Varningen

Trött, på min stav mig stödjande, stod jag och såg på min skugga, 

som, allt mera förlängd, viste hur dagen förled. 

Plötsligt for mig förbi en ryttare. Hästen var kolsvart; 

men mot solen, som sjönk, blänkte hans bleka gestalt. 

Häpen att känna igen benranglet med lian i handen, 

hörde jag honom, med den vinkande, ropa: härnäst. 

Måtte du ej, med missförstånd av det varnande ordet, 

tänka från dag till dag: bättra mig vill jag härnäst. 

Se på ditt timglas, märk, har ett sandkorn följer ett annat,

mellan härnäst och nu visa mig skillnaden där! 

Nu är det tid, det säger dig nu den svängande pendeln: 

nästa minut kanske hör du ej mera dess knäpp. 

Nu, och så länge du nu kan säga, i dag och i morgon, 

tänk på din skuld och den nåd, Herren dig bjuder ännu.

 F M Franzén:

Tillägg till Dumboms leverne

«Också i Metaphysican 

var Dumbom en förfärlig bjässe; 

ty det var han, som skillnan fann 

emellan esse och non esse.» 

Men nu hans ära är förbi 

då av en ny filosofi 

den skillnaden tillintetgöres: 

Ja, som det hit från Tyskland höres, 

har nu den stora upptäckt skett, 

att Seyn och Nichtseyn äro ett. 

Så långt har tidens vishet hunnit, 

att allt blir blott en abstraktion 

i politik som religion. 

När så för hennes blick försvunnit 

allt, som är till, vad blir väl kvar? 

Blott hon, som det bevisat har.

 F M Franzén:

Vilkendera?

Tiden är stark som en ilande ström, ombytlig som vinden. 

Vilkendera förstår bättre begagna dess makt, 

den beräknande man, som ställt sin kvarn på en bergshöjd, 

där han den vänder med hast efter som vädret sig vänt, 

eller hans granne, som rest mot forsen en damm och dess böljor 

tvingar att driva omkring hjulen, som mala hans säd?

Glad åt mitt nya poëm

Glad åt mitt nya poëm jag det viste åt granskande vänner.
Vad den ena berömt ville den andra ha bort.
Slutligen fann jag det likt en säng, där rensande händer
rycka med ogräs opp stånd av det ädlaste frö.

 F M Franzén:

Araben

«Ack! ser ni min hingst!» så sjöng han och red
på den sandiga hed;
«hur stolt han mig bär, det går som i dans!
Sin herre han känner
och lyder hans tygel, men också blott hans.
Som vingar han öronen spänner
och ilar, i lopp en gazell,
så lätt och så snäll.

Se, skarpt är mitt svärd, och blank min pistol!
Se, mot aftonens sol
hur det glänser det bälte av silver jag bär! —
Då min älskade flicka
får se mig vid brunnen bland palmerna där,
hur hjärtat på henne skall picka,
som duvans, då höken sin klo
har spänt i dess bo.

Då tystar hon hunden och smyger sig ut:
ser omkring sig förut.
Än sen om av spejande fadern vi ses?
Då flickan jag svingar
i sadeln till mig, må han ropa sig hes.
Min springare far som med vingar.
Och stjärnorna ned på oss se,
lyckönska och le.»


F M Franzén:

Till en lesbisk flicka

(Efter SAPPHO [från min ungdom].)

Lycklig den yngling -- till Olympens gudar
syns han mig upplyft --, som dig gent emot får
sitta helt när dig, med sin blick på dig blott
          fäst och på dig blott

lyssnande se, hur dina söta läppar
öppna sin rosknopp; och du ler så kysstäckt.
Grymma! så blev här i mitt hjärta väckt, ack!
          eviga oron.

Vid din åsyn med ett band på tungan
stelnar jag maktlös; genom alla ådror
sipprar en eldström; mina öron susa;
          kring mig är allt natt.

Strax med en darrning överfar en iskall
svett mig. Till likhet med det vissna lövet
bleknar jag andlös; och jag tycks för evigt
          sjunka i jorden. 

I aftonstunden

1. 

Bort på den väg man ej kommer igen så många ha farit, 

dem jag har älskat. Dess mer 

skattar jag dem, jag har kvar. 

2. 

Medan jag väntar det smällande bud från den pustande draken, 

som mig kallar till havs, 

gläds jag, med uret i hand, 

att få njuta ännu en stund med de kära, mig omge, 

tills jag skall säga farväl — 

dock ej för evigt farväl. 

3. 

Fast mitt huvud är böjt mot graven, som öppnar sitt sköte, 

kan jag ännu, vad fröjd! 

lyfta åt himlen min blick. 

4. 

Även på jorden ser jag ännu det sköna i blomstren, 

ser det i brodden, vars spets 

pryds med juveler av dagg. 

5. 

Aftonen skymmer alltren: dock än i de purprade molnen 

speglar sig dagen, som flyr, 

leende än i sin flykt.

F M Franzén:

Modi morales

Stolt på en luftig tron, av egen svikt blott buren, 

satt kung Imperativ, och sade: jag är jag. 

Ej en vasall blott av naturen, 

jag skapar själv mitt rike och min lag. 

Lyd! är mitt envåldsbud, som ingen skillnad lider 

på rum, personer eller tider. 

Lyd, säger jag till människan, 

till varje tänkbar ande: lyde han! 

Erfarenheten kom med sina trenne söner: 

Indikativ, som tror på det han röner; 

och Optativ, som, vad han ej i dag 

kan nå, i morgon hoppas hinna: 

samt Konjunktiv, som älskande och svag 

ett stöd vill ge, ett stöd vill vinna. 

Med ödmjukhet och mildhet i sin ton, 

hon trädde fram och sade: «Bjud, regera, 

förnuftets frie son: din höga himlatron 

min ätt, i stoftet född, skall ej bestorma mera. 

Men till ministrar av din lag, 

o konung, mina söner tag! 

Vad! om du säger: lyd! och ingen skulle svara: 

Jag lyder, eller ens: jag må, jag skall, jag skulle lydig vara! 

Vart månde utan dem din stolta spira nå? 

Vad kunde utan dig allt deras nit förmå? 

Gör du den lag, som de uppfylla. 

Blott i ditt namn skall deras insikt rå, 

och folket, styrt av dem, skall dig allena hylla. 

«För övrigt glömmen ej, att under allt ert kiv, 

I ären samme faders söner; 

med dina bud, med deras råd och böner, 

beron I alle blott av Gud: Infinitiv.»

Lycksökaren

»Nej, att från dag till dag med samma plikt mig möda, 

lik plöjarn i sitt ok, förnöjd med avmätt föda: 

det ägnar ej min själ, som flyr från jordens bryn. 

Må medelmåttans barn den sälla skuggan prisa: 

jag längtar att mig visa 

bland örnarne i skyn.» 

Välan! ditt högmod går att, krypande i fjätet 

av det förnäma släp, som följer majestätet, 

var dag en offerbild i maktens förmak stå. 

Vad! till en skugga blott du vill dig själv förlora, 

och trampas av de stora, 

att bland dem synas få? 

Vad seger! då till slut, av nådigt delta miner, 

i dem, förgäves höljt, föraktet genomskiner, 

en lönar även dig för hundra morgnars språng. 

Än mer, då av en vink, du närmas till ett öra, 

som ville spejarn höra 

och smickrarn på en gång. 

Olycklige, förledd att bäggedera bliva, 

du gläds att ej blott ses, men få allt högre kliva 

vid fingret, som i mjugg den mäktige dig ger. 

Men på vad slipprig höjd står ej hans egen lycka! 

Ett vindkast den kan rycka, 

och din tillika, ner. 

Till stämplarn av hans fall du löper nu? - Nej, stanna 

i skuggan, dit du föll, med handen för din panna. 

Där lägg den på ditt bröst och trots åt lyckan bjud; 

arbeta, fri och lugn, och känn dig mänska vorden, 

då du får bröd av jorden 

och ber om nåd blott Gud. 

Säll den, i dalen gömd, ej kröp på höjdens halka! — 

Dock böj dig för det träd, som ger dig skygd och svalka. 

Var ej för stolt därtill: det är förtjänstens rätt. 

Från lismarn lika skiljd och från den orm, som sticker, 

ej mer i hån, än smicker, 

den fries ära sätt. 

Misskänn ej, för hans börd, den ädle och den vise; 

och snillet, trots dess rang, ditt sanna offer prise! 

Men skrik ej, om en stor ditt värde översåg. 

Stå upprätt som en man och se, med harmfritt öga, 

de höga mindre höga, 

då du är mindre låg.

 F M Franzén:

Berget och dalen

«Varför är du så hög och jag så låg?» 
brast dalen ut och upp åt berget såg; 
«Vad har du väl att dig förhäva över? 
Ej ens så mycket ved, som byn behöver, 
ge dina magra mossbelupna träd, 
då jag förser den så med hö som säd.» 

«Vem», svarte berget, «ger dig skygd mot Norden? 
Vem gjuter källan i ditt sköte ner, 
där hon ifrån en bäck en å är vorden, 
som dig så fruktbarhet som skönhet ger 
och med sitt strömfall även mal den gröda, 
vars skylar kröner dina söners möda? 
Men kunde jag väl det, om över dig 
Han, som oss båda ställt, ej upphöjt mig? 
        För övrigt att oss båda spara 
        ett fåfängt kiv i långa tal, 
        så borde jag helt enkelt svara, 
        att jag är berg och du är dal.» 

F M Franzén:

Räven och storken

En gång bjöd på litet mat 
Platta Snillet det Förspända. 
Tunna soppor, låga fat! 
Värden läppjar; gästen flat, 
doppar fåfängt näbbens ända. 

Det Förspända till sitt hus 
bjöd det Platta andra dagen. 
Kryddat vin i höga krus! 
Värden pimplar sig till rus; 
gästen fryser, tom i magen.

Den store

Ifrån fransyskan. 

Ett barn stod på ett bord och tyckte om sig där 

och sade: «jag är stor». «Men», hördes någon svara, 

«stig ner: få se hur stor du är!» 

Vem kunde väl det barnet vara? 

Säg du, som från din höjd av rikedom och rang 

ser ner på ringa dygd och obelönt talang!

F M Franzén:

Hönsen och staren

«Himlen faller på oss, höna lilla!» 

sade tuppen till sin fina fru. 

«Huru så, min egen söta du?» 

«Hör du inte, hur han hotar illa, 

hur han brakar till!» — «Ja, Herre Gud! 

det ha vi för våra synder, gubbe! 

Kom nu bort, och aldrig mera tubbe 

du mig hit. Nej aldrig mot förbud 

rör jag mer ett frö.» — Och nu ur trägårn 

blev ett språng, ett flaxande åt fägårn. 

«Höns! för er, för era synders skull, 

ramlar fästet, falla sol och stjärnor!» 

Så i fönstret log, av högmod full, 

staren, filosof bland kycklinghjärnor. 

Men i hast förändrades hans min, 

då en åskvigg fräste ned i muren, 

där han satt, betraktande naturen 

på ett band av Encyclopedin. 

Tyst och häpen kröp han in i buren 

och det stulna sockret åt sin vän 

papegojan smög igen.

 F M Franzén:

Visaren och hjulen

«I mässings-kräk! I arbets-djur 

därinne i de mörka skjulen!» 

Så talte till det packet hjulen 

den gyllne visarn i ett ur. 

Hurvitt hans gyllene natur 

med något mässingsgry sig möjligt råkat blanda, 

går ej historien oss med något ljus tillhanda. 

Nog av: han hade namn av guld 

och med ett sken av guld på blanka skivan lyste, 

om dyrden [sic!] av sig själv de högsta tankar hyste 

och trodde verket gjort allena för hans skull. 

Han talte, säger jag, till hjulen, dessa trälar: 

«Jag vistas väl uti en högre sfär, 

och har den lyckan ej att se och känna er: 

dock stör mig något larm av hopen där, 

som krälar med knarrigt tålamod ikring. 

Gott folk! jag ber er om en ting: 

Att sköta edra kall - och tiga» 

«Att sköta våra kall och tiga? 

och låta honom äran ta’? 

Och själva hela bördan dra’? 

Och icke ens den trösten ha att klaga, 

när för hårt oss mödorna beta?» 

Så hördes på en gång ett mumlande uppstiga. 

En ny befallning kom att tiga.

Allt teg. 

Allt stannade. — 

Och nu ur stånd att ta ett steg, 

såg visarn, att hans lopp av hjulens lopp berodde: 

att den betydenhet, om vilken han sig trodde, 

han, som gav ton åt allt med sina gudasvar, 

av mässingskräken honom given var.

 F M Franzén:

Ensidigheten

Rättvisan, då hon först från himlen kommen var,
        två sköna, skarpa ögon bar.
Men Egenkärleken från jorden henne mötte,
i kiv med henne kom — och i en het minut
        hans knutna näves tumme stötte
        den ädlas ena öga ut.
        Väl skönjde hennes friska öga
än både djupt och långt i varje särskilt ting,
        men tjänte i det hela föga;
        ty allt i denna världens ring
        hon såg numer blott på en sida.
Fördenskull, var hon kom, så väl i tjäll som slott,
med all sin skarpsynthet hon väckte oro blott
och, ropande om rätt, förledde folk att strida.

Rättvisan, med ett ord, som ödet skickat ned
        att stifta enighet och fred
        och gyllne tiden återkalla,
på jorden åstadkom en allmän villervalla.
Hon rörde opp till slut båd’ himmel och natur.
        Då sade Jofur till Mercur:
        «Min son, stig ned på jorderingen:
Det är ett gräsligt larm, den enögda där gör.
Hon både mänskors ro och gudars aktning stör,
        med sin blott halva dom om tingen.
Gå med en hast, min son, och gör på bullret slut:
        Stick ock det andra ögat ut.
        Ensidig syn är värre än allsingen.»

F M Franzén:

Huslig sällhet

Du som sade: «Barn av jorden,
ät ditt bröd i anletssvett.»
Dina voro ock de orden:
«Man och kvinna varde ett.»
Gud! vad flitens stunder ila,
lysta av din himmels ljus,
Gud! vad sällhet att få vila
med de sina i sitt hus.

Kväll och morgon för de kära,
du mig gav, jag prise dig.
Kväll och morgon till din ära
höje de sin röst med mig:
Hon som än med grånad hjässa
följer mig i lust och nöd,
och de små, och alla dessa,
dem du genom oss ger bröd.

O! hur lätt till dagens möda
går jag från en hjärtlig vän!
O! hur glad vid tarvlig föda
ser jag mina barn igen!
Ser dem kring mitt bord i blomma,
såsom oljekvistar stå,
ser dem, ledda av den fromma,
re´n på Herrans vägar gå.

Fader, moder, kärt förtrogna,
sitta vi i lugn och skygd,
och dem skåda, hur de mogna,
dag från dag, i vett och dygd.
När vi somna, när vi vakna,
är för dem vårt böneljud:
att, när oss de arma sakna,
de ej sakne dig, o Gud.

Du! som på de dina tänkte
under korsets kval och hån,
och din vän en moder skänkte,
och din moder gav en son:
Låt de späda övergivna
växa i din läras ljus,
och den ensam av oss blivna,
sänd din tröst i sorgens hus.

Skiljas måste makar, bröder:
men det ges ett hem ännu.
Dit mitt hopp, när hjärtat blöder,
lyft, o livets förste, du!
Där mitt rätta bo jag hinne,
här blott skyld i vandringstjäll
där de saknade jag finne
evigt, oskiljaktigt säll!

F M Franzén:

De gamlas skål

Vem helga vi den ädla strömmen, 

ur gamla flaskor för oss hälld? 

Åt ungdomen, som flyr likt drömmen? 

Åt skönheten, likt blomman fälld? 

Nej, tacksamheten höje rösten, 

I gamle, till en sång åt er. 

Blott kransar våren ger, men hösten, 

den gyllne hösten, druvor ger. 

Se, åt de älskansvärda gamla, 

vad fröjd behagen ännu gömt, 

då endast ångrens kval sig samla 

kring mången ung, som allt re´n tömt! 

Se gubbens ögon! Skalken smyger 

ur dem ännu i hemlighet 

och väpnad över bordet flyger 

till gumman med en vink: du vet! 

Han far med hälsan att beställa 

åt dem ett bröllop än av guld. 

Ty ägnom skålen åt de sälla: 

För seklets hälft, som snart blir full!

F M Franzén:

Den sjuttionde födelsedagen

Nära till spiseln satt i sin länstol Walther den gamle,

han som i fyrtio år bestritt församlingens org’spel.
Far och farfar suttit förut i den stora, siratligt snickrade
stolen av al, på det mörkbrunt skiftande juftet. 
Lutande över postillan, han nu, med händerna knäppta, 
suckade tyst för sig, nu högt uppläste de tröstrikt
manande ord. Till slut begynte, med ögonen slutna,
huvudet nicka och sjönk i en stärkande middagsslummer.

Klädd i sin högtidsrock, satt gubben, rakad och borstad, 
ty han fyllde i dag sina sjuttio vintrar med heder.
Också hade hans son, den vördige pastorn i Näsby, 
skickat till honom i går ett bud med fyra buteljer 
gammalt hälsosamt franskt, och lovat att jämte sin unga, 
blomstrande fru i dag besöka de gamle, om nå’nsin
vägen det tillät, ty fastän snöplogen med tre par
duktiga oxar där gått, så var den dock åter igenyrd.

Under måltiden nyss steg gumman upp och med småslugt
leende min tog fram en korkskruv, ställde för gubben
en av flaskorna fram, och han drack med henne sin sons skål,
jämte den blomstrande fruns, som han gärna omfamnade en gång
än för’ sin saliga död. Nu låg på boken hans snövitt 
glänsande hår: glasögonen lågo bredvid och den nya
sammetsmössan med rävskinnsbräm och tofs utav gulltråd.

Mor hade hängt för fönstren och sängen rena gardiner,
sopat golvet, bestrött det med granris, brett över bordet
den rödblommiga duken och blåst på det rara citronträ’t
dammet av löven. Också levkojorna blåste hon rena,
glad, att de knoppades re’n. På hyllorna glänste, av engelskt
tenn, blankskurade fat och tallrikar. Över dem stodo
muggar av blått porslin, och under dem hängde en eldtång
jämte en prydelig aln, ett besman och mangel och strykjärn.

Men det gröna klaveret, som nyss den gamle med strängar
åter försett och stämt, stod främst i rummet en prydnad. 
På notställaren låg uppslagen en gammal koralbok, 
gumman lyfte på den, såg efter, om under den gömdes
damm, och satte den ner igen, så att nummern var ostörd. 
Även det präktiga skåpet av ek, med serafims-huvu’n,
blommor av valnöt, mässingsbeslag och skruvade fötter,
henne till brudskänk köpt av modern, klockerskan salig,
hade hon dammat utav och bonat med vax, att det glänste.
Ovan på kransen stod en hund och ett gapande lejon,
bägge av gips, sex slipade glas med gull uti kanten,
tre par koppar av blommigt porslin och korgar med äpplen.

Nu steg gumman ifrån sin spinnrock, trippade sakta
till vägguret och knöt slaghammarens snöre på spiken, 
så att det klingande glas och kucku ej skulle i förtid
väcka den gamle. Se’n stod hon vid fönstret och såg, huru
stormen jagade tapptals dit snöflingorna, skakade gårdens
träd och de hoppande skatornas spår bortblåste på ladan.

Hjälp oss Gud! Vad det stormar, vad snön uppstapplas i högar!
sade hon sakta för sig och runkade ängslig sitt huvud.
Stackars resande folk! Vem kör väl sin hund i ett sådant
väder på dörr’n. Dock kommer min son. Det känns i mitt hjärta
slå så besynnerligt. Se, huru katten, på foten av bordet,
slickar sin tasse och kammar sitt skägg och borstar sin nacke.
Det betyder ju främmand’ i alla förnuftigas tanke.

Sade, och tog fram kopparna, ställde dem sakta i ordning,
fyllde i sockerdosan och drev bort flugor, som gubbens 
flitiga smälla bespart till vintersällskap, och nedtog
sjöskumspiporna båda, så väl den silverbeslagna,
skänkt av hans son, som den andra, varmed han dagligen rökte.
Skakande hällde hon se’n kardusen över en tallrick.

Nu till stugan bredvid hon varsamt öppnade dörren,
vinkade fram Susanna ifrån sin surrande spolrock,
talte med nedstämd röst och bad henne skynda till vedbo’n.
Tag en börda och bär hit in; men sakta på golvet 
lägg den, hör du, mitt barn, att ej du väcker den gamle. 
Krafsa ur ugnen se’n ett par, tre kol, och i spiseln 
blås upp eld till en brasa. Du vet, huru farsgubben klagar
ständigt om köld och mitt om sommaren sitter i solsken.
Även de unga, som komma från resan, behöva ett varmt rum.

Pigan hämtade ved och blåste på kolen, med kindren 
pösande, hostade se’n och grät och trätte på veden,
tills den äntligt blev tänd. Nu brann den med sprakande låga
hastigt till glöd, och vid glöden satte sig gumman beskäftigt
ner, för att bränna sitt kaffe. Hon rörde om bönorna flitigt.
Knastrande brynte de sig och svettades olja och vällukt.
Därpå lyfte hon ner ur en skrubb den behändiga kvarnen, 
skakade bönor däri och satte den knäna emellan,
höll med sin vänstra hand den fast och mol med den högra,
plockade upp ur sin famn var böna, som hoppat ur tratten,
drog se’n lådan därut och strödde på papper det malna,
snodde om veven igen, men stannade, medan hon talte:

«Spring, Susanna, och tag en bit av den mögliga limpan,
locka i lidret Burdus och stäng den vaksamme in där,
att hans skällande ej, när de komma, må väcka den gamle.
Hör se’n efter, om Matts re’n gått att hämta ur sumpen
gäddorna. Vänta! Förut skall han vedträn klyva så många,
säg honom det, att vi kunna vår gås väl bryna på spetten,
kliv på duvslaget se’n, och se, om släden ej kommer.»

Pigan med brödet gick, och, på knät sig klappande, listigt 
lockade in Burdus och lät den skrapa och gnälla, 
vadade sedan i drivan till Matts, som i stallet med iver
hackelse skar, ty han frös. Och se’n hon sagt vad hon skulle,
klev hon på duvslaget upp och pustade, rev sig i händren,
stack dem inunder sitt förkl’e och slog sig på axlarne korsvis;
men nu såg hon i molnet av flygande snön, huru släden
slingrade ut för backen vid byn med klingande bjällror.

Hoppande ner från stegen, hon sprang att berätta åt matmor.
Gumman med darrande knän lopp ut, och med klappande hjärta
andades kort, och en toffel ifrån henne flög uti brådskan.
Pigan till porten sprang och öppnade. Närmre och närmre
hördes nu bjällrornas klang och den klatschande piskan, och slutligt
även hästarnes trav, som in på gården med släden 
ilade, höllo vid dörr’n och snöiga rykte och fnyste.

Gumman vid släden stod och skrek: «Välkomna! välkomna!»
Famntog först sin son, som främst sig skyndat ur släden,
sprang se’n och hjälpte hans maka ifrån sin lurviga fotsäck,
knöt upp banden på huvan, och kysste; och tårar av glädje
föllo från gummans ögon på dottrens rosiga kinder.

«Men var är far? Han mår väl ej illa på födelsedagen?»
frågade sonen. «Tyst!» sad’ modren med vinkande händer,
 «tyst! han sover. Mitt barn! kläd av den snöiga pälsen:
väck honom se’n med en kyss, du allrakäraste dotter.
Stackars barn! vad din kind är röd av den kyliga vinden!»

Skyndsamt hängde hon upp deras pälsar på svarvade knappar,
vred helt sakta på nyckeln och böd dem stiga i stugan,
där den blomstrande frun, med sin älskvärt leende uppsyn,
skyndade fram och kysste den gamle på kinden.
Förvånad såg han upp och slöt sina barn i darrande armar.

F M Franzén:

Årens kraft

Sätt dig, goda, här vid spisen: 

sätt dig hos den gamle här. 

Gammal! ja — och därför bär 

du åt mig från källar-isen 

gammalt vin i flaskan där. 

Se, vad rimfrost över henne: 

hon är grånad såsom vi. 

Kanske vet du ej, Sofi, 

att en lock för dig, ja tvenne, 

hålla på att silver bli. 

Korken ur! O känn, hur åren 

anden stärkt däri! o känn: 

rosen doftar ej som den! 

Vad om vintern är i håren? 

Vi ha vår i hjärtat än.

Frans Michaël Franzén:

En bordvisa

När skämtet tar ordet vid vänskapens bord,
med fingret åt glasen, som dofta,
så drick och var glad: på vår sorgliga jord
man gläder sig aldrig för ofta.
En blomma är glädjen: i dag slår hon ut,
i morgon förvissnar hon redan.
Just nu, då du kan, hav en lycklig minut,
och tänk på den kommande sedan.

Vem drog ej en suck över tidernas lopp?
Dock sitt ej och dröm på kalaset.
Här lev i sekunden: och hela ditt hopp
se fyllas och tömmas i glaset.
Här sörj blott för glaset: om fullt, så töm ut;
om tomt, så försänd det att fyllas;
och minns, att det sköna och goda förut,
se’n glädjen och nöjet, må hyllas.

Ty ägne vi först åt värdinnan en skål:
Vad vore vår fröjd utan henne?
Se’n prise vi värden och särskilt hans bål:
vad vore vårt mod utan denne?
Dem båda förene ett glas och en sång:
de själva så skönt sig förente.
Med druvorna myrten blev skapt på en gång,
vem ser ej vad himmelen mente?

För övrigt må värden ge alltid nytt skäl
till ständig omsättning av glasen,
och visa, att rangen är nyttig likväl:
till skålarnas mängd på kalasen!
Men förr’n han är färdig med klang och harang,
vi skynde att självmante dricka,
och helge ett glas, som är över all rang,
i tysthet — en var åt sin flicka.

F M Franzén:

Vår och vinter

Ö! där alltid rosenhäcken

blommor bär,
gyllne fisk i silverbäcken
spritter kär,
linden på Zefirens vingar
strör behag,
sång av Philomeler klingar
natt och dag!

Re’n är gubbens hjässa grånad:
men ännu
för hans fåfängt spända trånad
rymmer du.
Vinter, kom! — ty jag vill hoppas
vårens stund.
Ömsom vissnar, ömsom knoppas
glädjens lund.

F M Franzén:

Till en yngling

Gode gosse, glaset töm! 

Gärna ser din flicka 

någon gång dig glad och öm 

ibland vänner dricka, 

som med hjärtats sympati, 

eldiga och unga, 

klinga glädjens harmoni, 

livets sötma sjunga. 

Gärna vill hon i din hand 

se kristallen glindra, 

se din kind i purpurbrand, 

se ditt öga tindra, 

se din känsla, ditt behag 

livligt sig förfina 

och i varje anletsdrag 

själen genomskina. 

Drick! — och livets väg ej mer 

går igenom heden. 

Se i glaset — och du ser:          

jorden är ett Eden. 

Drick! — i glaset sanningen 

plär sig naken måla. 

Drick! — I glaset kärleken 

ser sin himmel stråla. 

Drick! — men sällan och med mått. 

Minns vad Syrach skrivit: 

«Vin och vänskap smaka gott 

då de gamla blivit.» 

Tänk vad fröjd på gamla dar 

gubbens hjärta känner: 

gammalt vin har gubben kvar 

än för gamla vänner!

F M Franzén:

Till en ung flicka

Unga flicka! I din vår 

bind dig myrtenkransen. 

Dansa medan du det får: 

snart är du ur dansen. 

Innan morgonen sin kos 

smyga sig behagen; 

då en annan yngre ros 

tränger dig ur dagen. 

Spegla dig, så länge än 

spegeln dig berömmer: 

denna oförställda vän 

nog en dag du glömmer. 

Medan du omkring dig ser 

ynglingar i låga, 

flicka, sjung vid ditt klaver, 

skämta vid din båga. 

Snart en herre återstår 

av den slav, där smilar. 

Barnet gråter, vaggan går, 

och klaveret vilar. 

Lek med diktens drömmar än, 

och dess blommor plocka. 

Lek med själva kärleken, 

såsom med en docka. 

Snart med en förvissnad barm, 

såsom fru, du vaknar, 

vaknar till besvär och harm, 

och din krona saknar. 

Rosorna i hymens bädd 

taggar ha, som sticka. 

Värre dock att tvär och hädd 

gråna bort som flicka. 

Medan livet blommar än, 

var minut värdera. 

Dina femton år igen 

får du aldrig mera.

Vaggvisa för en övergiven

Sov, mitt barn : jag vakar 
        båd för mig och dig. 
Njut den ro, som jag försakar, 
medan stormen ökar sig, 
        och allt mera skakar 
        kojan över mig. 

        Arma barn! var stilla, 
        gråt ej som din mor. 
Du är utan skuld, du lilla, 
vet ej, hur vår nöd är stor, 
        hur han gjorde illa, 
        som ifrån oss for. 

        En gång tör du fråga: 
        Mamma, var är Far? 
På min kind i blodröd låga 
får du läsa då mitt svar. 
        Vad den har för plåga, 
        som att rodna har! 

        Fast din mamma gråter 
        då på dig hon ser, 
gråt ej du: ack! Gud förlåter
den som ej vill synda mer. 
        Sov, du oskuld, åter: 
        Gud sin nåd oss ger. 

        Världen, som mig dömmer, 
        glömmer jag för dig. 
När du sover sött, och drömmer, 
hur små änglar roa sig, 
        själv en ängel gömmer 
        du min sorg för mig. 

Amvisa

Jag sjunger för min lilla
om han är tyst och stilla.

Så kommer en guldvagn ur fönstret hit in,
där sitter en gosse med vingar så nätta,
och nickar och säger, att vagnen är din,
med fyra små fjärilar, granna och lätta!

Jag sjunger för min lilla
om han är tyst oeh stilla.

Med dem får du åka i skyn till den ön,
där guldäpplen växa, dem papgojor vakta.
Men se inte opp, då du far över sjön.
Låts sova: så går det så vackert och sakta.

Nu sover ju min lilla
och allt är tyst och stilla.