Som källådern

Som källådern tränger

mot dagens ljus

Som slagrutan sänker

sin hand mot vattenådern

oemotståndligt

Som kompassens nål

pekar mot norr allenast

Som flyttfågeln finner

fjällsjöns stränder

och arktisk tundra

Som floden obetvingligt

till havet,

som svalan till boet

Så hjärtat

T Nilsson:

Maria Magdalena

 

Maria Magdalena var 

en tjej vars minne har levt kvar 

hos många i två tusen år, 

en stark person, som ni förstår. 

Maria hette många då, 

hon var från Magdala, och så 

blev Magdalena ett sånt namn 

som skilde dem ifrån varann. 

De sju demoner som hon haft 

vek undan genom Jesus´ kraft. 

Hans egen Ande fick hon sen, 

den sjufalt gode Hjälparen. 

Maria följde Jesus glad, 

från by till by, från stad till stad. 

På samma väg, så Lukas skrev, 

Susanna och Johanna klev. 

Till påsk hon såg vid kors och grav 

att han var död som hon höll av, 

och den uppståndne Frälsaren 

hon tog för trädgårdsmästaren. 

"Var har du lagt den dödes kropp?" 

sa hon till honom utan hopp. 

"Maria!", sa han. Hon fick le: 

"Rabbouni, lille Mästare!" 

"Maria, släpp mej", Jesus sa, 

"gå, vittna för lärjungarna!" 

Apostlarnas apostel är 

ett namn hon därför ofta bär.  

Att vittna om vad Herren gjort 

är både underbart och stort.

Maria gick med glädjebud,

och vi får också gå med Gud.

A Holmberg:

Sommar hemma

En gård av trampat gräs på sand

med flockar här och där av klöver,

och runt omkring finns åkerns rika land,

som ljumma vindar ströva över.

Omfluten av min rågtegs sus

med bara fötter över groblad går jag,

och ligger jag på rygg vid röda hus

så nära livets varma hjärta når jag.

I natten faller ljus från norr

på rutor och på röda timmerväggar,

och ängen, som var solförbränd och torr,

sval dagg ur rymdens modersbröst då däggar.

Linnean nickar över granens rot,

och ringe sprött i kapp med kornas skällor.

Nu botas vinterns blek- och tvinosot

av solens flöde och av klara, kalla källor.

T Nilsson:

Efterskrift

Fästas vid jord.

Sällsamma ord.

Sov! Ingen ring bekräftar föreningen.

Jorden är din, och djup är försteningen.

Källor och träd,

blåklint och säd

lämnade du för din nya förbindelse.

Livet, som brast, var dröm och förblindelse.

Jularnas ljus,

vårarnas sus,

orgverkens högmässobrus, som förklingade,

allting är glömt av den döden betvingade.

Kvinnan du kysst

följde dig tyst,

sover med ansiktet ljust av ett leende,

blind - men i drömmarna kvar blnad de seende.

Allt vad du led

göms i din fred.

Ögonen täppta och mögel vid tinningen.

Händerna knäppta. Den långa besinningen.

T Nilsson:

Människorna och jag

Jag följer molnen. De bor bland träden.

Jag är som vinden. De äger säden

och allt som växer ur mödans mull

och gror och blommar för deras skull.

De lever trygga och saknar hunge,

och tung är rytmen i allt de sjunge.

Jag är som molnen. Jag är en vind,

som sjöng en sommar vid deras grind.

De äger jorden. Där slår de rötter

bland allt som susar vid deras fötter.

Den rund de trampar är mörk och snäv,

och deras liv är en jämngrå väv.

Om all den skönhet, som molnen gömmer,

och viddens vindar de aldrig drömmer.

Jag älskar molnen. Jag älskar säden.

Sist bor jag stilla inunder träden.

T Nilsson:

Lycka

Lycka är bara att

känna en hand i sin,

ströva en sommarnatt

sakta i skogen in,

gå över markens ris,

andas linneans doft.

Jorden är paradis,

grönska och sken och stoft.

Lycka är bara ett

sus genom åkerns säd,

bara en kväll, som gett

rostglans åt hedens träd.

Rågaxen vaggar, vaggar,

rasslar melodiskt vekt.

Träd som en rad av taggar

tecknas mot himlen blekt.

Lycka är bara en

pingstnatt med blomvit hägg,

rutornas återsken,

lystern på mönjad vägg.

Gårdsplanens kamomill

grott här i hundra år.

Lyckan att finnas till

ljus i vårt hjärta rår.

T Nilsson:

Sammanfattning

Brödet som jag åt

bädden där jag sov

natten kring min gråt

rymden kring mitt lov

spaden i min hand

pennan som jag höll

himlens aftonbrand

regn som stilla föll

Ordet jag höll av

skimret kring min brud

mullen i min grav -

ALLT VAR NÅD AV GUD

T Nilsson:

Efteråt

O min trast från heden längesedan,

o min svala under ladutaket,

o min fink, som bröt på bondmål, medan

vårens landskap låg i drömmar vaket!

O min fors, som än i minnet skiner,

blekt av juninattens svala skimmer,

o min älv med stämda violiner

nedom nipan, där det virvlade av timmer!

O min ljung, med blomning av scharlakan,

o min mossa under valv av grenar,

o min granlid, mörk av tung rannsakan,

o mitt berg med grubbelsjuka stenar!

O min gård med kamomillen sliten

tåligt uer flydda seklers sulor,

o min värld, där jag var trygg och liten,

innan livet trasades till smulor!

O min båt, som roddes undan tiden

över selet mellan höga stränder!

Blott i drömmen får jag stiga i den,

till dess åror längta mina händer.

T Nilsson:

Visdom

Jag vet att jag ingenting vet,

ja, ingenting alls,

men evigheternas evighet

sig lagt som en sten kring min hals.

Jag undrar om allt är en dröm 

- men dröm, vad är det?

Allt virvlar som ström - vad är ström?

Jag vet att jag ingenting vet.

Och kommen ur jord blir jag jord -

från gåtor och tal.

En tro - vad är tro? - och ett ord.

Sist sover jag ensam och sval.

Men sömn, vad är sömn? Är det död?

Vad är det att dö?

Att glömma att rosen är röd

och liljan är vit såsom snö?

Du finns i min värld som en sol,

jag håller dig kär

och jag spelar en sång på fiol:

vem vet vad du är, vad jag är?

Var när mig, när frågorna slå,

när oron är het.

Att jag är kan jag aldrig förstå.

Jag vet att jag ingenting vet.

T Nilsson:

En långtradarchaffis från Kasa

En långtradarchaffis från Kasa

blev snabbt alla landsvägars fasa.

Han kunde ej mera

än accelerera,

nej, ingenting utom att gasa.

A Holmberg:

En lärarkollega i Mäja

En lärarkollega i Mäja

på alla elever vill heja. 

Men stanna och prata, 

det skulle han hata; 

han vet inte vad han ska säga.

A Holmberg:

Till Paris, till Paris

 

Till Paris, till Paris

vill jag rida på en gris.

Det kan ta några år,

men jag tror nog att det går.

Till Paris, till Paris

cyklar vi naturligtvis.

Det kan ta några dar,

men jag tycker att vi drar.

Marseljäsen

 

Framåt, I barn av fosterlandet,
vår äras morgon lyser klar.
Emot oss fräckt förtryckarbandet
djärvs höja sina blodstandar.
Vårt öra re´n från fjärran lystrar
till soldateskens hemska larm,
som smyger skonlöst vid vår barm
att strypa mödrar, viv och systrar!
Giv akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

Vad vill då denna hord av trälar,
som piskas våra led emot?
Tror man sig kuva fria själar
med fängsel och med fjättrars hot?
Mitt folk! I forna dar de brände
på krökta ryggar skymfens sår.
Nu ingen tvinga oss förmår
i träldom åter och elände!
Giv akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

Vad? Skola främlingar befalla
och våra bygder stifta lag?
Och våra unga krafter falla
för fale soldenärers slag?
O, Gud! Om trälar skola böja
vår nacke under okets tvång!
Om nidingar ännu en gång
till våra härskare sig höja!
Giv akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

Ve! er, tyranner! Ve! och bäva!
Med fasa ser er an en värld!
Ve! er, menedare! Där sväva
i rymden redan domens svärd!
Ett folk i vapen står mot eder;
och stupar i sitt blod en man.
strax föder jorden då en ann´
och jämna tätna våra leder.
Giv akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

Dock, skona denna arma skara,
som ej sitt ödes skam förstått!
Låt högsint glömska straffet vara,
som drabbar legohjonens brott.
Men slå till jorden utan skoning
de blodsmän, som dem driva fram,
som skända, sölande i skam,
sin egen moders helga boning.
Giv akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

O, kärlek, du, till fosterjorden,
sänk dina flammor i våra barm!
Kom frihet, segerängeln vorden,
och led oss du i stridens larm.
Inför all världen så vi bära
ett vittnesbörd om samlad makt:
och ovän vi till fota lagt
ser döende triumfens ära.
Giv akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

Nu har, till sist, jag blitt så sur och lessen

 

Nu har, till sist, jag blitt så sur och lessen,

så att jag tror jag inte orkar mera;
åt Hälsingland flög mina små intressen,
som en gång hade sig en primavera.

En jurydomstol är mig hela världen,
att "gå på hovbal" vill den mig förmena,
och döma från mig mina slott och gärden
och mina jaktrevir och mina renar.

Vid Gud, jag ville bo på minareter.
Men si, mitt rum befinns bland jordens svaga
och du har sagt, att världens härligheter
vinns blott av dem, som kunna oket draga.

Man unnar mig ej guldet i Alaska,
och nekar mig att höga hästar grensla.
Si, jag är blott en bottenlös tom-taska.
"Jag orkar inte" är min enda känsla.

Att leva pauvre blir till sist för djävligt,
och ingen lindring skänka heta tårar,
när livet lider obarmhärtigt sävligt
framåt i ännu bortåt femti vårar.

Men dö jag vill ej. Har jag fått den chansen
att leva här ett liv på denna jorden,
så skall jag mans stå i och ha balansen,
så länge som det än finns mat på borden.

Och du, som satte dig i domarstolen
och mina låts-domäner dömde från mig,
dig hänger jag liksom en glytt i kjolen
och tigger om en enda smekning från dig.

H Löwenhielm:

"Dömer icke, så varder I icke dömde."

 

Själv ärbar, döm dock ej så hårt den arma!
Låt Gud åtminstone få över henne,
den trolöst övergivna, sig förbarma.
För Adams barn vi alla oss bekänne;
men "den, som vet sig oförvitlig vara,
han kaste första stenen"; så den milde,
den ende från all synd, allt orent skilde,
åt hycklarskaran än i dag hörs svara.
Dock ej att lasten skydda är hans mening,
hans, som ej blott det yttre livets hälsa
bereda vill, men främst vår inre rening,
han, som att oss från syndens välde frälsa
själv tog på sig dess skuld och led dess smärta.
Han ber för oss och bär oss på sitt hjärta,
nu kommen att förlossa, ej att döma.
En dag likväl - o, må vi det ej glömma! -
han kring sin domstol samla skall oss alla,
och evig är den dom, som då skall falla.


F M Franzén:

På fiske

Och nu är det sommar igen och hett,
så hett som i själva tropiken;
Men trevligt är det, fastän man blir svett
ty gäddorna hoppa i viken.
Fast flugor och bromsar och mygg och bin
nu surra och svärma och sticka,
så tömmer i hettan jag glädjens vin
och tänker på henne — min flicka.

I fjol var jag ute vid saltsjövåg
och hälsade på lilla “Mutter”,
då fick jag draga i tackel och tåg
och segla min ståtliga kutter.
Nu är jag på landet, vi kom jag hit
från stranden där tusende vada,
där vågen gick hög och skummande vit?
Hur roligt var där ej att bada!

Välan, jag skall hava det gott ändå
och glömmer de hänsvunna dagar.
Jag får roa mig själv kan du förstå
i skogen och grönklädda hagar.
Jag stövlar i väg bort till insjöns strand
och i fria naturens sköte
fördriver jag tiden långt ifrån land
och vaktar mitt metspö och flöte.

Och bara det nappar så drar jag opp
en braxen, en gädda i båten.
Och blir det för varmt, då tar jag ett hopp
överbord, sen blir jag belåten.
Och nog finns väl någon på ödslig hed,
vars hjärta av levnadslust klappar,
som tycker om fiske och vill gå med
att fiska, om bara det nappar!

F A Bloom:

Ska hälsa så mycket från mor

 

 

Ska hälsa så mycket från mor,

som borta i trollberget bor,

att nu är smultrona mogna.

Sen göken i våras gol,

vi pysslat med dagg och sol

och vaktat snälla och trogna.

Nu lyser vår backe röd

med lockande överflöd

och mor har grädde och kaka.

Av hjortron är mossen full,

den glänser som bara gull.

Kom, snälla fröken, och smaka!

H Hamilton:

Årets saga: juli

 

Solen bränner spenat och persilja, 

bladen sloka på vallmo och lilja, 

jorden krasar så torr i rabatten, 

alla blommorna ropa på vatten. 

Brita stretar så ivrigt med kannan. 

Kom och hjälp henne då, någon annan! 

Nej, de andra med slåttern ha brådska. 

Lyssna! Hördes där inte som åska? 

Mullra på och låt blixtarna knalla! 

Snart ska regnet i störtskurar falla! 

Brita skrattar: "Nu blir de allt glada, 

alla plantorna, när de får bada!"

E Beskow:

Svalor

Högt över gotiska valv, kring morgonomflutna fialer 

kretsa med strålklara skrik, virvla som syner förbi 

svalor i flammande luft på snabba och spetsade vingar, 

svalor — blott en sekund dolda i skuggornas ro. 

Skönaste syn för oss, som nedanför drömmande vakna 

speja mot strävande valv, söka bland högtburna torn 

mästerverkens triumf, de besjälade formernas adel, 

sugande in i en blick renande linjernas lust. 

Skönaste syn för oss — o I pilsnabbt flyktande skaror, 

svalor, vars vingspetsar rört spirors darrande guld! 

Sollysta timmar gå fram och svalskriet stiger och faller, 

gyllene vindroppars fall, gnistregn omsatt i ljud.

Karin Valborg Ek:

Första uppvaknandet

 

Nu är hon tom min penningbytta, 

nu stänger värden till sin dörr. 

I dag jag tillsagd är att flytta, 

jag är ej mer betrodd som förr. 

Jag sprungit kring hos mina vänner 

och sökt få lån och hem på nytt. 

Men ingen av dem mer mig känner, 

liksom för pesten de mig skytt. 

De glada flickor, som jag smyckat, 

de kalla mig ej mera »du». 

De män, som tyckte allt var lyckat, 

som förr jag gjort, de säga nu: 

»Du slösat, gosse, alltför mycket 

och levat som en narr, en tok. 

Du kört i sken det första stycket, 

far varsamt nu, bliv spak och klok.»

Till panten mina goda kläder 

ha vandrat bort — farväl med dem! 

Där ute blåsa höstens väder 

och jag står utan skydd och hem.

I tomma magen tyst det svider, 

mitt huvud värker tungt och svårt, 

och djupt där inne något kvider. 

Jag motvind fått, det blåser hårt. 

Hur väl ändå, att de ej veta 

där hemma nu, hur det står till. 

Jag får väl någon väg mig leta 

och tigga bröd, där jag går vill. 

Det skulle bliva prat och rykten 

och skratt och spe, om hem jag kom. 

Nej, har jag råkat ut på flykten, 

så är ej värt att vända om. 

För resten, vad är mänskan mera 

än markens djur och havets fisk? 

Vi måste alla här cedera 

och råka ut för ödets risk. 

Nå, jag har kört i stjälp i början, 

när det är slut, så är det slut. 

Man får väl gå och trampa smörjan 

och ta det lugnt och slå sig ut.

C Boberg:

Aldrig är skogen lycklig som nu

 

Aldrig är skogen lycklig som nu i sol och regn,

aldrig så överflödande av fin lukt och glitter,

aldrig så lekfullt tröstande - mig når den bara inte,

fast jag söker och ber. Min smärta är för bitter.

Drick, mina ögon, guldljus som inte jag själv ser.

Andas djupt, mina lungor, den våta mossans ånga.

Jag är en död sten. Glöm mig, lev för er,

samla i gömda kamrat allt ni lyckas fånga.

Oåtkomligt det rum, där dagens skörd ska mogna

mjuk av skimmer och doft och sus. När stunden är inne

spränger en tätnad prakt sitt gömsle. Över mig störtar

friskt och vilt som ett vattenfall ett smärtans minne.

K Boye:

Inskription på nya klockan i Jäkkviks kapell

 

Laestadie tunga har tystnat i fjällen,

min stämma nu ljuder bland lappmarkstjällen,

allt folk vill jag samla från fjäll och från dalar,

från sjöar och vidder till templets salar,

kom pilgrim, du trötte, och hämta din tröst

ur ordet, Guds eget, vid Frälsarens bröst.

Min Herres moder

Din milda hälsning klingade

i Sakarie hus.

Elisabet den bringade

visioner av Guds ljus.

Den blida vårvind susade

bland Juda ljuva berg.

Du kom med blod som brusade

och kinden bar dess färg.

Med ärende som hastade

till bergen Gud dig sänt,

och skimmer kring dig kastade

mysteriet du känt 

På ängelns hälsning stavande

till fränderna du for.

Elisabet, själv havande,

såg dig som Herrens mor.

Du förde med, Benådade,

en doft av Edens ros.

Din fränka strax den bådade

vem Herren gästat hos.

Hon kände fostret röra sig

och delade dess fröjd

och lät av Anden föra sig

till ljusa sångers höjd.

T Nilsson:

En smal statsminister från Strängnäs

 

En smal statsminister från Strängnäs

sa efter en afton med sängfräs

att han blivit på tjocken,

medan folk sa: en tocken

har rökt på nåt sånt där kokobänggräs.

En könslag med språkkonsekvenser

nu i Sveriges historia glänser,

liksom Ulf och Birgitta,

hennes kuk och hans fitta:

juridiska kön saknar gränser.

Till minne av riksdagens ratificering av Kristerssons (M) könslag den 17 april 2024 - den implementerades trots många protester den 1 juli 2025. Hägglunds (KD) könslag från den 1 juli 2013 var annars queer så det räckte. 

Apropå s k runda ord användes de redan av Stiernhielm, "den svenska skaldekonstens fader". Mannens lem har f ö i någon bemärkelse alltid kunnat kallas makans och hennes makens. "De tu ska bli ett kött", jfr 1 Kor. 7:4.

A Holmberg:

På 1-årsdagen av kyrkans förstörelse

 

Putin är förfärligt from,

Svenskbybornas helgedom

brann i drönarbombattack

den 1 juli - tack!

1885

blev den svenskbybornas hem.

Orgeln från Odessa var,

men inget är nu kvar. 

Kyrkans tretti första år 

i förklarat minne står. 

Världskrig sen, banditfason 

och rysk revolution.

1920-tal

blev en ändlös rad av kval.

Sista året drog man ut,

i Sverige var till slut.

Några for tillbaka, men

stalinterrorn tog de män

som var vuxna när de kom

och inte helt tänkt om.

Unga kommunister tog

så en traktor fram och drog

ner den gamla kyrkans torn,

i deras rygg ett horn.

Som kulturhus fick den stå,

i förfall se åren gå,

men på 90-talet den

blev satt i stånd igen.

Torn och spira, lökkupol,

kors med samma ändamål,

ortodox och lutheran

tog strid mot själva fan.

Nu när allt förstörts igen,

känns det som för länge sen:

här får inte mänskor bo

med kärlek, hopp och tro.

Men ett fritt Ukraina ska

byggas ur ruinerna

och Guds rike ska bestå

när annat ska förgå.

A Holmberg: