Har Majus varit svår

Det var märkvärdigt, att sal. Runius sist in Majo på sin sotesäng sig såleds lät förljuda:  

Har Majus varit svår och bitter tid för Runius,
så ger väl honom Gud en ljuv och rolig Junius.

(O. Lindstens gravskrift över Runius.)
1713.

Johan Runius avled dagen därpå, den 1 juni 1713, på sin 34:e födelsedag, för 300 år sedan. (AH:s anm).


J Runius:

Ja, vi elsker dette landet

Ja, vi elsker dette landet,
som det stiger frem,
furet, værbitt over vannet,
med de tusen hjem.
Elsker, elsker det og tenker
på vår far og mor
og den saganatt som senker
drømme på vår jord.

Dette landet Harald berget
med sin kjemperad,
dette landet Håkon verget
medens Øyvind kvad;
Olav på det landet malte
korset med sitt blod,
fra dets høye Sverre talte
Roma midt imot.

Bønder sine økser brynte
hvor en hær dro frem,
Tordenskiold langs kysten lynte,
så den lystes hjem.
Kvinner selv stod opp og strede
som de vare menn;
andre kunne bare grede,
men det kom igjen!

Visstnok var vi ikke mange,
men vi strakk dog til,
da vi prøvdes noen gange,
og det stod på spill;
ti vi heller landet brente
enn det kom til fall;
husker bare hva som hendte
ned på Fredrikshald!

Hårde tider har vi døyet,
ble til sist forstøtt;
men i verste nød blåøyet
frihet ble oss født.
Det gav faderkraft å bære
hungersnød og krig,
det gav døden selv sin ære
– og det gav forlik.

Fienden sitt våpen kastet,
opp visiret for,
vi med undren mot ham hastet,
ti han var vår bror.
Drevne frem på stand av skammen
gikk vi søderpå;
nu vi står tre brødre sammen,
og skal sådan stå!

Norske mann i hus og hytte,
takk din store Gud!
Landet ville han beskytte,
skjønt det mørkt så ut.
Alt hva fedrene har kjempet,
mødrene har grett,
har den Herre stille lempet
så vi vant vår rett.

Ja, vi elsker dette landet,
som det stiger frem,
furet, værbitt over vannet,
med de tusen hjem.
Og som fedres kamp har hevet
det av nød til seir,
også vi, når det blir krevet,
for dets fred slår leir.

B Bjørnson:

Harens rätt

En hare må väl ha rätt
att mumsa på sin kål
och äta sin mage mätt
så mycket magen tål,
och njuta sitt liv det kära,
när ingen räv är nära.

Och söker en räv att tvinga
sig till ett mål på hare
att koka i kulans kettil,
har haren rätt att springa
med harben höga och snare,
men kalla sig annat än hare,
har haren ingen rätt till.

G Fröding:

En plöjarevisa om våren

Tranorna kommit och isarna gått
och vårens våg går mot norden.
När mitt lilla rikes gränser den nått
är det tid sätta plogen i jorden.

Där solen blottar av åker en flik
gå raska hästar och karlar,
och soldränkt vårluft är full av musik
av lärkor och visslande harar.

Lugn följer jag plogen med jämna steg
och tyst lägger fåra till fåra
och tänker på dem som plöjt samma teg
i tider värre än våra.

Till börden är jag en plöjareman
av landets yppersta adel.
En plöjareman och en röjareman
förutan fruktan och tadel.

Min vapensköld är en blänkande bill
som skurats av släkt efter släkte.
Och aldrig en fläck på den skölden synts till
så långt som anträdet räckte.

I ljusa dagar en solbränd hand
jag knyter om blanknötta hornet.
Som redlig man vill jag plöja mitt land
och reda till jorden för kornet.

All förna och stubbar och skräp från i fjol
att multna i jorden jag gömmer,
nya löften ger majdagens sol,
om nya skördar jag drömmer.

Mitt sinne fylls av ett vårligt hopp
och jubel förutan all ände,
när solen river ur plöjarens kropp
all vinterns värk och elände.

Luften dallrar av ångande mull -
av kraft som vill alstra och skänka
för plöjarens möda hans lada full
när Brittmässlöven de blänka.

De bli till sång alla ljuden jag hör
med rytm av vickande bogar -
från täppor och vretar en arbetets kör -
en hymn till skärande plogar.

Carl Larsson i By: 

Första maj, första maj

Första maj, första maj
varje sliten kavaj
blir en mantel av strålande ljus.
Varje trött proletär
glömmer mödornas här
och går drucken av vårvindars rus.

O du älskogens vår,
som befriande går
över landen i segrarefärd,
du är drömmens också,
och var blick i det blå
är en blick in i undrenas värld.

Vart förtryckarnas hot,
varje vardag med sot
blir idag som en lumpen legend.
Och vår håg och vår hand
röres fritt, utan band,
och vår blick är mot framtiden spänd.

H Sköld:

Märg i benen den 1 maj 1712

Första maj var jag hos Frisken, tog mig där en sup på fisken;
första maj hos Friskens Maja, drack mig fuller som en kaja;
första maj hos Friskens Anna och fick där en galen panna;
första maj hos Friskens Stina och fick bot för torstens pina;
första maj hos hans Sophia, drack så länge strupen klia’;

dito hos hans Diderick
tog jag mig en styrkedrick;
hos hans dito lilla Per
märg i benen fick jag där.

J Runius:

Kommunismens vagga

En gata. Hamburg? London? Wien? Paris?
Kväll. Mörker. Storm. Den stora spegelrutan
av en butik för alla läckerheter
från jordens hav och länder, klart belyst.
Allt dukas upp för vandrarns lystna blick,
allt doftar lust, allt skiner välbehag.
Stig in! Förnimmer du ej Herrens ord:
»Jag hungrade, och du gav mig att äta» ...
— Ja, med ett tillägg: ät, om du har guld!
Längst in i detta rika paradis
framskymta skuggor, sträckta i divanen
vid berg av ostron, hummer och champagne.
Men utanför stå, halvt i gatans mörker
och halvt förbländade av rutans dager,
vid dennas ena hörn en svulten usling,
i trasor klädd, och vid det andra hörnet
en fattig mor med ett förhungrat barn.
Du, som därinne sitter mätt vid bägarn,
driv bort dem, om de lystet stirra in!
Skjut ned dem med kartescher, om de sträcka
sin magra hand mot dina läckerheter
och säga till dig: egendom är stöld!

Z Topelius:

Ett socialistmöte

 

Marken är vårgrön och luften lysande blå,
och hän över fältet tigande skaror gå.
De stanna och samlas och trängas i växande ring
om talarestolen med röda fanor ikring.

I enkla söndagsdräkter, med allvarsdrag
står arbetsfolk vid sluskar i trasiga lag.
Och djupaste tystnad rår, som när folk i Guds hus
förbidar orgeln första, darrande brus.

Kring sotiga härdar, vid snabba maskiners gång
man slitit sig trött intill själen veckan lång.
Till dunkla hemmen man skaffat maten på bord,
nu trängtar man efter ett sorgbetvingande ord.

Men ute, där fältet öppet i grönska står,
bland stojande pojkar jublande leken går,
och hurtiga barnaskratt och jollrande glam
sig tumla ur lekande, glada flockarna fram.

Så höres en röst. En man på tribunen står
med falnade anletsdrag och fladdrande hår.
I blicken glöder den eld, som ur sjunket bröst
slår ut i hatets ord och skälver i röst.

De orden darra hän över sollyst slätt,
de tala till lyssnande mängd om folkets rätt.
De susa vida i vårluft skarpt och klart,
och snart de fånga vart öra vid växande fart.

De glöda, de taga stormande sats på sats
mot lyckan, som lever i borgarehus och palats,
mot källrar, dit vinfat rullats av armod och nöd
att smeka rikemans gom, då ej folket har bröd.

Dess tårar helt lätt bli till skummande, härlig dryck,
som rusar den rike och ger honom mod till förtryck.
Så bölja gnistrande orden an och av
och spegla allt armods kval från vagga till grav.

När bävande sorlet sig lagt, då äskas det ljud;
man spörjer, om någon kan tro på levande Gud,
man beder var kvinna, som bär ett barn under barm,
att giva det styrka att höja till slag sin arm.

Men ute från vårgrön plan, där leken går,
de sorglösa piltarnas jubel hit än når.
Hörs framtidens röst däruti? Skall det växa en gång
att bli över sällare tider en segersång?

Eller - skall det av smärta och hat förvandlas uti
ett mullrande, stigande hot, ett rasande skri,
som ut sig ur gränderna skär och ropar till strid,
så borgarehus och palats de darra därvid?

1881.

A U Bååth:

Längtan till landet

Vintern rasat ut bland våra fjällar,
drivans blommor smälta ner och dö.
Himlen ler i vårens ljusa kvällar,
solen kysser liv i skog och sjö.
Snart är sommarn här. I purpurvågor,
guldbelagda, azurskiftande,
ligga ängarne i dagens lågor,
och i lunden dansa källorne.

Ja, jag kommer! Hälsen, glada vindar,
ut till landet, ut till fåglarne,
att jag älskar dem, till björk och lindar,
sjö och berg, jag vill dem återse;
se dem än som i min barndoms stunder,
följa bäckens dans till klarnad sjö,
trastens sång i furuskogens lunder,
vattenfågelns lek kring fjärd och ö.

H Sätherberg:

Venus

Ensam, alldeles ensam
högt över ljusa staden
står i turkosblå rymder aftonstjärnan.

Vårens första grönska
doftar under hennes sken,
och staden andas
med längtans korta andetag
under den stora stjärnan.

O denna trista kväll!
O denna klarhet av blå april,
mer trist än grå novembers regn
och svarta höstens skuggor!

Vart skall mitt hjärta vandra
att undfly minnet,
att undfly aftonstjärnans
vita, ljuva glans?

Hur vårligt klar är luften
och vinden ljum och mängd med doft
från havets dyning och från parkers grönska...
O denna trista kväll!
Hur härdar hjärtat ut tills natten kommer?

När bleknar äntligt Venus
bekrönta huvud?
När tystna dessa rymders
ljuva bröllopssång?

Venus, strålande Venus,
ännu ensam i vårrymden!
När äntligt himlens sken av klar turkos
förbytts till djup viol,
då skola de sköna Plejaderna
träda fram ur sitt töcken
och styrkans röda stjärna, Mars,
skall fylla nattens väkter
med härligt ljus.

Då, likt fantomet, bleknar
din bild och sjunker;
hos nya stjärnor samlar
hjärtat kampens kraft.

O snart -
snart djupnar ljusa kvällen till violblå natt.

Karin Valborg Ek:

400 år sedan Shakespeares dödsdag: Blankversdikten Shakespeare av Erik Gustaf Geijer

Har du sett dockors spel på skådebanan?

Små, sirliga personer träda upp

och gå och stå och handla och framställa

därmed en liten artig mänskolevnad.

Du konungar där ser - de bära kronan -

och drottningar, prinsessor, majestätiskt,

med solfjäder i hand. Rådsherrar vanka

där av och an, och narren fattas icke,

och en och annan tager djävulen.

Men konstnären står bakom - en huvudman

för rörelseparti´t. Han genom trådar

i hand har hela statsaktionens öde,

ett osett öde själv; och drar han vissa,

det står uti hans makt att låta springa

till innersta hjärtroten sönderdelad

i tusen bitar hela dockan - mänskan.

Så står du, mäktige! ock bakom banan;

och banan är det verkeliga livet,

i all sin verklighet för dig en lek.

Du ställer oss det fram. Vi se det leva.

Du känner väl dess alla spel och fjädrar;

liksom med trollkraft rör du allt, ej sedd.

Då drar du sist de olycksfulla trådar,

varmed naturen genomlagt vårt väsen,

och varpå sällsamt hänger dess bestånd -

Allt sönderspringer, bryts - ett skenliv var det.

Vad är vårt mer? - oss överfaller tanken

på detta livets flärd och hemska tomhet.

E G Geijer:

400 år sedan Shakespeares dödsdag: Levnadsåldrarna ur Som ni behagar

Ja, hela världen
en skådebana är, och alla mänskor
så män som kvinnor, spela på densamma.
Var har sin stund att komma och att gå,
och en har många roller för sin livstid.
Sju åldrar äro akterna. Först barnet,
som kväljs och skriker i sin ammas famn.
Sen grinig skolpilt med en packe böcker;
han med sitt glatta morgonanlet kryper
som snäckan trög till skolan. Därpå älskarn,
som pustar, lik en masugn, vemodsvisor
om flickans ögonbryn. Soldaten sen,
som full av svordom, lurvig som en björn,
om hedern sticken, lysten efter gräl,
uppsöker bubblan Ära mitt i gapet
uppå kanonerna. Så kommer domarn
med kullrig mage proppad med kapun,
sträng blick och skägget efter regler klippt,
med tänkspråk full och med prejudikater.
Hans roll är slut; i sjätte åldern syns
en mager narr, en pantalon i tofflor,
glasögon, stora fickor på sin nattrock
och ungdomspermissioner ännu sparda,
en värld för vidsträckt för hans skrumpna vador;
hans mandoms basröst övergår igen
till barndomens diskant med gnäll och dallring.
Den sista scenen av dem allesamman,
som slutar detta rika skådespel,
är barndomen på nytt, fullkomlig glömska
och utan tänder, syn och smak och allt.

W Shakespeare:

En flik av framtiden

 

Känn, hur livet sprides,
känn, hur kraften välter
hinderna till sides
som oss fjärran band,
sekelisen smälter
i den höga norden,
nu styr sakta jorden
hem till Edens land.

G Fröding:

Brottstycken

1.

Ve mig!
Eros själv
mötte min väg.
Evigt osäll
skall jag vandra.

2.
Vårkvällen. - Våren är i allt. Den är i natthimlens stjärnglans. Den tindrar i tiggarens öga, där han sitter i dunklet invid den fuktiga muren.

3.
För genomvandrande av ditt eget hjärtas Hades är det du behöver Lyras hjälp.
Lyra och Hades: det är mänskoliv.

4.
Med ett knippe,
med en handfull
ljus-ord utur mörka
Mänskohjärtat.

5.
- likt juniskyar,
ljuset som juniskyar
nedlysande genom kronan
av en härjad ek.

V Ekelund:

Chryséa phórminx

Spelets renhet
var ej tomma ord - -

nej, klang förnam jag,
som var syn, var rätt, var sanning:
icke fåfängt för min håg
har denna guldets gnista,
lyras guldsträng, blänkt.

V Ekelund:

O, Poesi!

O, Poesi!
Ingen skulle våga
att nalkas dig,
som ej har i själen
dröms,
drömkrafts dristighet nog
att våga drömma -
Ordet!
Ordets pånyttfödelse.

O, I
som skrien - : "verklighetsfrämmande!"
på allt som andas Tro,
Verklighets kärlek;
ni ordskramlare,
aldrig har er själ smakat
Drömmens Vin,
Ordets blod.

V Ekelund:

Efter de arma och ödsliga åren

Efter de arma och ödsliga åren
sjönk jag ånyo i skötet av våren,
toner, som längst sen förklingat och flytt
sona och hela mitt hjärta på nytt.

Åter, I verser med svävande gången,
böljornas marsblänk och lärkesången,
hälsen och vandren i vägarnas ljus,
skyarnas glitter och pilträdens sus.

V Ekelund:

Hjärtats vaggvisa

Åter är den bleka
nattens flod upprunnen,
åter till det trötta
och försagda hjärtat strömma
ångestens och tvivlets böljsvall. -
Hjärta, jag vill vagga
dig i ro, vill mana
dig vid dagens alla
skönhetsbilder njutna
att bli stilla,
att förtrösta och förlita.
Hjärta, jag vill minna
dig den rena klara
morgontimmens glädje:
mot det daggigt blåa
doftande himmelsfästets
stora dunkla blomma
sjöng du, sjöng du
from din lovsång, livets
varma tacksamma sång!

V Ekelund:

Säg, märker du ej detta

Säg, märker du ej detta,
att hela dagen spelar
min tanke blott om dig?
Säg, känner du ej huru
jag blundande dig smeker
och hur du glider som en doftning,
en morgonsky, en rosig,
igenom mina sinnen?
Säg, måste du ej luta
ditt huvud eftertänksamt?

Vad är där i ditt anlet,
vad far i dina drag?

V Ekelund:

I mörk och isig dimma

I mörk och isig dimma
gå dagarne sin kos.
Min själ bär endast ljusrött
och silvermjukt om sig.
Det strålar från ditt väsen,
från hår och hyn och stämman
och varma skrattets klang.

Hur doftar förmiddagen!
Jag blundande mig sänker
ner i din ljuva färg.

V Ekelund:

Likt solsken

Likt solsken genomströmmar
du mig till bröstets grund.
Ditt väsens allt, din stämma,
ditt leende har färgen
av ljusrött varma gnistorna
om hårets purpursky.

Hur lyssnar överraskad
min själ, som svart och tom
i svarta frosten låg -
ack, ängslan djupt mig fattar
vid dessa solskensvågor,
mig passar blott det gråa
och fattiga och sjuka
och gatans smuts och graven.

V Ekelund:

En dag förgår, och natten stundar öde

En dag förgår, och natten stundar öde,
förglömda toner bjuda bitter tröst,
likt höstmånskenets fruset bleka flöde,
min luta, klingar blekt din svaga röst.

Ej dina veka toner mer mig röra
och ej din klagans bleka längtanssång
med ljud som darra sprött och ängsligt sköra
likt dagrars spel av förvårsskyars gång.

Sjung mig en sång om länder aldrig drömda
i stillhet gränslös som ett gränslöst hav,
söv mig i rus av under aldrig drömda,

söv mig i rus av drömmar aldrig drömda,
sjung mig en sång om länder evigt gömda
i stillhet gränslös som en gränslös grav.

V Ekelund:

En natt som ingen annan klar och len

En natt som ingen annan klar och len. -
I guld och pärlemor sig vitt förgyller
den höga luften, lövets massa fyller
med guldbrunt stoft fullmånens sken.

I parkens mörker skyggt och lätt det frasar,
där blå syren och vit sig dunkelt mänga
och grenar bugnande och tyngda hänga
av tusen guldbestänkta våta klasar.

En natt som ingen annan ljus och len -
ur täta vildrossnårens skumma gömma
hörs näktergalen silvertonklart sjunga.

Nu medan dofterna i natten strömma
av våt syren, vill jag min ande gunga
i rytmers doft av blå och vit syren.

V Ekelund:

En försupen gästbudsprisare går vilse efter Eko i bergen

Bröllopsdikt till J Jedeur 1684

Medan nu tiden så synes sig skicka,
icke det hör en gång hunden han skäll´,
alla de sitta med blunden och nicka
samman var nymf med en hurtig gesäll,
säger jag, Eko, så lustigt till pricka
mycket jag såg uti framliden kväll,
åter fast solen nu börjar uppsticka
glindrande strålar på himmelen hell.
Hur jag i går här i bergen omskricka
kom jag ock äntlig i Vika kapell.
Hurtig en gosse med artig en flicka
såg jag där samman på stenhårdan häll.
Bägge jag tyckte de voro rätt kvicka,
såsom den sprittande fisken i fjäll,
glimmand´ demanter för ögon min blicka,
över dem höllo de gyllend´ en päll.
Då skall du veta det hågen kan picka,
mången sig önskad´ en flicka så snäll.
Hemåt de for sen; efter jag vicka,
borden vor´ duka med finaste dräll.
Var och en nappar till tallrik och bricka,
knivar och gafflarna fingo beställ,
tunnan måst släppa på tappen och svicka,
lustigt de sorla, ja, lustigt va gäll!
Roligt begyntes att skålarna dricka,
ingen där akta, fast glaset fick knäll.
Om det begynte för endera spricka,
lustigt den andra sitt vinda på spjäll.
Sen bar på låsen te knacka te knicka,
ladde pistolerna gåve bra smäll.
Icke, ska veta du, låsa då klicka,
Eko dem svarade nordost i fjäll.
Sist bar ock till uti dörrarna ricka,
somliga sökte sig in under fäll,
somlig´ en kyss uppå kärestan smicka,
somliga följde till kärestans tjäll.
Hå, jag begynner och med upp att hicka,
dricker nån skålen min, vare han säll!
Fötterna ragla och knäveckan vricka,
mera jag ork´ icke tala. Farväll!

Vad ljus över griften

Vad ljus över griften! Han lever, o fröjd!

Fullkomnad är Skriften, o salighets höjd!
Från himmelen hälsad, han framgår i glans,
och världen är frälsad och segern är hans.
Bortvältad är stenen och inseglet bräckt,
och vakten har flytt för hans andes fläkt,
och avgrunden bävar. Halleluja!

Här var mellan ljuset och mörkret en strid,
dock segrade ljuset för evig tid.
Nedstörtad är döden och tron står opp
bland jordiska öden med himmelskt hopp.
I sörjande kvinnor, vem söken I här?
Den levande ej bland de döda är:
Uppstånden är Jesus. Halleluja!

Så himlen med jorden försonade sig,
så graven är vorden till glädjen en stig.
I huvu'n, som böjdens vid korsets fot,
upplyftens och fröjdens trots världens hot.
Kom, skingrade hjord, till din herde igen:
Han lever, han lever och följer dig än
osynlig från himlen. Halleluja!

Nu stormen, o tider! Hans kyrka står fast.
Som ljuset sig sprider hans lära med hast.
Ut gå i all världen hans sändningabud
och vittna bland svärden och bålen om Gud
och vittna om honom, o tröst i all nöd,
som, död för vår synd, blev genom sin död
en förstling till livet. Halleluja!

I fromma, vi klagen, vi misströsten I?
Hur fort är båd' dagen och natten förbi!
Snart jorden upplåter sin famn till er ro,
snart uppstån i åter likt kornen som gro.
Han själv, som dem sådde, skall komma till slut
och samla in skörden men skilja förut
ogräset från vetet. Halleluja!

  F M Franzén: