Hjalmar Söderberg 150 år: Sommaren

Sommarn är nyår för mig, ty jag kom till världen en sommar;
vart års sommar på nytt ger mig min ungdom igen.
Evighet susar i trädens böljande kronor, och evigt
längtar till sommarens frid året igenom min själ.
Aldrig jag glömmer den sommar, då först det jäsande blodet
lärde mig älskogens makt, lärde mig att jag var man:
man och människa ville sen dess jag vara, och dikten,
livets sköna sirat, öva som lekverk blott.
Men det tycks som det stått en förbannelsens fe vid min dopskål:
det som jag kan är mig tomt - vill bara det jag ej kan;
det som jag har är mig intet och allt är mig det som jag miste;
främling jag går i det liv, ödet gestaltat åt mig.
Dock, när sommaren susar i skogen, i gyllene rågen
eller i strändernas vass, glömmer jag allt och tror
ännu på livets ljuvhet och must och på älskogens allmakt,
drömmer att livet har än gåvor för mig på sitt bord,
drömmer och tänker tankar och skriver dem ned på ett papper -
skrev jag något som dög, skrevs det i sommarens tid.

H Söderberg:

Panteismen

Farväl, min sommar! Här i höga Norden

kort var besöket; du gör nu som förr.
I dimmor faller hösten över jorden
och klappar frusen på min stängda dörr.

Se ut, hur alla mina lunder gulna
och alla blommor i min dal dö hän,
och mörkar tankar vandra under kulna
höstskyar och inunder nakna trän.

Den svällda bäcken vill ej släppa över
sin forna gunstling, lik en trolös vän,
som gjort sin lycka, mig ej mer behöver
och nu ej längre känner mig igen.

Gemensam lag inunder stjärneringen!
Så gräs som blomma, människa som djur,
skall växa, frodas, vissna hän och ingen
tas undan i förgängelig natur.

I höst dör stråt, men nästa vårdag blommar
det upp igen så gräsgrönt som förut,
och fjäriln lyfter vingar blå i sommar
ur brusten puppa, då hans sömn är slut.

Naturens ande vaknar upp med våren,
glad, levande, nymornad, skön och huld,
och intet grånat finner du bland håren;
de flyta, som i fjol, likt nedsmält guld.

Och ingen skrynkla synes på hans panna,
det blåa ögat är, som förr, så glatt,
så strålande. Det sköna och det sanna
fullsövda vaknat ur sin dvalas natt.

I grav förmultnar människan. Är anden
då sämre än ett grässtrå? Grönskar ej
en lövsal i de obekanta landen
för honom? - Dagens vise svara: "Nej,

Gud är i allt, för allt är han gemensam,
är färg i blomman, är instinkt i djur.
Gud är i världen ej, värld är han ensam;
Gud heter Pan, nämns även för natur.

Gud är ej till. Han blir, där han förnimmer
sig själv, lik spegelns bild, ej sedd, ej till.
I stjärnan är han rörelse och skimmer,
i Hegel tanke. Tänk den, om du vill!

Odödlighet? Hur kan du det begära?
Odödligt släktet är, men icke du.
Vad var du, innan du kom hit? Vi lära,
när du gått hän, blir du, som då, ännu." -

Men vad är Gud, som ej är till? Blindfönstret,
inpassat i naturens öde sal!
Oxögat på teatern, högsta mönstret
av falsk logik i hjärnans jämmerdal.

Odödlighet, som ej vet av sig? Svara,
vad är väl det? Nej, giv mig Miltons dikt
om paradis och fall och död! Förklara
ej bibelns ord det samma? - O, hur rikt,

hur skönt syns allt! Låt oss gå ner i dalar,
där trasten slår i björkens äreport,
ros rodnar för sin längtan, bäcken talar
om Gud, som lever, och allt skönt han gjort!

E Tegnér:

 

"Dömer icke, så varden I icke dömde."

Själv ärbar, döm dock ej så hårt den arma!
Låt Gud åtminstone få över henne,
den trolöst övergivna, sig förbarma.
För Adams barn vi alla oss bekänne;
men "den, som vet sig oförvitlig vara,
han kaste första stenen"; så den milde,
den ende från all synd, allt orent skilde,
åt hycklarskaran än i dag hörs svara.
Dock ej att lasten skydda är hans mening,
hans, som ej blott det yttre livets hälsa
bereda vill, men främst vår inre rening,
han, som att oss från syndens välde frälsa
själv tog på sig dess skuld och led dess smärta.
Han ber för oss och bär oss på sitt hjärta,
nu kommen att förlossa, ej att döma.
En dag likväl - o, må vi det ej glömma! -
han kring sin domstol samla skall oss alla,
och evig är den dom, som då skall falla.


F M Franzén:

I mina tankars flugsurr

I mina tankars flugsurr
smyger jag kring
med en tidning i handen
klatsch! klatsch!

Ha
sentimentalitet
huru känns det att vara en våt fläck på tapeten?
sprattla inte så med benen
kärlekssorger
klatsch! klatsch!
En fet fluga
surrar ut genom fönstret.


H Parland:

Wallinska psalmboken 200 år: För äkta makar

Du, Herre, gott ej fann,
att mänskan blev allena:
du velat därför man
och kvinna huld förena,
att de med trogna bröst
må vara till sin död
varandras hjälp och tröst,
förnöjelse och stöd.

Som du, o Jesu, ett
med din församling blivit,
åt henne frid berett,
för henne dig utgivit,
en make främje så
av kärlek makans väl,
och blive av de två
ett hjärta och en själ!

Ty kärleken är mild,
han tål och han förlåter,
från agg och misstro skild,
och vänder icke åter;
han ökar livets fröjd
och minskar dess besvär,
han över smärtan höjd
och stark som döden är.

Men, Herre, utom dig
vi alla äro svaga;
vi hava var för sig
att våra fel beklaga:
se oss i mildhet an.
för oss är bästa råd
att undse med varann
och hoppas på din nåd.

När i gudfruktighet
vår stilla väg vi vandra
med kärlek, fridsamhet
och trohet mot varandra,
så bliver kärlekens
och fridens Gud oss när
och oss till livets gräns
allt gott av nåd beskär.

Jag kan mitt hjärtas vän
ej själv åt mig bevara:
o Gud, bevara den
för dold och öppen fara.
Ack, låt oss sammanbo
att lova än ditt namn
och följas åt i ro
en gång till fridens hamn.

Men är det ditt behag
att vännen från mig skilja,
hav med min sorg fördrag
och böj mig till din vilja,
att jag, när livets lopp
för mig ock når sitt slut,
får gå med saligt hopp,
dit vännen gått förut.

J O Wallin:

Bäret

Först ur fröets linda trånga
höja späda armar opp,
vaggas ljuvt av vindar många,
växa, grönska, skjuta knopp;

glatt i snövit oskuld blomma
ibland gräs i majfrisk vår;
smekt av blomstersyskon fromma,
svalkad milt av daggens tår,

le en sommardag, och redan
offra sina vita blad;
dröja stum och sluten sedan
ibland sköna blommors rad;

rodna lätt på ena kinden,
utav solens stråle kysst,
gungas av den yra vinden,
drömma mognande och tyst;

dricka ljus ur solens källa,
känna ljuvt en inre glöd
genom alla ådror svälla,
gömma kinden varm och röd;

glädja dig, som fick mig finna;
dofta än en liten stund,
le, och brytas, och försvinna
vid en kyss utav din mund!

T Knös:

Hemma

Solen skiner klar och varm
på vår stugas vita karm
och på stockar röda.
Uti täppan lyser fin
ringros bredvid balsamin;
granna vinbär glöda.

Tuppen gal i solens gass,
vovven sover på sin tass,
gnäller smått i drömmen.
Ankorna i gyttjan stå,
våga sig ej riktigt på
simma ut i strömmen.

Brunte i sin spilta står,
tuggar hö, med svansen slår
för att flugor skrämma.
Kalven råmar efter mor.
Olle bygger bro så stor
för att bäcken dämma.

Hemma är dock allra bäst!
Hemma lyser solen mest,
blommar bäst rabatten.
Blir det kulet utomhus,
hemma glimmar härdens ljus,
hemma spinner katten.

A M Roos:

Brädstaplarna trycka närmare varandra

Brädstaplarna trycka närmare varandra
varje grässtrå koketterar med vinden,
gärdesgårdarnas galopp
efter dikeskanterna
att den bleksotiga himlen
rodnar
om kvällarna.


H Parland:

Harens rätt

En hare må väl ha rätt
att mumsa på sin kål
och äta sin mage mätt
så mycket magen tål,
och njuta sitt liv det kära,
när ingen räv är nära.

Och söker en räv att tvinga
sig till ett mål på hare
att koka i kulans kettil,
har haren rätt att springa
med harben höga och snare,
men kalla sig annat än hare,
har haren ingen rätt till.

G Fröding:

Wallinska psalmboken 200 år: Tungans rätta bruk

Du som åt människan
den ädla förmån skänker,
att tungan yttra kan
vad själen vill och tänker!
Med ansvar, fullt av vikt,
du lämnar i mitt val
att tillse, när min plikt
är tystnad eller tal.

Må aldrig denna röst
sig blanda med de fräckas,
av vilka jordens tröst
och himlens budord gäckas!
En oblyg ordalek
mitt skämt besmitte ej,
ej svordom eller svek
mitt öppna ja och nej!

Jag väja må det ord,
som villar eller sticker,
och fly som själamord
allt baktal och allt smicker!
Jag sanning tala vill
och anse för ett rån
såväl att lägga till
som taga därifrån.

Jag söke ingen del
uti den usla ära
att träffa nästans fel
och dem i dagen bära!
Den illsint gripes an
jag kristligt hägna vill,
och där jag det ej kan,
jag tige hellre still!

Min tunga aldrig skall
en hemlighet förråda:
hon hellre stum och kall
må fast vid gommen låda.
Vad vännen trygg förtror
åt ömhetens förvar,
må han som trätobror
ännu där finna kvar.

Men lossne tungans band
att tolka vad jag känner
för konung, fosterland,
välgörare och vänner.
Jag spare ej mitt tal,
där jag med Jesu nåd
kan lindra uslas kval
och hindra ondas råd.

Vad rätt, vad ärligt är,
vad kyskt, vad ljuvligt lyder,
vad dygdens stämpel bär,
vad ung och gammal pryder,
sig gjute med min röst
liksom en morgondagg
och vittne om ett bröst
förutan flärd och agg!

Men först och sist, min Gud,
jag vill med tacksam tunga
förkunna dina bud,
din nåd och sanning sjunga
och gå i fröjd och kval
till dig med bönens ljud:
låt mina läppars tal
behaga dig, min Gud!


J O Wallin:

Huvudstaden

Lycksalig den som här i Stockholm bor,
och sina dar i muntert skämt förnöter.
Uti dess barm bekymret icke gror,
ej heller han om andras tadel sköter.

Skön som en brud går morgonrodnan opp;
fast hon förgyller höga murar;
dock inom dem man tar sin kaffekopp,
emedan glädjen vingad på en lurar.

Se hur den vinkar, än till Hagalund,
att där med muntra vänner déjeunera;
än till en bal, vid aftontimmans stund,
där man i lätta gazer får brilliera.

Ej flickan sig om statens revor bryr,
hon lämnar deras bot till Riksens Ständer.
Blott i det utskott som dess timmar styr,
man huvud-titeln, nöjet, tar för händer.

U C Widström:

Önskningen

Fordom på ett söderns fjäll

stod bland cedrar ett kapell,
där en nickning i portalen
av ett helgons underbild
för var pelegrim från dalen
gjorde en dess önskan gill.

Avunden och Girigheten
sände var sin son en dag
dit, att med ett enda drag,
bägge efter sitt behag,
skapa sig lycksaligheten.
Girighetens son var halt,
och den andre mist ett öga.
Men för övrigt i gestalt
och natur de skildes föga.

Dessa råktes på sin stråt
och beslöto följas åt.
Glad att slippa uti sanden
nöta doppskon av sin stav,
grep den girige i handen,
som kamraten honom gav,
i den avsikt, att törhända,
bäst han hjälpte opp sin vän,
skuffa honom ner igen
från sin vandrings glada ända.

På den branta klippan re’n
syntes aftonrodnans sken
helgedomens valf förgylla:
då de funno, på en sten
vinkande, en brun Sibylla.
Skäggig, med en enda tand,
skrek hon vasst: «Hit med er hand!
Jag kan Ödets siffror läsa.»
Och hon tryckte på sin näsa
av kristall ett ögonpar,
sådant ingen nunna bar.

«Kors och under! hur sig slingrar,
skåden här, er lyckas rand!»
ropar hon, och bägges hand
med sin visa tumme fingrar.
«Hören, hören ödets dorn:
bägges val av rikedom
vill dess vishet så förena,
att den förmån, som den ena
väljer först - i dubbelt mätt
blir jämväl den andras lott:
märken, barn, i dubbelt mått.»

Värre än de både stredo
över detta gudasvar,
strider ej ett ödmjukt par
av prelater - i Toledo
om den rang vid altaret,
Guds ståthållare dem gett.
Avunden ej vill förstora
med sitt val den andras lott,
Girigheten ej förlora
önskelyckans dubbla mått.

Hotande varann med staven,
önskande till avgrunden
var kamrat och bror och vän,
stego de med stoj på graven.
Länge hela templets valv
av den gälla trätan skalv;
tills den bittra harmen, vorden
till ursinnighet till slut,
tömde sig i dessa orden
över bägges läppar ut:
«Hellre önskar jag att mista
detta enda ögas bruk,
an att jag, o Girigbuk!
ökte skatten i din kista.» -
«Hellre önskar jag att mista
detta enda benets bruk,
än att mig, o Avundsjuk!
dubbla vinsten skulle brista.»

Så, i samma ögonblick
bägges galna önskan gick.
Bilden nickade: och båda,
utan ögon, utan ben, .
funno, i sin grymma våda,
eftervisheten för sen.

 F M Franzén:

En händelse i Athen

En liten fågel flög förskräckt för gladans möte,
och till en domstol på ett torg
sin häpna tillflykt tog i själva domarns sköte.
Han säg en ödmjuk bön, han såg en tålig sorg
och menlösheten själv i kräkets ögon blicka:
Han kände i sin hand det lilla hjärtat picka,
och klämde det, med skratt, tills det ej rördes mer.

«Bort!» ropte hela folkets skara.
«Bort!» skrek de visas nämnd. «Barbar! från domstoln ner!
 Ej en gång bödel får du vara.»

 F M Franzén:

Religionen

Makt, visdom, godhet tyder sommarskuren:
I själva stormen hör du Skaparns röst;
men evig rätthet speglar blott ditt bröst.
Vem skapte detta? Han, som skapt naturen.

Det ges en Gud, om du är mer än djuren,
om du i sorgens da’r, i ålderns höst,
i dödens stund, begär en högre tröst,
än dig kan ge den värld, där du är buren.

Se våldets, slumpens, elementens spel,
se offrens mängd, för själva lagen fällda,
och tro en slutlig räfst, som allt skall gälda.

Med stoisk stolthet vill du, kall och stel,
stå vid din dygd och trotsa alla öden.
Vad är din dygd? Vem tyder den? Blott döden.


 F M Franzén:

Sällheten

Vill du lyckans rara väppling finna,
sök ej fiken hela dagen den.
Så för svärmarn och för veklingen
ögonblicken utan gagn försvinna.

Gör din plikt: vad du kan rättvist vinna
måttligt njut, och hjälp en nödställd vän.
Sedan sätt dig under skymningen
ner i gräset med din älskarinna.

Eller, vilket jag än bättre tror,
med din maka, som är redan mor,
och med dina små, som redan språka.

Känn dig barn som de och knyt ännu
gumman en bukett — och strax skall du
på det sökta fyrblad osökt råka.


 F M Franzén:

Ode till Vindelälven

Du ilar ständigt mot kusten
till havet vid flodfärdens slut,
och aldrig försvinner dig lusten
att rinna österut.

Visst får du stunder av vila
ibland på blänkande sel,
men sedan måste du ila
att få i havet din del.

Och jag här på älvsbrinken tänker
hur flyende flyktigt det är,
det vatten som porlar och stänker
mot älvskantens stenbarriär.

- - -

Och dock, vilken glädje du skänker
åt dem som bor vid din strand;
dina livfulla droppar de blänker
som pärlor på glittrande band

i skummande brusande forsar
i sommarskönt Vindelälvsland,
som här nu min färdväg korsar
och sätter mitt hjärta i brand.

Du strömmar ivrigt mot kusten,
fast vägen är slingrig och lång,
men aldrig förlorar du musten
du fått genom seklernas gång.
Din stämma är ännu ej brusten.
Håll ut med din tidlösa sång!

(Vid Vindelälven i augusti 1970)

Den nya papismen

För Kyrkans bann nu mera fruktar ingen;
att bannlyst bli hon själv i fara är.
Den fria tanken — så förändras tingen —
nu, påve vorden, bindenyckeln bär.

Ej nöjd att fritt få prova, forska, strida,
han ville tvinga samvetet och tron.
Ja, det är nu från själva otrons sida
vi hotas med en ny inkvisition.

Som förr med tordön kom en påvebulla,
så blad på blad från pressen ljunga nu,
av anathemer mot oss arma fulla,
som tro, att Guds ord är Guds ord ännu.

Den skatt de bjuda oss dess mer förvånar,
då den förvaras av ett konstigt lås;
latinska mässan likt, som präktigt dånar
i folkets öron, utan att förstås.

Och att den nya visdomen allena
kan saliggöra med sitt enväldsbud,
är klart, då den sitt ursprung från den rena
urtanken drar, och högre står än Gud!

Vad blir dess grundsats dä? Vad innebär den?
Att allt är Gud, att han av evighet
är fäst vid tingens ked, är stängd i världcn,
och av sig själv blott inom mänskan vet.

Och mot en sådan Gud vi skulle byta
den Fader, som Guds Son oss känna lär,
att du med din gudomlighet må skryta,
du vise, som dock barn av Adam är!

Vad! — en gudomlighet som skall försvinna,
då du din levnads mål på jorden når!
Du själv försvinna vill, med hopp att vinna
den dyrkan snillet i Guds ställe får?

Och allt det nådefulla, kärleksrika,
som Gud i Kristus till oss arma bär,
för denna hednavishet skulle vika,
som natt för tanken, frost för hjärtat är!

Vem må ej hellre ibland myndigheter
på en gudomlig än en mänsklig tro?
Vem väljer väl av tvenne hemligheter
den som ger kval för den som skänker ro?

Ert språk, I tänkare! vi ej må klandra,
vi oinvigde, då det förs bland er!
Men när er vishet leda skall oss andra,
hon dock till vårt förstånd må stiga ner.

Men kan hon detta? Kan hon, då det gamla,
av Herren byggda huset är förstört,
en ny församling i ett tempel samla,
där ej det Ord som Gud oss gav är hört?

Att det förskingra, bort som agnar sålla,
den nya påven sig all möda gör,
(den gamles list blott sökt det undanhålla).
Men Herren lever och hans Ord ej dör.

 F M Franzén:

Bibelläsning

Du, som av tvivel kvald slår upp den heliga boken,
sökande där vad du ej fann hos de vise du hört,
tag, som sig bör, bokstaven i akt. Vad vore väl ordet
utan den? — Vad den var, medan den skrevs, är den än:
medel för anden. Dött för otron, lever i Skriften
ordet för tron, som en klart springande källa till liv.
Läs profetian ej blott som ett löfte, ät Israel givet;
märk i ditt eget bröst längtan, som ropar däri.
Så den i främmande land försmäktande fångens förhoppning
bidar den dag, då han hem kallas av seger och fred.
Känn evangelium sen, ej blott som i tiden det budskap,
att Guds rike är när, känn det hos dig i den frid,
den Guds frid i det syndbelastade människohjärtat,
som all världenes makt, ära och visdom ej ge.
Känner du synden som synd, självrådande fall frän det rätta,
andelig död, som din själ skiljer från Gud, — med ett ord,
som den beskrivs av de män, dem Herren att lära oss sände,
vilka han själv gav in nådens och sanningens ord:
O! då kan du ock tro vad de skrivit om Gud, som i Kristus
kom att försona med sig världen och plåna dess skuld.
Si! när mänskan, av skaparen ställd att råda på jorden
såsom hans bild, i hans stad, spillde sin saliga lott,
steg i mänskogestalt från himlen den evige Sonen,
för att åter till Gud lyfta oss, såsom hans barn. 
Men huru kunde det ske, om ej det ondas i ormen
speglade makt, i vars våld fångne vi vänta vår dom,
krossades genom den seger han vann över synden och döden,
då han av kärlek till oss dog, att vi skulle få nåd?
Redan i skapelsen tänkt och strax för de fallna förkunnat,
blev det i bilder och ord klarare tid efter tid.

Solens återsken från månen måste förblekna,
när hon själv går upp, dagande himmel och jord.
Så är det gamla förbund upplöst i det nya; men boken,
där de beseglas av en Ande, ett syfte, är hel.
Moses stol är ej mer, förstört är Jerusalems tempel,
offren ha upphört. Dock bjuder på Sinai än 
Herren, densamme, vars röst vi även i samvetet höra.
Abrahams Gud är ock vår, Kristus var förr Jehova,
oföränderlig själv vid förändringen, vilken är endast
en fullbordan av vad ment från begynnelsen var.
Bryt ej itu det heliga svärdet: vad hjälper dig udden,
skulle du än med Johannes ha sett, hur ängeln med boken
flög över jorden och bjöd alla dess släkter och folk
del av det eviga liv den ger åt troende hjärtan:
må du dock, innan du tror, pröva dess anda och halt.
Men då ditt innersta, rört därav, det hela har erkänt,
låt icke ditt förvett mästra den Eviges råd:
vörda däri det hemlighetsfulla, du trotsige lärling
av en vishet så djup, att hon sig själv ej förstår.
Likasom skapelsen, så har uppenbarelsen ställen
mörka för oss, som här vandra i skymning ännu. 
Ja, det så höga, så stora däri, att Gud, för att världen
frälsa, ej skonat sin Son, att han i Sonen sig själv
offrat för oss, är ett under av Guds oändliga kärlek. 
Blott med ditt hjärtas tro kan du det fatta. Begär
ej att begripa det mer än det, hur världen av intet
skapades, eller vad Gud tänkte och gjorde förut. 
Såge vi allt så klart som det blir i det eviga livet,
vad behövdes då mer tron och vad vore hon värd?

Se hur ett barn inför sin faders ansikte stannar
rört att höra hans ömt varnande hjärtliga tal.
Tänk dig så i Guds närvarelse; ja, han är när dig,
står vid din skuldra och ser, huru du läser hans ord.
Bed om den gåva, han lovat så visst som fader och moder
icke för bröd en sten ge ät sitt bedjande barn: 
Andens gåva, som gör, att du träffar det sanna i ordet
och tillägnar dig själv vad du behöver som bäst;
bed, att du må din själs enfaldiga öga bevara,
ack! så blir det hos den, som ej nöjd att se vad på jorden
är av solen belyst, spänner pä henne sin blick. 
Sårat därav, hans öga sitt lock tillsluter för dagen,
inom dess nattliga krets villat av spelande sken.
Blint är hos tänkarn sä väl som hos svärmarn det andliga högmod,
som sitt eget ljus sätter i stället för Guds.

Stilla med ödmjuk tro för dig själv och de dina i hyddan
läs din bibel och tyst göm i ditt hjärta dess kraft.
Träd ej som lärare upp, då du därtill icke är kallad;
nöj dig att, såsom du nämns, vara en läsare blott.

Icke att bränder däri antändas skulle och blindvis
över stad och land kastas av hat eller nit,
elden från himmelen föll på det Herranom helgade altar,
utan på offren, som där brändes till tack och till bot.
O, att så i vårt hjärta ett Gud behageligt offer
tändes av ordet, som gavs icke till grubbel och kiv,
gavs till ett ledande ljus, en helgande tröst vid vår vandring
här genom prövningens dal upp till förklaringens berg!


F M Franzén:

Vad som må fullkomnas

Guds ord förändras ej. Vad Kristus lärde
behöver ej fullkomnas, blott förstås.
Kan någon konst förhöja pärlans värde?
Då hon skall slipas, hon blott sönderslås.

Infattas må hon dock av mänskohandcn,
ocli tydas må Guds ord av mänskovett:
Men icke så, att det förlorar anden,
som ger det liv, som det sitt ursprung gett.

Om hon berövas allt det himlaburna,
vad blir vår religion? Jo, lik den sten,
där alla dagens timmar äro skurna,
när den blir flyttad undan solens sken.

Fullkomna dina verktyg och din prövning,
du stolta vishet! — Gå så långt du kan
med dina synglas, med din tankeövning
och med den insikt du i sekler vann.

Med din oktant tag höjden utav polen,
och med ditt prisma ljusets strålar klyv.
Men att du kan fullkomna själva solen,
med sådant anspråk dig ej dårligt yv.


 F M Franzén:

Det fria äktenskapet

"Pappa! känns du vid mig? Och vid mig? och vid mig?"

Så kycklingar en mängd till tuppen vände sig.
"Bort med er", svarte han. "Er mor må ha mödan
att krafsa för er och skaffa er födan,
och för höken varna er." -
"Till sådan omsorg stiga vi ej ner,
vi tuppar", gol han åt en annan,
som kom med eldröd kam i pannan.
"Man prisar duvors hulda tro;
men vad är denna platta ro
hos samma par i samma bo
emot det fria liv vi föra?"

Det fick en sparv, det fick en skata höra
och tänkte: månn’ det icke kan
också för oss gå an?

 F M Franzén:

Höbärgningen

Hör, hur i marken det skrattas, det sjunges, det bölas!

Varje har fått sitt bestyr, och ingen vill svika.

Flickor med räfsor, gossar med lior, oxar med hölass

hava sin olika ton, men glädjen är lika.

Glädjen står högt upp i tak och är ärlig och allmän,

växlar med arbete om, och arbetet löner.

Sommarn med blomstren, hösten med axen, julen med halmen,

var med sin yviga krans sig gladeligt kröner.

Hösten dock alltid ej håller, vad sommaren lovar,

och då blir julhalmen torr och julgrisen mager.

Blomstrande sommar jorden med löften härligt begåvar,

och vad han hjärtligen gav, han åter ej tager.

Därför, så länge han varar, så skola vi hoppas,

skola vi hoppa också, och prisa vår sommar.

Bliver ej frukt och bliver ej bär av allt det som knoppas,

ger det oss glädje ändå, så länge det blommar.

Glädje och grönska och välljud och vällukt och vällust,

uti all ära och tukt, är sommarens väsen.

Surmulen olust, modstulen sömnlust, argvulen grällust,

vike de, vissne de hän som bärgade gräsen!

Men uti kärlighet, gamman och glam så förnöjligt

skola vi muntra varann och muntert arbeta.

Om ock vår glädje dör med vår sommar - det är väl möjligt -

lever vår Herre ändå! Det är vad vi veta.

J O Wallin:

Julidag vid ödegården

Västerbäck på gränsen mellan Degerfors och Vännäs



Jungfru Marie hand
sänks i en bäckstrand våt
här i ett ödsligt land
bortom vitrornas stråt.
Sommarens heta brand
tystat fåglarnas låt.

Jungfru Marie halm
doftar i lindans hö
medan en sunnanpsalm
tonar om byar som dö.
Bäcken i sänkans kvalm
ringlar mot myr och sjö.

Vemodet djupnar kring

solröksblånande berg.

Snart över sköna ting

läggs den höstliga färg.

Stjärnorna tänder sin ring

över aska och ärg.

Jungfru Marie son
- du de fattigas vän -
stig över ås och brån
stilla till oss igen!
Allting är här ett lån,
du oss hugsvalar än.

(1989)

T Nilsson:

Blåklinten

Ljus och skuggor skifta vänligt,
strömoln fly för vinden blid;
solen sänker omisskännligt
färden nedåt västerlid.

Harmas ej, o mänskoöga,
som bland rågen mig försport,
att Naturen ock, den höga,
någonting för sig har gjort.

När till gagn för er så mycket,
jordens herrar, fram hon bär,
skall hon ej få fägna tycket
åt vad endast hennes är?

Sjunger näktergaln, måhända,
blott när han av er blir hörd?
Djärvs ej dagens bloss sig tända,
innan eder sömn är störd?

Ofta flyger skönsta fjäril,
där av ingen blick han följs;
pärlan, född i musslans käril,
ofta städs av havet döljs.

Skald, som strövar kring på bergen,
glad och gagnlös, du som vi,
dig, jag vet, behagar färgen
av vår fägring, klar och fri.

Men där sitter, tung och trumpen,
på sitt stenrör Nyttans son;
räknar oss, och pipnubbs-stumpen
slår i kras med vredens dån.

När vi vaja på hans gärden,
böljevis, bland gyllne ax,
önskar han allt ont i världen
över oss med Parcens sax.

»Idel flärd», han skriar, »glitter
utan korn till mjöl och malt!» —
Tvärvigg, bläng där, bäst du gitter:
skönhet har sin egen halt.

Hennes yrke, hennes levnad
är att, utan huvudbråk,
slå en ring av himmelsk trevnad
kringom jordens lumpna tråk.

Se, ur tjäll av grenar täta
nygift par på renen går . . .
Vad? Vill man till krans oss fläta
kring den unga husfruns hår?

Hulda, ja, låt dem dig smycka,
Ceres-blommans döttrar blå;
blomstrings-lycka, skörde-lycka
önska dig de fromma små!

P D A Atterbom:

Badet

Det glindrar sol på stam och blad,
svagt lysa bottnens stenar,
och havet bjuder dig sitt bad
som svalkar och som renar.

Där ute gungar himlen blå.
Hör, böljorna dig kalla
till lek och rus! Dröj icke då?
Låt dina kläder falla.

Din unga kropp går leende
och rosig fram ur banden,
och jag blir åter seende
i köttet och i anden.

Det stiger ur mitt sinnes djup
ett sorl av sång och saga,
och äventyrens gyllne slup
jag ser på himlen jaga.

Det faller sekler från min blick,
då rodnande du skrider
mot nakenhetens gudaskick
och flydda skönhetstider.

Och fri från klädnaden till slut,
ur linnet och ur kjolen
du stiger, Eva, åter ut
till ungdomen och solen.

T Hedberg:

Till min bror

Av Dan Anderssons lillasyster Anna (f. 1899), som fick hans dikt eller visa "Till min syster" på sin 18-årsdag 1917- Den här dikten skrev hon 1921, sommaren efter Dans död.

Du vandrar ej mer på stigarna
under Lombergets susande granar.
Du sjunger ej mer till fiolen
om Pajsoåns vilda svanar.

Ej mera du kämpar i natten
ensam i svidande smärta,
eller lyssnar till ekot från bergen
som svarar ditt klappande hjärta.

Trevar du ännu i mörker
eller går du i ljusets flöden?
Har väg du funnit från djupen
och svar på mänskors öden?

Om ännu du vandrar allena
och letar dig väg genom dalar,
o, då vill jag be för din frälsning
och din ingång i himmelens salar.

Där är lugna vatten likt Pajso,
där är svanar som finnskogens vilda,
där är sånger till fiol och luta
och vindar, likt Lombergets milda.

I går såg jag änderna gunga
i säven vid Hakalams stränder,
och där stockelden fordom har brunnit
lågo kvar några sotiga bränder.

Jag såg svalorna bygga i taket
på ladan vid Stormyrslogen,
och hörde hur duvan kuttrade
som förr i Luossabergsskogen.

Men solen gick ner och dimman
steg kall ifrån Pajsoåns vatten -
jag fryser i finnskogens mörker,
inga stjärnor mig lysa i natten.