubben?

Det är för löjligt, men jag kan

ej mer leta fram av gubben.

Och dock har han blickat av liv så full

som jag och hoppats och stretat.

I världen han skickat av barn en kull.

Nu vet jag knappt vad han hetat.

Knappt papperet minnes mer min släkt,

den är förintad, försvunnen.

Kvar bara finnes den andedräkt,

som går mig just nu ur munnen.

Och lika förstummad skall själv jag bli,

när en gång jag trött mig tumlat.

En löjlig och tummad fotografi,

som tiden har blekt och grumlat.

Jag åter skall vända till intets natt

med allt vad jag njutit och lidit.

En sonson kanhända skall minnas matt

hur vänligt min skäggstubb svidit.

E Lindorm:

En modern Judas

Du gamle hederlige Judas,

som lät dig silversiklar bjudas

för att din mästare förråda,

du kunde ej hans spiksår skåda!

I skammen, grämelsen och skräcken

du gick och hängde dig på fläcken.

Jag riktigt ser hur du i gungan

som åt dig själv uträckte tungan.

Det var i tider, hedniskt skumma.

Numer vi äro ej så dumma.

Jag såg en Judas häromdagen

och blev av denna skillnad slagen.

Han gick i päls med bisamkrage

och yvdes av sin stora mage,

såg ohängd ut och fet och präktig

och skulle snart bli stadsfullmäktig.

E Lindorm:

En tolvåring

Jag stryker upp ditt förvildade hår,

som nästan dig hindrar att läsa.

Jag ger dig ett smeksamt nyp i ett lår

eller drar i din fräkniga näsa.

Ingen om dig skulle bry sig ett dugg,

ifall inte jag finge leva.

Då skulle aldrig mer i din lugg

några fingrar kelande treva.

Bland skolkamrater du springer dig röd,

du har din bänk och din nyckel.

Men om du en morgon låge död,

ej dämpades rastens gyckel.

Och den som just då ginge skolan förbi,

där som vanligt det fotboll spelas

och springes i kapp under jubelskri,

han kunde ej se att du felas.

En gänglig gosse, fräknig och ful,

med sjömanskrage på blusen.

Det är ju inte märkvärdigt ett smul,

av dem finns så många tusen.

Men därför måste envar av dem

ha någon som på sig tänker

och känna kring pannan det lampsken av hem,

som ömt som en gloria blänker.

Mig var det förmenat, och därför nu

jag hårt som i kramp dig kramar.

Du ska få dess mera värme, du

så aldrig dig kölden förlamar.

Jag ville ge dig allt varmt och gott,

som själv jag borde fått smaka.

Det är som ett under. Fast intet man fått,

så kan man ge allting tillbaka.

E Lindorm:

Gammelfar

Gammelfar i sakta mak

går och räfsar hö.

Man kan se på hans hals där bak

att han snart ska dö.

Han går begraven inom sig själv.

Han går i en tystnad stor.

Han hör ej dånet av skog och älv

eller skällklangen från sina kor.

Han kan ej se sin egen son,

som går en bit därifrån.

Snart döden ska bleka hans bruna skinn

så att det blir vitt som hans hår.

Men jorden ska skötas och höet ska in

i år som i andra år.

E Lindorm:

Ack! vad jag hatar den man

Ack! vad jag hatar den man, som i kärlekens himmelska nöjen

söker, en fåfäng narr, annat än kärleken själv,

som med den skönaste nymf ej är nöjd, om han icke får säga:

Denna - vad tycker ni väl? - denna, o Bröder, är min!

Skänker mig himlen en ung, förförisk blomstrande Flicka,

vore dess hjärta ock värdigt att älskas av mig,

litet mig angick då om dess mor sålt blommor på gatan

eller av fjädrar beprydd åkt i en skimrande vagn.

Fast dess händer ej lärt att röra klaveret och cittran,

fast hon en bokstav ej läst av Voltaire och Rousseau,

fast bekikad och kikande själv från Amfiteaterns

bänkar ej Kotzebues rörande dramer hon ser,

skulle jag stolt ändå till mitt hjärta den älskande trycka,

skulle jag ömt ändå kyssa dess rosiga mun.

Ära jag önskade mig av de värv som ära förtjäna,

men lycksaligad blott vill jag av kärleken bli.


E J Stagnelius:

Narcissus

Narcissus gick att släcka törstens brånad

i källans tysta spegelklara våg,

sin egen skuggbild han i vattnet såg

och intogs genast av en mystisk trånad.

Från glädjen skild i livets blomstermånad,

med våta kinder och förvirrad håg

vid källans spegel suckande han låg

och snart till ända löpte Parkens spånad.

Ej ärans lager blomstrat i hans hår,

han gladdes aldrig i en krets av vänner

och ingen flicka kysste bort hans tår.

Ve den vars själ sin egen gudom känner

och idealets verklighet begär!

För honom jorden inga rosor bär.


E J Stagnelius:

George Washington - toast hos mr Hughes den 22 februari 1837

 

 

Svensk, fatta glaset i din hand

och klinga med amerikanarn

för fadren av hans fosterland,

den gamle, tappre samfundsdanarn!

Så högt i ärans Panteon,

som du din store Vasa ställer,

så han sin store Washington,

och bådas bröst av stolthet sväller.

O frihet, ur Guds hjärta ledd

att strömma i var mänskoåder,

för dig har havet ingen bredd

och jorden inga antipoder.

Evar du lyfter kämpens arm

mot dem, som mänskorätt förtrycka,

går pulsen hög, blir själen varm,

och ropet skallar: "Seger, lycka!"

Du var det, av vars riddarslag

han dubbades, den ädle hjälten,

som med tyranners nederlag

förhärligat virginska fälten.

Du var det, på vars bud han kom,

slog fienden och så till dalen

med Fabii lager vände om,

den borgerlige generalen.

Du var det, vilkens höga tolk

han blev och kändes på accenten,

när han gav lagar åt sitt folk,

den konungslige presidenten.

I fridens råd med samma mod

satt nu den vise i sin toga

som det, varmed den tappre stod

vid Trenton, Yorktown, Saratoga.

O, när i glömskans djupa famn

så mången storhetsbubbla brister

och månget firat furstenamn

sitt sken på minnets stjärnvalv mister,

då skall han, krönt av seklers lov,

bland de odödelige trona,

den konungen förutan hov,

förutan vakt och prakt och krona.

Vår känsla vallfar till hans stoft,

till hjältegraven, där han vilar.

Där sprids ej veka blommors doft,

där växa icke tårepilar,

men nit för frihet, lag och stat,

men tro och vänskap åt all världen

och arvet av evärdligt hat

till våldet, träldomen och flärden.

J O Wallin:

Smeden

Vak upp till möda, min raska arm!

Vak upp med makt,

min trogna, dundrande slägga!

Den dagen skola vi hålla varm

i hurtig takt,

tills sent i kväll vi oss lägga.

Mig blåser ej lyckans vind på sned,

jag har ej lust

för den att springa och flåsa.

Här står jag, min egen lyckas smed,

och med min pust

jag själv långt bättre kan blåsa.

Väl har jag i elden järn så mång,

dock däribland

ej något enda jag bränner.

Jag vänder dem alla med stadig tång

och säker hand

och vad de tåla jag känner.

De människonackar att böja rätt

ej vill förslå

vad medel de stora bruka;

men mina klampar jag sköter lätt:

jag dunkar på,

till dess att de bliva mjuka.

Sen gör jag utav dem vad jag vill,

vad bonden bäst

behöver, och det blir duga.

Åt honom hamrar jag lia och bill

och skor hans häst

och låser hans kista och stuga.

Ibland, när jag torkat i mitt kall,

ett gott glas öl

kan jag behöva och tåla;

men aldrig någon mig träffa skall

i gräl och söl

bland dem, som på krogen skråla.

Med första gnistan, som far mot skyn

utur min härd,

uppsänder jag morgonbönen

och prisar om kvällen Guds försyn,

som dyrkansvärd

mig skänker vilan och lönen.

Men lördagskvällen en sotig kropp

förnöjd jag tvår,

ty då är sabbaten inne,

och glad, när morgonen träder opp,

till kyrkan går

med rent både linne och sinne.

Så gå mina veckor in och ut.

Min ringa lott

ej människors avund retat,

men om mitt arbet av Gud till slut

beprövas gott,

jag ej förgäves arbetat.

J O Wallin: