Ännu så händer det mången stund,
då vid kvällens trevliga härd
man träffar från kriget en gammal kund,
att man talar om Lotta Svärd.
Hur trumpen kamraten förut man sett,
får strax han ett blidare drag,
och de grå mustascherna krusas lätt
av leende välbehag.
Han minns hur ofta från stridens ras,
från segerns blodade fält,
han kommit tröttad och tömt sitt glas
i Lottas bräckliga tält.
Och han nämnder med glädje ett ord och par
om madamen och skrattar smått;
men han mulnar också, då du ler till svar,
om ej löjet är glatt och gott.
Ty en pärla var hon på krigets stråt,
och en äkta pärla också,
och något tålte hon skrattas åt,
men mera att hedras ändå.
Och var hon vacker, och var hon ung?
Hon räknade tjugo år,
sen tredje Gustav var Sveriges kung
och hon i sin levnadsvår.
Förrn den ädle kungen i Finland stred,
hon blivit en krigsmans brud;
och då trumman rördes och Svärd drog med,
så följde hon samma ljud.
Då var hon vacker. En läpp, en kind
som hennes så skär knappt fanns,
och mången krigare såg sig blind
på de bruna ögonens glans.
Men en vår är flyktig, en blomning kort,
och hennes, den blev ej lång,
i trenne växlingar gick den bort,
en tredjedel varje gång.
En togs av den första vinterns köld,
sent mildrad och tidigt sänd,
den andra blev första sommarens stöld,
den vissnade solförbränd.
En del, den tredje, som återstod,
den höll hon ej mycket värd,
den lät hon drunkna i tårars flod,
sen han stupat i striden, Svärd.
När det sista kriget med storm bröt ut
och hon syntes bland oss på nytt,
då mindes hon knappast sin fägrings slut,
så längesen hade den flytt.
Men vacker än, fast på annat vis,
för en krigsmans sinne hon var,
och ofta nämndes hon än med pris
som i blomningens bästa dar,
fast de forna löjenas högkvarter
nu hyste rynkor i flock,
och ögat ensamt var brunt ej mer,
men hela ansiktet ock.
Hon älskade kriget, vadhelst det gav,
mot-, medgång, fröjder, besvär,
och de gråa gossarne höll hon av,
och därför var hon oss kär.
Och om någon med Svärd vid hans fana stått,
var han säker att ej bli glömd;
åt sådana mätte hon fullare mått,
och för den skull blev hon berömd.
Så följde hon trogen och käck armén,
varthelst på sin marsch den kom,
och där skotten smällde och kulan ven,
där var hon ej långt bakom.
Ty de kära gossarnes unga mod,
det tyckte hon om att se,
och mente, hur nära hon striden stod,
"att hon ej var närmre än de."
Och om någon tröttnat i rök och eld
eller fått sig ett ädelt sår,
så "ville hon ha sin butik så ställd,
att han nådde en styrketår."
Och den grå butiken, den röjde också,
om akt på dess flikar man gav,
att den härbärgerat en kula och två,
och de kunderna skröt hon utav.
Nu lyssna vänligt och hör ett drag,
det sista av henne jag såg.
vi slutat Oravais blodiga dag
och gjorde vårt återtåg.
Med var hon, hade med möda fått
ur striden sin enda skatt,
sitt tält, sin kärra med käril och mått
och sin grålle, bruten av spatt.
Vi rastade. Lotta skötte sin sak,
höll disk, som hon förr var van,
men gömt var tältet, hon valt till tak
nu endast en skyrest gran.
Och sorgsen var hon, om än hon bedrog
med ett löje emellanåt;
hon sörjde de tappres sorg, och hon log,
men den bruna kinden var våt.
Då kom till henne, där så hon stod,
en sälle, en ung dragon;
hans blickar lyste av övermod,
och av spotskhet svällde hans ton:
"Häll i", så skrek han, "för ingen bang,
i afton vill jag bestå,
ty silver har jag, du hör dess klang,
och vänner kan jag mig få!"
Hon sköt på den stolte en vredgad blick:
"Det är väl, jag känner dig nu.
För en fattig moder i fält du gick,
men hur stridde i dag här du?
I mitt tält, där satt du försagd och vek
och kved att du sårad var.
Nu bär du rosor, då var du blek,
och såret, var finns det, var?
Säg ej, att din moder i graven bor,
att för henne gevär du ej tog;
si! Detta land är din gamla mor,
det är denna mor du bedrog.
Och hade du skatter, din ränsel full,
och ett hav att ösa dem från,
vid Gud, en droppe för allt ditt gull
jag gav ej en sådan son."
Hon knöt vid sidan sin näve blott,
det var så madamens maner,
Och den rike stormaren fann ej gott
att försöka närma sig mer.
Men ett stycke borta vid vägens rand
där satt en yngling allen,
på honom sänkte hon blicken ibland
med den blidaste stjärnas sken.
Det syntes, om närmre hans skick man såg,
där han satt mot geväret stödd,
att han följt med möda vårt skyndande tåg
och att rocken var genomblödd.
På honom såg hon från stund till stund
så moderligt varmt och rent,
som om varje glas, hon räckte en kund,
just varit åt honom ment.
Men då ständigt han sjönk blott djupare ner
i de sorgsna drömmars famn,
då tycktes hon ledsna att vänta mer,
och hon nämnde ynglingens namn.
"Kom", så hon sade med bruten röst,
"än finns här en pärla kvar,
kom hit, min gosse, ett glas ger tröst,
vi behöva den nu envar.
Du blygs? Vad mera! Jag vet det nog,
att ej guld i din ränsel du bär;
från ett torp i skogen till strids du drog,
och guld det skar du ej här.
Men där blod det gällde, där var du ej sämst,
det såg jag på Lappos slätt,
och vid Ruona där stod du på bryggan främst,
då det stormades, minns du det?
Sörj därför ej, om ett glas du tar,
för betalningen, den får gå;
ett glas för Lappo till godo du har
och för Ruona fullaste två.
Och stod han, Svärd, vid geväret än
med sin tappra, vänliga själ
och hade dig sett, hur i dag igen
du blödde och slogs likväl,
då stod du hos honom i denna stund
som en son hos sin köttsliga far,
och, så sant jag lever, på jordens rund
fanns aldrig ett ädlare par."
Soldaten kom, och hon fyllde sitt mått
för den tappre till yttersta rand,
och det feltes ej stort, att till råga hon fått
två tårar till däribland.
Det är länge sedan jag henne såg,
men hon bor i mitt minne dock,
och madamen kommer jag gärna ihåg,
och hon kan förtjäna det ock.
Ty en pärla var hon på krigets stråt,
och en äkta pärla också,
och något tålte hon skrattas åt,
men mera hedras ändå.
J L Runeberg:
