Vid Norra Brandskåpet

O vinter, med snö på skaren

och träden i rimfrostblom!
Raskt skidan på trottoiren,
och norrut, till tullens bom!
Här måste berusad jag stanna
och blundande känna mot hyn
hur flingorna singla likt manna,
med inspiration ifrån skyn.

Fall, drivsnö, å grå fasader,
å skyltar och fönsterbleck,
å burspråk och piskestrader,
å trappor och ledstångsräck!
Låt allt bli förstrött och besnögat,
förpackat, förborgat, förglömt...
blott icke det purprade ögat,
som Brandskåpet riktar så ömt!

Det bjuder emot att sätta
sig in i ett eldsutbrott,
om skåpet ej fanns till rätta
men vore ett minne blott.
Det bjuder emot att besinna
den vådliga tidsfristutdräkt,
som rödhannen erhöll att brinna,
tills brandcorpsen hann att bli väckt.

Men eljest, i stort sett taget,
fall, drivsnö, som sagt å allt!
Ju mer som blir överdraget,
ju läckrare tavlans halt.
Ja o, vad en kullerstent trästad
i gräddlika snömassor klär!
Jag önskar, jag vore en Fjaestad,
om ej jag fått bli den jag är.

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

 

Emot tidens religionsförakt

I anledning av något dagblad dåförtiden.

Gack, Satan, bort! Bort med din skara,
far ända in i avgrunden!
Du hittills hövlig velat vara
och synas som de kristnas vän.
Men vad för roll, som du nu spelar,
det i den tanken föga felar:
du på vår jord nedslagen är!
Du i poetens blomster spökar;
och jordens vittra avskrap rökar
och på ditt altar offer bär.
Ej nog det är att hjärtan dåra
med ditt fördömda dagbladssnack;
du helgedomarna vill såra
med hjälp utav ditt vittra pack.

Hör du, som nyligt kunnat våga
ett tempel inom luthersk bygd
med djävulskapens fulla råga
ohelga, kristenhet till blygd!
Du kandidat till helvete,
avkomling i förbannelse,
du väldigheters smädare
och avgrundens lovsjungare!
Du som din låga spya lämnat
vid Herrens helga altare
(jag undrar, jord, att du ej rämnat
och låtit dessa fräcka se
att det är rum i helvete
för smädare i vitterheten),
var ej gemen, om du vill häva
grundstenen för vår salighet
med dräggen av din vitterhet.

Säg, vilket slott föll för din anda
och vem har lärt dig att uppblanda
en skrift mot äkta kristendom
med många glosor, inga skäl?
Skäms, din fördömda syndaträl!
(Du skall ock dö, vart vill du landa?)
Bevis, vad du i fräckhet säger,
att Herrens bord den kraft ej äger,
som prisar denna Stiftnings helgd!
Bevis ock, att vår jord ej burit
den Gud, som vi vår trohet svurit
i dop och nattvard, bevis det!
Du vitterhetens yra hop,
sjung ännu icke segerrop
mot Sakramentets Jehova!
Att Nåd är dröm och Tro en villa
för dem som tänka lågt och illa
(håll, djärve usling, något stilla!),
bevisa slikt, om du förmår!
Men, svarta själ, du häpen står.

Än givs här folk, som kunna tänka
så fort, som du, som söker blänka
i ovett mot din Skapare,
och likväl underskriva de
med hand och hjärta denna lära.
Ja, skamlöse, tänk, de begära
att andas och uppge sin anda
i denna tro, som kan förblanda
det svåraste, som vankar här,
med säkert hopp av lugnet där.
Den stora skara, som erfarit
vad nåd, vad tro, vad Nattvard varit
och vad för sötma däri finns,
det mänskoantal, som insomnat,
sen loppet lyckligt de fullkomnat,
på bädden utav Jesu blod:
den hemska ånger på det sista
som alla dina likars lista
i alla tider visat fram,
de skola sätta dig till skam -
och det att ingen återtagit
i sista, sista andedraget
och ångrat sökta tillflykten
till den bekände Frälsaren,
det sammanlagt skall dig förkväva,
och i förtvivlans kval nedgräva,
det skall betaga dig ditt mål,
och ställd på evighetens bål
du mina ord skall visst besanna,
att du den natten får förbanna,
då, ulven lik, i mänskodräkt
du, värst av allt i Skaparns släkt,
Guds bord och ord och sak försmädat.
Förvillade! Du Gud har hädat.

L Linderot:

Nå, följ med!

(Fragment)

Minns du tobakslukt kring lärarns rock
vid privatlektionen sommartid?
Utanför var luften klar,
trädet grönt,
regnstänkt trottoaren slingrade mot parken.
Ängslan bodde här och möda.
Under bröstkorg späd
oron stack med nålar i den grop,
där all sorg och ledsnad tycks ha bostad.
Känslan tog på starka vingar
tanken fatt och bar den ut bland blommor,
trissor, bollar - bar den ut på sjön,
medan siffrorna där döda lågo.

"Nå, följ med!"

Denna lilla hjärna skall nu luckras,
ansas och besås.
Denna fjäderlätta ambition
- passa den, herr lärare! -
kan bland x och dumma nollor,
svåra, feta nior,
snälla treor, kringelrunda,
gaffelvassa fyror små,
sjuorna med hulling,
allvarsåttorna med lärdomsbrillor,
hastigt enleveras,
hastigt stjälas bort.

Utanför en sammansvärjning pågår,
tyst förbund av svala (pilsvart
dök den nyss förbi!)
och av stort syrenblad intill fönsterglaset,
som där sakta bankar -
medan humla, randig zeppelin,
liten, men ändå så tung och långsam
i sin säkra fart, från öppen ruta
seglar in att hjälpa till vid dådet.

"Nå, följ med!"

Tanken följer med till alla vänner,
genom fönstret bort.
Liten gädda snaras, medan vattnet bubblar,
sipprar fint bland nakna tår.
Hövålm öppnar grotta, full av doft,
humlesummelummet dagslångt tonar
under evig sångexaltation
från en lärkboll, högt i luften kastad
utan att till marken falla.

Gullhöna flyg!
Spräck blad att blåsa i!
Stjäl från den gröna häck,
som sänder ut i luften
en doft av livssaft frän,
en ljusgrön näsa
att på din egen trinda, blanka fästa.
Och spring!
Spring in i vret, där kalla vassarv födas
i sköna mörkret bland ansjovisburkar
och farligt glas.
Följ med, följ med!


B Sjöberg:

Wilhelm von Braun 200 år: Vinterkväde

"Det är så kraftigt - men så kallt i Norden!" (Tegnér)

Må andra sjunga till Nordens pris
och högt berömma dess snö och is!
Jag kan det icke! Jag släpper lutan,
så snart jag ser på den frusna rutan,
där vintern skriver sitt runospråk
om kammarvakt och om evigt tråk;
ty, om jag ej hör till »stora världen»,
så får jag icke ta del i flärden,
som jublar nu under lust och id,
emedan vintern är mörksens tid.

När andra värma sig av kurtisen,
tar jag min värma, med nöd, från spisen,
där veden jämrar sig våt och rå,
liksom sitt kval den mig lät förstå;
Men säg, vi klagar du, oförnöjde?
Med dig att byta jag aldrig dröjde;
ty innan kvällen ditt kval tar slut,
men mitt skall räcka, – ja, vintern ut.
Ej mycket tårarna kunna båta;
om än jag ville på allvar gråta,
blir denna trösten oändligt kort,
ty tåren fryser ur ögat bort.

O, varför föddes jag i de länder,
där halva året man hackar tänder!
Väl snön bär oskuldens färg, så skir,
vid idel oskuld dock led man blir.
Ja, Gud välsigne den »höga Norden»!
Jag bodde hellre på södra jorden.

Se, blott där ute! Se hur de gå
i ulvakläder på fötter två!
Se, hur den tjutande nordanvinden
med klart berlinerblått sminkar kinden,
se, hur på näsan, blodröd av frost,
en istapp fattat sin höga post,
och se hur naren vitlimmar håren,
att man går gubblik i bästa åren!

Vad finns för härligt i allt det där?
En gåta det mig för visso är.
Om än jag ville så skamligt skryta,
»du ljuger!» skulle ju stormen ryta.
Ja, hur poeterna sjunga må,
de frysa säkert rätt bra också! –
– Må fritt de kalla sin Nord en »Lilja»,
men blommor kunna de icke skilja,
det vill jag säga dem mitt i syn,
när blint de sväva i silverskyn!

Och härmed slutar jag jeremiaden;
ty jag skall låna mig ved i staden.

W v Braun:

 

300-år efter Runius: Rimdans i fastlagen

och därhos brudgumskrift över Herr Elias Bonge samt brudskrift över jungfru Margareta Elisabeth Köhn och bröllopsskrift över dem bägge 26/3 1713.

I. Fastlagsdansen

Vem har i bruk vara sjuk och i vers dock fälas och älas?
Gör icke jag var dag griftskrift, giftskrifter ogifter?
Rimmar och hostar iblann var om ann icke tungan och lungan,
hjärtskott och hjärnbrott ihop, två ofredsamma, ledsamma sysslor?
Bli då min död och dagliga bröd slika persar och versar?
Dansa går an iblann, men städse må snart göra ledse,
och lika smak, samma sak är rimma var eviga timma.

Allt för trått gör omöjeli’ gott. Förmågan, åhågan,
kraft och saft tynes av, går i kvav, förslöses, utöses.
Många de le, göra spe, då de se mig smida så tida
och giva fram mitt menlösa kram uppå trycke så mycke.
Mång’n ej vill värre namn vara till än att heta poëta,
och var en vers tillskärs, menar han hjärnskalen ä galen,
ja, tör väl ock med pock bara därför hög ära begära,
att han uti poesi är ohågse såväl som odågse.
Rimmare plä, ho de ä, bliva stackare, prackare mestdels,
så säger en. Än se’n? Jo, en annan knorrar och morrar,
vrider och rider, att han med tadla må kunna sig adla
men båd’ å brev och å den som skrev sätta prickar och klickar.
En uppå pamp och damp och en ann uppå gamman och samman
dundrar och svär, att det är den obrukligste, sjukligste svenska.

Nu får väl ock innan tolv en kolv åter höra mitt öra:
"Si, rimmen hans gå på dans, se, nu svärmar och härmar han Stiernhielm!
Ja, kära kar’, ett olika par minsann du och han är.
Han var poet, men du är en get, som stäker och bräker."
Tocke behag lär jag ha i dag hos många de vrånga,
ty de gemena humör ge gemenli gemena dusörer.
Pack för tack ger lyte och lack, plä vi säja på svenska.
Ty ville jag ge rimma god dag, slå pennan i rännan,
platt låta bli allt versmakeri och frälsa min hälsa.
Men vem får sitt slut föra ut? Vem känner ej vänner?
En kommer här, en där: "Jag tror, kära bror, du är yrsker!
Skäms inte du neka nu förvänta, galanta bekanta
ett nävetak? Stor sak! Var tapper, här har du ju papper,
penna och bläck! Var käck, grip uti, var ej enveten, håll i,
skriv och driv vad du vill, tig still, lät smäda och häda,
vem lik en hund bär avunden i grunden och harmen i barmen!
Den som vill bjuda till alla munnar stoppa och proppa,
måst’ hava visst mycke mjöl, vin och öl, många stoppar och proppar.
Lit på du har, kära kar’, ordryttare marga och arga,
gynnare dock förmer, kanske fler; lät klandra de andra!
Desse sku sist likvisst de belackare stackare kalla."
Nu då, välan, du min hand, fast skriva du tänkt låta bliva,
fast jag har os för ros, fast ofta profiten ä liten,
sysslan ä tung och hälsan ä tunn och all åtalan osunn,
lusten ä ljum och hjärnan ä dum utav matthet och trötthet,
skall du dock ej säja nej. Skriv man denna gången om Bongen!
Vill du ha ja, när du skall åsta’, bör ju du jaka själv nu.
Må göra då; se då här, var hon är, den åstundade skriften.

II. Bröllopsskriften

I vintras skrev jag om en ungkarl och en änka
en skrift, som mot min håg blev till ett trätefrö.
Nu får jag se, vad mig herr Tadlerkopf lär skänka,
när jag här skriver om en änkling och en mö.
Jag tror, att innan kort blir större konst att skriva
om giften, än det är att lycklig’ gifter bliva.

En ungkarl tycks ibland en änkling förfördela,
när han för honom bort en vacker änka tar;
en änkling tycks en sven ett puts tillbaka spela,
när han med jungfrun av till brudesängen drar.
Skull’ icke vara bäst, att änkling änka toge
och ungersven sin håg till jungfrukärlek sloge?

Den ena säger så, att om det äldsta paret
skall för all’ andra par i allt ett mönster bli,
så lär väl detta bli på frågan rätta svaret,
att ungkarls till en mö är bästa frieri.
Så var det, säger han, i början ordinerat;
den blomman är ock bäst, som ingen förr hanterat.

En annan ger till svar: skall första giftet vara
en regla just i allt, varefter man bör gå,
så kunde ingen sig med någon mänska para,
allt gifte skulle man då platt ur hågen slå;
ty därtill skulle visst då fordras alltför mycke.
mång sällsam qualité och mångt omöjligt stycke.

Då skulle de som här skull’ ärna bliva makna
först vara utan synd, ja utan arvsynd ock,
ofödda, utan släkt, nyskapta, spiller nakna,
barn-unga, fast ej barn, men ouppväxta dock;
och äntlig’ skulle sist Gud själv av himlen stiga
och dem här nere i en trädgård sammanviga.

Då skulle ingen få å andro gifte gånga,
som en gång varit gift och mist sin såta vän;
då bleve nättren visst för mången alltför långa,
som skulle längta få en sängkamrat igen;
så att det går ej an ta Adam och hans Eva
till mönster uti allt för oss, som efterleva.

Utav ditt första skäl är grunden nu förskingrad;
men vad det angår, som du se’n om blomman nämnt,
att hon är allra bäst, när hon är obefingrad,
så hör nu här till svar ett oförgripligt skämt:
vill du en sådan ha, så måst’ du dig förmumma
och så se till, var du kan få bli jordegumma.

Den tredje kommer till och vill en domar’ vara;
han tror, att han med skäl den andra straffa kan,
som på den förstas tal så skymfligt ville svara:
Hålt inne med ditt skämt, du junker, säger han.
Hör på, vad jag nu har för saker fram att bära,
jag skall er bägge två nu strax quid juris lära.

Det vill sig allra bäst, tro fritt, tillsamman skicka,
att sig en ungersven en änka tar till brud
och änklingen tvärt om en jungfru eller flicka;
det bord’ i lagen bli hos oss det elfte bud.
Ty världen ofelbart skull’ då bli mer förökter,
när som en oförsökt kom hop med en försökter.

Ja, säger denna man, som tycks ha högsta ljudet,
man blir då fullärd strax utav sin kära hälft;
här tar den fjärde i: hör I med elfte budet,
var viss att allt det där, det lär sig av sig självt;
vet, att de första två kund’ bägge lika mycke
och gjorde likväl strax på stunden mästerstycke.

Si här, den ena vill den andra inte väja:
här träta fyra män om bästa frieri,
och jag för min person som bonden sa’ vill säja,
att jag nu lägger mig slätt inte däruti.
Jag vill i denna sak alldeles vara tyster
och låta var och en begå, som honom lyster.

Vill han en änka ta, det kan jag äntlig höra;
vill han sig ta en mö, det må han se sig om;
vill han ta en förkränkt, det må han äntlig göra;
om han vill bli därfrån, jag skall ej säja: kom.
Om han vill lägga sig och sova hel allena,
ja, vill han stå på pall, jag skall det ej förmena.

Men brudgummen vill jag likväl för hurtig prisa,
som andra jungfrun nu djärvs göra till en mor;
och bruden, som nu vill för annars barn sig visa
en äkta moder huld, bör ock ha ära stor.
Gud låte deras val dem bäggjom väl bekomma
och ge det fromma par mångfaldig fröjd och fromma!

Jag önskar, ja jag spår dem mång lycksaligheter,
och deras egen dygd hon spår dem väl också;
än mer, i deras namn jag finner två profeter,
som kunnat mycket gott i fordom dagar spå.
Jag vill nu nycklen själv till denna gåtan visa
och säja, att det är Elias och Elisa.


J Runius:

Spela kula

Vi spelade kula på torget en dag,
en liten folkskolegrabb och jag.

Jag hade väl femti, han hade fem.
Vi spelte. Och han förlorade dem.

Han snorade till och gav mig en blick,
då jag visslade överlägset och gick.

Men jag ångrade mig, när jag kom till vår port,
och tyckte det var något fult, jag gjort.

Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans
kunde någon säga, var grabben fanns.

Jag skämdes. Jag tror, jag skäms för det än,
när jag ser dem spela kula igen. 

Och jag ville ge, jag vet inte vad,
för att en gång få se den grabben glad.

Men nu är han säkert en stor, grov karl,
som släpar och sliter - jag vet inte var.

Och visste jag det, förslog det ej stort.
Man kan aldrig ändra det fula man gjort.

Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar, som stelnat till män.

S Selander:

Gammalt porslin

Min håg är mörk och mödosamt jag tvingat
min vers att sjunga, då dess stämma svek.
Av trögtänkt grubbel är min panna blek
och tyngdens lag min bana har betingat.

Och dock, hur älskar jag ej allting vingat,
allt ogripbart - en tankes lätta lek,
en ton, som mjukt i tystnaden förklingat,
en blick, som skymtar skiftande och vek.

Jag är en samlare, som har porslin
och klar kristall bak mörka skåpets ruta.
Var ensam kväll min lampa tyst jag tänder

och flyttar fram en pjäs med ömma händer
att hemligt, som en munk i källarn, njuta
dess spröda skönhet såsom han sitt vin.

S Selander:

Nessosmanteln

Jag drömde dumt om att en väg få följa
mot höjder, vilka ingen mäktat nå,
om att få lyftas högst på livets bölja
i skum och glans, där himlens väder gå,
och slippa se det gråa dammet hölja
ett liv i värmen vid en spiselvrå.

Men livet kröp längs marken tätt som ormen
och tiden välte framåt tung och trög.
En usel pust, en regnskur blev av stormen
och bergen krympte till en mullvadshög.
Allt var så grått i färg och smått i formen.
Då vart jag led att vänta mer - och ljög.

Av lögner vävde jag för att bedraga
min egen oro mig en praktfull skrud,
att kläda ut mitt liv i till en saga,
att kläda ut mig själv i till en gud.
En nessosmantel blev den. Vill jag taga
den av, så flår jag av min egen hud.  - - -

S Selander:

Jag sitter vid min moders sekretär

Jag sitter vid min moders sekretär,

min själ är still och full av farna ting

och tyst jag leker med min moders ring,

förlovningsringen med dess solitär.

Snart ger jag den till henne jag fått kär,

med samma löften som en gång min far,

den ring, som binder samman allt som är

med allt som kommer och med allt som var.

Hur tyst det är! Mig tycks, min moder går

här ännu, stilla, som en gång hon gick.

Och sakta droppar varje ögonblick

som blodet ur ett dödligt sår.

S Selander:

Tabu

Någonstans finnes en sed: vad som hålles för heligt, är tabu.
Den, som nämner dess namn, döden måste han dö.
Allt, som är heligt för mig, har jag skamlöst blottat för hopen.
Väl jag hade förtjänst hundra gånger att dö.

S Selander:

Gud, vi ber för Vattenfall

Gud, vi ber för Vattenfall och jordbruksministern

att du för dem tillrätta.
Var var de, när du lade jordens grund och lät vattnen strömma?
Vet de tiden för renkorna att föda?
Vet de var renbetena finns?
Var det de, som gav sångsvanen dess häckningsplatser?
Herre, hjälp samerna till deras rättigheter.
O Kaitum, o Sjaunja, denna stillhet, detta rena vatten,
denna rena luft kan inte mätas i pengar.
De tillhör dig.
Det vet Anders Eriksson-Sjaunja och därför
litar han på dig.
Gud, tala, som när du talade till Job,
tala och rädda din skapelse.

Vid källan

På breda vägen fartvidundren flåsa

förbi med tomma själar bakom ratten.
Vid källan sänker jag min tomma kåsa
och öser gratis upp av livets vatten.

Det en gång sagda blir alltid sagt

'

Det en gång sagda blir alltid sagt

och står till tidernas slut,

och ingen ångestnatt har makt

att plåna det ordet ut.

Men sällsamt är, att ett enda ord

kan kväva det vackra vi minns

och göra vår skiraste dröm till jord,

tills ångern ensam finns.

Så kolnar två långa, tunga år,

då det fagraste spirade fram,

för bara ett ord, som evigt står

och gör mitt liv till en skam.

K Boye:

Raska fötter springa tripp, tripp, tripp

Raska fötter springa tripp, tripp, tripp!
Mamma har så bråttom klipp, klipp, klipp!
Juleklappar lackas in.
Dörren stängs för näsan din.
Det är bara roligt.

Pappa har gått ut i stan, stan, stan,
köper där en präktig gran, gran, gran.
Den skall hängas riktigt full,
först en stjärna utav gull,
nötter sen och äpplen.

Se nu är ju allting klart, klart, klart.
Barnen rusa in med fart, fart, fart.
Vem står där i pappas rock?
Jo, det är vår julebock.
Han har säkert klappar.

Alla barnen ropa: "Ack, ack, ack;
snälla rara pappa, tack, tack, tack"!
Margit får en docka stor.
Gungehäst får lille bror.
Stina får en kälke.

Snart är glada julen slut, slut, slut.
Julegranen bäres ut, ut, ut.
Men till nästa år igen
kommer han vår gamle vän,
ty det har han lovat.

S Sköldberg-Pettersson:

Tystnaden

O du, som född ur intets underbara
fördolda famn, av yngre säd ej stammar,
du som ur vilans stilla rosenkammar
såg dagens konung första gången fara!

Portvakterska i gudaborgen klara!
Osynliga vestal, som trofast ammar
den himlaeld i hjärtats mörker flammar,
det ljus som ensamt allt kan uppenbara!

Kom, tystnad, kom! Med dunkelblåa vingar
mig överhölj och näps de fräcka ljuden,
som våga själens helga sabbat störa!

Kom! I din famn på gyllne moln du bringar
den efterlängtade till himlabruden,
och glada bröllopskorer sällskap göra.

E J Stagnelius:

Varje ord skall andas

Varje ord skall andas och sin bröstkorg häva,

varje sats skall kunna ränna kring och stå,

skuldra, gå på tå,

svimma, trängta, sväva.

Det är ej så lätt, att liv av prickar väva,

att i typers prassliga små buskar

låta friska kinder sticka fram.

En sats skall ju bli ett träd, som ruskar,

en en fisk, som spritter,

en ett fågelkvitter,

en en sorgehögtid allvarsam.

Nu giv akt, vart ord!

Dra ej med er slarviga soldater.

Samlas på mitt bord,

alla, friska, starka, levande kamrater.

B Sjöberg:

De lära slakta dina lamm...

Extralärarens varning:

Du drömmarman så allvarsam

med klena vackelvristen,

de lära slakta dina lamm

och lägga dem på risten.

Vi leva i den stränga tid,

då allt är hårt, som händer.

Här passar knappast stjärnögd frid...

("Ah, se så...")

Här passar knappast stjärnögd frid -

men sammanbitna tänder.

Var panna borde vara slät -

du lär väl varsamt klaga.

Man lärt av åskans majestät

att pannan sammandraga.

För varje brandröd stridshästflock,

som stora cirkus rundar,

du sänker dina ögonlock...

("Påståendet kunde jag...)

Du sänker dina ögonlock

och gömmer dig och blundar.

En tveksam fot, romanblå blick - 

ett slarvigt pansrat hjärta...

Vad gör du här? Ah, fel du gick!

Vart steg ger stöt och smärta.

För visa fick du järnkoral -

en skräckhymn snart du sporde.

Du tog nog fel på hundratal

("Mina avsikter...")

Du tog nog fel på hundratal

när din entré du gjorde.

Fast själv en butter man som få,

och full av tankar vreda,

jag ville välva en berså

åt dig i livets leda.

Och ovanför dess mörka blad,

min ädle svärmarfåne,

jag hissar, åt din fristad glad...

("Åh, se så...")

Jag hissar, åt din fristad glad,

idyllens gyllne måne!

B Sjöberg:

General William Booth tågar in i himlen

I.

(Hårda slag på bastrumma)

Booth, som själv slog trumman, förde an.
(Är du tvagen i Lammets blod?)
Helgon log i tårar: "Det är han!"
(Är du tvagen i Lammets blod?)
Spetälsksjuka följde, led vid led,
mördare ur dikesdyn slank med,
sminkad sköka, likblek morfinist -
vrede, lusta, vankelmod och brist -
tärd asket med andedräkt som mull,
otvådd här, som led för Dödens skull.
(Är du tvagen i Lammets blod?)

(Gitarrer)

Tolv vrak från vart av världens slumkvarter
drog fram i tåg. (Booth ville helst haft fler).
Där sken var fana i Guds vida värld
med ärans led från överjordisk härd.
Högt sjöng flickor vid gitarrers klang
ord, som hänfört ur extasen sprang:
"Är du tvagen i Lammets blod?"

Halleluja! O vilken syn att se
tjurhalsad fånge, fri från bojor, le.
Gossar blåste smattrande fanfar
upp mot gyllne rymd, stor, underbar.
(Är du tvagen i Lammets blod?)


II.

(Långsammare och mjukare slag på bastrumma)

Booth dog blind. Tron ledde honom än -
Gud, som tog ögats ljus, gav trons igen.
Booth gick främst med ledarns fasta steg:
örnuppsyn i skarp relief. Han teg.
Skägget fladdrade. Okuvligt stark
drog han dristigt in på helig mark.

(Ljuv flöjtmusik)

Jesus stod i slottets port och såg
med lyfta händer på de armas tåg.
Booth såg intet. Skaran i hans vård
slingrade sig fram på slottets gård.
Då stod med ens var man i trasarmén
fläckfritt ljus i klädnad, ny och ren,
rak var lytt, frisk var av plågor tärd,
och blinda ögon såg en ny, skön värld.

(Högre och snabbare slag på bastrumma)

Skökas och megäras sår försvann.
Inget hat i krymplings hjärta brann.
Skön prästinna, ren efeb steg fritt
fram likt härskare från skogars mitt.

(Väldigt korus av alla instrument. Tamburiner i förgrunden)

Var vinge blänkte, var sandal var snörd.
(Är du tvagen i Lammets blod?)
Av skarans larm blev änglasången störd.
(Är du tvagen i Lammets blod?)
O, ropa "Frälsning!" Där skred härligt fram
kungar, återlösta av Guds Lamm.
Gitarrer knäppte. Tamburiners ljud,
som väckts av drottninghänder, lovsjöng Gud.

(Ödmjuk sång utan ackompanjemang)

För Booth var blicken inte längre skymd.
Nu såg han Herren genom flaggfylld rymd.
Tyst räckte Kristus kronan fram som lön
åt Booth, soldaten. Mängden sjönk i bön.
Booth såg med blick i blick Guds majestät
och föll på knä i helgons mitt och grät.
(Är du tvagen i Lammets blod?)

N V Lindsay:

Vindarnas kör

Upp genom luften, bort över haven,
hän över jorden, i stormande färd!
Morgonens drottning, med rosiga staven,
vinkar oss ut i sin vaknande värld.
Upp, till de brusande
böljornas lek;
upp, till de susande
lundarnas smek!
Människan, djuren, i kvalmiga nästen
lyssna med oro till vingarnas dån;
vi sväva fria till himmelens fästen,
komma med budskap igen därifrån!

P D A Atterbom:

Psyche

I.

Blå mellan gröna bräddar
tungt flyter livets älv.
Sakta för slaka segel
glider mot natt du själv.
Melankoliens fågel
med trötta vingslag slår.
Tystnad av solnedgång
kring vitnande rymder rår.

Aftonens sista kåre
spelar på sävens rör
evighetsvisans moll,
som långsamt i fjärran dör.
Ensamt i natten lyser
kölgången av din slup;
ensamt din stjärna tindrar
upp ur oändlighetsdjup.


II.

Grå mellan gröna bräddar
tungt flyter livets älv.
Bortvänd från tomma vidder,
spanar du mot dig själv.
Fågel med trötta vingar
flyger mot aftonro,
söker med tunga vingslag
in mot sitt hjärtebo.

Rött mellan glesa stammar
lyser ett ensamt ljus
djupt ur ett mörker, fyllt av
granskogens orgelsus -
ödsligt och varmt för själen,
ångestfullt i sin frid,
liksom en senhöstsusning
mitt i försommartid.


III.

Vit mellan branta bräddar
strid skjuter livets älv.
Liksom en snövit fågel
av böljestänk är du själv,
vilken mot rymden svävar,
stigande, frigjord, allen,
högt över ursprungsvågor,
bundna i ramens sten.

Barn utav sol och fradga
steg du ur intets famn.
Ensam i blåa vidder
lyste din vita hamn:
ton, som löste i välljud
böljgångens öde dån,
mullens och stundens drömliv
med evighetskänslans dån.


IV.

Bred mellan vikande bräddar
stilla står livets älv,
ettvorden med sin himmel,
spegelbild av dig själv.
Gyllene blankt, är alltet
ljus av en högsommardag;
hela det vida varat
tindrar av dina drag.

Timme av middagsskimmer,
timme av middagsro.
Ut ifrån ändligheten
spännes av ljus en bro
högt över bräddlöst vidgad
mynning av livets älv,
bottenlöst genomskinlig
spegelbild av dig själv.


O Hansson:

Det eviga

Väl formar den starke med svärdet sin värld,
väl flyga som örnar hans rykten;
men någon gång brytes det vandrande svärd
och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öknen bort.

Men sanningen lever. Bland bilor och svärd
lugn står hon med strålande pannan.
Hon leder igenom den nattliga värld,
och pekar alltjämt till en annan.
Det sanna är evigt: kring himmel och jord
genljuda från släkte till släkte dess ord.

Det rätta är evigt: ej rotas där ut
från jorden dess trampade lilja.
Erövrar det onda all världen till slut
så kan du det rätta dock vilja.
Förföljs det utom dig med list och våld,
sin fristad det har i ditt bröst fördold.

Och viljan som stängdes i lågande bröst
tar mandom lik Gud, och blir handling.
Det rätta får armar, det sanna får röst,
och folken stå upp till förvandling.
De offer du bragte, de faror du lopp,
de stiga som stjärnor ur Lethe opp.

Och dikten är icke som blommornas doft,
som färgade bågen i skyar.
Det sköna du bildar är mera än stoft
och åldern dess anlet förnyar.
Det sköna är evigt: med fiken håg
vi fiska des gullsand ur tidens våg.

Så fatta all sanning, så våga all rätt,
så bilda det sköna med glädje.
De tre dö ej ut bland mänskors ätt,
och till dem från tiden vi vädje.
Vad tiden dig gav må du ge igen,
blott det eviga bor i ditt hjärta än.

E Tegnér:

På nyårsdagen 1838

Vogue la Galère 

Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav;
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! — så är hans ödes bud;
och i djupet bor, som uti himlen, Gud.

(Till Lindblad)

E G Geijer:

Snabbt jagar stormen våra år

Snabbt jagar stormen våra år

som skyar över hav.

Knappt tändes, år, din blida vår,

så bleknar glansen av.

Din sommarblomstring är sin kos,

hav tack för vad du gav,

om ock du endast gav en ros

att lägga på en grav.

Du makt för vind och skyar,

du makt för liv och år,

som ständigt allt förnyar

och allt i spillror slår,

med öden och med timmar

i julens aftonbrand

du står, och sädet glimmar

i såningsmannens hand.

Giv psaltare och lyra,

då mödan görs oss lång.

Betag oss ej den dyra,

den ljuva lust till sång.

Låt klinga våra dagar

som vind i gröna hagar,

som hav i böljegång.

Giv oss en härd att njuta vid

av vårt beskärda bröd.

Giv oss ett bröst att luta vid,

när glädjen vänds i nöd.

Giv oss en tro att sluta vid,

tryggt i den mörka död.

E A Karlfeldt: 

Nyårsklockorna

Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö;
det gamla året lägger sig att dö . . .
Ring själaringning över land och vatten!

Ring in det nya och ring ut det gamla
i årets första, skälvande minut.
Ring lögnens makt från världens gränser ut,
och ring in sanningens till oss som famla.

Ring våra tankar ut ur sorgens häkten
och ring hugsvalelse till sargad barm.
Ring hatet ut emellan rik och arm
och ring försoning in till jordens släkten.

Ring ut vad dödsdömt räknar sina dagar
och forngestaltningar av split och kiv.
Ring in ett ädlare, ett högre liv 
med bättre syften, mera rena lagar.

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
men ring till sångarhjärtan skaparglöden.

Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
förtalets lömskhet, avundens försåt.
Ring in det rätta på triumfens stråt,
och ring till seger mänsklighetens fanor.

Ring, klocka, ring . . . och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
ring in den tusenåra fredens rike!

Ring in den tid, då andarna befrias
ur själviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;
ring honom in, den bidade Messias!

Alfred Tennyson, övers. Edvard Fredin

A Tennyson:


E Fredin:

Månvaka

Som av en stöt jag vaknar
mitt i natten och saknar.
Månen hägrar på rutan.
Det är dig jag är utan.
Jag ligger en hungrig timma
och låter min längtan glimma
som löjstim i månens flöde
kring dig och mig och vårt öde,
tills värken i själen domnar
och jag somnar.

E Lindorm: