som torn stå metaforer vid dess gräns.
Min ordenskedja är den gyllne frasen,
min högtidsdryck vokablernas essens.
Jag lärde av den forna sångarrasen
hur stansen smids och rytmens båge spänns.
För prosans folk, som brummar kontrabasen,
får lätt min vers en konstlat hög kadens.
Så är det. Skall jag gråta? Kanske är jag
en eftersommargök, en sångkrank dåre,
som ej av tidens klockverksgång betvangs.
Jag botas nog; men än så länge bär jag -
Donne, ch´avete intelletto d´Amore! -
till eder ekon från La Gaie Science.
F G Bengtsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar