Stridssång

Till vapen, kamrater! Se, viggarna ljunga,
och stormmolnen vältra sig, brandröda, tunga
ur öster, där nyss man en ljusning förnam.
Ur grändernas kyffen, ur vildmarkens kojor;
till vapen! förrn våldet i eviga bojor
slår fast vår för friheten kämpande stam.

Du svek mig, du rosende dröm om försoning.
Nå, må det bli kamp utan nåd och förskoning!
ty död eller frihet är allt jag begär.
Ej likar det honom bland trälar bli funnen
och slava med tungan utskuren ur munnen,
som nordmannablod uti ådrorna bär.

Jag gick där och slet och kung Frode jag födde.
Med svett och med hjärtblod hans yngel jag gödde,
det ur mina benpipor märgmusten tog.
Dock led jag det tåligt och tänkte: omsider
det varder nog ljusare, sällare tider,
då alla bli bröder och alla få nog!

Men då kom tyrannen med piskan och bojan
och bjöd mig att bliva som hunden vid kojan
och krypa och slicka förtryckarens fot;
så skulle helt visst icke lyckan mig svika,
jag skulle få bröd och en sillbit tillika
och fattiginrättningen sist ta mig emot.

Jag skulle ett "hem" och en "hustru" mig vinna;
få slavpiskarns skändade "trotjänarinna"
och skänka mitt namn åt ett faderlöst barn.
Och efter som nöden hann slavskaran öda
så skulle jag avla och hon skulle föda
och fylla vakanser vid guldkungens kvarn.

Jag skulle var friboren längtan fördränka
och endast en gudsnådlig tanke få tänka,
som lyckats få nåd för prelatens censur:
att, eftersom guld ej i arv var mig givet,
så hade jag alls ingen rätt här i livet,
men stode i rang under stallarnas djur.

Vem? Jag? Jag, som tog första stegen på färden
vid handen av farfar, som slagits med världen
en gång, då bataljen vid Dennewitz stod;
som ägde en far, den för intet sig böjde,
och farbror, som domnad i blodpölen dröjde,
då negrernas frihet sköt upp utur blod.

Jag skulle bli slav! Nej, så djävlar anamma!
Om biltog och brödlös jag blir gör detsamma,
men frihet skall kämpa om fädernas jord;
så länge en man mäktar öppna ett öga,
så länge en trasa finns kvar av de höga,
de trotsiga, skumstänkta klippor i nord.

Jag hälsar er, frihetens, fylkade leder!
Det stundar till strid, låt mig få ibland eder
en plats under frihetens röda banér.
Jag kväves i tröghetens äckliga gömma,
vill ut! dit de sjudande dropparna tömma
sig ut ur mitt hjärta på slagfältet ner.

Och randas den dag, då jag friheten sviker
och ut ur dess led för en övermakt viker,
och feg eller trolös ur striden ses fly.
Då måtte mig fädernas skuggor förbanna,
och tankarnas ljus släckas ut ur min panna,
och tärnorna mig som en pestsmittad sky.

Och sviker jag även, ej rättvisan sviker,
den undran, men blott för ett ögonblick, viker
och skaffar i vildmarken stridbara män.
Och falla vi alla, ej sanningen faller -
den sönderslår bojor och bommar och galler
och samlar en skara till striden igen.

F Månsson:

Stenarnas amen

Fast blind av ålderdom, for Beda fort
att livets evangelium förkunna.
Från stad till stad, från by till by han gick,
den fromme gubben, vid ledsagarns hand,
predikande med ynglingsvärme ordet.
Så av sin gosse leddes han en gång
ned till en dal, med stenar översådd.
Och yr, långt mer än elak, talte gossen:
"Hör, fromme fader, många människor
sig samlat här och vänta på predikan."

Den blinde gubben stiger genast upp,
tar text, förklarar den, tillämpar den,
förmanar, varnar, tröstar och bestraffar
så varmt, att på hans silvergråa skägg
i flöden milda tårar föllo neder.
När se´n till ett beslut, som övligt var,
sitt "Fader vår" han bad och talte ut:
"Ditt riket är och makten, härligheten,
från evighet till evighet" - då ljöd
i dalen tusenstämmigt: "Amen, amen."

Förskräckt och slagen böjer gossen knä
och biktar för den helige sin skuld.

Då talte gubben: "Barn, har du ej läsit:
om mänskor tiga, skola stenar tala?
Lek icke mer, o son, med Herrans ord!
Skarpt är det, levande, det biter djupt,
mer än ett tveeggs-svärd. Och skulle än
en mänskas hjärta, trotsande, förstenas,
skall det i stenar väcka mänskohjärtan."

Johan Ludvig Runeberg:

Mysteriet

Leksaker äro alla människor. 

Leksak var jag själv i går. 

I dag är jag den som öppnar mysteriet. 

Jag vill att alla skola komma till mig, jag vill att alla skola höra hur mitt hjärta slår. 

Eld och blod och framtidens smörjelse skolen I mottaga ur mina händer. 

Hela mänskligheten vill jag viga åt framtiden. 

Mina flammande rader skall varje barn läsa. 

Jag skall omvända alla till en heligare gud. 

All vidskepelse vill jag sopa ut med en ljudlös kvast, 

all litenhet vill jag hånande döda. 

Eder stora orm vill jag stiga uppå; hans huvud vill jag stinga med mitt svärd. 

O du mitt goda svärd, som jag har fått från himlen, jag kysser dig. 

Du skall vila 

innan jorden är en trädgård, där gudarna drömma vid underbara bägare.

E Södergran:

Livet

Jag, min egen fånge, säger så: 

livet är icke våren, klädd i ljusgrön sammet, 

eller en smekning, den man sällan får,

livet är icke ett beslut att gå 

eller två vita armar, som hålla en kvar.

Livet är den trånga ringen som håller oss fången, 

den osynliga kretsen, vi aldrig överträda,

livet är den nära lyckan som går oss förbi,

och tusende steg vi icke förmå oss att göra.

Livet är att förakta sig själv 

och ligga orörlig på botten av en brunn 

och veta att solen skiner däruppe 

och gyllene fåglar flyga genom luften 

och de pilsnabba dagarna skjuta förbi.

Livet är att vinka ett kort farväl och gå hem och sova... 

Livet är att vara en främling för sig själv

och en ny mask för varje annan som kommer. 

Livet är att handskas vårdslöst med sin egen lycka 

och att stöta bort det enda ögonblicket,

livet är att tro sig vara svag och icke våga.

 

E Södergran:

 

Skönhet

Vad är skönhet? Fråga alla själar - 

skönhet är varje överflöd, varje glöd, varje överfyllnad och varje stort armod; 

skönhet är att vara sommaren trogen och naken intill hösten; 

skönhet är papegojans fjäderskrud eller solnedgången som bebådar storm; 

skönhet är ett skarpt drag och ett eget tonfall: det är jag, 

skönhet är en stor förlust och ett tigande sorgetåg, 

skönhet är solfjäderns lätta slag som väcker ödets fläkt; 

skönhet är att vara vällustig som rosen eller att förlåta allting för att solen skiner;

skönhet är korset munken valt eller pärlbandet damen får av sin älskare,

skönhet är icke den tunna såsen i vilken diktare servera sig själva, 

skönhet är att föra krig och söka lycka,

skönhet är att tjäna högre makter.

Kristen trosbekännelse

Lyckan är icke, vad vi drömma om,
lyckan är icke natten, den vi minnas,
lyckan är icke i vår längtans sång.

Lyckan är något, som vi aldrig velat,
lyckan är något, som vi svårt förstå,
lyckan är korset, som blev rest för alla. -

E Södergran:

Lyckokatt

Jag har en lyckokatt i famnen, 

den spinner lyckotråd. 

Lyckokatt, lyckokatt, 

skaffa mig tre ting: 

skaffa mig en gyllne ring, 

som säger mig att jag är lycklig; 

skaffa mig en spegel, 

som säger mig att jag är skön; 

skaffa mig en solfjäder, 

som fläktar bort mina påhängsna tankar. 

Lyckokatt, lyckokatt, 

spinn mig ännu litet om min framtid!

E Södergran:

Våra systrar gå i brokiga kläder

Våra systrar gå i brokiga kläder, 

våra systrar stå vid vattnet och sjunga, 

våra systrar sitta på stenar och vänta, 

de hava vatten och luft i sina korgar 

och kalla det blommor. 

Men jag slår mina armar kring ett kors 

och gråter. 

Jag var en gång så mjuk som ett ljusgrönt blad 

och hängde högt uppe i den blåa luften, 

då korsades två klingor i mitt inre 

och en segrare förde mig till sina läppar. 

Hans hårdhet var så öm att jag icke gick sönder, 

han fäste en skimrande stjärna vid min panna 

och lämnade mig skälvande av tårar 

på en ö som heter vinter. -

E Södergran:

Mot alla fyra vindar

Ingen fågel förflyger sig hit i min undanskymda vrå,
ingen svart svala som bringar längtan,
ingen vit mås som bebådar storm...
I klippors skugga håller min vildhet vakt,
färdig att fly för minsta rassel, för nalkande steg...
Ljudlös och blånande är min värld, den saliga...
Jag har en port mot alla fyra vindar.
Jag har en gyllene port mot öster - för kärleken som aldrig kommer,
jag har en port för dagen och en annan för vemodet,
jag har en port för döden - den står alltid öppen.

E Södergran:

Vierge moderne

Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum. 

Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut, 

jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol... 

Jag är ett nät för alla glupska fiskar, 

jag är en skål för alla kvinnors ära, 

jag är ett steg mot slumpen och fördärvet, 

jag är ett språng i friheten och självet... 

Jag är blodets viskning i mannens öra, 

jag är en själens frossa, köttets längtan och förvägran, 

jag är en ingångsskylt till nya paradis. 

Jag är en flamma, sökande och käck, 

jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna, 

jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor...

E Södergran:

Violetta skymningar

Violetta skymningar bär jag i mig ur min urtid,
nakna jungfrur lekande med galopperande centaurer...
Gula solskensdagar med granna blickar,
endast solstrålar hylla värdigt en ömsint kvinnokropp...
Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli...
Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen,
mannen är en lögn, den vita barn ej förstå,
mannen är en skämd frukt den stolta läppar försmå.

Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,
vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.

Värdshuset (Dal-rokoko)

Säg, främling, varför häver du 

det rungande böl? 

Vad fattas dig, vad kräver du? 

"Bespisning och öl." 

Då är du på behaglig ort 

och må ej smäkta mer. 

Du ser den humlekrönta port 

till nöjets högkvarter. 

Här bor den store konungen 

av tunnor och fat, 

som blandar starkt med honungen 

och reder allsköns mat. 

Här fjällas lax, här flänges ål, 

den feta hönan fläks 

vid marmorbrunnens klara skål, 

där draken evigt kräks. 

Här står den täcka oxellund, 

vars bär ge öl och mäsk. 

Därav blir mänskan glad och sund 

och gott blir djurens fläsk. 

Här växa måra, tusengren 

och mången ljuvlig ört 

som gör den skarpa finkeln len 

och kryddar vin och vört. 

Här blomma kumminhagarna 

till älsklig likör 

och malört, god för magarna, 

sin beska ånga strör. 

En pigosvärm far av och till 

i lövsal och kök 

och sprider doft av vårlig dill, 

spenat och purjolök. 

Och bien komma surrande 

på honungsludna ben, 

och det är sång och hurrande 

kring stånkorna av en. 

Hur friskt att njuta bland viol 

den sura vårsallat

och lyfta mot en pingstblank sol 

det pura distillat! 

Här hoppar adelsmannen av 

sitt trevliga föl. 

"Håll", ropar sjöman, "släpp min tös, 

din grevliga knöl! 

För jag har gått på Hamborg med 

det mastiga skepp, 

och jag kan många fina kast 

och hastiga grepp. 

Och hissar jag eller halar jag, 

så gör jag det grant, 

och rucklar jag eller brucklar jag, 

så ger jag kontant." 

Här sitta många ämbetsmän 

av skild profession; 

här gräla mästare och sven 

om lön och kondition. 

O skräddare, du skolkar nu 

och skalkas med makt, 

du fröjdas på det holkar nyss 

du krögarflickan bragt. 

Skomakare, vi denna ro? 

Finns ingen obött klack, 

och ingen vanskött stövelsko 

vars ovanläder sprack? 

En glad gesäll vid grinden får 

ett matskott och en klunk, 

och visslande han återgår 

till dammig landsvägslunk. 

Men över trädan vid vår häck 

står torveldens rök, 

och lugnt från brädan på sin vält 

styr bonden sitt ök. 

Det går ett spel med klang så späd 

på sädgröna fält, 

det svänger in bland gårdens träd, 

ty så är det beställt. 

Det hurrar till, det surrar till 

med svajande gnäll. 

Nu dansa vi vår dalkadrill 

till majande kväll. 

Vem lufsar där med oknäppt väst? 

O fasa och skam! 

Här dansar ju vår nådårspräst 

med krögarmadam. 

Se krögarns dotter, snörd och fin! 

Av dansen yr och matt, 

hon tar ett glas konvaljevin, 

med anisfrö försatt. 

Hon makar på sin blåa stubb. 

"Låt mig beveka dig", 

en yngling viskar, "gack i skrubb, 

att jag må smeka dig." 

Mot aftonen vid väderspel 

och kjolvindens fläng, 

då yrar som ett tjäderspel, 

o spelman, din sträng. 

Säg, främling, varför häver du 

det ljudande böl? 

"Det sker av stor tacknämlighet 

för sjudande öl." 

Men akta dig för krögare, 

de vakta på din pung. 

De se du dricker trögare, 

när du blir mätt och tung. 

När krögarn smilat dagen lång, 

blir käften bred och trött. 

Då skriar han med gny och bång, 

och du blir grovt bemött. 

Då viner han: "Jag arme man, 

mitt vinhus var så snyggt, 

I, gökar, haven gjort det som 

ett svinhus så styggt." 

Så fösas vi vid skymningen 

och klaga med varann, 

att det skall slösas mynt och tid 

på denna dranktyrann. 

Vi vila oss vid vägarne 

i svalka och blåst 

och sucka, att för ägarne 

väl stugan nu är låst. 

Ur bukig kopparflaska 

häller månen sitt mjöd; 

däri vi vilja plaska, 

till dess dagen står röd.

E A Karlfeldt:

Visa i enskogen

När enen börjat ryka, 

är abborrleken slut; 

jag skär mig spö och klyka 

och kastar kroken ut. 

Och spöet utav eneträ 

det rycker i min hand, 

ty kärlek suger folk och fä, 

i vatten som på land. 

Nu stå de första axen 

och skälva på sin fot, 

nu leker vikens braxen 

och fyller nät och not. 

När skogens enar stå i rök, 

tar häggen floret på, 

då visslar svala, ropar gök 

att jag må linet så. 

När häggen står i blomma, 

är flickors längtanstid; 

de argaste bli fromma, 

den stramaste är blid. 

Och tänk att på det hela år 

den enda tid det är 

då kvinnokönet röjer spår 

av ömmare begär! 

Så vill jag mig förnöja 

den korta tid jag kan. 

Kom, var min braxenmöja, 

jag är en braxenman. 

Vi leka under sunnanblåst 

i sommarljusets sjö, 

tills häggen ståndar röd av frost 

och enen vit av snö. 

Då darra himlens stjärnor 

i kvällens nordanvin, 

då spinna nejdens tärnor 

sitt eget brudelin.

E A Karlfeldt:

Betlehem

När klostrets fönster glödde
i djupa solnedgången;
när munken, som tömt sin mugg,
steg upp i tornets glugg
och ringde till aftonsången
och kvinnorna sutto med slända
i dörren på tröskel och pall;
då steg jag in i den tysta
basilikans pelarehall.
Den står med förfallna väggar,
med sitt gamla tak av trä,
sina pilgrimsskaror som ligga
med flaskor och kors på knä.
Det är som sjönge i muren
en dold församling och präst:
"Hic de virgine Maria
Jesus Christus natus est!"

Jag tog med rysande händer
ett ljus av vax och steg ned
i kryptans gångar och grottor,
där bedjande stodo i led.
Där sken i skrift på golvet
av lampor belyst som till fest:
"Hic de virgine Maria
Jesus Christus natus est!"

- - -

Vi böja vårt huvud gärna
för grottans silverstjärna
men minnas, fast lampor och bloss
till de heligas minne brinna,
att varje man och kvinna,
vars saga vi läst och besinna,
var endast som en av oss.
Och samma Ruth, som knöt sig
en kärve ax i soln,
hon vände sig om och snöt sig
i dammiga yllekjoln.

Vi hälsa ditt första hem,
du dotter av Betlehem,
du unga kristendom,
som i kläder sida och vita
drog bort till kejsarens Rom!
När Petrus Eremita,
en man i herranom,
steg upp på sin åsninna
och värvade knektar, kom
du tillbaka som härskarinna.
Jerusalems gata stod
belagd med rödaste matta
av saracenernas blod.

Om greker och latiner
sen dess förstulet snatta
av klosterkällarens viner;
om nere vid dammen de meta
och vända sig om och träta
om mässa och bönepall;
om i allt vi spåra förfall;
om vi börja huttra och frysa
och längta spisa kväll
och rygga till, när vi lysa
dit in i den källarecell,
där Hieronymus låg
i forna dar på den flata
och fuktiga marken och såg
med grubblande blick i Vulgata;
så muntras vi snart, när i trappan
vår pilgrimsskara går fram.
Den stripiga luggen och kappan
är grå av boss och damm.
Ty frukta de djävulen mest,
de frukta vatten därnäst.
Om jag vore Betlehems präst,
jag droge en balja med vatten
i kryptan till mässan på natten.
Jag toge en kostelig såpa,
som sved i asketisk smärta
- allt medan jag gned och smet
från ryggen de heligas kåpa
och väldigt bad och grät:
Du, Herre, förlåt dem skammen
att komma med renaste hjärta
i smutsig lekamen! Amen.

Men ljuset brann till fingret.
I klostret mötte kamrater
vid aftonvarden, som dukats
på vit servett av en frater.
Vi stego till häst vid porten.
Till samtal var natten för stor,
men herdarna sjöngo på berget
vid palmvin en mjältsjuk kor.
De sjöngo i jämrande toner
en sång om en myllad skatt
och stirrade upp i Judéens
decemberstrålande natt.

Vi hörde vid var förfallen
och kringbyggd korsfararbrunn,
som gapade upp vid vägen,
lik en svart och ropande mun,
hur där ljöd som en mässa ur jorden
från en dold församling och präst:
"Hic de virgine Maria
Jesus Christus natus est!"

V v Heidenstam:

I himlens klara sal

 

I himlens klara sal
där goda tankar blomma,
jag och konditor Ofvandahl
får vila bland de fromma.
Det är ett land av sällsam prakt
med forsar kärleksröda,
och höga andar gå på vakt
att bittra minnen döda.
Där på vår önskans äng
som sänks mot mörkblå dalen
står i en vind, ej salt och sträng,
de bästa pekoralen.
På jorden trampade i mull
av många stora lärde,
de vaja för vår längtans skull
och äga även värde.
Förgäves ej den var,
vår längtan till det sista.
På jorden är ej minnet kvar,
där hjärtan, sinnen brista.
Men evigheten är ej snål -
stor plats i blåa stater! -
Vi stå vid våra drömmars mål
som lyckliga kamrater.
Den höge trädgårdsman
ej våra blomster fäller.
Med stjärnvitt vatten svalkar han
dess kalkar emot kvällen.
Hans estetik står ovanför
den gamla estetiken,
som skiftar om, som lever, dör
i dödlighetens riken.
Och våra blomster så
oss ro och lycka susa.
I dagen skär, i dagen blå
dess dofter oss berusa.
Och himlens sommarvind går sval
och nådens granar blomma
kring mig och gamle Ofvandahl,
som älskas av de fromma.

*

Stundom från vår topp vi skönja lågor slå ur fjärran berg.
Vemod griper våra själar inför moln av blodad färg.
Där en skärseld ständigt brinner under dova dån och brus.
Efterhand de arma bärgas till vårt höga, svala hus.
De i mörka båtar föras över till vår klara strand.
Recensenter stiga svarta, solkade av kol och brand,
men de skola alla lögas snart, att åter rena stå.
Jag och Ofvandahl vid stranden vänta kärleksfulla då.
Dem, som hånat och bespottat oss vi tvätta sotet av.
Allt förstått och allt försonat efter frasflod, lump och drav.
Först i jorden, så i elden, så i vatten bittert salt.
Sedan ordets trasor fallit, se de meningen i allt.
Nu vi visa dem vår trädgård under nådens grenar blå,
där de arma fattigväxter även någon skönhet få.
Inför våra blommor faller snart kritiken i en ring.
"Dessa voro ock av ljuset! Estetik är ingenting!"
När de vilja räcka famnen fram mot mig och Ofvandahl,
säga vi: "Nej, prisa Anden, som står över jambers tal,
över konstens usla bakgård, där allt hånblom spricker ut,
och där även småskurk växer. Prisa Anden nu till slut!"
Luften fylls av sköna klockljud, dagern bräcker törnrosvarm,
och med strålar omkring pannan, glömsk av bitterhet och harm,
sväva de omkring tillsammans, recensenter utan tal,
medan höga hymner stiga upp från mig och Ofvandahl.

Denna dikt av Birger Sjöberg lästes i Sveriges Radio på Erik Ofvandahls 100-årsdag den 11 januari 1948.

(Man kunde väl dock i fridens och rättvisans namn ha läst någon dikt av Ofvandahl själv, t ex några strofer ur Sångarens plikt!)

B Sjöberg:

A B C

AMMOR kallas unga mammor,
som på landet varit flammor.

BUFFELN är ett hornigt djur,
ömsom ko och ömsom tjur.

CYPERN är minsann en ö,
för den ligger i en sjö.

DROMEDAREN med sin puckel
går i öknen ut på ruckel.

EREMITEN ensam går,
trivs ej, om han sällskap får.

FASTER kallar man den moder,
som har fadern till sin broder.

GIRIGBUKEN samlar gull.
Gull ej annat är än mull.

HOLOFERNES en gång bjudit
på supé en änka, Judith.

INGEFÄRA uppå filbunk
luktar bättre än en Nil-skunk.

JEREMIAS - en profet -
mycket ont i världen slet.

KORS i herrans jössu namn!
är väl detta Köpenhamn?

LOPPAN har en massa fötter,
därför blir hon aldrig trötter.

MASTODONTEN i ett gungfly
kan ej jägarns bössor undfly,

NEGERN är så svart, att man
honom knappast skönja kan.

ODALMANNEN går och koxar
på sin präst och sina oxar.

PROLETÄREN gärna ville
dricka punsch och spela kille.

QVAST och QVINNA bägge 2
pläga stavas nu med k.

ROBINSON av glädje röt,
när han fann en kokosnöt.

SUGGAN älskar att sig klia
i sin eleganta stia.

TRANAN dansar mest med sparvar.
Herreje, vad sparven larvar!

UPUPA-EPOPS-kalops
kan man propsa i en mops.

VATTNET är ett farligt gift,
vilket omger VIsby stift.

WASMUTHS liktornsringar smärta,
om du får dem i ditt hjärta.

XERXES samlade en här,
som helt säkert upplöst är.

YTTERROCKENS mattblå foder
gör dig varm och glad och goder.

ZONTARIFFEN för en krona
för dig fjärran från Landskrona.

ÅNGAN är ett dimmigt ting,
som får hjul att gå ikring.

ÄDELSTENEN Koh-i-noor
tror jag knappast att du får.

ÖLOST uti festligt lag
höjer levnadens behag.

A Wallengren (Falstaff, fakir):

Livsglädjen

Säg, har du gästat längre än en timma
i forna dagar någon gunstomsluten
- i vår tid är du gästvän för minuten!
Du visar dig som meteorens strimma,
raketens båge, sprakande och bruten,
men just som vi din härlighet förnimma,
vi svepas åter in i kvalm och dimma,
och du är död i samma stund som njuten.

Du är citronen blott, som sparsamt delas
bland öknens karavan, när den försmäktar,
att rädda livet efter törstens pina.
Men mången gång du i förrådet felas,
då skämda vätskor vore himmelsk nektar,
och tungan bränns och blodets källsprång sina.

Om en tillbörlig vrede

Lägg tungt och fast din hand i bordet 

och som ett lejon kungligt ryt, 

och säg det rätta, vissa ordet 

manhaftigt utan flärd och skryt. 

Skön är en man, då han är vred, 

men blöt och mjäkig är han led, 

och kält och gnäll är kvinnfolkssed. 

I denna värld av släta knoddar 

som le och buga för en slant, 

du späcke dina ord med broddar 

och tale hälsosamt och sant. 

I denna värld, så fräck och dum, 

må mycken vrede hava rum, 

och det är skam att vara ljum. 

En man är än ett nordanväder 

som blåser upp till hårdhänt strid, 

och än en västanvind som träder 

bland mänskorna oändligt blid. 

Så följa andra män hans spår, 

och barn och kvinnor, där han går, 

stå trygga i sin svaga vår.

E A Karlfeldt:

Jorum

(Av Hans Holbein den yngste från Rättvik) 

Döden går från by till by 

med sin murkna giga. 

Gammal karl men kvick och kry,

smala ben och viga! 

Kastar som en pojk mot sky 

frodigaste piga. 

Står han vid en stugas knut, 

fjällrar lätt på strängen, 

sköna jungfrun träder ut, 

liksom förr till drängen. 

Hej, galoppen går i kut 

över sommarängen. 

Mor i huset, mjäll i skinn, 

rund och slät om kinden, 

tar från barmen, vit och stinn, 

diaren i linden. 

Stadigt dansar paret in 

genom gallergrinden. 

Mormor väcks av ovant spel, 

rätar trögt på benen. 

Gamla valsen tung och stel 

tråds på kyrkgårdsrenen; 

matt och yr hon stiger fel, 

ramlar under stenen. 

Aldrig var en man så galn 

efter fläng och leka! 

Nummerkarln och generaln, 

blomstrande och bleka - 

alla bjuder han på baln, 

ingen brukar neka. 

Har han i ett fattighus 

skumpat om med hjonen, 

står han strax i prakt och ljus 

uppe hos baronen; 

sirlig dans med bock och krus 

enligt fina tonen. 

Halta Lena, ful och svår, 

saffransgrann i nacken, 

äntligen en polska får, 

fast hon släpar klacken. 

Dunkom, hasom lunken går 

uppför kyrkobacken. 

Jorum på det kala fjäll 

och i gröna hagen, 

Jorum i den sena kväll, 

Jorum mitt på dagen! 

Hör den murkna gigans gnäll 

under yra dragen! 

Bröder ifrån land och stad 

samt med mö och fruga! 

Görom väntan ljuv och glad 

i vår lekarstuga, 

till dess en och en i rad 

vi stå upp och buga.

Erik Axel Karlfeldt:

Obekanta

Hon stod vid stättan
med sommarhättan
på ljusbrun nacke, den käcka jäntan.
Mot skäggigt gärdsel hon armen stödde,
och friska, fjuniga kinder glödde
av julihetta och ivrig väntan.

Han kom på stråten
bland ris och bråten
med steg som sjöngo, den muntre gossen.
Varm sken hans blick en sekund mot flickan,
men utan ord eller hälsning gick han
bort över åsen och ned mot mossen.

Men flickan slängde
en blick, som trängde
vasst in bland snår, där han var försvunnen.
"Löp gärna innerst i ödemarken,
din dumma pojke! Du har ju varken
en hönas mod eller mål i munnen."

E A Karlfeldt:

Sol och Måne

Två vackra döttrar har patron på Vrena. 

Som solens ljus och glättig är den ena, 

men Måne vill jag kalla hennes syster, 

ty hon är smäktande och blek och dyster. 

Den ena far och glittrar hela dagen 

bland vikens vass, i sommargröna hagen, 

och som en vårglimt ser man henne glida 

på vinterskaren med sin snabba skida. 

Den blicken ler, den munnens skratt kan sjunga 

att locka med sig skröpliga och unga! 

Men nalkas manfolk och kärälskligt smilar, 

då flyga orden käckt och vasst som pilar. 

Den andra är en blid men mäktig låga, 

ett käril flödande av känsloråga; 

hon älskar stilla dröm och svärmisk vaka, 

och för en suck hon ger dig två tillbaka. 

När inspektorn tyrolersittran stämmer, 

hon lyssnar hänryckt till dess ljuva jämmer, 

bokhållarns fyllbas, hörd från flygelns kammar, 

med andakt i sitt hjärta hon anammar. 

Nu skriver mig patronen: "Mina tärnor 

gå, sen du for, med halvt förryckta hjärnor. 

Säg, yngling, anar du vart detta pekar? 

Välj hur dig lyster, ingendera nekar." 

Ja, jag vill komma, snart, när hösten stundar, 

vill se din hulda blick i gula lundar, 

vill lära sitterspel och arior brumma 

och läsa vers för dig, du månskensskumma. 

Se´n vill jag någon lustig soldag kora, 

då systern lett och gäckats allt för svåra - 

för bägges bålde fader vill jag stånda: 

"Giv mig din dotter, man, den solskensblonda!"

E A Karlfeldt:

Nybyggarliv

Björnen snarkar djupt i mon. 

Grymma lon 

sitter lömsk med vassa klon 

gömd i breda tassen. 

Nedom brinkens eneris 

som en spis 

röker ån och bruten is 

rasslar ibland vassen. 

Ensam går jag dagen all. 

Björk och tall 

darra vid min yxas fall, 

spruta snö och flisor. 

Men i hemmets ljumma frid 

ung och blid 

sjunger hon vid dagens id 

lyckans lugna visor. 

Går till lagårn, mönstrar glad 

kornas rad, 

fåren, knaprande på blad, 

kalvarna i kätten; 

hägnar lammet vid sin barm, 

rik och varm, 

lägger hö mot krubbans karm, 

mjöl i vattenskvätten. - 

Hör, på stigen knarrar det. 

Lätta fjät 

stanna, bakom videts nät 

pigga ögon brinna. 

Där du kommer, klädd i skinn, 

flickan min, 

är du luden, smärt och fin 

som en ung varginna. 

Middagsmål på stympad stam 

bär du fram. 

Riklig mat och kvinnoglam 

gott i skogen smaka. 

Hemmets värme för du med; 

snår och träd 

susa lent likt sommarns säd 

kring vårt hus, min maka.

E A Karlfeldt:

Den misskände spelmannen

Han kom i regn och rusk;
han såg ut som en slusk,
ty hans byxor voro våta och hans rock, ack ja!
Från hans bruna lädersäck
flöt en dunkel vattubäck,
då han ställde den vid dörrn och om natthärbärge ba´.

Men då gnall det i en vrå:
"Ja, det är nu en gång så -
allt pack skall äta på den stackars bonn, ack, ja!
Gack i boden till min dräng,
för där står en ledig sång,
och en knippa långhalm kan du från foderskullen ta."

Mörk var vandringsmannens blick,
då han vände sig och gick.
När han grep sin säck vid dörrn, så lät det klong, ack ja!
Men då ropte bonden: "Stopp,
har du don, så spela opp!
Din kvällsvard kan du tjäna, ifall du gnider bra."

Och den första låt han strök,
det var trummor, skott och rök,
det var blåa led och blänkande gevär, ack ja!
Bondens anlet sken och brann.
"Det var värst, så du går an!
Som i beväringsåren mitt arma blod spratt sta´."

Men den andra strofen sang
som de helga klockors klang,
som en sommarpsalm bland björkdoft i Guds hus, ack ja!
Då från spisen from och rörd
vart värdinnans stämma hörd:
"Den bästa säng i huset skall sådan spelman ha."

Och den tredje takt han drog
det var fågelspel i skog,
det var par om par i dans och älskogslust, ack ja!
Då sprang husets dotter opp
och om halsen honom lopp,
ty vackra flickors kyssar ska glada spelmän ha.

Men bonden satt vid bord
och han talte milda ord:
"Kom, tag ett glas; jag älskar spel och sång, ack ja,
och samma smak har mor."
Blygt och tyst sad´ mön: "Jag tror,
när du är borta, främling, blir aldrig mer jag gla´.

Den unge spelman log,
då det fyllda glas han tog.
"Jag är väl ej den buse som ni trott, ack nej!
Jag är lärd till orgelnist,
och mitt namn är Apelqvist,
och med fröjd, du sköna flicka, trolovar jag dej!"

E A Karlfeldt:

Till en proletär

Om du vill göra Kvistbom rätt, o eftervärld, så säg:
Han lopp i nitets fotsvett på rättfärdighetens väg. -
Ja, broder, jag har sett ditt lopp, och där du strök förbi
förnam jag hatets pingstvind med din andes ädla skri.
Och aldrig har jag hört en karl slå fast med mera klang,
att den som har en tia klar, han är en bov av rang.
Du röck mig med, jag följde dig en dag på vårligt gräs,
och arm i arm med Lasarus vi bölte marseljäs.
Den lystna röda rosen vi kysste, heligt pank,
och spottade mot Gosen, där den rike mannen stank.

Ja, det är hårt att vara proletär
för den som har en gentlemans begär.

Vad var det sist jag hörde? Har du öppnat egen bank?
Rätt så! Jag ser dig sitta vid ett skönt mahognyskrank
och kasta sedelbuntar med fnysande förakt,
som mente du: Jag struntar i Plutos hela makt.
Säg mig ej nu vad själv jag vet: blott för ditt ideal
du söker på hans egen vret tyrannen Kapital.
Ty endast den som smakat fett och själv förtjänar snällt
begriper rätt, hur djävla lett det är att dö av svält.
Så tror jag dig och följer dig i anden dit du styr
och ser i dig en fanans man och även en martyr.

Ty tungt det är att vara proletär,
och tyngst för den som ock är miljonär.

Jag kysser ingen flickas mun

"Jag kysser ingen flickas mun,
och ej min läpp till bägarns rand
till skummig druvsaft för.
En kind, vars hy så fin och tunn
mitt ögonkast har satt i brand,
en blick, som söker min ibland,
slikt ej mitt hjärta rör.

Kom icke i er skönhets glans,
senora, fram till gallret här!
Jag för er närhet skyr.
Jag kåpa bär och rosenkrans,
madonnan är min hjärtans kär,
och vattenkrukan trösten är,
dit jag i sorgen flyr."

"Varför då dröja, fromme man,
i midnattstid vid min balkong?
Säg, ber ni för min själ?
Nej, fly, fly fort! Man komma kan.
Din värja sticker fram så lång.
Man hör nog, trots all helig sång,
sporrklangen från din häl."

S Lagerlöf: