Evangelisten med käppen

Jag kände en man
som ville predika evangelium,
och han hade ändå tagit studenten...

Han gick med sin vän på gatan
förkunnande det glada budskapet,
men vännen fattade det icke.
Evangelisten försökte
om och om igen,
han försökte på det viset,
och det och det och det -
men det var stopp,
vännen fattade inget,
åtminstone långt ifrån riktigt.

Han kanske inte kunde fatta
något vidare,
eller han tänkte mer på boxningsreferaten
eller nästa växelomsättning...
Det var som att slå pannan mot en mur
och förkunnaren vart trött,
han grep sin vän i kragen,
slog honom i skallen med käppen
och skrek förtvivlat:
Böj dig i Jesu Kristi namn!

Det blev stor uppståndelse.
Folk kom till, men de lugnade sig snart -
det var bara en full student,
som var ute på upptåg.

Men den som haft något att förkunna
för människorna,
aldrig så litet,
och velat av hela sitt hjärta
bli begripen,
han förstår och förlåter den där
evangelisten med käppen.

 R Jändel:

Att dikta

Det är svårt att dikta,

det vet alla, som på allvar försökt.
Redan det, att man alltid skall vara inspirerad,
det tar på krafterna,
men så är det så många andra,
som varit inspirerade,
som man skall akta sig för...
Det är Tegnér och Stagnelius och Fröding,
och hur många är det inte i våra dagar
som går under på Karlfeldt och Vilhelm Ekelund?
Själve Åke Erikson, så är han i vägen...
Lättare är det då att klara sig för
Hammarskjöld, von Beskow
och Anders Österling.

 R Jändel:

Fransiscus, målaren

Om jag hade varit målare
och målat blommor och fåglar
i ljuva färger och modernt, stiliserat manér,
så kanske det hade gått för sig,
och jag hade fått tillstånd att fortsätta.

Doktorer hade kommit till,
de hade lagt huvudena på sned
och talat om läcker färg och själfull formgivning,
en dekorativ helhetsverkan,
kanske rentav funnit något filosofiskt i det,
något av fjärran mystiska världars
lekfulla återglans -
och de mindre ljusen
i Grönköping, Värnamo och Karlskrona
hade instämt som vanligt, naturligtvis,
och lagt huvudena på sned, de även:
"läcker färg och besjälad form,
mycket märkvärdiga
blommor och fåglar..."

Ja, varför inte?
Jag är av gammal målarsläkt, minsann!
Fram med portören. - Huit, små fåglar!
Här skall målas.

 R Jändel:

En lycklig mor

1896:

En flicka, ett fattigt och svultet skarn
från gränderna i Berlin,
har strypt sitt tre veckors gossebarn
av fruktan för svältpiskors vin.

Men samhället hämnas ju mänskors mord,
så snart det brottslingen når...
Den bleka flickan vid rättens bord
fick tukthus i fyra år.

*

1916:

Det sitter en kvinna förglömd i en gränd
och lyss till kanoners dån
och viskar med blicken av lycka tänd:
"Hur gott att jag strypte min son!"


 R Jändel:

Fru Rose

Fru Rose är drottning till Östanby -
fru Rose är skön som en skimrande sky.
Fru Rose har juveler och pärlor.

Fru Rose har siden och silver och gull,
av lysande herrskap är balsalen full.
Fru Rose har juveler och pärlor.

Fru Rose har kärlek och klingande skratt
och lyser och leker med lyckan ta fatt.
Fru Rose har juveler och pärlor.

Men trälarna uppå fru Roses gård
de mumla i tysthet: "Fru Rose är hård..."
Fru Rose har juveler och pärlor.

De säga: "Vi alla, som glädjen har hällt
i bägaren hennes, vi lönas med svält..."
Fru Rose har juveler och pärlor.

"Vi bo ibland trasor som smutsiga skarn,
vi föda till träldom bland smuts våra barn."
Fru Rose har juveler och pärlor.

"Nu sover hon gott efter famntag och skratt
- kanhända hon vaknar en brinnande natt..."
Fru Rose har juveler och pärlor.

 R Jändel:

Religionsentreprenörer

Ni tyda unkna skrifter för varandra:

vad Paulus mente och vad Luther sade,
hur många hustrur konung David hade,
på vilka vägar dödens barn få vandra.
- Vad mente Gud med Rakel och med Lea?
Hur skall man rätt förstå treenigheten?
- Ni ventilera mötet i Nicea
och rita helvetet och saligheten.

Vid nattens lampor och med grubblarminer
ni lösa gåtor, som ni bäst det önskar -
om dagen glömma ni att jorden grönskar
och solen skymmes bort av grå gardiner.
Allt ha ni färdigt, allt är uppenbarat,
ni döma en och var som ni behagar,
i edra skrifter har ni allt förklarat
och makrokosmos lyder edra lagar.

- Det vore gott om ni drog upp gardinen
och ströke dammet av från fönsterglasen
och glömde bort den himmelska extasen
och den förnumstigt kloka grubblarminen!
Det vore gott om såsom barn ni blevo
och gingo ut att lyssna och att leta
och lärde eder, vad de visa skrevo:
"vi veta endast, att vi intet veta!"

 R Jändel:

Mor

Mor! - Skall jag välsigna eller förbanna
den dag du födde mig?
Jag fick nånsord och stenar
och pinande dagar av livet.
Jag får väl aldrig vad jag drömde om.
Men - jag fick ju se stjärnorna,
jag fick se jorden
och all naturens bävande vilda härlighet!

Mor! - Mina händer sträcker jag mot dig
tyst till ett tack för allt!
En gång var du ung
- du var majsång och stjärndröm som jag - - -
I tårar gick du leende och offrade allt du ägde
- drömmar och krafter för oss.
Livet gav dig tunga, hårda slag
- du teg och tog och jollrade med oss...

Mor! - Bara ett tack har jag,
ett ord och två heta gossehänder!
För svält och tunga tårar,
för smekningarna och ditt röda hjärta
bara ett tack...

R Jändel:

En vårmorgon

O tack, du Liv, för vad allt jag fick,
och tack, du sol, för din varma blick!
Och tack att min ensamma väg jag fann,
du hjärta som skälvde och brann.

Och tack för vart piskslag jag hört och känt
och tack för den ångest som pinat och bränt
och tack att i stället för bräddade fat
du gav mig ditt flammande hat!

Du sol, du Liv, du må giva mig mer
av kärlek som utan besinning ger,
den kraft som ger mod att ta slag och sår
i brytningens brinnande år.

Och nu vill jag dricka mig yr av doft
och kyssa den ångande jordens stoft
och kämpa för livet som spirar ur mull
och signas av himmelens gull.

Och nu vill jag gå som en man skall gå,
en man som är född till att sjunga och slå.
Den man som är född ibland trasor och halm
skall sjunga befrielsens salm.

Den man som tiggande hungrig har stått
och sett efter det som han aldrig har fått,
med blommor och spel och med svärd i sin hand
går ut för att vinna sitt land.

R Jändel:

Johannes

Jag är led intill döden vid mänskors skratt och tal,
jag vill fly till den stora öknens ro,
dit där ingen räknar sandens korn, där Herren har sin sal
och där sanden lämnar spår av hans sko.

Där bo inga tomma blickar, bara vilda ögons blänk
över vilda svarta vingar någon gång,
men är örat lyhört och har själen himlens skänk,
hör man änglarnas aftonklara sång.

Och min kropp skall lida hunger för att själen skall bli rik
- öknens ensamhet är lycka för en man,
vilkens tal skall bliva svärd, vilkens inre röst musik,
vilkens död en slocknad eld som heligt brann.

Men en gång när jag är trött och när mörk är jordens skrud
och jag ligger där trånsjuk och förskräckt,
skall det stora undret hända: jag skall tala själv till Gud
tills jag finner att morgonen har bräckt.

Och när solen har gått upp är jag född på nytt och rik
och går åter in i människornas land
och profeten lyfter undan ett förbannat mörkers flik
och har elden ifrån själen i sin hand.

Genom trånaden och tystnaden skall vägen gå till Gud,
endast ensamheten skapar fri av träl
och blott den som kan lyss till den stora öknens ljud
mäktar skänka sin kropp åt sin själ.

 R Jändel:

En trött grubblare

Jag vill inte grubbla längre,
jag vill inte mer vara stor.
Jag vill tänka att världen är stor och god,
jag vill vara ett undrande barn.

Jag vill slå mina armar omkring en hals
och vaggas en kväll i sömn.

Mot stjärnorna vill jag titta
och säga: "Så vackert det är!"
Jag vill tro på änglarnas skirvita här
och på varandets skimrande sken.

Jag vill falla på knä en dunkel kväll
i andakt, som barn, för Gud!

 R Jändel:

Ensam kväll

Jag har tittat en stund på stjärnorna,
som i eviga banor går.
Jag har tänkt på världarnas svindlande dans
och hört hur mitt hjärta slår.

Jag har böjt mitt huvud i händerna,
jag lyssnar på mänskornas skratt...
Jag ser en ensam lång, lång väg
och en dörr till en okänd natt...

 R Jändel:

Min gamla gård

Jag är en hemlös fattig fan som vandrar
i världen, sliten och i slitna skor.
Jag har ej fosterland och gud och himmel,
har blott i fjärranbygd en fattig mor.
Jag går och gapar galen efter stjärnor
och blodet brinner. Jag vill famna allt
- men minnes så att jag är barn av mörkret
och vandrar i en parias gestalt.

Men ofta när mitt hjärta skörast skälver
och sol har bränt och vägen varit hård
och skymning blånar dunkel över nejden,
jag står vid trappan till en gammal gård.
Jag hör en sång och unga fingrar ila
och slå tangenter på pianot lätt
- jag suger hungrigt tonerna och trycker
mig rädd och andlös emot väggen tätt.

Och ung och mörk och vek vid sina noter
jag ser en flicka och på en divan
bland tonerna och böckerna och ljusen
en mörkhyllt yngling med en mörklagd man.
Jag ser, de äro syskon, att de vaggats
i vita vaggor av en mor som smekt
de sköra plantorna. - Jag drages våldsamt
till fönstrets ljus som faller på mig blekt.

Ty se... den veka lilla vid pianot,
som slår med mjuka fingrar sina slag,
hon är - jag ser det nu - min egen syster
och gossen i divanen, det är jag.
Och hon, som smekt i lugn och solig lycka
vår varma barndom, är min egen mor
och denna vita gård med varma salar,
det är den gården, där min fader bor.

- En hund som skäller... Fan, jag står och drömmer!
- Mitt hem är Ingenstans och inte här!
Min syster frös ihjäl när hon var liten
och mor är böjd utav ett livs misär.
Min far är också död - det angår ingen.
- Jag tar min säck och lunkar inåt stan
och frågar trött en karl med blanka knappar
om husrum åt en hemlös fattig fan.

 R Jändel:

En skymningsstund med Livet

Här sitter jag, mens andar bort i vrårna
vid brasans sista glöd gå tyst på tårna...
Jag är ej barn - jag är en ung rebell,
som Människan sitt mörka hjärta givit.
Här sitter jag och talar tyst med Livet.
- Vad du är klart och naket sant i kväll!

Vad ansiktsfärgens skärhet börjat gulna
- så sliten du ser ut! Du börjar fulna,
men är mig likväl vackrare än förr.
Du har ej blommor mera kring din panna.
Vad dina gråa ögon äro sanna,
när du i kväll slår upp ditt väsens dörr!

Du visar inga glada barn som leka
och inga mjuka händer som vill smeka
- om ömma ord du inga löften ger.
Du visar mig en värld med frost och galler
och sten och spott av gudarnas vasaller
som dansa rusiga kring sitt banér.

Dock vill jag dricka, kära, ur din kanna
och aldrig mera vill jag dig förbanna....
Förlåt mitt barnsligt heta, dumma hån!
Så kyligt hård som du jag själv mig känner
- o Liv, förlåt mig, låt oss bliva vänner!
Giv mig din sannings nakenhet i lån!

- Så sällsamt tyst och kallt mitt rum är blivet...
Här sitter jag och talar tyst med Livet,
ej mer som barn, men som en ung rebell.
Det faller frost i våra ögonfransar...
En ensam liten stjärna ler och dansar
- vad aftonrodnaden är röd i kväll!

 R Jändel:

Eli, Eli...

Min Gud, min Gud, vi överger du mig?
Rak genom smärtorna jag gick min stig -
min bön du hörde, jag fick ljus från dig.

Du var i världens storm min tro, min tröst.
Din eld det var som fyllde upp mitt bröst.
I skam och nöd jag hörde dock din röst.

Så tala, Gud, vi du mig överger.
Min fot är trött och ingen väg jag ser.
Ditt öga lyser icke mot mig mer.


Då svarar du: Jag är, jag skall förbliva,
kan övergivas, aldrig övergiva.

 R Jändel:

Bekännelse

Om jag är kristen, broder, vet jag ej.
Jag är en bofast och har barn och maka.
Hur svårt att gå den kristnes fria väg
och hjärtligen för andra allt försaka!

Vad jag skall vara vill jag vara helt -
o helhet, renhet, du mind röm och vånda! -
ej vill jag träda upp lik farisén,
ej lik en lögnare för Guden stånda.

Dock har jag stundom stått vid Kristi väg
och anat brinnande den vägens mening,
dess fruktansvärda: intet eller allt
med översvinnlig mildhet i förening.

Och stundom når, som fjärran klockors ljud,
den tanken till mig under dagens hetta:
att offra egen vilja, hus och hem
och få min lön och rikedom i detta -

att vandra fri som allas vän och bror
och bära andras bördor under vägen,
att gå med evangelium och hjälp
till brukssamhällen, städer, fiskelägen,

att aldrig själv i lador samla in,
blott jämna vägen bättre för de andra.
Men länge, länge hjärtat härdas skall
att utan klagan denna vägen vandra.

Var jag en kallad kanske men ej vald?
I anden orosfylld, i världen bofast,
så blev mitt liv. Och dock ett mål jag har.
Och vad jag lovat vill jag hålla trofast.

 R Jändel:

I denna kväll

I denna kväll gå tusen barn i hungerns vånda
och tusen själar djupt i ensamhetens kval.
Ur öde djup av svarta vindar buren
det stiger upp en sång om smärtor utan tal.

I denna natt är hemlöshetens börda
hård, tung som bly av en förtvivlans bitterhet.
I denna långa natt, åt frid och endräkt helgad,
bär sorgen i sin blick all årets hopplöshet.

O alla ni, vars läppar högt bekänna
försonaren, som gav sitt liv för världens nöd,
vi bära ni ej ut i kväll och offren rundhänt
er oförtjänta glädjes hela överflöd?

O alla ni, vars blickar stå mot framtid vända,
över vars hus gå stora tankars flykt,
vi glömma ni det mörka nu vari ni leva,
den hemlöshet, som står i kväll mot porten tryckt?

O alla vi, som älska högt de sköna orden,
vi som åt drömmen om en gärning stolt oss glatt,
varför bli orden aldrig kött och varför göres
vår gärning ej i dag - i denna natt?

 R Jändel:

Till Kärleken

Tusende röster ropa ut i natten:
Liv, är du värt det pris du kräver av oss?
Tusende blickar trötta av att fråga
stelna i Intet.

Stundom det tycks som vore allt förgäves -
drömmar förblekna, gamla böckers visdom
mista sin kraft - de vita marmortempel
vittra och falla.

Likväl den är, den stjärna, som vi sökte,
och den står fast, den bro vår tanke anat.
Djupast i världens bröst du lever än, o
heliga Kärlek.

Vore du ej, vi skulle aldrig sökt dig,
brunne du ej, vår värld i mörker stelnat,
stelnat i skräck och aldrig våren åter
blommat i skönhet.

Allt är förgängligt, ofullkomligt, endels,
pansrade sköldar, stolta tankebyggen,
pukornas ljud och allt. - Blott du förklarar
livet och tingen.

Du är den dagg, som faller över jorden,
du är det ljus, som brinner hela natten,
du är den stjärna, som de vise följde
vägen till Barnet.

Evig du är, och vem som faller neder,
Kärlek, för dig, din evighet han undfår.
Du är Guds hjärta, vilket ännu klappar
heligt i mörkret.

 R Jändel:

Den tjänande Maria

Med snabba steg du skyndar gatan framåt.

Blek är din panna, men ditt öga glänser
än av ett heligt återsken från elden
som evigt brinner bortom tidens gränser.
Du ilar bort från flärdens breda gator
djupt in bland sorgens trånga, dävna gränder,
där hungern snyftar och där himlen sällan
en hoppets klara aftonstjärna tänder.

Där är din värld. - Du tänker på de dina,
på alla munnar du i dag skall mätta.
Och du skall tala tröst och lappa kläder
och skura golv och barnen skall du tvätta.
Och ständigt skall du vara glad och väcka
med goda ord det tynande och tomma,
ge regn och skugga åt förbrända öden
och driva isbelagda land att blomma.

Av hemlöshetens kärlek överstrålad
och bland de mätta hånad och allena
du går din väg - en liten blek madonna,
en from Maria, som stått upp att tjäna.
I denna värld av handel och förställning,
där lögnen firas, girigheten sväller,
du är ett vittne om det fjärran rike,
där jordens lumpna krämarvikt ej gäller.

O, ingenting är underbart som detta:
att giva utan hopp att få tillbaka,
att trotsa världens räknekonst och finna
sin frid i glädjen att sig själv försaka.
Var tröst, du sjuka värld. Än finnas själar,
vars hjärtan brinna och vars fötter blöda.
Än leva några av Guds dårar, vilka
ha skådat Kristus uppstå från de döda.

R Jändel:

De döda fränderna

Vi bära ljus i unga, starka händer
- ett tåg av trälar, frigjorda i strider -
men, bröder, under våra fötter kvider
i djupa mörkret våra döda fränder.

De voro människor som vi. De buro
sitt ok i oro, evigt oförnöjde.
Men hårda bördor deras ryggar böjde
och tidigt åren sina fåror skuro.

Med hat och hån förföljdes deras trängtan
till landen bortom solnedgångens fäste.
Den känslolöse trälen var den bäste -
en dåre den, som led och brann av längtan.

Vi äro sönerna till dessa dårar,
de vilkas drömmar måste fruktlöst falla.
De äro borta, nästan glömda alla,
för dem ha aldrig grönskat några vårar.

Men elden, vilken deras hjärtan brände,
som då var skam och lidande att bära,
och skönhetsdrömmarna de höllo kära
i allt sitt hopplösa och grå elände -

det blev vårt arv, det blev vår stora lycka
att kämpande få föra ut i ljuset.
Kom, låt oss vandra genom sommarsuset
att fädrens glömda gravar blomstersmycka!

 R Jändel:

Babel

Väldiga stad, med torn som skyhögt stiga,
brusande vagnar, stolta mammonstempel,
slutande hundra skilda språk och stammar
under ditt välde -

rikmännens stad i guldets dyrkan fången,
prisad av köpta histrioners tungor,
dumhetens stad, av maktens glans bedövad,
andelös, skrytsam -

trälarnas stad, miljonernas, som skapat
under seklers mödor lyxen åt de tusen,
eländets stad, där ännu nödens verop
drunknar i larmet -

också dina murar skola en gång skälva,
himlarnas blixtar träffa tornens högmod.
Gåtfulla, flammande ord stå skrivna, världsstad,
på dina portar!

Hungern som sövts av mammonsprästens mummel,
längtan som fjättrats hårt i dina bojor,
en gång skall resa sig, samla sig och högt mot
himlarna ropa!

Rättfärdighetens sändebud i världen
skall en dag sig genom dina portar bryta,
lyfta med hand som ej kan hejdas mer sin
gyllene vågskål. -

Alla du offrat hjärtlöst för ditt välde,
alla du dräpt i dina skumma häkten,
de skola uppstå, samlande sig alla,
vittna emot dig!

Väldiga stad, med torn som skrytsamt stiga,
fyllande världen med din glans, ditt buller,
hemliga tecken stå på dina portar,
flammande tecken!

 R Jändel:

Den okände soldaten

Vi kommo till dig, okände soldat,
ej för att tala stolta, tomma ord,
ej för att hycklande din gravplats smycka,
vi vilja tala till dig blott, kamrat.

Du namnlöse, som världen icke känt,
martyr för tusen andra utan namn -
vi namnlösa som leva komma till dig
och luta pannan mot ditt monument.

Stå upp, tag röst och gör din stämma hörd,
du okände, som världen trodde död.
Res dig igen, stå upp och giv åt världen
ditt sönderskjutna hjärtas vittnesbörd!

Träd plötsligt upp i parlamentets sal,
stig i tribunen, visa dina sår
och fråga, vad de vunno, dina bröders
förhoppningar och fruktansvärda kval.

Träd in med tysta fjät vid midnattstid
i kemikerns laboratorium
och fråga än med sönderfrätta lungor
för vad du led, för vad du stred din strid.

Varhelst de unga samla sig - träd fram
i deras mitt, och bar du på en dröm:
förkunna den, förkunna den för alla,
som glömt sitt släktes vånda, nöd och skam!

Vi komma till dig, okände soldat.
Du har en gärning kvar att göra än!
Vi, tusenden av unga, komma till dig
och bedja ångestfullt: stå upp, kamrat.

 R Jändel:

Lyrik

I dag, när jag vaknade,
var det så innande vackert
(som det heter här i trakten),
att jag blev lyrisk
och hängde upp min pilbåge
i en ekegren.

Göken gol
och det duggregnade -
vitt, fint, skimrande regn,
så att man förstod
att solen inte var långt borta.
På gårdsplanen
stod den silvergrå malörten
i täta klungor,
och nere över trädorna
låg det violetta agrostisgräset
nedtryckt och överhöljt av pärlor.

Bergen
med sina bronsålderskummel
och gröna gräsränder
låg fuktiga och levande,
mellan skären
gled de små båtarna
på slöjtfiske
och de gamla gårdarna på Säbylandet
låg insvepta i
skiftande slöjor.

Havet låg spegelgrått.
Göken gol
och det duggregnade.
Men regnet blev allt mer skimrande.
Och plötsligt restes regnbågen över Senoren
med havet inunder
och de små grå båtarna.
Och här sätter jag punkt.
Resten kan inte skrivas.

 R Jändel:

Triumfator

Han vandrade, trasig och trånande,
sin egen ensamma bana fram,
när alla krypare hånande
höljde hans namn med skam.
När hungern brände, han nekades mat
och kallades drönare, dum och lat.
Han log mot stenarna, som han fick,
och trampade på dem och gick.

Han stod där blommorna regnade
och kröntes med kransar av lagerträ.
Han såg hur hånarna segnade
framför den krönte på knä.
Han hörde hur alla, som förr gett sten,
nu ropade vivat, när blommorna ven.
Han såg på blommorna, som han fick,
och trampade på dem och gick.

R Jändel:

Den gamla aspen

Vi proletärer,
vi är lättstuckna -
se, vi har så litet,
och därför sörjer vi,
när vi berövas vårt lilla,
och när andras flottiga fingrar
klabbar ned det vi älskar.

Vi hade en gammal asp
hemma,
den var oss som ett vårdträd,
fast den inte var vår.
Den stod och skuggade
och skälvde för oss
sommaren igenom.
All vår fattigdom,
vårt drömmeri och vår rädsla
sjöng den,
i sommarskymningen svärmade
tordyvlarna kring den
och vintern lång
hängde talgoxar och domherrar
i dess svavelgula grenverk.

Den var värd tusentals kronor
om man ser till affektionsvärdet -
och de fattiga
har också affekter.

Men en dag kom bonden
ned med yxan
och började hugga.
Jag sprang ut och skrek:
Skall ni hugga aspen!
- Ja, han skulle hugga,
han tyckte inte
att den stod till någon nytta...

Jag hade inget att säga.
Det var hans asp,
fast det var jag som
älskade den.
Men ännu i sommar
darrar aspens grenar
i hat och bitter hågkomst
i mitt hjärta.

R Jändel:

Uppbrott

Stån upp i gryningen, I män, att rida.
Vi få ej mer i bön och tystnad bida.
Hur morgonstjärnans stilla sken oss frestar -
stå upp att sadla Herrens vita hästar!

Hur vi ha hungrat, kämpat, hånats, lidit,
en dröm från barnaåren i oss kvidit.
Vi lyfte - knappast vuxna än - den drömmen
på trots mot värld och väld och herradömen.

Vi lyfte högt den emot gråa skyar,
högt över jordens sotigt svarta byar -
en dröm om människan, en dröm om anden,
som bryter murarna och sliter banden.

I denna tid av kloka, övermogna,
vår friska dårskap må vi vara trogna.
Där sanning svider, ärligheten sårar,
giv eld, giv sår, ni drömmare och dårar!

Se dessa träd, förtorkade och stela -
skall nånsin solen i dess lövverk spela?
Se dessa tempel tronande på minnen
till tröst för mätta och förljugna sinnen!

Bland dessa själar, hycklande och lata,
må rätten strida, måste kärlek hata.
Bland dessa tidigt mätta, tidigt visa,
gå ut, o eld, att rena och att lisa.

O morgonstjärna, kyligt sanningsklara,
lys på vår tvekande och ringa skara.
Stån upp, stån upp, I män, till strids att rida -
en krönt, en furste följer vid vår sida!

R Jändel: