Sång bland ärkestiftets i huvudstaden tjänstgörande präster

(Dem tillägnad)

Ärat vare deras kall,
som i lärdomen arbeta
och i tidens natt och svall
visa att de vägen veta,
lära världens ljus och dygd,
så med gärningen som orden,
nit för konung, lag och bygd,
och en himmel över jorden!
Ärat var prästens kall!

Högsint vare deras hug,
lyftad över flärd och yta!
Varken smicker eller trug
deras ädla kraft må bryta!
Lyssnande till himlens röst,
mänsklig ordning undergivna,
bäre de i samma bröst
Guds och likars rätter skrivna!
Högsint vare prästens hug!

Stilla vare deras gång!
Bland de larmande i tiden
deras tal och deras sång
ljude kärleken och friden!
Fruktrikt, om och obemärkt,
deras verk sitt upphov prise,
och till den, som kraften stärkt,
tacksamhetens frågor vise!
Stilla vare prästens gång!

Fröjdfullt vare deras mod!
Ej för lyckan må de slava!
Tänke, deras sak är god,
därför må den framgång hava!
Världens gunst ej söke de,
ej sin vinst av andras skada,
vilje dem blott goda se,
och sen glädjas med de glada!
Fröjdfullt vare prästens mod!

Fridfull vare deras lott!
Motgång må dem ej bedröva,
ty av den, som ger allt gott,
få de väl vad de behöva.
Friden styre deras lopp,
så de ungas som de gamlas,
tände hoppets fackla opp,
när till färden de församlas!
Fridfull vare prästens lott!

J O Wallin:

Världens religioner

 Pedagogisk dikt för den mognare ungdomen

Nu så är rabbinen nyter,
då i templets pelargång
han hör portens proselyter
stämma upp en vallfartssång.

Roparen från minareten
kallar muselmän till bön:
"Bedjen, kämpen, då I veten
paradiset blir er lön!"

Nunnan sig i cellen späkar
under blodigt gissel böjd,
likväl, Brigham Young, du nekar
ogift kvinna himlens fröjd.

Popen framför helgonnischen
böjer fromsint sina knän,
medan virke till fetischen
kaffern tar bland strandens trän.

Upp Madame Blavatsky stiger
på sin talarstol i dag.
Lyssnarkretsen stilla tiger
vid dess tal om Karmas lag.

Medicinmannen vid stranden
frambär offer för sin klan,
manar fram "Den store anden",
aktad högt av indian.

Under Buddha ligga välden,
länder under Con-fu-tse.
Parsern ber till rena elden,
stjärnan dyrkas av kaldé.

Laman läser Ramajana,
läser sanskritpoesi,
och han längtar till Nirvana,
där han allt får strunta i. 

H Löwenhielm:

General William Booth tågar in i himlen

I.

(Hårda slag på bastrumma)

Booth, som själv slog trumman, förde an.
(Är du tvagen i Lammets blod?)
Helgon log i tårar: "Det är han!"
(Är du tvagen i Lammets blod?)
Spetälsksjuka följde, led vid led,
mördare ur dikesdyn slank med,
sminkad sköka, likblek morfinist -
vrede, lusta, vankelmod och brist -
tärd asket med andedräkt som mull,
otvådd här, som led för Dödens skull.
(Är du tvagen i Lammets blod?)

(Gitarrer)

Tolv vrak från vart av världens slumkvarter
drog fram i tåg. (Booth ville helst haft fler).
Där sken var fana i Guds vida värld
med ärans led från överjordisk härd.
Högt sjöng flickor vid gitarrers klang
ord, som hänfört ur extasen sprang:
"Är du tvagen i Lammets blod?"

Halleluja! O vilken syn att se
tjurhalsad fånge, fri från bojor, le.
Gossar blåste smattrande fanfar
upp mot gyllne synd, stor, underbar.
(Är du tvagen i Lammets blod?)


II.

(Långsammare och mjukare slag på bastrumma)

Booth dog blind. Tron ledde honom än -
Gud, som tog ögats ljus, gav trons igen.
Booth gick främst med ledarns fasta steg:
örnuppsyn i skarp relief. Han teg.
Skägget fladdrade. Okuvligt stark
drog han dristigt in på helig mark.

(Ljuv flöjtmusik)

Jesus stod i slottets port och såg
med lyfta händer på de armas tåg.
Booth såg intet. Skaran i hans vård
slingrade sig fram på slottets gård.
Då stod med ens var man i trasarmén
fläckfritt ljus i klädnad, ny och ren,
rak var lytt, frisk var av plågor tärd,
och blinda ögon såg en ny, skön värld.

(Högre och snabbare slag på bastrumma)

Skökas och megäras sår försvann.
Inget hat i krymplings hjärta brann.
Skön prästinna, ren efeb steg fritt
fram likt härskare från skogars mitt.

(Väldigt korus av alla instrument. Tamburiner i förgrunden)

Var vinge blänkte, var sandal var snörd.
(Är du tvagen i Lammets blod?)
Av skarans larm blev änglasången störd.
(Är du tvagen i Lammets blod?)
O, ropa "Frälsning!" Där skred härligt fram
kungar, återlösta av Guds Lamm.
Gitarrer knäppte. Tamburiners ljud,
som väckts av drottninghänder, lovsjöng Gud.

(Ödmjuk sång utan ackompanjemang)

För Booth var blicken inte längre skymd.
Nu såg han Herren genom flaggfylld rymd.
Tyst räckte Kristus kronan fram som lön
åt Booth, soldaten. Mängden sjönk i bön.
Booth såg med blick i blick Guds majestät
och föll på knä i helgons mitt och grät.
(Är du tvagen i Lammets blod?)

N V Lindsay:

Belsassar är drucken av vin och mätt

Belsassar är drucken av vin och mätt.
För den siste av Nebukadnessars ätt
små fötter låt dansa kring salens fontän,
som stenarna vätt.
Ty konungens själ vill sväva hän.
Belsassar är vägd och befunnen för lätt.

På tinnarna brinna lågorna matt.
Över staden hänger en glödhet natt.
Nu har konungen gästabud i sin sal.
Hör sånger och skratt.
Hör klang av oboë och cymbal. -
Belsassar! Din själ skall tagas i natt!

H Löwenhielm:

Lützen

De drabbat samman med dunder och knall
i höstdagens ljusningstimma.
Det smattrar från gravar och dikesvall,
det blixtrar i gulgrå dimma.

Kanonen plöjer bland rök och damm
i åkern för blodigt säde,
och fäktande fylkingar flyttas fram
som brickorna på ett bräde.

Att segra, segra i dagens kamp
är ringaste ryttares tanke
ännu, då han fallande griper i kramp
sitt tag om springarens manke;

och pikenerarn riktar sitt järn
ur markens blodpöl att stinga
den överridande kyrassiern,
som brusar på löddrig bringa.

Soldaten blint in i faran går,
att döda och dö är hans gärning,
men fältherrn han ser huru spelet står
och kastar sin tunga tärning.

Där är han, där syns han i sträckt galopp,
se, plymen på hatten nickar!
I kyller hans jättegestalt söks opp
av vänners och fienders blickar.

Sin sviktande flygel han själv för an
och leder i handgemänget.
Han vågar sitt liv som en simpel man,
och skidan är tom i gehänget.

Nyss var det hövdingen blott -- i hand
den korta staven med tuben.
Med klinga dragen, med blick i brand
nu Mikaël är det, keruben.

Nyss krigarekungen med rynkat bryn
behärskande drabbningens vimmel;
nu ärkeängeln, som slår ur skyn
och vänder om till sin himmel.

»Framåt över graven i segerfärd,
för oss filistéerna flykte!
Framåt med Herrans och Gideons svärd,
i dag våra mödor vi lykte!»

Han bärs som på stormens vingar framåt
i dimman, där salvorna braka.
Likt hagel det smattrar mot harneskplåt,
och hästarne stryka tillbaka.

»Framåt, mitt småländska rytteri!
Framåt, mina tyska bröder!»
Förgäves, förgäves -- de efter bli.
Då ropas det: »konungen blöder!»

I famnen på Pappenheims mörka tropp
hann ingen den vacklande följa.
Det gula kyllret slöks ensamt opp
av järnmännens rasslande bölja.

Ett anskri, som går genom märg och ben:
»O Gustaf, vår konung, vår fader!»
Med båda linjerna smultna till en
gå rytande fram hans brigader.

Nu flyktar kroat och nu viker vallon
och stupade manshögt begrava
friedländarens kallnade, stumma kanon --
sin seger martyren skall hava.

Det feltes ett ord i hans hjältedikt,
det ordet, som kröner bedriften;
de sörjande veta att fylla sin plikt,
i blod ge de slutunderskriften.

De segrat. På fältet i skön parad
de hedra sin älskade herre,
men fallna beteckna slagordningens rad,
de levande äro de färre.

* * *

Vid Lützen, på bakgrund av aftonskyn,
med dimmiga droppar på kinden
jag såg det -- en blodig, dallrande syn,
som flyttades undan av vinden.

C Snoilsky:

Slåtterölet

Så, liten dräng, var nu snäller och snar,

häng upp din lie, göm sänna och sticka,

ställ där bredvid, vad du skänkte din flicka:

räfsan, utkrusad, mångfärgad och rar.

Borta där vassen så frodig och lång

speglar sitt ax i det rinnande vatten,

ej har du njutit en blund hela natten,

svettats allenast i möda och tvång.

Måltiden väntar dig rättnu på stund,

lövet är golvet i kök och i stuga,

och över bordet sig geting och fluga

fröjda åt grisen med blomstret i mund.

Slåttarne in, både svenner och mör!

Den som vill dansa han måste ock äta.

Var är min dotter? - "Hon kammar sin fläta

uppe på vind med en spegel framför." -

Än den där huggarn på äng och i fält,

han med mustachen - jag menar soldaten? - 

"Här, mor!" - Än han, som skall läsa för maten,

han, som i kyrkan plär skrika så gällt? -

"Sen klockan tre - nej, halv fyra hon slog -

har han på nattstugan sträckt sig på bänken.

Då ungefär hördes skramla i skänken,

och - jag förmodar - sin gynther han tog."

Synd är om saten - förlåt mig, jag svor!

Mycket han tål ej, det veta vi alle. -

Tyst! Jag ser redan hans grånade skalle,

där hela socknens förnumstighet bor.

Sätt er, go´ vänner! Var har jag min värd?

Fyll i ett glas åt min granne till höger!

Den där till vänster, han är lite tröger;

själv är mig vården om honom beskärd. -

Laget blir muntert, det plägar så gå,

och man förtäljer varann sina öden:

En har på böljorna simmat om döden,

en har i brottning rått ensam på två.

En nyss har hägnat en gärdsgård av sten -

maken ej finns i sju konungariken,

kullrat sin åker, fördjupat dess diken;

ej camillblomma mer doftar på ren.

Klockarn en gång har det högsta av pris

vunnit för sång (om han just ville skryta).

Far själv har doppat i kongelig gryta

fler gånger om uppå riksdagsmansvis.

Och granadören! hör nu bara på:

"Jo, jag har varit vid världenes ände,

där upp och ned jag på hundturken vände;

måste så hem rabulister att klå.

Mitt uti Stockholm det byket höll hus,

skrällde på kungen och mästrade lagen.

Men jag dem såg liksom kalvar i hagen

dansa, när krut jag fick bjuda till snus."

Drick, broder hjälte, och ät med reson:

smaka på gröten. Låt se du kan rimma! -

"Gröten är kokad i aftonens timma

utav vår matmor, min gunstig patron!

Gräddad han är av en jungfru med ring,

sockrad av finaste svanvita händer,

tecknad med täckaste rutor och ränder.

Skål, mor och dotter. Drick, laget omkring!"

Kors, vad den Stolt är i kvickhet sig lik!

(Högre vältalighet snart likväl prålar).

Blås i trumpeten, ty nu komma skålar!

Tala går alltid så lätt vid musik. 

Bägarna fulla, go´ vänner! Nu hållt!

Skål för den dyrkade åldrige kungen!

Skål för mitt land - och den dyrbara ungen,

som nitton år se´n förtrollade Stolt!

Skål, rotebonde! Gud löne din flit,

skydde ditt hem ifrån brand och all skada!

Aldrig må tomte i stall eller lada 

bortbära strå, men väl draga dem dit!

Skål, slåttermanskap i grukt och i blom!

Skål för er alla, I trettionie,

som denna natt blötte räfsa och lie!

Den, som blev uddan, må se sig därom.

Vad är för dato? Den tjugonde. Gott!

Skål, Margareta, Johanna, Malena,

Emma, Kristina - med Jakob allena!

Skål på den fisken! I vatten han gått.

Gårdagens drottning, du även i kväll

blir det, jag spår: din skål, lilla Sara!

När innan kort ditt bröllop skall vara,

har jag nog kvar en patron till en smäll.

Grannas ej, pojke, och sitt ej så fin!

Svara på skålen! En skälm den som smuttar!

Nykter man aldrig på tiljorna skuttar,

sade kaplan häromdan på latin.

Men - se åt planen, där brunnsvågen grå

lutar sig högt över torvtäckta skjulet,

där tuppen stojar gullfransad på hjulet,

se, vilka blomstrande skaror där stå!

Borta vid logen på trappa, i glugg,

se, hur de trängas! Ack, se hur det myar!

Gossar och flickor från torp och från byar - 

kanske från stan en och annan i mjugg!

Och vilken mångfald i känslor och skick

bor i det rörliga, brokiga vimmel!

I månget öga, en aftonens himmel,

brinner ett stjärnskott, en kärlekens blick.

Spelman, om hjärta i bröstet du har,

släng i dig tårtan och stäm dina strängar!

Hartsa din stråke, med armen gör svängar,

stampa i golvet! - Här har vi vår karl.

S J Hedborn:

Vinterorgel

Ditt tempel är mörkt och lågt är dess valv,

Allhelgonadag!

Där slocknar sommarens hymn som ett skalv

av klämtande slag.

Sin mantel river den svarta sky,

och lundarnas bleknade trasor fly,

och natten mässar om allt som är dött,

allt hö, allt kött.

Det dagas ånyo, det klarnar så vitt,

det blånar så vasst.

Det växer en värld ur förgängelsens mitt,

en vit och fast.

I frostiga kvällar skönjs en arkad

med pipor av silver i glittrande rad,

nu reser vintern sitt orgelhus

ur mörker och grus.

Nu höves ej lövens lösa lek,

ej susande äng.

För svag är den saviga bågen, för vek

är blomstersträng.

Men furan på höjd och granen i dal

de ljuda alltjämt som en sträv principal.

Cecilia stämmer sitt instrument

till Guds advent.

Nu ligger det stora tempeltun

som en liljevret.

Drag an registren, drag dov bordun,

drag gäll trumpet.

Stäm upp för din konung, du stämmornas mö!

Han kommer på gången, den flingor beströ,

och stilla ekar ett svävande svall

från himmelens hall.

Tungt trampar Eol, alltid beredd,

sin flåsande bälg

och håller väderkistan försedd

från helg till helg.

Där väntar nordan på nyårsny

att stöta i smattrande horn av bly

och östan att följa med herdesång

de vises gång.

Du höga orgverk, jag är en man

i din menighet

och samlar din mångfald, så gott jag kan,

till enighet.

Nu lär min ande din egen ton,

den fulla klangen, den djupa ton,

att jag må gå som på sabbatsfärd

i min vintervärld.

Från tidig skymning, då lamporna tänts

i östligt kor

och vintergatans valvsegel spänts

av flammande flor,

det susar ibland intill gryningens väkt,

som stjärnornas lugna andedräkt,

en enda ton, en glasigt klar

och underbar.

En fimbulnatt som i hedenhös

med bävan jag hör,

när svällaren öppnas och blästern går lös

ur flöjtverk och rör.

Det skallar basun som i håligt trä

av knäckta ekar som sjunka på knä,

och stämmor dansa i vild mixtur

som rykande ur.

Jag vill gå ut en violbrun kväll

bland isig björk

och höra den strykande violoncell

som sväller mörk;

och jag vill höra i fastlagskoral

det växande visslet av salcional,

den första vårliga eolin

i morgonens vin -

till dess Maria går skär av sol

på skarens glans

och fäster kring skogens mörka kjol

en hasselfrans

och säger: "Syster, det töar från kvist.

Nu vila, du vita organist!

Av musikanter ett brokigt band

styr upp mot vårt land."

E A Karlfeldt: 

Novemberdag

Novemberdag, Allhelgonadag.

Vissna löv på Allhelgonadag.

Luften är grå och vinden är svag,
vinden lyfter i löven lätt.
Nu virvla de tunga, tätt. 

A Wallengren (Falstaff, fakir):

Vägskäl

Ljus såg jag lysa, ja, gudaljus på de eviga topparna.

Saliga vandrade där i en bävande mystisk glans,

genomlysta av Gud som av solen de fallande dropparna,

genomlysta av vilan i världar, där tid ej fanns.

Ve mig, min fot är för tung för de svindlande höga stigarna,

ve mig, som danats av mull och vars tanke är stål och sten!

Aldrig jag finner en plats bland de drömmande saliga tigarna,

aldrig min hjässa skall krönas av skådandets helgonsken.

Dig vill jag söka, min Gud, i det enkla, det gråa, föraktade,

dig vill jag söka i världen, i vardagens strävan och id.

Himmelens gyllene stillhet, varefter mitt hjärta traktade,

är den förmer än din möda, din heliga, brinnande strid?

Herre, din sällhet är din. Du gav, och du tog, och du döljer dig.

Giv vad du bjuder - ej ro, men din kamp, och din ande därtill.

Herre, på världens slagfält som svärd eller båge jag följer dig.

Giv mig en tron, om du önskar, eller ett kors, om du vill!

K Boye:

Dödens ängel

En gång dö, och sedan domen.
PAULUS

I Adams barn, som av jorden födens
och vänden åter till jorden om!
I ären mina, I ären dödens,
allt sedan synden i världen kom.
Jag står i öster
och når till väster;
och tusen röster,
I tidens gäster!
jag bär till eder med Herrans ord
från luft och lågor och hav och jord.

I bon och byggen, som sparvar bygga
sitt bo i sommarens gröna lund.
De sjöngo glada, de sutto trygga
i trädens löviga skygd en stund:
men fåglanästen
ej provet höllo,
när deras fästen
för stormen föllo - - -
och tyst blev sången, och sjöngs ej om,
och glädjen, gången, ej återkom.

I gån och sucken, som duvor sucka,
för morgondagen, som I ej sett;
då oförtänkt, som en fallets lucka,
sig jorden öppnar för er med ett -
och I försvinnen
i plötsligt nedan -
och edra minnen
försvinna sedan -
och nytänd måne ur silversky
ser andra komma - och andra fly.

I sväven lätta i dansens ringar,
I stojen yra i nöjets lag,
och myrten blommar, och lyran klingar...
men över tröskelen stiger jag:
då stannar dansen,
då sänkas ljuden,
då vissnar kransen,
då bleknar bruden,
och sorg är änden, som Skriften sagt,
uppå all glädje och glans och makt.

Jag är den starke, som haver makten,
till dess en starkare komma skall.
På höga fjällen, i djupa schakten,
det är min anda, som susar kall.
De smittans ilar,
som rensa länder,
de nattens pilar,
som ut jag sänder,
de slå sitt offer, och slaget tål
ej mur av koppar, ej sköld av stål.

Jag sveper vingen om nordanstormen
och rullar dynande våg mot strand.
Av statssystemer jag krossar formen,
och vrider viggen ur dundrarns hand.
Som nattens väkter
jag sekler jagar;
och mänskosläkter
och verk och dagar
som böljor välva sig för min fot,
tills sista böljan där lagt sitt knot.

Mot mig förlora sig vett och vapen,
mot mig ej lärdom och konst består.
Jag frihet ger åt livegenskapen,
och härskarviljan i järn jag slår.
Jag striden leder
- och härar falla;
de ligga neder,
de ligga alla,
och vakna ej vid larmtrummans bud,
men först vid domens basunaljud.

Min hand blott vinkar - och jorden sopas:
allt levande till det rummet far,
där intet öra hör namnet ropas
och ingen tunga sig rör till svar.
Min fot lustvandrar
och stjälper troner;
och Alexandrar,
Napoleoner,
de herrar fordne i höga loft,
där äro vordne en handfull stoft.

I låga jorden, på den de vandra,
på den de strida om rang och arv,
jag blandar släkterna om varandra,
jag lägger tiderna varv på varv.
I djupa natten
ej följer prakten,
och icke skatten
och icke makten.
En gång de ägas - en annan gång
de andras äro, som laga fång.

Ej ovan jord är en borg belägen,
som eder tryggar, I vandringsmän!
En egen egendom I ej ägen,
fast öppet fastebrev lytt på den.
Se, diademen
och sorgedoket
och purpurbrämen
och arbetsoket
sig nya huvuden sluta kring,
om nya halsar de slå sin ring.

I ären komna, I skolen gånga;
I haven här icke hem och hus;
i skolen bo i den staden trånga,
där sol och måne ej tända ljus;
där sköldemärket
i porten krossas,
och ur dagsverket
den trötte lossas,
och fångens länkar och hjärtats band
så spröda brista för samma hand.

Var är din moder? Var är din maka?
Då ha de vandrat den vägen bort,
på den de komma ej mer tillbaka,
på den du följer dem inom kort...
Ty skatten akta,
som Gud dig sänder!
Den halkar sakta
ur dina händer,
och ses ej åter av dig, förrän
du svara skall, hur du vårdat den.

Var är din broder? Var är din like?
Så frågar Herren dig då ej mer.
Då har du bröder, du spotske rike!
uti de maskar, du näring ger!
Och när de mätta,
som du, avlida,
skall efter detta
en mask dig bida,
som närs och lever, i evig tid,
uppå ett samvete utan frid.

Han bidar eder, som liknöjt skåden
en annans fall, blott I själva stån!
Som tro och fädernesland förråden
och med det heliga driven hån!
Som lagar vriden,
och hjärtan villen,
och oskuldsfriden
på lek förspillen!
Och ve blir slutet på hån och lek,
då hämndens vålnad sig reser blek.

Han bidar eder, I lögnens andar!
då tungan låder vid eder gom.
Åt redligheten sitt gift hon blandar,
och äran faller för hennes dom.
Men mot min glaven
I intet kunnen:
jag spärrar graven
och smädemunnen,
som nästa gång, se´n han målet mist,
för den skall svara, som dömer sist!

Rannsaken, dödlige! edra syften,
med bävan forsken er själs begär;
och rena händer och hjärtan lyften
till den, som vet vad i mänskan är.
I till den orten
dock skolen lända,
där över porten
till tidens ända,
det skrevs oryggeligt, det beslut:
Här var går in, och går ingen ut!

Er jorden slukar, med värv och planer,
och lycker åter sin mun igen,
om likt favoner, om likt orkaner,
I vederkvickt eller härjat den -
men ej av jorden
ert mått begären:
ty det I vorden
och det I ären,
det verket, eder blev anbefallt,
den Ende känner, som känner allt.

Vad Herren äskar, till dig han sade,
han mätte ut för ditt vandringslopp
vad du, o mänska, att bära hade,
och vad du hade att fylla opp.
Han kraft beskärde
till vad du borde,
och vishet lärde,
att rätt du gjorde,
om blott du hörde i lydigt bröst
den store, helige Andens röst.

Hör anderösten, den klara, djupa,
och i hans ärende upprätt gack;
du se´n ej spörje, om du skall stupa,
ej heller sörje för världens tack!
Du fylle kallet -
och frukte icke!
Ur själva fallet
du uppåt blicke!
Så skall dig fatta en änglahand
och stilla föra dig till ditt land.

Gack trygg, i styrkan av ädel vilja,
igenom provets och mödans tid!
Så kan dig världen från lyckan skilja,
men ej från dygdens och sinnets frid;
så kan i jorden
väl kroppen myllas,
dock gudaorden
på andens fyllas:
Du trofast var intill dödens dag;
nu, gode tjänare, lönen tag!

Gör rätt åt alla, och lindra nöden,
och trösta sorgen, varhelst du kan!
Försvara sanningen uti döden,
och vinn som kristen, och fall som man!
Ej jordisk vinning
till lön du tager,
ej kring din tinning
en snarblekt lager
men, ljus och evig och skön och hel,
de sälla heligas arvedel.

Vad vore tron, om den icke låge
en klarögd pärla på hjärtats grund,
och upp till himmelen stilla såge,
då skalet brister i mogna´ns stund?
Den sköna vilan
gör slut på plågan...
och - blixtrar bilan,
och flammar lågan,
martyr! se himmelen öppnar sig,
och kronan räcker Försonarn dig!

Vad vore dygden, om livet vore
med stoftets flämtande gnista släckt?
Du förste Gustaf! Du andre store!
Du frie, modige Engelbrekt!
Och alla visa,
och alla ömma,
som mänskor prisa -
och mänskor glömma!
Vad vore ömhet, förstånd och kraft,
om endast graven till mål I haft?

Vad vore äran, som till er ropar
att vörda plikten - att dö för den -
om hon berodde av fala hopar
och deras falare huvudmän?
Nu strålar friden
från hennes anlet,
om också tiden
en suck föranlät,
ty tiden stänker ej upp sitt damm
till stjärnegatan, där hon går fram.

Vad vore lyckan? Vad vore glädjen,
i kärleksringen, så ljuv och ren,
om, när den bryts, I ej återkedjen
dess brutna länkar vid hoppets sken?
Så ödeblivet,
o hjärtan såta!
Vad vore livet?
En olöst gåta,
ett obarmhärtigt Uriebrev,
som Gud i vrede för mänskan skrev.

En åldrig Jakob sin Josef mister,
och Jonatan ifrån David går,
och pressat bröst i en suckan brister,
som ingen tröst i all världen får!
Och Rakel gråter
de kära späda
och sig ej låter
av något gläda;
ty ute är med vad dyrast var
för hennes hjärta och hennes dar.

Men Gud är kärleken. - Lugnen eder,
betryckta hjärtan, och fatten hopp!
Det korn, I laden i jorden neder,
i gyllne skördar skall spira opp!
O, vad I laden
med sorg i graven,
vad kärt I haden,
vad kärt I haven,
det är ej borta - men dock ej där,
det är hos Honom, som evigt är!

I Honom lever allt liv, och röres
all kraft, och tänder sig klart allt ljus.
Hans kärlek famnar ock det, som föres
till andra boningar av Hans hus.
Se genom dimman,
du barnasinne!
När även timman
för dig är inne,
så kallar Fadern. Emellertid
med trohet verka och tåligt lid!

Dröj, lik Maria, med känslor rena,
vid Jesu fötter, och hör och bed!
Se upp till korset, som Magdalena,
där nåden blickar till ångern ned!
Johannes! slut dig
till Vännens hjärta!
Han tager ut dig
ur tvång och smärta,
till helig frihet och salig fröjd
uti sitt himmelska rikes höjd.

Väl dem, som redligt det ädla velat,
det rätta sökt och det milda tänkt!
Som älskat mycket, fastän de felat!
Dem varder mycket ock efterskänkt.
De här ej blevo
allt vad de skulle;
men änglar skrevo,
så kärleksfulle,
vad genom dem, uti minsta mån,
den världen glätt, som de kommo från.

De hava hållit sig vid det ena,
att frukta Herran, och intet mer:
de hava tvagit sin' kläder rena
uti det blodet, som oskuld ger.
All strid är lyktad,
all synd förlåten,
och oron flyktad,
och stillad gråten.
Den store Fadren vet deras namn —
och trötte sjunka de i Hans famn.

Så fridfullt de uti Herran somna,
så fröjdfullt hälsa de Herrans dag:
De ur bedrövelse äro komna
och undan ödenas alla slag.
Ej mera fångna I jordebanden,
de äro gångna,
så talar Anden,
ur mödans träldom till fridens hem,
och deras gärningar följa dem.

De äro gångna! De gingo tida
till rätta hemmet i Fadrens hus.
De skola bo i den staden vida,
där sol och måne ej skifta ljus:
Ty klara solen
är Han, som råder
från höga stolen,
och ser i nåder
till allt, som rum i den staden fick -
och liv och salighet är Hans blick!

Och rum för alla, som tro och hoppas,
för alla rum uti himlen är.
Och som när fikonaträdet knoppas,
I veten sommaren vara när;
alltså I kännen,
då dagen svalkas,
hur Himlavännen
till eder nalkas,
och för till rummet, som Han berett,
där I med honom förbliven Ett.

Då dagen svalkas och skuggan breder
kring edra dalar och berg sitt flor,
så kommer Han och förlossar eder,
vars makt är såsom Hans kärlek stor.
De ögon trötta,
en stund de somna . . .
de verktyg nötta,
en stund de domna . . .
En annan stund, till ett annat lopp
I edra huvuden lyften opp.

Och ny är himlen, och ny är jorden,
och ny är himlens och jordens son,
och saknar icke, odödlig vorden,
det trånga hemmet, han kom ifrån.
Det är försvunnit,
det är förvandlat -
men Tro, som vunnit!
men dygd, som handlat!
I haven lotten åt er beredd,
av låga sinnen ej hörd och sedd . . .

Då äro torkade alla tårar,
då äro helade alla sår . . .
Ej mer, på travar av lik och bårar,
med fackla nedvänd och släckt, jag står.
Jag facklan vänder -
och i detsamma
den åter tänder
vid livets flamma,
och blandar, evig seraf, min ton
i eder lovsång vid Ljusets tron.

J O Wallin:

Höstens dagar

Höstens dagar äro genomskinliga

och målade på skogens gyllene grund...

Höstens dagar le åt hela världen.

Det är så skönt att somna utan önskan,

mätt på blommorna och trött på grönskan,

med vinets röda krans vid huvudgärden...

Höstens dag har ingen längtan mer,

dess fingrar äro obevekligt kalla,

i sina drömmar överallt den ser,

hur vita flingor oupphörligt falla...

E Södergran:

Det sjuka barnet

Han låg till sängs en höst och så en vinter.
Kring nakna träd stod rymden ständigt mulen,
en järngrå fond för fönstrets hyacinter.
Det blånade i luften fram mot julen,
och över helgen blev det vinterväder.
Hans syskon kommo in med röda kinder,
med lukt av våta skor och våta kläder.
Han såg en skymt av julgransljusens tinder.
Han låg till sängs ännu, då våren spände
en klarblå rymd kring påskbukettens fjädrar.
Det röck i fönstrets hakar, och han kände
en doft av mull och möbler som man vädrar.

Och våren gick med lärksång över taken
och tunga grenars svaj på fönsterblecket.
I kvällens dunkel låg han länge vaken
och vaknade, då solen sken på täcket.

Han hade bara gått det första stycket
på denna långa väg, som bildar livet.
Han grät ej, och han talte icke mycket.
Han tog det hela tyst och undergivet.
Han låg där stilla med den barnsligt klara
och fasta blicken öppen hela dagen.
Men när han sov, så kunde det dock vara
en sky av ångest kring de tunna dragen.

G M Silfverstolpe:

Dansa, dansa mina barn och vänner

Dansa, dansa, mina barn och vänner!
När ni inte mer den konsten kan,
dålig hustru får ni, trötta männer,
tröga jäntor, ni får skräp till man.
Då är något murket ner i roten,
vänner, när ni inte känner mer
huru tiljan dansar under foten,
huru golvet gungar upp och ner!

Och när inte mer ni har den svängen
i ert skick och era händers verk,
ja, då springer snart den sista strängen
på vår sista fiol, det minns och märk!
Är det ungdoms tag att gå med tunga
gravlunksteg i otakt var för sej?
Spelman, kom, låt alla strängar sjunga!
Jäntor, ta i ring, här har ni mej!

Den som dansar bra och dansar gärna
har väl också fart i knog och slit.
Den som lyfter högt i lek sin tärna
bär en tyngre börda ock en bit.
Dansa, dansa, mina barn och vänner!
När ni inte mer den konsten kan,
dålig hustru får ni, dalamänner,
tröga kullor, ni får skräp till man!

K-E Forsslund:

Minnessång över Lars Linderot, död den 23 maj 1811 (Kristi Himmelsfärds dag)

Ack store Gud! Din envåldsmakt

man allestädes finner.

Har du ett mål oss förelagt,

varöver ingen hinner?

Du är den högste: jag är mull;

du helig, men jag syndafull;

jag dödlig, men du bliver.

Var droppe, som i havet är,

var planta uppå jorden,

var stjärna, himlavalvet bär,

tycks tala dessa orden:

Guds makt och nåd oändlig är,

och den, som håller honom kär,

skall ej förgäten bliva.

En redlig Herrens tjänare

hemkallas ifrån världen,

på samma dag, vår Frälsare

förrättat himlafärden.

Den ledaren, oss himlen gav,

nu lägger ner sin herdestav

och hjorden överlämnar.

Ett Jesu vittne hädanfar,

och själen måste åter

till Gud, som hennes ursprung var;

en hel församling gråter.

Nu genomträngas ben och märg,

nu brister hjärtats hälleberg,

ack, dyra himlens budskap!

Då du ej flera steg igen

på jorden har att vandra,

dig möter döden, lik en vän,

som hälsas av den andra;

du uti Jesu armar dör

och en lycksalig flyttning gör,

som dig en vinning bliver.

Din själ är salig i Guds hand,

lekamen blir förklarad

vid evighetens morgonrand,

då Kristus, uppenbarad

i majestät och ära stor,

så komma skall, som han uppfor,

och lönen med sig hava.

Vårt liv i tiden bräckligt är,

och detta kan oss lära,

att söka det, som evigt är,

samt leva Gud till ära.

Den, som i hans förening står,

ett evigt liv i döden får,

rättfärdighetens krona.

O vördnadsvärde Linderot,

ett ivrigt ljus i tiden,

och nu en salig ledamot

i högsta himlafriden!

Din hugkomst i Guds kyrka är,

så länge jorden Lindar bär

och Herrens ord utföres.

                            (O J-son)

Martall

Här i evig blåst

pinar sig martall upp ur stenen,

kröker sig trött,

knyter sig trotsig,

kryper kuvad.

Svarta mot kvällens stormhimmel

tecknar sig vridna spökkonturer.

Vidunder grips av leda

för vidunder.

Går ett stönande genom de vridna kronorna:

o att se en enda gång

rak emot ljuset

stiga en kungaek,

en gossebjörk,

en gyllene jungfrulönn.

Göm dina drömmar, krympling.

Här är de yttersta skären. Så långt ögat når:

martall.

K Boye:

Tankar då Consistorii-Amanuensen m.m. Herr A. E. H. sammanvigdes med Jungfru C. M. B. den 19 oktober 1800

Rörd mänskans oskuldsstånd jag mig idag påminner
och stiftaren, som knöt det första äktaband.
Jag stamföräldrarna i Paradiset finner,
förenta av gudomlig hand.

Och samma eld ännu den ädla elden tänder,
i vilken aldrig än en oren låga brann;
ack! gnista från en Gud, dig himlars Fader sänder,
ty äkta kärlek tänder han.

Då mänskan bar Guds bild avtryckt uti sitt hjärta,
då synd till namn och gagn var obekant ännu,
och då ej brott fått än vårt stora värde svärta,
då, helga låga, tändes du!

Du vid vårt släktes fall ej första gången brunnit;
det väsendet, som har vår jord till fotapall,
har strax vid skapelsen dig oundgänglig funnit,
du faller först vid världens fall.

Minns floden, i vars djup Gud vredgad världen sänkte,
månn´ svallet utav den förstör vart äkta par?
Nej, alla hjärtelag ej Noe flod fördränkte,
ett fartyg fyra räddat har.

Om fördomen, förstärkt av lathets gamla vana,
åt första stiftelsen med sneda ögon ser,
vi blott påminna oss ett bröllop uti Kana,
och kan väl nånsin sägas mer?

Guds Son, vår Frälsare, till gäst här bliver bjuden,
och, store Gudaman! du var närvarande,
en gäst, som hedrade så brudgummen som bruden
och spridde nåd, välsignelse.

Du värda par, som går att denna dagen knyta
ett band av största vikt, det äldsta som vi ha:
än Jesus bjudas kan, nåd skall det par ej tryta,
som bjuder Gud för världarna.

Må i ditt äkta stånd en plantskola för dygder
man se uti sitt flor med friden sammanbo;
njut kristnas lugn och fröjd i dessa kvalens bygder,
så njutes försmaken av änglars himlaro.

Förenens, värda två, att vandra himlens bana,
ack! makalösa syn: se makar frukta Gud,
och höra dem till bön varandra ömsint mana,
då kommer Jesus uppå bud.

Förenens bedjande, att vinna Jesu hjärta,
I segren säkert då I kämpen båda två.
Förening mellan två förljuvar livets smärta,
men delar tidens bördor så.

Uppå en slipprig väg, och uti mörkrets våda
två hjälpa lätt varann, när en betarvar allt;
känn makars dyra plikt att ömt varandra råda,
en helig Gud har så befallt.

Och mattas en av sorg, gack helst att kvalen lindra
med ömt deltagande, med tröstens ljuva röst;
din makas tåreström just vid dess fall förhindra,
sprid lugnet i ett kvalfullt bröst.

Sist störtar döden allt; han äktabandet river,
skilsmässa döden gör ännu en gång, som förr;
här sås i skröplighet, men där förklarat bliver:
de råkas inom himlens dörr!


L Linderot:

Pris vare Gud! Allena han

Pris vare Gud! Allena han
fullkomlig gåva skänker.
Han giva vill och giva kan
mer än jag ber och tänker.
Han dagens ljus från fästets höjd
allt levande förunnar.
Han bjuder livets sanna fröjd
ur nådens rika brunnar.
Allena han
den rätta glädjen giva kan.

Han gav mig av sin rikedom
mitt hem, mitt kall i tiden,
min arbetshåg, min egendom,
mitt mod i levnadsstriden.
Från år till år, från dag till dag
hans omsorg jag fått röna.
Jag älska lärt hans rikes lag,
hans tempelgårdar sköna,
hans sannings ord,
hans verk i himmel och på jord.

Att tacka dig, o Gud, mig lär.
Giv mig det barnasinne
som livets alla dagar bär ¨
din trofasthet i minne.
Du älskar rikt och handlar stort:
ack, låt mig icke glömma
det goda du min själ har gjort,
men det i hjärtat gömma
och prisa dig
i dina gårdar innerlig.

O Gud, mitt fäste och min borg
i livets prövningsdagar,
giv att jag ej i syndig sorg
mot dina rådslut klagar,
men vandrar tålamodets stig,
om sårad fot än blöder,
där Jesus själv gått före mig
och där hans hand mig stöder.
En liten tid,
och du förlänar salig frid.

När nya himlar och ny jord,
o Fader, du bereder,
till glädjen vid ditt rikes bord
din Son de trogna leder.
Hans Ande fridens ande är,
förlossar dem som lida.
Så låt oss glada vandra här
och sist i hoppet bida
fullkomlig fröjd
hos dig, vår Gud, i himlens höjd.

J A Eklund:

Lyckans minut

Är det sant att jag håller ett barn på min arm

och ser mig själv i dess blick,

att fjärdarna gnistra och jorden är varm

och himmelen utan en prick?

Vad är det för tid, vad är det för år,

vem är jag, vad bär jag för namn?

Du skrattande knyte med solblekt hår,

hur fick jag dig i min famn?

Jag lever, jag lever! På jorden jag står.

Var har jag varit förut?

Jag väntade visst millioner år

på denna enda minut.

E Lindorm:

Ur Venerid - Sonett 42

Allt gräs nu vissnar bort, och gröna löven falna,
man ser mer ingen ört och ingen vacker ros.
Allt är snart ruttnat bort, all fägring är sin kos,
och sommaren är all, man känner luften svalna.

Så drager lusten bort, de vida skogar smalna
och den förr sorg har haft blir hon nu dubbelt hos.
Han blir av sådan tid nu tyngre än det tros,
att starka och därav försvagade gå valna.

Och jag som haver själv den ganska sommars tid
för kärlek lidit ve, hur ökas nu min plåga!
Ja, är hon därtill vred, som förr mig var så blid,

försmäktar jag än mer av denna här min låga.
Det går mig nog emot, på all sätt jag försökes,
mitt hopp försvinner bort, misströstan mig förökes.

Från höjden av Krutbrån

Den 17-årige ynglingen skriver:

När jag från höjden av Krutbrån

tar avskedblicken över Sävar,

min tanke då bland vänner svävar,

ty jag nu slites härifrån.

Farväl, ett andligt fosterland!

Farväl, förflutna, sälla dagar!

Guds gode Ande mig ledsagar

till ett betänkligt Härnösand!

(1833)

C O Rosenius:

Höstsång

Nu kom den första frosten.

Den stålgrå vikens låga strand

blev som en fallen lies rand

som färgats röd av rosten.

Nu stå de sövda träden

i höstens kalla, gula sken

med färg av lik och mull och ben

och lump och multna bräden.

Men jag, som lever, fyller

mitt bläckhorn raskt med alzarin

och fäller ned min rullgardin

och diktar blå idyller.

Är väl gardinen nere,

vem sörjer för en gulnad skog!
Av höstpoeter ha vi nog.

Gud frälse oss från flere.

Och likväl! Varför sänka

min rullgardin? Hur färgrikt grant

tänds solens sken på uddens brant,

där brustna svallar stänka.

Bland nät som torra hänga

står fiskarbåten stjälpt på hälln,

och tröskverk surra intill kvälln

vid bondens ladulänga.

Nu flyger hela stassen

av dikter om gråvädersslask

som andar ur Pandoras ask

från nordiska Parnassen.

Hur stora starka karlar,

som dricka öl och äta stek,

fått lust för sådan strängalek

man aldrig dock förklarar.

De säga att de lida.

Vad pressar deras bröst så hårt?

Att skriva vers, är det så svårt

att hjärtat börjar svida?

När skalden på en timma

kan gråta full en fingerborg,

då tror man sist att skaldens sorg

är att han ej kan rimma.

Låt gå att livet gömmer

ett uns av skratt, ett pund av gråt;

den starke ler med stolthet åt

det bittra gift han tömmer.

De gamles undanstuckna

och glömda lyra stränga vi

och spela deras melodi,

den stundom glädjedruckna.

Med feberfärg på kinden,

som varma efter vin och glam,

de röda löven dansa fram

i grå septembervinden.

De dansa inför döden

som männen vid Termopylae;

må dansande vi gå som de

mot morgondagens öden.

Stån upp till dans som galna!
Hell, Dionysus, yrans gud,

som aldrig flydde dansens ljud

att grubbla och att svalna!

När rönnens klasar mogna

och vinteräpplet glöder svällt,

då kalla stormens pipor gällt

till högtid än hans trogna.

Vi göra kol på sorgen.
Vi stoppa alla korrektur

i papperskorgens trånga bur

och bränna papperskorgen.

Vi stryka sot och aska

i skägg och hår och på vårt skinn.

I första hus vi storma in

och ropa på en flaska.

Vi skaffa violiner,

triangel, horn och oboe.

Buteljerna slås upp, och se,

de spruta som delfiner!

Vi bullra och vi svinga,

så väggens rappning brister loss,

så taket snögar gips på oss

och glas och skålar klinga.

Vi stjälpa bord och stolar.
Vi plundra husets skafferi.
Servetterna dem fästa vi

som mantlar och som kjolar.

Terriner och karotter,

ansjovislådor, sylt och salt

vi slunga genom fönstret allt

och fånga husets dotter.

Från sina hakar kasta

vi porten av som druckna män;

i lövsaln duka vi på den.

Med frukt vi faten lasta,

med tjäder, svamp och kräftor.

Och när vi druckit sist på dem,

få de som stupa bäras hem

med bindlar och med häftor.

Om stormen plötsligt vänder

vårt bord och allt som bordet bär,

låt oss, som hålla stormen kär,

stå upp och klappa händer.

Som formade i drivet

och blårött guld stå land och stad;

jag vill bland höstens döda blad

bedårad prisa livet.

V v Heidenstam:

Bröllopssång

Ynglingar! följen den redliga vana,

vilken gav fäderna gyllene dar!
Tapperhet öppnade krigsgudens bana,
kärlek den väg, som till äktenskap bar.
Unga flickor, när vid sländan
ni förnött så mången höst;
minnens skalken i ert bröst,
hur han trasslade bort ändan.

Glättigt i dag bland lekar och nöjen
för han er syster i ljuvliga band:
Lyran stäm opp och glasena höjen!
Hymen tar facklan av kärlekens hand.
Glöm, du yngling, segrarns ära
i din trogna makas famn:
glöm det tomma hjältenamn
mot ett ljuvare att bära. 

U C Widström:

Enighet och rätt och frihet

Enighet och rätt och frihet
för vårt tyska fosterland,
låt oss sträva efter detta,
av allt hjärta, hand i hand!
Enighet och rätt och frihet
skapar nya syskonband.
Nu i glansen av den lyckan
blomstra, tyska fosterland!

A H Hoffman von Fallersleben:

Skyhögt berget står

Skyhögt berget står, 

smal och brant är stigen 

som till krönet når, 

faror ideligen 

kräver dristigt blod, 

bön och offermod.

Hellre ändå nöd 

under pilgrimsfärden 

än en evig död 

efter fröjd i världen. 

Herre, rista in 

det i själen min.

J Bunyan:

Att vara pilgrim

Den som hos Gud ska stå

i högtidskläder

vill djärvt mot målet gå

- kom, vind och väder! -

vill ej av motgång mer

sej låta helt slås ner,

nej, som en förmån ser

att vara pilgrim.

Vem som än hotar med

faror och hunger

stör mest sin egen fred,

pilgrimen sjunger,

slår inte till reträtt,

ej räds för ormens ätt,

nej, fröjdas åt sin rätt

att vara pilgrim.

Gud, som sänt Anden ut

att i oss brinna,

ger hoppet att till slut

himmelen vinna.

Den som har denna skatt

ej fruktar hån och skratt,

nej, önskar dag och natt

att vara pilgrim.

J Bunyan: