lördag 15 december 2012

Min själ har en ton, som den aldrig blir kvitt

Min själ har en ton, som den aldrig blir kvitt,
den dallrar för djupt därinne —
ett sus från ett sekel, som icke är mitt,
ett eko, ett arv, ett minne.

Där står för min syn en förgången tid,
ett fordom, som drömmarna väva,
då världen var vacker och ljus och vid
och livet var lätt att leva.

Däruppe var himmelen mera blå
och jorden mer grön här nere,
och lyktorna voro väl färre då,
men stjärnorna säkert flere.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar