tisdag 30 september 2014

Höstens vår

Nu är den stolta vår utsprungen,
den vår de svage kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och vitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarns kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.

Nu äro alla drömbarn döda
som fötts ur vårens sköra lek —
likt buskens rosentyll, den röda,
som första skumma natt gör blek.
Men alla starka känslor glöda
som snårens nypon, kullens ek
och viska varmt i frost och nordan
om gyllne mognad och fullbordan.

Min sång flög drucken kring det bästa
av färg och doft i ängars ljus,
och det var ljuvligt nog att gästa
de många hjärtans honungshus;
nu vill jag, mätt på sötman, fästa
min boning långt från lust och rus
och vila under fasta bjälkar,
ej under lösa blomsterstjälkar.

Väl mig, då lekens minnen tvina,
att du var allvar och står kvar,
att ingen sol behövs att skina
vår kärlek varm i svala dar!
Hör, himlens hårda väder vina
sin högtidshymn för trogna par.
Vi le, när jorden reds och darrar;
vår lyckas hus har goda sparrar.

Nils Hasselskog (sign. A:lfr-d V:stl-nd) har pariodierat denna text i dikten Vid kumlet ("Nu är den dystra höst utbruten / som E. A. Karlfeldt kallar vår").

E A Karlfeldt:

fredag 26 september 2014

Kyrkan i ruiner låg




Kyrkan i ruiner låg,
inget spår till liv man såg.
Valv och murar fallit ner,
inga böner hördes mer.

Som ett stenbrott låg hon kvar
och blev byte för envar.
Vinterns snö och höstens skur
blev till is i hennes mur.

Men ett ensamt hjärta brann
och en väg till andra fann
för att ur förfallets grus
resa Herrens fallna hus.

Predikstol och altarbord
bar på nytt sin Herres ord.
Funten ställdes åter där
för det bad, som liv beskär.

Kyrkan stod i väntan lång
på vår bön och på vår sång.
Efter väntan mörk och stum
blev hon åter ljusets rum.

Mässans skönhet, tidegärd
henne blev på nytt beskärd,
och nu blandas mänskors lov
in med sång från himlars hov.

Här är helig plats. Fall ned!
Gud är här, din själ bered
att med tro och hopp och bot
den Oändlige ta mot.

(Psalm till Hjelmserydstiftelsens 50-årsjubileum, publ. med tillstånd)

C Braw:




torsdag 25 september 2014

Vädjan till vandraren

Varsamt far i bygd och mark!
Skada icke kådig bark,
riv ej björkens vita hud,
stör med skrän ej skogens ljud.
Bort med skräp och matsäcksrester,
städa efter Er, I gäster
i naturens helgedom.
Skövla icke blad och blom.
Låt ock bli att simpelt rita
plank och vägg med kniv och krita.
Tänd ej eld - men om du tänder,
släck var glöd i kol och bränder.
Skona det som annans är,
akta allt som minnen bär.

K-E Forsslund:

onsdag 24 september 2014

Om hösten

Nu är det höst och de gyllene fåglarna
flyga alla hem över djupblå vatten;
på stranden sitter jag och stirrar i det granna glittret
och avskedet susar genom grenarna.
Avskedet är stort, skilsmässan förestående,
men återseendet är visst.
Därför blir sömnen lätt när jag somnar med armen under huvudet.
Jag känner en moders andedräkt på mina ögon
och en moders mun mot mitt hjärta:
sov och slumra mitt barn, ty solen är borta. -

E Södergran:

Flyttning

Trollsländevingar glittra över krassen
och solrosstånden i ditt trädgårdsland.
Du bryter upp i dag. De höga lassen
stå redan färdiga i gårdens sand.

Det är en hets i denna vind, som blåser
septemberkall i lummiga kvarter
och det är oro i din hand, som låser
det hus, som du för alltid överger.

Nu är det stängt. Det första lasset rullar
i väg och det skall stanna någonstans,
där solen ger åt obekanta kullar
och obekanta hus sin aftonglans.

Då går din tanke hem till kända ställen.
Du ser den fönsterruta tom och skum,
där dina barn ha stirrat ut i kvällen
från hemmets brasbelysta rum.

G M Silfverstolpe:

Den förändrade

















Fordom fick jag bannor hela dagen;
än satt spensen vårdslöst, än satt kragen,
än var håret fästat opp mot regeln,
aldrig hölls jag länge nog vid spegeln.

Nu har allt förbytt sig! "Säg, hur är dig,
flicka, då du aldrig vill bli färdig?
Hur du städar dig! Det är förskräckligt!
Har du än ej speglat dig tillräckligt?"

Är mitt arma sinne då förtrollat?
Vem kan väl en sådan växling vållat?
"Ingen", svarar tyst mitt hjärta, "ingen,
om ej ynglingen, kanske, och ringen."


Johan Ludvig Runeberg:

tisdag 23 september 2014

Höstsång

Nu kom den första frosten.
Den stålgrå vikens låga strand
blev som en fallen lies rand
som färgats röd av rosten.
Nu stå de sövda träden
i höstens kalla, gula sken
med färg av lik och mull och ben
och lump och multna bräden.

Men jag, som lever, fyller
mitt bläckhorn raskt med alzarin
och fäller ned min rullgardin
och diktar blå idyller.
Är väl gardinen nere,
vem sörjer för en gulnad skog!
Av höstpoeter ha vi nog.
Gud frälse oss från flere.

Och likväl! Varför sänka
min rullgardin? Hur färgrikt grant
tänds solens sken på uddens brant,
där brustna svallar stänka.
Bland nät som torra hänga
står fiskarbåten stjälpt på hälln,
och tröskverk surra intill kvälln
vid bondens ladulänga.

Nu flyger hela stassen
av dikter om gråvädersslask
som andar ur Pandoras ask
från nordiska Parnassen.
Hur stora starka karlar,
som dricka öl och äta stek,
fått lust för sådan strängalek
man aldrig dock förklarar.

De säga att de lida.
Vad pressar deras bröst så hårt?
Att skriva vers, är det så svårt
att hjärtat börjar svida?
När skalden på en timma
kan gråta full en fingerborg,
då tror man sist att skaldens sorg
är att han ej kan rimma.

Låt gå att livet gömmer
ett uns av skratt, ett pund av gråt;
den starke ler med stolthet åt
det bittra gift han tömmer.
De gamles undanstuckna
och glömda lyra stränga vi
och spela deras melodi,
den stundom glädjedruckna.

Med feberfärg på kinden,
som varma efter vin och glam,
de röda löven dansa fram
i grå septembervinden.
De dansa inför döden
som männen vid Termopylae;
må dansande vi gå som de
mot morgondagens öden.

Stån upp till dans som galna!
Hell, Dionysus, yrans gud,
som aldrig flydde dansens ljud
att grubbla och att svalna!
När rönnens klasar mogna
och vinteräpplet glöder svällt,
då kalla stormens pipor gällt
till högtid än hans trogna.

Vi göra kol på sorgen.
Vi stoppa alla korrektur
i papperskorgens trånga bur
och bränna papperskorgen.
Vi stryka sot och aska
i skägg och hår och på vårt skinn.
I första hus vi storma in
och ropa på en flaska.

Vi skaffa violiner,
triangel, horn och oboe.
Buteljerna slås upp, och se,
de spruta som delfiner!
Vi bullra och vi svinga,
så väggens rappning brister loss,
så taket snögar gips på oss
och glas och skålar klinga.

Vi stjälpa bord och stolar.
Vi plundra husets skafferi.
Servetterna dem fästa vi
som mantlar och som kjolar.
Terriner och karotter,
ansjovislådor, sylt och salt
vi slunga genom fönstret allt
och fånga husets dotter.

Från sina hakar kasta
vi porten av som druckna män;
i lövsaln duka vi på den.
Med frukt vi faten lasta,
med tjäder, svamp och kräftor.
Och när vi druckit sist på dem,
få de som stupa bäras hem
med bindlar och med häftor.

Om stormen plötsligt vänder
vårt bord och allt som bordet bär,
låt oss, som hålla stormen kär,
stå upp och klappa händer.
Som formade i drivet
och blårött guld stå land och stad;
jag vill bland höstens döda blad
bedårad prisa livet.


V v Heidenstam:

söndag 14 september 2014

Att leka

Den som inte kan leka
är det något fel med.
Han är en högtidlig Mefistofeles,
en enfaldig Chronschough
eller en strängt upptagen idealist,
ledamot av sjutton föreningar.

Men den som ännu kan leka
är sund i sin rot,
han är ännu något av barn och fri själ.
Hans högmod har ännu inte blivit en last
och fått girighetens otäcka stämpel,
han har råd att vara onyttig
och liksom borta från det hela.

Jag håller mig ännu gärna
till dem som kan leka.
Och när jag väljer riksdagsman
är min första fråga:
Är ni bara politikus, eller kan ni leka också?
Kan ni pirka boll i håle, min herre?
Kan ni hoppa hage, min fru?

 R Jändel:

måndag 8 september 2014

Höstens dagar

Höstens dagar äro genomskinliga
och målade på skogens gyllene grund...
Höstens dagar le åt hela världen.
Det är så skönt att somna utan önskan,
mätt på blommorna och trött på grönskan,
med vinets röda krans vid huvudgärden...
Höstens dag har ingen längtan mer,
dess fingrar äro obevekligt kalla,
i sina drömmar överallt den ser,
hur vita flingor oupphörligt falla...

E Södergran:

Mörkret och blåsten

Den gråa dag, då sommarn tog farväl
i långa, bleka timmar gav mig föga,
men mörkret är hugsvalan för mitt öga
och blåsten skingrar oron i min själ.

Du, barndomsvarma mörker, du, som går
och söver markens gräs och söver träden,
du, blåst, som mumlar dina sorgsna kväden,
så som du mumlat dem i tusen år!

Jag smälter in med allt jag var och är
i detta svall och denna dova jämmer.
Det finns ett höstligt mörker, som ej skrämmer.
Det finns en ödslig blåst, som är mig kär.

G M Silfverstolpe:

torsdag 28 augusti 2014

Replik till Lotta Olsson (2)


















Får man tro på en dagsverkskåsörs referat
är kristdemokraten rasistisk
(ja, inte så ofta, men orsak till prat)
och definitivt elitistisk.

Hur yttrar sej detta? Förfäras och skriv:
"Dom skeptiska är till aborter."
Så fräckt att ej indela människoliv
i avskrap och skyddsvärda sorter!


A Holmberg:

Replik till Lotta Olsson (1)





















"Om freden aldrig slutits i Roskilde
förminskades vårt brobehov markant",
så skaldar Lotta Olsson - men du milde,
det är väl ändå inte riktigt sant?

Att Brömsebäcken nånsin kunnat vara
ett Öresund är kanske svårt att tro.
Men mången som till Danmark skulle fara
var likväl ganska glad åt Brömse bro.


A Holmberg:

En maratonkantor från Iggesund

















En maratonkantor från Iggesund
fick ständigt och jämt höra: "Ligg en stund!"
Men han spelade på,
för han tänkte som så,
att inte är bara den pigge sund!


A Holmberg:

måndag 18 augusti 2014

Slut på sommarlovet

Det var den tid, då våra fickor spändes
av kantstött frukt med regnvåt lera på.
Det var den tid, då trädgårdsstaken tändes
och sken på kräftfat i en mörk berså.
Det började bli nästan kallt att bada,
och snåren sveptes in i spindelväv.
När sista lasset kördes till sin lada,
var rymden kyligt klar och blåsten sträv.

Det var de dagar, då man girigt vägde
var timma, som fanns kvar till lovets slut.
Det var den tid, då varje timma ägde
sin egen kraft, som måste vinnas ut.
Och ändå hände det, man smög sig undan
från leken till en backe, där man låg
och såg med tioårig, svart begrundan
på svalors flykt och vita skyars tåg.

Så reste man en kväll, då solen väckte
en djupröd glöd ur alla timmerhus.
Man höll den avskedsgåva sommarn räckte,
en påse astrakaner mot sin blus.
I tårögd tystnad for man till stationen,
och runtomkring en höjde syrsor gällt
den sista glädjedruckna sommartonen
från boskapstrampade och tomma fält.

G M Silfverstolpe:

måndag 11 augusti 2014

Med ens

Med ens
obekant varför
blev det slut.
Vägarna
lade sig raklånga på marken
bergen
lutade sig tillbaka som efter en god middag.
Havet
svalde ned alla vågor.
Stjärnorna
glömde bort att ge SOS-signaler.


H Parland:

Ideal-realisationen

Ideal-realisationen
- ni säger, den har redan börjat
men jag säger:
vi måste ytterligare sänka prisen.


H Parland:

Rosen




Den levande fullhetens yppiga prakt,
den eldiga kyssens berusande makt,
sötman av livets festliga dag
skänkte mig hulda nornors behag.

Spinnande årens ändlösa garn
smycka de vårens skönaste barn:
kinder av purpur! mun av korall!
pärlor om halsen av daggens kristall!

Bestrålar ej scharlakansslöjan min barm?
Omlindar ej klara rubinen min arm?
Av grönskande sammet min livklädnad är,
och skor av smaragd jag på fötterna bär.

En näktergal plågar mig, tidigt och sent,
med sånger, där himlen blott vet vad han ment!
Hans svärmiska längtan mitt bröst ej förstår,
och blint är mitt öga för sångarens tår.

Men kommer min fjäril, så grann som till dans,
då sänker min törnvakt båd sabel och lans;
på solstrålen rider han in i min borg,
och aldrig gör Rosa den riddaren sorg.

I ensliga valvet av bok och av lind
han kysser skön jungfrun på glödande kind.
Den rodnar, lik jorden, av vällustens vin
vid brudkvällsmusiken från surrande bin.

Jag vet, att den flyktige lämnar mig snart:
som vattnets och ilens är kärlekens fart!
Men tröttsam på längd är en enformig vän,
och fagrare lockar min fägring igen.

Gemensamt, som solens, är skönhetens sken:
en dåre blott vill henne njuta allen!
Bland stjärnornas andra så friast som störst,
oändligt hon stillar det ändligas törst.

Ett hjärta blott slår i det eviga allt!
En lag jag blott lyder: vad detta befallt!
I tusende skepnader klappar dess blod,
och alla sig läska ur varandets flod.

Så delar jag med mig, till tidens fördriv,
den flödande strömmen av tjusande liv;
vad mer, om där skummar förgängelsens våg,
blott rytm är i störtande timmarnas tåg?

Så kyssens i ådrorna blixtrande kraft,
och nektarchampagnens astraliska saft,
och ambran, som höjs från mitt purprade bräm,
förklara dig blommornas drottnings system.

torsdag 7 augusti 2014

Trädgårdsmästaren

Bänken rak med snöregarn
och en präntad sticka!
Morot är mitt gossebarn,
Böna är min flicka.
Vem står fadder? Guffar Kål,
faster Gurka, fet och snål,
sekter Lök, fru Lilja,
fröknarna Persilja.

Sparv, om nu min bänk du rör,
ropar jag på katten.
Ärt skall hållas vid sin stör,
Sparris skall få vatten.
Rödbeta skall rodna snäll,
Rädis dukas upp i kväll,
och till stek Sallaten
bjudes med Spenaten.

Simpelt folk tags ej emot,
de få växa gratis:
Rovor, Humle, Pepparrot,
Kålrot och Potatis.
Deras nåder Georgin,
Bellis, Pelargon, Jasmin,
Ros och mången annan
vänta mig med kannan.

Tro mig, det är was ist das,
att här vakta skatten!
Pompe med sin plumpa tass
trampar i rabatten.
Hönsen med sin röda tupp
krafsa mina bänkar upp,
och där ser jag klänga
spår av barnens känga.

Vem kan skildra allt besvär
vid min tjänst i parken?
Masken äter stickelbär,
råttan gnager barken,
tjuven mina äpplen stjäl,
frosten slår min knopp ihjäl,
och sydvästen plockar
trädens blomsterlockar.

Men så glad mitt frö jag sår;
till Guds makt står trösten.
Rik på hopp är varje vår,
rik på skörd är hösten.
Oförstörbart livets frö
gror i sol och dör i snö,
men slår rot i tårar
för de nya vårar.

Z Topelius:


fredag 1 augusti 2014

Vår blick mot helga berget går



Vår blick mot helga berget går,
där, Jesus, du förklarad står
i glans så ren
som solens sken
och pris av Fadern får.
Med fäderna från löftets tid
du talar om din nöd, din strid,
då du ditt kall
fullborda skall
och oss förvärva frid.
Du styrker här de dinas tro
med försmak av en salig ro,
en helgad fröjd
från himlens höjd
där dina frälsta bo.

Här nere är en smärtans dal,
vår hydda är ett bräckligt skal,
av stoft vår dräkt,
vårt liv en fläkt
och himlavägen smal.
Men Jesus, från din härlighet
du våra sorger ser och vet,
du lyfter mig
i tron till dig,
till frid och ljuvlighet.
Och fast jag åter måste ned
i sorgedalen, följer med
från glädjens stund
i hjärtats grund
en stilla tröst och fred.

En gång när slutat är allt ve
skall skyn sig öppna, jag skall se
i evigt ljus
mitt fadershus,
min Gud, min Frälsare.
Då skall min blick ej skymmas mer,
min hydda aldrig brytas ner,
och hunnen dit,
i klädnad vit,
jag allt förklarat ser;
och med Guds folk i paradis
jag tala får på himmelskt vis
om allt hans råd,
hans makt, hans nåd.
Hans namn ske lov och pris!

E Evers:

måndag 28 juli 2014

Sommarsöndag i naturen

Mycket klara Fridas ögon blänka
denna undersköna, friska dag.
Båtar myllra, upp och ned sig sänka
mellan skären - metspön, not och drag
äro ute denna söndagstimma -
dödens vardag för var mört det är -
Livets ängel uti solens strimma
åt var mänska fröjd och lust beskär.

Om ej ateist jag vore, Frida,
gärna skulle jag bland gräsens våg
falla ned och tända offer blida
för all skönhet, som mitt öga såg.
Skada, att man ateist skall vara,
då av tacksamhet min själ är full.
Helst jag ville tro, bak himlen klara
Skaparn ler bland strålar utav gull.

Lycklig Frida, som med blickar trygga
söker fästet blå och känner sig
på den gamla grunden säker bygga...
Lycklig Frida - mycket synd om mig!
Jag - å andra sidan - är dock vida
säkrare uppå naturlig grund.
Men ibland gå hjärtats stormar vida,
trotsa vetenskapens köld i grund.

Gräs, som susar, milda, blåa bölja,
mörka gran med allvar i din färg,
vindar svala, som mitt anlet skölja,
myra, mossa, stoft på högblått berg,
detta allt jag ville till mitt hjärta
sluta under tacksamhetens pris.
Ateistens väg är full av smärta,
men är säker dock på faktiskt vis.

Medan Fridas själ är som en stilla
å, som ringlar under ljusa blad,
ur min själ nog böljor sig förvilla
toppigt yra, dunkla, grå, åstad.
Orons kamp får tanken ofta strida,
i en storm mot klippor ödet honom vrok.
Klarhet söker jag som Strindberg, Frida,
klarhet uti min Familjebok!

B Sjöberg:

Mitt år 1: Sommaren

Sommarn är nyår för mig, ty jag kom till världen en sommar;
vart års sommar på nytt ger mig min ungdom igen.
Evighet susar i trädens böljande kronor, och evigt
längtar till sommarens frid året igenom min själ.
Aldrig jag glömmer den sommar, då först det jäsande blodet
lärde mig älskogens makt, lärde mig att jag var man:
man och människa ville sen dess jag vara, och dikten,
livets sköna sirat, öva som lekverk blott.
Men det tycks som det stått en förbannelsens fe vid min dopskål:
det som jag kan är mig tomt - vill bara det jag ej kan;
det som jag har är mig intet och allt är mig det som jag miste;
främling jag går i det liv, ödet gestaltat åt mig.
Dock, när sommaren susar i skogen, i gyllene rågen
eller i strändernas vass, glömmer jag allt och tror
ännu på livets ljuvhet och must och på älskogens allmakt,
drömmer att livet har än gåvor för mig på sitt bord,
drömmer och tänker tankar och skriver dem ned på ett papper -
skrev jag något som dög, skrevs det i sommarens tid.

H Söderberg:

torsdag 24 juli 2014

Höbärgningen

Hör, hur i marken det skrattas, det sjunges, det bölas!
Varje har fått sitt bestyr, och ingen vill svika.
Flickor med räfsor, gossar med lior, oxar med hölass
hava sin olika ton, men glädjen är lika.

Glädjen står högt upp i tak och är ärlig och allmän,
växlar med arbete om, och arbetet löner.
Sommarn med blomstren, hösten med axen, julen med halmen,
var med sin yviga krans sig gladeligt kröner.

Hösten dock alltid ej håller, vad sommaren lovar,
och då blir julhalmen torr och julgrisen mager.
Blomstrande sommar jorden med löften härligt begåvar,
och vad han hjärtligen gav, han åter ej tager.

Därför, så länge han varar, så skola vi hoppas,
skola vi hoppa också, och prisa vår sommar.
Bliver ej frukt och bliver ej bär av allt det som knoppas,
ger det oss glädje ändå, så länge det blommar.

Glädje och grönska och välljud och vällukt och vällust,
uti all ära och tukt, är sommarens väsen.
Surmulen olust, modstulen sömnlust, argvulen grällust,
vike de, vissne de hän som bärgade gräsen!

Men uti kärlighet, gamman och glam så förnöjligt
skola vi muntra varann och muntert arbeta.
Om ock vår glädje dör med vår sommar - det är väl möjligt -
lever vår Herre ändå! Det är vad vi veta.

J O Wallin:

torsdag 17 juli 2014

Ekorrn gick på ängen och slog





















Ekorrn gick på ängen och slog
med alla sina drängar.
Efter kom ugglan med utslaget hår,
räfsa så vackert i strängar.
Uven lassa och sparven drog,
och svarta kattan hon körde.
Inte kör jag nå mer i dag,
förrän jag får tolv öre.
Inte är jag så penninggrann,
jag har både silver och pärleband
och ett par krusiga vantar.

Den hemlöse

Så kom jag en gång till i detta livet
till far mins gård och såg det gamla huset.
Jag trodde det för längesen var rivet,
men det fanns kvar. På långt håll såg jag ljuset

från gavelfönstren lysa som en stjärna.
Jag tog en genväg över fält och gärden.
Gå in en stund där ville jag ju gärna
och se på allt, och minnas förr i världen.

Men när jag väl kom fram, var ljusen släckta.
Jag tänkte knacka på där, men jag vände.
Folk tycker inte om när de blir väckta,
och det var säkert inga som jag kände.

Så får jag gå igen. Rätt gott att kvällen
är stjärnklar, så min väg blir lätt att finna.
Ack, stjärnors ljus kring gamla kära ställen!
Så vackert har jag sällan sett det brinna.

Det är som ljus från himlens rika byar.
Jag ville kasta bort min kropp i diket,
likt tiggarkläder, och på väg av skyar
befriad vandra mot det sälla riket.

Men det är långt. Månntro jag skulle mäkta
den långa vägen, fast min längtan bränner?
Och kom jag fram, var kanske ljusen släckta.
Och kanske bor där inga som jag känner.


S Lindström (Tristan):

Brev för brev
















Brev för brev
hamras en gammal spik
in i mitt hjärta:
du får inte
glömma!
Att du en stjärnlös natt
lämnat din själ
ensam bland snödrivorna.


H Parland: