tisdag 21 november 2023

Spelklubben

 

















Utanför är kallt och snögar,
men på klubben varmt det är.
Se, vad blanka guldmyntshögar
upp på bordet staplats där!

Den förnäma världen spelar.
Det är allvar, som ni vet:
vid var givning Lyckan delar
ut en hel förmögenhet.

Ej som annat folk för nöje
stundom man i korten tar,
nej, var viss, att till ett löje
ingen enda munnen drar.

Stora, speglande trumeauer
stela gubbar återge,
som till roffning ej försmå er,
sprättar av jeunesse dorée!

Och de vita spelbordsljusen
se vid denna ädla fejd
tusen sedlar efter tusen
ständigt stryka utan hejd.

Underbart, att guldets glitter
denne man kan locka nu,
medan dock i hemmet sitter
hans oändligt vackra fru.

Underbart, att ej det svider,
att när sist man hem skall gå,
se, då man från spelet skrider
tiggerskan därute stå,

som åt svultna barnen skulle
bröd i några år ha fått
för en enda penningrulle
av de många, som ha gått!

Ej jag för det trumpnas talan
här mot nöje och natur;
glädjen ej, den yra svalan,
vill jag stänga in i bur,

men de stora summor bara,
tycker i min ringhet jag,
kunde till en fest man spara
på sin glada bröllopsdag,

kunde fägna hult till julen
sina barn och deras mor
och kanhända även skjulen
där det frusna armod bor.

Ack, det sägs, med sina pengar
får man ha sitt fria val,
och jag vet, jag får nog slängar
såsom väl sentimental;

men när se’n jag hör er klandra
massans avund, hat, med mer,
skyllen, skyllen ej på andra:
skulden är i mycket er!

Väl jag måste djupt beklaga
denna söndrings mörka makt,
som kring världen nu tycks draga
åskmolnslik, från trakt till trakt,

och om hat tar hand om spelet,
skall förtvivlat spel det bli
mer än mången tror. men felet —
vems är felet? Svaren, I!

Ack, min sång, så harmlös eljes,
vill till bitter harm bli böjd
att så mången tår nu sväljes,
när I slösen utan fröjd!

Och fast sången båtar litet,
sjunga, sjunga har jag måst
fast mitt språk är väderbitet
och min sång belagd med frost.

C D af Wirsén:

måndag 20 november 2023

I gryningen

 
















I tysta stunder
som stå och väga mellan natt och dager
med ljus från dolda källor någonstans,
sker detta under
att allt det gångna går igen. Allt drager
förbi i denna smärtfyllt klara glans.

Nu kan jag se den,
den dolda meningen i allt som hände,
den som jag förut aldrig trodde på:
den blinda vreden,
den heta längtan och all sorg jag kände,
den vart mig given, att jag skulle få

min ande prövad,
min vilja som ett järn i ugnen renad,
min stolthet krossad, att jag skulle bli
allt hopp berövad,
men ock till sist bli det som jag var menad
och lyfta pannan högt och varda fri.

Och denna svala
och enkla bikt om övervunnen smärta,
så lik de andras, som på jorden bo,
skall kanske tala
en gång till något djupt förtvivlat hjärta
och trösta det och sjunga det till ro.

Sädesärlan

















I vildvinet på balustraden slår sig en sädesärla ner. Hon tittar sig kring med nyfikna blinkande ögon. Andreas böjer sig fram och riktar sitt tal till henne. 


Andreas: 
Som kortbyxpojke var jag dig nära och kände dina hemligheter, 
för mig som för dig öppnade sig världen från furornas toppkvistar, 
jag utspionerade dina vägar över markerna, följde dina bestyr 
och såg mig aldrig mätt. Du var min syster 
och på himlens fjärdar seglade våra stora bröder. 
Ett hem och ett trollnäste var skogen. Vänlig som spisens eld 
nynnade granen över stilla trogna laven, 
småsovande på solstekta berget i granna arabeskdrömmar, 
och över mörkludna skogstrollet björnmossan, vaktande klyftan, 
den hemskt-lockande, där mörkrets kalldrypande kropp 
hängde spetsad på ensamma solstrålens svärdsklinga. 
Långsamt sjönk dag till dröjande kväll, då taltrasten sjöng. 

Men jag gick bort från allt, från dig och markerna, 
och strövade kring i klokskapens öknar med oseende öga. 
I fåvitskhet gjorde jag mig till mina syskons herre 
— då mörknade vårt hem, blott min inbilskhets fackla brann. 
Nu trevar jag mig åter till det som var, krypande 
ostolt med klumpig kropp genom pojkarnas ljusbadade busksnår. 

Ångest, jag såg dig i blanka sommarmorgonen 
naglad mot lyckliga ljuset. 
Du hade en ärlas skepnad. 
Naturens hjärta var du. 
Mot trygga boet under takskägget lyfte sig min hand. 
En djävul förde den upp, en gammal vänlig läromästare 
Han ville bara visa hur värnlösas skräck tedde sig. 
Granen höll andan, morgonhimmeln stirrade förfärad 
över skräckslagna fält. Och från blomstren, 
från åbäddens vassar och skogarnas gömda kryp 
störtade blodet till hamrande hjärtat, 
till ärlemor, fladdrande 
i ångest mot min hand. 

Då drog djävulen ner min arm. 
Han hade bara velat visa 
hur värnlösas skräck tog sig ut. 
Han var en gammal vanlig läromästare. 


Florio: 
Säkra äro vägarna 
de outstakade, 
välkända de osedda stigarna 
i himlarummet, 
i vidöppna strålande himmelssalen. 

Trångt levde jag 
och luften var tung. 
Över åkrarna strök jag, 
kröp mellan tuvorna, 
spanade snålt i lorten. 
Men masken jag fann kväljde mig. 
Med smutsstänkta pennor 
vände jag vart slag 
vid evigt samma skogsbryn. 
Allt dummare stod solen öga 
över kvalmig jord. 
Så en morgon 
föll ett stort krav över mig. 
Utan att fråga 
vrok det mig på sin rygg 
och skar en klar väg 
till något som måste finnas. 

Nu spelar jublande 
över ändlösa löftesrika vatten 
frihetens obönhörliga vind. 
Saligt sjunga vingpennorna, 
de solbadade, 
de ovetande. 
En hand rör dem. Säkert 
ledes jag av osvikliga fyrar. 
Var stund öppna sig tusen kosor 
och jag tar den rätta. 

Jag ser, jag ser! 
Genom ögonlocken, slutna 
mot ljumma trägna vinden 
lysa bilder. Min palm, 
den stilla sjungande 
i guldstrimmade morgnar 
förtroligt talande till mig 
med sitt rasp mot muren, 
den vänliga, där jag bodde. 

Bodde jag där? 
Jag bara ser 
något som måste finnas. 

Jorden

















Mina fotblad klamra sig fast vid dig, de 
komma ditt hjärta närmast, ditt starka hjärta under klippan, under ängens och korniga grusets friska hud. 
Mina händer 
trängta att kittla din nacke med plogens 
grovkam. 
Och gärna min blick dröjer vid dina 
lockar och vid ögonen: de blondstripiga björkarna och speglande vattnen.

Grundval
















Tunn gumma, grå som gatan. 
Grå, subbig kasse dinglar tom. 
Ledsvullna fingrar plocka. 
Erbarmlighet och ynkedom. 

Skrämd blick, som ej ser utväg. 
Förstånd som bara löper vill. 
”Vart ska jag nu ta vägen? 
Vad ska jag arma ta mig till?” 

En dag som fattigåret. 
En färgsvag fläck som suges opp 
i gråhet utan inslag. 
Ett sophögsliv, en utskottskropp. 

En slit- och släplivsfulhet, 
oslitlig själv och redbart grå. 
Fast grund och stadig sockel 
för god ond son att bygga på.

100 år sen Södergrans död: Novembermorgon

 










De första flingorna föllo.
Där vågorna skrivit sin runskrift i flodbäddens sand
vi andäktigt gingo. Och stranden sade till mig:
Se här har du vandrat som barn och jag är alltid densamma.
Och alen som står vid vattnet är alltid densamma.
Säg var har du vandrat i främmande land och lärt dig stympareseder?
Och vad har du vunnit? Alls ingenting.

På denna mark skola dina fötter träda,
här är din trollkrets, från alarnas hängen
kommer dig visshet och gåtornas svar.
Och du skall prisa Gud som låter dig stå i sitt tempel
bland träden och stenarna.
Och du skall prisa Gud som låtit fjällen falla
från dina ögon.
All fåfäng visdom kan du akta ringa,
ty nu är tallen och ljungen dina lärare.
Tag hit de falska profeterna, de böcker som ljuga,
vi tända i dälden vid vattnet ett lustigt fladdrande bål.


Edith Södergran
Edith Södergran på ett fotografi från omkring 1918

söndag 19 november 2023

Novembersol

 
















Nu skänkes livets loppsup i.
Vass går en blåst kring galgen.
I lä bak murrig mästerman
vi krypa hop och lapa
snålt dröjande vår avskedsdrick.

Nu räcks åt oss som skola dö
den sista njugga bägarn.
Men vad är alla stinna stop
mot elden i den droppe
som blänker till förrn blicken släcks.


R R Eklund:


lördag 18 november 2023

Gud signe Lettlands folk


//: Gud signe Lettlands folk,
vårt kära fosterland,
Lettland välsigne du,
välsigne du oss! ://

//: Se landets döttrar le,
hör landets söners sång,
led oss i glädjedans,
vårt Lettland stärk! ://

fredag 17 november 2023

Besöket i hembygden

 














I novemberdagen lugna ljusa
satt jag i den gula skogen
där vid fönstret uti stugan;
ingen fågelsång i bokträd,
ingen källas gång in under snåren
i den låga dälden strax intill;
där var allt så tyst och bortdött,
det var tyst och bortdött i mig
liksom i den tomma skogen.

torsdag 16 november 2023

Det bästa tänkesätt jag vet bland ett friboret folk

 
















Jag håller av min' fäders bygd,
det gamla Mannahem,
där frihet, landets ärvda dygd,
förädlar var en lem.
Jag kallar liv och frihet ett,
men dö och träla lika lett
bland ett friboret folk.

Jag håller av vår svenska lag,
livsandan i vår kropp,
som utan lag är död ell' svag
och vändes ned och opp.
Jag håller lag för allas norm,
ja, Skaparens regeringsform
bland ett friboret folk.

Jag håller av vår kung och råd,
vårt huvud, lagens drift,
som är för våld och överdåd
samt självsvåld ett förgift,
som utav lagens helga själ
båd' styres själv och styrer väl,
bland ett friboret folk.

Jag håller av vårt riksdagsfolk,
vårt arvs förmyndare,
de svurna helga lagars tolk
och nya stiftande,
som svurit sig till Sveriges lag
och från allt eget självbehag
bland ett friboret folk.

Jag håller av förbund och tro,
men blott med lagens band.
Bort! att parti och agg skull' gro
i ett lagbundet land, 
när lagen yrkar allas väl 
och gör ett hjärta och en själ
bland ett friboret folk.

Jag håller av en ärlig man,
det är allena den,
som aldrig sviktar av och an
för ovän eller vän, 
som vet ej av att vara hal,
som aldrig är för pengar fal
bland ett friboret folk.

Jag håller av en patriot
som är åt landet hel
och uti rikets med och mot
uppriktigt tager del.
Jag håller av en sannings vän,
som tänker, talar blott för den,
bland ett friboret folk.

Jag håller av en oförskräckt 
och då behjärtad man,
när det behövs att tala käckt,
som även tiga kan,
när det behövs, i rättan tid
är färdig så till krig som frid
bland ett friboret folk.

Jag håller av så ädel färg,
i den var svensk bör gå.
Då skall vår sak som hälleberg
i alla väder stå.
Vår lösen vare: Lag och rätt!
Vet någon bättre tänkesätt
bland ett friboret folk?

(1759)








onsdag 15 november 2023

Några ord till min k. dotter ifall jag hade någon

 





















Min kära Betti! du blir stor,
du från din docka hunnit växa.
Utav din hulda, fromma mor
tag för din framtid denna läxa.

Uti den värld du knappast sett
så många öden förefalla,
men med ett glatt och sedigt vett
skall Betti segra på dem alla.

På livets bana varsamt gå
men tro ej allt vad ont man säger.
Vår värld, min Betti, är ändå
den allra bästa värld man äger.

Den är vad den beständigt var,
bebodd av kloka och av dårar.
Och, noga överlagt, den har
mer rätt till löje än till tårar.

För mycken misstro föder agg,
för mycken lättro ångrens smärta.
Tänk ej i varje ros en tagg,
ej dygd i varje manligt hjärta.

Väl dig, om jämt du följa vet
Försiktighet, den kloka gumman. 
Den, jämte känslig glättighet,
är av all vishet huvudsumman.

Med läsning öd ej tiden bort,
vårt kön så föga det behöver.
Och skall du läsa, gör det kort,
att såsen ej må fräsa över.

Ett odlat vett, en upplyst själ,
vad! kunna böcker blott det skänka?
Mitt barn, studera världen väl,
den ger dig ämnen nog att tänka.

Var mänska, Betti, är en bok,
lär dig att fatta rätt dess värde;
och minns, att oftast av en tok
den vise någon visdom lärde.

Men om lektyren roar dig,
väl! i förädling av ditt väsen
låt den då blygsamt röja sig,
men ej i tonen av beläsen.

En lärd i stubb (det är ett rön)
satirens udd ej undanslipper,
och vitterheten hos vårt kön
bör höra blott till våra nipper.

Lyd, Betti, lyd bestämmelsen,
sök ej att mannabragder hinna;
och känn din värdighet, min vän,
i äran av att vara kvinna.

Se denna mor i huslig krets,
som vet sitt sanna kall bevaka,
fullt med den ärelust tillfreds,
att vara värdig mor och maka.

Se ordning, mildhet, trevlighet
med blomster hennes fotspår hölja,
och heder, kärlek, tacksamhet
dess levnad och dess minne följa.

Behaget är med fliten släkt:
i nyttig snällhet sätt din heder.
Låt ärbarheten i din dräkt
bli sinnebild av dina seder.

Följ, Betti, smakens enkla bud,
låt aldrig flärden dig förtrolla.
All prydnad driven intill skrud
är blott affischen av en fjolla.

I sällskap sladdrets tomhet fly,
men sitt ej sluten som en gåta.
För tanklösheten plär man sky,
för mycken klokhet ej förlåta.

Välj uttryck utan brydsamt val,
se till, att du ej domslut fäller.
Och tala, Betti, håll ej tal,
du tror ej hur det oss förställer.

Giv skämtets udd sitt fina skick
i ord, som glättigt oförmoda.
Dock minns, man skrattar med en kvick,
men man bär aktning för den goda.

En lätting, slö till själ och kropp,
fann en gång livet bli en börda.
Då fann en annan lätting opp
att tiden genom kortspel mörda.

Välj nödigt detta tidsfördriv,
som, fast av sed och ton ej menligt,
är, tro mig, med ett verksamt liv
och själ och känsla oförenligt.

Märk, hur en skönhets blick är vass
i nit att korten lyckligt kasta. 
Märk, vid det lumpna ordet pass,
hur gracerna på flykten hasta.

Försiktigt även undanvik
all brydsam forskning i gazetten.
Vårt hushåll är vår republik,
vår politik är toaletten.

Bliv vid din bågsöm, dina band,
stick av ditt mönster emot rutan,
och tro, mitt barn, att folk och land
med Guds hjälp styras oss förutan.

När sig en kvinna nitisk ter
att staters styrselsätt rannsaka,
Gud vet, så tycks mig att jag ser
ett skäggbrodd skugga hennes haka.

Nej, slika värv ej stå oss an,
låt aldrig dem din håg förvilla.
Du skall bli gift - då vill din man
med tacksamhet din lärdom gilla.

Att giftas - ej ett ämne finns
mer rikt att i maximer driva;
men, goda Betti, hör och minns
det enda råd jag har att giva:

Den maka, som dig blir beskärd,
(märk denna stora hemligheten!)
var huld, om han är huldhet värd,
om ej - så var det i förtreten.

Tag händelser och öden lätt,
mitt barn, så bliva de ej tunga;
och, mellan oss, är det ett sätt
att än i åldern synas unga.

Min Betti, livet flyr så fort,
vad grym, vad oersättlig skada,
om, vid det lilla gagn vi gjort,
vi nekat oss att vara glada!

Må stojet och förströelsen
vid andras dom för glädje gälla!
I stilla nöjen sök du den,
det är för oss vi äro sälla.

Gör nöjet bofast i ditt hus,
äg i ditt hjärta samvetsfriden;
den gör vår uppsyn mild och ljus,
den rår på sorgerna och tiden.

Ja, Betti, livets sällhet njut,
men livets plikter ej försaka. -
Nu har min lilla läxa slut,
och till min söm jag går tillbaka.

tisdag 14 november 2023

Stiger ditt huvud

 
















Stiger ditt huvud, det sorglynta veka,
upp för min tanke i skymningen bleka,
sväller en sång i mitt hjärtas rum,
ödesbebådande, varslande stum. 

Människans huvud! Hur kring dig skälva
skimmer och vekhet och mörker som välva
hårda och tunga med frostsvart sus,
bittert beskuggande huldhet och ljus.

Fridfull, november, du sakta dig lägrar,
vilande syn för sinnet hägrar
lik din aftons glimmande rand
hän över dunkla och fjärna land.

Allt nu tyckes mig vänligt ljusna,
bron och strömmen och gatan frusna
hemligt förtroligt skimmer får,
här i den främmande stad jag går.

Blått om ditt huvud en höstrymd blänker
tindrande, strålfylld och sakta bestänker
blekgyllne håren och hjässan len
varmt med sin daggiga friskhets sken.

Aldrig, när en gång i livets kyla
icke du vet var ditt huvud skyla,
ana du skall att dig önskat väl
flyktige irrande främlingens själ.

Livet förrinner och ungdomens tider.
Året nu åter mot aftonen lider.
Döde skald, på min vandring igen
är du min ensamhets tyste vän.

Silvrade fält som i aftonen glimma!
En gång skall en i den mörknande timma
se mot mitt ögas fjärmade ljus -
Strålar och skimmer och vemodssus.

Blekt i den fallande aftonens grånad
framgår ditt huvud i frid för min trånad.
Fälten försvinna och gårdar och trän
långt bland de tätnande töcknen hän.

Vinden har tystnat och bladen alla.
Sakta ur molnen börjar regnet falla.
Stjärna i klarhet i himmelens gräns,
länge o än på den mörknade vägen gläns!

Städernas susande, konstens rusning,
människoskönhets eviga brusning
väckte förtvivlan och tärande brand,
ångest och törst till ohinnliga land.

Men vid din skönhet nordiskt bleka
milda väder mitt hjärta smeka,
rinner min själ i en visa öm
vårlig och stilla i solig ström.


måndag 13 november 2023

Tillbedjan
















Som havet i julis solbris
så sval och berusande frisk är din kropp.
Snö och rosor.

Dagg i majskog, häggarna vid källan
ej så ljuvligt dofta 
som din doftande mun.

Bländande prakt av människa -
se stoftet, stoftet, där du träder,
kysser tillbedjande
stammande
slaven.

Nu har baronen gått till sina fäder


















Nu har baronen gått till sina fäder.
Baronen var den siste utav ätten.
Nu står han lik i sal'n med gyllenläder,
betraktad stelt utav familjporträtten.

För fönster hänga tunga draperier
och taffeltäckarn putsar vaxljusvekar,
en typ från Rococo'ens Sans-Souci'er.
Av gamla steg på bonat golv det ekar.

Ack min baron! Vem kunde fordom skämta
som du i sal'n bland vänner och bland viner
med cyniskt, gammaldags spirituellt behag.

Du slagrörd blev som gamla libertiner.
Se gula vaxljuslågor fladdrigt flämta
ett spöklikt sken kring dina nobla drag.


H Löwenhjelm:

söndag 12 november 2023

Varning

















Yill du, lätta visors skara, 
redan ut i villsam värld? 
Skulle klang och meter vara
pass och pengar på er färd? 

Mellan dukar och paletter,
penslar, terpentin, kopal 
har jag livet hemligt gett er 
i skizzböcker, hundratal. 

För att pröva livets gåva 
samlen I er nu till bok; 
sådant mod må visst jag lova, 
men jag räds, det går på tok. 

Från förläggarn till den snöde 
krämarn — tvenne tuppfjät blott! 
Ack, och gruvligt är det öde, 
all makulatur har fått. 

Svepas ni en dag kring sillen — 
och slikt händer, som man vet — 
på er far ej ovett spillen: 
ut — ni själva velat det!

A Fitger (målare och skald):


Till Vittoria Colonnas minne






















När du, min längtans mål, mitt hjärtas ankar, 
gick bort, som av den Högste det bestämdes, 
då stod naturen tigande och skämdes, 
ty bättre växt ej ur dess mull sig rankar. 

Var är du nu? — Förintad här jag vankar, 
se’n drömmens värld i spillror sönderklämdes. 
Nu göms i jord, vad hos dig kroppsligt nämndes, 
men himlen hyser dina fromma tankar. 

Dö var din lott: som dödlig blott, i gruset 
Gudomligheten kan sig uppenbara; 
men blott vad stoft var har med döden pliktat.
 
Själv lever du, din ära bor i ljuset, 
och oförvansklig skall den evigt vara 
i vad på jord du verkat har och diktat.

Mitt liv och kiv familjeliv

 
















Mitt liv och kiv
familjeliv
det är det bästa förhållande.
Med kaffe på sängen
och picnic på ängen
så blir det rent förtrollande.

Far och son

 
















De hade grälat som så ofta förr,
och sonen hade gått och låst sin dörr.
De hade brusat ut som man mot man,
och fadern kände ännu hur det brann
och bultade och sprängde i hans blod.
Det mörknade i rummet, där han stod.
Oktoberkvällen skymde hastigt på,
oändligt svårmodstyngd och hjälplöst grå.

Han skälvde som av köld, och så med ens
vek vreden för en ömhet utan gräns:
"Jag vet det där om frihet och om tvång;
jag själv har också sagt det så en gång.

Långt bortom år av tröghet känner jag
den första orons vita vingeslag.
Ditt otacksamma hån mot allt du fick,
ditt bittra trots, som isade din blick,
din sjuka längtan, som slog ut i brand
- jag borde svarat med att ge min hand.
Men varför vredgas jag och vill slå ner
ditt gosseraka trots och varför ger
jag någonting, som nästan liknar hat,
då hjärtat ville viska skyggt: kamrat?

Jag minns den tiden, då du än var min,
barfotalassen, vilken smög sig in
och gömde pannan i mitt knä och grät
- jag strök ditt huvud sakta och förlät..."

Han hörde tysta steg därutifrån,
helt nära dörren - stegen av hans son.
Den unge tvekade ett ögonblick
som om han ville stiga på - och gick.

G M Silfverstolpe:

Förlåtelse
















Blir rymden klarare när regnet piskat,
blir världen ljusare sen du har gråtit?
Du har ej bett om tillgift, har ej viskat
att du förlåtit.

Och därför går du stum den väg som väntar,
där glädjen stänges ut av gråa murar,
och ingen sol och ljuvlig himmel gläntar
ur tunga skurar.



Hilda Olsson (Kerstin Hed):

lördag 11 november 2023

Sonett 3: Han som av intet skapat all naturen


















Han som av intet skapat all naturen 
itudelt tiden, förut känd av ingen: 
han solens glans gav ena halva ringen, 
den andra månens lampa i azuren. 

Därav vart öde, lycka, slump tillskuren 
åt var och en, som födes här bland tingen, 
och se, jag erhöll på min lott skymningen 
allt från den dag, jag blev i linda buren. 

I kamp emot mig själv på jorden går jag — 
ty där det natt är, plägar mörkt det vara — 
av sorg åt all min vanmakt sönderriven. 

Dock har jag tröst ändå, ty dager får jag 
i livets natt ifrån den sol, den klara, 
som vart i födseln dig till fylgia given.

Sonett 2: Med dina blickar











Med dina blickar allting ljust jag tycker, 
på egna ögon är av starr jag slagen; 
i jämna steg med dig går jag betagen, 
och bördan känns mig lätt, som eljest trycker. 

Mot himlens höjd du jämt min ande rycker, 
på dina vingar evigt uppåt dragen; 
ja, kall i solsken, varm på vinterdagen, 
djärv eller rädd — jag följer dina nycker. 

Uti din vilja lever nu min vilja, 
ditt bröst det är, där mina tankar väckas, 
din själ, som ordets våg till läppen sänder. 

Jag liknar månen, himlens vita lilja,
som högt i skyn av blicken blott kan räckas, 
då solen med sin glöd dess fackla tänder.

Sonett 1: Se gyllne kransen






















Se gyllne kransen, hur han kan dig smycka 
och blomster in i blonda lockar mänger! 
Den rosen där, som djupast nedåt hänger, 
djärvs nätt och jämt en kyss på pannan trycka. 

Hur glad må ej sin lott din klädning tycka, 
där kringom skuldran smidigt den sig svänger, 
och halsen, dit en lock förirrad tränger, 
se’n han din kind har smekt — tänk, vilken lycka! 

Och därpå — se, hur lätt med korslagt snöre, 
och dock hur kraftigt, sidenlivets stängsel 
dig famnar — lyckligt blott din barm det röre. 

Men skärpet säger: låt den fröjd mig njuta 
att evigt få dig hålla i mitt fängsel: — 
hur skulle då min arm ej om dig sluta!



Mårten Holk, av ingen känd


Mårten Holk, av ingen känd,
knappt av hund och katten,
bodde i Vintappargränd
och drack bara vatten.

Satt och skrev på sin sextern
dammig i syrtuten,
drömde ständigt om qvatern,
men fick aldrig ut'en.

Hans diné var näst till svält:
bara sill på fatet.
Men så kom han ut i fält-
kommissariatet.

Mårtens lycka såleds gjord -
Högt han sätter hatten,
har grann rock och ståtligt bord,
smakar aldrig vatten.

Skrattar du min vän? Åh, tig,
drick och rök din pipa
och lär dig en gång av krig
nyttan att begripa!


A M Lenngren:
Anna Maria Lenngren (1754-1817), ur Svenska Familj-Journalen

fredag 10 november 2023

Post-scriptum



Luthers fria tro skall nu försvara
allt vad djärvast otron förehar.
Vill ock du mot hans församling vara
vad han själv mot påvedömet var?

Med Guds klara ord bestred han detta;
och att det förkasta, heter nu
att hans verk, som man förstör - fortsätta!
Skulle du så tänka, även du?

Hur du må din Schleiermacher skatta,
ingen kyrka byggs av honom dock.
Präst i Luthersdär ditt kall omfatta.
Hon är Kristi: därför står hon ock.

Kyrkor skiljas, tills en gång den ena,
ej med ögon sedda, ensam rår.
Men om var för sig ej kan förena
sina lemmar, allt ju söndergår.

Allt går sönder, om ej lärans enhet
knyter fast de troendes förbund.
Men, om Bibelordet i sin renhet
ej bevaras, vad har tron för grund?

Novemberbrev till en vän i staden

 













Det är så längesen jag hörde av dig.
Du har väl ditt, förstås, och ont om tiden.
Säg, är du nöjd med det som sommarn gav dig,
den vackra sommarn, snart och snabbt förliden?
Jag tänker mig att ni som bo i staden
där kvällens alla ljusreklamer brinna,
ni vet så litet om när höst går in
och solen gör sig redo att försvinna.

Men här är hösten verklighet och nära,
dess tyngd och blåst och suckan ha vi del i:
en drömlikt blek septembermånes skära
och bråda dagar innan Mikaeli.
Så lugnar allt. Då är det tid att tacka
för regn och sol och skördarnas förkovran.
Men svart och tungt står mörkret kring min kväll
och sorgset klaga svanorna i Hovran.

Och jag har svårt att låta tanken stanna
vid höstens gröda som i svett vi bärgat.
Det drar så fjärran vindar kring min panna,
så sällsamt sorl i träd som hösten härjat.
När mina tankar följa vindens banor
i svartan natt, är det på dig jag tänker -
jag vet, att inte heller du har nog
av det som arbetet och jorden skänker.

Just nu, kanhända, går du ut på taket
ifrån ditt bo högst i det gamla huset
och stödd på barriären drömmer vaket
som på en klippa ovan gatubruset.
Du står där tyst bland murar och antenner,
där vattnens vindar svepa nyckfullt fria.
Och över dig är skyn, och under dig
de branta gatudjupen i Maria.

Vad ser du väl? Den mörka Riddarfjärden
med vattnet brinnande av ljusreflexer,
din egen stad, den vackraste i världen,
med torn som sträva högt och vidd som växer.
Kanhända ser du ingenting av detta.
Kanske ur allt som lyser och som larmar
mot tystnadens och ensamhetens bad
i ordlös längtan lyftas dina armar.

Ty icke blott av bröd skall mänskan leva.
När natt går in och dagens ävlan stannat,
står själen upp ur fängelse och skreva
och ropar, ropar efter något annat.
I dagens tusen tomma intigheter
en mening med vårt liv vi fåfängt leta.
Mot mörka rymder över land och stad
gå tusen hjärtans frågor, ångestheta.

Möttes vi väl i samma ångestbölja,
fastän så långt, så långt ifrån varandra?
Och fick du svar? Jag ser, hur åren skölja
bort mer och mer av stigen jag skall vandra.
Jag vet hur hårt du prövats. Räck mig handen
ur detta vida mörker, syster kära!
Mot vinter gå vi, både du och jag,
och båda stå vi ensamheten nära.


Hilda Olsson (Kerstin Hed):