Drottning Kristinas julnatt

Till julnatt klockorna tona.
Mot Roms kupoler ett åskregn slår
och framför brasan en drottning står
i landsflykt och utan krona.
På käppens krycka av elfenben
förtorkade handen darrar,
men skuggan växer i eldens sken
från golvets isande marmorsten
till takets snidade spärrar.
Hon stöter käppen i stenarna vred
och vänder, trogen sin gamla sed,
sin rygg mot brasans flammande ved,
vars kokande sav rinner över.
Hon lyfter sin kjortel till höften från skon
— Diavolo! Värme behöver
den del som satt på de svenskars tron.
O! Quantum mutatum ab illo!
Jag mången natt gav till spillo,
men trögare uret ej timmarna mätt.
Du vackra Julia, nämn ett sätt
att döda den långa tiden.
Tänd alla ljusen, som nyss du släckt!
Jag längtar pröva min nya dräkt
av silvertyg och av siden. —

Då fäster tärnan förskrämd och skygg
med nålar ur kjortelsäcken
de breda kungliga vecken
kring plattade bröst och kroknad rygg.
Med rosiga fingrar hon sätter
fontangen av flor och paljetter
på hjässan över ett glesnat hår
och ögon, gråtögt röda av år.

Men drottning Kristina tiger.
Allt närmare spegeln hon stiger
med blicken som en sibyllas stel
och kinder, som gulnande tvina.
Och runt kring torgen vid orgelspel
de öppna kyrkorna skina.
Hon ser sina skuldror bära
brokaden skinande vit och ny.
Och skuggorna samlas och skuggorna fly
Hon böjer pannan så nära,
att glaset grumlas av immans sky.

— Säg, barn, om ryktet berättar sant,
att andras tankar du läser grant?
Min fingerring jag dig skänker,
om innan du vänder till bäddens blund
du tyder klart, vad i denna stund
din drottning i själen tänker. —

En kort minut, ett andedrag,
ej längre än ekot varar
från pendelurets döende slag,
betraktar tärnan den gamlas drag
och niger till golvet och svarar:
— Vid Gud, Majestät, du tänker som jag.
Härnäst när vid midnattsväkten
du höljts i den vita dräkten,
då står jag framför din bår med min sax
och putsar de höga ljusen av vax. —
Den gamla nickar och räcker sin ring:
— Hav tack, mitt barn! Du förgäter en ting.
När bland ljusen du står vid mitt läger,
med händerna knäppta du säger:
Nu mumla Petersklockorna tungt.
Nu är du ett stoft, Kristina.
Nu vilar du gott, nu sover du lugnt,
fast långt från de forna dina. —

Men tärnan blir vit som drottningens dräkt:
— Om ensam och rädd jag höjer
det lakan, med vilket båren står täckt,
jag viskar, när knä jag böjer:
I människans öden en gåta bor gömd,
som aldrig tyddes, hur lärd och berömd
hon läste sin filosofia.
Hon vandrar ända till Asiam,
hon gästar slotten på bergens kam.
som fågeln så yr i det fria,
hon hatar och glömmer sin egen stam;
men i främmande slottens alkover
hon drömmer om hemmets buskar och träd
och på främmande jorden hon sover
i ångest sin eviga sömn utan fred. —

Nu har, till sist, jag blitt så sur och lessen

Nu har, till sist, jag blitt så sur och lessen,

så att jag tror jag inte orkar mera;
åt Hälsingland flög mina små intressen,
som en gång hade sig en primavera.

En jurydomstol är mig hela världen,
att "gå på hovbal" vill den mig förmena,
och döma från mig mina slott och gärden
och mina jaktrevir och mina renar.

Vid Gud, jag ville bo på minareter.
Men si, mitt rum befinns bland jordens svaga
och du har sagt, att världens härligheter
vinns blott av dem, som kunna oket draga.

Man unnar mig ej guldet i Alaska,
och nekar mig att höga hästar grensla.
Si, jag är blott en bottenlös tom-taska.
"Jag orkar inte" är min enda känsla.

Att leva pauvre blir till sist för djävligt,
och ingen lindring skänka heta tårar,
när livet lider obarmhärtigt sävligt
framåt i ännu bortåt femti vårar.

Men dö jag vill ej. Har jag fått den chansen
att leva här ett liv på denna jorden,
så skall jag mans stå i och ha balansen,
så länge som det än finns mat på borden.

Och du, som satte dig i domarstolen
och mina låts-domäner dömde från mig,
dig hänger jag liksom en glytt i kjolen
och tigger om en enda smekning från dig.

H Löwenhielm:

Fyrti spö på fotens sula

Fyrti spö på fotens sula

åt en var, som är förstockad,
fariséisk eller krass.
Innerst i de ledas kula
skall han därpå varda fockad
till en halmbädd, hård och vass.

Alla dem, som mig fördöma,
alla dem, som mig belacka,
Jehovah, dem nederslå!
Må din vredes eld du tömma
över varje självgod bracka,
som ej kan och vill förstå!

Herre, jag är själv en bracka
och jag tronar själv på minnen
som en gammal farisé.
Jag är ock ibland de flacka
och jag dömer mänskors sinnen,
fast jag botten ej kan se.

H Löwenhielm:

Ett safir-hav, blandat med karbunkel

 

Ett safir-hav, blandat med karbunkel,

svallar isbemängt vid polens dunkel,
sjungande sin enahanda sång.
Och små barn med fjällig fiskstjärt plaska
i dess vågor, sugande på flaska.
Deras kalla ro är evigt lång.
Sådan kyla, mia cara,
blir vår säkra död och grav.
Låt oss fara, låt oss fara
till ett varmt och lyckligt hav.

Ett smaragd-hav, blandat med kristaller,
reser sig i trots mot himlen, faller,
tornar åter skyhögt upp sitt skum.
Havsens vilda folk till dans sig para.
Vrålande de vreda vindar fara
genom rymdens ödsligt dunkla rum.
Cara mia, oh marchesa,
detta hav är ej för oss,
där de vilda vågor fräsa
och de vreda vindar slåss.

Ett opal-hav, mängt med silvertyger,
sakta snyftande och smeksamt smyger
kring en övärld, leende och ljus.
Här är soligt, här är gott att stanna,
stora fåglar, präktiga och granna,
sjunga smäktande vid palmers sus.
Cara mia, lilla duva,
stanna här hos mig och njut
sälla, lyckliga och ljuva
solskensdagar utan slut!

H Löwenhielm:

Det bodde en förste i Urvädersgränd

Det bodde en förste i Urvädersgränd,
en förste av Guds nåde.
Han hade en nabo i Vintappargränd,
som var illa känd.
Det var åttamördarn Tim Tåde.

Det levde en förste i stor misär
vid stadens svartaste gata.
Han hade en underlig umgängessfär,
en svartkonstnär
och en gammal värdshusragata.

Var afton spelte den försten knack
med dessa obscura personer.
Han lyssnade stum till deras snack.
Det var ju pack
och han hade setat på troner.

Men tiden blev försten lång och tung
förutan vän eller like.
Vad skall den göra, som varit kung,
när han var ung,
men som mistat sitt konungarike?

H Löwenhielm:

Hos oss i Södra dryckesgränd

Hos oss i Södra dryckesgränd
det bodde en sällsam herre.
Vi trodde han var oss av Gudi sänd.
Nu är han bränd
och hos oss är det sju resor värre.

Han botade sjuka, han helade sår,
de lama de löpte som hjortar.
Han var vår herde och vi hans får,
och i hans spår
ljöd hell utur alla portar.

Men överheten var honom vred.
"Ej folkets hugnad vi tåle."
De kastade honom i häktelse ned,
de framburo ved,
de brände honom å båle.

Hos oss i Södra dryckesgränd
det bodde en sällsam herre.
Vi trodde han var oss av Gudi sänd.
Nu är han bränd
och hos oss är det sju resor värre.

H Löwenhielm:

Här går man tyst, och tyst på dörr´n man gläntar

Här går man tyst, och tyst på dörr´n man gläntar.
Därutanför står vinterns vita dimma.
I detta sjukrum, timma efter timma,
den som mig kärast är på jorden väntar.

Jag vet, i sal´n därute någon sitter,
han bidar också, blek och mörk och stillsam.
Jag känner dig, fastän din dräkt är villsam,
men namnet ditt jag icke nämna gitter.

Finns ingen nåd? O Gud, du som har makten,
o låt, låt den, som är mig kärast, leva
och jag skall skänka allt vad du begär.

Hör, uret knäpper i densamma takten,
i vinterdimman finns det ingen reva.
På döden bidar den, som jag har kär.

H Löwenhielm:

En höstlig dropp från blad och grenar faller

En höstlig dropp från blad och grenar faller,
det snyftar sakta mellan kors och vårdar.
Jag minns den dag vid klockeklangens daller,
då du drog in att bo i dessa gårdar.

Jag är en fånge, kedjad bak ett galler,
men fordom löpte jag som skogens mårdar,
jag tänkte ej på morgondar och gårdar,
en mun jag kysste, blekröd som koraller.

Jag kan ej tänka på all fröjd vi njöto,
men lever jag, så är det för att minnas
all glädje här på jorden du mig givit.

Men stunden kom, och dina ögon slöto
sig, och du gick att aldrig mera finnas,
och jag blev kvar att dras med detta livet.

H Löwenhielm:

Beatrice-Aurore

I gamla sta´n, vid Kornhamnstorg,
i Hallbecks antikvariat
en gammal drömbok köpte jag
i folioformat.

Sen drömde jag förliden natt
om Beatrice-Aurore.
Det är en gammal käresta
väl död sen många år.

Hon stod mig när, hon tog min hand,
hon manade mig: Kom!
Med ens förstod jag, att hon var
den enda jag tyckt om.

Vi gingo i en lindallé
på gula, våta blad,
och tårar sköljde på min kind
och jag var ändå glad.

Vi gingo länge hand i hand
och talade som barn.
Så stodo vi med ens framför
en gammal väderkvarn.

Jag sade: Beatrice-Aurore,
säg vill du bliva min?
Ta fatt mig då! hon ropade
och slank i dörren in.

Och jag sprang in och letade
i alla dunkla vrår
och ropade, men ingenstans
fanns Beatrice-Aurore.

Jag vaknade vid att jag grät
och kände hjärtats sting,
och i min drömbok sökte jag,
men där stod ingenting.

H Löwenhielm:

Belsassar är drucken av vin och mätt

Belsassar är drucken av vin och mätt.
För den siste av Nebukadnessars ätt
små fötter låt dansa kring salens fontän,
som stenarna vätt.
Ty konungens själ vill sväva hän.
Belsassar är vägd och befunnen för lätt.

På tinnarna brinna lågorna matt.
Över staden hänger en glödhet natt.
Nu har konungen gästabud i sin sal.
Hör sånger och skratt.
Hör klang av oboë och cymbal. -
Belsassar! Din själ skall tagas i natt!

H Löwenhielm:

I pelargångar, skumma och groteska

I pelargångar, skumma och groteska,
jag drack de gamla faraoners vin.
I halmtäckt hydda hos en from rabbin
jag åt mitt påskalamm med örter beska.
Vad Pytian på gjuten trefot svarte
jag tydde för en frågvis demagog
och spenabarn jag bringade Astarte,
som grym och lysten på en guldbädd låg.
Invid den vita elefantens snabel
i Perahera jublande jag gick
och bävande mig böjde för den blick,
som sändes mig av Herren Bel i Babel.
Jag tryckte mina läppar hårt mot Kaba
och prisade Allah med böners ljud.
Men, visa mig i dag en större Gud,
och jag drar ut likt drottningen av Saba.

H Löwenhielm:

Världens religioner

Pedagogisk dikt för den mognare ungdomen

Nu så är rabbinen nyter,
då i templets pelargång
han hör portens proselyter
stämma upp en vallfartssång.

Roparen från minareten
kallar muselmän till bön:
"Bedjen, kämpen, då I veten
paradiset blir er lön!"

Nunnan sig i cellen späkar
under blodigt gissel böjd,
likväl, Brigham Young, du nekar
ogift kvinna himlens fröjd.

Popen framför helgonnischen
böjer fromsint sina knän,
medan virke till fetischen
kaffern tar bland strandens trän.

Upp Madame Blavatsky stiger
på sin talarstol i dag.
Lyssnarkretsen stilla tiger
vid dess tal om Karmas lag.

Medicinmannen vid stranden
frambär offer för sin klan,
manar fram "Den store anden",
aktad högt av indian.

Under Buddha ligga välden,
länder under Con-fu-tse.
Parsern ber till rena elden,
stjärnan dyrkas av kaldé.

Laman läser Ramajana,
läser sanskritpoesi,
och han längtar till Nirvana,
där han allt får strunta i.

H Löwenhielm:

Vi släpade sten i Sahara

Vi släpade sten i Sahara
att bygga en hög pyramid.
Vi gingo i Bacchi skara
i fornglädjens rusiga tid.

Sen stängde vi in oss bak murar
och målade fönsterglas
och syndens och nådens skurar
vi kände i säll extas.

Ej längre vi ville oss risa
och droppa vax på vår arm,
vi sjöngo vår höga visa
me´ns ännu vår håg var varm.

Vi kämpade manligt och modigt
med penna, pensel och svärd,
vårt kött och vårt sinne var frodigt
och kring oss en lockande värld.

Sen dvaldes vi helst i salonger
bland puder och sidenstass
i bandrosor och robe-ronder,
och vår tunga var sirlig och vass.

Sen vaknade romantiken,
en fläkt ifrån flydda dar,
då ryttarens horn över viken
ett bud till stolts jungfrun bar.

Nu köpa vi järnvägsbiljetter,
och på sociala problem
vi tänka i sömnlösa nätter
och drömma om egna hem.

H Löwenhielm:

Sonett till en hund

Ånyo sommarvind i bladen viner
och grönt står gräset på en grav i parken.
Ett år har Peggy vilat under marken
begråten djupt av många maskuliner.

Hon var en dam i lantligt skön förvildning
med mycken tapperhet och mindre bildning
och älskad såsom få. Utanför porten
stod smäktande allt mankön ifrån orten.

Visst hade damen sina fantasier
i alla vrår, bak alla draperier
imaginära barn har Peggy hyst.

Nu vilar hon. Frid över hennes minne
och frid skall härska i ett rastlöst sinne,
där fordom underbara hugskott lyst.

H Löwenhielm:

Aldrig skall den breda hopen

(Tillägnade alla dem, som äro fångna i vantro, förtvivlan och andra svåra synder och laster):

Aldrig skall den breda hopen
kunna höra ångestropen
från en ensam mänskosjäl.
Därför är min röst som dumbens,
ensam mellan ungkarlsrummens
väggar tiger jag ihjäl.

***

Ty verkligheten blev för tung att draga
för den som städs förblev en övermaga.

***

Visst är min ande mycket pauvre,
men jag är lycklig när jag sover.

***

Vad önskar jag mer än att äta och sova.
Vi skulle jag börja ett "vita nuova"?

***

För mig har livet ändå något värde.
Jag går och samlar lump på Lagårdsgärde.

***

Visst har jag blivit gammal och ganska ömkligt kväst,
men mänskor har jag älskat och böcker har jag läst
i min ungdom.

***

Jag som är kulmen utav fyra släkter
har fått att dras med många själsdefekter.

H Löwenhielm:

Långt bort ifrån stadens hank och stör

Långt bort ifrån stadens hank och stör,
där sjunger en utvald sumprunkarkör
i en fallfärdig tobakslada.
Dit hava de flyktat från grändernas kamp,
från dagens tröstlösa gråväderstramp,
att en stund vara hjärtligen glada.

Där hava de tillrett ett kostligt mål,
där doftar en kryddad och ångande bål
av rom och brännvin och mumma.
Nu fatta de falnade händer i ring.
Urspårade gubbar nu virvla omkring
i takt till en rämnande trumma.

Deras själar är nötta. Och ögats brand
har släckts av livets strypande hand.
Deras ryggar är krökta och skeva.
Nu hava de unnats en stund av lek,
en afton med ångande vin och stek -
av ett liv som de bakvänt lärt leva.

H Löwenhielm:

Min nattlampas veke rykte i tran

Min nattlampas veke rykte i tran
och jag vred mig fridlös och vaken,
jag var som en öknens pelikan
och en ensam fågel på taken.

Jag bad om en jordisk fröjd till att få
samt att Gud ville ge mig en lisa
med att alla de fåvitska nederslå,
de där trodde sig själva visa.

Jag bad till Gud och lyssnade rädd
till den rinnande timglassanden,
då en leende ängel invid min bädd
stod plötsligt och lyfte handen.

"Du ber minsann roliga böner du,
men du haver behagat Herran.
Statt upp från ditt läger, ty si ännu
i natt skall du färdas fjärran."

På sin skuldra han tog mig och med ett brus
sina väldiga vingar han spände
och så flög vi allt högre i månens ljus,
men sen har jag glömt vad som hände.

Men jag minns, när jag låg på mitt läger igen
och tyckte att Gud var så nära,
att jag bad om lust till att träla och sen
om väldiga bördor att bära.

H Löwenhielm:

Den Arlequin som dansade

Den Arlequin som dansade
på Pulcinellas grav,
hans kläder voro fransade,
hans händer sällan ansade,
han dansade och dansade,
till dess de mera sansade
en penning honom gav.

H Löwenhielm:

Svalorna

Ilande, pilande svalor,
på vingarna vilande
högt i det vida blånande,
vindlätt i vinande kast
jordens tröghet hånande -
likt ett löje,
klart, lätt klingande,
träffar er flykt våra hjärtans tyngd
med förakt,
likt ett jubel,
ur höjder springande,
bud om rymdernas egen
ljusgenomilade lekande makt...
Sol går ner,
men där uppe dröjer all dagens prakt,
runt kring er,
högt i en lekfullt vunnen,
luftig och lycklig trakt.

K Boye:

Mogen som en frukt ligger världen i min famn

Mogen som en frukt ligger världen i min famn,
den har mognat i natt,
och skalet är den tunna blå hinnan som spänner sig
bubblerund,
och saften är det söta och doftande, rinnande,
brinnande solljusflödet.

Och ut i det genomskinliga alltet springer jag som
simmare,
dränkt i en mognads dop och född till en mognads makt.

Helgad till handling,
lätt som ett skratt
klyver jag ett gyllene honungshav, som begär
mina hungriga händer.

K Boye:

Kalle Dal och hans mor

I

Var det en verklighet från livet,
en efterklang av något skrivet,
ett återljud av egna kval
i sammansus med skogens klagan,
när jag förnam den sorgsna sagan
om skogens son, om Kalle Dal?

En fästningsfånge var hans broder,
en sockensköka var hans moder,
lösdriverska och fattig tös,
som aldrig känt en skymt av heder,
men hur man svälte eller frös,
och aldrig visst om andra seder
än den att vara sedeslös,
men var bekant med brukens smeder,
ett laglöst barn, en stackars tös.


II

"Lelle Kalle,
lelle Kalle,
du min lelle Kal.
Efter far din får du leta,
vem kan veta,
vem var far din, lelle Kalle,
lelle Kalle,
lelle Kalle,
du min lelle Kal?
Efter dalen skall du heta,
där du föddes, lelle Kalle,
lelle Kalle, du skall heta
lelle Kalle Dal."


III

Det ligger en usel stuga
ensligt vid ensligt vatten
av en mörkbrun å

där om natten
smederna knacka på.

Där tultar en tulting bland rösen
och tultingen rullar i backen
och rullar ikull,
och mamman, den fattiga tösen,
tösen som vanligt litet full
ser på.

Lelle Kalle,
lelle Kalle,
hur ska detta gå!

Snyter, hjälper,
nästan stjälper
själv omkull också.

Pastorns monolog

Det kräves mycket kraft och tålamod

att mjuka upp en så förhärdad själ,
men huru mången är ej syndens träl
och kan väl någon av oss kallas god?

Det händer då och då att ämbetsbröder
ha råkat även de i fängelse,
jag kan ej neka tvivlet, som föröder
min egen själ - är allt förgängelse?

Och vad är Gud? ett föremål för dyrkan?
nå man är väl modern för gamla kyrkan
- ett Allt? - ett Jag? - ett Någonting så där!
- man tänker icke alltid som en lär.

G Fröding:

Bönhörelse

Bed, så får du åter lida 

det du alltid led, 

åter bida 

det du alltid bidat, bed.

G Fröding:

Gråbergssång

Stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå-å-å-å.
Så är gråbergs gråa sång
lå-å-å-å-å-å-å-å-ång.

Variatio

Det vetebrödsvita och gudsängelrena 

med Herren-vare-lov och Gudsfrid - 

de hava väl ock litet rätt, som mena, 

att slikt smakar gott för en tid. 

Dock finns det en smak av det sillsaltbittra, 

rätt god, om ock icke så ljuv 

- den länge hört småfågel pipvackert kvittra, 

vill gärna höra tjutet av uv. 

Men blir det för mycket "uhu" och "klävitt", 

då börjar vårt huvud att värka, 

då vilja vi åter bli kvällstjutet kvitt 

och längta till morgonens lärka.

G Fröding: