Blomstra som en rosengård

 

Blomstra som en rosengård
ska de öde marker,
öknar ska i Herrens vård
sköna stå som parker,
mötas ska i strålars dans
Libanons och Karmels glans,
Sarons ljuvligheter.

Stärk då alla svaga knän,
armar som sågs falla!
Sav går upp i vissna trän,
Gud vill nå oss alla,
resa upp vårt sjunkna mod,
värma upp vårt tröga blod,
ta vår sorg och fruktan!

Herren kommer, Gud med oss,
tron på honom väntar,
han på fienden går loss,
segern hem han hämtar.
Allt han ordnar på så sätt:
satan får sin fulla rätt,
dubbel nåd får folket.

Blindas ögon öppnas då,
döva kan då höra,
de som inte orkat gå
glädjesprång ska göra,
den som förr var tyst och stum
sprider evangelium,
jublar till Guds ära.

Så i Herrens helgedom
skönt Jesaja spådde.
Tiden rann och dagen kom
som med liv oss nådde,
med Guds Son, med Frälsaren,
som gör folk av fallna än,
paradis av öknen.

Ära vare Fadern nu
med sin Son, sin like!
Han med Anden råder ju
i vårt himmelrike.
Döva som i tysthet led
öron får att höra med,
stumma läppar sjunger!

Sjung där marken än är hård
om vår Gud, den starke:
blomstra som en rosengård
ska de öde marker,
mötas ska i strålars dans
Libanons och Karmels glans,
Sarons ljuvligheter!

N F S Grundtvig:

Bort med husen

Även Strängnäs har nu råkat ut för vägbyggarnas raseri.

En autostrada planeras tvärs igenom stadens vackraste bebyggelse.

Hör upp, I rikets fäder!

En sak vi ej förstå.

Det står så många städer,

där vägar borde gå.

Och städer är en blunder.

De borde sågas ner.

Nog vann man fem sekunder,

om inte rentav mer,

om någon satte sågen

till Göteborg och Flen:

tänk, vilken vinst för tågen,

främst Göteborgaren!

Och domkyrkan i Skara

bör flyttas några mil.

Det tar sån tid att fara

igenom den med bil.

Nej, skicka hus och lada

till Danmark, tycker vi.

Tänk, vilken autostrada

som Sverige kunde bli!

6/12 -52

S Dagerman:

Hör hur härligt sången skallar

Hör hur härligt sången skallar
mellan Väinös runohallar!
//: Det är Suomis sång ://
//: Hör de höga furor susa,
hör de djupa strömmar brusa:
det är Suomis sång,
det är Suomis sång ://

Se, bland drivor högt vid polen
strålar klar midsommarsolen!
//: Det är Suomis sång ://
Se, på himlens mörka båga 

nattens norrskensflammor låga!
//: Det är Suomis sång ://

Och de väna blyga dalar,
där en bäck bland blomstren talar,
//: det är Suomis sång ://
Och de skogbekrönta fjällar,
ekande om stjärnekvällar,
//: det är Suomis sång ://

Överallt en röst oss bjuder,
överallt en stämma ljuder:
//: Det är Suomis sång ://
//: Broder, äger du ett hjärta,
i dess tjusning, i dess smärta
hör blott Suomis sång,
hör blott Suomis sång ://

E von Qvanten: 

Siesta

Nu är middagsstunden hunnen,

kröningstimmens högtidsdjupa,

stora solskensro.

Nu är dagen övervunnen.

Liksom slagna kämpar stupa

tvivel, hopp och tro.

Vattnet torkar in i brunnen.

Fågeln, som i skyn har kretsat,

söker upp sitt bo.

Stridens spänning är försvunnen.

Lust och kval, som lika hetsat,

mista tagg och klo.

Som en blomma, doftförbrunnen,

kvinnan vid din sida somnar. -

Bort bär drömmens bro. 

Fingret sakta över munnen!

Hela vackra världen domnar,

ljuva solskensro.

O Levertin:

Vårt land

 

 

Vårt land, vårt land, vårt fosterland,

ljud högt, o dyra ord!

Ej lyfts en höjd mot himlens rand,

ej sänks en dal, ej sköljs en strand,

mer älskad än vår bygd i nord,

än våra fäders jord.

Vårt land är fattigt, skall så bli

för den, som guld begär,

en främling far oss stolt förbi,

men detta landet älska vi,

för oss med moar, fjäll och skär

ett guldland dock det är.

Vi älska våra strömmars brus

och våra bäckars språng,

den mörka skogens dystra sus,

vår stjärnenatt, vårt sommarljus,

allt, allt, vad här som syn, som sång

vårt hjärta rört en gång.

Här striddes våra fäders strid

med tanke, svärd och plog,

här, här, i klar som mulen tid,

med lycka hård, med lycka blid,

det finska folkets hjärta slog,

här bars, vad det fördrog.

Vem täljde väl de striders tal,

som detta folk bestod,

då kriget röt från dal till dal,

då frosten kom med hungerns kval,

vem mätte allt dess spillda blod

och allt dess tålamod?

Och det var här, det blodet flöt,

ja, här för oss det var,

och det var här, sin fröjd det njöt,

och det var här, sin suck det göt,

det folk, som våra bördor bar

långt före våra dar.

Här är oss ljuvt, här är oss gott,

här är oss allt beskärt;

hur ödet kastar än vår lott,

ett land, ett fosterland vi fått,

vad finns på jorden mera värt

att hållas dyrt och kärt?

Och här och här är detta land,

vårt öga ser det här;

vi kunna sträcka ut vår hand

och visa glatt på sjö och strand

och säga: se det landet där,

vårt fosterland det är!

Och fördes vi att bo i glans

bland guldmoln i det blå,

och blev vårt liv en stjärnedans,

där tår ej göts, där suck ej fanns,

till detta arma land ändå

vår längtan skulle stå.

O land, du tusen sjöars land,

där sång och trohet byggt,

där livets hav oss gett en strand,

vår forntids land, vår framtids land,

var för din fattigdom ej skyggt,

var fritt, var glatt, var tryggt!

Din blomning, sluten än i knopp,

skall mogna ur sitt tvång;

se, ur vår kärlek skall gå opp

ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp,

och högre klinga skall en gång

vår fosterländska sång.

J L Runeberg:

Lucia får inte komma

Även i år har Solna stad besvär med sin Lucia.

Stadens myndigheter har just upptäckt att den

valda flickan har ett barn - och det går inte an.

För att få bära kaffe

och saffransbrön på brickor

så måste flickor vara

oskuldsfulla flickor,

ja, lika oskuldsfulla

som klostrens noviser,

borgmästaren i Solna

och Solnas stadspoliser.

Ty kaffet luktar illa,

om inte det är fallet,

och alla råkar spilla

och fru borgmästarinnan

får bullarna på tvären,

som Skriften haver sagt.

Så därför frågar mären:

Förlåt, är ni intakt

som Grönköpings Lucia,

ett märkligt exemplar?

Hon blev ju bara tia,

men hon har allting kvar.

Visst är hon grå i håret

och inte kan hon sången,

men hon pussade sin pappa

på juldan förra året

och det är enda gången

hon har gjort nåt med en karl.

5/12 -52

S Dagerman:

Här ligger käcka män

 

Her ligger kecke Mend, hvis Been och Blod er blandet 

ibland hinanden, saa at Ingen siger andet 

end de er af een Slecht; de var oc af een Troe,

dog kunde de med Fred ei hos hinanden boe!

Sv övers:

Här ligger käcka män, vars ben och blod sig blandat

ibland varandra så att ingen säger annat

än: de är av en släkt, de var ock av en tro,

dock kunde de med fred ej hos varandra bo!

H Gerner:

Så vacker som dagen

 

Så vacker som dagen

var Fröken von Smutt,

så illa betagen

herr Riddaren Fnutt.

Oj oj! Oj oj! Oj oj!

Vad kärleken är för ett skoj!

Så blek och så mager

blev Riddaren Fnutt,

men dubbelt så fager

vart Fröken von Smutt.

Oj oj! Oj oj! Oj oj!

Vad kärleken är för ett skoj!

Den otäcka fröken!

Hon borde just ha!

Åt Herr von der Löken

hon skänkte sitt ja.

Oj oj! Oj oj! Oj oj!

Vad kärleken är för ett skoj!

H Hamilton:

Tankar vid gula strecken

En som i regnet och träcken

med väta i sinnet och skon

står och väntar vid gula strecken

på en lucka för sin person

får utan tvivel lektioner

i nutida matematik.
Det är fordon och inte personer

som räknas i mänsklig trafik.

Själv är han en samling kotor

en hatt, ett par skor - om ens det.

Men en bil är inte bara en motor.

En bil är majoritet.

Ja, redan en herre på cykel

med ram i självlysande färg

beskådar ju tillvarons gyckel

närapå från ett berg.

Och den som i pansarskepp forsar

allena i Strandvägsallén

är fler än en ensam som korsar

Södermalmstorg på två ben.

3/12 -52

S Dagerman:

Tacksägelseskål

 

Allting i världen ger orsak att dricka,
när som man saken vill utgrunda rätt.
Ödet må fröjd eller vidrighet skicka,
allt till att möta finns endast ett sätt:
Vinet den glade än gladare gör,
jagar bekymret och sorgen förstör.

Tiderna äro just så som man tar dem;
griller ej fräta den rusiges själ.
Fröjdoms med vänner, så länge man har dem –
falla de undan, så sjungom: »Farväl!»
Ödet till hugnad åt människor gav
vin båd’ vid barnsöl och bröllop och grav.

Allting fördrar man så nöjd under ruset –
vinet den säkraste visheten ger.
Rymmer min älskliga maka ur huset
(som nu tyvärr bland oss händer och sker),
skyndar jag hurtigt att tömma min bål,
dricker med glädje tacksägelseskål.

A M Lenngren:

Du friska dal vid vackra Doon

Du friska dal vid vackra Doon, 

hur kan du blomstra, väna dal? 

Du fågel, varför sjunger du?

Min själ är sjuk och full av kval!

Din muntra sång bland rosorna

har sorgen till mitt hjärta sänt, 

den minner mig om lyckans tid, 

som gått, men aldrig återvänt! 

Jag strövade vid vackra Doon, 

där ros med vedben slingras in. 

Var fågel om sin kärlek sjöng, 

detsamma gjorde jag om min. 

Med hjärtat glatt jag bröt en ros, 

hur skön min fagra törnros var! 

Då kom det en, som stal min ros, 

men lämnade mig törnet kvar.

R Burns:

Förnöjsam med litet

Förnöjsam med litet och glad att få mer

— när sorgen och nöden i synen jag ser, 

jag ger dem ett rapp, om de hindra min gång,

med en bräddad mugg öl och en skotsk gammal sång. 

Ibland störa härjande tankar min frid, 

men mannen är stridsman och livet är strid,

mitt glättiga lynne är mynt i min pung,

min frihet är adel, ej skänkt av en kung. 

Ett år av betryck, skulle det bli mitt fall? 

En natt i ett gille och sorgen är all! 

När målet, det sköna, för resan är nått, 

vem tusan vill tänka på vägen han gått? 

Låt lyckan, den blinda, få ragla omkring, 

ifrån mig som till mig, det gör ingenting! 

Jag ropar åt nöjet: välkommen, min vän! 

Åt mödan: välkommen, välkommen igen! 

R Burns:

Än en kyss

Än en kyss, och så ett sista 

avsked, du för alltid mista! 

Djupt i hjärtat vill jag bära 

dig med trofast sorg, min kära.

Den en glimt av hopp ledsagar, 

är en dåre, om han klagar. 

Mig mot sorgerna skall värna 

ingen glimt från hoppets stjärna. 

Men mitt val jag vill ej klandra, 

du var mera vän än andra, 

svår att motstå, tung att mista, 

värd att älskas till det sista. 

Hade vi ej mötts i livet, 

ej så blint och övergivet 

blivit till varandra knutna — 

ej vi skildes hjärtebrutna. 

Så farväl, du var mig kärast, 

skönast, ljuvast, renast, skärast! 

Så farväl! Och dig tillstädje 

lyckan allt av livets glädje! 

Så farväl och så den sista

kyssen, du för alltid mista! 

Djupt i hjärtat vill jag bära 

dig med trofast sorg, min kära! 

R Burns:

Tibbie Dunbar

O, vill du gå med mig, skön Tibbie Dunbar?

O, vill du gå med mig, skön Tibbie Dunbar? 

Vill du fara i vagn som en lady far 

eller gå vid min sida, skön Tibbie Dunbar? 

Mig kvittar det lika, att far din har pengar 

och släkten din titlar och åkrar och ängar, 

men säg, du vill ha mig, så litet jag har, 

och kom som du står där, skön Tibbie Dunbar! 

R Burns:

Macphersons farväl

»Farväl, min cell, 

farväl i frid, 

du var mig mörk och trång — 

ej lång skall bli 

Macphersons tid 

inunder galgens stång!» 

Så stolt och käck

och utan skräck, 

så trotsig var hans gång.

Han sjöng och tog 

i dans ett språng 

allt under galgens stång. 

»Allt kött är hö, 

en var skall dö — 

vad är att dö för män, 

som dödens hot 

i kamp gått mot! 

Jag trotsar honom än! 

Tag dessa band 

ifrån min hand 

och bringa mig mitt svärd —

den bästa hand 

i Skottlands land 

skall se, vad min är värd!

Jag levt ett liv 

av strid och kiv, 

mig svek till galgen för, 

och endast ett

mig grämer hett:

att utan hämnd jag dör. 

Nu hälsar jag 

farväl till dag 

och berg och dal och sjö — 

en feg nämns den

bland stolte män, 

som icke vågar dö!» 

Så stolt och käck 

och utan skräck, 

så trotsig var hans gång — 

han sjöng och log 

och tog sitt språng 

inunder galgens stång.

R Burns:

Vackra Peg

En gång jag står vid grinden vår, 

när skymningen är nära, 

vem får jag se, om inte just 

den vackra Peg, min kära! 

Hon vandrar hän så fin och vän, 

mer vän kan ingen finnas,

med smärt gestalt, i skick och allt 

lik kärlekens gudinnas. 

Vi följde stranden, hand i hand, 

där älvens vågor strömma. 

Hur underbar den stunden var, 

det kan jag aldrig glömma!

R Burns:

Devondalen

Hur fagert det är vid den ringlande Devon,

bland blomster och lövskog hur fagert det är!

Men fagrast av blomster vid stranden av Devon

är knoppen, som växer på branten vid Ayr. 

Må morgonen milt på dess rodnande krona 

strö daggdropp och sol på dess spirande blad,

må vårregnet vänligt den växande skona, 

men nära dess rot med förfriskande bad! 

O, skonen den unga, I vingmörka vindar, 

som kommer med skymningen österifrån, 

och bliv henne fjärran, du mask, som dig lindar

kring allt, som är skönt och som lockar till rån.

Om Frankrikes kungliga liljor man talar 

och ros, som i Albions hjärtvapen står; 

mer vän vet jag en under björkar och alar, 

där Devon, där Devon den ringlande går.

R Burns:

Och gott öl kom

Och gott öl kom och gott öl for, 

för gott öls skull har jag sålt mina skor, 

och satt mina strumpor i pant i en bod — 

med gott öl håller jag upp mitt mod. 

Sex oxar jag hade i ok för min plog, 

de trivdes så tämligt och drogo bra nog — 

jag sålde dem en efter en si så där, 

med gott öls hjälp jag sorgen bär. 

Och gott öl har gjort mig så arm som jag är 

och haft mig att komma min piga för när — 

för gott öls skull i stocken jag stod, 

med gott öl håller jag upp mitt mod. 

Och gott öl kom och gott öl for, 

för gott öls skull har jag sålt mina skor, 

och satt mina strumpor i pant i en bod — 

med gott öl håller jag upp mitt mod. 

R Burns:

Höglands-Harry

Min Harry han var stolt och glad, 

mer ståtligt växt än andra män. 

Nu är han jagad långt åstad, 

han kommer aldrig hit igen.

O, för honom här igen! 

O, för honom här igen! 

Jag gåve allt Knockhaspies land 

för Höglands-Harry här igen! 

När alla andra gått till sängs, 

jag vandrar sorgsen ute än 

och sätter mig och gråter titt 

och önskar Harry hit igen. 

O, för honom här igen! 

O, för honom här igen! 

Jag gåve allt Klockhaspies land 

för Höglunds-Harry här igen! 

O, hängde de i galgen högt

de skurkar, som förföljt min vän, 

jag kanske kunde än få se 

min Höglands-Harry här igen! 

O, för honom här igen! 

O, för honom här igen! 

Jag gåve allt Klockhaspies land 

för Höglunds-Harry här igen! 

R Burns:

Det hårda ödet

Det hårda ödets vind slog ned 

till marken mina blad, O! 

Det hårda ödets vind slog ned 

till marken mina blad, O! 

Min stam var fin, min knopp var grön, 

min blomma växte glad, O! 

Och frisk föll dagg, och solen göt 

kring mig sitt milda bad, O!

Men ödets hårda nordanstorm

förfrös min blommas blod, O! 

Men ödets hårda nordanstorm 

förfrös min blommas blad, O! 

R Burns:

Kom till bakdörrn

O, vissla, så kommer jag till dig, min vän, 

o, vissla, så kommer jag till dig, min vän! 

Och bleve de gamla så galna än, 

o, vissla, så kommer jag till dig, min vän! 

Och kom till bakdörrn, när du går till mig, 

och kom till bakdörrn, när du går till mig! 

Och kom till bakdörrn, låtsas ingenting om 

och låtsas som det ej var till mig du kom! 

R Burns:

Glad var hon

Glad, glad och vänlig var hon, 

glad i kök och glad i sal, 

glad vid stranden av Ern 

och glad i Glenturits dal. 

Vid Auchtertyre står eken grön

och björkar stå vid Yarrows våg, 

men sådan tös som Phemie var 

ej Yarrowdalen såg. 

Som blomst i maj hon var att se, 

och likt en sommardag hon log. 

Hon trippade så lätt vid Ern 

som trast på gren i skog. 

Som ull av lamm så vit och vän 

och mjuk och fin i hyn hon var. 

Mer ljuv än solens var en glimt 

från Phemies ögonpar, 

I Lågland har jag färdats vitt, 

bland Höglands berg och hundra näs. 

Men Phemie var den vänsta tös, 

som trampat daggigt gräs. 

Glad, glad och vänlig var hon, 

glad i kök och glad i sal, 

glad vid stranden av Ern 

och glad i Glenturits dal. 

R Burns:

 

Till konungen

då skalden sökte att bliva sekreterare vid nummerlotteriet i december 1775

Om ers majestät tillåter,
att dess ringaste poet,
dödens välde till förtret,
ur sin säng skall uppstå åter
till ett glas champagnevisn,
och om skaldens matta tunga
än en gång får lov att sjunga
med en Gyll´nborg och Dalin,

si, så vill jag med min lyra,
vi dess sakta klang och dön,
i en underdånig bön
lyckans våld mot mig bedyra
från min vagga till mitt slut,
Väl dess altar för mig röker,
men den mängd, gudinnan söker,
stänger mig ur templet ut.

Där dess höga vinster dragas,
söker jag en tjänst och lön,
men gudinnan, rik och skön,
låter ej en skymt uppdagas
i mitt låga, mörka skjul.
Om ers majestät behagar
gilla lyckans hårda lagar,
dör poeten innan jul.

C M Bellman:

Vad är sanning?

 

Då frågade Pilatus: "Vad är sanning?"

och eko svarade - profeten teg.

Med gåtans lösning bakom slutna läppar

till underjorden Nazarenen steg.

Men gudskelov, att professorer finnas,

för vilka sanningen är ganska klar!
De äro legio, ty de äro månge,

som skänkt den tvivelsamme romarn svar.

Dock syns mig sällsamt, att det enda sanna

så underbart kan byta form och färg.

Det, som är sanning i Berlin och Jena,

är bara dåligt skämt i Heidelberg.

G Fröding:

När första ljuset brinner

 

När första ljuset brinner, då rider Jesus in.

Han kommer på en åsna, den kungen, han är min.

När andra ljuset brinner, då ropar Jesus: kom!

för nu är tiden inne att tro och vända om.

När tredje ljuset brinner, då går Johannes fram.

Han visar oss på Jesus och säger: Se Guds Lamm!

När fjärde ljuset brinner, då ser vi Herrens mor.

Snart ska Maria föda och glädjen ska bli stor.

A Holmberg: