Sommarljuset

 

Du underbara sommardag

som med ditt ljus mig fyller!
Den mjuka stigen vandrar jag

bland vilda rosors myller.

Här glimmar sjön i branta djup

och speglar häll och grenar,

och getter högt på bergets stup

gå tyst bland mörka enar.

Bestråla, ljus, de minsta snår,

som dina marker smycka!
Från dig jag kom, mot dig jag går,

bevingad av din lycka. 

V v Heidenstam:

Sommar

 

Stig nära, du kära! Nu faller natten sakta på

men ej en natt som förr i gyllne ljus.
Nu bli de skumma nätterna, då allt i blom skall gå
och klöverns ängar nära vårt hus.

Kring stenar och renar stå solöga och kungsljus ut,
de ha så brått - se slåttern kommer snart!
Och björkarna ha tyngre doft och tyngre grönska än förut
och äppelträdets grenar ha kart.

Nu brista de sista av landens knoppar ut i blom,
nu går du fjärran, bitterljuva vår,
men allt du gav av segerns ro och minnets rikedom,
det som vi aldrig mista, består.

Så stilla, så stilla är sommarnatten kring vår gård.
Blott knarrens visa knirkar, lugn och kärv -
och är den fattig nog på klang och entonig och hård,
så passar den ej illa vårt värv.

Likt stegen kring tegen av dem som fordom hjälpt varann
den trägna, jämna rytmen blir en sång,
en stillsam vardagssaga om tålamod som vann.
Den sagan blir vår egen en gång.

Du kära, vi bära en enda bön i nattens fred:
O sommar, av din fullhet oss giv!
Att veta gott vad möda ens skuldra orkar med
och lyfta den i ära är liv.

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Till ****

 

Den 25 juni 1762

Vad har jag sett? Vad gruvlig plåga!
Vad nya ämnen för mitt kval!
Vad olja på min olyckslåga!
Vad öde för mitt hjärtas val!
De ögon, som av ömhet brunnit,
som ha mitt liv, min död i sig,
ha nyss av sorg och saknad runnit -
för vem? Ack, för en ann än mig!

Jag tecken ser av ömhets tårar
på Damons kinder röjas än:
ett avsked så hans hjärta sårar,
så kan han känna för en vän.
Och jag, jag skall till evig smärta
en sådan skatt på jorden si,
det bästa och det ömsta hjärta,
och själv dock icke lycklig bli.

Mig skulle hopen svartsjuk kalla
och ge mitt kval förhatligt namn.
Jag kan dock utan köld och galla
en skönhet se uti hans famn.
Men se det dyra hjärtat delas,
sen jag en gång dess ömhet vann,
en grad för mig i känsla felas,
är vad jag icke bära kan.

Låt därför, Damon, dygd och ära
ej hålla dig i något bann!
Jag svär vid dig och hjärtats lära,
att jag det aldrig tager an.
Förr må min sorg mitt liv förstöra,
än gå i tvungen vänskap in.
Du kan min sällhet icke göra,
om jag ej högst kan göra din.

H C Nordenflycht:

Sakarias' lovsång

Lovad vare Herren, Israels Gud, 

som har sett till sitt folk och berett det förlossning, 

och som har upprättat åt oss ett frälsningens horn 

i sin tjänare Davids hus, såsom han hade lovat 

genom sin forntida heliga profeters mun.

Ty han ville frälsa oss från våra ovänner 

och ur alla våra motståndares hand, 

och så göra barmhärtighet med våra fäder 

och tänka på sitt heliga förbund, 

vad han med ed hade lovat för vår fader Abraham, 

Han ville beskära oss att få tjäna honom 

utan fruktan, frälsta ur våra ovänners hand, 

ja, att göra tjänst inför honom 

i helighet och rättfärdighet i alla våra dagar. 

Och du, barn, skall bliva kallad den Högstes profet, 

ty du skall gå framför Herren och bereda vägar för honom, 

till att giva hans folk kunskap om frälsning, 

i det att deras synder bliva dem förlåtna. 

Så skall ske för vår Guds förbarmande kärleks skull, 

som skall låta ett ljus gå upp och skåda ned till oss från höjden, 

för att 'skina över dem som sitta i mörker och dödsskugga' 

och så styra våra fötter in på fridens väg.

En spelman

 

De klädde majstång norr i byn. De hämtat löv i hagen

och stångens vissna skrud de tagit ned.
Den stilla sommarkvällen var klar och ljus som dagen
och kransar bundos efter gammal sed.
Men det som varit viktigast i hela ståten felades,
så tyckte alla gamla där i byn -
var funnos alla spelmän, eftersom det inte spelades
när stången restes svajande mot skyn?

Där stod en yngling, mörk och tyst, längst bort i männens klunga,
de började att ropa honom an,
och snart de tvungo honom fram och bådo, alla unga:
Å, spela för oss lite, du som kan!
En gammal god och nött fiol i pojkens händer lade de,
då log han lite tvekande och kärvt.
Han hade spelmansblod i arv av gammelfarfar, sade de,
och det var också allt han hade ärvt.

Han såg väl ut som folket mest, men bäst han stråken förde
och stämde om och prövade så smått,
var det som om han lyssnade, som om en ton han hörde
långt bort ifrån, som ingen annan nått.
Han blev till ett med varje takt som steg och sjönk från strängarna,
till ett med varje sällsam melodi -
han vart som växt ur bygdens jord, ur forsarna och ängarna,
han vart som av en annan tid än vi.

En visa första han lockade så sakta på fiolen,
så trevande och tyst som på försök,
en ålderdomlig visa, som kanske steg mot solen
med bygdens allra första svedjerök.
Och alla unga gingo från stången som de sirade,
som fångna av hans underliga låt,
ty visan som han spelte var som vita liljor, spirade
ur svart, svart hedendom och gråt.

Så blev det till en gammelvals. Det var, som när det dansar
en vårbäck under valv av björk och sälg -
det var som när en ungdom binder sommargröna kransar,
som haft det svårt och längtat efter helg.
Det var som glädjen hos ett folk som mörka tider tvingade
att glädjas åt var solglimt som det fick -
och när den sista drillen sjönk i fjärran och förklingade,
då lyste det och log i varje blick.

Så spelte han en polska. Det var som vårflodsvatten,
som älven, mäktig, gungande och trygg,
när dagens första ljusning går segrande ur natten
långt bortom berg som blåna, rygg vid rygg.
Det var som när en vårens storm drar stolt igenom byarna
och sjunger ut allt vinterkallt och grått.
Men alla gamla sågo mot de aftonröda skyarna
och mindes livets vår som lyst och gått.

Det var ej som han spelat på fyra nötta strängar,
en självlärd spelman utan konst och prål,
det var som om det stigit ur forsar och ur ängar
en fornärvd sång på bygdens eget mål.
Var ej vart stråkdrag som han drog, högtidligt, stolt och svallande,
den gamla, gamla bygdens egen röst,
ett modersmål, ett halvt förglömt, men klarnande och kallande
ur åldriga och breda urbergsbröst?

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Midsommarnatten

Retande flicka, och alltså du skänker 

icke en kyss åt din älskare mer! 

Sorglös i handen din panna du sänker, 

blundar vid älskarens sida och ler. 

Räds, o förtjuserska, timmarne ila,

tagom i flykten de skyndande fatt! 

Lång blir i griften vår ensliga vila— 

varför ej vaka en midsommarsnatt? 

Öppna ditt blåa förtroliga öga! 

Lyssna till vaktelens högljudda sång. 

Skåda hur Cynthia ställer bland höga 

vandrande skyar sin drömmande gång. 

Kalkarna öppnar ju ambraviolen, 

nattfjäriln glättigt kring tjuserskan far. 

Fritt var, o flicka, min törnros i solen, 

ack, men i månsken min Hesperis var! 

Dagrandens strimma i öster jag röjer, 

vakna, o älskade! Natten är kort. 

Guldlockigt huvud snart morgonen höjer, 

jagar den rodnande kärleken bort. 

Natten i silver förbyter sin svärta, 

stjärnorna blekna kring himmelens rund. 

Läppar mot läppar och hjärta mot hjärta 

firom den rosiga morgonens stund.

E J Stagnelius:

Midsommar

 

Midsommarsol som strålar het ifrån de blåa tak,

skänk i min glädjes bägare att jag nu glömma må,

att jag nu glömma må att jag

med Broder och med Gud har sak,

och fröjdas åt din klara luft och dina skyar blå.

Och sänk dig sakta, ljumma natt, i bergens svala famn

och giv åt folk som vaka glatt en fröjd förutan namn!

Låt, sommar, fältens unga korn och täktens vilda bär

få dricka ymnigt dagg och ljus och giva hundrafalt!

Giv must åt klövern honungfull och grann,

färg åt duvkullan skär,

och strö var natt och varje dag välsignelse kring allt.

Så sjunger jag vid hedens kant, vid Kabofallets brus

och dyrkar högt, o sommarkväll, ditt underbara ljus.

D Andersson:

Midsommar

 

Nu är sommaren här. Det blommar i skog och i hage,

gårdens vackra förgätmigej står och lyser i gräset,
lönnarna frodas och apeln står full av skäraste knoppar.
Tusenskönorna lysa i soln som smultron och grädde,
vildvinet spirar och suger sig fast mellan teglen på taket,
hundkaxen skjuter i höjd med svällande stammar och blommor
vida, som låge där strödd en vintergata i grönskan.
Men som en blänkande sköld är havet och hägrar i öster.
Morgonens tidiga sol förgyller tjäriga ekor,
blixtrar på årornas blad, och när strömmingen lyftes i sköten
fyllande fiskarens famn och pressande ekan på sidan
är det, som drog han en forntida skatt av silver ur djupet.
Runt om skriar måsarnas flock, men labbarna vila
lugnt på vingen och bida sin tid, till jakten begynner.
Borta längst i det dallrande blå, där dunsterna dirra,
strävar en ångare fram och dånet jag hör av propellern
genljuda mot mina berg, men jag ser blott röken av ångarn.
Soldiset står som en mur därborta på finländska sidan,
Ekerön hägrar och Signildsskär, och med kölen i vädret
skutorna stå på sig själva och gå som fantomer och spöken.

Härligt jag kallar mitt hav, när det välter med väsande kammar
in mot min bergiga strand och suger sig upp emot klippan
fräsande än som en katt och dånande än som en åska,
porlande, viskande, sjudande högt och tystnande åter.
Härligt jag kallar mitt hav, när det speglar solen och molnen
djupt i sitt djup och vid strand den vackra vaggande tången
lyser i guld och i grönt och en halv fots dyning förtäljer
mäktigt varannan minut om en storm som blåste i förrgår.
Satt jag i min kanot, när de rullande topparna gingo
högst med sitt vitaste skum över grund, över skär, över kobbar,
kände jag mig som en mås på vattnet och tände i stiltjen
mellan sjöarna lugnt min pipa och vilade åran.
Trutarna flaxade över in båt och anade strömming,
grisslorna pilsnabbt i surrande flykt försvunno i fjärran,
svärtorna lågo med halsen i höjd och summo bland brotten,
ådorna flögo förbi i farlig närhet och prackors
ilande kors jag tecknade såg mot seglande skyar.
Eller om sjön var blank och i soluppgångarnas guldhav
efter en dykande fågel jag for, och nyfikna lommar
sträckte förbi och kommo igen vid saluter och bommar,
härligt var havet och gott och jag glömde plikter och pengar.
Tack för glömskan och tack för nävarnas blåsor och tack för
armarnas styrka och tack för vart stänk som gick över kanoten!

Men nu susar det till. I sydvart blånar en strimma,
växer och kommer häråt och det vitnar och svartnar och viner
udden förbi, där sitter i lä, och det stänker i stranden.
Blåsvart jagar en ensam by och försvinner bland skären
norrpå igen. En säl dyker upp som ett havstroll och blåser
tätt vid min fot, och förskrämd han söker djupet igen och
ringlarna efter hans kast dö bort som en ton som förklingar.
Svalorna jag varann kring berget, och utanför Loskär
fäller en lom som en sten och stänker silver omkring sig.
Härligt värmer midsommarns sol, och på stranden bakom mig
dofta tallar och värme av skog, och jag somnar och drömmer
ljuvt om jakter på örn och på allsköns djur, och jag vaknar
plötsligt, när högst på min hatt jag känner ett liv - en ärla
sitter och vippar och tror, att jag är en bit av min bergklint.

A Engström:

Vid sommarsolståndet

 

Nu blommar vår bygd på en lustgårds vis

med susande gräs och doftande ris.

Vår Herre just målar för oss en bild

av himmelens sommar, för evigt mild.

Och himmelen spänner sitt sommartält

i sol över klöverns rodnande fält.

Med molnen, som reser sin kungsväg där,

mitt hjärta en hemlig släktskap bär.

Med jorden som blommar här är jag släkt:

den är mina fäders sista dräkt.

Här sover de fjärran från allt som sker,

dem väcker ej gökarnas klocka mer.

Och vattnet som strömmar i fors och sel

med mästarehänder hanterar sitt spel.

Nu svarar mitt hjärta den brusande älv:

en flod på en tidlös färd är jag själv.

I rönnarnas doftstarka blom göms min gård,

och trasten än spelar ett sommarackord.

O, är ej vår sommar så salig och blond,

just för att dess fägring så kort har bestånd!

T Nilsson:

Guldregn

 

Det skjuter på torget så friskt och sunt
ett Guldregn ur Rådhusrabatten...
Hur ofta jag gått kring detsamma runt
i drömmar, tills långt in på natten!
De gyllene klasarna gunga,
ett dallrande klockspel för sommarens vind.
Det är, som om trädet fått tunga
och viskade, böjt mot min kind:

"Du själv är i grunden ett guldregnsträd,
låt vara i djupare mening,
ur Musornas jord från en stängel späd
växt upp till poetisk förgrening.
Var dikt, som slår ut i extasen,
vad är den, om icke en klase av guld?
Och bringar i ljuset du klasen
för människokärlekens skuld."

Ja, kanske, ja, kanske har trädet rätt...
Har städse det varit min strävan
ge ut mig till bristning, å sådant sätt
att nästan ibland jag känt bävan.
Dock, - vet jag i dylika stunder,
att blyghet hos skalder är blott ett komplex.
Skall Diktkonsten icke gå under,
så gäller det: blomma och väx!

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

En försupen gästbudsprisare går vilse efter Eko i bergen

 

Bröllopsdikt till J Jedeur 1684

Medan nu tiden så synes sig skicka,
icke det hör en gång hunden han skäll´,
alla de sitta med blunden och nicka
samman var nymf med en hurtig gesäll,
säger jag, Eko, så lustigt till pricka
mycket jag såg uti framliden kväll,
åter fast solen nu börjar uppsticka
glindrande strålar på himmelen hell.
Hur jag i går här i bergen omskricka
kom jag ock äntlig i Vika kapell.
Hurtig en gosse med artig en flicka
såg jag där samman på stenhårdan häll.
Bägge jag tyckte de voro rätt kvicka,
såsom den sprittande fisken i fjäll,
glimmand´ demanter för ögon min blicka,
över dem höllo de gyllend´ en päll.
Då skall du veta det hågen kan picka,
mången sig önskad´ en flicka så snäll.
Hemåt de for sen; efter jag vicka,
borden vor´ duka med finaste dräll.
Var och en nappar till tallrik och bricka,
knivar och gafflarna fingo beställ,
tunnan måst släppa på tappen och svicka,
lustigt de sorla, ja, lustigt va gäll!
Roligt begyntes att skålarna dricka,
ingen där akta, fast glaset fick knäll.
Om det begynte för endera spricka,
lustigt den andra sitt vinda på spjäll.
Sen bar på låsen te knacka te knicka,
ladde pistolerna gåve bra smäll.
Icke, ska veta du, låsa då klicka,
Eko dem svarade nordost i fjäll.
Sist bar ock till uti dörrarna ricka,
somliga sökte sig in under fäll,
somlig´ en kyss upp kärestan smicka,
somliga följde till kärestans tjäll.
Hå, jag begynner och med upp att hicka,
dricker nån skålen min, vare han säll!
Fötterna ragla och knäveckan vricka,
mera jag ork´ icke tala. Farväll!

Islands nationalsång 150 år

Ó, guð vors lands! Ó, lands vors guð! 

Vér lofum þitt heilaga, heilaga nafn! 

Úr sólkerfum himnanna hnýta þér krans 

þínir herskarar, tímanna safn. 

Fyrir þér er einn dagur sem þúsund ár 

og þúsund ár dagur, ei meir: 

eitt eilífðar smáblóm með titrandi tár, 

sem tilbiður guð sinn og deyr. 

Íslands þúsund ár, Íslands þúsund ár, 

eitt eilífðar smáblóm með titrandi tár, 

sem tilbiður guð sinn og deyr. 

Ó, guð, ó, guð! Vér föllum fram 

og fórnum þér brennandi, brennandi sál, 

guð faðir, vor drottinn frá kyni til kyns, 

og vér kvökum vort helgasta mál. 

Vér kvökum og þökkum í þúsund ár, 

því þú ert vort einasta skjól. 

Vér kvökum og þökkum með titrandi tár, 

því þú tilbjóst vort forlagahjól. 

Íslands þúsund ár Íslands þúsund ár 

voru morgunsins húmköldu, hrynjandi tár, 

sem hitna við skínandi sól. 

Ó, guð vors lands! Ó, lands vors guð! 

Vér lifum sem blaktandi, blaktandi strá. 

Vér deyjum, ef þú ert ei ljós það og líf, 

sem að lyftir oss duftinu frá. 

Ó, vert þú hvern morgun vort ljúfasta líf, 

vor leiðtogi í daganna þraut 

og á kvöldin vor himneska hvíld og vor hlíf 

og vor hertogi á þjóðlífsins braut. 

Íslands þúsund ár Íslands þúsund ár 

verði gróandi þjóðlíf með þverrandi tár, 

sem þroskast á guðsríkis braut.

O Gud, du fosterlandets Gud, 

vi lovar ditt heliga, heliga namn! 

Se, himlarnas solbanor knyter en krans 

av timmar och år i din famn! 

Inför dig är en dag såsom tusen år, 

årtusen som dagen du gör,  

som evighetsblom med en skälvande tår 

de tillber sin Herre och dör. 

Islands tusen år, Islands tusen år -

som evighetsblom med en skälvande tår 

de tillber sin Herre och dör.

Mattías Jochumsson:

Fosterlandet

 

Ej med stora later och starka ord

skall du visa kärlek till hemmets jord.
Nej, med handen vid plogen
och med slagan på logen
och med tankens kraft vid ditt arbetsbord.

Fosterlandet blir vad du gör det till -
blir så ljust och fagert och rikt du vill.
Det är du som bebor det,
av din gärning beror det;
fosterlandet blir vad du tror och vill.

Ej är Sverige fattigt, ej mörkt, ej kallt.
Det var järn i jorden när drivan smalt.
Och i sommarkvällsljuset
rodnar rågen vid suset
av den svenska furan som hägnar allt.

Snöland, solland, lyssna: kring skär och strand
sorla tusen böljor som kölden band.
Tusen vaknande unga
viljor verka och sjunga,
och det röjs, det plöjs i vårt fosterland.

Axel Lundegård:

Aldrig är skogen lycklig som nu

 

Aldrig är skogen lycklig som nu i sol och regn,

aldrig så överflödande av fin lukt och glitter,

aldrig så lekfullt tröstande - mig når den bara inte,

fast jag söker och ber. Min smärta är för bitter.

Drick, mina ögon, guldljus som inte jag själv ser.

Andas djupt, mina lungor, den våta mossans ånga.

Jag är en död sten. Glöm mig, lev för er,

samla i gömda kamrat allt ni lyckas fånga.

Oåtkomligt det rum, där dagens skörd ska mogna

mjuk av skimmer och doft och sus. När stunden är inne

spränger en tätnad prakt sitt gömsle. Över mig störtar

friskt och vilt som ett vattenfall ett smärtans minne.

K Boye:

Gud, dig lovar man i stillhet i Sion (Psalm 65)

För sångmästaren; en psalm; en sång av David. 

Gud, dig lovar man i stillhet i Sion, och till dig får man infria löfte. 

Du som hör bön, till dig kommer allt kött. 

Mina missgärningar voro mig övermäktiga; men du förlåter våra överträdelser. 

Säll är den som du utväljer och låter komma till dig, så att han får bo i dina gårdar. 

Må vi få mätta oss med det goda i ditt hus, det heliga i ditt tempel. 

Med underbara gärningar bönhör du oss i rättfärdighet, du vår frälsnings Gud, 

du som är en tillflykt för alla jordens ändar och för havet i fjärran; 

du som gör bergen fasta genom din kraft, ty du är omgjordad med makt; 

du som stillar havens brus, deras böljors brus och folkens larm. 

De som bo vid jordens ändar häpna för dina tecken; 

österland och västerland uppfyller du med jubel. 

Du låter dig vårda om landet och ger det överflöd, 

rikedom i ymnigt mått; Guds källa har vatten till fyllest. 

Du bereder säd åt människorna, när du så bereder jorden. 

Dess fåror vattnar du, du jämnar det som är upplöjt; 

med regnskurar uppmjukar du den, det som växer därpå välsignar du. 

Du kröner året med ditt goda, och dina spår dryper av fetma. 

Betesmarkerna i öknen drypa, och höjderna omgjorda sig med fröjd. 

Ängarna hölja sig i hjordar, och dalarna betäckas med säd;

man höjer jubelrop och sjunger.

Den blomstertid nu kommer

 

Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Du nalkas ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött
sig solens strålar närma
och allt blir återfött.

De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar
och lundens gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom,
att vi den nåd besinna
som räcker året om.

Man hörer fåglar sjunga
med mångahanda ljud;
skall icke då vår tunga
lovsäga Herren Gud?
Min själ, upphöj Guds ära,
stäm upp din glädjesång
till den som vill oss nära
och fröjda på en gång.

Du ädle Jesu Kriste,
vår glädjesol och sköld,
ditt ljus och hägn ej briste,
värm upp vårt sinnes köld,
giv kärlekseld i hjärta,
förnya själ och and´,
vänd bort all sorg och smärta
med mild och mäktig hand.

Du Sarons blomster sköna
du lilja i grön dal,
ack, värdes själen kröna
med dygder utan tal.
Din nåd låt henne fukta
som dagg utav Sion,
att hon må ljuvligt lukta
som ros på Libanon.

Välsigna årets gröda
och vattna du vårt land,
giv oss nödtorftig föda,
välsigna sjö och strand.
Av himlen drype fetma,
bespisande vår jord,
och flöde nådens sötma
till oss av livets ord.

I Kolmodin:

Folkvisan

 

En gnolades, när blom slog ut,
när träd sprack fram vid husets knut,
en nynnades vid barnets säng,
då drömmens bild blev mörk och sträng,
en visslades vid liens gång
bland junigräs i vång.
När flickan gick på kärleksstig,
en sjöng hon tyst för sig,
den var av månsken och av blod,
som hennes bröst förstod.

Hur säll är den, som bor i mull
men ändå svävar kärleksfull
omkring och kväder stilla,
gör gott men aldrig illa.
Hans namn är evigt ristat in
på moln som flyr och far,
ej någon människa skriften läst
och sett hur stolt den var.

Se där hans byst! Av tomhet mörk,
som aldrig kan förvittra,
står som en skymning ovan björk,
när kvällens fåglar kvittra.

Måne! Kasta en silverkrans
åt ingen - ingenstans!

B Sjöberg:

Sonett till en hund

 

Ånyo sommarvind i bladen viner
och grönt står gräset på en grav i parken.
Ett år har Peggy vilat under marken
begråten djupt av många maskuliner.

Hon var en dam i lantligt skön förvildning
med mycken tapperhet och mindre bildning
och älskad såsom få. Utanför porten
stod smäktande allt mankön ifrån orten.

Visst hade damen sina fantasier
i alla vrår, bak alla draperier
imaginära barn har Peggy hyst.

Nu vilar hon. Frid över hennes minne
och frid skall härska i ett rastlöst sinne,
där fordom underbara hugskott lyst.

H Löwenhielm:

Siesta

 

Nu stiga viken runt de blåa landen

ur genomskinligt junimorgondis,

det dallrar soligt över gärdets ris,

det spelar vind i lövets lätta galler.

I skymningssken, som dämpat faller

står sval och ljus min vackra vrå vid stranden.

Och dagern silar ned i sakta skälvning

ljusmättad, mjuk längs varje gren,

och luften andas över gärdet len

sin fläkt av hav och tång och sol och sälta,

som samman fint med doften smälta

av junifriskt i daggigt lövverks välvning.

Och ormbunksblad i långsam vajning bölja,

och spindeltrådar genom gräset gå,

det spelar sol ned över stigens strå

med gyllne ljusblänk inåt glad och dungar,

där gul melampyrum i vinden gungar

och törnrossnåren vita revor hölja.

Jag låter timme efter timme glida,

och boken faller sakta ur min hand,

mens förmiddagens vita skyar skrida

med lätta skuggor över strandens sand. -

V Ekelund:

Försommarregn

 

Saliga vattuflöden,
värnande ro.
Högt i sin boning står Gud
vid öppet fönster, hållande med milda händer
en stor fin sil över världen.
Tankfull vattnar han sina örtaland.
Löven bada, bävande av glädje,
sin lena hud, och den svarta jorden
dricker med törstiga munnar.
Trött har vinden krupit i sitt näste,
och ångor av balsam
flöda som mjuka varma moln
mellan lycksaligt stilla träd.

Naken ville jag ligga där ute,
ett löv, en sten, ett markens kryp,
trygg och slumrande.
Som tårar ur ett överfullt fadersöga
fölle regnet sakta över mig
och jag vore bror med det låga gräset.
Saliga gråt till styrka,
värnande ro.

R R Eklund:

Vid källan

 

På breda vägen fartvidundren flåsa

förbi med tomma själar bakom ratten.
Vid källan sänker jag min tomma kåsa
och öser gratis upp av livets vatten.

Sömngångarnätter på vakna dagar: Första natten

 

Rasslande natt-tåg rycker mig fram över skånska slätten,

sömnsjukt öga gömmer sig under hattens brätten,

bröstet andas tungt som under ett tegel,

musklerna ligga slappa som våta segel,

örat ger dova ljud som en nedstämd trumma,

tungans band ha gnatat sig stumma.

Känslorna domna som mygg i snö,

minnena blandas med gamla drömmar,

viljan somnar, tankarne dö,

själen lossnar i band och sömmar.

Men frigjord ande, den stackars trötte,

som sina vingar så ofta nötte

i flykt mot himlen, som sedan befanns

bestå av en färglös men vägbar substans

av syre och kväve i behaglig blandning,

ohimmelsk nog, men lämplig för andning,

den stackars anden han glömmer programmet

det nya-nya om materie och kraft,

och blåser från fjädrarne järnvägsdammet;

som om aldrig annat än vingar han haft

han kastar sig ut i den dunkla natten

och svävar bort över land och vatten.

Mot norr går färden luftig och kort,

men kroppen skakas mot södern bort.

I stjärnklar natt under halvtänd måne

han ser det sköna, det rika Skåne

där bovetsåker och klöveräng

och blomstertäppa vid trädgårdssäng,

på bördig lera som mjukaste mossa

för träskodda fötter breda sin flossa.

I vita stugor nu soves och snarkas

av folk som eljes om dagen är vaket

och håller sin utkik som tuppen på taket,

att veta när tiden är inne att sparkas.

Där stiger Småland med forsar och skogar,

som himlen gav stenar i ställer för bröd;

där bonden tåligt svettas och knogar

att skydda livet mot hunger och nöd.

Och Östergötland, det mögna och feta,

där ock en ande kan få lust att äta,

det skymtar förbi, tills Kolmårdens bryn

höjer sig mörkt som ett åskmoln mot skyn.

Nu ökas farten, ty det börjar lida

hemåt mot hemmets kära trakt,

där nyss han tröttnat att kivas och strida

och han med de sina förklarades i akt.

Han smyger i natten som vandrande juden

tillbaka till platsen, där hans vagga stått

och där man sedan reste hans schavott

för att ej han trodde på den nationelle guden.

Och nu hörs bruset, där Mälarns bölja

går ut i havet att sig få skölja

från bildad smuts och civiliserat damm.

Han ser bland husrader blinka fram

halvsläckta lyktor, som märka vägen

för nattlige vandrarn med osäkra stegen.

Nu ser han under sig gator och torg

och gyllne kronan på kungens borg.

Han ser palatserna och hotellen,

han ser de gamla, de kända ställen,

där han har kämpat, där han har bråkat,

där han har njutit, där han har tråkat.

Och han vill besöka dem alla, alla;

men natten är kort och plikterna kalla!

Ännu några vingslag mot malmen på norr;

där finner han vilan som duvan från arken,

när åter hon funnit att jorden var torr;

och under fötterna känner han marken,

i rimnöd förstås, ty i verkligheten

fann han en galge, som i kristenheten

mänskorna ännu i dag de vörda,

när sina profeter de skola mörda,

och "i detta tecken" (i galgens) vi segrat,

när olika tänkande oss ha vägrat

sanktion på våra mötens beslut. -

Men för att komma till meningens slut:

han satt på korset till en välkänd kyrka,

som efter ett helgon, ett nationellt,

ibland de många vi ännu dyrka

fått bära namnet, och burit det snällt

trots upplysningen och det nya ljuset -

och Adolf Fredrik kallas gudshuset.

Med en andes frihet trängar han in

i Herrans hus, där icke han varit

på femton år. Se´n dess han farit

vida omkring, och med rivet skinn

vänder han åter i kyrkans famn;

med känslor som seglarn, när han kommit i hamn

och lämnat det svala, det fria havet,

där varje bekymmer blev stilla begravet,

och blicken vidgades vid oändligheten,

men nu i hamnen stöter mot vägg

och känner stanken av bildningens drägg.

Som själen i kroppen, som fågel i buren,

så känner sig anden inom vigda muren.

Och månen skiner på predikstolen,

som lyser förgylld lik själva solen;

och bibeln den gamla, den gåtfulla bok,

på vilken man ännu ej blivit klok,

med det gamla och nya inom samma pärmar;

och mörknat timglas, som prästen härmar,

talar som silver, tiger som gull,

rinner om söndan en timme full,

som när ur tunnan man rycker svickan,

och vilar sig sedan i arbetsveckan;

en antikvitet, en symbol av tiden,

av den likväl, som ren är förliden,

kring evigt samma den vänder och vrider

som pastorns fjärding i nyårstider.

Där står det ännu, det heliga bordet,

där som en yngling han bekände ordet,

med skälvande hjärta och ljugande mun,

där i en enda, en salig stund

sin första mened han tvangs att begå

för att en plats i samhället få.

Där öppnade kyrkan sin famn så varm,

och menedarn tryckte till moderlig barm

som en värdig son till en vördad mor,

som smeker barnen med näbbar och klor.

Föräldrar och syskon de stodo på gången

och sjöngo med den förfärliga sången

om lammet, som slaktades en gång på kors,

men glömde också den tour de force,

som deras lamm så illa slaktat

för att det skulle bli hedrat och aktat;

de tackade Gud, och församlingen med,

att han så falskligt fått gå sin ed;

de bådo så varmt att han måtte den hålla,

att Satan icke hans själ skulle sålla.

Men Herren hörde visst ej deras bön,

om man får döma av senare rön!

O kyrka, kyrka, du ännu svansar

omkring i världen och tar upp ed

att ingen skall störta din Balder ned.

Men kläd honom också i stålat pansar

så växer och växer den mistelten,

gömd av lövet på de stora trän.

Den lilla busken, som grönskar i snön,

och för sitt omärkta liv i lön,

den skall en gång, kom ihåg det ordet,

det ögonblick, när som minst du tror det,

sig störta själv till den svarta Hel,

och slå din självgjorda hjälte ihjäl.

Jag ser i månljuset altartavlan,

där uppståndne Kristus mot himlen sig svingar

i marmorlekamen, men utan vingar.

Och de som i helvetet ville svavla´n,

de stå där nere så dumma och gapa,

sen faktiskt han gjort dem alla till ljugare.

Apostlarne bredvid, just icke slugare,

som trodde han skulle ett rike skapa,

en riktig monarki med ordnar och portföljer,

där fiskardrängar och snickargesäller,

de fingo sitta på kungens fåtöljer -

att här historien jag troget följer

och att min lära som sanning gäller,

det veta vi alla av de heliga orden;

ty Petrus, den styvaste av dem alla,

som kunde vika, men icke falla,

han reste sig själv en stol uti Rom

och byggde ett rike av denna jorden,

och Petri stol står ännu ej tom,

när den skall tömmas, det vete fanen,

åtminstone vet man det icke i Vatikanen.

För egen del jag antar för visst,

att Petrus var en opportunist;

ty när han skulle omsider tala

och han blev dragen ut på det hala,

förväxlade han ledigt sitt nej med ja

och visste ej hur han skulle sig ha;

ja, jag må bekänna, med rätta dessvärre,

att han desavouerade fegt vår Herre.

O Guds lamm med de djupa såren,

du föll för dumheten - och för fåren;

men i uppståndelsen steg du opp.

Det tror jag också, fast ej på det sättet,

och allra minst i en marmorkropp,

men man skall vara bra nog från vettet,

om man så fattar sakens förlopp.

Du föll för din tro, nej, för ditt tvivel,

ty liksom äpplet, när det än är kart,

inifrån gnags av den lilla vivel,

tills skaftet sitter där tomt och bart,

så gnager tvivlet på trones frukt,

när den har möglat och luktar fukt.

Du tvivlade ju på Gamla testamentet,

på sabbatens helgd och på lagens bud;

du tvivlade ju på själva fundamentet,

på Javeh, den oförsonlige Gud,

du tvivlade blint på tecken och under

och trodde icke på Satans funder,

du trodde icke, när du såg på livet,

som skaparn trodde, att allting var gott,

ty du fann allting härnere smått,

och till en jämmerdal blev oss livet givet.

Ja, hade du levat i dessa dagar,

då åter man över tillvaron klagar,

då hade du också helt säkert till sist

fått namn och heder av pessimist!

Vad ser mitt öga, så vant att se svart,

där borta på pelarns skarpaste kant!

Ett monument, av en gammal bekant!

Jag känner dig väl, min vän Descartes!

Ha, gamla tvivlare, hur kom du hit?

Förr skulle väl korpen bli vit

som Kristus där borta i höga koret

än du filosofiens nubier...

Men kanske jag gör kyrkan orätt?

Måhända själv hon haft sina dubier?

Vem vet! Om man får döma av monumentet

och av det prunkande gyllene präntet,

så var du allt en förbannad karl,

fast nog du var kyrkans bete noir!

Det är förträffligt, ditt epitaf,

och ger nog ämnen till reflexioner:

där ligger jorden svart som en grav,

höljd i trasor av olika konfessioner;

så kommer en ängel, en svarter en,

och river i luntorna så de gå sönder;

och heligt mörker, som lurat bönder,

det flyr för ljuset, som sprider sitt sken,

ty svarta ängeln med bloss i handen

han lyser upp över mörka landen.

Det påminner mycket i det stora hela

om skapelsens historiska "varde ljus",

och vore det icke i Herrans Guds hus,

jag trodde min själ det var Prometeus,

som hade sin démèlé med själve Zeus.

Du svarta ängel, som kom med ljuset,

vem släppte dig in, om icke i ruset

en kyrkans portvakt somnat från dörren

och glömt slå kors för den lede kurren!

Hur trivs du härinne ibland de trogna,

som alltjämt kartas, men aldrig bli mogna?

Men tyst, jag hörde tornurets klang,

och nattens timmar så hastigt farit!

Farväl, min ängel, bliv vad du varit,

till Vite Krist en värdig pendang!

En avskedsblick till den gamla bänk,

familjebänken, där i unga dar,

då ännu icke fattades en länk

i syskonkedjan, då mor och far...

då orgeln brusade med stormens röster,

och solen lyste på altaret i öster,

då många ljusen om julen brunno,

och barnatårar av skräckfröjd runno -

Men tyst, jag hörde att hanen gol,

och fönstren färgas av dagande sol -

om icke jag hade mitt hjärta där borta

i järnvägskupén, han kom till korta,

min starke ande, som blir sentimental

för att han får höra en tupp som gal!

Farväl nu, kyrka! Här fann jag ej

en enda lösning på livets gåta,

här var dock skönt en gång få gråta,

när ödet endast gav grymma nej...

*

Men tåget, det rasslar ren på perrongen,

och man har morgnat sig i vagongen.

Ut strävar en sömnig familjefar,

med hustru och barn i en faslig brådska,

och sen han sett efter om något är kvar,

han ropar vresigt på en fyrsitsig droska.

A Strindberg:

Ålänningens sång

Landet med tusende öar och skär, 

danat ur havsvågors sköte, 

Åland, vårt Åland, vår hembygd det är. 

Dig går vår längtan till möte!

Forngravars kummel i hängbjörkars skygd 

tälja din tusenårs saga. 

Aldrig förgäta vi fädernas bygd, 

vart vi i fjärrled än draga.

Skönt är vårt Åland när fjärdar och sund 

blåna i vårljusa dagar, 

ljuvt är att vandra i skog och i lund, 

i strändernas blommande hagar.

Midsommarstången mot aftonröd sky 

reses av villiga händer, 

ytterst i utskärens fiskareby 

ungdomen vårdkasar tänder.

Skönt är vårt Åland när vågsvallet yr 

högt mot de mäktiga stupen 

när under stjärnhimlen kyrkfolket styr 

över de islagda djupen. 

Ryter än stormen, i stugornas ro

spinnrocken sjunger sin visa.

Minnet av barndomens hägnande bo 

sönerna lyckligast prisa.

Aldrig har åländska kvinnor och män 

svikit sin stam och dess ära; 

ofärd oss hotat, men segervisst än 

frihetens arvsrätt vi bära. 

Högt skall det klinga, vårt svenska språk, 

tala med manande stämma, 

lysa vår väg som en flammande båk, 

visa var vi äro hemma.

Det dukas i himlarnas rike ett bord

Det dukas i himlarnas rike ett bord 

för heliga, saliga gäster. 

De komma i skaror från söder och nord, 

de samlas från öster och väster. 

Säll den som har rum i Guds rike! 

Dit kommer ej den, som sitt eviga väl 

vill köpa med tanke och vilja, 

som menar sig själv kunna frälsa sin själ 

och själv sig från synderna skilja.

Säll den som har rum i Guds rike! 

Men ordet om nåden det kallar oss än 

och ljuder med makt över landen. 

Ack, må vi då skynda oss, kvinnor och män, 

när kallelsens tid är förhanden!

Säll den som har rum i Guds rike! 

Gud give jag vore, och alla med mig, 

bland himmelens tecknade skara. 

Gud tage oss nådigt i höjden till sig, 

att oss ifrån domen bevara. 

Säll den som har rum i Guds rike!

Där glömmer jag korset på jorden jag bar 

och smärtan och tärande sorgen. 

Där klarnar den gåta som dunkel mig var, 

där dagas den rätta Guds morgon. 

Säll den som har rum i Guds rike. 

Guds härlighet strålar i himlarnas sal, 

där helgonens lovsånger tona, 

där bära Guds kämpar från stridernas dal 

för eviga tider sin krona. 

Säll den som har rum i Guds rike.

M B Landstad:

Elsa Beskow 150 år: Årets saga - juni

Doft av vildros och nattviol

fyller ängar och hagar.

Högt på fästet står sommarens sol,

lyser nätter och dagar.

Bina, bjudna på lindblomsfest,

surra yra och glada.

Mormor sagt, att just då är bäst

tid att börja och bada.

Låt oss ro ut till holmen, mor,

med den finaste sanden!

Mor kan styra, och Olle ror

till den långgrunda stranden.

Vassen rasslar mot båtens för,

sätter krokben och stoppar.

Äntligen kom vi då utanför

vassens bugande toppar.

Sjön är stilla som spegelglas,

speglar måsarnas vingar.

Se, nu rodde vi den i kras

i månghundrade ringar.

Brita ligger så lat i förn,

sträcker makligt på benen.

Vakna, Brita, pass på, ta törn!

Båten skrapar mot stenen.

Å, vad vattnet är härligt, säg,

bättre kan man ej tänka!

Lillan, skynda att doppa dej,

annars måste vi stänka!

Nej, men titta! En mast så stor

lätt på vågorna dansar!

Den blir präktig till majstång, mor,

klädd med blommor och kransar!

Kom så binder vi fast vår stång,

tar den med hem till hagen.

Ack, om sommarn var dubbelt lång!

Nu blir fest hela dagen!

E Beskow: