tisdag 19 juli 2022

På vulkanisk grund

















Vi lever alla på vulkanisk grund,
och när som helst kan marken skaka.
Vi kallas bort en outsäglig stund
och kommer aldrig mer tillbaka.

De hem vi byggt skall skonlöst sönderslås,
och tiden våra vänner skingrar,
och ingen döljer sig bak mur och lås
för Dödens mästermannafingrar.

Vi lever alla på vulkanisk jord.
Ej båtar det att gråta eller vaka.
Vi kallas bort av något okänt ord
och kommer aldrig mer tillbaka.

Till någon som dog i maj
















Du är här och ändå inte här.
Ingen vet hur långt från oss du är.
Vi kan gripa kring din svala hand,
men du vandrar i ett okänt land.

Ändlöst mörker släckte din pupill.
Dina ögonlock vi sluter till,
dina händer knäpper vi ihop.
Långt från liden ekar gökens rop.

Genom fönstret flyter doft från hägg,
som i blommor lyser vid vår vägg,
men vi tänker på den svarta mull,
som i vår skall öppnas för din skull.

Gräs och sand bevarar dina spår
i de marker, där du gick i går,
till dess sommarregnens milda gråt
sköljt den sista led du glatt dig åt.

Ingen vet vad döden innebär:
du är här och ändå inte här.
Redan sjunker du mot minnets ro
att bland alla glömda sedan bo.

Ung Akilles






















Han fick den sista tvagningen
i stormningen vid dagningen.
Lätt fradga stod kring munnen,
när elden var förbrunnen.

Rött blod rann ner från tinningen
och levrades i linningen.
En skärva slet bort tungan,
en skärva skar i lungan.

Hans ögon tiggde: Krossa mig,
från bojorna förlossa mig!
En ny krevad i diket
behändigt dolde liket.

Nu slipper han posteringen,
geväret och munderingen,
attacken och reträtten
i blod och smuts på slätten.

Om några år skall sipporna
strö blåa stänk bland klipporna.
Maskingevärens rassel
snart byts mot lövens prassel.

Vem minns en ung Akilles´ död
bland blod, som spilles röd,
när näktergalen sjunger
för nya vårars hunger!

Fuga och sorgebrev





















En stilla fuga spelar blåsten
i soluppgångens svala ljus.
I natt föll blommorna för frosten,
och som ett sorgebrev
jag ser, vad döden skrev
vid denna morgons tunna sus.

Ja, som en tung och svart epistel
om vänners död är denna skrift:
Till evig ro gick ros och tistel
från fattig åkerren
i nattens stjärnesken.
Må friden hägna deras grift!

Sitt amen spelar blåstens fuga:
Si, ingen natt skall vara mer,
och ingen vår skall le och ljuga.
En annan sommars blom
skall i sin rikedom 
ej minnas någonting av er.

Jag får ingenting behålla






















Jag får ingenting behålla.
Varför samla eller dyrka någonting!
Jag vill jordens kostbarheter sålla,
sikta dem som sand
och kanhända låta mig förtrolla
av en vattenklövers vita ring
och en fönsterrutas brand
under solens ässja i den ljusa natten,
då ett fläckigt nyckelblomster
gräver med sin bleka jungfruhand
här i myllan invid blanka vatten.

Jag kan ingenting förvara.
Blomman vissnar när den bräcks.
Som en främling vill jag bara
målmedveten fara
sevärdheterna förbi,
glädjas åt ett kvällsblankt vattens klara
solreflex
och en siskas muntra melodi.
Natt och dag går resan oavbrutet
mot ett rike utan framtid och förflutet,
där den rika dagen aldrig släcks.


Man äger ej snille för det man är galen





















Jag medger det – helt visst blev mången stor mans del 
att snava något fjät, att mörkna vissa stunder. 
Allt ytterligt är ställt på gränsen av ett fel: 
ju högre bergets spets, dess brantare därunder. 

Känn faran, dödlige! av snillets himlalån. 
Nyss Gud, nu åter mask, vad sänkte dig? – En svindel. 
Den stora spänningskraft, som lyft dig, snillets son! 
Vad är han? – Blott ett hår, blott tråden av en spindel. 

Han, som sin ära stödd på tjugu sekler ser, 
som högst bland skalderna i evigt lov regerar, 
visst slumrar han ibland, vår goda far, Homer: 
Horatii egna ord – förlåt, jag blott citerar. 

Där näst, o Edens Skald! står du vid snillets tron – 
men ... "Dödens avlelse av syndens hor med Satan!" 
... men ... Himlens kanonad! ... Är detta skaldens ton? 
Ej skrålet mera likt, av någon full på gatan? 

Blev då förvillelsen allena skaldens lott? 
– Är dårskap blott en frukt i Vitterhetens rike? – 
Nej, Vishet, Vishet själv är stängd av krets och mått; 
stig över, eller vik – och du är fäna'ns like. 

Du, som av äpplets fall för stjärnan lagar fann, 
som mätt kalkylens djup, och kluvit Ljusets stråle! – 
Också red du en gång till Bedlam, store man! 
från Apokalypsis uppå en musblack fåle. 

Och du, som människan det stora budord skänkt: 
att blott i tvivlets spår till sanningarna vandra! 
Du glömmer det – och strax bland virvlar, oförtänkt, 
du famlar yr och blind, som Mesmer, och vi andra. 

Men fast man någon gång i Solen fläckar såg, 
blir Månen likafullt, med sina fläckar, Måne. 
Fast Newton själv en dag i andefeber låg, 
blir Swedenborg ändå helt rätt och slätt – en fåne. 

I, narrar utan smak, som Gudarasande 
tron eder stora bli med stora skalders brister! 
I, narrar utan vett i Vettenskaperne: 
O Swedenborgare! O Rosencreutzare! 
O Drömmars tydare! O Skatters sökare! 
Nummer-punkterare, Magnetiserare, 
Fysionom- Alchem- Caball- och Harmonister! 
 
Er slutsats är förvänd. – En klok kan galen bli; 
den snille är i ett, kan vurma i ett annat: 
men tro at snillets höjd är höjd av raseri, 
se däri, mina barn, bedran I er förbannat. 

Förgäves sagt! – Nå väl, en genväg öppnas er: 
Pope puckelryggig var, Homer och Milton blinda. 
Att deras likar bli, gott folk! vad tarvas mer, 
än sätta puckeln på, och ögonen förbinda. 

Men lämnom skämtets udd! – För svagt dess vapen är, 
när Lagen ropar hämnd och Religionen blöder; 
när Samfundslugnet störs, och villan upprätt bär 
mot sanningen den arm, som sveket hemligt stöder. 

Då Skaldmö! rusta dig, då fatta mordets dolk 
och slå den djärvas bröst, att ärret evigt bliver! – 
Din känsla väckte dig att bli förnuftets tolk: 
Gå, lyd med värdighet den kallelse det giver! 

O Manhem! lika nämnt av gammalt mannavett, 
som gammalt mannamod; o säg, var skall du hamna 
ur dessa villors djup? – Ett år och ännu ett: 
och Bälten skall med blygd ett vidsträckt dårhus famna. 

Från dårskap är all last: all dygd av ljuset är. 
Ett brott mot vettets bud är brott mot Majestätet, 
mot Mänskans majestät, och dit, Regent! – ty lär, 
där fanatismen går, går upproret i fjätet. 

Förlåt mig sanningen, min Kung! – Förlåt den dygd, 
som häver skaldens bröst, som lyfter fria själar, 
som eldad för ditt lov skall se med lika blygd 
din spira sträckas ut till dårar, som till trälar. 

Men I, som bindelen på deras ögon lagt, 
anförare! – vad är den lön I efterleten? – 
Jag ser det – Ryktbarhet! allt lyder då din makt 
och dåren, dåren själv vill nå odödligheten! 

Välan, den väntar er. Oss väntar i dess famn 
den lagerkrans som mig, den tistel som er kröner – 
Hör det, o Eftervärld! Jag offrar deras namn 
till åtlöje för dig, och dina söners söner!

måndag 18 juli 2022

Bäret

Fragaria vesca close-up 4 cropped.jpg


Först ur fröets linda trånga
höja späda armar opp,
vaggas ljuvt av vindar många,
växa, grönska, skjuta knopp;

glatt i snövit oskuld blomma
ibland gräs i majfrisk vår;
smekt av blomstersyskon fromma,
svalkad milt av daggens tår,

le en sommardag, och redan
offra sina vita blad;
dröja stum och sluten sedan
ibland sköna blommors rad;

rodna lätt på ena kinden,
utav solens stråle kysst,
gungas av den yra vinden,
drömma mognande och tyst;

dricka ljus ur solens källa,
känna ljuvt en inre glöd
genom alla ådror svälla,
gömma kinden varm och röd;

glädja dig, som fick mig finna;
dofta än en liten stund,
le, och brytas, och försvinna
vid en kyss utav din mund!

Vid ett slåtteröl i Kannik

 















Om Kannik fordom munkar rådde
(i Lund vill ej den släkten dö),
som sovo, mässade och spådde
och åto själva upp sitt hö.

Nu har man klokare kanniker,
som tagit bättre seder an:
ett glas man i det gröna dricker,
och på parnassen dansar man.

Och flickor ha vi med tillika
av hälften rosor, hälften snö,
och muntra präster, som predika
för flickorna: "Allt kött är hö."

Allt kött är hö, och hö´t skall falla,
och blomstren skola huggas bort.
I stackars flickor! för er alla
är bärgningstiden innan kort.

För rosorna är sådant skada,
men fruarna de le därvid
och tacka Gud och äro glada
att vara stackade i tid.

 
E Tegnér:
Esaias Tegnér målad av Johan Gustaf Sandberg, cirka 1826.

söndag 17 juli 2022

En tankfull fiskare satt en gång

 




















En tankfull fiskare satt en gång
och hörde vår Herre tala.
Så skönt ej klingade änglasång,
ej silver i kungasalar.
I fiskebåten vår Herre satt
och folk i mängder på stranden glatt
nu lyssnade till Gudsordet.

Nu Simon! sade Gud Faders Ord,
då han sin predikan slutat,
ta åter åror och nät ombord,
bemanna på nytt din skuta!
Långt ut på djupet nu garnen sätt,
det är på tiden om jag ser rätt,
och sen följs vi åt på vägen!

Ja, Mästare, sade Simon matt,
det kunde vi gott behöva.
Vi slet förgäves vår långa natt,
ditt ord är dock värt att pröva!
Från tvivel var han alls inte fri,
men spegla, tvivlare, dej däri:
han gjorde som Herren sade!

Så avbröt Simon sin middagsrast,
men strök nästan med på kuppen!
Hans skuta krängde och nätet brast,
en jättefångst - hur få upp den?
Han till sej vinkade vänner då,
av fiskar fulla blev skutor två
och började nästan sjunka.

Då fiskar-Simon det tecknet såg,
han föll ner för Jesu fötter
och sade: Herre, ifrån mej gå,
i synd har jag mina rötter.
Men Herren sade: Var inte rädd,
nej, följ mej bara och var beredd
att människofiskar fånga.

Så gjorde Simon sitt bästa val,
hos Ordet han gick i skola,
och folk han fiskat i tusental,
de skiner nu klart som solar.
Men än finns arbetstillfällen i
det stora människofiskeri
som Herren och Simon grundat.

Än finns på jorden ett fiskarlag
som kallas Sankt Petrus gille,
så folk kan fiskas ännu idag
som Mästaren Jesus ville.
Från mörkrets rike de förs till Gud,
där fritt de evigt far in och ut
och glädjen dem alltid följer.

Med ljus vi kommer, med kors vi går,
vi vill ingen själ bedraga.
Det vet ju alla vi kallar på
att synden de ska försaka.
Vi visar öppet vårt livsuppdrag,
vårt nät vi lägger på ljusan dag
och inte i trånga vikar.

På hjärtedjupet vi lägger ut,
där bottnar ej ytligheten.
Vi lägger nät på vår Herres bud
och bärgar för evigheten.
Men den som bara till tiden trår,
då ej ett endaste ord förstår
och grips ej av det vi talar.


N F S Grundtvig:

En svältande bonde i Öre

Treöreslimerick från nödåret 1867
(av skillingtryckskaraktär)

En svältande bonde i Öre
for bort på rent vårvinterföre
en försommardag
- mer vet inte jag.
Ack, den som har öron, han höre!

lördag 16 juli 2022

En Måne dock, som milt i natten skiner















En Måne, dock, som milt i natten skiner,
är bättre än en Sol, som redan har gått ned.
På enslig stig jag övergiven går, och blåsten viner.
Jag har ej sol och ingen måne mer.
Gud han sig förbarme
över mig, den arme!
En liten måne,
o Herre, du mig låne!


C J L Almqvist:

fredag 15 juli 2022

Evighet
















En gång var vår sommar
en evighet lång.
Vi strövade i soldagar
utan slut en gång.
Vi sjönk i gröna doftande
djup utan grund
och kände ingen ängslan 
för kvällningens stund.

Vart gick sen vår evighet? -
Hur glömde vi bort
dess heliga hemlighet?
Vår dag blev för kort.
Vi strävar i kamp,
vi formar i strid
ett verk, som skall bli evigt
och dess väsen är tid.

Men än faller tidlösa
stänk i vår famn,
en stund då vi är borta
från mål och namn,
då solen faller tyst
över ensliga strån,
och all vår strävan syns oss
som en lek och ett lån.

Då anar vi det villkor
vi en gång fick:
att brinna i det levandes
ögonblick,
och glömmer det timliga,
som varar och består,
för den skapande sekunden,
som mått aldrig når.

Valborgsnatt





















Sent omsider står jag vid ödenas berg.
Runtomkring som ovädersmoln
skockar sig formlösa väsen, skymningsdjur,
svartvingade,
fosforögda.
Stannar jag? Går jag? Vägen ligger mörk.
Stannar jag fredlig här vid foten av berget,
då rör mig ingen.
Lugn kan jag se deras kamp som en dimmans lek i luften,
själv blott ett vilset öga.
Men går jag, går jag, då vet jag ingenting mer.
För den som tar de stegen
blir livet saga.
Själv eld
skall jag rida på ringlande eldormar.
Själv vind
skall jag flyga på vingade vinddrakar.
Själv intet,
själv förlorad i stormen
slungas jag död eller levande fram, ett öde framtidstungt.


En ny dag















En natt har åter övergått i dag
och nåden möter oss i morgonljuset.

Denna dag ett liv, en skapelsedag
då evigheten genomlyser nuet.

Här i vår mitt är du som evigt är
som alla världar utgår från och återvänder till.

I dig våra rötter, vår källa till glädje
alla våra källor, vår frihet.


©Margareta Melin (publ. med förf:s tillstånd)

M Melin: 

Rör vid mina ögon










Sanningens ande, rör vid mina ögon,
så att det min syn förvänder vändes rätt.

Ge mig idag det mått av ljus
som skärper synen och inte bländar.

Befria mitt samvete från ansvar som inte är mitt
och från skuld som du, min Gud, inte tillräknar.

Jag vill leva idag medveten om din närvaro
och se din nåd som famnar ofullkomligheten.

Med mitt öga se, med mitt öra hör.
Med mina händer handla, i mitt hjärta var.


©Margareta Melin (publ. med förf:s tillstånd)

M Melin: 

Bara hos dig

















Bara hos dig
söker min själ sin ro.

Du är min vila
min hemliga tillflykt, mitt hem.

Bara hos dig
söker mitt barn sin mor.

Du stillar min törst och tröstar.
Din mjölk är läkande nåd.

Du är skyddande famn
för det sårbara, ofullgångna.

Du är styrka och rot
för det nya som växer och våndas.

I frid vill jag lägga mig ner
och i frid ska jag somna in.

Som ett barn kan jag vila hos dig
i tillit och i ro.


©Margareta Melin (publ. med förf:s tillstånd)

M Melin: 

Du som ville mitt liv















Du som ville mitt liv
och har skapat mig 
efter din vilja -
allt i mig känner du
och omsluter med ömhet:
det svaga likaväl som det starka
det sjuka likaväl som det friska.

Därför överlämnar jag mig åt dig
utan fruktan och förbehåll.
Fyll mig med ditt goda
så att jag blir till välsignelse.
Jag prisar din vishet
du som tar till dig
det svaga och skadade
och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.

©Margareta Melin (publ. med förf:s tillstånd)

M Melin: 

Nu är allting enkelt





Nu är allting enkelt
allt på plats.
Du är i mig:
mitt liv, min frid.
Jag är i dig:
omsluten, bevarad.
Orden
behövs inte mer.
Allt mitt är ditt.
Allt ditt är mitt.


©Margareta Melin (publ. med förf:s tillstånd)

M Melin: 

Tack för barnen

 









Du som är kärlekens källa
och livet i vårt eget liv
tack för barnen ibland oss.
Vara människa
och leva i denna värld är inte lätt.
Bevara dem för det alltför svåra.

Tack för ditt ljus i deras hjärtan
din närvaro i livets alla skeden.
Må de få erfara kärlek
och ge kärlek vidare.
Må de glädjas över att finnas till
och steg för steg finna sin väg.
Din välsignelse över dem
och över oss alla!


©Margareta Melin (publ. med förf:s tillstånd)

M Melin: 

Välsignelse över jorden

 












Välsignelse 
över jorden
vår vackra blå planet
vårt hem i kosmos.

Välsignelse
över all god vilja
alla handlingar
i uppriktighet och kärlek.

Välsignelse
över ljuset
i människornas hjärtan.
Må det växa sig starkt
ta mörkret i famn
föda fred och försoning.


©Margareta Melin (publ. med förf:s tillstånd)

M Melin: 

torsdag 14 juli 2022

Små grodorna

Grasfrosch auf Stein.jpg


Små grodorna, små grodorna
är lustiga att se,
små grodorna, små grodorna
är lustiga att se.
Ej öron, ej öron,
ej svansar hava de,
ej öron, ej öron,
ej svansar hava de.
Ko ack ack ack,
ko ack ack ack,
ko ack ack ack ack ack,
ko ack ack ack,
ko ack ack ack,
ko ack ack ack ack ack.

Till Paris















Till Paris, till Paris
vill jag rida på en gris.
Det kan ta några år,
men jag tror nog att det går.

Till Paris, till Paris
cyklar vi naturligtvis.
Det kan ta några dar,
men jag tycker att vi drar.

Grunden för all metafysik






















Och nu, mina herrar,
ger jag ett ord att fästa i tanken och minnet,
som grundval och slutsten också för all metafysik.

(Så till studenterna den gamle professorn,
av många åhörd, vid slutad kurs).

Vi har läst om de nya och gamla, de hellenska och tyska systemen,
Kant har vi läst och begrundat, Fichte och Schelling och Hegel,
läst om Platons läror, och Sokrates större än Platon,
och länge läst om Kristus, den härlige, större än Sokrates - forskat och klarlagt.
I dag ser jag nu tillbaka på hellenska och tyska system,
ser alla filosofier, ser kristna kyrkor och sekter.

Men bakom Sokrates ser jag klart, och bakom Kristus den härlige ser jag
människans kärlek till sin kamrat, bandet mellan vän och vän,
mellan äkta makar, man och hustru, mellan barn och föräldrar,
mellan stad och stad, mellan land och land.





Gräsets sång
















I går låg jag slagen
i skurarnas ström.
Nu reser jag mig tvagen
ur förnedringens dröm.
Jag läser i ljuset,
jag hör i morgonsuset
med bävan livets eviga
budord: "Glöm!"

Jag blixtar såg splittra
den ädlaste ek,
och bergen såg jag vittra
i tidernas lek,
men starkare än båda
ur vintrarnas våda
står jag i tusen vårar upp,
odödlig och vek.

Min rot är fäst i döden,
i de multnades bo.
Jag minns ej deras öden,
men jag känner dem gro.
De gångnas ande bävar
i klargröna vävar
och mognar till ett evigt nu
i gräsmarkens ro.

De dödsdömda
















Vid den stora rättegången,
efter domen, efter talen,
höll de dömdas tysta tankar
samspråk i den tysta salen,

sa den ene till den andre:
"Nu vet ingen hur det går oss.
Kanske är det snarast början
på ett verk, som återstår oss.

Dina drag är mycket bleka,
vita som den vita glöden,
levande som lågor lever.
Ännu har vi långt till döden.

Brinnande och utan fruktan
går vi till det bittra sista,
brinnande och utan fruktan
stiger anden som en gnista.

Den kan drivas långt av vinden
genom vidder tomma, kalla,
men där skogen står som torrast,
ska två heta gnistor falla."