Bara i frihet

Bara i frihet
sjunger min fågel
dansar mitt barn
doftar min ros
sprider min sol
sin värme.
Bara i frihet.

©Margareta Melin (publ. med förf:s tillstånd)

M Melin: 

En trädgård ännu höljd i nattlig fukt

En trädgård ännu höljd i nattlig fukt,
vart rosenstånd bär svarta, frusna knoppar.
Mot gångens sand hörs fall av tunga droppar,
ack, tunga droppar, det är maskfrätt frukt.
En farstubro, en namnplåt utav koppar,
ett dörrvred med en vacker gammal bukt.
Där inne, glömska utav skick och tukt,
i hat och kärlek mötas tvenne kroppar.

Nu rodnar dimman, solen rinner opp,
och dagen härskar åter över nejden.
De två därinne hava ändat fejden
och sluta fred vid var sin kaffekopp.
En ensamjungfru träder ut på trappen
för att med nattens fallfrukt fylla kappen.

H Löwenhielm:

Blott Sverge svenska krusbär har

Vem är väl den på jordens vida rymd, som njutit smaken
av krusbär och av stora, söta, röda stickelbär,
och som härvid ej ropar ut: jag aldrig smakat maken!
Mot det en skeppslast dumma apelsiner intet är.
Själv pomeranser
jag föga anser.
Vad bjuder oss uppriktigt Afrika?
Vad visa kan Amerika?
Vad Asien? Vad allt Europa?
Jag trotsar öppet allihopa.
Men Skandinavien - det är alladar!
Blott Sverge svenska krusbär har.

C J L Almqvist:

Månaderna

Den som har ledsamt i September
och mycket tråkigt i Oktober,
får kanske roligt i November
och målar livet i cinnober.
Men den som gråter i December,
och ej tar tröst i Januari,
gunåda den för Februari!
Dock - detta duger ej, bevars
du måste repa mod i Mars!
Var viss, du skall, om blott du vill,
få gullvivskransar i April; -
så var ej sur och dum - fybaj!
Du skall pioner få i Maj,
och smaka - hör! - en gödd kapun, i
midsommarsdagarne av Juni,
serveras stampagott i skjul, i
de sista dagarne av Juli,
och dricka mjöd med mycken must i
vid årets slut i Augusti.
Så, stärkt av detta, kära vän,
du möta skall det nya år,
som kommer på dig nu igen
och rulla skall i nya spår.
Men tacka Gud då väl du mår,
ty det är allt vad du förmår.

C J L Almqvist:

Man vill bli älskad

Man vill bli älskad
i brist därpå beundrad
i brist därpå fruktad
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna
någon slags känsla.
Själen ryser för tomrummet
och vill kontakt
till vad pris som helst.

H Söderberg:

Vem står på lur vid dörrn?

Vem står på lur vid dörrn? Vem där?
"Å, det är bara Findlay!"
Så gå er väg, I bor ej här!
"Är på besök", sa Findlay.
I kanske är en tjuv? Vem vet?
"Kom ut och se", sa Findlay.
I vill bestämt nån dålighet.
"Det händer allt", sa Findlay.

Men om jag nu lät opp för er
- "Låt opp, låt opp", sa Findlay -
så fick jag ingen nattro mer.
"Det händer allt", sa Findlay.
För I, I gick väl inte strax?
"Jag stannar kvar", sa Findlay.
I blev nog kvar till gryningsdags.
"Ja visst, ja visst", sa Findlay.

Men slapp I in - så om och men
- "Släpp mig in", sa Findlay -
I kanske snart kom hit igen.
"Ja visst, ja visst", sa Findlay.
Men om nåt sker, I hör jag ber,
- "Låt det ske", sa Findlay -
var tyst som murn, med allt, som sker!
"Är tyst som murn", sa Findlay.

R Burns:

Mörkret och blåsten

Den gråa dag, då sommarn tog farväl
i långa, bleka timmar gav mig föga,
men mörkret är hugsvalan för mitt öga
och blåsten skingrar oron i min själ.

Du, barndomsvarma mörker, du, som går
och söver markens gräs och söver träden,
du, blåst, som mumlar dina sorgsna kväden,
så som du mumlat dem i tusen år!

Jag smälter in med allt jag var och är
i detta svall och denna dova jämmer.
Det finns ett höstligt mörker, som ej skrämmer.
Det finns en ödslig blåst, som är mig kär.

G M Silfverstolpe:

Flyttning

Trollsländevingar glittra över krassen
och solrosstånden i ditt trädgårdsland.
Du bryter upp i dag. De höga lassen
stå redan färdiga i gårdens sand.

Det är en hets i denna vind, som blåser
septemberkall i lummiga kvarter
och det är oro i din hand, som låser
det hus, som du för alltid överger.

Nu är det stängt. Det första lasset rullar
i väg och det skall stanna någonstans,
där solen ger åt obekanta kullar
och obekanta hus sin aftonglans.

Då går din tanke hem till kända ställen.
Du ser den fönsterruta tom och skum,
där dina barn ha stirrat ut i kvällen
från hemmets brasbelysta rum.

G M Silfverstolpe:

På havsbottnen

En rödspotta sam på djupet fram,

hon sam så tyst och så allvarsam.
Stora mörkar fläckar på ryggen hon bär,
men det gör då ingen ann´ för när.

En krabba kravlade bland bottnens tång,
hon kröp och kravlade dagen lång.
Den krabban kravlar alltid på sned,
men det har då ingen att göra med.

En sjöborre tyst på bottnen satt,
han spärrade upp sin runda tratt
och slukade allt, som strök förbi,
men det behöver ingen lägga sig i.

A M Roos:

Lyckans land

Vid en väg, på en sten
satt en liten flicka,
bara fötter, bara ben,
mager som en sticka.
Men hon var så glad ändå,
log med skälmska ögon grå. -
Vid en väg, på en sten
satt en liten flicka.

Kom en liten gosse där,
stannade förlägen.
"Uppå vandring stadd jag är,
kan du säga vägen?
Jag skall hän till lyckans land,
till dess fjärran, fagra strand."
Kom en liten gosse där,
stannade förlägen.

Och den lilla flickan log,
hennes ögon blänkte.
"Vägen dit - den vet jag nog,
just där sol sig sänkte,
där går gyllne strålars spång.
Över den skall gå din gång. -"
Och den lilla flickan log,
hennes ögon blänkte.

"Går du spången, skall du snart
hinna månens skära,
där den skimrar underbart -
då är målet nära.
Ty på närmsta stjärnan just
ligger lyckans fagra kust. -
Går du spången, skall du snart
hinna månens skära."

Inte vet jag det, om sen
gossen hittat vägen.
Kanske står han kvar där än,
tittande förlägen,
tittande förundrad på
ögon, skrattande och grå. -
Inte vet jag det, om sen
gossen hittat vägen.

A M Roos:

Bonden han gick

Bonden han gick åt den gröna skog,
där så mötte han haren.
"Hade jag bössa, jag knäppte dig nog."
"Det gjorde du nog", sa haren.

Bonden han gick åt den gröna äng,
där så mötte han räven.
"Ack, hade jag nu min bågesträng!"
"Ja, tänk, om du hade´n!" sa räven.

Bonden han gick åt fjällens stig,
där så mötte han björnen.
"Hade jag kniv, jag toge ditt liv."
"Men nu tar jag ditt" - sa björnen.

A M Roos:

All makt är lån

All makt är lån och kan förvaltas
på tre olika sätt:
till att hjälpa upp
eller trycka ner
eller aldrig tas i bruk.
Alla har frihet att välja.

©Margareta Melin (publ. med förf:s tillstånd)

M Melin: 

Professorn 4: Från skrivbordet stirrar Homeros´ byst

Från skrivbordet stirrar
Homeros´ byst.
Vad är det som stannat?
Här är ju så tyst.
Ett källsprång, som fyllde
ett bristfälligt ler.
Nej, någonting annat
och någonting mer!

En storm av idéer,
som virvlade fram
från sekel till sekel,
från stam till stam.
Millioner impulser
och dyrbara rön,
som tände som gnistor
och grodde som frön.

Ett guldkantat höstmoln
i skymningen flyr.
Vad är det som slutat?
Ett äventyr.
Ett vågspel med spänning
och jubel och kval.
Nu mörknar mot natten
en prästgård på Dal.

G M Silfverstolpe:

Professorn 3: Så dog han och låg i sin kista

Så dog han och låg i sin kista
en ungdomligt gyllene dag.
Det var, som om sekler fått rista
sin skrift i hans snövita drag.

Kolleger och åldriga fränder
församlades tyst i hans sal.
Man tryckte en ros i hans händer.
Den kom från en prästgård på Dal.

Och innanför kyrkogårdsgrinden
han sänktes i mullen till slut.
Studenternas fanor i vinden
seglade ut.

G M Silfverstolpe:

Professorn 2: Mitt karga ättartal

Mitt karga ättartal
går upp mot hedenhös
bland folk, som svalt och frös
och röjde jord på Dal.

Min far blev präst och fick
till sist ett litet gäll.
Jag ser hans sorgsna blick
ännu i denna kväll.

Min bleka moder gav
sitt liv den dag jag kom.
Jag går till hennes grav
ännu i andanom.

Vid Vänern står mitt hem
med långa krusbärsland
och lönnar över dem.
Jag längtar dit ibland.

I Skara skola slet
jag åtta långa år.
En ynglings ensamhet
är något jag förstår.

Så kom jag hit och stod
en höstkväll andaktsfull,
då dômen sken som blod
med hättorna i gull.

Här gick mig väl. Här fanns
en uppgift för min håg.
Min gamle fader såg
mig prydd med doktorskrans.

Min ungdom drog förbi.
Min mannaålder svann.
Jag levde bara i
ett dött och fjärran land.

Nu står det för min syn.
Nu tyder jag dess röst,
då larmet steg mot skyn
ur starka mänskobröst.

Vad andra drömma om
blev aldrig mig beskärt.
Mitt liv så som det kom
var mig dock mycket värt.

Nu vaknar staden vid
Gunillaklockans ljud.
O, giv mig än en tid,
du mina fäders Gud!

G M Silfverstolpe:

Professorn 1: Han stängde för sorlet och skratten

Han stängde för sorlet och skratten
sitt fönster och lampan blev tänd.
Den siste studenten för natten
gick visslande hem i hans gränd.
I rymden, som skimrade blek,
stod Venus, i glans utan like,
och lyste rakt in i hans rike,
hans väldiga bibliotek.

Här hade han mäktat förena
var skrift och vart band och var tome
till ett Kosmos för honom allena,
en hopkrympt och luggsliten gnom.
Vid tinningen ryckte i skinnet
en åder med bleknad saft.
Där innanför verkade minnet
och andens förlösande kraft.

Han skärpte sin blick mot förbrunna
kulturer och folk i exil
och skrev med sin spindelvävstunna,
gossaktigt rundade stil.
Så satt han i natten den sena
och gav sin vila till pris
för tankar, som lyste i Jena
och Oxford och Rom och Paris.

G M Silfverstolpe:

Folkvisenatt

Lövsångarn drillar än i gröna gömmen,
då natten kommer med sitt silverdis
och gripande som blommorna i drömmen
är backens havsblå ärenpris.

Idyllen famnar gård och fält och beten
och löven stanna i den stora ron.
Men genom all den trygga lummigheten
drar darrande en oroston.

Du, unga svärmeri - det är ditt väder,
det är din stund att stiga upp och gå!
Du söker stigar ingen fot beträder
och skogssus ingen lyssnar på.

Konvaljedunklet vill du komma nära
och andas in dess dövande mystik.
För din skull speglas månens tunna skära
och vita björkar i en vik.

Vad väntar du? Den lust du eftersträvar
är bortom varje jordisk bröllopssäng.
Du dröjer kvar fast gryningsljuset svävar
kring stilla gräs på daggig äng.

Snart skola åren all din längtan kuva.
Snart blåser hösten genom torra trän.
Och det är gott att stanna i den ljuva
folkvisenatt, som tonar hän.

G M Silfverstolpe:

Över resan till staden

den 20 augusti 1773

Ack, mitt hus är tomt och öde!
Jag har mist min bästa vän.
Själv jag längtar till de döde
och slår nu min port igen.
För mitt fönster häng gardiner,
flor ikring min spegel fäst,
ställ fram glas och karaffiner
för processen och min präst.

Min vänner, följ min tanka,
gör min jordafärd ej grann.
Blott ett litet skrank av planka,
där min kista ställas kan.
Svep mig bara i ett lakan,
som tillhört en viss mamsell;
lägg en visbok under hakan
och i mun en karamell.

Fästa baktill på min kista
en försilvrad mässingsplåt,
där min födsel och mitt sista
läsas kan med suck och gråt.
Skriv: I denna kista vilar
en olycklig vandringsman,
skjuten utav Astrilds pilar.
Amen! Amen! - Sove han!

C M Bellman:

Hemma

Du sprang hit, då kvällen skymde.
Röd och andfådd efter färden
kom du oftast in.
Detta var ditt hem i världen
och de vackra rummen rymde
all den trygghet, som var din.

Du fick aldrig leva borta,
aldrig längta hem från tomma,
kalla främlingshus.
Åren mättes få och korta.
Det var hemma, du fick blomma
i en vårdags klara ljus.

Här är du oss alltid nära,
och du klappar lätt med handen
på en välkänd dörr.
Bli ej rummen mera kära?
Bli ej banden
fastare än förr?

G M Silfverstolpe:

Skolmössan

Jag tar din mössa med den fina randen,
den första och den sista, som du fick.
Jag anar, hur det lyste i din blick,
då först du vägde din trofé i handen.
Du hade kommit in i läroverket,
och du var mönstrad i de storas led.
Långt ned i nacken och bra nog på sned
du satte mössan med det stolta märket.
Den bar du sista sommarn, du fick stanna.
Den kom att ligga undanslängd ibland,
då fotbollsspelet rök i gårdens sand
och svetten steg i pärlor på din panna.

Jag stryker sakta över silverranden,
den fina randen, som du tyckte om.
Det är din skoltid, som jag har i handen.
Jag undrar över det som aldrig kom.
Å, det som aldrig kom - all lek och möda,
all munter glädje och allt buttert knot,
och snön som skulle knarra för din fot,
då skolans rutor brunno morgonröda,
och Mälarvårarna, som skulle spira
och väcka ömhet i din målbrottsröst,
och dånet kring ditt rum i blåsig höst
och alla ferier, du skulle fira.

Jag stryker sakta över sidenkullen,
som slöt sig nyss omkring ditt mjuka hår
och tänker tyst på dina nio år
och allt vi sänkte med ditt stoft i mullen
- din späda själ, som ej fick tid att vakna
och se ett bistert allvar stiga fram,
din veka vilja, vilken skulle rakna,
din blick, som knappast hann bli undersam.
Å, det som aldrig kom - kamraters tuktan,
kamraters bifallsrop - allt det som kan
förvandla pojken till en liten man,
som möter livet utan skryt och fruktan.

Din svarta mössa göms. Och tiden rullar.
Men den skall kanske tagas fram en gång,
då staden ekar av en vårlig sång
omkring en våg av vita mössors kullar.

G M Silfverstolpe:

Sista julen

Det var den sista julen du var med.
Vi skulle ut och gå. Mot kväll det led.

Ur mörkret steg ett tövindssorgset brus,
och du sprang före oss i gårdens grus.

Du sprang och ropade - en glädjedrill
av bara lycka för att du var till.

Jag hör i afton sällsamt fjärranfrån
ditt klara rop och blåstens grova dån.

G M Silfverstolpe:

På farmors gård

Det är så mycket här på farmors gård,
som gör dig levande för våra hjärtan.
Mot golvens mattor nöttes dina knän,
då du och lillebror tillsammans lekte
med dina bilar och lokomotiv,
tills vintermörkret flöt ihop i rummet.
Och här är bordet, där du brukat sitta
med pannan lutad mot ett blad, som fylldes
av hästar susande i sträckt galopp;
i lampans ljusring tecknade din nacke
en outsägligt fin och vacker linje...
Härinne sov du denna barnasömn,
som får oss vuxna människor att stå
en liten stund likt barn med knäppta händer.

Härute susa träden, där du klängde
och böljar gräset, där du ofta sprang
på bara, sommarbruna ben i väg
till hästarna, som leddes ned i hagen.

Ditt skratt, som genljöd dagen lång i rummen,
skall minnet snart ej kunna återkalla,
och dina kära drag och din gestalt
skall tiden obevekligt plåna ut.

Jag ser ditt ansikte i dunkel redan.
Jag hör din stämma tona i ett fjärran.
Men det som var din själ - din glädjes friskhet,
ditt hjärtas ömhet lever ändå kvar
i dessa rum, på detta stycke jord.
Det svävar kring oss jämt, men når oss starkast,
då sommarn spelar upp till skolpojksferier,
då dagarna bli kortare mot jul.

G M Silfverstolpe:

Aftonen

Vi ha tagit all blom från rabatten.
Syrsorna spela, och kvällen är ljum.
Det är mörkt i ditt rum,
och ditt fönster står öppet mot natten.

Det är strålande stjärnor kring huset,
hemmet för snabba och leende år.
Det är mörkt kring din bår,
men ditt fönster står öppet mot ljuset.

G M Silfverstolpe:

Det sjuka barnet

Han låg till sängs en höst och så en vinter.
Kring nakna träd stod rymden ständigt mulen,
en järngrå fond för fönstrets hyacinter.
Det blånade i luften fram mot julen,
och över helgen blev det vinterväder.
Hans syskon kommo in med röda kinder,
med lukt av våta skor och våta kläder.
Han såg en skymt av julgransljusens tinder.
Han låg till sängs ännu, då våren spände
en klarblå rymd kring påskbukettens fjädrar.
Det röck i fönstrets hakar, och han kände
en doft av mull och möbler som man vädrar.

Och våren gick med lärksång över taken
och tunga grenars svaj på fönsterblecket.
I kvällens dunkel låg han länge vaken
och vaknade, då solen sken på täcket.

Han hade bara gått det första stycket
på denna långa väg, som bildar livet.
Han grät ej, och han talte icke mycket.
Han tog det hela tyst och undergivet.
Han låg där stilla med den barnsligt klara
och fasta blicken öppen hela dagen.
Men när han sov, så kunde det dock vara
en sky av ångest kring de tunna dragen.

G M Silfverstolpe:

Sensommar

Gulmåran doftar vid bleknande renar,
blåklockan lyfter som förr över stenar
kalkarnas havsblåa skimmer.
Fåglarna slutat att sjunga.
Vinden har strävare röst.
Här vill jag stanna, där björkarna gunga,
medan mitt hjärta förnimmer
klangen av avsked och höst.

Barndomen susar kring mörknande kullar.
Här vill jag ligga, då kvällsmolnet rullar
fackelblomsrött över gläntan.
Blommorna äro oss trogna
även när annat blir stoft.
Något skall klarna och något skall mogna,
medan jag känner min väntan
famnas av mårornas doft.

G M Silfverstolpe: