Pontus Wikner

Hör gravens dova klockor sjunga 

med vigda tungor dödens bud! 

Från världens möda, sorg och tunga 

har Pontus Wikner gått till Gud. 

Hans själ, en fristad för de sköna, 

de eviga idéers släkt, 

de högre fröjder nu fått röna, 

hon andas Edens friska fläkt. 

En ljusets fyrbåk, tänd av solen, 

han brann med klart och helgat ljus.

För sönerna vid norra polen 

han lyste väg från jordens grus 

till aningens och drömmens riken, 

till ljusets, fridens sköna land, 

där själen, fast av synden sviken, 

skall finna ro i Herrens hand. 

Hans träd föll friskt till rot och kärna,

med ädel frukt och sköna blad. 

Där satt en rik, en kunglig hjärna 

uti hans väsens huvudstad. 

Men under snillets blixt, som blänkte, 

låg känslans bölja, varm och fri, 

och varje tanke, som han tänkte, 

sig badade till liv däri. 

Fast filosof, han dröjde gärna 

vid korsets fot i ödmjuk bön, 

och Davids släktes morgonstjärna 

han såg i tron så klar och skön. 

Föraktande all tom förgyllning, 

såväl som otrons plumpa hån, 

han gav sitt hjärtas djupa hyllning 

med fröjd åt »Människones son.» 

Han blandade sitt sinnes drömmar 

och tron på ordets löften väl 

med de platonska tankeströmmar, 

som genomdrogo tyst hans själ. 

Ett längtansfullt, ett ädelt hjärta 

slog vemods slag uti hans bröst; 

ty världens smärta var hans smärta, 

och världens frälsning var hans tröst. 

Nu har hans ande, skön som svanen, 

sagt sitt farväl till livets strid 

och ilat över Dödsjordanen 

till evighetens sälla frid. 

Men brödrafolkens ungdom sörjer 

vid hans av våren klädda grav, 

och tyst och undrande den spörjer: 

Vem tar hans mantel, som föll av?

C Boberg: