[Källarsalen på Fagervik om aftonen. Man tar ut innanfönsterna i fonden och öppnar glasdörrarne till verandan. Tullförvaltaren, Lotsåldermannen och Postmästaren sitta vid ett bord och dricka.]
Tullförvaltaren:
Nu är det vår! Bryt fönsterna ut liksom böljan bröt isen!
Vinterluften släpp ut, låt kaklugnen kallna i skamvrån.
Ungdom och vår med sippor och sälg oss vänta vid dörren;
kära fru Lundström, lägg brännvin på is och rusta en sexa,
sexa för sju med kräftor och ål samt med nya rädisor;
Burträskosten ej glöm och det möraste Bergmanska spisbröd;
sedan på kannorna fyll av Sankt Eriks skummande pilsner,
tag så av portern som ett emot två och blanda med pilsnern;
si, då är gästabud rett på svenskmannavis - jag har talat!
Postmästarn:
Väl du har talat, min vän och tullförvaltande broder;
köttet ju måste ha sitt, men anden också vill leva;
därföre sång och musik jag låtit hämta från staden.
Lotsåldermannen
Bravo, du postinspektor! Men även jag har till nöjet
dragit mitt strå. Då i kväll den första ångbåten kommer,
hälsas han må som sig bör med hela stället signaler;
blågula flaggan vi hissa i topp från utkik och slupar,
och ifrån lotsbergets spets den gamla finska kanonen,
köpt på en strandauktion för fyra riksdaler i banko,
dundrande hälsa den skall befriarn som kommer från fastland,
första klassens kapten vår vän Kronander på Baggen.
Barnen sjunga utanför:
Välkommen åter snälla sol,
som jagat nordanvinden;
nu har du sovit sen i fjol
och vaknar röd om kinden.
Värm upp vår jord, så växer råg
och fyller bondens lada;
värm sund och vik och vind och våg,
så få vi gå och bada.
Välkommen åter snälla sol,
lys över land och vatten;
nu klingar sång, nu stäms fiol,
nu dansas hela natten.
Stärbhusnotarien:
Hej! Ser ni mej? Här ar jag den första badgäst på platsen,
stärbhusnotarie jag är vid Rådstuvurätten i Köping;
dödsbon jag skriver ju opp och kallas väl därför på narri
Dödens fadder; ni känner ju mig sen i fjol? Har den äran!
Trettio somrar som gäst jag traskar på Fagerviks stränder,
badar mitt bad, spatserar min tur om morgon och afton;
gläds åt de glada som få, och skingrar tanken på döden.
Skådande ungdom och söl, föryngras jag åter om våren,
lik en ihålig ek, som grönskar dock utan att blomma.
Ren jag min stuga besökt ihop med den gamla Lovisa;
fönstren vi öppnat på glänt och vädrat, städat och stökat;
trädgårdslanden vi grävt; jag själv har krattat och rensat;
persiljelådan är klar, ty utan den kraftiga örten
flundror och sik, abborrar och samtliga fiskar som kokas
äro som intet och nix; jag känner min fattiga skärgård.
Dillen är sådd, den oumbärliga härliga dillen,
när i augusti från land de smällfeta sprattlande kräftor
föras i granris hitut, och från yttersta kobbar och öar
läckraste lammkött och kalv i båtarne komma till salu,
ej förgätandes väl att den oumbärliga dillen
ensam han äger den makt att göra vår kokströmming ätbar.
Glasrädisorna även jag sått, dock mera som grannlåt,
de ju garnera så bra på smörgåsbordet om söndan -
Blommor jag ock planterat av välkända, gångbara sorter:
främst lövkojan jag satt, med saftiga, skiftande färger,
fattad i krans av den doftande blyga resedan;
astrarne icke jag glömt, som komma så varligt på hösten.
När allt annat gått ut, står astern så karsker i frosten!
Och när den sista båten går in, och jag flyttar till staden
har jag än kvar en bukett åt ångbåtsrestauratrisen
såsom ett minne och tack för alla ljuvliga stunder
hon mig berett vid försalongens dignande matbord ...
O! den förträffliga aln, den inkokta laxen, go herrar ...
Tullförvaltaren
Håll då för tusan, notarie, ni äter ihjäl oss på fisken,
och våra stärbhus helt visst ni reda får innan kvällen!
Postmästarn
Gott, herr notarie, ni kom som den första svalan i juni,
att oss förkunna det vårn gått in i skärgårdens bygder,
första badgästen ni, som sedan följts av så många,
bringar vår lilla kommun det klingande guldet i pungen;
guldet blir silv’ och silvret det växlas, blir blänkande koppar,
regnar på prästen i dag, i morgon dryper på klockarn.
Så blir där välstånd i byn, så skattar ju staden åt landet.
Välkommen då, herr notarie, vi önska er alla så hjärtligt,
och tag del i vår fest till ära åt dagen - och natten;
här på trefaldighetskvälln vi dricka vår hälsa ur källor,
guldgula källor likvisst, fru Lundström tappat på flaskor...
Där skall jag dricka er skål och önska er länge få leva,
lika så länge som vi och ändå längre ett stycke.
Stärbhusnotarien
Tackar, go herrar, jag tacksamt tar mot er vänliga bjudning,
först på sin plats och sist i sin säng är min lösen för dagen.
Pang! Jo där smällde ett skott! Ett till! för nu kommer båten!
* Vid källan under ekar och björkar står ett bord dukat med bålar och glas. Vid bordet sitta: Stärb-husnotarien, Tullförvaltaren, Postmästarn, Skalden, Revisorn, Komministern o. fi.
Stärbhusnotarien
Solen har axlat sitt ok och ränner med blänkande seldon
ut ur sitt femte hus som står i tvillingars tecken,
lämnar den opålitlige maj och tågar i kräftan.
Då blir det sommar i nord och stadsbon svettas i staden;
skolorna sluta termin, i verken börjar semestern.
Hemmen de brytas nu opp och fönstren kritas mot solen,
mattorna rullas ihop och vinterkläderna vädras,
våningen står i sitt stök, den luktar av kamfer och malört
strött av husmodren själv att skydda för måtter och målar.
Så bär det av; alle man till hamnen där ångaren ligger.
Loss och lägg ut! Är ingenting glömt? Nu far vi till landet!
* Försommarns tid, den ljuvliga tid av ungdom och fägring;
sista sipporna stå ännu i skogen och vänta;
Guldvivan sticker då fram; åt bin och hungriga humlor
skänker hon honung och vax, åt barnen binder hon kransar;
inom vår trädgårds hägn där pråla tulpaner, narcisser;
nygrävd rabatt av den sammetsvartaste mulliga mylla
höljs av den doftande snö från blommande aplar i kanten.
Trädgårdsmästarn sin bänk då luftar, rensar och vattnar -
Se på de snörräta led av den mjällvita svällande sallat,
och rädisornas rad! De lyfta sig redan ur jorden
liksom de ämna gå bort på rosenröda små föttren...
Där står spenaten i flock, och den oumbärliga dillen -
Tyst du, min matfriska mun! - Vi återkomma, sa svalan!
Midsommartid, o ljuvliga tid, med syren och peoner!
O du syrenernas tid, men mest dock de vita
viska och dofta som förr om ungdom, om hopp och om kärlek,
minna mig än, ja ännu om parfym på en flickas handske,
eller en spetsnäsduk, en trofé ifrån nyårsbalen...
Kommer så båtarnes dag; då riggas, splitsas och målas;
metspön, gäddrag och krok från handelsman rekvireras;
röjd är vår tennisplats, snart vinka de brokiga hattar,
röda och vita och blå som jätteblommor i skogen.
Då är det ungdomens tid; den gamle fröjdas i minnet.
Högsommardag, då vinden står stilla på blänkande vatten,
solen han gassar i strand och barnen de bada i viken.
Göken sjunger ej mer, när lien går fram över ängen.
Nyslaget hö i lövklädda skak nu räfsas och bärgas;
smultron och mjölk, måhända en nysått och valstannad filbunk
väntar till kvälln det svettiga, hungrande, törstande slåfolk.
Fruntimmersveckan går in som damernas egen i juli;
namnsdag vareviga dag med portvin, kaffe och doppa -
rosorna stå i sin prakt, men falla mangrant för saxen:
Sara, Margreta, Johanna, Malena, Emma, Kristina
offras då rosornas skörd; det skönaste höves de sköna.
Almanackan spår regn; det regnar nog ofta, ej alltid;
när som det regnar likvisst, man samlas på societeten,
väljer till direktion och diskuterar programmet.
Nu skall det festas var kväll och spelas, lekas och dansas.
Dansas dock mest och hälst, ty nu har musiken kommit;
spelmän av första rang från den kungliga opran i Stockholm:
första fiolen är god, den andra dock fordom var bättre,
kontrabasen är bäst, klarinetten icke dess sämre,
men pianinot, gott folk, pianinot det spelar som ingen
fru direktörskan själv, en elev av konservatoriet,
fordom hon spelt för van Boom, jag tror på sextiotalet,
sedan hon spelt för sig själv, och sina närmsta förstår sig.
Väl! medan dansen går på därinne i höganloftssalen,
herrarne då, ej de yngsta likväl, de dricka sin pjolter,
eller de rulla ett klot i kägelbanan på berget;
damerna nere på bron de sitta i raderna långa,
icke de yngsta likväl, och vifta för myggen med kvistar;
myggen hör till, till nöjet som ormen i paradiset,
myggen är stygg, den sticks som bekant och hindrar att sova.
Hindrar? Ja men, ty i sommarnatten den ljusa i norden
vakas det skall, och skam den som sover för midnatt -
eljes I gören som jag: tan en lur, en grundlig på middan.
O! Du för ljuvliga natt, när äntligt i sängen man hamnar;
gustaviansk är min säng med bolster av sjöfågelsfjäder -
och man har nattlampan tänd att läsa en smula i bladet.
Slåss så en stund med myggornas frät, det förargliga följet,
drömmer sig in, tillbaks i vinterns mörkaste kvällar.
Sinnet blir tungt av tankarna kulna som hösten ...
Men så, när lampan släcks ut, är det dager bakom gardinen,
rödhaken sjunger alltren och fjärden den plaskar mot stranden,
högsommarsolen i norr, och nordost (halv-ost) har sin purpur
lagt i ett band som lyser och bländar likt strålande norrsken,
tittar i kammaren in! Det är dag! Då går myggen till vila!
Och du somnar med soln, med soln i ditt tröttade öga.
Rötmånan dåsar sig fram i hundstjärnans brinnande tecken;
allting står visset och torrt, förfallet, dammigt och kvalmigt,
hettan oss pressar till sömn och flugorna sticka en vaken,
dalierna sloka på stjälk och astrarne digna mot jorden...
Brunnarne sinat ut och marken har spruckit av torkan...
Då rullar opp uti ost de tornande blåsvarta åskmoln,
blixt bröstar av! Det blir tyst en sekund! Och det mullrar och rullar,
manglar och ranglar! Och så med en knall utav grova kanoner
fönsterna skallra av skrälln och spjällen de dallra i skorsten.
Åskregnet öser nu ner ur svartblåa molnen i zenit,
byarne blåsa så barskt på de piskade fjärdarnes böljor,
mänskorna fly uti skjul, de stänga då dörrar och fönster,
fåglarna krypa i lä av de ristade björkarnas stammar,
fiskarne sänka sig ner förskrämda till djup och till grynnor ...
Då är det bardalek uppi luften, på jorden, i vattnet;
sedan så lugnar det av; likt krutröken efter bataljen
molnen de rulla sin kos, det blir klart, det blir stillt i naturen,
solen begynner igen att lysa, att värma och bränna.
Rötmånan dock, trots hetta och allt, har sina ljusare punkter -
andjakten öppnas igen, och bärtiden börjas med körsbär;
släpärter föras till torgs och så kommer färsker potatis.
Ih! vad det sockret går åt när syltningen börjas i köken;
flugpapper köper man in, men flughåven sys i familjen;
barnen de hålla kalas, ricinolja hämtas från staden;
koleraryktet går löst så visst som amen i kyrkan;
alla nu hålla diet, men herrarne hålla sig konjak.
Så blir det kuttrarnes tid, det kungliga segelsällskapets!
Och när ett skallande rop går vitt att eskadern har kommit,
då skall man sopa i saln; direktionen träder tillsammans.
Societeten ger nämligen bal för flottans offcerskår...
Då säga gubbarne pass och jämka sig ner på kastellet;
drickande prata de strunt och minnas hur de varit unga.
Liksom en eftersläng på en bal så kommer augusti.
Eftersommarn bär frukt på försommarns avfallna blommor;
rågen står redan i skyl och vetet det gulnar så varligt,
Erik han löfte med ax och Olof han håller med kaka,
Larsmässan kommer med päron i år men ej av de fina;
astrakaner man ser på gångarne likvisst som fallfrukt,
hallonen höstas alltjämt, meloner och läckraste gurkor;
gurkor det är ju min frukt, min livfrukt må jag bekänna;
själv jag har odlat dem bäst och lägger dem in uti burkar,
burkar av blågrönt glas från ett halvstops rymd till en kannas,
köpta från Kosta bruk, jag tror att bon är vid Munkbron.
Hasselnötter man ser på buskarne börja att mogna,
nota bene, man ser om det finns några kvar ifrån sommarn;
ekorren äter dem jämt, och pojkar äta dem gröna.
Nu ränna svamparne opp som ogräs efter ett höstregn.
Svamparne ätas väl bäst som färska men kunna ock saltas -
Stopp! ty nu vända vi om till augusti, augusti månsken.
Fyrverkeriet hör till regattan med lyktor och facklor.
Ja, mina barn, mina barn - här stapplar ju gubben på målet -
sommaren lider till slut och kvällarne börja att skymma;
komma så mulna dar, man sätter sig inne och fryser;
och går man ut, man kliver i smuts, i sörja och väta,
sinnet blir argt och tungt och saknaden kännes i förskott.
Och ser man på, hos gammal och ung det vaknar en längtan,
längtan till stan, till hemmet, till krogen och saknade vänner...
Så är då sommaren slut, och man skiljes med vemod från landet
som från en sällare tid de lycksaliges öar och hinder...
Treuga Dei, Guds fred, i naturen har lupit till ända,
fejdrätten börjar igen, med kivet, nitet och mödan:
allt som är skönt och .är ungt blir kort likt sommarn i Norden.
Skalden
Ordningen är nu hos mig att tala ett tal invid bålen:
osökt jag bringar ett tack till notarien som sjungit om sommarn.
Självvalt ju ämnet är, jag väljer då - hören, go herrar,
kärleken väljer jag först, dess himmelska fröjder och sorger.
Eros, den äldsta av gudarnas ätt, den yngsta av mänskors,
Eros, det himmelska barn, som föds när en man ser en kvinna,
född av en blixt som mötte en blixt ur ett ljungande öga,
född uti fejder som slöts i famntag för evigheter!
Eros min sång! I moll och i dur, i moll för det mesta!
Chrysáëtos
Vad vänta de tråkiga kråkorna
därnere på höstlig hed?
Förr var det bara råkorna
som fällde i nakna träd.
Vad vänta de bråkiga kråkorna
som stryka i hundratal?
Är det åtel och agn
på hemslaktarns vagn?
Eller ligger på strö
ett djur, som skall dö,
eller hålla kråkorna bal?
Vad vänta de bråkiga kråkorna därnere framför mitt hus?
De hänga i lindarne,
och gunga för vindarne;
på nattkvist kraxa de, och vänta att dager blir ljus.
Vad tjuta de svarta hundarna
i tobaksplantörens gård?
De luffa och leta i lundarna;
de hålla väl vaka och vård.
Vad sjunga de svarta hundarna?
De sjunga väl icke ut lik?
De sitta i klunga,
och tjuta och sjunga,
halsarne sträckta,
öronen stäckta ...
Nosarne heta och torra ...
Nu höras de morra,
när ugglorna börja sitt skrik.
Vad skrika de gula ugglorna
på tobaksladornas tak,
när rostiga flöjeln med bugglorna
knappt håller i vinden sig rak?
Vad sjunger den rostiga flöjeln
vid nattvindens sorgemusik?
Är det sorg eller nöd,
eller varslar det död?
Det är död, det är nöd, det är lik!
Vad göra de krokiga karlarne
därnere på hedens snö?
De sätta väl snaror för hararne
men marken ligger i tö.
Granris bära de,
störar skära de,
ruska ut vägen,
mäta ut stegen;
en svartklädd man sig sträcker med ett ljus
som om han ville lysa ut på heden:
och med en dåres röst han ryter som ett djur,
nyss sargat i dess trånga bur:
Chrysáëtos är död!
Och ropet kryper över snöig hed, och gråter
tills det mot höjderna i norr dör bort,
men skogen, som har liv, ger ropet åter,
och svarar snyftande men kort:
Crysáëtos är död!
I tomma rummen ensam nu han irrar
och tänder lampor, kandelabrar överallt...
Ifrån salongens vägg mot honom stirrar
porträttet främmande och kallt...
Han rasar kring från rum till rum och letar,
han söker vad som icke mera finns,
ett lönlöst sökande, som den förryckte retar,
och vad han letar icke mer han minns...
Han öppnar lådor, skåp ocb skänkar...
Från korridorn till köket kommer sedan turn;
han tittar under bord och bänkar...
Till sist han stannar i tamburn.
Där hänger glömd en liten kappa
med kragens skinn så sirligt nött,
där rundad kind den plägat klappa...
Då vaknar minnet, ögat brinner rött!...
Och ut i natten på nersnöad hed
han springer och söker,
han går över diken och över led,
me’n yrsnön kring honom röker!
Tag upp! Tag upp! Har du spår?
I skur och i ur han stapplar mot sten,
han snärjes i snår,
och snötjockan står som en mur...
Som en tjur han rusar mot vind’,
han är blind,
han är blek om sin kind
fast pulsarne gå!
Gå på!
Gå på tå,
eller sjunker du ner,
och ingen dig ser,
och ingen dig hör,
om du ber,
när du dör,
när du myllas i snöblommors bädd!
Är du rädd,
min son?
Se, himlen är svart
som ett plån
utan skrift,
som en sten på en grift
men ingen uti.
Stå bi!
Håll ut eller bli!
Han hunnit fram till kullarne i söder,
där unga björkar ibland lärkträd stå...
Här vakna minnen, hjärtat blöder...
här arm om liv med henne plägade han gå,
När du steg ur havets sköte,
föll jag för din skönhet ner:
väl förlåtligt om jag skröte –
Nemesis dig icke ser!
Chrysáëtos!...
Chrysáëtos, Guldörn, i ditt gyllne öga
såg jag soln gå upp den sista gång...
När vi möttes över molnen i det höga
lockade jag ner dig med min sång...
Ur din vinge röck jag då en penna,
uti guldbläck sen jag skrev
sångerna du känner – från Gehenna,
som vårt paradis ju blev!
Sommarafton... Sommarafton, stillt i vinden,
ifrån bokars gröna ljus,
sol i ögat, sol på kinden...
hemåt till vårt murgrönshus...
Eftersommar, tyst i skogen,
fåglarne ej sjunga mer,
när som blomman först är mogen,
falla bladen på er ner!
Guldpudra vid järnkällan,
kopparorm under silverlind,
det är huldrans gåta!
Det är din och min!
Medan minnena yra...
Medan minnena yra som barvinters snö
han tränger allt djupare in i skogen,
men skogen tar slut, han står vid en sjö
där fåror skönjas efter stora plogen –
vintervägen är ruskad rak som ett streck,
på sidorna kantad med stubbade granar;
men över vägen går en strimma av bläck...
han stannar modfälld och spanar.
Då hörs från mörkret ett plaskande, ett dunkande,
ett pustande, ett stönande, ett klunkande,
och så ett tjut,
ett fasans utan slut.
Ut ur mörkret rusar
en svart och röd koloss,
isen gungar, vattnet brusar,
de böjda granar med varandra slåss.
Isflaken knäckas som rutor,
bitarne klinga som glas,
musik som ur tusende lutor
av en jordbävning slås i kras.
Förbi som en sårad val,
går ångarn, flåsande stenkolsröken,
begraver allt i svallvågens dal
och skummet dansar som vita spöken.
När soln går upp... När soln går upp över isfält blått,
då komma de krokiga karlarne
att skåda var ångarn gått;
och kråkor komma som stararne
att plocka upp smått och gott.
På iskanten sitta hundarna
och tjuta som förr i lundarna – – –
Det gick som de hade spått!
REVISORN.
Turen är inne hos mig, men vad jag arme skall sjunga ?
Eros, allhärskaren, talt, då höves oss andra att tiga;
sorgen, sin sorg har oss sagt vår skald i tårade metrar.
Sångarstrid jag ej valt, min giga den är ingen lyra;
därför berätta jag vill en dröm som jag drömt – vid mitt skrivbord.
Jag drömde. Jag drömde att jag var en krympling
och satt uti ett rum som nog var mitt...
Vid lampans röda sken jag såg en krets
av mänskor, som jag trodde känna.
Jag stirrade på lampan, men mitt vänstra öga
en man vid pianinot såg;
han spelade, men ej en ton jag hörde,
jag endast såg på deras ansiktsdrag,
som hörde på, hur dessa skiftade
i harmonier mörka, skrikande,
men den som spelte såg jag blott från ryggen,
och hur hans huvuds skugga rörde sig
på noterna han hade framför sig.
Och noterna jag lade märke till:
på avstånd deras svarta kryss och bågar
sig slingrade ihop till ansiktsdrag,
som liknade fullkomligt mina gästers.
Ju mer han spelte, desto flera mänskor
jag såg i rummet radas opp
på stolar, soffor, bord och hyllor!
Nu blev det kvavt, och någon öppnar dörren,
först till tamburn, och där var mörkt;
sen öppnar någon annan ut till farstun;
och där brann gasen, vitt men matt,
och sken på golvets svart- och vita rutor
som liknade en schackspelsbräda.
Därbakom slingrade sig trappans snäcka
med ledstång av mahogny, rätt förbi
det smala farstufönstret mitt i fonden,
I trappan stod en hög och smärt gestalt
orörlig, mörkklädd, tätt beslöjad;
hon lutade sig ner som böjd av sorg,
begrundan eller djupaste förtvivlan...
Mitt öga skärpt av lusten till det nya
nu tränger med sin blick igenom farstufönstret...
Där ligger gården mörk, men över den
på andra sidan syns en upplyst våning...
Damastgardiner, lyxartiklar, dyra möbler,
och matsal med ett präktigt dukat bord,
blott två kuvert, men allt av silver,
det mindre tillbehöret var av guld;
peoner och syrener i japanska vaser,
serveringsbordet dignade av allt
vad hav och skog och trädgård alstra;
men ingen mänska syntes till.
Min blick, som trängt ditin, blev till en tråd,
och på den tråden drogs jag efter,
jag, hela min person, jag själv,
och var på ögonblicket in i våningen!
Jag stannade i matsalsdörren, bländad,
men rädd som om jag gjort ett inbrott.
Jag såg på mina usla kläder, på min gestalt –
och mina kryckor...
Skadskjuten kråka tyckte jag mig lik...
med benen slängande inunder vingen.
Jag skämdes så jag grät...
En dörr slogs opp och från salongen
nu en kvinna trädde ut; och det var hon från trappan...
Men brudklädd, strålande av ungdom,
av skönhet, godhet, barnsligt självbehag.
Hon räckte handen, sägande med blicken:
nu är du min, och jag är din.
Jag föll på knä och kände i ett ögonblick
hur usel, hur ohjälpligt usel som jag var.
Ovärdig att av kvinna älskas.
Hon log och bjöd mig stiga upp.
Jag reste mig, och tänk, där stod jag ung,
och frisk, ej mera krympling!
Har du av lycka gråtit, överlycka,
då själen sväller ut, förstoras
och sänder tacksamhetens känslor ut,
oändligt ut, långt bortom stjärnorna,
och längre, ty där finns ej gränser?
Nåväl, jag satt vid bordet med min brud.
Allt var mig till behag, och ord och tankar
vi födde hop och buro fram,
jag fann mig gnistrande av kvickhet,
ibland vi lyfte oss på tankens vingar,
ibland vi sökte djupen, sakens kärnor;
värld och natur, de dunkla mänskoöden
vi tolkade som ur en öppen bok...
Det var ett bröllop där två själar vigdes...
Emellertid jag nämnde att hon var fullkomlig
i skick och sätt och icke minst i dräkt.
Likväl i allt det sköna fanns en smaklöshet
som retade mitt öga hela tiden.
Där satt en bandstump, nämligen en röd
förarglig bandstump på den högra skuldran.
Jag återhöll mig länge, gjorde våld på mig,
men plötsligt, under talets gång,
min hand ej längre kunde styras,
och jag grep det röda bandet tanklöst, utan ondska...
Men då, med ett, förvandlades min brud,
ett ansikte så grymt som väl Gorgonens,
där varje linje blev en liten orm,
hon visade när masken kastats,
och med en röst, en nattvaksröst hon väste:
”Jaså, du är en sådan, en pedant
som kritiserar när du skall beundra?” –
”Nej,” svarte jag, ”men jag dig vill fullkomlig,
och syns en fläck, jag vill den taga ut.”
Och hon: ”Du fläckuttagare, gå hem till ditt,
behagar jag dig ej, så får jag andra!” –
”Högst sannolikt, gå bara ner på gatan!
Där får du många andra, aldrig mig.”
Nu började en ordstrid utan ände,
och ej den ena fattar vad den andra vill;
ett stormgräl utan mening, utan syfte
sig spinner ut och artar sig till strid...
Jag tyckte att vi grälade i dagar, veckor,
ja åren gingo, ljusen brunno ner,
och soln gick upp och månens skiften
så fort varandra följde som sekunder...
Ibland jag vaknade, men somnar genast om,
och drömmen började igen som grälet.
Vi stredo slutligen, och sen vi gräto
så bittert över vår förnedring...
försonades och smektes, svuro kärlekseder,
och så vi grälade igen och stredo...
Då skrek jag högt: ”Finns intet slut,
finns intet slut på detta helvete?”
Det fanns ej slut; och varje natt förnyas drömmen,
som blivit mig liksom mitt andra liv!
KOMMINISTERN I SKÄGGA
Trampande trampade spår jag följer den goda notarien,
endast en lärling jag är av vår skaldekonsts vördade fader,
Stjernhjelm, som först och som bäst har sjungit på renaste svenska.
Uti hexameterns gång, den sexfota klassiska versen,
teckna jag vill två bilder i smått ur den svenska naturen.
Rågen ryker
Rågen ryker i morgonstund och på böljande axen,
sunnan hon brisar så ljum, små kårar vattra på ytan;
liksom av mjöldamm en slöja där står och vaggar för vinden;
blommornas bröllop den blygsamt har dolt som Jupiters famntag
doldes i moln – och det årliga undret nu sker i det dolda!
Dovt som av ugnsvarmt bröd sig sprider i morgonens brisar;
endast en susning, en skälvning har gått genom rasslande stråen;
så blir det stillt; och när slöjan dras ifrån gungande grödan,
hemligt det hemliga skett, men undret det röjes i tecken.
Guden den godes gåva är bröd; ini rågblommans skärmfjäll
skönja du kan ju dess gagn, det nämns signatura rerum;
skurna av konstnärshand de nättaste små modeller
hänga ur blommorna fram och visa oss bagarens redskap.
Ugnsraka, spade och nagg, med kavlen, viskan och kniven...
Detta ett barn mig har lärt, jag begär ej tros av de stora.
Åkern har intet hägn, den ligger ju öppen i marken,
utsatt för flygfän och kryp samt maskarnas härjande skaror.
Vem gav väl grodden dess skydd, vem värnar strået i växten?
Ogräset just det är till att fördriva det skadliga fratet:
sänghalmens dövande lukt, kamomillens kryddiga dofter,
surkullans vidriga stank, den giftiga blåsporrens dunster,
prästkragen själv, och blåklinten, sökta till midsommarskransar,
lönnliga krafter de ha, ty aldrig de röras av yrfät.
Alltså den fridlysta säd av de kraftiga örter är skyddad,
skyddad som kläder mot mal av den beska, den giftiga malört.
Men, när som råttor och möss samt sparvarnes strykande skaror
komma i härjande hop att röva på gärden och tegar,
kornknarren skrämmer dem bort med sin harskramlas skärande skrällar;
osynlig själv med sitt arp och sitt knarp han är känder av alla;
ingen dock sett hans flykt och ingen har sett när han kommer,
oflygger född, men flyttar likvisst som de andra om hösten.
Huru han flyttar, ej än de lärde kunnat förtälja;
osynlig för han sitt liv, försvinner och kommer tillbaka:
kornknarrn är gärdenas vakt, han ensam är åkrarnes vätte.
Ängsladan.
Gick du en högsommardag mellan blommande ängar och gärden,
långt ifrån gårdarnas hus, att söka de ensliga stigar;
över en gärsgård du klev som brakar tillsammans och skrämmer
zig-zag-bandad en orm, som rinner tillbaks i ett törnsnår.
Törnskatan strax flyger upp, hon schäckar, gäckar och gväar.
Skogsbrynet följer du åt, av ormbunkar kantat och enar;
kortsnaggigt gräs, en älvdans med svamp och en slåtterblomma;
kastar dig in på en stig med furornas blanknötta rötter,
glänsande barr som dofta av harts och som slinta för foten;
myrstack vid går-tallens fot som en mila de byggt sig, små krypen;
blåbärsriset står mörkt som myrten; den vita pyrolan
blandar sig in lik orangens blom uti brudens krona. –
hackspetten hackar sitt hål, och grönsiskan högst upp i toppen
utav en mastträdsfur hon bygger på sviktande grenar;
skogsduvan ropar sin nöd som en kvinna ropar i barnsnöd.
Mäktig är skogen och mörk när som heligt allvar den ruvar,
liknar en tänkares rum som med tunga och gröna gardiner
stämmer ditt sinne till flit, till tankemöda och andakt.
Men se, nu ljusnar det opp, en skogsfälla öppnas för ögat;
stubbarne stå där på rot, vid rötterna växer det smultron,
och ini mossornas bädd syns skyddad den späda linnean,
persikoröda små klockor som dofta av mjölk och av mandel,
fin som en kammarduksnål i grönskande sammet är stucken;
stängeln står rak som ett strå, så nätt, så sirlig, så pyntad.
Vallvägen vindar sig in i granskogens dunkel ånyo,
svartare stammarna stå; en skogstjärn syns i en sänka,
näckrosor vita som vadd sig resa ur dyiga vattnet;
bröllopet hålla de här i ljuset, i solen, i luften,
sedan de dyka ner, för att gömma i ävjan sin smärta.
Kort som en fröjd är ju älskogens tid uti hela naturen,
börjar i himmelens sky och slutar på botten av sumpen.
Villande vägen hör upp, som ett ljushav öppnar sig ängen;
blommande klöveräng, den doftar likt hallon och honung.
Väpplingar, röda och vita, av bin och av humlor besökas.
Ängen han sjunger. Stå still, och hör på sångarnes körer;
är det dig ej, när du lyss, som om blommorna själva de sjöngo?
Blomstersång, blomsterdoft blandas ihop med vinden till välljud,
fattlig allenast för den som löst sig ut från ett samliv
under förkonstlingens flärd och fötts på nytt av naturen.
Följer så renen du åt, vid diket bygger en lärka;
klövergärdet är slut, och ängsmarken sträckes mot hagen;
slätt som ett golv den ljuvliga ängd med aspar och ekar,
gårdsplanen lik, den ligger i hägn av källhagens gärsgård.
Ensligt där synes ett hus, ett grått, ej olikt ett tempel;
förhallen bär på det resliga tak av virke som grånat;
fönster ej synas där; där bo varken djur eller mänskor – – –
Ensamt det står för sig själv, av ensamheten en sinnbild,
där just du önskade bo, om blott du kunde bo ensam,
utan dig själv, jag menar, men ensam är du ej ensam;
jaget ju följer dig åt som skuggan följer sin herre.
Ängsladan är det, ja blommornas hus, det torkade höets;
och till ett sällskap hon fått den resliga mosslupna linden,
linden, det trolska träd, som fri ej trives i sällskap;
endast i parkens allé hon tvingas stå klippter och uppställd;
hög som en kyrkas kupol hon bildar tornet åt templet,
och ibland träden hon bär de skönaste löv likt små hjärtan,
hjärtan som klinga för vind’; och blomman ett strålkransat huvud
buret av vingarna två, när frukten skall falla till jorden.
Ängsladan, blommornas hus, som doftar av vårbrodd och klöver,
under sin gavel likväl hon unnat ett tak åt ett svalbo.
Ett blott, ett ensamt par, här dragit sig undan från vimlet,
älska och fostra de små, bekymra sig icke om världen.
Ängsladans gäster det är, de enda hon tål under taket.
POSTMÄSTARN
Eja, nu är det jag; hur skall jag arme mig reda?
Ej jag flygger är född, jag kryper varligt på jorden,
klättrat likvisst en gång så högt som ett tak på en lada,
lyddes till flöjelns sång, den var rostig, den liksom gubben,
gubben som sitter hos er och knarrar, tutar och joltar.
Alltså då utan pardon – – – om anspråk vill jag ej tala.
Flöjeln sjunger.
Det sitter en flöjel på ladans tak,
tobaksladans ...
han sjunger bara rakt på sak
vid nordlig vind ...
I frost, med rost-
igt gap;
skrap; skrap;
det är en drake
på en hake;
vassa tänder;
vinden vänder.
Vip;
rip;
lip;
lipa,
stripa
bladen.
Va sa den?
Tobaksbladen.
Ala;
mala;
snus;
kardus;
karduser
förtjuser
magistern.
Gardister;
sprit,
split,
plit
på baln!
Korpraln!!!
Mästarn,
tobaksmästarn
på lur,
ur,
ur,
ur,
ursinnig,
finnig;
irr, irr,
irr klirr;
klirrsporre;
orre,
rus,
sinkadus,
kris – – –
polis!!!
Det sitter en flöjel på ladans tak,
tobaksladans.
Han visar stundom mera smak,
vid sydlig vind.
Höst,
tröst!
Trösta mej!
Brösta dej ej!
Järn brytes,
ljus snytes.
Du hoppas –
du snoppas.
Draken
på haken
visslar,
gnisslar
tänder;
bänder.
Vicka,
vricka –
err, err, err,
spärr –
spärras?
förvärras
slit, slit, slit.
Än en bit.
Vänster, höger,
rostig, tröger,
norr och söder,
sorg och döder.
Lip, lip!
TULLFÖRVALTAREN.
Det sämsta kommer till sist, och narren skramlar med skallran,
för det barnet som grät. Att skratta förlänger livet.
Alltså min fåglalåt som jag hört i min barndom i Skåne!
Där min vagga har stått, och visan jag lärt av min dadda.
Näktergalens sång
Ih, ih, ih, ih, ih!
Var de vi?
De var vi!
Vi var de!
Voj, oj, oj, oj, oj, oj!
Titta, lullan,
lull-lull-lull-lull-lull –
var de vi?
Ihih!
Titta!
lullan;
den girar,
arrrrrrrrrrr-itz!
Lull-lull-lull-lull-lull-lull!
Var de di?
Titta!
Sir’u, sir’u, sir’u, sir’u?
Dadda! – Dadda!
sjätt, sjätt, sjätt, sjätt,
sir’u, sir’u?
Nappen; napp, app, app, app, app, app!
Vit, vit, vit, vit, vit, vit, sir’u lillan!
Tut, tut, tut, tut, tut, tut, sat’n, sat’n, sat’n si!
Lip, lip, lip, lip, lip, lip, ih!
Så, så, så, nä, nä, nä, sa, sa, sa, sa nå!
Ji, jih, guh, guh, guh, guh, gu’hjälp, dadda aitsch!
SKALDEN
Gillet är slut, vår trefaldighetsnatt är lyktad i gamman;
kyrkårets helgfria del nu börj
[Källarsalen på Fagervik om aftonen. Man tar ut innanfönsterna i fonden och öppnar glasdörrarne till verandan. Tullförvaltaren, Lotsåldermannen och Postmästaren sitta vid ett bord och dricka.]
Tullförvaltaren:
Nu är det vår! Bryt fönsterna ut liksom böljan bröt isen!
Vinterluften släpp ut, låt kaklugnen kallna i skamvrån.
Ungdom och vår med sippor och sälg oss vänta vid dörren;
kära fru Lundström, lägg brännvin på is och rusta en sexa,
sexa för sju med kräftor och ål samt med nya rädisor;
Burträskosten ej glöm och det möraste Bergmanska spisbröd;
sedan på kannorna fyll av Sankt Eriks skummande pilsner,
tag så av portern som ett emot två och blanda med pilsnern;
si, då är gästabud rett på svenskmannavis - jag har talat!
Postmästarn:
Väl du har talat, min vän och tullförvaltande broder;
köttet ju måste ha sitt, men anden också vill leva;
därföre sång och musik jag låtit hämta från staden.
Lotsåldermannen
Bravo, du postinspektor! Men även jag har till nöjet
dragit mitt strå. Då i kväll den första ångbåten kommer,
hälsas han må som sig bör med hela stället signaler;
blågula flaggan vi hissa i topp från utkik och slupar,
och ifrån lotsbergets spets den gamla finska kanonen,
köpt på en strandauktion för fyra riksdaler i banko,
dundrande hälsa den skall befriarn som kommer från fastland,
första klassens kapten vår vän Kronander på Baggen.
Barnen sjunga utanför:
Välkommen åter snälla sol,
som jagat nordanvinden;
nu har du sovit sen i fjol
och vaknar röd om kinden.
Värm upp vår jord, så växer råg
och fyller bondens lada;
värm sund och vik och vind och våg,
så få vi gå och bada.
Välkommen åter snälla sol,
lys över land och vatten;
nu klingar sång, nu stäms fiol,
nu dansas hela natten.
Stärbhusnotarien:
Hej! Ser ni mej? Här ar jag den första badgäst på platsen,
stärbhusnotarie jag är vid Rådstuvurätten i Köping;
dödsbon jag skriver ju opp och kallas väl därför på narri
Dödens fadder; ni känner ju mig sen i fjol? Har den äran!
Trettio somrar som gäst jag traskar på Fagerviks stränder,
badar mitt bad, spatserar min tur om morgon och afton;
gläds åt de glada som få, och skingrar tanken på döden.
Skådande ungdom och söl, föryngras jag åter om våren,
lik en ihålig ek, som grönskar dock utan att blomma.
Ren jag min stuga besökt ihop med den gamla Lovisa;
fönstren vi öppnat på glänt och vädrat, städat och stökat;
trädgårdslanden vi grävt; jag själv har krattat och rensat;
persiljelådan är klar, ty utan den kraftiga örten
flundror och sik, abborrar och samtliga fiskar som kokas
äro som intet och nix; jag känner min fattiga skärgård.
Dillen är sådd, den oumbärliga härliga dillen,
när i augusti från land de smällfeta sprattlande kräftor
föras i granris hitut, och från yttersta kobbar och öar
läckraste lammkött och kalv i båtarne komma till salu,
ej förgätandes väl att den oumbärliga dillen
ensam han äger den makt att göra vår kokströmming ätbar.
Glasrädisorna även jag sått, dock mera som grannlåt,
de ju garnera så bra på smörgåsbordet om söndan -
Blommor jag ock planterat av välkända, gångbara sorter:
främst lövkojan jag satt, med saftiga, skiftande färger,
fattad i krans av den doftande blyga resedan;
astrarne icke jag glömt, som komma så varligt på hösten.
När allt annat gått ut, står astern så karsker i frosten!
Och när den sista båten går in, och jag flyttar till staden
har jag än kvar en bukett åt ångbåtsrestauratrisen
såsom ett minne och tack för alla ljuvliga stunder
hon mig berett vid försalongens dignande matbord ...
O! den förträffliga aln, den inkokta laxen, go herrar ...
Tullförvaltaren
Håll då för tusan, notarie, ni äter ihjäl oss på fisken,
och våra stärbhus helt visst ni reda får innan kvällen!
Postmästarn
Gott, herr notarie, ni kom som den första svalan i juni,
att oss förkunna det vårn gått in i skärgårdens bygder,
första badgästen ni, som sedan följts av så många,
bringar vår lilla kommun det klingande guldet i pungen;
guldet blir silv’ och silvret det växlas, blir blänkande koppar,
regnar på prästen i dag, i morgon dryper på klockarn.
Så blir där välstånd i byn, så skattar ju staden åt landet.
Välkommen då, herr notarie, vi önska er alla så hjärtligt,
och tag del i vår fest till ära åt dagen - och natten;
här på trefaldighetskvälln vi dricka vår hälsa ur källor,
guldgula källor likvisst, fru Lundström tappat på flaskor...
Där skall jag dricka er skål och önska er länge få leva,
lika så länge som vi och ändå längre ett stycke.
Stärbhusnotarien
Tackar, go herrar, jag tacksamt tar mot er vänliga bjudning,
först på sin plats och sist i sin säng är min lösen för dagen.
Pang! Jo där smällde ett skott! Ett till! för nu kommer båten!
* Vid källan under ekar och björkar står ett bord dukat med bålar och glas. Vid bordet sitta: Stärb-husnotarien, Tullförvaltaren, Postmästarn, Skalden, Revisorn, Komministern o. fi.
Stärbhusnotarien
Solen har axlat sitt ok och ränner med blänkande seldon
ut ur sitt femte hus som står i tvillingars tecken,
lämnar den opålitlige maj och tågar i kräftan.
Då blir det sommar i nord och stadsbon svettas i staden;
skolorna sluta termin, i verken börjar semestern.
Hemmen de brytas nu opp och fönstren kritas mot solen,
mattorna rullas ihop och vinterkläderna vädras,
våningen står i sitt stök, den luktar av kamfer och malört
strött av husmodren själv att skydda för måtter och målar.
Så bär det av; alle man till hamnen där ångaren ligger.
Loss och lägg ut! Är ingenting glömt? Nu far vi till landet!
* Försommarns tid, den ljuvliga tid av ungdom och fägring;
sista sipporna stå ännu i skogen och vänta;
Guldvivan sticker då fram; åt bin och hungriga humlor
skänker hon honung och vax, åt barnen binder hon kransar;
inom vår trädgårds hägn där pråla tulpaner, narcisser;
nygrävd rabatt av den sammetsvartaste mulliga mylla
höljs av den doftande snö från blommande aplar i kanten.
Trädgårdsmästarn sin bänk då luftar, rensar och vattnar -
Se på de snörräta led av den mjällvita svällande sallat,
och rädisornas rad! De lyfta sig redan ur jorden
liksom de ämna gå bort på rosenröda små föttren...
Där står spenaten i flock, och den oumbärliga dillen -
Tyst du, min matfriska mun! - Vi återkomma, sa svalan!
Midsommartid, o ljuvliga tid, med syren och peoner!
O du syrenernas tid, men mest dock de vita
viska och dofta som förr om ungdom, om hopp och om kärlek,
minna mig än, ja ännu om parfym på en flickas handske,
eller en spetsnäsduk, en trofé ifrån nyårsbalen...
Kommer så båtarnes dag; då riggas, splitsas och målas;
metspön, gäddrag och krok från handelsman rekvireras;
röjd är vår tennisplats, snart vinka de brokiga hattar,
röda och vita och blå som jätteblommor i skogen.
Då är det ungdomens tid; den gamle fröjdas i minnet.
Högsommardag, då vinden står stilla på blänkande vatten,
solen han gassar i strand och barnen de bada i viken.
Göken sjunger ej mer, när lien går fram över ängen.
Nyslaget hö i lövklädda skak nu räfsas och bärgas;
smultron och mjölk, måhända en nysått och valstannad filbunk
väntar till kvälln det svettiga, hungrande, törstande slåfolk.
Fruntimmersveckan går in som damernas egen i juli;
namnsdag vareviga dag med portvin, kaffe och doppa -
rosorna stå i sin prakt, men falla mangrant för saxen:
Sara, Margreta, Johanna, Malena, Emma, Kristina
offras då rosornas skörd; det skönaste höves de sköna.
Almanackan spår regn; det regnar nog ofta, ej alltid;
när som det regnar likvisst, man samlas på societeten,
väljer till direktion och diskuterar programmet.
Nu skall det festas var kväll och spelas, lekas och dansas.
Dansas dock mest och hälst, ty nu har musiken kommit;
spelmän av första rang från den kungliga opran i Stockholm:
första fiolen är god, den andra dock fordom var bättre,
kontrabasen är bäst, klarinetten icke dess sämre,
men pianinot, gott folk, pianinot det spelar som ingen
fru direktörskan själv, en elev av konservatoriet,
fordom hon spelt för van Boom, jag tror på sextiotalet,
sedan hon spelt för sig själv, och sina närmsta förstår sig.
Väl! medan dansen går på därinne i höganloftssalen,
herrarne då, ej de yngsta likväl, de dricka sin pjolter,
eller de rulla ett klot i kägelbanan på berget;
damerna nere på bron de sitta i raderna långa,
icke de yngsta likväl, och vifta för myggen med kvistar;
myggen hör till, till nöjet som ormen i paradiset,
myggen är stygg, den sticks som bekant och hindrar att sova.
Hindrar? Ja men, ty i sommarnatten den ljusa i norden
vakas det skall, och skam den som sover för midnatt -
eljes I gören som jag: tan en lur, en grundlig på middan.
O! Du för ljuvliga natt, när äntligt i sängen man hamnar;
gustaviansk är min säng med bolster av sjöfågelsfjäder -
och man har nattlampan tänd att läsa en smula i bladet.
Slåss så en stund med myggornas frät, det förargliga följet,
drömmer sig in, tillbaks i vinterns mörkaste kvällar.
Sinnet blir tungt av tankarna kulna som hösten ...
Men så, när lampan släcks ut, är det dager bakom gardinen,
rödhaken sjunger alltren och fjärden den plaskar mot stranden,
högsommarsolen i norr, och nordost (halv-ost) har sin purpur
lagt i ett band som lyser och bländar likt strålande norrsken,
tittar i kammaren in! Det är dag! Då går myggen till vila!
Och du somnar med soln, med soln i ditt tröttade öga.
Rötmånan dåsar sig fram i hundstjärnans brinnande tecken;
allting står visset och torrt, förfallet, dammigt och kvalmigt,
hettan oss pressar till sömn och flugorna sticka en vaken,
dalierna sloka på stjälk och astrarne digna mot jorden...
Brunnarne sinat ut och marken har spruckit av torkan...
Då rullar opp uti ost de tornande blåsvarta åskmoln,
blixt bröstar av! Det blir tyst en sekund! Och det mullrar och rullar,
manglar och ranglar! Och så med en knall utav grova kanoner
fönsterna skallra av skrälln och spjällen de dallra i skorsten.
Åskregnet öser nu ner ur svartblåa molnen i zenit,
byarne blåsa så barskt på de piskade fjärdarnes böljor,
mänskorna fly uti skjul, de stänga då dörrar och fönster,
fåglarna krypa i lä av de ristade björkarnas stammar,
fiskarne sänka sig ner förskrämda till djup och till grynnor ...
Då är det bardalek uppi luften, på jorden, i vattnet;
sedan så lugnar det av; likt krutröken efter bataljen
molnen de rulla sin kos, det blir klart, det blir stillt i naturen,
solen begynner igen att lysa, att värma och bränna.
Rötmånan dock, trots hetta och allt, har sina ljusare punkter -
andjakten öppnas igen, och bärtiden börjas med körsbär;
släpärter föras till torgs och så kommer färsker potatis.
Ih! vad det sockret går åt när syltningen börjas i köken;
flugpapper köper man in, men flughåven sys i familjen;
barnen de hålla kalas, ricinolja hämtas från staden;
koleraryktet går löst så visst som amen i kyrkan;
alla nu hålla diet, men herrarne hålla sig konjak.
Så blir det kuttrarnes tid, det kungliga segelsällskapets!
Och när ett skallande rop går vitt att eskadern har kommit,
då skall man sopa i saln; direktionen träder tillsammans.
Societeten ger nämligen bal för flottans offcerskår...
Då säga gubbarne pass och jämka sig ner på kastellet;
drickande prata de strunt och minnas hur de varit unga.
Liksom en eftersläng på en bal så kommer augusti.
Eftersommarn bär frukt på försommarns avfallna blommor;
rågen står redan i skyl och vetet det gulnar så varligt,
Erik han löfte med ax och Olof han håller med kaka,
Larsmässan kommer med päron i år men ej av de fina;
astrakaner man ser på gångarne likvisst som fallfrukt,
hallonen höstas alltjämt, meloner och läckraste gurkor;
gurkor det är ju min frukt, min livfrukt må jag bekänna;
själv jag har odlat dem bäst och lägger dem in uti burkar,
burkar av blågrönt glas från ett halvstops rymd till en kannas,
köpta från Kosta bruk, jag tror att bon är vid Munkbron.
Hasselnötter man ser på buskarne börja att mogna,
nota bene, man ser om det finns några kvar ifrån sommarn;
ekorren äter dem jämt, och pojkar äta dem gröna.
Nu ränna svamparne opp som ogräs efter ett höstregn.
Svamparne ätas väl bäst som färska men kunna ock saltas -
Stopp! ty nu vända vi om till augusti, augusti månsken.
Fyrverkeriet hör till regattan med lyktor och facklor.
Ja, mina barn, mina barn - här stapplar ju gubben på målet -
sommaren lider till slut och kvällarne börja att skymma;
komma så mulna dar, man sätter sig inne och fryser;
och går man ut, man kliver i smuts, i sörja och väta,
sinnet blir argt och tungt och saknaden kännes i förskott.
Och ser man på, hos gammal och ung det vaknar en längtan,
längtan till stan, till hemmet, till krogen och saknade vänner...
Så är då sommaren slut, och man skiljes med vemod från landet
som från en sällare tid de lycksaliges öar och hinder...
Treuga Dei, Guds fred, i naturen har lupit till ända,
fejdrätten börjar igen, med kivet, nitet och mödan:
allt som är skönt och .är ungt blir kort likt sommarn i Norden.
Skalden
Ordningen är nu hos mig att tala ett tal invid bålen:
osökt jag bringar ett tack till notarien som sjungit om sommarn.
Självvalt ju ämnet är, jag väljer då - hören, go herrar,
kärleken väljer jag först, dess himmelska fröjder och sorger.
Eros, den äldsta av gudarnas ätt, den yngsta av mänskors,
Eros, det himmelska barn, som föds när en man ser en kvinna,
född av en blixt som mötte en blixt ur ett ljungande öga,
född uti fejder som slöts i famntag för evigheter!
Eros min sång! I moll och i dur, i moll för det mesta!
Chrysáëtos
Vad vänta de tråkiga kråkorna
därnere på höstlig hed?
Förr var det bara råkorna
som fällde i nakna träd.
Vad vänta de bråkiga kråkorna
som stryka i hundratal?
Är det åtel och agn
på hemslaktarns vagn?
Eller ligger på strö
ett djur, som skall dö,
eller hålla kråkorna bal?
Vad vänta de bråkiga kråkorna därnere framför mitt hus?
De hänga i lindarne,
och gunga för vindarne;
på nattkvist kraxa de, och vänta att dager blir ljus.
Vad tjuta de svarta hundarna
i tobaksplantörens gård?
De luffa och leta i lundarna;
de hålla väl vaka och vård.
Vad sjunga de svarta hundarna?
De sjunga väl icke ut lik?
De sitta i klunga,
och tjuta och sjunga,
halsarne sträckta,
öronen stäckta ...
Nosarne heta och torra ...
Nu höras de morra,
när ugglorna börja sitt skrik.
Vad skrika de gula ugglorna
på tobaksladornas tak,
när rostiga flöjeln med bugglorna
knappt håller i vinden sig rak?
Vad sjunger den rostiga flöjeln
vid nattvindens sorgemusik?
Är det sorg eller nöd,
eller varslar det död?
Det är död, det är nöd, det är lik!
Vad göra de krokiga karlarne
därnere på hedens snö?
De sätta väl snaror för hararne
men marken ligger i tö.
Granris bära de,
störar skära de,
ruska ut vägen,
mäta ut stegen;
en svartklädd man sig sträcker med ett ljus
som om han ville lysa ut på heden:
och med en dåres röst han ryter som ett djur,
nyss sargat i dess trånga bur:
Chrysáëtos är död!
Och ropet kryper över snöig hed, och gråter
tills det mot höjderna i norr dör bort,
men skogen, som har liv, ger ropet åter,
och svarar snyftande men kort:
Crysáëtos är död!
I tomma rummen ensam nu han irrar
och tänder lampor, kandelabrar överallt...
Ifrån salongens vägg mot honom stirrar
porträttet främmande och kallt...
Han rasar kring från rum till rum och letar,
han söker vad som icke mera finns,
ett lönlöst sökande, som den förryckte retar,
och vad han letar icke mer han minns...
Han öppnar lådor, skåp ocb skänkar...
Från korridorn till köket kommer sedan turn;
han tittar under bord och bänkar...
Till sist han stannar i tamburn.
Där hänger glömd en liten kappa
med kragens skinn så sirligt nött,
där rundad kind den plägat klappa...
Då vaknar minnet, ögat brinner rött!...
Och ut i natten på nersnöad hed
han springer och söker,
han går över diken och över led,
me’n yrsnön kring honom röker!
Tag upp! Tag upp! Har du spår?
I skur och i ur han stapplar mot sten,
han snärjes i snår,
och snötjockan står som en mur...
Som en tjur han rusar mot vind’,
han är blind,
han är blek om sin kind
fast pulsarne gå!
Gå på!
Gå på tå,
eller sjunker du ner,
och ingen dig ser,
och ingen dig hör,
om du ber,
när du dör,
när du myllas i snöblommors bädd!
Är du rädd,
min son?
Se, himlen är svart
som ett plån
utan skrift,
som en sten på en grift
men ingen uti.
Stå bi!
Håll ut eller bli!
Han hunnit fram till kullarne i söder,
där unga björkar ibland lärkträd stå...
Här vakna minnen, hjärtat blöder...
här arm om liv med henne plägade han gå,
När du steg ur havets sköte,
föll jag för din skönhet ner:
väl förlåtligt om jag skröte –
Nemesis dig icke ser!
Chrysáëtos!...
Chrysáëtos, Guldörn, i ditt gyllne öga
såg jag soln gå upp den sista gång...
När vi möttes över molnen i det höga
lockade jag ner dig med min sång...
Ur din vinge röck jag då en penna,
uti guldbläck sen jag skrev
sångerna du känner – från Gehenna,
som vårt paradis ju blev!
Sommarafton... Sommarafton, stillt i vinden,
ifrån bokars gröna ljus,
sol i ögat, sol på kinden...
hemåt till vårt murgrönshus...
Eftersommar, tyst i skogen,
fåglarne ej sjunga mer,
när som blomman först är mogen,
falla bladen på er ner!
Guldpudra vid järnkällan,
kopparorm under silverlind,
det är huldrans gåta!
Det är din och min!
Medan minnena yra...
Medan minnena yra som barvinters snö
han tränger allt djupare in i skogen,
men skogen tar slut, han står vid en sjö
där fåror skönjas efter stora plogen –
vintervägen är ruskad rak som ett streck,
på sidorna kantad med stubbade granar;
men över vägen går en strimma av bläck...
han stannar modfälld och spanar.
Då hörs från mörkret ett plaskande, ett dunkande,
ett pustande, ett stönande, ett klunkande,
och så ett tjut,
ett fasans utan slut.
Ut ur mörkret rusar
en svart och röd koloss,
isen gungar, vattnet brusar,
de böjda granar med varandra slåss.
Isflaken knäckas som rutor,
bitarne klinga som glas,
musik som ur tusende lutor
av en jordbävning slås i kras.
Förbi som en sårad val,
går ångarn, flåsande stenkolsröken,
begraver allt i svallvågens dal
och skummet dansar som vita spöken.
När soln går upp... När soln går upp över isfält blått,
då komma de krokiga karlarne
att skåda var ångarn gått;
och kråkor komma som stararne
att plocka upp smått och gott.
På iskanten sitta hundarna
och tjuta som förr i lundarna – – –
Det gick som de hade spått!
REVISORN.
Turen är inne hos mig, men vad jag arme skall sjunga ?
Eros, allhärskaren, talt, då höves oss andra att tiga;
sorgen, sin sorg har oss sagt vår skald i tårade metrar.
Sångarstrid jag ej valt, min giga den är ingen lyra;
därför berätta jag vill en dröm som jag drömt – vid mitt skrivbord.
Jag drömde. Jag drömde att jag var en krympling
och satt uti ett rum som nog var mitt...
Vid lampans röda sken jag såg en krets
av mänskor, som jag trodde känna.
Jag stirrade på lampan, men mitt vänstra öga
en man vid pianinot såg;
han spelade, men ej en ton jag hörde,
jag endast såg på deras ansiktsdrag,
som hörde på, hur dessa skiftade
i harmonier mörka, skrikande,
men den som spelte såg jag blott från ryggen,
och hur hans huvuds skugga rörde sig
på noterna han hade framför sig.
Och noterna jag lade märke till:
på avstånd deras svarta kryss och bågar
sig slingrade ihop till ansiktsdrag,
som liknade fullkomligt mina gästers.
Ju mer han spelte, desto flera mänskor
jag såg i rummet radas opp
på stolar, soffor, bord och hyllor!
Nu blev det kvavt, och någon öppnar dörren,
först till tamburn, och där var mörkt;
sen öppnar någon annan ut till farstun;
och där brann gasen, vitt men matt,
och sken på golvets svart- och vita rutor
som liknade en schackspelsbräda.
Därbakom slingrade sig trappans snäcka
med ledstång av mahogny, rätt förbi
det smala farstufönstret mitt i fonden,
I trappan stod en hög och smärt gestalt
orörlig, mörkklädd, tätt beslöjad;
hon lutade sig ner som böjd av sorg,
begrundan eller djupaste förtvivlan...
Mitt öga skärpt av lusten till det nya
nu tränger med sin blick igenom farstufönstret...
Där ligger gården mörk, men över den
på andra sidan syns en upplyst våning...
Damastgardiner, lyxartiklar, dyra möbler,
och matsal med ett präktigt dukat bord,
blott två kuvert, men allt av silver,
det mindre tillbehöret var av guld;
peoner och syrener i japanska vaser,
serveringsbordet dignade av allt
vad hav och skog och trädgård alstra;
men ingen mänska syntes till.
Min blick, som trängt ditin, blev till en tråd,
och på den tråden drogs jag efter,
jag, hela min person, jag själv,
och var på ögonblicket in i våningen!
Jag stannade i matsalsdörren, bländad,
men rädd som om jag gjort ett inbrott.
Jag såg på mina usla kläder, på min gestalt –
och mina kryckor...
Skadskjuten kråka tyckte jag mig lik...
med benen slängande inunder vingen.
Jag skämdes så jag grät...
En dörr slogs opp och från salongen
nu en kvinna trädde ut; och det var hon från trappan...
Men brudklädd, strålande av ungdom,
av skönhet, godhet, barnsligt självbehag.
Hon räckte handen, sägande med blicken:
nu är du min, och jag är din.
Jag föll på knä och kände i ett ögonblick
hur usel, hur ohjälpligt usel som jag var.
Ovärdig att av kvinna älskas.
Hon log och bjöd mig stiga upp.
Jag reste mig, och tänk, där stod jag ung,
och frisk, ej mera krympling!
Har du av lycka gråtit, överlycka,
då själen sväller ut, förstoras
och sänder tacksamhetens känslor ut,
oändligt ut, långt bortom stjärnorna,
och längre, ty där finns ej gränser?
Nåväl, jag satt vid bordet med min brud.
Allt var mig till behag, och ord och tankar
vi födde hop och buro fram,
jag fann mig gnistrande av kvickhet,
ibland vi lyfte oss på tankens vingar,
ibland vi sökte djupen, sakens kärnor;
värld och natur, de dunkla mänskoöden
vi tolkade som ur en öppen bok...
Det var ett bröllop där två själar vigdes...
Emellertid jag nämnde att hon var fullkomlig
i skick och sätt och icke minst i dräkt.
Likväl i allt det sköna fanns en smaklöshet
som retade mitt öga hela tiden.
Där satt en bandstump, nämligen en röd
förarglig bandstump på den högra skuldran.
Jag återhöll mig länge, gjorde våld på mig,
men plötsligt, under talets gång,
min hand ej längre kunde styras,
och jag grep det röda bandet tanklöst, utan ondska...
Men då, med ett, förvandlades min brud,
ett ansikte så grymt som väl Gorgonens,
där varje linje blev en liten orm,
hon visade när masken kastats,
och med en röst, en nattvaksröst hon väste:
”Jaså, du är en sådan, en pedant
som kritiserar när du skall beundra?” –
”Nej,” svarte jag, ”men jag dig vill fullkomlig,
och syns en fläck, jag vill den taga ut.”
Och hon: ”Du fläckuttagare, gå hem till ditt,
behagar jag dig ej, så får jag andra!” –
”Högst sannolikt, gå bara ner på gatan!
Där får du många andra, aldrig mig.”
Nu började en ordstrid utan ände,
och ej den ena fattar vad den andra vill;
ett stormgräl utan mening, utan syfte
sig spinner ut och artar sig till strid...
Jag tyckte att vi grälade i dagar, veckor,
ja åren gingo, ljusen brunno ner,
och soln gick upp och månens skiften
så fort varandra följde som sekunder...
Ibland jag vaknade, men somnar genast om,
och drömmen började igen som grälet.
Vi stredo slutligen, och sen vi gräto
så bittert över vår förnedring...
försonades och smektes, svuro kärlekseder,
och så vi grälade igen och stredo...
Då skrek jag högt: ”Finns intet slut,
finns intet slut på detta helvete?”
Det fanns ej slut; och varje natt förnyas drömmen,
som blivit mig liksom mitt andra liv!
KOMMINISTERN I SKÄGGA
Trampande trampade spår jag följer den goda notarien,
endast en lärling jag är av vår skaldekonsts vördade fader,
Stjernhjelm, som först och som bäst har sjungit på renaste svenska.
Uti hexameterns gång, den sexfota klassiska versen,
teckna jag vill två bilder i smått ur den svenska naturen.
Rågen ryker
Rågen ryker i morgonstund och på böljande axen,
sunnan hon brisar så ljum, små kårar vattra på ytan;
liksom av mjöldamm en slöja där står och vaggar för vinden;
blommornas bröllop den blygsamt har dolt som Jupiters famntag
doldes i moln – och det årliga undret nu sker i det dolda!
Dovt som av ugnsvarmt bröd sig sprider i morgonens brisar;
endast en susning, en skälvning har gått genom rasslande stråen;
så blir det stillt; och när slöjan dras ifrån gungande grödan,
hemligt det hemliga skett, men undret det röjes i tecken.
Guden den godes gåva är bröd; ini rågblommans skärmfjäll
skönja du kan ju dess gagn, det nämns signatura rerum;
skurna av konstnärshand de nättaste små modeller
hänga ur blommorna fram och visa oss bagarens redskap.
Ugnsraka, spade och nagg, med kavlen, viskan och kniven...
Detta ett barn mig har lärt, jag begär ej tros av de stora.
Åkern har intet hägn, den ligger ju öppen i marken,
utsatt för flygfän och kryp samt maskarnas härjande skaror.
Vem gav väl grodden dess skydd, vem värnar strået i växten?
Ogräset just det är till att fördriva det skadliga fratet:
sänghalmens dövande lukt, kamomillens kryddiga dofter,
surkullans vidriga stank, den giftiga blåsporrens dunster,
prästkragen själv, och blåklinten, sökta till midsommarskransar,
lönnliga krafter de ha, ty aldrig de röras av yrfät.
Alltså den fridlysta säd av de kraftiga örter är skyddad,
skyddad som kläder mot mal av den beska, den giftiga malört.
Men, när som råttor och möss samt sparvarnes strykande skaror
komma i härjande hop att röva på gärden och tegar,
kornknarren skrämmer dem bort med sin harskramlas skärande skrällar;
osynlig själv med sitt arp och sitt knarp han är känder av alla;
ingen dock sett hans flykt och ingen har sett när han kommer,
oflygger född, men flyttar likvisst som de andra om hösten.
Huru han flyttar, ej än de lärde kunnat förtälja;
osynlig för han sitt liv, försvinner och kommer tillbaka:
kornknarrn är gärdenas vakt, han ensam är åkrarnes vätte.
Ängsladan.
Gick du en högsommardag mellan blommande ängar och gärden,
långt ifrån gårdarnas hus, att söka de ensliga stigar;
över en gärsgård du klev som brakar tillsammans och skrämmer
zig-zag-bandad en orm, som rinner tillbaks i ett törnsnår.
Törnskatan strax flyger upp, hon schäckar, gäckar och gväar.
Skogsbrynet följer du åt, av ormbunkar kantat och enar;
kortsnaggigt gräs, en älvdans med svamp och en slåtterblomma;
kastar dig in på en stig med furornas blanknötta rötter,
glänsande barr som dofta av harts och som slinta för foten;
myrstack vid går-tallens fot som en mila de byggt sig, små krypen;
blåbärsriset står mörkt som myrten; den vita pyrolan
blandar sig in lik orangens blom uti brudens krona. –
hackspetten hackar sitt hål, och grönsiskan högst upp i toppen
utav en mastträdsfur hon bygger på sviktande grenar;
skogsduvan ropar sin nöd som en kvinna ropar i barnsnöd.
Mäktig är skogen och mörk när som heligt allvar den ruvar,
liknar en tänkares rum som med tunga och gröna gardiner
stämmer ditt sinne till flit, till tankemöda och andakt.
Men se, nu ljusnar det opp, en skogsfälla öppnas för ögat;
stubbarne stå där på rot, vid rötterna växer det smultron,
och ini mossornas bädd syns skyddad den späda linnean,
persikoröda små klockor som dofta av mjölk och av mandel,
fin som en kammarduksnål i grönskande sammet är stucken;
stängeln står rak som ett strå, så nätt, så sirlig, så pyntad.
Vallvägen vindar sig in i granskogens dunkel ånyo,
svartare stammarna stå; en skogstjärn syns i en sänka,
näckrosor vita som vadd sig resa ur dyiga vattnet;
bröllopet hålla de här i ljuset, i solen, i luften,
sedan de dyka ner, för att gömma i ävjan sin smärta.
Kort som en fröjd är ju älskogens tid uti hela naturen,
börjar i himmelens sky och slutar på botten av sumpen.
Villande vägen hör upp, som ett ljushav öppnar sig ängen;
blommande klöveräng, den doftar likt hallon och honung.
Väpplingar, röda och vita, av bin och av humlor besökas.
Ängen han sjunger. Stå still, och hör på sångarnes körer;
är det dig ej, när du lyss, som om blommorna själva de sjöngo?
Blomstersång, blomsterdoft blandas ihop med vinden till välljud,
fattlig allenast för den som löst sig ut från ett samliv
under förkonstlingens flärd och fötts på nytt av naturen.
Följer så renen du åt, vid diket bygger en lärka;
klövergärdet är slut, och ängsmarken sträckes mot hagen;
slätt som ett golv den ljuvliga ängd med aspar och ekar,
gårdsplanen lik, den ligger i hägn av källhagens gärsgård.
Ensligt där synes ett hus, ett grått, ej olikt ett tempel;
förhallen bär på det resliga tak av virke som grånat;
fönster ej synas där; där bo varken djur eller mänskor – – –
Ensamt det står för sig själv, av ensamheten en sinnbild,
där just du önskade bo, om blott du kunde bo ensam,
utan dig själv, jag menar, men ensam är du ej ensam;
jaget ju följer dig åt som skuggan följer sin herre.
Ängsladan är det, ja blommornas hus, det torkade höets;
och till ett sällskap hon fått den resliga mosslupna linden,
linden, det trolska träd, som fri ej trives i sällskap;
endast i parkens allé hon tvingas stå klippter och uppställd;
hög som en kyrkas kupol hon bildar tornet åt templet,
och ibland träden hon bär de skönaste löv likt små hjärtan,
hjärtan som klinga för vind’; och blomman ett strålkransat huvud
buret av vingarna två, när frukten skall falla till jorden.
Ängsladan, blommornas hus, som doftar av vårbrodd och klöver,
under sin gavel likväl hon unnat ett tak åt ett svalbo.
Ett blott, ett ensamt par, här dragit sig undan från vimlet,
älska och fostra de små, bekymra sig icke om världen.
Ängsladans gäster det är, de enda hon tål under taket.
POSTMÄSTARN
Eja, nu är det jag; hur skall jag arme mig reda?
Ej jag flygger är född, jag kryper varligt på jorden,
klättrat likvisst en gång så högt som ett tak på en lada,
lyddes till flöjelns sång, den var rostig, den liksom gubben,
gubben som sitter hos er och knarrar, tutar och joltar.
Alltså då utan pardon – – – om anspråk vill jag ej tala.
Flöjeln sjunger.
Det sitter en flöjel på ladans tak,
tobaksladans ...
han sjunger bara rakt på sak
vid nordlig vind ...
I frost, med rost-
igt gap;
skrap; skrap;
det är en drake
på en hake;
vassa tänder;
vinden vänder.
Vip;
rip;
lip;
lipa,
stripa
bladen.
Va sa den?
Tobaksbladen.
Ala;
mala;
snus;
kardus;
karduser
förtjuser
magistern.
Gardister;
sprit,
split,
plit
på baln!
Korpraln!!!
Mästarn,
tobaksmästarn
på lur,
ur,
ur,
ur,
ursinnig,
finnig;
irr, irr,
irr klirr;
klirrsporre;
orre,
rus,
sinkadus,
kris – – –
polis!!!
Det sitter en flöjel på ladans tak,
tobaksladans.
Han visar stundom mera smak,
vid sydlig vind.
Höst,
tröst!
Trösta mej!
Brösta dej ej!
Järn brytes,
ljus snytes.
Du hoppas –
du snoppas.
Draken
på haken
visslar,
gnisslar
tänder;
bänder.
Vicka,
vricka –
err, err, err,
spärr –
spärras?
förvärras
slit, slit, slit.
Än en bit.
Vänster, höger,
rostig, tröger,
norr och söder,
sorg och döder.
Lip, lip!
TULLFÖRVALTAREN.
Det sämsta kommer till sist, och narren skramlar med skallran,
för det barnet som grät. Att skratta förlänger livet.
Alltså min fåglalåt som jag hört i min barndom i Skåne!
Där min vagga har stått, och visan jag lärt av min dadda.
Näktergalens sång
Ih, ih, ih, ih, ih!
Var de vi?
De var vi!
Vi var de!
Voj, oj, oj, oj, oj, oj!
Titta, lullan,
lull-lull-lull-lull-lull –
var de vi?
Ihih!
Titta!
lullan;
den girar,
arrrrrrrrrrr-itz!
Lull-lull-lull-lull-lull-lull!
Var de di?
Titta!
Sir’u, sir’u, sir’u, sir’u?
Dadda! – Dadda!
sjätt, sjätt, sjätt, sjätt,
sir’u, sir’u?
Nappen; napp, app, app, app, app, app!
Vit, vit, vit, vit, vit, vit, sir’u lillan!
Tut, tut, tut, tut, tut, tut, sat’n, sat’n, sat’n si!
Lip, lip, lip, lip, lip, lip, ih!
Så, så, så, nä, nä, nä, sa, sa, sa, sa nå!
Ji, jih, guh, guh, guh, guh, gu’hjälp, dadda aitsch!
SKALDEN
Gillet är slut, vår trefaldighetsnatt är lyktad i gamman;
kyrkårets helgfria del nu börjas ju enligt kalendern,
denna skall räcka till jul; mig synes det dock som en villa:
sommaren själv är en helg, en helg som varar i månar.
Vila från id och från strid, med gudstjänst i fria naturen;
söndagsfriden han rår i sinnet, och söndagsfröjden
njuta vi alla dar, så många som finnas i veckan.
Natten har flyktat, i går var det lördagsnatten;
vårsolen tändes igen, och sabbat ringes i fjärran;
ringe den in till vår helg, vår sommar, vårt lantliv i sämja!
Skiljas vi nu, så råkas vi sen, vi ses alla dagar.
Därför icke godnatt! Vi hälsa varandra godmorgon!
A Strindberg:
