Staffansvisa

Staffan är en glad student,

vi tackom nu så gärna,

på Broman han sitt ljus har tänt,

han som en riktig stjärna

fin och fager lyser än,

tärnorna med honom sen 

får blänka.

Nu är fröjd uti vårt hus,

vi tackom nu så gärna,

full av sommarsolens rus

förundras varje hjärna,

fin och fager lyser den,

hjärnorna med stjärnorna 

får tänka.

Nu är eld i varje grill,

vi tackom nu så gärna.

I det gröna Staffan vill

vår svenska fana värna.

Fin och fager lyser den,

färgerna har himmelen 

fått skänka.

Vid källan

 

På breda vägen fartvidundren flåsa

förbi med tomma själar bakom ratten.
Vid källan sänker jag min tomma kåsa
och öser gratis upp av livets vatten.

Sommarsång

Kom Rosenröd, kom Hjärtegull, 

att med poeten vänslas!

Av intet vin blir man så full

som av en vårlig känslas.

Står ej i vindens aftonsus

med blommor lika vita ljus

var prunkande kastanj?

Kom, fyllom våra hjärtans krus

med sommarens champanj!

Har ej var salig stund jag fått,

jag prisat som den bästa?

Men varje möte, som har gått,

har ropat på det nästa.

Och dröjde du en natt och fick

jag gripa lyckans ögonblick,

och var i allt du min -

i samma gryningsstund du gick

steg Längtan gråtögd in.

Så har jag städse älskat mest

var stund av våra stunder,

ty sommarn blev mig till en fest

med lönlig lyckas under.

Det var ditt eget väsens skull,

din makt av kvinnlighet

i blicken, barmen som stod full

din kära röst, ditt skära hull,

din sunda sinnlighet.

Å, våra hjärtans gästabud,

de äro alla stulna.

Med sommarn skall vår högtids skrud

i molnig stormtid gulna.

Tills hösten tutar sin fanfar

och solen skiner skarp och klar

på jordens mogna must -

dröj, plötsligt älskade, och var

min längtan och min lust!

(1917)

H Blomberg:

:

 

Ålänningens sång

 

Landet med tusende öar och skär, 

danat ur havsvågors sköte, 

Åland, vårt Åland, vår hembygd det är. 

Dig går vår längtan till möte!

Forngravars kummel i hängbjörkars skygd 

tälja din tusenårs saga. 

Aldrig förgäta vi fädernas bygd, 

vart vi i fjärrled än draga.

Skönt är vårt Åland när fjärdar och sund 

blåna i vårljusa dagar, 

ljuvt är att vandra i skog och i lund, 

i strändernas blommande hagar. Midsommarstången mot aftonröd sky 

reses av villiga händer, 

ytterst i utskärens fiskareby 

ungdomen vårdkasar tänder.

Skönt är vårt Åland när vågsvallet yr 

högt mot de mäktiga stupen 

när under stjärnhimlen kyrkfolket styr 

över de islagda djupen. 

Ryter än stormen, i stugornas ro

spinnrocken sjunger sin visa.

Minnet av barndomens hägnande bo 

sönerna lyckligast prisa.

Aldrig har åländska kvinnor och män 

svikit sin stam och dess ära; 

ofärd oss hotat, men segervisst än 

frihetens arvsrätt vi bära. 

Högt skall det klinga, vårt svenska språk, 

tala med manande stämma, 

lysa vår väg som en flammande båk, 

visa var vi äro hemma.

Fågel och blomma

 

Minns. Denna annandag har varit lik en blomma,

och som en fågel förefaller mig i går.

En flickas kind kan vara som en ljushyllt sommarblomma,

ja, skygg likt drömmens guldsparv går

en sommardag på lätta fågelfötter och besår

ens brutna land, ens svarta, tomma

och ofruktbara vår,

och låter det slå ut en blomma

i varje vindlätt fågelspår.

Minns: som en blomma var i dag och som en guldsparv var i går.

Nu öppnar jag mitt fönster; lik en strimma

av guld försvinner fågeln in i minnets rymd.

Det är en blomma i min trädgård, skymd

från vägarna. Tilländalupen är en helgdagstimma.

Thorsten Jonsson:

För 80 år sedan: Pingst 1945

 

Jord som enda klädet. 

Sömn som enda hopp. 

Av jorden lever trädet 

en meter från hans kropp. 

Stövelklädd är foten. 

Vad spelar det för roll. 

Björken sträcker roten 

exakt åt samma håll. 

Se björkens fingrar gripa 

så girigt efter skyn. 

En ensam skorstenspipa 

står huttrande i byn. 

Hör vindens klagovisa 

i rör och skorstensplåt. 

Men samma vind vill prisa 

allt liv i lövens låt. 

Rannsaka buk och lever. 

Tyd plåtskelettets tjut. 

Som björkar överlever 

gör människan till slut. 

Som skorstensstocken faller 

på stövelmannens kind 

skall dödens tunga galler 

rasa för en vind.

S Dagerman:

I all sin glans nu solen strålar

I all sin glans nu solen strålar 

och livets ljus försoning målar, 

när pingstens liljor får sin tid 

och sommar nalkas ljus och blid. 

Nu mer än änglars röst bär bud 

om gyllne skörd från livets Gud. 

När sommarnatten svalka bjuder, 

en näktergal i lunden ljuder. 

I Guds beskydd vi har vårt bo 

och vilar där i fred och ro, 

i ljuvlig dröm om paradis, 

och vaknar till vår Herres pris. 

Som vinden smeker blad och grenar, 

med jorden himlen sig förenar. 

Nu paradiset öppet står, 

dess ljuvlighet vi smaka får. 

Vid ängen porlar bäcken klar 

från livets källa underbar. 

Guds Ande, som sig ned har svingat, 

har detta verkat och oss bringat, 

ej från sig själv, men – oss till tröst, 

i kärlek och med sannings röst – 

från Ordet som blev kött och blod 

och nu är hos sin Fader god. 

Så vakna upp i mänskors boning, 

och tacka den som skänkt försoning! 

Församlas, alla tungomål, 

i jubelsångens offerskål! 

Stäm in omkring vår Herres bord 

i Guds församlings hyllningsord! 

Se, tungorna av Anden glöder 

hos alla folk i norr och söder! 

I Jesusnamnets offerskål 

nedsmälter alla modersmål. 

I evighet höjs lovsångs ljud 

i Jesu namn från oss till Gud. 

Vår Gud och Fader utan like! 

Då blommar rosen i ditt rike. 

Som solar vi i evighet 

får ljus av Sonens härlighet. 

För hjärtat som vi dig har gett 

ditt himmelrike du berett.

N F S Grundtvig:

Ur Officium till Törnekronan

Av allt vårt hjärta och av all vår själ 

borde vi älska dig och följa i dina fotspår, 

du som värdigades dö för oss. 

Vi böjer oss inför ditt ärorika lidandes redskap,

med vilka du åstadkommit vår frälsning.

Vi tillbeder ditt segerrika kors. 

Ödmjukt förhärligar vi ditt diadem av törnen,

spikarna som är röda av ditt blod, 

spjutet som stuckits in i din sida, 

dina sår, 

ditt blod, 

din segerrika död, 

din härliga uppståndelse -

ty i allt detta finns en doft oss till liv.

Brynolf Algotsson:

Riddarna av bordet

 

Det satt ett Gud behagligt lag

och stirrade i viskyn.

Dan Före, skald av okänt slag,

Karl Magnus Tull, av erkänt slag,

och Jonasson med fiskhyn.

Men vid sin enkla soda satt

den revolutionäre Spatt

med djupt förakt kring munnen.

Och på hans knä, liksom en svan,

en sångmö ifrån Nybroplan,

vart Greta Dahl befunnen.

Upp stod den store Magnus Tull,

lätt vinglande på klacken.

Av pingstdagseld hans själ var full,

när stolt han vräkte groggen kull

och pekade på fracken.

Se här en skald, I vise män,

som älskar bort en vår igen,

när pingstens klockor sjunga.

Åt helvete med blygd och dygd!

Ett leve för vår svenska bygd

och för oss skalder unga!

Lugnt svarade den bittre Dan:

Se an den vittre snobben!

För våldtäkt han beröms i stan -

hans diktning står på samma plan:

han går tillhanda mobben.

Dock: diktningen är nationell,

hans själ är menlös, tom och snäll.

Gå upp till äretrappen!

Fast tretti år du bär ändå

din läskostym alltjämt uppå,

Blöj-riddare av Nappen!

Förtröt den store Jonasson.

Han jämkade på västen:

Din tunga stinker fränt av hån,

baggböling, avskrap nerifrån,

men du har rätt för resten.

Här svina vi i skökohus -

nej, ut till friska skogars brus

att vädra våra vommar!

Det är så trevligt däruti

med vita lodjurs bröllopsskri

i Skånes vildmarkssommar.

Och Jonasson sjönk ner på nytt 

och diktade och drömde,

och Magnus Tull, som kvalfullt gnytt

tog än en grogg för den som flytt

och sig på golvet glömde.

Men på sin stol satt skalden Spatt

av Greta Dahl beklämd och matt.

Hans själ slog röda lågor,

vid det han fann en Heine-rad

på Gretas yppigt svängda vad

och en i barmens vågor.

Han vaknade likt den som sett

i fjärran ljusa länder,

och formade av en servett

en frygisk mössa, fint och nätt

med flinka backfisch-händer.

Håll in, han skrek, ditt lumpna snack,

reaktionära borgarpack,

förgyllda viskygroda!

Åt tjyvsamhället evig död!

Jag är rebell och djävligt röd.

Jag dricker endast soda.

Där satt ett Gud behagligt lag

och mitt bland dem Dan Före.

Ett leende av bittert slag

flög eldrött kring hans beska drag.

Den öron har, han höre!

Nu dånar tiden oss förbi

med skrik av fallna furstar i

och härskrin av de nya.

Nu gick en rutten värld i kras.

Kling klang! Vi sitta vid ett glas

som hunden vid en spya.

Var dväljes tidens frälserman

med ord som sten på slunga?

Pingstörnar skria: var är han

som segerhuvad brusar an

i täten för de unga?

Och ekot hittar mer än nog.

Det hastar till en gyllne skog,

det sätter sej på krogen.

Svinmollor över Pinden gro

och feta sparvar bygga bo

i ruttna lagerskogen.

Gå, kyssens bröder Spatt och Toll,

ur samma sparvägg komna!
Du, Jonasson, av hälsa full,

gå ut i marken, vräk dej kull

och vid ett älgböl somna!

Du hör väl ej i sömn så hård

gudsrösten i din örtagård

ge bud om världens smärta.

Säg, hör du väl ur blad och gräs

en underjordisk marseljäs

hårt studsa mot ditt hjärta?

*

Och han strök upp sitt lejonhår,

slog flaskorna från bordet.

Men Tull grep rörd hans stöveltår

och snyftade ett varmt: gutår

och tack, min bror, för ordet!

Hän över Greta Dahl han klev,

och Spatt, som på servetten skrev,

begynte vred att gorma.

Han stängde dörren med ett brak

och hörde över svarta tak

all rymden morgonstorma.

H Blomberg:

:

Sveriges karta

 

Till S. H. Wikblad

Jag ser från skolans dar en bild,
av fingrar märkt, med plumpar spilld,
på kalkad vägg i Prima [=åk 1],
en karta, klistrad upp på lärft,
utav den svenska jord vi ärvt,
vårt land från fordomtima.

Där låg det mellan fjäll och sjö
på Skandinaviens halva ö,
som, när den sågs från sidan,
för vår primanska fantasi
ett utsträckt lejon kunde bli
i vila och förbidan.

På kartan stirrade vi små,
och tanken hisnade att gå
den ändlöst långa vägen
från Ystad uppåt Torneå -
den nötte man ut järnskor på
som i den gamla sägen.

Än tänker jag mig var provins
i samma färger, som jag minns
från kartans bjärta gränser:
ett Skåne gult som skördefält,
ett Sörmland grönt som björkens tält,
då Värmland stålblått glänser.

Längst upp i norr ett blodrött snitt;
där vidtog Ryssland tomt och vitt,
och blicken återvände
till Sveas bygd med berg och slätt,
små städer liksom smultron tätt
och strömmar utan ände.

De runno här, de flöto där,
och det var vånda och besvär
att hålla hop dem alla;
i klassens mummel, läxors sus
jag hörde deras fjärran brus
för mina öron svalla.

Ur minnet gledo namnen hän
så snabbt som några timmerträn
på Västerbottens älver,
och barnatårars salta tåg
förente sig med varje våg
som genom Norrland välver.

Men liksom Engelbrekt med mod
från stad till stad, från flod till flod
vi fram till målet lände.
Erövringen var lång och svår,
men nu var fosterjorden vår,
nu, då dess drag vi kände. -

Där förr vi sutto, du och jag,
ett släkte sitter nu i dag,
som kan vad vi ej visste.
Den som hos oss var främst i led
bland denna ungdom sjönke ned
kanhända till den siste.

Nu böjas över kartans blad
de huvun små i lockig rad,
som efter oss ta arvet.
Vad oss synts långt, för dem syns kort,
och alla avstånd svinna bort
i järnvägstidevarvet.

De läsa på det svarta nät,
som korsar älvens blåa fjät
och genom fjället spränger.
Lokomotivets gälla sus
i flodsystemets dova brus
på kartan in sig mänger.

Men säg, vad tänker du därvid,
du unga ätt i ångans tid,
vars kinder kunskap bleker?
Har väl i brinnande termin
du dörren stängt för fantasin,
som skimrar och som leker?

Nej, än mot gossens skolpulpet
hon lutar sig i hemlighet,
vår barndoms tröstarinna.
Med hennes trollglas i sin hand,
i läxans torra ökensand
skall liv och färg han finna.

Du hulda fe, du barnens vän,
i bokens bräddar måla än
din bildvärld för de unga,
åt hemmets skog och fjäll och älv,
åt järnets döda massa själv
giv så en själ, en tunga!

Och prägla levande och varm
en Sveriges bild i barnets barm,
som mannen skall bevara,
som han skall ägna glad en gång
sin levnads gärning eller sång
och dö för att försvara!

C Snoilsky:

Mitt land!

 

Mitt land, mitt land, mitt älskade land,

jag ser, jag ser dig i kvällsols brand,

fast havet ligger emellan.

Ja, detta är marken, all sagas mark!

Och här har vår längtan vuxit sig stark

vid dryck ur den heliga källan.

Det svider, svider som brännande sår,

när tanken mot allt detta älskade går.

Ack, kunde hans väg jag stänga!

Men svalesnabbt med sin vinge han skär

den lätta luften, som bär, som bär,

och synerna fram sig tränga.

Vad är väl allt söderns underland

mot endast en daggig diskesrand

däruppe med björkar helt nära?

Jag tycker, jag ville kasta mig ner

och kyssa ringaste tuva, jag ser,

som nordens strån får bära.

De skrevo nyss därhemifrån så:

"i blom nu de vita syrenerna stå" -

Jag kunde ej läsa längre.

Den skymde för ögat, den vita kvist.

Jag grät, som man gråter, då allt man mist

och mörkret blir trängre och trängre.

Vi tro oss starka. Så kommer ett ord

om detta vi lämnat, om detta i nord,

och alla fördömningar brista.

Så blir det starkt och stilla på nytt.

Men lugnet åter i storm blir bytt.

Så skiftar det allt till det sista.

Mitt land, mitt land, välsigne dig Gud,

så visst som han klätt dig i högtidsskrud

med krans och kronas fullkomning!

Och får jag ej mera se dig här,

jag tror, att en skymt skall möta mig där

i paradis av din blomning.

Ida "Adi" Granqvist:

Der er et yndigt land

 

Der er et yndigt land,

det står med brede bøge 

nær salten østerstrand, 

nær salten østerstrand.

Det bugter sig i bakke, dal,

det hedder gamle Danmark 

og det er Frejas sal, 

og det er Frejas sal.

Der sad i fordums tid 

de harniskklædte kæmper 

udhvilede fra strid, 

udhvilede fra strid,

så drog de frem til fjenders mén,

nu hvile deres bene 

bag højens bautasten, 

bag højens bautasten. 

Det land endnu er skønt 

thi blå sig søen bælter 

og løvet står så grønt, 

og løvet står så grønt 

og ædle kvinder, skønne møer 

og mænd og raske svende 

bebo de danskes øer, 

bebo de danskes øer.

Hil drot og faedreland!

Hil hver en danneborger

som virker, hvad han kan,

som virker, hvad han kan!

Vort gamle Danmark skal bestå 

så længe bøgen spejler 

sin top i bølgen blå, 

sin top i bølgen blå.

A Oehlenschläger:

Årets saga: juni

 

Doft av vildros och nattviol

fyller ängar och hagar.

Högt på fästet står sommarens sol,

lyser nätter och dagar.

Bina, bjudna på lindblomsfest,

surra yra och glada.

Mormor sagt, att just då är bäst

tid att börja och bada.

Låt oss ro ut till holmen, mor,

med den finaste sanden!

Mor kan styra, och Olle ror

till den långgrunda stranden.

Vassen rasslar mot båtens för,

sätter krokben och stoppar.

Äntligen kom vi då utanför

vassens bugande toppar.

Sjön är stilla som spegelglas,

speglar måsarnas vingar.

Se, nu rodde vi den i kras

i månghundrade ringar.

Brita ligger så lat i förn,

sträcker makligt på benen.

Vakna, Brita, pass på, ta törn!

Båten skrapar mot stenen.

Å, vad vattnet är härligt, säg,

bättre kan man ej tänka!

Lillan, skynda att doppa dej,

annars måste vi stänka!

Nej, men titta! En mast så stor

lätt på vågorna dansar!

Den blir präktig till majstång, mor,

klädd med blommor och kransar!

Kom så binder vi fast vår stång,

tar den med hem till hagen.

Ack, om sommarn var dubbelt lång!

Nu blir fest hela dagen!

E Beskow:

Juninatten

 

Nu går solen knappast ner,

bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme,
varken tidig eller sen.

[---]

Juninatt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.

H Martinson:

Har Majus varit svår

 

Det var märkvärdigt, att sal. Runius sist in Majo på sin sotesäng sig såleds lät förljuda:  

Har Majus varit svår och bitter tid för Runius,
så ger väl honom Gud en ljuv och rolig Junius.

(O. Lindstens gravskrift över Runius.)
1713.

"Han tömde därpå tre glas – ett som erkänsla för livets ingång, ett som tack för dess framgång och ett till välönskan för dess utgång."

Johan Runius avled dagen därpå, den 1 juni 1713, på sin 34:e födelsedag. (AH:s anm).



J Runius:

Det lilla trollet, herr Tok i Tok

 

Det lilla trollet, herr Tok i Tok,

gick ner till ån för att meta,

men aldrig fnask fick han på sin krok,

hur än han titta´ och leta´.

Ty alla fiskar i hela ån,

de gnodde bort som besatta,

när som de skådade trollets son

och hörde skatorna skratta.

Men tyst och spänd i varenda lem

han satt och glodde på flötet,

och om han inte har pallrat hem,

han sitter ännu, det nötet.

H Hamilton:

Jag satt vid bädden

 

Jag satt vid bädden. Han låg som i dvala.

Kristi Himmelsfärdsdag det var.

Det ringde till gudstjänst. Han lyfte sitt huvud.

Hans ansikte redan inseglet bar.

"Varför sitter du här i mörkret?
Det ringde ju." - Rösten var nästan slut.

"Gå du och sjung." - Och sedan sjönk han

åter i dvala som förut.

"Gå du och sjung." - Då gick jag icke,

o, men nu, men nu vill jag gå!

Nu du är ju ej längre i mörkret,

plågad och dödstrött, far, som då.

"Gå du och sjung." Det ordet, det ordet

såsom ett heligt uppdrag jag tar,

såsom en vigning ifrån ditt sista. -

Din hand på mitt huvud jag känner, far!

Ida "Adi" Granqvist:

Jungfrurs anständiga friareval

 

 

Föreställt då kyrkoherden vid Franska församlingen i Stockholm, ärevördige och höglärde magister Nicolaus Sternel samt ädla och välborna jungfru Margareta Cederström ett kristligt äktenskapsförbund ingingo på Gillberga gård den 28 maj 1702. 

Man säger allmänt, och vem vet
om ej så vara kan,
att ej med kvinnan är besked
om icke hon får man.

Där tas av örter, djur och trän
den vida värld omkring
bevis, att kvinnfolk utan män
är ofullkomna ting.

Jag tror så med, dock finna vi
av lång förfarenhet,
att de som illa gifta bli
det hellre ogjort sett.

Så tycks mig vara mödan värt
om uti sådant fall
en flicka någorlunda lärt
vad man hon välja skall.

Att sig en karl må gifta väl
så han sitt nöje når,
därtill finns regler, läxor, skäl
för några hundra år.

Men vis´ mig en som regler gav
mitt oförfarna kön?
Där hörs ej annan regel av
än "gack och gör din bön".

Jag vet att den den bästa är
för kvinnor som för män,
dock, förr en man oss trohet svär
så vet han flera än.

Han vet på fingren remsa opp
hur hans bör vara fatt,
till rykte, avkomst, sinne, kropp,
och hurdan brudeskatt

och hundra slika saker fler,
dem jag ej minns i rad,
men tror att den sig klokt beter
som så sig ger åstad.

Det är ett alltför viktigt värv,
det är för all´ ens dar,
ens högsta bästa ell´ fördärv,
vad hustru man sig tar,

helst där de avla av sig barn
och att av kullen få,
som säges artas efter farn,
men mest på mor sin brå.

Se, den där i allt Grekeland
av visdom prisen vann,
har lämnat barn men däribland
blev ingens namn bekant,

och därtill gav man modern skull,
en kvinna som man vet
av elak art, av sällsam ull,
ostyrig allt för ett.

Man väljer sig av bästa slag
en kock, en tjänstedräng,
fördenskull tar det aldrig lag
att få ett våp i säng.

Men säg, där äktenskapet bör
så anses av en karl,
den efter egen tanke gör
och herraväldet har,

hur mäkta varsamt måste de
av andra könet då
i sådant fall sig förese
vad huvud som de få!

Ty hur en flicka rik ell´ hög
ell dygdig vara kan,
hon finner lyckan blid ell´ trög,
allt som hon råkar man.

Där följer brudens bröllopssång,
där följer hennes ja
förtryck, förakt och undergång,
när det ej lyckas bra.

För en som handlar går det an
att han får godset ej
så svarsgott som han provet fann,
så rår han säga nej;

det har en ann´ beskaffenhet
med våra giftermål,
allt sprack en nygift av förtret,
det heter "tig och tål."

Är skönt en man bejakad med
de allravärsta fel,
ett dödligt sår, en giftig säd,
hans hustru får sin del

och det ej för en liten tid,
nej, bandet räcka skall
ej tills man ledsen blir därvid,
men tills den ena kall.

Fördenskull, täcka Jungfrur, I
som önsken bliva brud,
sen till att edert frieri
begynnas må med Gud.

Där vill en grund som stadig är
till sådan tyngd och last
och den ej över ända bär
så snart det blåser vasst.

Besinnen jämväl om I vet
vad stånd I kallens till,
att det i tukt och ärbarhet
och heligt hållas vill.

Ett stånd, på vilkens värdighet
sig stöder och beror
att stater samt Guds menighet
i världen stå i flor.

När I er sak så överlagt
och de sen finna´t gott
som över er av Gudi makt
och av naturen fått

att giva er en man i våld,
väl er; I fån en vän,
men frukten I ett hinderhåll
så lär er känna den.

Och fast er far det flitigt gör,
det angår eder mest.
Vem vet om det just honom rör?
Två lika leka bäst.

Han tör på högre stånd ell´ gull
ett gunstigt öga slå
och kasta all er fröjd omkull
om han får ensam rå.

För allting låt er vara sagt
att inte rata den
som redligt tar sitt kall i akt
och håller Gud till vän.

Ta'n ingen, ber jag, inom famn,
den ej i allt är karl,
ett gott förstånd, ett ärligt namn
och sunda lemmar har.

En man, den gunst och ära värt
i stånd och tro er lik
och den sig redligt bärga lärt
om skönt han intet rik.

Att älska den som dejlig är,
det gör vår ungdom mest,
dock, som man allmänt säga plär,
är måttligheten bäst.

Man kan ock hålla av en karl,
fast han ej just är skön,
när han en ärlig uppsyn har
och hälsan intet men.

En karl som älskar mycken ståt,
löst sällskap, fylleri,
spel, lättja, slagsmål, överdåd,
den bör en flicka sky.

Jag vet ej om det nödigt görs
att er, I unga mör,
en ting här till gemöte förs
som flitigt väjas bör,

naturen själv förmodar jag
har mängt med edert blod
en ledna och ett missbehag
som självmant bjuder mot

att göra ett, att bli ett par,
att leva sammanspänt
med en, när ljuset av hans dar
snart ner i pipan bränt.

Det har så länge världen stått
sett lett och löjligt ut,
när en den knappast fullväxt fått
en sådan gammal stut.

Om någon jordrevs ranka sig
vid gammalt trä har fäst,
den stammen torkas visserlig
när reven gror som bäst.

Vid slika giften går det till
allt lika på ett hår,
när huset mest förkovras vill,
då ligger han på bår.

Vad hemlig sorg de leva i,
vad fruktan båda två,
det låter jag här osagt bli,
man vet det väl ändå.

Skall ej ert gifte illa stå,
ert ok er bli för tungt,
så låt en skrynkot få en grå,
en ung bör älska ungt.

Nu, flickor, nog för denna gång
jag får min penna nött;
er läxa blir er allt för lång
och jag däröver trött.

S E Brenner:

En ö i havet

 

En ö jag känner i havets mitt, 

jag söker mig gärna dit. 

Högt stiger skummet, så fradgande vitt, 

mot kusten av grå granit. 

Där växa sparsamt blott blad och blom, 

men luften är hög och klar 

och full av styrkande läkedom, 

jag ofta det prövat har. 

Den ön i havet, jag älskar den, 

jag intet kärare vet. 

Som hem den är mig huld och vän. 

Jag nämner den ensamhet.

Ida "Adi" Granqvist:

Menuett-visa om allehanda saker ihop

 

Pröva försiktelig
den du ej känner,
handla uppriktelig
med dina vänner;
när man berömmer dig
bliv inte röder,
när man fördömer dig,
tänk du har bröder.

Kom inte stjälandes
in uppå laget,
kom inte fälandes
just uppå slaget,
när som man äta vill,
liksom att snoka
och som du mäta vill,
vad de ha koka’.

Stick ej din näsa i
främmande kistor,
lät bli att läsa i
andras brevlistor;
spör ej högdragen gäst,
huru han heter,
skåd’ ej låntagen häst,
om han är feter.

Den som vill hugga på
allting och rida,
alla ord tugga på,
kan man ej lida;
var ej den häftigste
krokot att rätta,
lät den beskäftigste
bry sig med detta.

Vill man förfäkta sig,
kan du ej sanna’t,
säg ej: ursäkta mig,
jag vet väl annat;
hålt överskäringen
din uti tömmen,
var ej som käringen
tvärt emot strömmen.

Jordens besvärligste,
ledsamste börda
de som den kärligste
fägnad ej vörda;
mera du halsar dem,
mindr’ ä de gina,
mera du valsar dem,
värre de grina.

Tillökning
för baronessan Oxenstiernas skull, varutinnan poeten straffar sig själv, sedan han straffat andra:
Själv må du tukta dig,
rimmare tröga,
rimmet bör frukta sig
självt för de höga;
verser åt tärnorna
kan du väl giva,
men lät för stjärnorna
Stiernhielmar skriva.

J Runius:

Till Carl Larsson på 60-årsdagen

 

Diktarefurste i färg och i linjernas levande böljgång, 

solskensbarn i din konst, solig och fruktbar och rik! 

Tag en hälsning från en som det aldrig blev givet att skåda 

samma natur så sällt, soligt och hjärtligt som du. 

Troner och riken ha ramlat sen först jag mötte din genius: 

ack, jag var blott liten grabb, först du förtjuste min själ 

med dina gubbar till Dödens ängel och Andersens sagor, 

Kasper och Fältskärns bok – mycket har skiftat sen dess. 

Trappan jag minns med ”Plats för freskomålning” på väggens 

gråa och livlösa plan – ståtligt du fyllde dem, du! 

Tack skall du ha för allt (och tack för din etsning, det enda 

verk av en konstnär, som fann väg till min fattiga vägg). 

En sak likväl jag har emot dig, det kan jag ej neka, 

käre Carl Larsson, blott ett försteg jag har framför dig: 

aldrig, som du och Zorn, har jag varit i gruff med polisen, 

varken Berlins eller vår, för min osedlighets skull... 

Dock, även där kan jag se, med hjälp av min redliga vilja, 

något som talar för dig: flickan är verkligen söt. 1) 

Hell dina sextio år! Du bär dem med rättmätig ära. 

Milt du ler i ditt skägg åt futuristdillerit, 

åt the kubisters tråkiga skämt och åt målaremoder, 

icke bättre ett dyft än krinolin och turnyr. 

Mitt i allt detta skoj är du forntid och nutid och framtid – 

lugnt jag kallar dig så: sann och rätt futurist! 

1) "Modellen skriver vykort": konfiskerad av polisen i Berlin.

 
H Söderberg:

Å Mors dag

 

Ej lyser ditt namn i bemärkt "Vem är vem?"
ej heller i "Rikstelefon".
Men jag kommer ändock å var årsdag hem,
så förunderligt dragen, din son.
Den doftande Peter på sängen
och tårtans och blommornas prakt
behålla kring känslosträngen
sitt grepp med rent säregen makt.

Ack, mor, där omkring mig bland rosor och blad
du ömhänt och ömfotad går,
jag ville, jag visste, jag vet icke vad
att säga, så bäst du förstår.
Hur varm känns min tacksamhet icke,
vare gång jag blir bjuden så här,
att, mor, när tillbaka vi blicke
du gjort mig till den, som jag är!

Väl skakar du, mor, ditt försilvrade hår
och min lyra dig helt slår ifrån.
Och dock, huru gått med den hela furor,
därest icke du fött mig till son?
Vad diktkonstens glansperioder
av tysta små mödrar berott!...
Ack, mor, lilla mor, lilla moder,
du väger långt mer än du trott.

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

Bön

 

Giv oss det goda, o Gud, om vi bedja därom eller icke.
Men det onda, om än vi begära det, vägra oss, Herre.

(Från grekiskan).

Kärlekshistoria

 

1

Interiör

Det droppar ur en vattenledningskran

och susar i ett rör.

Nu visslar någon annan enslig fan

vid lyktan utanför.

Men hjärtat driver kring i skogen,

är rödögt och har svans.

Så är det: vara något trogen

men ha det ingenstans.

Att vilja ut ifrån det dryga,

privata jagets ring.

Man är en fågel som ska flyga;

ett jag är ingenting.

Hör! Det har börjat regna - vårligen!

Det knaprar fönstret blött.

Ä, sånt här måste komma årligen,

i maj är mänskan trött.

2

Försommarafton

Kring dessa aftnars enkla ting

står plötsligt vårlig silverdager!

Ty se hur två gestalter kring sig drager

med tafatt ömma ord en magisk ring.

Och ljuv som sommarnattens regn

är handens lek i dunklets hägn.

Kvällsrymden utanför står vit och vid,

i deras sinnens nakna blomningstid.

3

Nattligt besök i skafferiet

Och detta kunde kallas vid det bleka

och heta söndagsnamnet sakrament:

han vaknade, gick upp och tog en smeka

och drack en pilsner. När han sedan tänt

en cigarett och ställt sitt väckarur,

satt han en stund. Hon snusade så smått,

och sjöng i strupen lite likt ett djur,

och log halvsovande, och mådde gott.

Till slut så vart det såna mindre ting

- ja, han har glömt hur stort det större var!

Och det han önskar kan han hålla kring

och hålla fast, så han får ha det kvar.

Att av sin ensamhet hans hjärta brändes,

det minns han inte längre hur det kändes.

Han längtar inte efter någonting

som inte ryms ini hans armars ring.

Thorsten Jonsson:

Minessång över Lars Linderot, död den 23 maj 1811 (Kristi himmelsfärds dag)

 

Ack store Gud! Din envåldsmakt

man allestädes finner.

Har du ett mål oss förelagt,

varöver ingen hinner?

Du är den högste: jag är mull;

du helig, men jag syndafull;

jag dödlig, men du bliver.

Var droppe, som i havet är,

var planta uppå jorden,

var stjärna, himlavalvet bär,

tycks tala dessa orden:

Guds makt och nåd oändlig är,

och den, som håller honom kär,

skall ej förgäten bliva.

En redlig Herrens tjänare

hemkallas ifrån världen,

på samma dag. vår Frälsare

förrättat himlafärden.

Den ledaren, oss himlen gav,

nu lägger ner sin herdestav

och hjorden överlämnar.

Ett Jesu vittne hädanfar,

och själen måste åter

till Gud, som hennes ursprung var;

en hel församling gråter.

Nu genomträngas ben och märg,

nu brister hjärtats hälleberg,

ack, dyra himlens budskap!

Då du ej flera steg igen

på jorden har att vandra,

dig möter döden, lik en vän,

som hälsas av den andra;

du uti Jesu armar dör

och en lycksalig flyttning gör,

som dig en vinning bliver.

Din själ är salig i Guds hand,

lekamen blir förklarad

vid evighetens morgonrand,

då Kristus, uppenbarad

i majestät och ära stor,

så komma skall, som han uppfor,

och lönen med sig hava.

Vårt liv i tiden bräckligt är,

och detta kan oss lära,

att söka det, som evigt är,

samt leva Gud till ära.

Den, som i hans förening står,

ett evigt liv i döden får,

rättfärdighetens krona.

O vördnadsvärde Linderot,

ett ivrigt ljus i tiden,

och nu en salig ledamot

i högsta himlafriden!

Din hugkomst i Guds kyrka är,

så länge jorden Lindar bär

och Herrens ord utföres.

                            (O J-son)