Sömngångarnätter på vakna dagar: Första natten

Rasslande natt-tåg rycker mig fram över skånska slätten,

sömnsjukt öga gömmer sig under hattens brätten,

bröstet andas tungt som under ett tegel,

musklerna ligga slappa som våta segel,

örat ger dova ljud som en nedstämd trumma,

tungans band ha gnatat sig stumma.

Känslorna domna som mygg i snö,

minnena blandas med gamla drömmar,

viljan somnar, tankarne dö,

själen lossnar i band och sömmar.

Men frigjord ande, den stackars trötte,

som sina vingar så ofta nötte

i flykt mot himlen, som sedan befanns

bestå av en färglös men vägbar substans

av syre och kväve i behaglig blandning,

ohimmelsk nog, men lämplig för andning,

den stackars anden han glömmer programmet

det nya-nya om materie och kraft,

och blåser från fjädrarne järnvägsdammet;

som om aldrig annat än vingar han haft

han kastar sig ut i den dunkla natten

och svävar bort över land och vatten.

Mot norr går färden luftig och kort,

men kroppen skakas mot södern bort.

I stjärnklar natt under halvtänd måne

han ser det sköna, det rika Skåne

där bovetsåker och klöveräng

och blomstertäppa vid trädgårdssäng,

på bördig lera som mjukaste mossa

för träskodda fötter breda sin flossa.

I vita stugor nu soves och snarkas

av folk som eljes om dagen är vaket

och håller sin utkik som tuppen på taket,

att veta när tiden är inne att sparkas.

Där stiger Småland med forsar och skogar,

som himlen gav stenar i ställer för bröd;

där bonden tåligt svettas och knogar

att skydda livet mot hunger och nöd.

Och Östergötland, det mögna och feta,

där ock en ande kan få lust att äta,

det skymtar förbi, tills Kolmårdens bryn

höjer sig mörkt som ett åskmoln mot skyn.

Nu ökas farten, ty det börjar lida

hemåt mot hemmets kära trakt,

där nyss han tröttnat att kivas och strida

och han med de sina förklarades i akt.

Han smyger i natten som vandrande juden

tillbaka till platsen, där hans vagga stått

och där man sedan reste hans schavott

för att ej han trodde på den nationelle guden.

Och nu hörs bruset, där Mälarns bölja

går ut i havet att sig få skölja

från bildad smuts och civiliserat damm.

Han ser bland husrader blinka fram

halvsläckta lyktor, som märka vägen

för nattlige vandrarn med osäkra stegen.

Nu ser han under sig gator och torg

och gyllne kronan på kungens borg.

Han ser palatserna och hotellen,

han ser de gamla, de kända ställen,

där han har kämpat, där han har bråkat,

där han har njutit, där han har tråkat.

Och han vill besöka dem alla, alla;

men natten är kort och plikterna kalla!

Ännu några vingslag mot malmen på norr;

där finner han vilan som duvan från arken,

när åter hon funnit att jorden var torr;

och under fötterna känner han marken,

i rimnöd förstås, ty i verkligheten

fann han en galge, som i kristenheten

mänskorna ännu i dag de vörda,

när sina profeter de skola mörda,

och "i detta tecken" (i galgens) vi segrat,

när olika tänkande oss ha vägrat

sanktion på våra mötens beslut. -

Men för att komma till meningens slut:

han satt på korset till en välkänd kyrka,

som efter ett helgon, ett nationellt,

ibland de många vi ännu dyrka

fått bära namnet, och burit det snällt

trots upplysningen och det nya ljuset -

och Adolf Fredrik kallas gudshuset.

Med en andes frihet trängar han in

i Herrans hus, där icke han varit

på femton år. Se´n dess han farit

vida omkring, och med rivet skinn

vänder han åter i kyrkans famn;

med känslor som seglarn, när han kommit i hamn

och lämnat det svala, det fria havet,

där varje bekymmer blev stilla begravet,

och blicken vidgades vid oändligheten,

men nu i hamnen stöter mot vägg

och känner stanken av bildningens drägg.

Som själen i kroppen, som fågel i buren,

så känner sig anden inom vigda muren.

Och månen skiner på predikstolen,

som lyser förgylld lik själva solen;

och bibeln den gamla, den gåtfulla bok,

på vilken man ännu ej blivit klok,

med det gamla och nya inom samma pärmar;

och mörknat timglas, som prästen härmar,

talar som silver, tiger som gull,

rinner om söndan en timme full,

som när ur tunnan man rycker svickan,

och vilar sig sedan i arbetsveckan;

en antikvitet, en symbol av tiden,

av den likväl, som ren är förliden,

kring evigt samma den vänder och vrider

som pastorns fjärding i nyårstider.

Där står det ännu, det heliga bordet,

där som en yngling han bekände ordet,

med skälvande hjärta och ljugande mun,

där i en enda, en salig stund

sin första mened han tvangs att begå

för att en plats i samhället få.

Där öppnade kyrkan sin famn så varm,

och menedarn tryckte till moderlig barm

som en värdig son till en vördad mor,

som smeker barnen med näbbar och klor.

Föräldrar och syskon de stodo på gången

och sjöngo med den förfärliga sången

om lammet, som slaktades en gång på kors,

men glömde också den tour de force,

som deras lamm så illa slaktat

för att det skulle bli hedrat och aktat;

de tackade Gud, och församlingen med,

att han så falskligt fått gå sin ed;

de bådo så varmt att han måtte den hålla,

att Satan icke hans själ skulle sålla.

Men Herren hörde visst ej deras bön,

om man får döma av senare rön!

O kyrka, kyrka, du ännu svansar

omkring i världen och tar upp ed

att ingen skall störta din Balder ned.

Men kläd honom också i stålat pansar

så växer och växer den mistelten,

gömd av lövet på de stora trän.

Den lilla busken, som grönskar i snön,

och för sitt omärkta liv i lön,

den skall en gång, kom ihåg det ordet,

det ögonblick, när som minst du tror det,

sig störta själv till den svarta Hel,

och slå din självgjorda hjälte ihjäl.

Jag ser i månljuset altartavlan,

där uppståndne Kristus mot himlen sig svingar

i marmorlekamen, men utan vingar.

Och de som i helvetet ville svavla´n,

de stå där nere så dumma och gapa,

sen faktiskt han gjort dem alla till ljugare.

Apostlarne bredvid, just icke slugare,

som trodde han skulle ett rike skapa,

en riktig monarki med ordnar och portföljer,

där fiskardrängar och snickargesäller,

de fingo sitta på kungens fåtöljer -

att här historien jag troget följer

och att min lära som sanning gäller,

det veta vi alla av de heliga orden;

ty Petrus, den styvaste av dem alla,

som kunde vika, men icke falla,

han reste sig själv en stol uti Rom

och byggde ett rike av denna jorden,

och Petri stol står ännu ej tom,

när den skall tömmas, det vete fanen,

åtminstone vet man det icke i Vatikanen.

För egen del jag antar för visst,

att Petrus var en opportunist;

ty när han skulle omsider tala

och han blev dragen ut på det hala,

förväxlade han ledigt sitt nej med ja

och visste ej hur han skulle sig ha;

ja, jag må bekänna, med rätta dessvärre,

att han desavouerade fegt vår Herre.

O Guds lamm med de djupa såren,

du föll för dumheten - och för fåren;

men i uppståndelsen steg du opp.

Det tror jag också, fast ej på det sättet,

och allra minst i en marmorkropp,

men man skall vara bra nog från vettet,

om man så fattar sakens förlopp.

Du föll för din tro, nej, för ditt tvivel,

ty liksom äpplet, när det än är kart,

inifrån gnags av den lilla vivel,

tills skaftet sitter där tomt och bart,

så gnager tvivlet på trones frukt,

när den har möglat och luktar fukt.

Du tvivlade ju på Gamla testamentet,

på sabbatens helgd och på lagens bud;

du tvivlade ju på själva fundamentet,

på Javeh, den oförsonlige Gud,

du tvivlade blint på tecken och under

och trodde icke på Satans funder,

du trodde icke, när du såg på livet,

som skaparn trodde, att allting var gott,

ty du fann allting härnere smått,

och till en jämmerdal blev oss livet givet.

Ja, hade du levat i dessa dagar,

då åter man över tillvaron klagar,

då hade du också helt säkert till sist

fått namn och heder av pessimist!

Vad ser mitt öga, så vant att se svart,

där borta på pelarns skarpaste kant!

Ett monument, av en gammal bekant!

Jag känner dig väl, min vän Descartes!

Ha, gamla tvivlare, hur kom du hit?

Förr skulle väl korpen bli vit

som Kristus där borta i höga koret

än du filosofiens nubier...

Men kanske jag gör kyrkan orätt?

Måhända själv hon haft sina dubier?

Vem vet! Om man får döma av monumentet

och av det prunkande gyllene präntet,

så var du allt en förbannad karl,

fast nog du var kyrkans bete noir!

Det är förträffligt, ditt epitaf,

och ger nog ämnen till reflexioner:

där ligger jorden svart som en grav,

höljd i trasor av olika konfessioner;

så kommer en ängel, en svarter en,

och river i luntorna så de gå sönder;

och heligt mörker, som lurat bönder,

det flyr för ljuset, som sprider sitt sken,

ty svarta ängeln med bloss i handen

han lyser upp över mörka landen.

Det påminner mycket i det stora hela

om skapelsens historiska "varde ljus",

och vore det icke i Herrans Guds hus,

jag trodde min själ det var Prometeus,

som hade sin démèlé med själve Zeus.

Du svarta ängel, som kom med ljuset,

vem släppte dig in, om icke i ruset

en kyrkans portvakt somnat från dörren

och glömt slå kors för den lede kurren!

Hur trivs du härinne ibland de trogna,

som alltjämt kartas, men aldrig bli mogna?

Men tyst, jag hörde tornurets klang,

och nattens timmar så hastigt farit!

Farväl, min ängel, bliv vad du varit,

till Vite Krist en värdig pendang!

En avskedsblick till den gamla bänk,

familjebänken, där i unga dar,

då ännu icke fattades en länk

i syskonkedjan, då mor och far...

då orgeln brusade med stormens röster,

och solen lyste på altaret i öster,

då många ljusen om julen brunno,

och barnatårar av skräckfröjd runno -

Men tyst, jag hörde att hanen gol,

och fönstren färgas av dagande sol -

om icke jag hade mitt hjärta där borta

i järnvägskupén, han kom till korta,

min starke ande, som blir sentimental

för att han får höra en tupp som gal!

Farväl nu, kyrka! Här fann jag ej

en enda lösning på livets gåta,

här var dock skönt en gång få gråta,

när ödet endast gav grymma nej...

*

Men tåget, det rasslar ren på perrongen,

och man har morgnat sig i vagongen.

Ut strävar en sömnig familjefar,

med hustru och barn i en faslig brådska,

och sen han sett efter om något är kvar,

han ropar vresigt på en fyrsitsig droska.

A Strindberg:

Sömngångarnätter på vakna dagar: Till Björnstjerne Björnson och Jonas Lie

Vid avenue de Neuilly

där ligger ett slakteri,

och när jag går till staden,

jag går där alltid förbi.

Det stora öppna fönstret

det lyser av blod så rött,

på vita marmorskivor

där ryker nyslaktat kött.

I dag där hängde på glasdörrn

ett hjärta, jag tror av kalv,

som svept i gauffrerat papper

jag tyckte i kölden skalv.

Då gingo hastiga tankar

till gamla Norrbro-Bazarn,

där lysande fönsterraden

beskådas av kvinnor och barn.

Där hänger på boklådsfönstret

en tunnklädd liten bok.

Det är ett urtaget hjärta

som dinglar där på sin krok.

Jungfru Maria

Hon kommer utför ängarna vid Sjugareby.

Hon är en liten kulla med mandelblommans hy,

ja, som mandelblom och nyponblom långt bort från väg och by,

där aldrig det dammar och vandras.

Vilka stigar har du vankat, så att solen dig ej bränt?

Vad har du drömt, Maria, i ditt unga bröst och känt,

att ditt blod icke brinner som de andras?

Det skiner så förunderligt ifrån ditt bara hår,

och din panna är som bågiga månen,

när över Bergsängsbackar han vit och lutad går

och lyser genom vårliga slånen.

Nu svalkar aftonvinden i aklejornas lid,

och gula liljeklockor ringa helgsmål och frid;

knappt gnäggar hagens fåle, knappt bräker fållans kid,

knappt piper det i svalbon och lundar.

Nu gå Dalarnes ynglingar och flickor par om par;

du är utvald framför andra, du är önskad av en var,

vad går du då så ensam och begrundar?

Du är som jungfrun, kommen från sitt första nattvardsbord,

som i den tysta pingstnatt vill vaka

med all sitt hjärtas bävan och tänka på de ord

hon förnummit och de under hon fått smaka.

Vänd om, vänd om, Maria, nu blir aftonen sen.

Din moder månde sörja, att du strövar så allen.

Du är liten och bräcklig som knäckepilens gren,

och i skogen går den slående björnen.

Ack, den rosen som du håller är ditt tecken och din vård,

den är bringad av en ängel från en salig örtagård:

du kan trampa på ormar och törnen.

Ja, den strålen som ligger så blänkande och lång

ifrån aftonrodnans fäste över Siljan -

du kunde gå till paradis i kväll din brudegång

på den smala och skälvande tiljan.

Till en jordförvärvare

Vad trevar du i nordanskog

kring bondens magra lott?
Finns det ej grevar övernog

som sälja fädrens slott?

Om du har skammen att ha nått

mest guld i denna nord,

lägg ej därtill ett värre brott:

att röva ärlig jord.

Är det ej nog du river berg

och skeppar ut vårt järn

och lämnar kvar blott rost och ärg

till landets verk och värn?

För dig går forsen utan hejd

och trälar löddrigt vit,

din ära stinker kring vår nejd

i skyar av sulfit.

I denna tid, då allting slås

i kras med järn och gull,

finns endast ett som ej förgås,

och det är jordens mull.

Här ha vi värjt sen hedenhös,

från far till son och måg,

vår vissa rå, vårt säkra rös

kring havre, korn och råg.

Här vart för trogen id förlänt

vad i ditt överflöd

du ännu aldrig själv har tjänt:

ett heligt dagligt bröd.

Den gamla byn, den svenska byn

står tyst med tomma hus.

Ej reses majstång mer mot skyn,

ej tänder kvällen ljus.

Gå dit och hör, om du har mod,

hur träden gny en höst.

Där susar sång om ätteblod,

där talar Abels röst.

Ty det som bort från jorden kom,

det irrar som en fläkt,

och jorden blott kan föda om

en bättre mänskosläkt.

Det sägs för dina högre mål

du saknar tid och hand

att hålla upp ur ödesmål

rätt månget fattigt land.

Men den som hejdar växtens fart

och lägger jord igen

begår en synd av grövre art

än den som dräper män.

Gå annorstädes hän och driv

ditt spel till slemt förvärv

och skona markens gröna liv

för dina lustmord, järv!

Demagogisk söndag

Det är som bruste i skyn en säck

och tömde en skvalande syndabäck

och tömde en dynga av feta ord

att befrukta själarnas magra jord.

Jag står vid baracken, då hörs ett rop:

"Ni skulle ner i den svartaste grop -

allihop, allihop!"

Nu lyssnen, I syndiga Dalar! 

Predikanten Påsklilja talar.

Där står en man med ett honungsskägg

och de skönaste ben, som en ättelägg

av honom som talte i nordansvall

till socknens bönder på kyrkovall.

Det kommer en smekande sunnanfläkt

och slår mig om mun med ett "Engelbrekt" -

o effekt, o effekt!

Nu lyssnen, I fåvitska Dalar! 

Herr Adrian Brushane talar.

Det står en man med det fulaste skägg

och klena ben mot en laduvägg.

Han talar på landets eget mål,

hans mun är vig och hans själ är snål,

och tydligt hörs det väsentliga hit:

"Partiet, partiet, partit, partit -

jag hör dit, jag hör dit!"

Nu lyssnen, I vördsamma Dalar,

ty talarnes talman talar.

Det står en ung plåtslagargesäll

och talar ord med plåtslagarskräll.

Det är som om han dreve en rungande spik

i statens kista med varje skrik.

Hör "körktjyv" och "bondtjyv" och "skojarpack"!

Nu lät det som hela plåten sprack -

o ve och ack!

Nu lyssnen, I bävande Dalar!

Partivän Oljegren talar.

Det skriker från alla ändar i byn. 

Det röstar över Guds lärkor i skyn.

Jag står vid en korsväg. Jag orkar ej mer.

Min själ vill slitas i fyra kvarter,

och blir jag ej frälst, så hänger det blott

på de allt för många anbud jag fått -

jag står där jag stått.

Gud nåde er, arma Dalar,

för all den visdom här skvalar!

E A Karlfeldt:

Sub luna

Sub luna amo.

Mörk är min brud,

brinner i bruna kvällar,

dansar i månglitterskrud,

doftar som nattglim

under en kornblixtsky,

svalkar som morgondaggen,

växlar som nedan och ny.

Sub luna bibo.

Mörkt är mitt öl,

svartmältat korn dess kärna,

skummet som månglittermjöl.

Tankar och löjen

sväva kring kannans rund,

sväva som läderlappar,

sväva som guldlöv i lund.

Sub luna canto.

Mörk är min sång,

suckar som våg i vassen,

rullar som bränningens gång,

reser sig trotsig,

sjunker tillbaka tung,

ebbar sin tid och flödar,

gammal och kvalfullt ung.

Sub luna vivo.

Mörkt är mitt liv,

ringa och vanligt i öden,

sorger och tidsfördriv.

Gärna jag delar

tingens förgängliga lott,

lycklig att lida och njuta

jordlivets fulla mått.

Sub luna morior.

Mörk är min grav.

Giv mig åt namnlös torva

eller åt vind och hav:

vilan i mullen,

eller ett skärat stoft,

fladdrande som min längtan

fladdrat mot månklara loft.

Kyrkosångarne

När prosten såg upp från det sista blad 

av predikan, såg han tre män i rad 

som stodo under gångens båge av björk, 

just där solen sken in, medan kyrkan var mörk. 

De stodo med förklarat ljus över hyn, 

och kyrkfolket trodde sig skåda en syn: 

"Förvisso är detta de vise män 

från österlandet som gå igen." 

"Nej", viskade klockarn, "de blicka så slött, 

det är djävulen, världen och vårt eget kött. 

Med Herodias dotter, som Johannem besvek, 

ha de dansat i natt sin midsommarlek." 

Men amen vart sagt, och psalmen tog vid, 

och orgorna spelte Den blomstertid. 

De tre stämde in med iver och fart 

och sjöngo både fagert och underbart.

Den förste såg ut som en midsommarstång,

förty han var smäcker och fager och lång.

Han sjöng som från ovan med furstligt dån,

och sannfärdeligen var han en konungason.

Hans sång gick lugnt som med vana fjät

genom förgården upp till ljusets majestät

och sänkte sig ödmjukt med dämpad ton

som ett palmsus vid konungarnes konungs tron.

Den andre var diger och röd och het

och såg sannerligen ut som en större profet,

eller ville man finna en pfalzgreves plym

på hans hatt som ett krön åt hans ampla volym.

Men hans sång flög lätt och ljus som en fjäril

kring altarets heliga tyg och käril,

den steg efter pelarn till korets valv

och låg som en lärka bredvid duvan och skalv,

den for som en smekning, förstående, len,

över gammalt guld och liljor i sten.

Så sjöng han konstens och skönhetens lov,

som en Hiram av Tyrus i Salomos hov.

Den tredje var mera av landets typ,

lägre till växten, men intet kryp,

spände sitt bröst, simulerade buk,

som fogdar och gelikar hava för bruk.

Men hans hjärta var fullt av sommarens lust,

och hans röst var frodig av sol och must,

än hög, än låg, som stundom man hör,

då kyrkovärdar sjunga i kör.

Han stod som för hela fädernestammen

och drillade långt på bönernas amen.

Så sjöng han med andakt och fyrväldigt ljud

som en åkermans son till åkrarnas Gud.

I blickarnas brännpunkt de stodo med lugn,

de stodo som tre män i en brinnande ugn.

Och prosten steg ner och kom ut på gången

och sade: Tack för den märkliga sången!

Tack själv, kusin, sade Abednego.

De andra hälsade höviskt och tego.

De tre gingo ut efter längd och rang,

och menigheten följde på sten som sang.

Det stod en vagn utan hästar i porten,

en sådan var aldrig skådad i orten.

I denna stego de främmande tre;

att de voro något heligt kunde man se.

Ett moln slog upp kring den frustande kärran,

och folket sade: De fara till Herran.

E A Karlfeldt:

Fem farliga F - i en ung lantmans tänkebok

Fem F av mycken fara, som hotar kropp och själ,

jag tecknar till din varning, o yngling, och ditt väl:

ty flyr du deras snaror och vandrar stark och vis,

så har du ro i livet och hopp om paradis.

Det första F är Fogden, befallande och hård:

han lurar på ditt välstånd, din arvedel och gård.

Sök aldrig tvist med makten, men giv de höge sitt,

och bruka dina armar och värj vad se´n är ditt!

Det andra F jag lär dig är uttytt Fjärdingsman,

ty fogdens låga redskap och länsmans dräng är han.

Vart hastar du, o människa, som trotsar rätt och lag?

I morgon kanske mästerman, om fjärdingsman i dag?

Det tredje F är Flaskan, som står av falskhet full

och blickar vänligt mot dig, när du öppnar ditt schatull.

Kom sällan hand vid korken! Regera strängt din buk,

att ej ditt sinne varder ont och din lekamen sjuk.

Det fjärde F är Flickan, så smilande och skön;

hon lockar dig till dårskap, som får sin svåra lön.

Ty håll din håg i tuktan, och vinn åt dina hår

den ädla ärekransen som en trofast ungkarl får!

Det femte fula F:et kan knappast skrivas ut,

men det har horn på knäna och doftar svavellut;

och alla fyra F:en, som jag förut har sagt,

de äga av det femte sin farlighet och makt.

E A Karlfeldt:

Några ord till min k. dotter i fall jag hade någon

Min kära Betti! du blir stor,

du från din docka hunnit växa.

Utav din hulda, fromma mor

tag för din framtid denna läxa.

Uti den värld du knappast sett

så många öden förefalla,

men med ett glatt och sedigt vett

skall Betti segra på dem alla.

På livets bana varsamt gå

men tro ej allt vad ont man säger.

Vår värld, min Betti, är ändå

den allra bästa värld man äger.

Den är vad den beständigt var,

bebodd av kloka och av dårar.

Och, noga överlagt, den har

mer rätt till löje än till tårar.

För mycken misstro föder agg,

för mycken lättro ångrens smärta.

Tänk ej i varje ros en tagg,

ej dygd i varje manligt hjärta.

Väl dig, om jämt du följa vet

Försiktighet, den kloka gumman. 

Den, jämte känslig glättighet,

är av all vishet huvudsumman.

Med läsning öd ej tiden bort,

vårt kön så föga det behöver.

Och skall du läsa, gör det kort,

att såsen ej må fräsa över.

Ett odlat vett, en upplyst själ,

vad! kunna böcker blott det skänka?

Mitt barn, studera världen väl,

den ger dig ämnen nog att tänka.

Var mänska, Betti, är en bok,

lär dig att fatta rätt dess värde;

och minns, att oftast av en tok

den vise någon visdom lärde.

Men om lektyren roar dig,

väl! i förädling av ditt väsen

låt den då blygsamt röja sig,

men ej i tonen av beläsen.

En lärd i stubb (det är ett rön)

satirens udd ej undanslipper,

och vitterheten hos vårt kön

bör höra blott till våra nipper.

Lyd, Betti, lyd bestämmelsen,

sök ej att mannabragder hinna;

och känn din värdighet, min vän,

i äran av att vara kvinna.

Se denna mor i huslig krets,

som vet sitt sanna kall bevaka,

fullt med den ärelust tillfreds,

att vara värdig mor och maka.

Se ordning, mildhet, trevlighet

med blomster hennes fotspår hölja,

och heder, kärlek, tacksamhet

dess levnad och dess minne följa.

Behaget är med fliten släkt:

i nyttig snällhet sätt din heder.

Låt ärbarheten i din dräkt

bli sinnebild av dina seder.

Följ, Betti, smakens enkla bud,

låt aldrig flärden dig förtrolla.

All prydnad driven intill skrud

är blott affischen av en fjolla.

I sällskap sladdrets tomhet fly,

men sitt ej sluten som en gåta.

För tanklösheten plär man sky,

för mycken klokhet ej förlåta.

Välj uttryck utan brydsamt val,

se till, att du ej domslut fäller.

Och tala, Betti, håll ej tal,

du tror ej hur det oss förställer.

Giv skämtets udd sitt fina skick

i ord, som glättigt oförmoda.

Dock minns, man skrattar med en kvick,

men man bär aktning för den goda.

En lätting, slö till själ och kropp,

fann en gång livet bli en börda.

Då fann en annan lätting opp

att tiden genom kortspel mörda.

Välj nödigt detta tidsfördriv,

som, fast av sed och ton ej menligt,

är, tro mig, med ett verksamt liv

och själ och känsla oförenligt.

Märk, hur en skönhets blick är vass

i nit att korten lyckligt kasta. 

Märk, vid det lumpna ordet pass,

hur gracerna på flykten hasta.

Försiktigt även undanvik

all brydsam forskning i gazetten.

Vårt hushåll är vår republik,

vår politik är toaletten.

Bliv vid din bågsöm, dina band,

stick av ditt mönster emot rutan,

och tro, mitt barn, att folk och land

med Guds hjälp styras oss förutan.

När sig en kvinna nitisk ter

att staters styrselsätt rannsaka,

Gud vet, så tycks mig att jag ser

ett skäggbrodd skugga hennes haka.

Nej, slika värv ej stå oss an,

låt aldrig dem din håg förvilla.

Du skall bli gift - då vill din man

med tacksamhet din lärdom gilla.

Att giftas - ej ett ämne finns

mer rikt att i maximer driva;

men, goda Betti, hör och minns

det enda råd jag har att giva:

Den maka, som dig blir beskärd,

(märk denna stora hemligheten!)

var huld, om han är huldhet värd,

om ej - så var det i förtreten.

Tag händelser och öden lätt,

mitt barn, så bliva de ej tunga;

och, mellan oss, är det ett sätt

att än i åldern synas unga.

Min Betti, livet flyr så fort,

vad grym, vad oersättlig skada,

om, vid det lilla gagn vi gjort,

vi nekat oss att vara glada!

Må stojet och förströelsen

vid andras dom för glädje gälla!

I stilla nöjen sök du den,

det är för oss vi äro sälla.

Gör nöjet bofast i ditt hus,

äg i ditt hjärta samvetsfriden;

den gör vår uppsyn mild och ljus,

den rår på sorgerna och tiden.

Ja, Betti, livets sällhet njut,

men livets plikter ej försaka. -

Nu har min lilla läxa slut,

och till min söm jag går tillbaka.

A M Lenngren:

Gossen och leksakerna

En liten pilt jag bygga såg

ett skepp av flarn med flagg och tåg.

Ack, vad det fröjdade den lilla!
Kom så en högvis trumpen man

och skepp och flagg en dårskap fann,

beviste det - all fröjd försvann.

Ack, vad den vise gjorde illa!

Till nya löjen gossen lopp.

I skålen såpan löstes opp,

och bubblan flög så präktigt skiftad.

Den vise skrek: Vad uselhet!
Se bilden av din dödlighet!

Och bubblan sönk, och gossen grät.

Vi blev hans glädje så förgiftad?

I överkloke i vår värld,

hur liten tack den nit är värd

att sanningsglaset för oss hålla,

att gillra med förnuftets garn. -

O, lämnen oss - vi äro barn,

och våra lekverk och vårt flarn

låt oss i ostört lugn behålla!


A M Lenngren:

Kalaset

Frun vill i dag slå på stort:

Samtliga gästerna bjudna på kort;

hör stekvändarn gnäller;

herrar och fruar, matronor, mamseller

trippa så lätt in i herrskapets port;

värden är trumpen, kontanter det gäller -

hälsning och nigning, som aldrig ta slut;

gällt man i dörrarne klappar och smäller,

knärackan skäller,

frun ropar idligt: välkommen! - vet hut!

Bordet skenbarligt på sned.

Sällskapet krusar och paras i led;

rangordning, högsäten,

dävna servetter, platå och beläten,

brist och missräkning på gaffel och sked;

brända pastejer med unkna inmäten;

sotdöda abborrar - dråpligt kalas!

Sega kapuner och härskna klenäten -

såsen förgäten,

spår efter tummar på haltande glas.

Målron nu kommer sig för;

sällskapets glam om det onda man hör,

om gikt och passioner,

djärvhet och fräckhet hos bindmösspersoner,

köttbrist och taxor och stegring på smör. -

Trugning och maning och fjäsk och fasoner:

Heder för hovsinkarn! Se vilken bål!
Dunster av rom och av skämda citroner;

propositioner:

Nu för värdinnan en klingande skål!

A M Lenngren:

Epigram

Att vitt och brett och lärt med kritisk recension

en usel auktors verk i sanningsdagen ställa,

det är att fälla

en tätting med kanon.

A M Lenngren:

Det högförnäma äkta paret

Tiden gör oboteliga skador,

oförsynt dess makt på allting rår.

Glest och grånat är grevinnans hår,

ingen minns, när greven hade vador,

chapeau bas han uppå pinnar går.

Bägges skuldror till förvandling lutar,

men hur kapprakt är ej deras mod!

Utom dräggen av en grevlig blod,

se två mumier uti granna klutar,

forna tiders murkna återstod.

Hör Hans Nåd med stora namn på tungan

utav fädrens stolta ättelängd,

geisten väldig; rösten, kvävd och stängd,

under synbart äventyr för lungan,

sorla jämt om deras bragders mängd.

Se dess makas varje blick befalla

slavisk vördnad för dess rang och börd,

skral och skröplig, än av flärden förd,

fordom uti robe de cour och gala

i ett hov förtorkad och försnörd.

Se, min vän, men ömka och beklaga

höga dårens usla ålderdom:

sista tanden skallrar i hans gom;

han ej livets ledsnad kan fördraga

och förskräcks för vansklighetens dom.


A M Lenngren:

Kritik

Vad fan är det, skrek pastor Fadd

och njöt i makligt lugn den läckra morgonkosten

i sidennattrock hemmastadd,

vad fan står det för strunt i Posten?

Har satan åter makt med detta gamla blad?

Det tycktes på en tid ej arta sig så illa,

gav bara tidningar åt land och huvudstad,

malis i ingen enda rad,

och höll sig fredligt, fromt och stilla.

Skall ondskan där på nytt sitt huvud resa opp?

Satiren trodde jag av djävulen uppsluken.

Men se! Står icke jag precist från tå till topp

i dag livs levande på duken!
Belackarn - ja, det blir därvid -

skall straffas, flydde han till Hettland, till Minorca!
Jag skriker det så högt som mina lungor orka:

Är det en vers i denna syndatid?
Är det ett skämt i denna svåra torka?


A M Lenngren:

Förr och nu

Jag fordom hungrig var och hade intet bröd;

jag ägde intet mynt, och borta var krediten.

Nu har jag mat och mynt och allt till överflöd,

men ingen njutning mer - och borta är aptiten.

A M Lenngren:

Dagbok

Söndag - blev jag dödligt kär,

Måndag - yppade min smärta,

Tisdag - rördes Lisas hjärta,

Onsdag - hart min önskan när.

Torsdag - famntog hon en annan,

Fredag - mina hämnderop!

Lördag - skötte flitigt kannan,

Söndag - glömde alltihop.

A M Lenngren:

En envis dalkarls visa

Fördärves jag platt, om jag viker en tum

ifrån mitt rum,

om jag står där med heder och ära!

Kom an, all världens klaffarehär!

Mitt bröst är här;

dess hårdhet skall du lära:

skjut giftiga pilar, jag blir där jag är.

Jag tror väl knappt jag mig själv bedrar,

om jag håller för visst, att min ättefar

drog ut med Peder i Vibberboda;

och känner jag rätt

en dalamans sätt,

så vill jag förmoda

han höll sig, där skäktorna regnade tätt.

Och själv vill jag gå - fast en stackare stor

jag är inför den som i höjden bor -

med nacken rak under hatten.

Och samma lynne du nog förnam,

varhelst du gick fram

vid de stora älvarnas vatten,

från Långhedens mur till Salfjällets kam.

Och den som kan öppna med fromhet sin mund

och bedja en bön av sitt hjärtas grund,

han må väl önska:

Giv alla dem som vid älvarna bo

förnöjsam ro,

låt landet grönska,

men fyll det främst med mandom och tro!

Jag är en sjungandes röst

Jag är en sjungandes röst på stora, tomma slätter,

där intet öra hör, där intet eko bor.

Jag är ett irrande bloss över sjön i svarta nätter,

en nyckfull eld, som slocknar snart i mörkret: hos min mor.

Jag är ett drivande blad i höstens vida rike,

min levnad är en lek vid alla vindars kör.

Om jag stannar på ett berg eller drunknar i ett dike,

det vet jag ej, det bryr mig ej, det rår jag icke för.

Erik Axel Karlfeldt:

I Ryssland

Den ryske bonden lämnat sin plog

och lurar med hand på hane.

Ett skott ur löven i skymmande skog

blir svenske kungens bane.

Se´n soluppgången de dragit förbi,

de långa, mörka kanoner,

med blanka kyrasser gult rytteri,

till fots de blå bataljoner.

På blöta vägar vid hästars tramp

de tunga vagnarna rassla,

där skramlar betsel, där klirrar pamp,

och kvistar knäckas och prassla.

Vid eftertruppen, där faran är,

och bakhåll på snåren glänta,

där följer Karl sin tågande här,

där är han säkrast att vänta.

Giv akt, där spränger en smärt och lång

gestalt, som fienden känner.

Liksom en kattlo hukad till språng

sin hane bonden spänner.

Vid ögat redan han bössan höll,

för hjälten rågat var måttet,

då i det samma ett höstlöv föll

för siktet och hindrade skottet.

Bland bladen drog en isande fläkt,

som komme Vintern, den kalla,

som sade dess susande andedräkt:

än får ej den mäktige falla!

Först vill jag andas frost på hans krans

och rost på hans härdade klingor,

först vill från stäppen jag hämta till dans

de vita, yrande flingor.

Hans fall på ärans och segerns höjd

ej båtade Ryssland, mitt rike;

först måste jag bädda i snön med fröjd

den här, som ej hade sin like.

C Snoilsky:

Tiden är ingenting

Grässtråets barn, så lika sin fader,

växa och dö i oändliga rader.

Morgon blir afton i evig ring;

tiden är ingenting.

F M Franzén:

Ingenstans

Jag är sjuk av gift. Jag är sjuk av en törst,

till vilken naturen icke skapade någon dryck.

Ur alla marker springer bäckar och källor.

Jag böjer mig ner och dricker ur jordens ådror

dess sakrament.

Och rymderna svämmar över av heliga floder.

Jag sträcker mig upp och känner läpparna våta

av vita extaser.

Men ingenstans, ingenstans...

Jag är sjuk av gift. Jag är sjuk av en törst,

till vilken naturen icke skapade någon dryck.

K Boye:

De gångna dagarna

När en gammal man ligger sjuk, kommer alla hans gångna dagar

och sätter sig blida i ring omkring hans säng.

De jämrar sig inte, de gråter inte och snyftar.

De nickar sakta och tänker på gamla ting.

Och var och en berättar sin aldrig glömda saga,

och var och en har med sig ett ljus och tänder stilla.

De speglar sig klart i de mörka flodernas vatten.

Han vandrar, vandrar under valv, under bågar av darrande ljus.

K Boye:

Torkel Tyre

Öster om Bjura by

är vild och öde trakt,

där lavraggiga granar

står vresiga på vakt.

Där bodde Torkel Tyre,

för dråp lyst i akt.

Nära vid Bjura by

ligger en mossig sten.

Står man gömd där bakom,

när kvällen faller sen,

då ser man byn, hur den glimmar

med många varma sken.

"Det lyser i Halvars gård.

Det lyser i Torstens hus.

Där sitter Torsten och täljer

vid sprakande stockeldssus.

Det lyser i Kettils stuga.

Jag känner vartenda ljus.

Vad visste jag väl om bygd,

när trygg jag i bygden satt?

Nu står jag i långa nätter

och räknar min tappade skatt.

Det glimmar guld över drivan

i snöblå vinternatt."

Så stod han och såg och såg,

då glid av skidor ljöd.

En flämtande mö kom vilt i flykt,

hon rände mot byn i nöd.

Tätt bakom gled en skugga

med ögon som glöd.

Men Torkel grep sin kniv.

Han högg, han stack, han skar,

och vassa, vita tänder

gav hårdnackat svar.

Mot morgonen fällde han ulven,

men själv låg han dödstrött kvar.

Vi fann honom, där han låg.

Och märk, att vi handlade väl.

Vi sände bud till prästen.

Han frälste mannens själ.

När solen steg över skogen,

då slog vi Torkel ihjäl.

Vi kunde ha skonat hans liv,

men värdet av slikt är ej stort.

En dråpare var Torkel.

Vi handlade så som vi bort.

Vi alla är män från bygden.

Och detta var riktigt gjort.

K Boye:

Från en stygg flicka

Jag hoppas du inte alls har det bra.

Jag hoppas du ligger vaken som jag

och känner dig lustigt glad och rörd

och yr och ängslig och mycket störd.

Och rätt som det är, så får du brått

att lägga dig rätt för att sova gott.

Jag hoppas det dröjer en liten stund...

Jag hoppas du inte får en blund!

K Boye:

Sköldmön

Jag drömde om svärd i natt.

Jag drömde om strid i natt.

Jag drömde jag red vid din sida

rustad och stark, i natt.

Det blixtrade hårt ur din hand,

och trollen föll vid din fot.

Vår skara slöt sig lätt och sjöng

i tigande mörkers hot.

Jag drömde om blod i natt.

Jag drömde om död i natt.

Jag drömde jag föll vid din sida

med banesår, i natt.

Du märkte ej alls att jag föll.

Din mun var allvarsam.

Med stadig hand du skölden höll

och gick din väg rakt fram.

Jag drömde om eld i natt.

Jag drömde om rosor i natt.

Jag drömde min död var fager och god. - - -

Så drömde jag i natt.

K Boye: