Sandels

Sandels han satt i Pardala by,
åt frukost i allsköns ro.
"I dag, ett slaget, blir striden ny,
det skall gälla vid Virta bro. -
Herr pastor, jag låtit kalla er hit. -
Var god, foreller en bit!

Jag tänkt behålla er hos mig i dag,
det är så min önskan och plikt;
ni känner trakten här bättre än jag
och kan ge mig notiser av vikt.
Var trygg, vi skola ej lukta blod. -
Ett glas? Maderan är god.

Tutschkoff har sänt mig ett vänligt bud,
att vår vapenvila är slut.
Låt maten smaka er! Sås, min Gud!
Då vi ätit, rida vi ut. -
Vi måste nöjas med vad vi få, -
kanske ni befaller margå?"

Det kom ett bud, ett ilbud kom:
"Den är bruten, vår konvention;
Brusin har vänt med vår förpost om,
man hinner ej riva bron.
Vårt ur var tolv, och vi följde det,
men den ryska klockan är ett."

Sandels han satt och smorde sitt krås,
åt friskt, som om intet hänt.
"Försök herr pastor! En dåb på gås?
Den äter man excellent.
Det är Dolgoruki, som brådskar igen;
ett glas till hans ära, min vän!"

Men budet talte: "Herr general,
får jag bringa tillbaka ett svar?"
"Jo, säg Fahlander, att bron är smal
och att batterier han har.
Han må hålla ut där en timme, en halv. -
Herr pastor, kotlett av kalv?"

Ilbudet for, en sekund förlopp, 

och en ryttare syntes igen:
som en blixt han sprängde till trappan opp,
i ett språng var han nere på den; 

hans yttre röjde en ung löjtnant,
det var Sandels' adjutant.

Han skyndade in i salen, han stod
för sin chef med lågande blick.
"Herr general, det har flutit strömmar av blod,
blod kostar vart ögonblick.
Vår här har mod, men den hade det mer
på en halv mil närmare er."

Sandels han såg på den komne förstrött:
"Bevars, ni är varm som en ugn.
Ni har säkert ridit er hungrig och trött,
kom, vila en stund, var lugn!
Man måste tänka på hunger och törst,
se här, genever till först?"

Löjtnanten dröjde. "Vår kamp blir hård,
man forcerar med framgång bron,
vår förtrupp sviktar i Kauppila gård,
där den trycks av en hel bataljon,
Armén är bestört, allt går på sin hals;
vad order ges, vad befalls?"

"Jo, att ni sätter er vackert ned
och får er kuvert i skick;
och sen ni fått den, så ät i fred,
och sen ni ätit, så drick,
och sen ni druckit, så ät än mer,
där har ni order, jag ber."

Harm brann i den unge krigarens själ,
av dess flammor hans öga sken.
"General, jag är skyldig er sanning, nåväl,
ni föraktas av hela armén.
Hos varenda soldat den tanke jag fann,
att ni är vår fegaste man."

Sandels han fällde sin gaffel, han teg,
brast äntligt i gapskratt ut.
"Hur var det, herre, är Sandels feg,
säger man så? Åh hut!
Min häst, låt sadla min Ädla Bijou!
Herr pastor, ni följer ej nu."

Det var storm, det var brak, det var strid på den strand,
där den Sandelska hären var ställd.
I ett rökmoln svepte sig vatten och land,
och ur molnet blixtrade eld,
som av åskor dånade rymdens valv,
och den blodiga marken skalv.

Där stod vid sitt bröstvärn Finlands tropp,
såg trotsigt faran emot;
men från rote till rote en viskning lopp,
man hörde ett dämpat knot:
"Han är borta, han gömmer sig undan igen,
generalen synes ej än."

Men han syntes, han kom. Vid sitt främsta standar
på redutten han stannade nu,
och hans öga var lugnt, och hans panna var klar,
och han sken på sin ädla Bijou,
och han satt orörlig med tub i sin hand
och betraktade brygga och strand.

Och han sågs på sin springare långtifrån,
och som tusendes gällde hans fall,
och fördubblat hördes kanonernas dån
från fientliga strandens vall,
och det ljöd kring hans hjässa av kulor ett vin,
men han ändrade icke en min.

Och den tappre Fahlander, han dröjde ej mer,
till sin chef på redutten han red:
"General, man har märkt er, man måttar på er,
det gäller ert liv, rid ned!"
"Ned, ned, general, er fara är vår",
skrek stormande hela hans kår.

Sandels han rörde sig ej från sin ort,
till sin överste talte han stolt:
"Är det fruktan, det skriker, ert folk, så förgjort?
om det sviktar i dag, är det sålt.
Men välan, ett försök! Var beredd till affär,
på minuten är fienden här."

Den ringa hop, som vid Kauppila stod,
av tusen fiender tryckt,
den hade kämpat med hjältemod,
men den nalkades nu i flykt.
Den hann generalens batteri,
den störtade honom förbi.

Han rörde sig ej, stolt dröjde han kvar,
som han sutit, satt han ännu,
och hans öga var lugnt, och hans panna var klar,
och han sken på sin ädla Bijou,
och han mätte den här, som i segrande lopp
mot hans eldar rusade opp.

Och han såg den komma, den kom helt när,
men på faran ej akt han gav,
och han söktes av dödar från tusen gevär,
men han tycktes ej veta därav;
han såg på sitt ur, han bidde sin tid,
han satt som i djupaste frid.

Men den kom, den minut, som han väntat, och nu
till sin överste sprängde han ned:
"Är det färdigt, ert folk, är det likt sig ännu,
skall det veta att bryta ett led?
Jag har låtit de stormande yvas; välan
vräk undan dem nu som en man!"

Det var sagt, det var nog, det behövdes ej mer,
det blev fröjd, det blev jublande rop.
Sex hundrade krigare stormade ner
mot den trotsande fiendes hop,
Och den vräktes tillbaka, pluton för pluton,
tills den föll nedtrampad vid bron.

Sandels han kom till sin här i galopp,
där vid stranden den segrande stod.
Då hans vita Bijou bland lederna lopp,
i sin snöglans purprad med blod,
Och generalen med tjusningens eld i sin själ
glatt hälsade trupp och befäl;

Då spordes ej mer ett smygande knot,
en viskning, bitter och dov,
nej, ett jubel stormade honom emot,
och i jublet hördes hans lov,
och det roptes av röster till tusental:
"Hurra för vår tappra genral!" 

Johan Ludvig Runeberg:

Otto von Fieandt

Från Kristina var en man, 

Otto Fieandt hette han, 

föddes äldst bland bröder alla, 

därav lärde han befalla; 

var i kriget, det är sant, 

endast överstelöjtnant, 

hade med armén fått vandra, 

om han kunnat lyda andra. 

Men han gick sin egen stig, 

bar sitt huvud själv för sig, 

kunde under ingen vara, 

fick ock därför egen skara. 

Nu så hör, hur han såg ut: 

klädd han gick i grå syrtut, 

den var sydd på hemloftskullen 

och av egna får var ullen. 

Överst på hans hjässa satt, 

sliten blank, hans faders hatt, 

ärvd vid Villmanstrand på näset, 

där hans farfar bet i gräset. 

Lägg därtill i vintertid 

fårskinnspäls, helt kort, men vid,

becksömsstövlor sist på foten, 

sådan red han framför roten. 

Hjälte var han ej just så, 

att han nu dugt ses uppå; 

andra tider, andra seder, 

Fieandt bar för djupt sin heder; 

bar sitt svärd som bihang blott, 

Gud vet, om han sköt ett skott 

under hela långa kriget; 

visst är, att det är förtiget. 

Järn och stål och krut och bly, 

därom fick hans trupp sig bry; 

den höll primen, han höll basen, 

gubbens vapen var karbasen. 

När han gick med den i hand, 

klämde till för kung och land, 

var han seg som gamla eken, 

blev ej gärna trött av leken, 

kunde slåss fast hela dan, 

brydde sig om segern fan, 

ville blott ge drift åt striden, 

därtill var hans kantschuk vriden. 

Finnen, visste han helt gott, 

är för trygg för att ha brått, 

ville därför hjälpa arten, 

icke modet, endast farten. 

Pipa skulle dock han ha, 

eljest var det aldrig bra; 

men med röken frisk i munnen 

slogs han glatt, fast övervunnen. 

Ofta mitt bland vapnens brak 

tog han därför ny tobak, 

lät sin närmsta busse bida 

och slå eld, förrn han fick strida. 

När han sen i hopen stod, 

översköljd av svett och blod, 

gjorde med sin dagg försöken 

och ur bottnens djup sög röken, 

fick sin trupp i ordning ställd, 

bajonetten vackert fälld, 

och bröt in i värsta klämman, 

var han som på eget hemman. 

talte finska som en tolk, 

skrek som åt sitt arbetsfolk; 

en fick pris, en ann' en skrapa, 

ingen fick stå lat och gapa. 

Då, så säga än hans män, 

var ej gott för fienden, 

då var gubben lik hin onde, 

annars var han som en bonde. 

Sådan kom han med sin flock, 

samma pipa, samma rock, 

efter många hårda strider 

fram till Karstula omsider. 

Hela finska härens hopp 

vilade på denna tropp, 

knappt tolv hundra man numera; 

Vlastoff kom med trefalt flera. 

Hurtig lek det skulle bli, 

Fieandt stoppade uti, 

prövade sin dagg mot klacken 

och begynte strax attacken. 

Sexton timmar höll han ut, 

då fick gubben stryk till slut, 

måste dra sin trupp ur flamman 

och ge djävulen alltsamman. 

Det förtäljs om honom då, 

att han rakt slöt upp att slå, 

tryckte djupt sin hatt på pannan 

och blev spak som trots en annan. 

Så till Möttönen han red, 

såg blott styvt mot sadeln ned, 

höll sin högra hand vid brickan; 

pipan, den låg gömd i fickan. 

Vad han satt och tänkte på, 

kunde ingen rätt förstå, 

med sig själv blott höll han gille, 

lät sitt folk gå som det ville. 

När han kom till Lintulaks, 

bad han om en halmkärv strax, 

sökte sömn på all sin möda, 

smakte ej en bit till föda. 

Sådan slöt han denna dag; 

nästa morgon, tre vid lag, 

sen han fått en smula blunda, 

var han ren helt annorlunda, 

var mest såsom vanligt förr, 

tittade ur stugans dörr, 

lika skarp som förr i synen, 

och drog valk vid ögonbrynen, 

tog en pärla, förrn han for, 

snäste till sin yngre bror, 

gav vid ån en örfil redan, 

rökte friskt i Perho sedan. 

Gud vet eljest hur det är, 

väl behövs i fält gevär, 

men att såsom Fieandt strida 

kan väl också ha sin sida. 

Därför säga ock hans män, 

när det väckes fråga än 

om de tusende besvären, 

landets fall och huvudhären: 

"Annorlunda kriget gått, 

om en general man fått, 

som förstått värdera tiden, 

och som rökt tobak i striden."

Johan Ludvig Runeberg:

Den döende krigaren

Försvunnen var en blodig dag,
det var på Lemos strand,
de slagnas sista andedrag
ren tystnat efter hand;
Det mörknade kring land och hav
och lugn var natten som en grav.

Vid brädden av den dunkla våg,
som skådat dagens strid,
en gammal krigare man såg,
en man från Hoglands tid;
hans panna låg mot handen stödd,
hans kind var blek, hans barm förblödd.

Ej kom en vän, som kunde få
hans sista avskedsord,
Ej var den jord, han blödde på,
en älskad fosterjord.
Hans hembygd Volgas bölja skar;
en hatad främling här han var.

Hans öga lyftes opp ibland,
fast slocknande och matt.
på samma slätt, på samma sand,
helt nära där han satt,
En halvt förstelnad yngling låg;
han såg på honom, när han såg.

När kulan ven, när striden brann,
när bådas blod rann varm,
med vredens eld de mött varann
och prövat svärd och arm.
Nu sökte ej den unge strid,
nu höll den gamle kämpen frid.

Men natten skrider mer och mer,
man hör ett årslags sus,
och månen går ur moln och ger
den hemska nejden ljus;
Då syns en julle tätt vid strand,
en ensam flicka ror i land.

En fridlös vålnad lik, hon steg
i spår, där döden gått.
Hon gick från lik till lik och teg,
hon tycktes gråta blott.
Med häpnad hennes tysta tåg
den gamle, väckt ur dvalan, såg.

Dock mera milt med var minut,
för varje steg hon tog,
och mera tankfullt än förut
hans sorgsna öga log.
En aning grep hans hjärta visst,
han tycktes veta, vad hon mist.

Han tycktes vänta: och hon kom,
som om ett bud hon hört,
så tyst, så lugnt, så visst, som om
en ande henne fört.
Hon kom. Vid nattens bleka sken
hon såg den fallne svensken ren.

Hon såg, och ropte högt hans namn,
det kom ej svar igen;
Hon sjönk emot hans öppna famn,
men slöts ej mer av den.
Hans genomstungna bröst var kallt,
och stumt var allt, förvissnat allt.

Då, säger sångmön, föll en tår
uppå den gamles kind,
då talte han ett ord, vars spår
försvann i nattens vind,
då stod han upp, ett steg han tog
och hann till flickans fot och dog.

Vad sade väl hans sorgsna blick,
hans ord, ej tydda än?
Den tår, som ur hans öga gick,
vad mening låg i den?
Och när till flickans fot han hann
och föll och dog, vad tänkte han?

Var det för hjärtats frid kanske,
han höjde än sin röst?
Var det en bön, han ville be
till ett försonligt bröst?
Begrät han mänskans hårda lott
att plåga och att plågas blott?

Han kom från ett fientligt land,
en oväns svärd han bar;
dock fatta, broder, rörd hans hand,
och minns ej, vad han var;
o, blott på livet hämnden ser,
vid graven hatar ingen mer. 

Von Konow och hans korporal

"Och har jag icke dragit dig upp ur dyn
allt för det mörkret där kring ditt ögonbryn,
och har jag icke skaffat dig lön och stat
och gjort dig till korpral från gemen soldat?

Och har du ej fått stå i varenda strid
som en kamrat och like mig närmst invid,
och har jag ej berömt dig som färm och rask?"
Så talte Konow vredgad till korpral Brask.

"Nu hörs om dig ej annat än klagomål,
var mänska talar om hur du blivit bål;
soldaten slår du, där han som bäst klär skott,
och går med två tuggbussar av högfärd blott."

Men Brask, han hörde butter majorens tal:
"Väl var jag intet förr och är nu korpral,
men vad jag är, det blev jag för trofast mod,
och drogs ej upp ur dy, herr major, men blod.

Om jag slår till nån gång, är ej ont däri,
jag gör som mången annan, jag gör som ni,
och brukte herr majoren här ensam slå,
lät jag de andra smeka och slog också.

Jag tuggar tvenne bussar, som var man ser,
det gör jag allt för hedern att stå närmst er;
Men är det så, att äran er syns för klen,
så tar jag bort den andra och går med en."

Och Konow spände blicken, som han var van:
"Du är en präktig pojke och stursk som fan.
Bliv, som du var, min närmaste man och kund,
en sådan har man gagn av i nödens stund."

Snart stod ett slag; då bröt med sin jägarked
von Konow in i skogen, och Brask var med;
Korpraln var mörk att skåda, och hans major,
han hängde nedra läppen och sköt och svor.

I fyra runda timmar han redan trätt,
och allt gick än affären på samma sätt.
Han såg för få som stupat, där han gick fram,
och fienden kom undan från stam till stam.

"Fördömt", så röt han åter, "det går ej bra,
Jag ser, hur barken ryker från tallarna,
men ryssen står bredvid dem, och han går fri,
var är ert öga, gossar, hur sikten I?"

Han fick knappt ur mustaschen sitt sista ord,
när för en trumf av Brasken han damp till jord;
Det var dock nästan mera än svar på tal,
det hade han ej väntat av sin korpral.

Upp sprang han, drog sin värja, av vrede blek:
"Vad har du understått dig, krabat"? han skrek,
"Nu skall dig djävuln taga med hull och hår,
då mitt i värsta striden din chef du slår."

Men korpral Brask stod lugn i sitt gamla skick.
"Håll in er värja, herre, ett ögonblick,
tills jag fått mäta honom hans skäppa full,
som höll på er och sköt, då jag slog er kull."

Med dessa ord han lade geväret an.
i samma stund såg Konow en skäggig man
bakom en buske störta till marken ned,
knappt tjugu alnar långt från hans jägarked.

"Och var det den, vars kula mig pep förbi
det ögonblick jag föll, må vi vänner bli.
Ett tag som ditt, det kallar jag karlatag,
och aldrig lär jag glömma det, tänker jag."

Nu lever Brask hos Konow sen många år,
den ena går alltjämt där den andra går.
Som kära vänner får man dem ofta se,
och nästan lika ofta så träta de. , 

Sven Duva

Sven Duvas fader var sergeant, avdankad, arm och grå,
var med år åttiåtta ren och var ren gammal då;
nu bodde på sin torva han och fick sitt bröd av den
och hade kring sig nio barn, och yngst bland dem var Sven.

Om gubben haft förstånd, han själv, att dela med sig av
tillräckligt åt en sådan svärm, det vet man ej utav;
dock visst lär han de äldre gett långt mer än billigt var,
ty för den son, som sist blev född, fanns knappt en smula kvar.

Sven Duva växte opp likväl, blev axelbred och stark,
slet ont på åkern som en träl och bröt opp skog och mark,
var from och glad och villig städs, långt mer än mången klok,
och kunde fås att göra allt, men gjorde allt på tok.

"I Herrans namn, du arma son, vad skall av dig väl bli?"
så talte gubben mången gång allt i sitt bryderi.
Då denna visa aldrig slöts, brast sonens tålamod,
och Sven tog till att tänka själv, så gott han det förstod.

När därför sergeant Duva kom en vacker dag igen
och kuttrade sin gamla ton: "Vad skall du bli, o Sven?"
sågs gubben, ovan förr vid svar, bli helt förskräckt och flat,
när Sven lät upp sin breda näbb och svarte: "Jo, soldat!"

Den åldrige sergeanten log föraktligt dock till slut:
"Du slyngel, skulle få gevär och bli soldat, vet hut!"
"Ja", mente gossen, "här går allt helt avigt mig i hand;
kanske det mindre konstigt är att dö för kung och land."

Den gamle Duva häpnade och grät helt rörd en tår;
och Sven han tog sin säck på rygg och gick till närmsta kår.
Målfyllig var han, frisk och sund, allt annat sågs förbi,
och utan prut blev han rekryt vid Dunckers kompani.

Nu skulle Duva få sig pli och läras exercis,
det var en lust att se därpå, det gick på eget vis.
Korpralen skrek och skrattade, och skrattade och skrek,
men hans rekryt förblev sig lik vid allvar som vid lek.

Han var visst outtröttelig, om nånsin någon ann',
han stampade, att marken skalv, och gick, så svetten rann;
men roptes vändning åt ett håll, då slog han bom på bom,
tog höger-om och vänster-om, men ständigt rakt tvärtom.

Gevär på axeln lärde han, gevär för fot också,
att skyldra, fälla bajonett, allt tycktes han förstå;
men roptes skyldra, fällde han som oftast bajonett,
och skreks gevär för fot, flög hans på axeln lika lätt.

Så blev Sven Duvas exercis beryktad vitt omkring,
envar, befäl och manskap, log åt detta underting;
men han gick trygg sin jämna gång, var tålig som förut
och väntade på bättre tid, - och så bröt kriget ut.

Nu skulle truppen bryta opp, då blev i fråga ställt,
om Duva kunde anses klok och tagas med i fält.
Han lät dem prata, stod helt lugn och redde saken så:
"Om jag ej får med andra gå, får jag väl ensam gå."

Gevär och ränsel fick han dock behålla, även han,
fick vara dräng, där man höll rast, soldat där striden brann;
men slåss och passa opp gick allt med samma jämna ståt,
och aldrig blev han kallad rädd, blott tokig mellanåt.

På återtåg var Sandels stadd, och ryssen trängde på;
man drog sig undan steg för steg längs stranden av en å.
Ett stycke fram på härens väg gick över ån en spång,
där stod en liten förpost nu, knappt tjugu man en gång.

Som den var sänd i ändamål att bota vägen blott,
låg den i ro, sen det var gjort, långt skild från hugg och skott,
tog för sig i en bondgård där allt vad den kunde få,
och lät Sven Duva passa opp, ty han var med också.

Men plötsligt blev det annat av, ty utför närmsta brant
i sporrsträck på en löddrig häst, kom Sandels' adjutant:
"Till bryggan, gossar", ropte han, "för Guds skull, i gevär!
Man sport, att en fientlig trupp vill över älven där."

"Och herre", talte han till dem, som förde folket an,
"riv bron, om ni det kan; om ej så slåss till sista man!
Armén är såld, om fienden här slipper i vår rygg.
Ni skall få hjälp, genralen själv han ilar hit, var trygg!"

Han flög tillbaka. Men till bron hann truppen knappast ned,
när högt på andra strandens vall en rysk pluton sig spred.
Den vidgades, den tätnade, den lade an, det small;
dess allra första salva ren blev åtta finnars fall.

Det var ej gott att dröja mer, man sviktade envar.
Ännu en åska, och man såg blott fem kamrater kvar.
Då lydde alla, när det ljöd: "gevär i hand, reträtt!"
Sven Duva blott tog miste han och fällde bajonett.

Än mer, hans svängning till reträtt gick och besatt på sned,
ty långt ifrån att dra sig bort, bröt han på spången ned.
Där stod han axelbred och styv, helt lugn på gammalt vis,
beredd att lära vem som helst sin bästa exercis.

Det dröjde heller länge ej, förrn han den visa fick,
ty bron sågs fylld av fiender i samma ögonblick.
De rände på, man efter man, men åt envar, som kom,
gavs höger-om och vänster-om, så att han damp tvärtom.

Att störta denna jätte ned var mer än arm förmått,
och ständigt var hans närmsta man hans skygd mot andras skott;
Dock djärvare blev fienden, ju mer hans hopp bedrogs;
då syntes Sandels med sin flock och såg hur Duva slogs.

"Bra, bra", han ropte, "bra, håll ut, min käcka gosse du,
släpp ingen djävul över bron, håll ut en stund ännu!
Det kan man kalla en soldat, så skall en finne slåss.
Fort, gossar, skynden till hans hjälp! Den där har räddat oss."

Tillintetgjort fann fienden sitt anfall innan kort,
den ryska truppen vände om och drog sig långsamt bort;
När allt var lugnt, satt Sandels av och kom till stranden ned
och frågte var den mannen fanns, som stod på bron och stred.

Man viste på Sven Duva då. Han hade kämpat ut,
han hade kämpat som en man, och striden, den var slut;
Han tycktes hava lagt sig nu att vila på sin lek,
väl icke mera trygg än förr, men mycket mera blek.

Och Sandels böjde då sig ned och såg den fallne an,
det var ej någon obekant, det var en välkänd man;
men under hjärtat, där han låg, var gräset färgat rött,
hans bröst var träffat av ett skott, han hade ren förblött.

"Den kulan visste hur den tog, det måste erkänt bli",
så talte generalen blott, "den visste mer än vi;
det lät hans panna bli i fred, ty den var klen och arm,
och höll sig till vad bättre var, hans ädla, tappra barm."

Och dessa ord de spriddes sen i hären vitt och brett,
och alla tyckte överallt, att Sandels talat rätt.
"Ty visst var tanken", mente man, "hos Duva knapp till mått;
ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott."

J L Runeberg:

Det var den tappre löjtnant Zidén

Det var den tappre löjtnant Zidén, 

han hade sin egen sed, 

för fronten ville han gå allen: 

"Framåt, mina vasagossar, 

nu gäller att hinna med!" 

Främst ville han gå var fara emot, 

hans folk fick trampa hans stråt. 

Gud nåde den, som var trög på fot, 

så snart löjtnanten ropat: 

"Hurra, mina män, framåt!" 

Så lärde han in på eget vis 

sin lilla käcka hop, 

fördrog ej trassel och exercis: 

"Tätt efter i fjäten, gossar", 

det var hans kommandorop. 

Och framåt såg han, han såg sig ej om, 

när så mot faran det bar. 

Hur tätt i spåren hans skara kom, 

det brukte han sällan varsna, 

förrn mitt i striden han var. 

Först då, när fiendens hop han nått 

och börjat hugga och slå, 

 då såg han efter, hur flinkt de gått, 

hans kära vasagossar, 

hur nära de voro uppå. 

Och hände då, att han kring sig fann 

sitt hela kompani, 

då var allt präktigt, då ropte han: 

"Hurra, det var flink manöver, 

nu äro vi herrar, vi." 

Men gick hans trupp, då han själv sprang fram, 

och kom han i strid förrn den: 

"Gud sig förbarme, en sådan skam! 

Nu hava de gått som paddor, 

nu blevo de efter igen." 

Han förde, då kriget först bröt ut, 

en trupp av femtio man; 

den hade smultit ihop till slut: 

med tjugu vasagossar 

stod nu i hären han. 

Men om med färre och om med fler, 

det gav han ej akt uppå, 

han följde sitt gamla krigsmaner: 

"Tätt efter i fjäten, bussar, 

nu gäller det fart, låt gå!" 

Det var i striden i Virta bro, 

den sista, där han var med; 

på ögonblicket sågs allt bero, 

Fahlander, Malm och Duncker, 

de bröto mot stranden ned. 

Där stod Tutschkoff med ett tusen man, 

sexhundra blott hade de. 

"I tre kolonner vi rycka fram", 

skrek överste Fahlander, 

"vem hinner främst av de tre?" 

De orden hörde löjtnant Zidén, 

vasserra, det märktes snart. 

"Framåt", så ropte han, "flinka ben, 

hurra, mina vasagossar, 

karl den, som i dag har fart!" 

Det var visst icke den första gång, 

han ropat till folket så, 

men aldrig hade i sådant språng, 

så blint han tillförne rusat 

mot fiendens hop som då. 

Förrn någon annan till anfall kom, 

tre djupa sår han fått. 

Då bröts hans kraft, och han såg sig om, 

såg efter, vad hjälp han hade, 

hur tappert hans bussar gått. 

Han sjönk till jorden, han såg och såg; 

det var som förtrollat, nej! 

Hans gamla korpral vid hans sida låg, 

hans enda vasagosse, 

de övriga såg han ej. 

Kolonnen kom, den kom helt när, 

han fäste på den sin blick: 

"Mitt folk skall väl finnas i hopen där?" 

Förgäves, han såg platt ingen, 

hans tålamod förgick. 

"Nu rycka de andra i seger fram, 

och de mina synas ej än. 

Gud sig förbarme, en sådan skam! 

Nu hava de gått som paddor, 

nu blevo de efter igen." 

Det hörde hans gamla korporal, 

slog döende ögat opp: 

"Håll in, herr löjtnant, med sådant tal, 

ej hövs att om skam här orda, 

ni förde en tapper tropp. 

Gud give att alla, som vi, ryckt an, 

då vore så mången ej fälld. 

Nu hava vi fallit till sista man, 

ty den främsta var vasaflocken, 

och på oss gav fienden eld. 

Ni såg, herr löjtnant, tillbaks ej mer, 

sen ni ropat en gång framåt; 

 men vi hörde er röst, och vi följde er, 

och förr blev ingen efter, 

än han stupat på ärans stråt." 

Då höjde löjtnanten ännu sin arm, 

där på blodiga sanden han satt, 

hans anlet sken, hans sårade barm 

steg högt i dödsminuten, 

han svängde sin slitna hatt: 

"Och föllo de alla för ädla sår, 

förrn någon dem sprang förbi, 

och voro de främst i sin löjtnants spår, 

hurra, det var flink manöver, 

nu dö vi som herrar, vi!"

Johan Ludvig Runeberg:

Fänrik Stål

Till flydda tider återgår 

min tanke än så gärna, 

mig vinkar från förflutna år 

så mången vänlig stjärna. 

Välan, vem följer nu mitt tåg 

till Näsijärvis dunkla våg? 

Jag lärde känna där en man, 

soldat för längesedan, 

nu ägde fänriks titel han, 

men lyckan var i nedan. 

Gud vet det, hur han kom en dag 

att bo i samma gård som jag. 

Jag såg mig då som en person 

med få, ja inga brister, 

jag var student, på kondition, 

och kallades magister; 

mitt "mensa" gav mig överflöd, 

den gamle åt på nåd sitt bröd. 

Jag rökte "Gävle vapen" jag 

och hade sjöskumspipa; 

den gamle skar av blad sitt slag, 

då han ej var i knipa. 

I sådant fall blev mossa blott 

hans nötta masurhuvuds lott.

O tid av guld, o liv blott tänt 

för nöjet och behagen, 

då man är ung och är student 

och har fullt opp för dagen 

och ingen annan sorg försökt, 

än att mustaschen växer trögt! 

Vad visste jag av andras nöd, 

jag blott min glädje kände; 

min arm var stark, min kind var röd, 

och alla pulsar brände. 

Jag var så yr, jag var så ung, 

och stolt som jag var ingen kung. 

Men fänrik Stål satt utan knot 

förgäten i sin koja; 

han sög sin rök, han knöt sin not 

och lät oss andra stoja. 

Vasserra, mot en sådan en 

vad man sig tyckte vara ren. 

Det var min höga lust att se 

den kantiga figuren, 

hans styva skick, hans anlete, 

hans rock, så ovant skuren, 

hans örnenäsa mest ändå 

med brillor utan skalmar på. 

Jag gick till gubben ofta ned 

 att gunstigt gyckel driva. 

Det var min fröjd, när han blev vred 

och kom sitt nät att riva, 

då jag fick nålen ur hans hand 

och knöt en lycka falskt ibland. 

Han sprang då ofta upp burdus 

och drev mig utom knuten; 

ett vänligt ord, en doft kardus, 

och fred var åter sluten. 

Jag kom igen, som förr jag kom, 

och gjorde samma narri om. 

Att även gubben haft sin dag, 

då han var ung i världen, 

att han gått flera steg än jag 

och prövat mer på färden, 

var jag för höglärd att förstå, 

det kom ej för min tanke då; 

ej att han stått med svärd i hand 

och glad sitt hjärtblod givit 

för detta samma fosterland, 

som nu så kärt mig blivit. 

Jag var så yr, jag var så ung, 

han fänrik var, jag mer än kung. 

Men hur det hände sig en gång, 

fann jag mig mätt av ruset. 

Det vinter var, min dag blev lång, 

fast den var kort till ljuset; 

det var så ovant mot förut, 

jag ville aldrig få den slut. 

Jag tog den första bok, jag fann, 

blott för att döda tiden, 

det var en skrift av onämnd man 

om sista finska striden; 

den låg där häftad, som på nåd, 

bland husets bundna bokförråd. 

Jag tog den på mitt rum och satt 

och bläddrade i bladen, 

jag vet ej, hur jag så fick fatt 

på Savolaks-brigaden, 

jag läste en rad, läste två, 

mitt hjärta började att slå. 

Jag såg ett folk, som kunde allt, 

blott ej sin ära svika, 

jag såg en här, som frös och svalt 

och segrade tillika; 

mitt öga flög från blad till blad, 

jag velat kyssa varje rad. 

I farans stund, i stridens brand 

vad mod hos denna skara! 

Hur kunde, arma fosterland, 

du dock så älskat vara, 

en kärlek få, så skön, så stark, 

av dem du närt med bröd av bark! 

Min tanke genom rymder lopp, 

som förr den aldrig spanat, 

ett liv gick för mitt hjärta opp, 

vars tjusning det ej anat, 

 min dag flög som på vingar bort, 

 o, vad min bok mig syntes kort! 

Den slöts, och kvällen likaså, 

dock glödde än min låga, 

jag fann så mycket återstå 

att forska om och fråga, 

så många dunkla föremål. 

Jag gick till gamle fänrik Stål. 

Han satt på samma plats som förr 

och samma syssla skötte. 

Jag såg, att ren i stugans dörr 

en missnöjd blick mig mötte; 

det var, som om han frågt därvid: 

får man ej ens till natten frid? 

Men annat var det nu med mig, 

jag kom med ändrat sinne: 

"Jag läst om Finlands sista krig, 

och även jag är finne. 

Min håg blev tänd att höra mer, 

kanhända får jag det av er?" 

Så var min hälsning. Gubben såg 

förvånad upp från noten, 

en glans uti hans öga låg, 

som om han stått för roten: 

"Jo, därom kan jag ge besked, 

om herrn så vill, ty jag var med." 

Jag satte mig på sängens halm, 

han började berätta 

om Dunckers eld, om kapten Malm, 

om mången bragd för detta; 

hans blick blev ljus, hans panna klar, 

jag glömmer ej, hur skön han var. 

Han sett så mången blodig dag, 

så många faror delat, 

ej segrar blott, men nederlag, 

vars sår ej tid har helat; 

så mycket, som ren världen glömt, 

låg i hans trogna minne gömt. 

Jag satt där tyst och hörde på, 

och intet ord förspilldes, 

och natten hunnit halvt förgå,

när jag från honom skildes; 

han följde mig till tröskelns rand 

och tryckte glatt min bjudna hand. 

Sen sågs han aldrig mera nöjd, 

om han ej mig fick skåda; 

vi delte sorg, vi delte fröjd, 

vi rökte vapnet båda. 

Nu var han gammal, jag var ung, 

jag blott student, han mer än kung. 

De sägner, här i sång jag satt, 

från gubbens läpp de stamma, 

jag hört dem mången stilla natt 

vid pärtans matta flamma. 

De tala några enkla ord, 

tag mot dem, dyra fosterjord!

Johan Ludvig Runeberg:

Odalbonden

Å bergig ås, där står mitt hus,
högt över skog och sjö.
Där såg jag första dagens ljus,
och där vill jag ock dö.

Må ho, som vill, gå kring världens rund:
vare herre och dräng den det kan!
Men jag står helst på min egen grund
och är helst min egen man.

Mig lockar icke ärans namn.
Hon bor dock i mitt bröst.
Min skörd ej gror i ryktets famn.
Jag skär den lugn var höst.

Den jorden behärskar har tusende ben
och väl tusende armar därtill.
Men svårt är dem röra — min arm är ej sen
att föra ut, vad jag vill.

Jag tror ej böljans falska lopp,
som far förutan ro.
Den fasta jord, hon är mitt hopp,
hon visar evig tro.

Hon närer mig ur sin hulda barm
den tid, som mig ödet gav.
Hon fattar mig säkert, hon håller mig varm,
då jag dör, uti djupan grav.

Ej buller älskar jag och bång.
Vad stort sker, det sker tyst.
Snart märks ej spår av stormens gång,
av blixten, sen den lyst.

Men tyst lägger tiden stund till stund,
och du täljer dock icke hans dar.
Och tyst flyter böljan i havets grund;
fast regnbäcken skrålande far.

Så går ock jag en stilla stig:
man spör om mig ej stort.
Och mina bröder likna mig,
var en uppå sin ort.

Vi reda för landet den närande saft.
Vi föda det — brödet är vårt.
Av oss har det hälsa, av oss har det kraft,
och blöder det — blodet är vårt.

Var plåga har sitt skri för sig,
men hälsan tiger still;
därför man talar ej om mig,
som vore jag ej till.

De väldige härar med skri och med dån
slå riken och byar omkull;
tyst bygga dem bonden och hans son,
som så i blodbestänkt mull.

Mig mycken lärdom ej är tung,
jag vet blott, var är mitt.
Vad rätt är, ger jag Gud och kung
och njuter resten fritt.

De lärde, de rike, de bråka sitt vett
att röna, vars rätt som är god.
Mig ren är den rätt, som man värvt med sin svett
och som man värjt med sitt blod.

Jag går ej stadigt stugan kring;
ty blir mig hågen varm,
jag vandrar upp till Svea ting
med skölden på min arm.

Med mång' ord talar vår lagman ej
för kungen i allmän sak.
Men kraftigt är allmogens ja eller nej
under vapnens skallande brak.

Och om till krig man uppbåd ger,
så gå vi man ur gård:
där kungen ställer sitt banér,
där drabbar striden hård.

För älskade panten i moders famn,
för fäder, för hem vi slåss.
Och känner ej ryktet vårt dunkla namn,
Sveakonungar känna oss.

— — —

Så sjunger glatt vid sprakande spis
i den kalla vinterkväll
den gamle man uppå bondevis
med söner sin' i sitt tjäll.

Han sitter och täljer sin ålders stav.
Må hans ätt ej i Sverige se slut!
Väl bondens minne sänks uti grav;
men hans verk varar tiden ut.

E G Geijer:

Värnamo marknad

Vid Värnamo på marknaden

en aftonstund det var,
då Per och Kersti bytte ring
som troget fästepar;
sen skildes de att taga tjänst,
envar med mod och hopp.
»Om sex år ses vi här igen» --
så hade de gjort opp.

Och Per han kom till kyrkherrgåln.
Fastän hans tjänst var sträng,
så slapp han att gå ut som knekt --
man tar ej prästens dräng;
och Kersti hos befallningsmans
fick sköta plog och harv,
som blivit kvinnfolksgöra nu
i Carols tidevarv.

I sina träskor gingo de
den tunga mödans stråt
och rörde aldrig av sin lön
en enda kronans plåt.
»Om sex år», så det hette jämt,
»då blir det annat slag,
så ha vi sparat samman nog
att bygga hjonelag.»

Och tiden skred med snäckans fjät
evinnerligen lång,
på många månader ibland
de tu knappt mötts en gång.
För dans och lek var ingen böjd
i dessa sorgens år,
men efter väntans mulna tid
vart sjätte gången vår.

Av ljuvlig oro brunno då
båd' ungersven och mö,
från alla hagar kom en doft,
det glittrade på sjö.
Utav ett vårregn tvagen nyss
den späda grönskan log,
och göken gol för fästefolk
långt hän i dunkel skog.

Den arma svenska jorden nu
sig gjorde riktigt grann
och sken som utur tårar upp
till lust för fattigman
och strödde glada färgers prål
längs varje dikesvall, 

liksom i vintras aldrig smällt
ett skott vid Fredrikshall.

Vid Värnamo på marknaden
de möte stämt, de två,
bland magra stutar var ej svårt
varann att hitta på;
med rörelse och köpenskap
det jämmerligt gått ned,
fastän det sports, att herrarne
snart skulle göra fred.

Men prästgårds-Per han hade mynt
och var så morsk och käck,
och slantar hade Kersti ock
uti sin kjortelsäck.
Med ögon strålande av fröjd
de satt sig i en vrå
och klingade med pengarna
och viskade som så:

»Nu, vännen lilla» -- sade Per --
Ȋr jag min egen karl
och kan ta upp ur ödesmål
det torpet efter far.
Med nitti daler fick jag ut
min lön i kyrkherrgåln --»
»Och jag har sexti», Kersti sad',
»då står man sig i Småln.»

»Men hör du, Per» -- från Kerstis drag
här leendet försvann --
»den sortens pengar, som vi fått,
jag aldrig lika kan.
Det kallas nödmynt, säger folk,
och det är visst och sant,
det kostat nöd att skrapa hop
den styvern slant för slant.

Men det är bara koppar, Per --
med Görtzens gudar på
och namn, som ingen kristen själ
kan lära sig förstå.
Jag vore nöjd, om pengarna
blott bure kungens bild --
tänk, Per, om smulan, som vi ha,
rakt skulle gå förspilld!»

»En stolla är du, Kersti lill'!
Mig klockarn bättre lärt:
Det är den höga kronans mynt
och guld och silver värt;
och denne krigsman, som du ser,
med lejonet bredvid,
så flink och färdig, är kung Karl,
just som han drog i strid.

Nog är det rätta pengar, du,
det bar ej någon nöd!
Ej kronan tar med svek och list
från fattigman hans bröd.
Kom nu, så gå vi gladeligt
att köpa till vårt bo
båd' slev och gryta, tösen min,
och först och sist en ko.»

I marknadsbråket vandrade 

de tu med muntert mod
och tittade och prutade
på allt från bod till bod.
Då skar igenom folkets sorl
en röst av välkänt ljud...
Hos Per och Kersti klack det till --
här kommo onda bud.

I rock av blanka knappar prydd,
med ämbetsnäsa röd
och stämma barsk klev länsman fram
och allmän tystnad bjöd.
Han öppnade ett tryckt plakat,
och hastigt runt omkring
slöt sig med häpna anletsdrag
en stum åhörarring.

Det var med alldenstund, ithy
och mer av samma sort
ett kungligt brev, där meningen
så kunde fattas kort,
att kopparbiten, som i går
för daler gått och gällt,
numera gällde ingenting --
och så var det beställt.

Så gruvlig dom i förstone
ej Kersti fullt förstod:
»I nåder slöts ju skrivelsen,
och drottningen är god!»
Men Per, som stod där blek, begrep
omsider denna nåd:
»Ack nej, du Kersti, stackars tös,
här finns ej någon råd.» --

Vid Värnamo på marknaden
det var en aftonstund,
där vandrade ett fästepar
med sorg i hjärtegrund.
Med bittert löje Per såg fly
sin fagra lyckodröm,
och bakom randig förklädssnibb
flöt Kerstis tåreström.

De satte sig bland blommorna
på daggig åkerren,
bak fjärran skogar dunkelblå
sjönk kvällens rosensken.
Emellan tallar steg en rök
ifrån ett litet hem --
ack, hoppet om en egen härd
var slocknat ut för dem!

Det suckade så tungt i norr --
det var en sorgegök,
och djupare i förkläts famn
då Kerstis huvud dök.
Så månget bröst i Sveriges land
hans dubbelsuck förstod:
Den ena tonen sade sorg,
den andra tålamod.

Den starke Per han lindade
om hennes liv sin arm,
och veka ord sig bröto fram
ur svallet av hans harm.
Så mild som månen över sjön,
kom trösten till hans brud:
»Och finns för oss ej lag och rätt,
så finns dock Herren Gud!

Vi ha ju hälsan, hurtigt mod
och raska armar tu
och börja bara om igen,
det är ej värre, du.
Vi ta oss tjänst, så får det bli.
Tills glatt en annan vår
vi sätta bo och köpa kon,
som ej vart köpt i år.»

Han talte många andra ord
av kraft och bergfast hopp,
och Kersti mellan tårarna
såg ur sitt förklä opp
och frågade med ögat ljust
av kärlek och av tro:
»Så råkas vi om sex år då
på nytt vid Värnamo?» 

Stenbocks kurir

Är det den vilde jägarn,

som sätter av i sträck?
Ur stugan tittar bonden
med undran och med skräck.
En mörkblå ryttarkappa
som i en blixt han ser,
pistoler, älghudskyller --
en kronans officer.

Stortidender för visso
den för, som har så brått.
»Gud hjälpe oss, med dansken
har säkert slaget stått!»
En ängslig fråga, vågad
av gamle fader Lars,
bak den försvunne ryttarn
i tomma rymden bars.

Han redan är långt borta
liksom en skjuten pil,
ännu i natt han hinner
väl några goda mil.
Ej ro, ej rast, ej vila,
så heter hans paroll,
och efter honom stupat
en häst för varje håll.

Av Skånes våta lera
hans dräkt är fullbestänkt,
ur Smålands gråstenshällar
hans fåle gnistor sprängt,
På Roxens tärda isar
han nyss för livet stritt,
bland Sörmlands hala backar
nu brusar fram hans ritt.

Den forne nummerhästen,
av skum och blod betäckt,
tycks gripen av en iver
med ryttarens i släkt.
Han också stått i ledet
och offrar glad sin hud
för att i morgon bära
till Stockholm Stenbocks bud.

Ja, vissten I det bara,
i Sveriges spridda tjäll,
där bön om seger sändes
med psalmen upp i kväll!
I djupt försagda hjärtan,
ja, anaden blott I,
vad dessa hovar sade,
som dånade förbi!

För första gång på länge
göt marssol ut sitt gull
på Stockholms stad, då vakten
fick brått vid Södertull.
»Kurir ifrån grev Stenbock!»
Upp flyger bommens slå
för ryttaren och hästen, 

halvdöda båda två.

Vid Slussen störtar skymmeln,
han mäktar icke mer.
Till fots den trötte krigarn
till slottet sig beger.
För kungahuset har han
ett krutröksvärtat brev,
som generalen lutad
mot sadelknappen skrev.

I borgen, byggd av Wrangel 

på Riddarholmens ö,
med flygeltornens rundlar
vid strand av Mälarsjö,
fru Hedvig Eleonora,
den höga ättemor,
ett stöd för Karlar trenne,
i sorg och oro bor.

Hur har i ångest fordom
hon vakat mången stund,
då maken stred vid Warschau,
då sonen stred vid Lund!
Sist ljöd i hennes öra
Pultavas dunderskall;
Det bud, härnäst hon väntar,
kan vara Sveriges fall.

I sitt gemak hon sitter, 

den gamla drottning god,
sondottern, stolts Ulrika,
står stel liksom en stod.
Ett enda ord ej kommer
från pfalsisk underläpp,
och hela hovet tiger,
man hör blott urets knäpp.

Men vilket sorl i trappan!
Nu dörr på dörr slås opp.
Fontanger och peruker
en viskning genomlopp.
En kammarsven förkunnar:
»Kurirn, ers majestät!»
Med vördnad träder hovet
tillbaka några fjät.

Av två drabanter ledes
en halvt avsvimmad man,
i tunga ryttarstövlar
med möda vacklar han.
Vart steg på golvet lämnar
ett spår av Sveriges jord.
Han bjuder till att tala --
då tryta sans och ord.

Med lugn på skrynklig panna
men dödsblek som en hamn,
den ädla fru sig reser
tr kronprydd länstols famn.
»Sitt, herr kornett!» hon säger,
Och hovet skåda får
en syn förutan like:
han sitter, och hon står!

Hon vinkar -- och in bäres
en mäktig dryckesmugg,
där hög i drivet silver
kung Karl ses skifta hugg.
Det renska vinet pärlar
vid kannans blanka rand;
hon räcker den åt krigarn
med stark, fast åldrad hand.

»Som brav soldat, det ser jag,
er plikt I redligt fyllt,
av mig och av oss alla
I tacksamket förskyllt.
Tag detta som ett minne --
drick först er konungs skål
och låt oss sedan höra
er sändnings föremål!»

Hans läppar knappast fuktats
av druvans gyllne blod,
förrn till hans kinder strömmar
ånyo livets flod.
Han stiger upp, gör ställning --
Till alla svenska bröst
når lik en ängels stämma
den enkle krigarns röst.

»Den sista februari
vi med den Högstes makt
vid Hälsingborg i drabbning
vår ovän nederlagt.
Vi ha troféer, fångar
i flera tusental,
som närmare här skriver
vår tappre general.»

Den gamla Karlamodren
i tårar strålar blid:
»Nu låt Din tjänarinna
få fara hem med frid!»
Bland snyftningar av glädje,
i högljudd jubelkor,
Prinsessans anlet ljusnar,
hon liknar då sin bror. --

Därutanför kring slottet
ren mängden böljar tät,
»Victoria!» och »Stenbock!»
det som ett tordön lät.
»Som Gideon han fäktat,
den riksens trogne jarl!
Nu bytes sorg i lycka,
nu få vi hem kung Karl!»

Allt djupare på torget
sig skockar folkets hop.
»Vi vilja se kuriren!»
så hörs ett allmänt rop.
När borgens port upplåtes
och äntligen han röjs,
av hundra armar fattad,
i luften strax han höjs.

En storm av frågor susar
i samma andedrag,
Envar vill veta mera
om denna stora dag,
Där spörjes mer än tio
att svara på förmått,
om Burensköld och Dücker
och om »geschwinda skott».

Och han, som budet bragte,
det gäller honom ock.
Man kyssa vill hans händer
och röra vid hans rock.
Är det en härlig seger,
vars make icke sports,
en sådan ritt ej heller
i mannaminne gjorts.

Från arsenalen dundrar
med jämna mellanrum
den åska, vilken världen
för alltid trodde stum.
Och alla hjässor blottas,
då segerfröjdens tolk,
s:t Gertruds klockspel, ringer:
»Nu tacker Gud allt folk!» 

Olof Rudbeck

Olaus Rudbeck, så kallades han, 

de lärde herrarnes överman, 

en bjässe på Uppsalaslätten. 

I katedralen båd' kor och valv 

av genljud skalv, 

när han tog upp psalmen, den väldige jätten. 

Vid Fyris bragte han allt å ban. 

Vad göras skulle, han gjorde i sta'n 

som lärosätets kurator, 

och vivat ljöd från de ungas led, 

varhelst han skred, 

den höga gestalten, på leriga gator. 

Och kom han på fädernas samlingsrum, 

som skeppet bland vikande böljeskum 

han gick mellan böjda hjässor, 

med viljekraftens och snillets rätt, 

som den där lätt 

i var fakultet kunde dugt till professor. 

Som medikus var det, han först steg opp, 

och lymfans gångar i mänskans kropp 

han blottat för vetenskapen; 

stred om sin upptäckt mot Bartholin 

på vred latin, 

som Karl emot Fredrik med ljungande vapen. 

För allt han räckte -- han delte vård 

åt vettets växt i Atenes gård 

och liljans örtesängar. 

I toner ändades mödans dag -- 

i sångmörs lag 

den vilande Herkules lekte på strängar. 

Så hade han sysslat med många ting; 

med rastlös tanke, som irrat kring 

att pejla, forska och fråga, 

fick samlad hela sin spridda glöd, 

som sken och sjöd, 

till sist i en allt behärskande låga. 

Den hette Sverige. Du nya tid, 

som hånar hans drömmar, glöm ej därvid, 

att namnets klang var en annan, 

då än från Leipzigs och Warschaus dar 

den minste bar 

av gloria liksom ett skimmer på pannan. 

Den svenske studenten i sliten dräkt 

bland fina främlingar trädde käckt 

till tysk och holländsk kateder. 

Ett enda ord gjorde grinarn stum -- 

Romanus sum! 

På yppersta bänken slog svensken sig neder. 

Och svensk var Rudbeck som ingen mer. 

Det gamla landet, där mången ser 

ett bördornas karga rike, 

för honom var det bland snö och is 

ett paradis 

med mjölk och med honung, ett land utan like: 

Det forna Atlantis med dygd och mod, 

där människosläktets vagga stod, 

ett urhem för ljus och bildning, 

där hugstore siare vuxo opp 

vid Fyris' lopp, 

då Hellas ännu låg i natt och förvildning; 

En bägare, bräddad av styrkans mjöd, 

som svämmande gjutit sitt överflöd 

av cimbrer och göter kring världen -- 

från dem och till Lützens blå brigad 

vad ändlös rad, 

som Svitiod sänt ut på den strålande färden! 

Så svärmaren skapade efter hand 

berusad av drömmen om sagans land, 

ett kaos av dårskap och snille, 

en bild av Manhem så fram han bar, 

ej som det var, 

men så som den blindaste kärlek det ville. 

En skatt för lekman liksom för klerk, 

på hyllan tronade Rudbecks verk 

hos bibeln med silverknäppen. 

Det lästes av konung och karolin, 

och bifallsmin 

om smala mustascherna spelte på läppen. 

Och folket jublande gick i god 

för diktens sanning -- det kostat blod 

att träda drömmen för nära. 

Ett nyktert tvivel, om viskat blott, 

var högmålsbrott 

mot svears och göters uråldriga ära. 

Ty varför tvivla? Med Karls drabant 

Starkodders minne vart åter sant 

vid Narva, i blixt och dunder, 

och fabelns härlighet gick igen 

i kunglig sven, 

vid aderton år ren en saga, ett under. 

Nu Rudbeck själv var gammal och grå, 

men rak och oböjd han stod ändå 

i aftonens tynande dagrar, 

och fläkten, som lekte kring gubbens kind, 

var segervind 

helt varm ifrån söder med dofter av lagrar. 

Än majestätisk han skred som förr 

vid orgelbrus genom domens dörr, 

han skred bland de stores grifter. 

För honom templet tillsammans band 

hans Gud, hans land, 

hans tro och hans älskade hjältars bedrifter. 

Och stum därute han kunde stå 

och se dess torn i det matta blå 

med kvällsol på koppartinne, 

som ginge hans tankar kring minnets hem 

på vakt för dem, 

som slumrat från bragder i marmorn därinne. 

Själv var han ej färdig att söka frid; 

uti hans Atland, hans levnads id, 

det fattades ännu mycket. 

Av hans berömmelses monument, 

i bild och pränt, 

där lågo än delar och väntade trycket. 

Så satt han en afton vid egen härd 

bland hopade skatter ur forntidsvärld, 

klenoder för själ och öga. 

I handskrift verket låg helt tillreds -- 

han var till freds! 

allt annat i livet betydde nu föga. 

Men tyst -- ett anskri, ett väktarrop! 

Med brådskande fötter en uppskrämd hop 

utefter gatan hörs trampa. 

Ett eldsken ger dag åt det mörka hus, 

och i dess ljus 

förlorar sig skimret av forskarens lampa. 

Se, lågan växer -- med prasslande brak 

hon föres av vinden från tak till tak, 

i kojor näring hon finner. 

Det är ej nu några gårdar mer, 

ej ett kvarter, 

nej, jämmer och skräck, det är staden, som brinner. 

Det härliga templet i götisk prakt 

än bryter den rasande brandens makt,

en klippö i hav av lågor. 

som nödrop sänder det klockors skall 

kring Fyrisvall, 

kring dagsljusa slätter och rodnande vågor. 

Ren slicka flammor båd' torn och skepp. 

Vem vrider rovet ur härjarns grepp? 

Vem djärves att livet våga? 

Vem tar befäl över rådvill här? 

Det Rudbeck är, 

den starke, som låga kan sätta mot låga. 

På Gustavianum, i brandens tjut, 

sin post han valde -- här höll han ut, 

fast hettan glödgade plåten. 

han ledde försvaret med fältherrblick 

och hjälteskick, 

så själve kung Karl skulle varit belåten. 

En klagan höjdes ur folkets brus: 

»I Svartbäcken brinner professorns hus!» 

Hans stämma med tordönsstyrka 

ljöd klar tillbaka ur rök och kvalm, 

som förr hans psalm: 

»Mitt hus kan få brinna men icke min kyrka!» 

Hon brann icke heller. Han seger vann 

i strid med härjaren man mot man 

att minnenas tempel värja. 

Den väldiga stommen stod oskadd kvar, 

fastän dess par 

av prunkande spiror ej stått till att bärga. 

Men så var ock segrarens styrka slut. 

Ur Gustavianum han fördes ut 

med svedda kläder och lockar, 

en bruten gubbe med slocknad röst 

i kraftlöst bröst,

han bars bland ruiner och kolande stockar. 

Åt sidan hopen steg vördnadsfull, 

då till en koja vid Svartbäckstull 

sin kosa nu tåget styrde. 

På vägen Rudbeck fick se sitt bus --

en hög av grus! 

I askan av Atland än gnistorna yrde. 

Hans levnads gärning var ett fragment, 

hans ryktes tempel till stoft var bränt, 

Atlantikan kom till korta. 

Det svällde en tår bak hans ögonlock; 

han log ändock -- 

den flyktiga skymten av svaghet var borta. 

Han lyfte sitt huvud, han såg sig kring, 

han fann sig i sina studenters ring, 

på trofasta armar bäddad. 

Hans läppar viskande rörde sig: 

»Stor sak med mig! 

men kyrkan, den riksens klenod, hon är räddad. 

Mitt eget verk det är grus och mull, 

men Sverige, det vet jag, slås ej omkull, 

och därför jag tryggt kan flytta. 

Om blott min kärlek -- jag har ej mer -- 

står upp i er, 

så har gamle Rudbeck dock levat till nytta.» 

Välsignande sträckte han ut sin hand: 

»Gud skydde Carolus och vårt land, 

och, gossar, farväl med eder!» 

I dörren ännu han avsked bjöd, 

och vivat ljöd, 

men sakta, helt sakta, ur vikande leder. 

C Snoilsky: