Marseljäsen

Framåt, I barn av fosterlandet,
vår äras morgon lyser klar.
Emot oss fräckt förtryckarbandet
djärvs höja sina blodstandar.
Vårt öra re´n från fjärran lystrar
till soldateskens hemska larm,
som smyger skonlöst vid vår barm
att strypa mödrar, viv och systrar!
Giv akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

Vad vill då denna hord av trälar,
som piskas våra led emot?
Tror man sig kuva fria själar
med fängsel och med fjättrars hot?
Mitt folk! I forna dar de brände
på krökta ryggar skymfens sår.
Nu ingen tvinga oss förmår
i träldom åter och elände!
Giv akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

Vad? Skola främlingar befalla
och våra bygder stifta lag?
Och våra unga krafter falla
för fale soldenärers slag?
O, Gud! Om trälar skola böja
vår nacke under okets tvång!
Om nidingar ännu en gång
till våra härskare sig höja!
Giv akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

Ve! er, tyranner! Ve! och bäva!
Med fasa ser er an en värld!
Ve! er, menedare! Där sväva
i rymden redan domens svärd!
Ett folk i vapen står mot eder;
och stupar i sitt blod en man.
strax föder jorden då en ann´
och jämna tätna våra leder.
Giv akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

Dock, skona denna arma skara,
som ej sitt ödes skam förstått!
Låt högsint glömska straffet vara,
som drabbar legohjonens brott.
Men slå till jorden utan skoning
de blodsmän, som dem driva fram,
som skända, sölande i skam,
sin egen moders helga boning.
Giv akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

O, kärlek, du, till fosterjorden,
sänk dina flammor i våra barm!
Kom frihet, segerängeln vorden,
och led oss du i stridens larm.
Inför all världen så vi bära
ett vittnesbörd om samlad makt:
och ovän vi till fota lagt
ser döende triumfens ära.
Giv akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

Barnens julaftonskymning

Allt är väntan. Dagen flyktat, mörkt är lilla rummet re´n.
Ute, genom lätta strömoln, tindrar klart en stjärnas sken.
- Längtande, i aningsrika dunklet, stå de tysta små,
och den äldste av dem talar sakta till de andra så:

”Ser du, bakom gyllne molnet, ser du ej en ängel där ?
Jo, han vinkar oss, han bådar visst att kommen Herren är!
Ser du: himlen rodnar stilla, nu av glädje mild den ler;
gömmer i sin lätta slöja skänkerna som barnet ger.”

”Ack, nu ser jag!” skrek den minsta och såg uppåt, ”det är sant;
julklapp skimrar genom floret — se, det är så grant, så grant!
Men, vad är det? Månn’ en trumma, månn´ en guldvagn och en häst?
Ja, från himlen måste komma allting som jag önskar mest!”

Och de ropa om varandra: ”Ser du månens klara ny? —
Kristusbarnet kommer till oss insvept i en silversky!
Se, hur rimfrostklädda träden ödmjukt böja sig i vind’,
hur den bleka, vita jorden har fått rosor på sin kind!

”Pappa säger” — viskar Anna — ”mörkrets välde nu skall fly,
och var dag bli mera solfull, som,från denna kväll skall gry.
Jorden börjar tyst arbeta på sin granna sommarprakt,
men en snövit duk hon stilla över gömda verket lagt!”

Alla ropa: ”Julljus tändas redan i det mörka blå!
Barnet kommet är; det tänder våra julljus snart också!”
Nu från fönstret de sig vända, lyssna till vart ljud, vart sus;
se igenom dörrens springa strålen utav klara ljus!

Dörren springer upp; ett utrop över barnaläppar far.
O, hur herrligt! Lilla granen strålar ljusbeprydd och rar.
Gåvor vinka, äpplen glöda, kakan glänser där som guld,
och en moders ljuva stämma bjuder dem till festen huld.

Njuten, barn! o, njuten sälla julens hela salighet!
Kärleks skänker uppenbara kärleks dolda hemlighet.
Ingen fröjd i hela livet möter er så ljuv och ren;
först då himlens portar öppnas, sen I åter detta sken! 

T Knös:

Solnedgången

Sol, som sjunker ned i din mjuka molnbädd,
nu godnatt! — Guldkantade slöjan höljer
snart din varma kind, då du stilla sluter
strålande ögat.

Ännu skimra speglande sjön och bergen
av din blick. Än rosiga skyar sväva
lätt på himlen, drickande glans ur ljusets
heliga källa.

Du förjagat vintern med dina pilar,
isens sköld har brustit; den stränga flydde,
och åt dig han lämnade tomma fältet,
mäktige soldrott!

Nya pilar, glödande flögo ständigt
ur ditt rika, gyllene, fulla koger:
ej att döda; segrande de blott väckte
slumrande livet.

Då så glatt ur fängslande, trånga knoppar
sprungo tusen rodnande unga blommor.
Se ett under! Vinterligt kala landet
grönskande, blomkrönt!

Död låg puppan; strålande du den rörde;
skalet brister — skimrande fjäriln flyger
fri, förvandlad, prövande nya vingar,
bort över lunden.

Dina blickar trängde till dunkla fröet,
där det låg begravet i jordens sköte,
med ett himmelskt budskap att hastigt vakna,
uppstå ur graven.

Då ur lindan löser sig fröet, höjer
glatt mot ljuset längtande, späda armar;
talar ut sitt innersta väsens tanke
tyst i en blomma!

Sjunk till vila, fredliga bragders hjälte!
Du har stilla gyllene skördar mognat,
gjutit vinets svällande glöd i druvan,
fröjdat oss alla!

Se! från ängar, vilande fält och lunder,
fly de gyllne strålar, i kogret gömmas
dina pilar. Sänd dem i morgon åter,
phæbus Apollo!

Skald du är; i skönhet du jorden kläder;
vägens dammsky där som ett guldmoln svävar,
ängens dagg lik klara juveler glimmar,
klipporna rodna.

O! vem gav dig makten att stråla, liva,
väcka tusen sånger ur tysta skogen;
väcka denna sång ur mitt nyss så stumma,
bävande hjärta?

Offerlåga, glödande sol i väster!
Dig jag djärvs besjunga; men tanken stiger
högre — anar bortom din purpurförlåt
djupare himlar!

Redan bleknar rosiga skimret, dalen
nu i skuggors sorgliga flor sig höljer;
klart av tårar blommornas ögon pärla:
solen är borta!

T Knös:

Hjärtats daguerreotyp

Skryten ej, I stolte männer -
yvs ej du, att älskad bli!
Qvinnan icke eder känner;
hennes tro är poesi.

Älskas icke hon tillbaka,
om ej hoppets morgon gryr,
kan hon sällhets dröm försaka,
blott dess ideal ej flyr!

Stormande i verldens vimmel,
svindlar mannen mången stund,
då i qvinnligt hjärtas himmel
står hans bild på azurgrund.

Skönt, i oskuldsglans bevarad,
gömmer hon hans rena bild,
som, i himmelen förklarad,
den en gång skall stråla mild!

Sköna spegelbilder, stannen
— livet er förstöra plär!
O! hur herrlig vore mannen,
liknade han bilden där! 

T Knös:

Bäret

Först ur fröets linda trånga
höjas späda armar opp,
vaggas ljuvt av vindar många,
växa, grönska, skjuta knopp;

glatt i snövit oskuld blomma
ibland gräs i majfrisk vår;
smekt av blomstersyskon fromma,
svalkad milt av daggens tår,

le en sommardag, och redan
offra sina vita blad;
dröja stum och sluten sedan
ibland sköna blommors rad;

rodna lätt på ena kinden,
utav solens stråle kysst,
gungas av den yra vinden,
drömma mognande och tyst;

dricka ljus ur solens källa,
känna ljuvt en inre glöd
genom alla ådror svälla,
gömma kinden varm och röd;

glädja dig, som fick mig finna;
dofta än en liten stund,
le, och brytas, och försvinna
vid en kyss utav din mund!

T Knös:

Ur den högre kokkonsten

1. 
(Att förvara inlagd ära). 

Tag dina första lagerblad,
men hastigt, förrn de vissna bara,
och plocka stundens bifall glad
 — en kinkig ört att väl bevara! —
sen modesti du överstrött,
låt ingen mer din ära rubba.
Tag avunds tadel — litet stött
(det krossas bäst av sannings klubba).
Strö lite rimsalt fritt därpå,
och peppar, rikligt så den bränner.
— Gjut stundom ädelt vin också, —
en libation åt dina vänner.
Din mödas frukt, som mognad är,
låt se´n för all del pressen trycka;
fast av en kruka gömd den är,
så skall den säkert göra lycka.

2.
(Att göra en recension)

Tag några ägg utav den sort,
som ville lära hönan värpa.
Tag litet klander se’n, helt torrt,
att det ej mista må sin skärpa.
Det vispa hop till skum och fras,
och krydda friskt med citationer;
tag mycken lärdom sen till bas:.
det smakar visst en mängd personer.
Stöt några stackars vers till stoft,
och visa kemiskt vad dem felar,
så flyktar poesiens doft
och tankens kraft sig snart fördelar.
Lägg litet ömkan ock däri,
så att det något bittert bliver,
och glöm ej heller ironi,
som den pikanta smaken giver.
Rör hop alltsamman i en form,
som klassisk är och riktigt värdig.
aptiten redan är enorm
— och nu är recensionen färdig!

T Knös:

Paralleller

Några unga man i salen

sitta vid ett läckert bord.
Fast av nektar fylls pokalen,
fröjd i hjärtat ej är spord.

Gäspande, om gårdagsbalen
matt och duvet tala de.
Piggas upp utav skandalen
flyktigt blott — man är ”blasé.”

Pojkarna ur smedens koja —
barn av arbete och nöd —
nedanför på gården stoja,
kinden blossar varm och röd.

Gott humör och nötta klackar,
trasig jacka, muntert skratt.
Redan över berg och backar
ha de sprungit, fritt och glatt.

Ljusgul, varm potatis vänder
en i handen: ”Ack, så rart!’’
Bitet friskt av vita tänder
svarta brödet minskas snart.

Friska källans klara droppar
morgondrycken åt dem ger.
Pang! Champagnekorken hoppar
genom fönstret till dem ner.

Glädjens sylfer - fina, lätta,
från det läckra bordet fly,
och bland gossarna sig sätta,
där var fröjd är frisk och ny.

Trumpna, källarsalens gäster
klandra värdens fågelstek;
tala långt om gommens fester,
och hur spelets lycka svek.

Tidningsbladet trögt man vänder,
Överser vår hela värld. —
Barnen lägga nya bränder
raskt på faderns mörka härd.

Barnen hopknäppt sina händer,
deras måltid slutad är.
Tacksam blicken då sig vänder
till den Gud, som allt beskär.

Herrarne ha tänt cigarren,
slutat festen med en ed,
”drivit” litet grand med narren
och lorgnetten satt på sned.

Nu de gå: — ”Ur vägen ungar!
Här är unga Sveriges hopp!"
Gån, I arma kortspelskungar!
Landets hopp står där i knopp!

Dessa barn, som där sig sola,
äro landets sanna hopp;
och i fattigdomens skola
härdade de växa opp.

Folkets kärlek, det är roten,
rätt och sanning plantan när;
och trotts skrytet, härden, hoten,
framtidsblommor landet bär!

T Knös:

Versen

En liten tanke nyss dagen såg:
den inte stilla i vaggan låg;
men sprang så livlig och munter opp,
och började livet med mod och hopp;
på skuldran fjärilsvingar han bar,
så lika dem modern Psyche har.
Nu ropade han: ”Då jag är väckt,
så skynda fort, att ordna min dräkt”!
Lätt drar han rimmets små guldskor på:
med dem han prydligt i takt kan gå.
I ordens dräkt han sig ledigt klär:
den röjer tydligt, hur växten är.
Han småsjunger sakta: ”Vad skall jag bli?
Mitt släktnamn lär vara Poesi.
Tänk om jag bleve Alexandrin?
Då får man en så pedantisk min;
och att studera till Lärodikt,
det kan väl aldrig vara min plikt?
Det skulle se ut som ett barn, som satt
och skrattade under en Doktorshatt.
Jag har intet anlag till Elegi;’
då skulle jag så melankolisk bli.
Men tänk, om jag ville bliva Sonnett?
Gunås! det haver sig icke så lätt —
Det är en vacker, men trång uniform,
och exercisen lär vara enorm.
Bäst vore att bliva Serenad:
i månsken man svärmar så fri och glad.
Men arm i arm med Musiken, min bror,
man lyssnar pä honom — jag glömd mig tror.
Nej, tyst! jag mig sätter på detta blad,
till Ava flyger, och blir så glad.
När hennes vänliga ögon blå
snart till mig komma och hälsa på.
Om en ting vill jag så hjärtligt be:
Om jag skall tryckas, så låt det ske —
ja, låt det ske i en lycklig stund! —
till hennes leende purpurmund."

T Knös:

Den vävande flickan

Klipp, klapp, min vävstol, så munter smäll!

Som pilen skottspolen flög;
klipp, klapp, nu kommer den åter så snäll,
och trån till sin granne smög.

Så sluter sig stilla dag till dag
i tidens väv — i vårt liv;
den ökas och randas — hur vet icke jag;
ack, lycklig fortgång oss giv!

När morgonsolens stråle ser in
i lilla kammaren här,
jag sjungande sitter i vävstolen min,
och den slår takten, så där.

Då vaknar siskan i buren opp
och kvittrar trililiri;
från pinne till pinne med glättigt hopp
hon flyger, som vore hon fri.

Klipp, klapp, nu alla i huset väck
ur nattliga vilan opp!
Se blomman i fönstret, så frisk och täck,
ren öppnat sin doftande knopp.

Säg, vem har vävt hennes skimrande dräkt,
så fin, så ljusröd och vit?
En skrud, som tävlar med hennes släkt,
det skaffar aldrig min flit.

En duk jag väver — nog blir den rar —
med snövita blommor på,
lik dem, som om vintern på rutan klar
så kalla, glittrande stå.

Där vävde jag hoppfulla tankar in:
mmen ingen dem veta får!
Jag vävde så hurtigt, med glättigt sinn;
men vävde ibland in — en tår.

När nästa sommar det blommande lin
sig bugar för vindens fläkt,
då väver jag åter en väv så fin —
då syr jag min bröllopsdräkt.

T Knös:

En önskan

Av hela vår soliga värld
önskar jag blott en trädgårdssoffa
där en katt solar sig...
Där skulle jag sitta
med ett brev i barmen,
ett enda litet brev.
Så ser min dröm ut...

E Södergran:

George Washington

Svensk, fatta glaset i din hand

och klinga med amerikanarn

för fadren av hans fosterland,

den gamle, tappre samfundsdanarn!

Så högt i ärans Panteon,

som du din store Vasa ställer,

så han sin store Washington,

och bådas bröst av stolthet sväller.

O frihet, ur Guds hjärta ledd

att strömma i var mänskoåder,

för dig har havet ingen bredd

och jorden inga antipoder.

Evar du lyfter kämpens arm

mot dem, som mänskorätt förtrycka,

går pulsen hög, blir själen varm,

och ropet skallar: "Seger, lycka!"

Du var det, av vars riddarslag

han dubbades, den ädle hjälten,

som med tyranners nederlag

förhärligat virginska fälten.

Du var det, på vars bud han kom,

slog fienden och så till dalen

med Fabii lager vände om,

den borgerlige generalen.

Du var det, vilkens höga tolk

han blev och kändes på accenten,

när han gav lagar åt sitt folk,

den konungslige presidenten.

I fridens råd med samma mod

satt nu den vise i sin toga

som det, varmed den tappre stod

vid Trenton, Yorktown, Saratoga.

O, när i glömskans djupa famn

så mången storhetsbubbla brister

och månget firat furstenamn

sitt sken på minnets stjärnvalv mister,

då skall han, krönt av seklers lov,

bland de odödelige trona,

den konungen förutan hov,

förutan vakt och prakt och krona.

Vår känsla vallfar till hans stoft,

till hjältegraven, där han vilar.

Där sprids ej veka blommors doft,

där växa icke tårepilar,

men nit för frihet, lag och stat,

men tro och vänskap åt all världen

och arvet av evärdligt hat

till våldet, träldomen och flärden.

J O Wallin:

Sommardag

Aldrig är daggen på lingonriset
som diamanter och pärlemor,
aldrig ser skogen ut på det viset,
när man blir stor!
Källblänk och solglimt och grön, sval skugga
djupt in där sagan bor!

Ingen frågar vart man tog vägen,
ingen vet var man är.
Trasten drillar, talför och trägen:
"Stanna då, stanna här!"
Djupare in bland skäggiga granar
stigen slingrande bär.

Aldrig fanns det ett tempel mer stilla
än längst uppe, där tallarna stå.
Kronornas kvistar blicken förvilla,
himlen är ändlöst blå.
Långt ner från ängarna röster höras,
liar och räfsor gå.

Än är så svinnande långt, långt borta
sorger av alla slag,
drömmen är evig, timmarna korta,
skogssus, bäcksorl och jag.
Dallrande luft för drömmar och vingar,
ljuvliga sommardag!

Kvällens rymd blir ett hav i flamma
ovanför däld och häll,
och på röster som ropa och glamma,
ekande djup och väll
bergets väldiga gråstensbringa
svarar, när det blir kväll.

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Midsommarsol

Midsommarsol som strålar het ifrån de blåa tak,

skänk i min glädjes bägare att jag nu glömma må,

att jag nu glömma må att jag

med Broder och med Gud har sak,

och fröjdas åt din klara luft och dina skyar blå.

Och sänk dig sakta, ljumma natt, i bergens svala famn

och giv åt folk som vaka glatt en fröjd förutan namn!

Låt, sommar, fältens unga korn och täktens vilda bär

få dricka ymnigt dagg och ljus och giva hundrafalt!

Giv must åt klövern honungfull och grann,

färg åt duvkullan skär,

och strö var natt och varje dag välsignelse kring allt.

Så sjunger jag vid hedens kant, vid Kabofallets brus

och dyrkar högt, o sommarkväll, ditt underbara ljus.

D Andersson:

Midsommarvisor 1: Här gångar i lunden en mansperson

Här gångar i lunden en mansperson
med ridande sporrar och hatt med galon,
med guldmedalj på rocken;
det är en hög baron.
Han har skådat all världens bedrägliga glans,
han har trippat med fröknar och fruar i dans,
nu går han stelt som bocken
i blanka stöveldon.

Då nalkas en blomstrande kvinnsperson,
som är skapt i en lättsam och vacker fason;
men trasig hänger kjolen
på hennes unga ron.
"Statt still, fagra kvinna, och hör min röst!
Kom med, du skall vila vid mitt adeliga bröst.
I min sal skall du blänka som solen
och simma i guld liksom hon."

Men flickan hon svarar i en brådskande ton:
"Jag måste på dans vid källan bortom mon.
Farväl, du ädle gubbe,
först får jag mjölka kon."
Baronen han ståndar i midsommarsken
med blänkande stövlar på skröpliga ben;
hon flyr över sten och stubbe,
knappt marken rörs av skon.

E A Karlfeldt:

Midsommarvisor 2: Du skyndar snabbt förbi min stol

Du skymtar snabbt förbi min stol,
min stol på spelmansbordet,
och du är lik dig från i fjol,
fast allt är annat vordet.
Jag kom för när ditt fagra skinn,
det lockande och heta -
dig har jag kysst och kallat min,
fast jag bort bättre veta.

Ty aldrig på den gröna jord,
den gröna jord och vida,
jag sitta skall vid bröllopsbord
med dig invid min sida.
En gång när sälla makar få
till vilokammarn skrida,
skall kanske jag bakom er gå
och brudkvällsmarschen gnida.

Nu rinner fort den korta natt,
den korta natt och trolska.
Jag hör den röda munnens skratt
igenom vals och polska.
Gud nåde den vars hand är tung,
då glädjens bud hon sprider,
den som är fattig, glömd och ung
i dessa fröjdetider!

E A Karlfeldt:

Mitt år 1: Sommaren

Sommarn är nyår för mig, ty jag kom till världen en sommar;
vart års sommar på nytt ger mig min ungdom igen.
Evighet susar i trädens böljande kronor, och evigt
längtar till sommarens frid året igenom min själ.
Aldrig jag glömmer den sommar, då först det jäsande blodet
lärde mig älskogens makt, lärde mig att jag var man:
man och människa ville sen dess jag vara, och dikten,
livets sköna sirat, öva som lekverk blott.
Men det tycks som det stått en förbannelsens fe vid min dopskål:
det som jag kan är mig tomt - vill bara det jag ej kan;
det som jag har är mig intet och allt är mig det som jag miste;
främling jag går i det liv, ödet gestaltat åt mig.
Dock, när sommaren susar i skogen, i gyllene rågen
eller i strändernas vass, glömmer jag allt och tror
ännu på livets ljuvhet och must och på älskogens allmakt,
drömmer att livet har än gåvor för mig på sitt bord,
drömmer och tänker tankar och skriver dem ned på ett papper -
skrev jag något som dög, skrevs det i sommarens tid.

H Söderberg:

Uppfinningar och påhitt

Gamla barn, som männer heta - - (Vitalis)

Vår tid är uppfinningars gyllene tid,
ja, så att man riktigt kan baxna därvid.

En tysk utav bomull och blånor gör krut,
så ej man törs klä sig i skjorta till slut.

En munter fransos letar upp en planet,
så stor som... Gud straffe mig, om jag det vet!

Vem har ej guano hört nämnas, med tack?
Sin näsa en engelsman först däri stack.

Att Sverige på denna mångtävlande fart
ej skulle bli efter, är tämligen klart.

Från fordom vi hava haft snillen i mängd,
nu ökas den listan var dag till sin längd.

Ja, snillen vi hava, och det med besked,
de största dock finnas i krigarnes led.

Snart Polhem, Berzelius, Scheele, Linné
väl bliva fördunklade av vår armé.

Där finner man dagligen någonting opp,
som måste förvåna i tidernas lopp.

Vem har ej hört talas om denna ventil,
man anbragt på "kasken", så ytterst gentil?

Och sedan den mössa, man uppfann i fjol,
som varken kan skydda mot regn eller sol?

De krigiska snillen om krig ej sig bry,
de hava i stället sig nedsatt att sy.

Och sinnrikt och snillrikt, med smak och behag,
de lappa och skarva och ändra var dag.

Ej Gustaf den store har tänkt på en strid
så mycket som de på en söm, i sin tid.

Fast staten i allting behöver reform,
så tänka de endast på ny - uniform.

Av nålen de hoppas odödlighet sist,
en skräddare, galen, har bitit dem visst.

Och senast har nu man påfunnit ett sätt
att hälsa för krigarnes osälla ätt.

Med blängande ögon, och fingrarna två
mot himmelen höjda, så skola de stå

och kika sin förman så barskt uti syn,
att han får förskräckelsens färg uppå hyn.

Men fingrarna, som emot himmelen stå,
de tyckas just säga till Skaparen så:

"Hur länge, o Fader i sällhetens rum,
tillåter du världen att vara så dum?"

(1847)


W v Braun:

Sommarljuset

Du underbara sommardag

som med ditt ljus mig fyller!
Den mjuka stigen vandrar jag

bland vilda rosors myller.

Här glimmar sjön i branta djup

och speglar häll och grenar,

och getter högt på bergets stup

gå tyst bland mörka enar.

Bestråla, ljus, de minsta snår,

som dina marker smycka!
Från dig jag kom, mot dig jag går,

bevingad av din lycka. 

V v Heidenstam:

Blomsterdröm fattad uti en visa

Vid ett berg uti en dal
på det alltför sköna näset
låg jag sommarnatten sval
och sov sött i gröna gräset
på en blomster-huvudgärd,
som mig blev förärd,
drömma blev jag lärd;
om jag glömde,
vad jag drömde,
vor’ jag drömmen inte värd.

Överst uppå bergets topp
satt en majestätlig kvinna;
av dess ogemena kropp
sågs väl hon var en gudinna;
denne satt med andra fem;
dock var en av dem
särdels högförnäm.
Vill man veta,
hur de heta:
F., D., S., B., C. och M.

Desse sutte vid ett bord
fullt med de utvaldste rätter;
varken vatten, luft ell’ jord
tror jag kunnat ge dem bätter;
där dracks idel nektar-vin,
men de ögon fin,
nymfers tal och min
var det mesta
och det bästa,
var båd’ mat och medicin.

Ibland de gudinnor skön
och så många hjältebrudar
jag som var av annat kön
önskt’, att där ock varit gudar;
liten bergsgud var där en,
dock fast han var klen,
syntes på hans ben,
att den dvärgen
brår på bergen,
vill bli berg och ingen sten.

När nu denne satt sig ned,
tänk, den blida härskarinna,
som jag tror var aldrig vred,
den på näset var värdinna,
gav ifrån sin höga brink
mig en nådig vink,
sade med en blink:
Kom, sitt neder!
Av slik heder
vart jag modig, frisk och flink.

Med sin egen sköna hand
gav hon mig vad jag skull’ äta.
Tvi mitt hjärta och min tand,
om de det så snart förgäta!
Aldrig kund’ de bägge två
större nöje få,
än de hade då;
då blev smaken
först rätt vaken,
smak var i min minsta tå.

Sedan sad’ hon: Käre barn,
Æsculap och Ganymedes,
ser väl till, att denna karln
varken törster eller ledes!
Strax fick man oss trenne si,
huru alla vi
togo in uti
stora koppar
fyrti droppar
mot törst och melankoli.

Smaken var av sötma mätt,
lukt och syn av blomsterfälten;
nu skull’ örat på sitt sätt
ock ta något in för mjälten.
Höra fick man där tillik
fåglesång och -skrik,
näktergalsmusik,
trastar tala,
gökar gala
runt omkring den hela vik.

Tänk, hur jag mig se’n försåg,
alldenstund gudinnan Fröja
fick själv se mig, där jag låg
i min blotta undertröja.
Hör, sad’ hon, du yrekopp,
vetstu, att vår tropp
rätt nu bryter opp?
Vill du följa,
skall du hölja
och klä på din nakna kropp.

Åter kom hon som i jåns.
Fort, sad’ hon, skall du få nektar!
Jag sa’: Det var mat åt Måns;
men mig halvklädd jag ursäktar.
Svaret blev, jag skull’ ha ris.
Ack, gudinnors pris,
sad’ jag näsevis,
väl’s de länder,
som er’ händer
gjord’ ett sådant paradis.

Vid jag var i klädren sen,
tyckt’ mig, hur jag kom till korta,
vaknad’ opp, var hel allen,
och min ögnelust var borta.
Ingen själ jag hos mig fant,
ingen amarant.
Är det ej galant?
Vad jag drömmer
och berömmer,
alltihop är middagssant.

J Runius:

Om aftonen

Det var om aftonen som sommaren flög rakt i famnen min,

och jag log som i min späda barndomstid,

och röda, röda blomster i mitt hjärta gingo in

som en doft som var som evighetens frid.

Det var om aftonen jag älskade som jag ej älskat förr

och all världen var min sköna mörka brud,

och mitt hjärta stod på gavel som en salighetens dörr

med en ingång till förbarmandet och Gud.

Och jag hörde gamla sånger komma åter hemifrån,

och av det ljus jag drack blev själen stor och ny,

och alla gamla, gamla träd och alla glänsande strån

de sjöngo in mig i min barndoms gröna by.

Det var om aftonen, när vinden mot det blåa havet drog

som denna glädje lik en ängel grep mig fatt,

och jag förstod att vår Herre varje dag sin tjänare slog

för att spara all hans glädje tills i natt.

Och jag dansade bland träden och jag sjöng för ljung och sten,

och min visa var så hög som aldrig mer,

och den slocknade som glansen av himlens sista sken -

det var om aftonen, då solen hon gick ner.

D Andersson:

Der er et yndigt land

Der er et yndigt land,
det står med brede bøge
|: nær salten østerstrand :|
Det bugter sig i bakke, dal,
det hedder gamle Danmark
|: og det är Frejas sal :|

Der sad i fordums tid
de harniskklædte kæmper,
|: udhvilede fra strid :|
Så drog de frem til fjenders mén,
nu hvile deres bene
|: bag højens bautasten :|

Det land endnu er skønt,
ti blå sig søen bælter,
|: og løvet står så grønt :|
Og ædle kvinder, skønne mø'r
og mænd og raske svende
|: bebo de danskes øer :|

Hil drot og fædreland!
Hil hver en danneborger,
|: som virker, hvad han kan! :|
Vort gamle Danmark skal bestå,
så længe bøgen spejler
|: sin top i bølgen blå :|


A Oehlenschläger:

Har Majus varit svår

Det var märkvärdigt, att sal. Runius sist in Majo på sin sotesäng sig såleds lät förljuda:  

Har Majus varit svår och bitter tid för Runius,
så ger väl honom Gud en ljuv och rolig Junius.

(O. Lindstens gravskrift över Runius.)
1713.

Johan Runius avled dagen därpå, den 1 juni 1713, på sin 34:e födelsedag, för 300 år sedan. (AH:s anm).


J Runius:

Ja, vi elsker dette landet

Ja, vi elsker dette landet,
som det stiger frem,
furet, værbitt over vannet,
med de tusen hjem.
Elsker, elsker det og tenker
på vår far og mor
og den saganatt som senker
drømme på vår jord.

Dette landet Harald berget
med sin kjemperad,
dette landet Håkon verget
medens Øyvind kvad;
Olav på det landet malte
korset med sitt blod,
fra dets høye Sverre talte
Roma midt imot.

Bønder sine økser brynte
hvor en hær dro frem,
Tordenskiold langs kysten lynte,
så den lystes hjem.
Kvinner selv stod opp og strede
som de vare menn;
andre kunne bare grede,
men det kom igjen!

Visstnok var vi ikke mange,
men vi strakk dog til,
da vi prøvdes noen gange,
og det stod på spill;
ti vi heller landet brente
enn det kom til fall;
husker bare hva som hendte
ned på Fredrikshald!

Hårde tider har vi døyet,
ble til sist forstøtt;
men i verste nød blåøyet
frihet ble oss født.
Det gav faderkraft å bære
hungersnød og krig,
det gav døden selv sin ære
– og det gav forlik.

Fienden sitt våpen kastet,
opp visiret for,
vi med undren mot ham hastet,
ti han var vår bror.
Drevne frem på stand av skammen
gikk vi søderpå;
nu vi står tre brødre sammen,
og skal sådan stå!

Norske mann i hus og hytte,
takk din store Gud!
Landet ville han beskytte,
skjønt det mørkt så ut.
Alt hva fedrene har kjempet,
mødrene har grett,
har den Herre stille lempet
så vi vant vår rett.

Ja, vi elsker dette landet,
som det stiger frem,
furet, værbitt over vannet,
med de tusen hjem.
Og som fedres kamp har hevet
det av nød til seir,
også vi, når det blir krevet,
for dets fred slår leir.

B Bjørnson:

Harens rätt

En hare må väl ha rätt
att mumsa på sin kål
och äta sin mage mätt
så mycket magen tål,
och njuta sitt liv det kära,
när ingen räv är nära.

Och söker en räv att tvinga
sig till ett mål på hare
att koka i kulans kettil,
har haren rätt att springa
med harben höga och snare,
men kalla sig annat än hare,
har haren ingen rätt till.

G Fröding:

En plöjarevisa om våren

Tranorna kommit och isarna gått
och vårens våg går mot norden.
När mitt lilla rikes gränser den nått
är det tid sätta plogen i jorden.

Där solen blottar av åker en flik
gå raska hästar och karlar,
och soldränkt vårluft är full av musik
av lärkor och visslande harar.

Lugn följer jag plogen med jämna steg
och tyst lägger fåra till fåra
och tänker på dem som plöjt samma teg
i tider värre än våra.

Till börden är jag en plöjareman
av landets yppersta adel.
En plöjareman och en röjareman
förutan fruktan och tadel.

Min vapensköld är en blänkande bill
som skurats av släkt efter släkte.
Och aldrig en fläck på den skölden synts till
så långt som anträdet räckte.

I ljusa dagar en solbränd hand
jag knyter om blanknötta hornet.
Som redlig man vill jag plöja mitt land
och reda till jorden för kornet.

All förna och stubbar och skräp från i fjol
att multna i jorden jag gömmer,
nya löften ger majdagens sol,
om nya skördar jag drömmer.

Mitt sinne fylls av ett vårligt hopp
och jubel förutan all ände,
när solen river ur plöjarens kropp
all vinterns värk och elände.

Luften dallrar av ångande mull -
av kraft som vill alstra och skänka
för plöjarens möda hans lada full
när Brittmässlöven de blänka.

De bli till sång alla ljuden jag hör
med rytm av vickande bogar -
från täppor och vretar en arbetets kör -
en hymn till skärande plogar.

Carl Larsson i By: