lördag 25 mars 2017

Jungfru Maria

Hon kommer utför ängarna vid Sjugareby.
Hon är en liten kulla med mandelblommans hy,
ja, som mandelblom och nyponblom långt bort från väg och by,
där aldrig det dammar och vandras.
Vilka stigar har du vankat, så att solen dig ej bränt?
Vad har du drömt, Maria, i ditt unga bröst och känt,
att ditt blod icke brinner som de andras?
Det skiner så förunderligt ifrån ditt bara hår,
och din panna är som bågiga månen,
när över Bergsängsbackar han vit och lutad går
och lyser genom vårliga slånen.

Nu svalkar aftonvinden i aklejornas lid,
och gula liljeklockor ringa helgsmål och frid;
knappt gnäggar hagens fåle, knappt bräker fållans kid,
knappt piper det i svalbon och lundar.
Nu gå Dalarnes ynglingar och flickor par om par;
du är utvald framför andra, du är önskad av en var,
vad går du då så ensam och begrundar?
Du är som jungfrun, kommen från sitt första nattvardsbord,
som i den tysta pingstnatt vill vaka
med all sitt hjärtas bävan och tänka på de ord
hon förnummit och de under hon fått smaka.

Vänd om, vänd om, Maria, nu blir aftonen sen.
Din moder månde sörja, att du strövar så allen.
Du är liten och bräcklig som knäckepilens gren,
och i skogen går den slående björnen.
Ack, den rosen som du håller är ditt tecken och din vård,
den är bringad av en ängel från en salig örtagård:
du kan trampa på ormar och törnen.
Ja, den strålen som ligger så blänkande och lång
ifrån aftonrodnans fäste över Siljan -
du kunde gå till paradis i kväll din brudegång
på den smala och skälvande tiljan.


torsdag 23 mars 2017

Skogsskövlingen

De plundra dig, mitt land! De sälja dig.
De slita av din varma vinterklädnad,
som drinkaren med fräcka händer säljer
sin moders tröja för ett uselt rus.
Väl var du arm i all din rikedom;
väl lät du dina sköna, stolta furor,
de dunkelgröna, jättestarka söner
av snöig nord, förmultna utan gagn;
väl var en yxa förr i odlarns hand
ljusbringaren i öde nejders skugga,
banbrytaren för europeisk kultur,
luft, frihet, mänskorätt och dagligt bröd;
men nutids yxa går som dödens lie
fram över moar, dalar, fält och kullar
och mejar utan misskund barn med gubbe,
den branta åsens sommarglade yngling
med kärrets mossbelupne veteran.
Allt faller, allt förödes. Där hon framgår,
där stupar grönskan, tystnar fågelsången,
där blottas för bebyggarns trötta öga
den vilda, döda, ofruktbara grunden
av urtids hällar, dem naturen länge
barmhärtigt dolde under skogens täcke,
och ändlös, livlös, hopplös breder sig
i härjarns spår polcirkelns ödemark.

Z Topelius:

onsdag 22 mars 2017

För mycket av det goda

För mycket av det goda
är inte längre gott.
Men allt är gott
som får sin plats
och sina rätta mått.  



©Margareta Melin (publ. med förf:s tillstånd)

M Melin: 

Uppriktighet

Visa mig
vad du tänker och vill
så att jag bättre kan förstå.
Ge mig utan omsvep
dina raka reaktioner.

Det är din uppriktighet
som ger mig trygghet
och en rimlig chans att välja:
om jag ska komma dig nära
hejda mig och vänta
eller ta ett steg tillbaka.

Inte vill jag stövla in
på dina marker
och ta någonting för givet
som du faktiskt inte ger mig.
Önska vill jag - inte kräva.
Ta emot en gåva - inte stjäla.


©Margareta Melin (publ. med förf:s tillstånd)

M Melin: 

söndag 19 mars 2017

Sandhedens armée

Ord? Som Verden saa foragter?
Ord i Digt?
Endnu meer foragteligt!
Ak, hvor usle disse Magter
til at fegte
for den Sandhed I fornegte!

Lyn bør slaa og Tordner rulle
foran den.
Sendt tilhjælp fra Himmelen,
Legion af Engle skulde
sine Fløje
sprede viden om den Høje.

Ak, hvi kommer, himmelbaaren,
Den ei selv?
synlig, med en Stjernes Hvælv
til en Hjelm om Panden skaaren?
Bedre, bedre
fløi dens Flugt med Sværd til Fjedre.

Ak, hvi har den sine Telte
ikke spændt
skinnende paa hver en Skrænt?
Ak, hvi har den sine Helte
ikke givet
Herredømmet over Livet?

Mørkets Vold er steil at storme.
Overtro
hviler fast paa Søilers Ro.
Talløs som Ægyptens Orme
er den sorte
Fordomshær ved Templets Porte.

Fremad dog, I usle Rader!
Hær af Ord!
Eder Seiren dog paa Jord
lovet er af Lysets Fader,
naar I tjene
Sandheden, hans Barn, alene.

Fremad, Ord, I Sandheds Helte!
En avant!
Adamshjerterne engang
blive eders Sejerstelte.
Straaler spile
vil dem ud til eders Hvile.

Fremad, med Viziret lettet,
Sandhedsord!
Thi den største Magt paa Jord
Eder er af Gud forjettet:
at I kunne
ikke dø, I Sandhedsmunde!

Derfor modige, I Dverge!
Sandheds Sag
seirer kun i Nederlag.
Stormer Løgnens Ørkenbjerge!
Hen I veire
dem og Fordoms Taageleire!


H Wergeland:

måndag 13 mars 2017

Den trettonde mars



Han stirrade ned från sitt slottsgemak
utöver Lejonbacken,
han stod där så stel, så spänd och så rak
i den trånga, blåa fracken.

Hur kall han syntes, en feber brann
bak serafimerstjärnan,
och tankarna virvlade av och an
i den arma, pinade hjärnan.

Hur kunde det gå så förtvivlat slätt,
så jämmerligt som det gjorde?
Han var ju en kämpe för sanning och rätt,
därtill en Herrens smorde!

Hans namn Sannfärdig och Trofast är.
Han ensam ej sig försvurit
åt den korsikanske Lucifer
och vilddjurets tecken burit.

Att vägra förlikning med Antikrist,
det var att himlen förtjäna,
men därför hade han Finland mist
och stod förrådd och allena.

Hans rikes bålverk åt ryssen skänkt,
och så den långa reträtten,
oduglighet, svaghet, där minst han tänkt -
och sist nu från Värmland stafetten!

Var Cronstedt fal och var Klingspor feg,
rebellen - det var dock rågan!
I går man lydde ännu och teg -
i dag är det upprorslågan.

Hur var det möjligt? Vadhelst han gjort
haft bifall av grånade råder.
Allt var förträffligt och vist och stort,
så snart han talat i nåder...

Liksom från tingens sanna gestalt
den skymmande slöjan flugit,
i blixtbelysning han såg nu allt:
de hade blott ljugit - ljugit.

O, dessa hovmän med fruset smil,
prelater med ja och amen
och dessa festtal i övlig stil
om Gustav och Vasastammen!

Lögn - idel lögner så långt han minns:
ministrarnas reverenser,
då han från skötet som tre års prins
gav sina audienser.

Handkyssningar bara och böjda knän,
men sanning ej för ett öre!
Så vart han en hög, absolut suverän -
hans folk, det stod utanföre.

Hans folk, han har ej sett till det stort,
men när han färdat ut order,
det blött och betalat, som det har bort,
i kampen mot Rysslands horder.

Nyss ställde det upp sin ynglingahär,
ett lantvärn med fädrens sinne.
Sitt yttersta stöd har han ändå där
mot fiender ute och inne.

Då ljödo trumslag vid början av bron,
och inför konungens blickar
allt närmare kom en ung bataljon.
"På dem kan jag tro!" han nickar.

Men vad är detta? Än hit, än dit
gevären svaja eländigt,
och mellan leden i kompanit
vad gapande luckor beständigt!

Han är förstenad. Är det hans sköld,
den svenska ungdomens blomma?
I usla paltor de hacka av köld
med kinder gulbleka, tomma.

Vid sista svängningen segna två
av svaghet omkull på marken.
I silverringsklockan griper då
med feberiver monarken.

Och mot sin darrande adjutant
han träder med handen knuten:
"Vad fattas folket? Tala sant!
Sant, hör ni, sant på minuten!"

Till svar en stammande, skruvad fras
om vinterkylan som suger,
om patriotiska avskedsglas...
"Ut!" ropar kungen, "ni ljuger!"

Och åter ensam emot sitt bord
han sjönk, den beklagansvärde.
Uti sitt mörker ett sanningens ord,
en stråle av ljus han begärde.

För sent, för sent! Från hans kabinett
blott skilda utav den tunna,
skulpterade dörren, ren sammanträtt
de männer, som svara kunna.

En sky på härdade drag låg tung
av sorg och allvar i blandning.
De hyste ej hat till en stackars kung,
men kommo att tala - sanning.

C Snoilsky:
Carl snoilsky stick.jpg

fredag 10 februari 2017

Jag vet inte vad illa jag gjort

















Jag vet inte
vad illa jag gjort
men det jag sett
har blivit som ett spindelnät
över mina ögon.
Och människorna ser i dem
och säger:

hans ögon lyser som blinda!


H Parland:

Virvlar mörkret

















'
Virvlar mörkret
ljusstrimmor, skuggor
mot mänskornas fönster:
vill ni vara med?
Ser ni inte?
husen nedhukade till språng,
vägarna färdiga att rusa opp
slå till marken
lyktornas poliskonstaplar.
Telefontrådarna ila av och an
beredda att fånga stjärnor!
vill ni vara med?



H Parland:


Brädstaplarna trycka närmare varandra












Brädstaplarna trycka närmare varandra
varje grässtrå koketterar med vinden,
gärdesgårdarnas galopp
efter dikeskanterna
att den bleksotiga himlen
rodnar
om kvällarna.



H Parland:

Mötte Spaniens vackraste danserska




















Mötte
Spaniens vackraste danserska
Nana de Herera
talade tyska
(mycket bra)
vid Åbo-tåget.
Hennes läppar lyste stoppsignal
och alla lokomotiv höllo andan
då hon på tyska
(mycket bra)...



H Parland:

Idioter!

















Idioter!
som tror att fan
har gyllne kläder
fan har inga kläder!
I hela helvetet
finnes högst ett par tre
slamsiga realisationsbyxor,
skälva
över helvetets vinande nakenhet.


H Parland:

I mina tankars flugsurr











I mina tankars flugsurr
smyger jag kring
med en tidning i handen
klatsch! klatsch!

Ha
sentimentalitet
huru känns det att vara en våt fläck på tapeten?
sprattla inte så med benen
kärlekssorger
klatsch! klatsch!
En fet fluga
surrar ut genom fönstret.



H Parland:

Min tanke om dig

Min tanke om dig
är som en rät linje,
dess ena ända
glöder i helvetet
den andra
ringlar brännande vit i himlen
men i mitten
är den sotig och kall.



H Parland:

Gula kväkande grodor















Gula kväkande grodor
ur var mänskas mun
oförhappandes:
Man kan inte
man bör inte
man får inte
(t.ex. skriva som just nu).

Kan – kvack
bör – kvack
får – kvack
                              kvack
!


H Parland:

Min hatt













Min hatt
blev igår
överkörd av en spårvagn.

Min rock
promenerade idag morse
någonstans
bort.

Mina skor
råkade på eftermiddagen
ut för ett attentat.

– Att jag är kvar?
det är just
det.  



H Parland:

Benzin
















Jag är en stor Gud
och mitt pris är 3:40 litern
och människorna slår ihjäl varandra
för min skull.

Huii!
då elden kysst mig
och järnet skälver: liv!


vet jag
varför jag så länge
drömt under jorden.



H Parland:

Vadsomhelst

Av alla ord
det största:
vadsomhelst.

Hata vadsomhelst,
famna vadsomhelst,
sjunga vadsomhelst.

Älska vadsomhelst.



H Parland:

Skratta?

















Skratta?
Herre Gud vet du ej det?

Det enda man kan göra
i stället att:
förbanna, be till Gud,
ångra sig, få förlåtelse,
leva.



H Parland:

Om dagen

Om dagen
sover biograferna
som krokodiler i solen
vid gatornas stränder.

På kvällen
öppna de sina hungriga gap:
en tandrad
av ansikten, stämningar, attityder
som en grå massa
med bubblande ögon.



H Parland:

onsdag 8 februari 2017

Vid Norra Brandskåpet

O vinter, med snö på skaren
och träden i rimfrostblom!
Raskt skidan på trottoiren,
och norrut, till tullens bom!
Här måste berusad jag stanna
och blundande känna mot hyn
hur flingorna singla likt manna,
med inspiration ifrån skyn.

Fall, drivsnö, å grå fasader,
å skyltar och fönsterbleck,
å burspråk och piskestrader,
å trappor och ledstångsräck!
Låt allt bli förstrött och besnögat,
förpackat, förborgat, förglömt...
blott icke det purprade ögat,
som Brandskåpet riktar så ömt!

Det bjuder emot att sätta
sig in i ett eldsutbrott,
om skåpet ej fanns till rätta
men vore ett minne blott.
Det bjuder emot att besinna
den vådliga tidsfristutdräkt,
som rödhannen erhöll att brinna,
tills brandcorpsen hann att bli väckt.

Men eljest, i stort sett taget,
fall, drivsnö, som sagt å allt!
Ju mer som blir överdraget,
ju läckrare tavlans halt.
Ja o, vad en kullerstent trästad
i gräddlika snömassor klär!
Jag önskar, jag vore en Fjaestad,
om ej jag fått bli den jag är.

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):
Fil:Nils Hasselskog.jpg

lördag 4 februari 2017

Harens rätt

En hare må väl ha rätt
att mumsa på sin kål
och äta sin mage mätt
så mycket magen tål,
och njuta sitt liv det kära,
när ingen räv är nära.

Och söker en räv att tvinga
sig till ett mål på hare
att koka i kulans kettil,
har haren rätt att springa
med harben höga och snare,
men kalla sig annat än hare,
har haren ingen rätt till.

G Fröding:
Gustaf Fröding 1896

Harens fiender















Mänskor, hundar, vargar, björnar,
katter, mårdar, vesslor, örnar,
rävar, kråkor, hökar, lo
lämna haren ingen ro,
uggla, uv ej att förgäta,
alla, alla honom fräta.

Hemtrakten




Du hemmets jord, där jag som liten lekte,
din blotta åsyn gör min känsla varm.
Här var det, modershänder ömt mig smekte,
här blev jag lyft uppå min faders arm.
Här är den fläcken, där jag först såg ljuset,
och där jag nötte mina barnaskor.
Än står det kvar, det gamla, kära huset,
med många minnen ifrån far och mor.

Och här bo ännu många barndomsvänner,
som kunna minnas väl den tid, som flytt.
När dem jag råkar, i mitt bröst jag känner,
som om det gamla bleve åter nytt.
Här har jag gravar, för mitt minne kära,
på kyrkogården, där jag ofta stått.
Här kan jag komma liksom mera nära
de trogna vännerna, som hädan gått.

Här fick jag se en bok för första gången,
jag gått i skola här och samlat rön.
Här övade jag in den första sången,
och här jag lärde mig min första bön.
Så mycket gott och skönt jag här mig lärde
på skolans bänk och vid föräldrars bord,
och därför sätter jag det högsta värde
på denna lilla fläck utav vår jord.



fredag 20 januari 2017

Räddad

Världen strömmar av smuts, tomhet fyller den.
Sår, som dagen slagit, läkas, när kväll är inne.
Lugn, lugn jag huvudet lutar
mot en helig syn, ditt dröjande minne.
Tempel; tillflykt; rening;
helgedom min!
På dina trappor undan mörkret räddad
trygg som ett barn somnar jag in.


K Boye:

måndag 16 januari 2017

Natt i timmerkojan

Åtta grova kroppar snarka där i bredd –
sova gott på lavens hårda granrisbädd.
Trötta timmerkarlar slängt sig, som de gått,
sedan de till kvällsvard några slobber fått.

Rester synas än av deras sista mål:
smet, som blivit över, i en masurskål
och av fläsket skivor ibland sot och stänk
mellan svarta pannor på en väggfast bänk.

Från en gråstensfyrkant, byggd i kojans mitt,
sprider nytänd stockeld ljuset runt och fritt,
och där röken stiger genom takets tratt
skymta himlens stjärnor i den klara natt.

All den fukt, ur våta skor och kläder går,
som en sky av ånga över laven står.
Sida efter sida så på svettdränkt kropp
torkas efter som i sömn de vändas opp.

Att de åtta sova gott på släpig dag,
hörs av deras jämna, djupa andetag –
ej det minsta störas de av hästars gnägg,
där de stå och tugga havren vägg om vägg.