åt andra kära: mor och far
han också genom döden mistat.
Försynen visligt fogat har,
att släkten komma, släkten svinna
och spårlöst som i sand förrinna.
Som agnar sig för vinden strö,
de födas, växa upp och dö.
Så ock vår tid ungdomligt träder
på vädjobanan upp till strid;
vi ävlas här en liten tid
och tränga undan våra fäder,
tills våra ättlingar en gång
oss göra denna värld för trång.
Men må vi under tiden, vänner,
berusa oss av livets fröjd,
fastän dess intighet jag känner
och är för njutning föga böjd.
Falsk har jag funnit hoppets fägring,
men ändå, ändå som en hägring
i fjärran vinkar mig den tröst,
att jag kan se i livets höst
tillbaks på livet utan ånger.
Jag skriver ej att få beröm,
och ändå är min bästa dröm,
att av mitt liv, av mina sånger
en enda ton skall finnas kvar
att vittna, vem och vad jag var.
Kanhända skall en gång man minnas
min dikt, om också ej mig själv.
Kanhända skall ett hjärta finnas,
som räddar den från glömskans älv.
Kanhända — hoppet tror ju gärna —
skall någon gång en fager tärna
se på min bild med pietet
och viska: Ja, han var poet!
Jag tack på förhand därför bringar
åt den, som lyssnat någon gång
till dessa aoniders sång,
som från min lyras strängar klingar.
Och tack till sist åt den, vars hand
åt gubben lagerkransen band!
Ur Eugen Onegin (II:38-40)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar