Bak bergveggen bier en lovsang

I en sal på lasarettet

I en sal på lasarettet,
där de vita sängar står,
låg en liten bröstsjuk flicka
blek och tärd med lockigt hår.

Allas hjärtan vann den lilla
där hon låg så mild och god,
bar sin smärta utan klagan
med ett barnsligt tålamod.

Så en dag hon frågar läkarn,
som vid hennes sida stod:
får jag komma hem till påsken
till min egen lilla mor?

Läkarn svarar då den lilla:
nej mitt barn, det får du ej,
men till pingsten kan det hända
du får komma hem till mor.

Pingsten kom med gröna björkar,
blomsterklädd står mark och äng,
men den lilla sjuka flickan
låg där ständigt i sin säng.

Så på nytt hon frågar läkarn
som vid hennes sida står:
Får jag komma hem till hösten
till min egen lilla mor?

Läkarn svarar ej den lilla,
men strök sakta hennes hår,
och med tårar i sitt öga
vänder han sig om och går.

Nu hon slumrar uti mullen,
slumrar sött i snövit skrud.
Från sin tåligt burna längtan
har hon farit upp till Gud.

Sjukbesök

Jag hämtar dig en enda blomtyngd gren
ur vårens stora skog.
Du tiger och du ser
med dina sjukligt djupa ögon
på ljusreflexen i kristallen ner.
Du tiger och du ler,
ty denna vår skall gå förbi ditt hjärta.
Vi hava ingenting att säga mer.

E Södergran:

Sjukdom

Jag seglar till ett fjärran land,
ett fjärran land.
Jag ser en strimmande båk.
Det står ett okänt folk på strand
och talar ett okänt språk.

De föra mig in i en högtidssal
som lyser av guld och rött.
Men vinden stryker bland pelarna sval,
jag fryser i själ och kött.

De lämna mig helt allena,
och natten blir ängsligt sen.
Jag ligger i natten sena
och fryser i märg och ben.

Mina trötta ögon betrakta
en vilande sfinx i blått.
Hon reser sig kattlikt sakta
och rör vid mitt örongott.

*

Det sitter en längtan i bröstet.
Jag vet ej, vart den vill fly.
Knappt är det till människornas gröna land,
och knappt till den blåa sky.

Knappt är det till livets oro,
och knappt till vilan i mull.
Det är en längtan på egen hand,
en längtan för längtans skull.

*

Jag ser en vit azalea
bredvid en lackviol.
Det sitter någon vid sängen
och vakar i sin stol.

Det är som i mässlingsnätter
för länge, länge sen.
Det är så tryggt att vakna
och aldrig vara allen.

Det är så tryggt att somna
och sova, tills dagen står röd.
Jag vet, du går ej ifrån mig.
Men mor, du är ju död?

*

Nu sviktar himmel, sviktar jord,
men ett är fast och stort:
Jag hörde ett outsägligt ord
vid en outsäglig port.

Men porten slog i. Jag vände om
den smärtans väg jag kom.
Det sjöng alltjämt som en vildmelodi,
det ordet som flög mig förbi.

Och slocknar i livets bullrande sång
dess klang från förnimmandets gräns,
så skall jag dock minnas till nästa gång,
att rösten lät som en väns.

*

Det spelar i berget så klangfullt och rent,
som himmelens klockspel det leker så lent.
Jag hör en stämma, en öm och klar:
Gå ej ifrån oss, bliv kvar, bliv kvar!

Med möda jag öppnade ögat.
Det var ingen främmande värld.
Det ringde påsk, det stod ett barn
och grät vid min huvudgärd.

*

Så får jag stanna, så skall jag dröja.
Men panten vet jag som dyrt skall lösas,
och klart jag ser som ur en remnad slöja
mot nya nådår, som ej få slösas.

Jag var ej mogen, jag var ej värdig,
ty nog jag lidit och nog jag njutit,
men ett står kvar, förr´n en man är färdig:
att skapa lycka ur vad han brutit.

E A Karlfeldt:

Nöje i enslighet

Kom, aftonstjärna, snart att båda
de bästa stunder av mitt liv!
När tysthet överallt får råda,
då vakna mina tidsfördriv.

En älskad skugga döljer mig,
en värld försvinner, där jag strävat.
Sen mina sinnen flyktigt svävat,
i stillhet tankan roar sig.

H C Nordenflycht:

Tillägnan

Här på de ödsliga Uppsalaslätterna
har vi ofta vankat i vinternätterna.
Tysta gick vi. Slätten låg vid.
Stjärnorna flammade sen evig tid.

Stjärnorna flammade, stumma och skrämmande.
Sida vid sida gick vi främmande,
skilda till strävan, skilda till syn.
Kära för oss båda var slätten och skyn.

En gång restes forntidshärdarna
här i skimret av de fjärran världarna.
Eld vid eld i hedenhös
samlade sin flock, medan jorden frös.

Här plöjdes mark av de första plogarna,
plöjdes, medan ulvarna tjöt i skogarna.
Här på de heliga härdarnas glöd
bakades av kornet ett grovt, hårt bröd.

Här stod hovet, där skarorna blotade,
fulla av fasa, när fimbulsvintern hotade,
fulla av kvidan under flämtande valv,
när runt kring jorden en världsnatt skalv.

Se, hur ljusen tindrar på slätterna,
kämpande mot mörkret i vinternätterna!
Natten är oändlig och jorden ett flarn.
Räck mig din hand! Vi är härdarnas barn.

K Boye:

Skåda, skåda hur det våras

Skåda, skåda hur det våras.
Snön har smultit, se och märk.
Än en gång skall vi bedåras
av de gamla underverk.

Världen lyser, jorden grönskar,
vindar gå med lätta fjät.
Kanske får jag som jag önskar,
förr än någon anar det.

Här i jordens gröna lunder
stundom himlablomster gro,
men för mig ske inga under,
fast jag villig är att tro.

H Löwenhielm:

Räddad

Världen strömmar av smuts, tomhet fyller den.

Sår, som dagen slagit, läkas, när kväll är inne.

Lugn, lugn jag huvudet lutar

mot en helig syn, ditt dröjande minne.

Tempel; tillflykt; rening;

helgedom min!

På dina trappor undan mörkret räddad

trygg som ett barn somnar jag in.


K Boye:

Jag kysser ingen flickas mun

"Jag kysser ingen flickas mun,
och ej min läpp till bägarns rand
till skummig druvsaft för.
En kind, vars hy så fin och tunn
mitt ögonkast har satt i brand,
en blick, som söker min ibland,
slikt ej mitt hjärta rör.

Kom icke i er skönhets glans,
senora, fram till gallret här!
Jag för er närhet skyr.
Jag kåpa bär och rosenkrans,
madonnan är min hjärtans kär,
och vattenkrukan trösten är,
dit jag i sorgen flyr."

"Varför då dröja, fromme man,
i midnattstid vid min balkong?
Säg, ber ni för min själ?
Nej, fly, fly fort! Man komma kan.
Din värja sticker fram så lång.
Man hör nog, trots all helig sång,
sporrklangen från din häl."

S Lagerlöf:

Blomman Bitterhet

Blomma blomma Bitterhet,
hur står du nu så full
av guldmogen honung
för all din beskhets skull.
Hur dignar du av skänker,
som ängarnas mandelblomma
väl aldrig kunde bära,
den blidhyllta fromma.

Plåga och välsignelse -
var har väl sin.
Inte vet jag livets mått,
men vet att du blev min.
Din kalk var som eld.
Din saft var som galla.
Du bjöd sju bedrövelser,
och jag drack dem alla.

Blomma blomma Bitterhet,
hur blev du sist så rik
på varmgyllne honung,
som är solljuset lik.
Här står jag, matt av sötman
i din klarnade gåva.
Med Adam vill jag jubla.
Med Job vill jag lova.

K Boye:

Björnen ovig, ful och grov

Björnen ovig, ful och grov
trives gärna högst i Norden,
söker mordiskt efter rov
och förhärjar boskapshjorden,
under hela vinterns tid
liksom i en dvala vilar,
men om våren kvicknar vid
och till nya anfall ilar.

Fruntimmers plikt att uppöva deras vett

Dumma lag, du blinda sed,
som av nedrig avund ljuder,
när du Evae kön förbjuder
att Parnassen komma ved.

Att du först har fått din fart
ur en svag och manlig hjärna,
som sitt välde velat värna,
är väl utan tvivel klart.

Ty natur och sunt förnuft
mot din blindhet alltid stridit
och bevisar, att den lidit
men av tjock och osund luft,

som uti sitt hjärnegrill
undrar på, om kvinnor åga
ädel anda, himmelsk låga,
och av vad de kommit till.

Denne tok förtjänar ej,
att hans dumma sats besvaras;
han må länge nog förvaras
som ett livligt konterfej

utav karlars stolta mod
och de många tvivlans krokar,
som de gamla vishetstokar
drogo ur sin hjärneflod.

[- - -]

Nej, betänk, o ädla hop!
att er åtrå först bör välva
att upphjälpa eder själva
ur en neslig dumhets grop.

I han fått ert dyra liv
ej därför att det förspilla
och att edert vett förvilla
i fåfänga tidsfördriv.

Himlen haver satt oss hit
liksom till försök och prövning,
hur i denna själaövning
vi använda skull´ vår flit.

Den, som nyttjar tiden här,
himlens höga avsikt märker
och sin själ i vishet stärker,
ej för döden bäva lär.

Sanningsstrålan är här satt
under mycket moln och dimma;
den, som söker denna strimma,
får ock en gång solen fatt.

Men den, som med stoft och mull
här sin själ i tiden mättat
och sig efter skuggor rättat,
går i mörkret mer omkull.

Hur sku mörka själar då
själva solens klarhet tåla,
när de ej dess minsta stråla
skådat här och råkat på?

Därför blir vårt säkra slut:
först vår skyldighet upptäcka
och, så långt vår krafter räcka,
föra den till ända ut.

Lät oss därför tänka på,
vad vår plikt av oss begärer.
All naturens ljus oss lärer,
att vi ej sku stilla stå.

Vägen till all sällhets bygd
i vår egen själ vi bära:
att sig själver känna lära,
det är källan till all dygd.

H C Nordenflycht:

Frestaren

"Och i natt kan jag giva dig allt vad du vill,
all världen - önskar du mer?
Om du blott för min ondska en enda gång
på ödmjuka knän faller ner.

Du skall bliva som jag - som urberget hård,
med en panna, fast som metall,
du skall slå de svaga och le åt blod
och själv vara liknöjd och kall.

Du skall vandra i vildmark och finna din väg
genom nödens bittraste höst,
när du frågar skall mörkret giva dig svar,
och i gråt må du hava din tröst.

Du skall svika din kvinna för nöjet blott,
och din vän för silver och gull,
och din bror skall du hata för hatet självt
och en fattig för trasornas skull." -

 *

Allt detta blev talat en ondskans kväll,
när synden var röd som blod,
allt detta har djävulen lovat mig,
men det fattas mig kraft och mod.


D Andersson:

Kritik

Vad fan är det, skrek pastor Fadd

och njöt i makligt lugn den läckra morgonkosten

i sidennattrock hemmastadd,

vad fan står det för strunt i Posten?

Har satan åter makt med detta gamla blad?

Det tycktes på en tid ej arta sig så illa,

gav bara tidningar åt land och huvudstad,

malis i ingen enda rad,

och höll sig fredligt, fromt och stilla.

Skall ondskan där på nytt sitt huvud resa opp?

Satiren trodde jag av djävulen uppsluken.

Men se! Står icke jag precist från tå till topp

i dag livs levande på duken!
Belackarn - ja, det blir därvid -

skall straffas, flydde han till Hettland, till Minorca!
Jag skriker det så högt som mina lungor orka:

Är det en vers i denna syndatid?
Är det ett skämt i denna svåra torka?


A M Lenngren:

Adolfs skål

//: Adolfs skål!
Den bäste Kung vi sett i Norden!
Han ej tål
en hetvägg kvar på borden ://
//: Rund och glad
var svältkur han föraktar,
eftertraktar,
mer ej vaktar
sköna semlors rad ://

//: Sådan kung
är värd att styra Sveriges öden:
fast och tung,
en baddare bland bröden ://
//: Vasa ätt
oss lärt att aldrig svika,
aldrig vika
utan fika
efter varje rätt ://

(Jfr Bellmans Gustafs skål!)

A Holmberg:

Kärlek

Min själ var en ljusblå dräkt av himlens färg;
jag lämnade den på en klippa vid havet
och naken kom jag till dig och liknade en kvinna.
Och som en kvinna satt jag vid ditt bord
och drack en skål med vin och andades in doften av några rosor.
Du fann att jag var vacker och liknade något du sett i drömmen,
jag glömde allt, jag glömde min barndom och mitt hemland,
jag visste endast att dina smekningar höllo mig fången.
Och du tog leende en spegel och bad mig se mig själv.
Jag såg att mina skuldror voro gjorda av stoft och smulade sig sönder,
jag såg att min skönhet var sjuk och hade ingen vilja än — försvinna.
O, håll mig sluten i dina armar så fast att jag ingenting behöver.

E Södergran:

Kärleken och Dårskapen

Gudaskaran i all gamman
efter slutat lottospel
satt en kulen kväll tillsamman
vid en brasa av kanel.

Jofur tummade på åskan,
sorgfri mellan skål och vägg,
drack med iver och i brådskan
spillde nektar i sitt skägg.

Juno värmde sina fötter,
fina, retliga och små,
knaprade på pepparnötter,
smekte moppa då och då.

Venus knypplade manschetter,
till julafton något spratt.
Gracerna på taburetter
var en vid sin båge satt.

Mars, som ögnade gazetten,
stötte hatten på tre kvart,
skrek, förtjust, till gudaätten:
»Bravo, bravo, Bonaparte!»

Herr Vulkan, att maka bränder,
stod med eldtången i hand,
svor emellan sina tänder
på herr översten ibland.

Bacchus skalkades i yran,
Glädtig, vek och känsloöm.
Febus gnolade vid lyran:
»Goda gosse, glaset töm!»

Merkur, sysslolös ej heller,
gav ut order till supén.
Astrild sög på karameller
och red käpp på kaducén.

Gamla fröken med egiden
höll ett kort och lämpligt tal
över pojkar nu för tiden
utan aga och moral...

Men så när jag satt åsido
att också en annan pilt
sprang på golvet med Kupido
och for fram än mera vilt:

Det var Dårskapen, en broder
till hans lilla kärlighet,
alstrad utav samma moder,
men en skurk — som var man vet.

Först en lek och så en träta —
mellan pojkar vanlig sed!
Lilla Astrild fick ej äta
karamellerna i fred.

Lugg och knuff i hår och huven,
tapper strid och ömkligt slut:
Dårskapen — vad tycks — den luven
klöste Astrilds ögon ut.

Skrik i tak, alarm och väsen,
svimning, eau-de-luce och gnäll —
flux i första åkarschäsen
efter gudarnes Acrel!

Ryck på axeln, svaren korta...
Venus skrek: »Finns intet råd?»
’Ingen hjälp — pupillen borta:
’Pojken blir stenblind, ers nåd!»

Venus grät, och gudaskaran
svor åt Dårskap hämnd och död.
Syndarn skalv. Men mitt i faran
överguden tystnad bjöd.

»Blodig hämnd,» så föllo orden,
»gör ej skadan mindre stor.
Straffet blir: att han på jorden
leda skall sin blinde bror!»

Ära för de högas välde,
Jupiter i all respekt,
men när denna dom han fällde,
visst var gubben litet knäckt!

A M Lenngren:

Idag, Sanct Valentini dag (Rondeau X)

RONDEAU X

I dag Sanct Valentini dag
en var skall söka sig en vän.
Den fröjd, som kärlek ger, skall jag
stå ensam utan del i den?

Jag tänkt vid morgonvindens drag
på detta om och om igen:
I dag, Sanct Valentini dag
en var skall söka sig en vän.

Men Doktor Sinnesro, som lag
ger alla ålderströtta män,
först känt på mina pulsars slag
och vila föreskrivit se´n

i dag, Sanct Valentini dag.

C d´Orleans:

Simeon, vad helig syn

Simeon, vad helig syn
som långt mer än världen gäller,
då med ögonen mot skyn
du i andakt tårar fäller
och vill Gud ditt hjärta ge!
Ser du att det börjar dagas
och att ej ditt hopp försvagas
att din Frälsare få se?

Ja, jag ser dej, Simeon,
där du lugnt i templet talar.
Hanna står ej långt ifrån,
hon med dig sin själ hugsvalar.
I en kärlek, ren och fast,
med sitt ämne hon sig enar:
o, vad edra hjärtan menar
med vartenda ögonkast!

Men du, gamle Simeon,
vid din lovsång och din mässa,
mot den kulna griftevrån
böj din silvervita hjässa:
nu kan du i frid få dö!
Snart i evighetens salar
med din Gud på nytt du talar,
skild från denna sorgeö.

Varm och ivrig är din röst
när du i en helig dvala
vid de åtti årens höst
profetera vill och tala
om ny glans för Israel!
Hopp och tålamod dig pryder
och ett bröst som hör och lyder
och sagt världen sitt farväl!

Fromma Hanna, fröjda dig!
Låt din brutna stämma höras,
dina ögon bada sig,
dina läppar ljuvligt röras
och förkunna Jesu namn.
Jesu kärlek dig upptänder,
och med trons nu stärkta händer
tar du honom i din famn.

Vördnadsvärda, sälla par!
Syn och hjärta sig nedböjer
för det mål, dit tron er drar,
för den lust som er förnöjer,
för det barn ni skåda får!
Sist för oss den klockan klämtar
då vi vår förlossning hämtar
och Guds Son till mötes går.

C M Bellman:

Som ljus i änglahänder

Som ljus i änglahänder
stå bleka stjärneblänk,
och tunn och klar sig tänder
en månes silverlänk.
Men över livets gärden
i dunkel vägen bär.
Jag ville gå på färden
med dig, o Herre kär.

Som himlens fågel breder
de starka vingar ut,
så Herren Gud bereder
oss sköld och skygd till slut.
Han vet vad verk vi äro:
som markens gräs, blott stoft,
och våra dagar äro
en fläkt, en blommas doft.

Som stilla solglansglöden
från klarnad himmel flöt,
som dagg med svala flöden
de heta timmar slöt
i stillhet Herren skådar
ifrån sin boning ned
och jordens barn benådar
med himlens ro och fred.

Över dem som stupat i förtid

Väl den som tågar

i väntans gryningsglans.

Väl den som faller

långt innan seger vanns.

Framom den kämpande hären växer en skara,

väsen av ljus med väldiga vapen att föra:

alla de trogna som föll innan skörden var mogen,

alla de unga som aldrig hann falna till aska.

Väl den som byter

det trånga liv han haft

mot deras välde

och deras segerkraft.

Pelare lika, som stöder en bro över djupen,

lösta från mänskliga gränser av människors längtan,

bär de på skuldror av dröm de trötta som dignar,

leder med armar av trygghet de svaga som tvekar.

Väl den som stupar

och lever likväl.

Han tusenfaldigar

i själarna sin själ.

Vilan och döden fick aldrig en del i de starka.

Än är de med i vår kamp. De är våra för alltid.

Högt över skarorna flammar som eld deras lansar,

lyfta till löften och tecken och fanor att följa.

Väl oss, som följer,

väl oss för deras skull.

De är de levande,

och vi är stoft och mull.

K Boye:

Den vägen är smal

Den vägen är smal, som två har att gå,

omänskligt smal, kan det tyckas ibland,

och är väl en människors väg ändå.

Ur det begravnas urtidsslam

reser sig vidunder, väckta av värmen,

och spärrar vägen där du vill fram.

Ingen flykt kan göra dig fri.

De möter på nytt vid nya vägar.

Du har inget val. Du måste förbi.

- - -

Den vägen är brant, som två har att gå,

förnedringsväg, kan det tyckas ibland,

och är väl en segerns väg ändå.

Ensam stig går runt i en ring,

samma hägring i samma sand,

samma törst efter fjärran ting.

För två som strävar en vinning jag vet,

fastare tyngre än enslingens drömmar:

den svåra växten till verklighet,

ja, ända in i den innersta märg,

där människan växer ur splittrade tågor

och blir sig själv en rot och ett berg.

- - -

Den vägen är lång, som två har att gå,

vilseväg, kan det tyckas ibland,

och har sina märken och mål ändå.

Har sina änglar i ljungeldsdräkt.
De rör vid stoftet med brinnande hand,

och tunga kedjor blir dimma och fläkt.

De rör vid jorden med brinnande fot

och skapar den ny i morgonglöden

och full av hälsa och tröst och bot

och full av makt över mötande öden

och innerligt ljus, som två tar mot.

K Boye:

Tränger i dolda djupen ner

'

Tränger i dolda djupen ner
tanken som söker och spanar,
finner jag var mitt öga ser
spår av en vilja som danar, ¨
frågar jag vad den makten är,
som i sin famn all världen bär:
Fader, din kärlek jag anar.

Möter jag i en salig stund
en som de fallna benådar,
tonar i själens stilla grund
stämman som himmelrik bådar,
vilar min Broders blick på mig,
himmelens förlåt lyfter sig:
Fader, din kärlek jag skådar.

Träder du själv i själen in,
allmakt och kärlek, och säger
ordet som gör mig evigt din,
intet all världen då väger,
intet mitt hjärta mer begär,
stillad dess heta oro är:
Fader, din kärlek jag äger.

Nalkas ock mig den onda dag,
dagen då mörkret begär mig,
drabbar mig tunga sorgens slag,
bär jag på kval som förtär mig,
dignar jag maktlös, bruten ner,
orkar ej livets börda mer:
Fader, din kärlek dock bär mig.

Öppnas för mig den dunkla port
bakom vars rigel förvaras
jordlivets mål på helig ort,
där alla frågor besvaras,
jublar jag högt ditt fadersnamn,
skådar jag, sluten i din famn,
Fader, din kärlek förklaras.

N Beskow:

Förhoppning

Jag vill vara ogenerad -
därför struntar jag i ädla stilar,
ärmarna kavlar jag upp.
Diktens deg jäser...
O en sorg -
att ej kunna baka katedraler...
Formernas höghet -
trägna längtans mål.
Nutidens barn -
har din ande ej sitt rätta skal?
Innan jag dör
bakar jag en katedral.

E Södergran

Ack, du underbara blå afton

Ack, du underbara blå afton,
hur skall jag komma in i dig?
Jag går ju utanför
denna blå vägg
och kan inte tränga igenom den.
Omkring mig mumla vardagens blacka skuggor,
de gläfsa och tugga som gamla tomma munnar.
De nafsa mig och vilja gärna bitas.
Jag är trött
på dem. Trött.
Och min panna har blivit fårad
och mina fingertoppar naggade.
Jag vill bort från det som är grått och fult,
bort från en unken luft som bara suger.
Jag vill skönhet.
Blå skönhet.
Mitt hjärta bränner ju av längtan
och dess oroliga slag förvirra mig.
Jag vill vara listig och fal
för att slippa in i det blå.
Har jag intet
att sälja?
Något som jag kunde vara av med
och giva som en lösenspant?
Som en tiggerska vandrar jag
i suckar omkring den blå muren.
Släpp in mig!
Jag ber därom.
Men ingen vill höra på mig,
ingen vill öppna för mig.
Då förstår jag att den blå muren
kommer att fordra det orimliga:
mitt stackars hjärta,
mitt röda hjärta.
Jag skriker för att den vill ha
det enda jag inte kan leva utan.
Men fast jag ej själv vill det
börja mina magra händer gräva
som krokiga klor,
som slipade näbbar.
Och mitt bröst häver sig i ångest.
Klorna slita sönder det.
Ett hjärta — en sådan liten tingest —
sitter ändå så hårt fästat vid kroppen,
den älskade.
Det sköter hela det tunga maskineriet,
oljar det med frustande blod.
Ja, genom hjärtat lever jag
och kan ständigt trampa runt i det grå,
i det fula,
och höja skrumpna ögon mot skyn
som är så full av stjärnor.
Min längtan efter det sköna blå
är starkare än kärleken till hjärtat.
Jag river ut det,
jag räcker fram, det.
Tag det! Släpp nu in mig
till den blå skönheten!
Men knappt har jag uttalat orden
förrän allt blir svart omkring mig.
Natten kom
över jorden.
Jag var dum som gav mitt hjärta.
Nu ser jag ej längre den blå muren.

(Ur BLM nr 1/1932)

A von Krusenstjerna: