I trädgården gingo med ömklig min

I trädgården gingo med ömklig min

två solbrända unga fröknar

och sände i tanken sin herr kusin

långt bort till Saharas öknar.

Han gick där så lärd, så spotsk och hög

och tycktes dem rent förkrossa.

Och konversationen var matt och trög -

vad kunde den väl förlossa?

Han kunde ej plundra ett körsbärsträd,

ej föra en krocketklubba,

ej svänga en lie i gulnad säd

av fruktan att dräkten rubba.

För gammal att meta, för lat att ro...

S Lagerlöf:

Vitt över världen vaken tystnad står

Vitt över världen vaken tystnad står,

besjälad blick, halvt sorgsen, halvt förtegen;

och skymning faller tungt på gångna, bleka år,

och vandrarn lyssnar till de egna stegen.

Ty vad som stannat, stillnat, slocknat, dött,

ej läpp och blick, ej knotorna och benen

blott är, ej blott det stundens vackra, varma kött,

som blir till mull igen inunder stenen.

Långt mer där dog - så mången inre värld,

så månget osett, aldrig anat rike

till intets botten på sin tida gryningsfärd

sjönk, och ett något som ej hade like.

Oändligheten tiger; tyst står allt;

och vandrarn lyssnar till de egna fjäten.

Och stora, döda stjärnor stråla klart och kallt

på skapareld, som släckts och är förgäten.

 
O Hansson:

Visa (Sju rosor och sju eldar)

Sju rosor och sju eldar

dem såg jag i en dröm

lapp lapp och ingen söm -

med hat du kärlek gäldar.

Sju eldar och sju rosor

med fyra ax i kors

est: nemo nisi mors -

för känslor ger du glosor.

Från eldarne en duva

på vita vingar for

flyktig som de du svor -

i rosors regn du ljuva.

A Strindberg:

"La religion à la mode"

Markus följde folket åt,

som i kyrkan sig inställte,

där blev skräcklig låt och gråt,

ty den prästen var en hjälte,

lagsbasun och straffprofet;

folket tjöt. Vem kunde annat?

Ja, herr Pär skall ha förbannat

var och en som intet grät.

Markus var allena den,

som sitt öga intet blötte,

därför sad' en helig vän,

som i sidan honom stötte:

"Dyrka Gud och gråt, min son!"

"Ja", sad' han, "nog vill jag dyrka'n,

men jag hör ej hit till kyrkan -

far min bor en mil härfrån."

O v Dalin:

En 100-årig dikt: Aeroplanet

 

O lyften mig, I segerkrönta vingar,

i morgonrymd med orgelstarka toner!

Stig glimmande i fågelvida ringar,

mitt flygskepp, under glada explosioner!

Framåt, framåt, jag har ett bud att bära,

ett fältrop för jag och en sång att sjunga,

det är en sång till mänskoandens ära,

vars ord jag över blodig värld vill slunga.

O lyften mig, I segerkrönta vingar,

från jorden, att jag klarare må se den,

följ med, du sol, som mördarnatt betvingar

och siar sabbatsdag, på segelleden!

Nu spela vindarna i spända stagen,

nu blixtra roder, ratt och karborator

och solen virvlar i propellerslagen

och djupt i djupet sjunka stadens gator.

O lyften mig, I segerkrönta vingar,

konungsligt i den silverklara eter,

tills glimmande i fågelvisa ringar

I sväven susande på tusen meter!

Därnere som en jättefilm du ilar,

mitt land, mitt stora land, i morgontimman,

och glorielikt på dina sjöar vilar

den alabastervita, lätta dimman.

I djupet under mina vingar skrider

du skönt förbi med slätter, berg och ängar

och aeroplanet som en stråke glider

på dina sommarfloders blåa strängar.

Som mastodonter med granitbergsbogar

och strida fällar, glimmande av daggen,

tungt vila dina tiomilaskogar 

med klara tjärnar lysande i raggen.

Mitt land, mitt land! Skönt stråla dina städer

vid vida vikar och små åars krökar

och festligt vaja i det ljusa väder

som långa vimplar dina skorstensrökar.

Som snabba skyttlar genom vattenväven

och akterstrimma som en tråd av siden

gå dina båtar fram med skum om stäven

och dräktiga som kor av gods och smiden.

Se, tåg gå brådskande som trägna myror

med strån till dina spridda samhällsstackar,

kraftledningar stå strängade som lyror

på dina höjders ödmjukt böjda nackar.

Igenom motorns brakande orkester,

mitt land, din brusande koral jag fångar;

det är en hymn om hårda arbetsfester

som väller fram i manligt starka gångar!

Hör borren klinga nordast ifrån fjällen

och tippvagnsrasslet följer lydigt tonen,

men som ett pukslag dånar plötsligt skrällen

ifrån den vreda dynamitpatronen.

Hör bruset av de piskande turbiner

i Luleälvens rasande kaskader

och gälla timmerklingors klang, som viner

från Bottenkustens vita stapelrader.

Hör bergslagsverkens tegelmurar runga

av stångjärnshammarns dån, när tungt han faller

och hundra hyttors elektroder sjunga

sin segersång mot smältande metaller.

Men glättigt spela tusen sinom tusen

maskiner flöjtlikt i ASEA:s salar,

och sorlet surrar ifrån varuhusen

och hamnupplagens vittberesta balar.

Jag kan ett svagt, men mäktigt pappersprassel

från gallerklädda bankfasader höra,

och telegrafers hårda knack och rassel,

när tusenmila bud de ilsnabbt föra.

Mitt land, mitt land, jag ser dig första gången!

För första gången jag din själ förnimmer.

Du är ej mer i dunkla drömmar fången.

Stolt står du mitt i dagens klara skimmer.

För högt jag far att mänskor varsebliva,

som sitta suckande i blåsippsnejder,

jag ser allena Verken, vilka skriva

vårt namn i världens bok, så full av fejder.

Jag anar hinder, modigt övervunna,

och murar, vilka fåfängt sökt oss skilja,

jag ser det stora vi gemensamt kunna

om blott det stora vi gemensamt vilja. -

Se, högre, högre, stiger du mot solen,

min starka örn, och horisonten växer,

jag ser ej blott vår lilla vrå vid polen -

nej, hela klotet slungar ljusreflexer!

I en vision jag hela jorden skådar

i solbeglänsta eterhavet vandra,

och järnhårt binda spindelfina trådar

de skilda kontinenter till varandra.

Men högt i rymden mina vingars siden

mig bära mjukt framåt, och under färden

med jättestil mitt flygskepp skriver i den:

Allenast arbete kan frälsa världen.

H Blomberg:

Sjömans hälsning

 

till skaldebrodern Fogel, 

då denne sorgsen diktade och drömde 

å näringsstället Stjärnan vid Bergskolegränden i Falun.

Hej skaldebror, jag tror du glor

för trist igenom glasen,

och pennan över arket snor

som om du redan vore stor

och skrev för populasen.

Du diktar sorgna visor, karl.

Vi klagar du väl så?

Si, än du har buteljen kvar

och ännu må väl flickor små på Falu gator gå!

Du stirrar matt som en besatt

på dina sköna strofer,

allvarligt som du redan satt

blasé på kvinns och trött på skratt

bland murkna filosofer.

Du rister pennan i din hand

och tar en klunk och svär.

Det tycks dej kvistigt nog ibland

att låta versen löpa lätt och rimma tätt - så här.

Men tiden går. Jag spår dej år

när jubelklockor klinga

för dej där du på Börsen står

bland sjutton andra lärda får

med ordnar på din bringa.

Och lite slappt förnäm och blek

du läser upp ditt tal,

när jag - en bitter ödets lek -

får sitta skral vid en pokal i denna simpla sal.

Ty är det en bedrövlig glans

på denna unkna Stjärnan.

Jag dansade i världens dans,

jag sökte i all synd som fanns

och underst fann jag kärnan.

Flyg gärna, Fogel, med butelj

på pruttande pegas.

Jag njuter livets högsta helg

och sitter säll i kylig kväll och ler åt jordens as.

Men ve, ack, dubbelt ve att se

dej som i afton pusta

på detta ömkliga kafé

och mot serveringsflickan le,

besatt av djurisk lusta.

O skaldebror, fåfänglighet

och fyllt av skam och nöd

är livet för en svensk poet

som inte har förmögen far och inte ens är död.

H Blomberg:

Sittande skitande

 

Sittjande skitande fick jag ditt brev; 

ju mera jag läste, ju mera det drev. 

Marken var bar och det fanns intet löv. 

Därför tog jag ditt brev och torkade min röv.

78-årige svenske generalen Harald Stake till danske Gyldenlöwe som 1676 begärde Bohus fästnings ovillkorliga kapitulation. Stake höll fästningen.

H Stake:

Drömbiträden

En export av svenska hembiträden till stjärnhemmen 

i Hollywood planeras till nyåret.

Man sitter på en bio.

Tyvärr tar filmen slut.

Man uppstår klockan nio

och går i regnet ut.

Och snart står man och steker

i tankar i sitt kök.

Vad verkligheten bleker!

Hur Ladd går upp i rök!

Kallvattenskranen droppar.

Hör gasens milda sång:

Tänk att få diska koppar

åt Cary Grant en gång.

Bort dessa gråa lumpor

i denna plåtkastrull!

Hit Gary Coopers strumpor,

för all vår längtans skull!

Hör gasens sköna sånger.

Se rosens ljuva grodd.

Giv oss de drömkalsonger

som bärs i Hollywood!

7/11 -52

S Dagerman:

Till minne av Stockholms blodbad

  

Först kom Gustav Trolle

och sket som en stolle,

sen Kristian Tyrann

och pissa´ så det rann,

sist kom Gustav Vasa

och torka´ med en trasa.

Kåtan vid Kungsleden

Vindnötta mark vid Kungsledens rand,

blommande ris vid min kåta,

sången I sjungen på fjällvattnets strand

smider mitt hjärta vid lav-viddens gåta.

Jokkarnas jojkning i tigande land

månde till sorgebot båta!

Vindnötta mark, där piparens skri

tidlöst och tröstlöst förklingar,

lär mig din sommars hjärtmelodi

sakta vid suset av vildandens vingar!

Molnet som reser förteget förbi

hälsning från fjärrfjällen bringar!

Vindnötta mark, dina hukade ris

ödmjukt Guds under förkunna.

Ekolöst dagen i ditt paradis

flyr för att gästa det svunna.

Gäst är jag ock, och på färdemäns vis

vill jag på undret här grunna.

Kåtan som skänker på vallfärden lä

hägnad av vågskvalpet talar

milt med sitt rödsvarta doftande trä

vänskapens språk, som hugsvalar.

Trygg som ett barn på sin moders knä

bor jag i fjällfredens dalar.

T Nilsson:

Upphöjelse

                            Något om den bristande överensstämmelsen 

                            mellan Systemets vinpriser och restaurangernas.

När kronor släcks och portar går och kyrkorna slår ett

och natten är ett dimmigt äventyr,

så viskar fru Madeira till fröken Anisette:

"Det var som fan vad jag har blivit dyr.

Jag bodde på systemet, ett enklare hotell,

och blev behandlad som en halvfull öl.

Herr Kron slog mej i ryggen och vrålade: Putäll!

Med ett ord sagt, en högprocentig knöl."

Så lyfter fru Madeira sin röda lilla hand

och det blir dödstyst ända till Bordeaux.

"Det blev så annorlunda sen jag kom hit till Grand.

Här tar man mej för änkefru Cliquot."

Då talar en borugognska: "Ma chère, så ni tar i!

Det vet väl alla flaskor, lilla vän,

att varje liten ölkarl från Münchens bryggeri

upphöjs i grevligt stånd på räkningen.

Men vin är vin, som alla vet, och mund är alltid mund.

Det är milieun, ma chère, som kostar criche.

En skopa måndagsvatten ur en pump i Hagalund

blir lördag afton dyr likör på Riche."

7/11 1952

S Dagerman:

Mitt konterfej

 W v Braun:

Se ej på de ögons himmel; 
se ej på de lockars gull. 
(Tegner)

Det var för rasande lustigt! Nej!
Skall detta vara mitt konterfej?
Är denne "gubbe", så tjock i synen
och med de rynkande ögonbrynen
min egen, älskade, såte vän,
den sig så kallande Brn?
Den där poeten, som jämt vill bråka
att komma fram med det "ekivoka"?
Den där, som damerna aldrig läst,
och som av dem blir tillbörligt snäst?

Ja, det är verkligen just densamme,
som nu på linan är åter framme,
att visa sig för det täcka kön,
oemotståndlig och "manligt skön".
Jag länge tvekade huruvida
jag borde släppa mig lös - och sprida
min fagra bild över Sveriges land
och sätta tusende bröst i brand;
ty, ack! en aning mig redan säger,
att det blir gråt i de skönas läger.
Det är naturligt; det kostar på,
att se mig ständigt - och ej mig få.
Det är naturligt; jag är så vacker ...
Här blir vapörer, här blir attacker,
och mitt porträtt bäddar mången grav,
när det till slutet blir lungsot av.

Jag kan ej hjälpa det, flickor täcka!
Jag, på sin höjd, blott för en kan räcka;
men det var verkligen icke rätt
att så er fresta med mitt porträtt.
Jag bort haft medömkan för de svaga,
som aldrig kunnat min bild förjaga;
den framstår ständigt, vid tårars ström,
i dagens tanke och nattens dröm.

I, arma, som jag har givit soten!
O, kunde också jag ge er boten!
Jag vill försöka. Djärvt på mig sen!
Det är en tröst, om den ock är klen,
ty man står lättare mot en fara,
om vid dess åsyn man vänjes bara...

Här sitter jag då på understol,
ett mål för kärliga blickars sol.
Här sitter jag. Mig i handen tagen
och mig bekiken Guds långa dagen! -

Nåväl! Vad sägen I om min bild?
Är ej min blick obeskrivligt mild?
Är pannans valv ej ett fridens tempel,
där själva skönheten tryckt sin stämpel?
Och munnen sedan med sina fjun? ...
Om konstnärn givit mig en basun
och satt i handen en liljestängel,
I säkert tagit mig för en ängel.
Vad är all honung, som jorden har,
mot mina leende läppars par?
Det vore något att mig få klappa
och kalla mig för: "Du lilla pappa!"

Men vad är detta? I skriken "fy!"
och synens färdiga till att fly.
Jag hör er ropa, förskrämda, skygga:
"Vad dessa ögonbryn äro stygga!
De kunna anstå en leopard,
men ej en lekande, munter bard.
Se, hur han blänger, den ättikssure!
Vi föreställt oss en lustig ture,
en hygglig, självsvåldig, glad garcon,
med magra kinder och näsa lång
och vackert hår och mustascher nätta;
men intet funno vi av allt detta.
När glada rimmare grina så,
o gudbevars för de sorgsna då!
Det var ett ansikte, just, att ritas!
Det ser ju ut, som det ville bitas."

Hör du, mitt käraste konterfej!
Det där var säkert en pik åt dej.
Håll du tillgodo, min vän! Förlåt mig!
Jag tar den aldrig i tiden åt mig.
Du är väl jag, men jag är ej du,
där ligger skillnaden, ser du ju,
om än var flicka i döden ginge,
om blott mig själv hon att skåda finge.
Men om du skulle mig vara lik,
jag ändå äger en tröst, så rik,
ty var jag friar, jag undfår korgen,
och med detsamma jag undgår sorgen.

Men, allvarsamt, du min stackars bild,
så långt från mig och - det sköna skild!
Jag minns en tid, då jag var den glade,
ty jag förskönande speglar hade;
det var ett strålande ögonpar,
och, däri sedd, du så grym ej var,
ty kärlek livade sträva dragen,
som öknen livas av solskensdagen.
När mig den älskade gav en blick,
ett annat uttryck mitt öga fick.
Och drog till löjen hos rosenmunnen,
från mig all dysterhet var försvunnen;
och med dess vänsälla hand i min,
i mina speglar jag djupt såg in.
Och jag var lycklig och glad till sinnet,
var nöjd med världen, var nöjd med - skinnet.
Men döden speglarna sönderslog,
och med detsamma min glädje dog;
och mörka sorgmoln mitt anlet höljde,
ty hjärtat henne i graven följde...

Men jag skall skämta, är det ej så?
Det vill förläggarn. Nå hopp! låt gå!
Det är bra roligt att vara rolig,
när man med saknaden är förtrolig!
Men, lika gott! Man har blivit van
att tro mig vara en lustig fan.
Hopp! därför, pajas! Det går väl över;
i graven gyckla du ej behöver.
Hur lycklig den, som är lyckligt död!
Jag måste skratta, för att få bröd ...
Om folk blott visste, hur glädjen brister
för de så kallade humorister,
de skulle tacka sin Gud för det
han utan humor dem födas lät.
Som benen ligga i helgonskrinet,
det ligger sorg i det ystra grinet;
dock vad bryr världen sig om det där,
om humoristen blott "rolig" är!
Men han I skådat hans skrivdon, dårar?
En törntagg pennan, och bläcket - tårar.

Och nu min gunstiga allmänhet,
du bilden sett av en glad poet,
som sig numera åt litet gläder,
åt mycket litet - blott fyra bräder.

Tre gubbar

Tre gubbar, tre gubbar från norra Hälsingland,

i Sundsvall, i Sundsvall man satte dem i brand.

I urnor, i urnor de hälldes alla tre

och grävdes ner i jorden där ingen dem kan se.

Tre gubbar, tre gubbar från norra Hälsingland,

på vägen, på vägen man såg dem hand i hand.

Den ene var tomte, den andre julbock var,

den tredje lilla gubben var min gamle farfarsfar.

A Holmberg:

Shaw

G.B.S.

tre bokstäver och ett skägg

i en liten by på jorden

en skrift i alla vatten

ett salt i alla sår

och ett hopp om frihet

vi har mist ditt salt

saltare än tårar

vi har mist ditt ljus

satt under universums skäppa

en sorg lättare än luften

vilar i oss

en skugga ljusare än ljuset

flyger ditt minne över jorden

när de odödliga dö

gå flaggorna i topp

för första gången 

6/11 1950

S Dagerman:

Månens hav

Lunae aquae: 

Lacus somniorum 

Mare frigoris 

Mare sernitatis 

Mare tranquillitatis 

Oceanus procellarum 

Mare humorum 

            et cetera

Månens hav!

Du kyliga värld med stela vatten,

köldens och drömmarnas och klarhetens!

Avbild av evighetens ro!

Lugnets hav och stormarnas,

runt omkring dig omätliga djup,

vintergatornas fors och

mitt darrande hjärta!

T Nilsson:

Lützen

 

De drabbat samman med dunder och knall
i höstdagens ljusningstimma.
Det smattrar från gravar och dikesvall,
det blixtrar i gulgrå dimma.

Kanonen plöjer bland rök och damm
i åkern för blodigt säde,
och fäktande fylkingar flyttas fram
som brickorna på ett bräde.

Att segra, segra i dagens kamp
är ringaste ryttares tanke
ännu, då han fallande griper i kramp
sitt tag om springarens manke;

och pikenerarn riktar sitt järn
ur markens blodpöl att stinga
den överridande kyrassiern,
som brusar på löddrig bringa.

Soldaten blint in i faran går,
att döda och dö är hans gärning,
men fältherrn han ser huru spelet står
och kastar sin tunga tärning.

Där är han, där syns han i sträckt galopp,
se, plymen på hatten nickar!
I kyller hans jättegestalt söks opp
av vänners och fienders blickar.

Sin sviktande flygel han själv för an
och leder i handgemänget.
Han vågar sitt liv som en simpel man,
och skidan är tom i gehänget.

Nyss var det hövdingen blott -- i hand
den korta staven med tuben.
Med klinga dragen, med blick i brand
nu Mikaël är det, keruben.

Nyss krigarekungen med rynkat bryn
behärskande drabbningens vimmel;
nu ärkeängeln, som slår ur skyn
och vänder om till sin himmel.

»Framåt över graven i segerfärd,
för oss filistéerna flykte!
Framåt med Herrans och Gideons svärd,
i dag våra mödor vi lykte!»

Han bärs som på stormens vingar framåt
i dimman, där salvorna braka.
Likt hagel det smattrar mot harneskplåt,
och hästarne stryka tillbaka.

»Framåt, mitt småländska rytteri!
Framåt, mina tyska bröder!»
Förgäves, förgäves -- de efter bli.
Då ropas det: »konungen blöder!»

I famnen på Pappenheims mörka tropp
hann ingen den vacklande följa.
Det gula kyllret slöks ensamt opp
av järnmännens rasslande bölja.

Ett anskri, som går genom märg och ben:
»O Gustaf, vår konung, vår fader!»
Med båda linjerna smultna till en
gå rytande fram hans brigader.

Nu flyktar kroat och nu viker vallon
och stupade manshögt begrava
friedländarens kallnade, stumma kanon --
sin seger martyren skall hava.

Det feltes ett ord i hans hjältedikt,
det ordet, som kröner bedriften;
de sörjande veta att fylla sin plikt,
i blod ge de slutunderskriften.

De segrat. På fältet i skön parad
de hedra sin älskade herre,
men fallna beteckna slagordningens rad,
de levande äro de färre.

* * *

Vid Lützen, på bakgrund av aftonskyn,
med dimmiga droppar på kinden
jag såg det -- en blodig, dallrande syn,
som flyttades undan av vinden.

C Snoilsky:

Varning för hunden!

"Nog är det ynkligt att folk som har understöd skall ha hund."

(Sagt av fattigvårdsordförande i Värmland)

Lagen har sina blottor.

Hund får de fattiga ha.

De kunde väl skaffa sig råttor,

som är skattefria och bra.

Nu sitter folk i små stugor

med dyrbara hundkreatur.

De kunde väl leka med flugor,

som också är sällskapsdjur.

Kommunen bara betalar.

Det måste bli slut på, ity

att annars så köper de valar,

fruktar herr Åleby.

Något måste beslutas:

Hundarna skjuts! Inte sant?

Nästa åtgärd: De fattiga skjutas,

så spar kommunen en slant.

5/11 -54

S Dagerman:

Novemberbrev till en vän i staden

 

Det är så längesen jag hörde av dig.
Du har väl ditt, förstås, och ont om tiden.
Säg, är du nöjd med det som sommarn gav dig,
den vackra sommarn, snart och snabbt förliden?
Jag tänker mig att ni som bo i staden
där kvällens alla ljusreklamer brinna,
ni vet så litet om när höst går in
och solen gör sig redo att försvinna.

Men här är hösten verklighet och nära,
dess tyngd och blåst och suckan ha vi del i:
en drömlikt blek septembermånes skära
och bråda dagar innan Mikaeli.
Så lugnar allt. Då är det tid att tacka
för regn och sol och skördarnas förkovran.
Men svart och tungt står mörkret kring min kväll
och sorgset klaga svanorna i Hovran.

Och jag har svårt att låta tanken stanna
vid höstens gröda som i svett vi bärgat.
Det drar så fjärran vindar kring min panna,
så sällsamt sorl i träd som hösten härjat.
När mina tankar följa vindens banor
i svartan natt, är det på dig jag tänker -
jag vet, att inte heller du har nog
av det som arbetet och jorden skänker.

Just nu, kanhända, går du ut på taket
ifrån ditt bo högst i det gamla huset
och stödd på barriären drömmer vaket
som på en klippa ovan gatubruset.
Du står där tyst bland murar och antenner,
där vattnens vindar svepa nyckfullt fria.
Och över dig är skyn, och under dig
de branta gatudjupen i Maria.

Vad ser du väl? Den mörka Riddarfjärden
med vattnet brinnande av ljusreflexer,
din egen stad, den vackraste i världen,
med torn som sträva högt och vidd som växer.
Kanhända ser du ingenting av detta.
Kanske ur allt som lyser och som larmar
mot tystnadens och ensamhetens bad
i ordlös längtan lyftas dina armar.

Ty icke blott av bröd skall mänskan leva.
När natt går in och dagens ävlan stannat,
står själen upp ur fängelse och skreva
och ropar, ropar efter något annat.
I dagens tusen tomma intigheter
en mening med vårt liv vi fåfängt leta.
Mot mörka rymder över land och stad
gå tusen hjärtans frågor, ångestheta.

Möttes vi väl i samma ångestbölja,
fastän så långt, så långt ifrån varandra?
Och fick du svar? Jag ser, hur åren skölja
bort mer och mer av stigen jag skall vandra.
Jag vet hur hårt du prövats. Räck mig handen
ur detta vida mörker, syster kära!
Mot vinter gå vi, både du och jag,
och båda stå vi ensamheten nära.

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Vem skrev?

Inbördeskrig har utbrutit mellan ett stort antal lärda professorer, 

av vilka en grupp lanserar Segelberg som författare till biskopsbreven.

Breven kom till i en femsitsig bil,

anser professorn i engelska mil,

medan professorn i laga förfall

är mera benägen att tro på en tall.

Nu hävdar professorn i nordiska troll,

att tallar är Segelbergs älsklingstillhåll,

medan herr biskopen redan som späd

har varit allergisk mot dylika träd.

Portest från professorn i smör, ost och sill:

Herr biskopen sågs i en tall i april!

Replik från herr Lindberg på detta förtal:

Det var ingen tall! Det var snarast en al!

Nu väntas med spänning på nästa augur:

docenten i jämförd svensk litteratur,

som med tillhjälp av stilanalys kommit fram

till att breven författades av Heidenstam.

4/11 -54

S Dagerman:

Varning för vilda djur

Ett företag i Skåne har införskaffat en kobra som nattvakt.

Hur illa dylikt kan gå visas här nedan.

Ett rytande faller och stiger

i Aktiebolaget Friskt Vatten.

Firman har skaffat en tiger,

som vaktar dess lager om natten.

Nu stjäls icke vatten ur rören,

men tigern bereder besvär.

Han åt nämligen upp direktören

första dan han var här.

Den nästa gick gamle kamreren

samma missöde till mötes,

så nu undrar i ledningen mer än

en hur vakttigrar skötes.

Som tröst ber vi få rapportera

om utkastartigern på Stadt,

som först åt upp ägarn med flera

och därpå beställde en katt.

3/11 -54

S Dagerman:

150 år sedan SKM (Svenska Kyrkans Mission) grundades: O giv oss, Herre, av den tro

O giv oss, Herre, av den tro 

som sorgerna betvingar,

som lyfter oss till ljus och ro 

på starka örnevingar, 

som talar mäktigt till envar

och bär oss under färden, 

som härlig tröst i tvivlen har 

och övervinner världen.

O giv oss, Herre, av det hopp

som missmod icke hinner, 

som skådar utur tårar opp 

och därför styrka vinner, 

som ej, hur stjärnlös natten står, 

till ängslig bävan bliver,

men drömmer om det jubelår 

som evig sällhet giver. 

 O giv oss, Herre, kärlek ock, 

som aldrig vänder åter, 

som, fastän ständigt gäckad, dock 

sig ej förtröttas låter, 

den glöd som icke släckes ut 

av stora vattuflöden,

den makt som ej vet gräns och slut, 

men segrar över döden.

Ida "Adi" Granqvist:

Portarna

 

Jag älskar de vita bergen, de marmorvita

med pannan sköljd av himlarnas högblåa vila,

och salthavs stormande glitter,

och doriska tempel, och tankens svala kristall.

Men dröjt har jag också vid gläntande portar

och sett dit in i tonande skymningsjup,

där altarljusens skimmer stilla jublade

mot bävande tid, advent,

medan vintermorgonen stirrade mörk genom välvda fönster.

De ljusa helgon, de som övervunnit,

anades saliga bortom mörkret,

och Guds längtare

böjde till bön sina knän, ensamma i skarorna,

och sågo med slutna ögon den Endes glans,

själens innersta världar,

och mystiska sanningar lärde de lyssnande.

Om du en gång har lyssnat vid brinnande altarljus,

aldrig glömmer du då Guds tysta blommande örtagårdar -

du kysser portvalvets sten och vänder dig bort.

Ni vita berg, ni marmorvita i bländande sol,

ni älskade fjärransedda, ni mitt hem i aningen,

jag kommer till er!

Liv, det är skära och bryta, att något må växa.

Var och en är så många,

men mer än en väg går ingen.

K Boye:

Ärliga John

heter ett av amerikanarnas nyaste och effektivaste raketvapen.

En grop och en flamma i kålen. 

Trädgårdsmästarn skrek till.

Ärliga John tog bålen.
Resten tog Bussiga Bill.

Äntligen en som fick veta,

att ärlighet varar längst. 

Det lönar sig knappt att leta,

där päronträden stod trängst.

Ärliga är Johns metoder,

ja, hela släkten är snäll.

Skojiga Sam, hans broder,

kom på besök i går kväll.

Saknar du sovandets gåva,

så lugna dig någon stund.

Snart får vi alla sova

av jätteraketen John Blund.

2/11 -54

S Dagerman:

Årets saga: November

Nu rister stormen trädens nakna grenar . 

Uhi uho — - - - - - - - 

De sista skrumpna bladen han förmenar 

bli kvar i ro. 

Med vadd vi klistrat våra innanfönster 

och remsor på. 

Snart målas de i granna isblomsmönster 

så isigt grå. 

Fast frosten bitit allt på åkerrenen, 

är ännu tö, 

men mormor säger, att det känns i benen, 

att snart blir snö. 

Nu ska vi strax en duktig brasa göra, 

och sen jag tror, 

vi får en lång och rolig saga höra, 

säj, snälla mor? 

E Beskow:

Vinterorgel

(För en tonsättning av dikten, se här!)

Ditt tempel är mörkt och lågt är dess valv,

Allhelgonadag!

Där slocknar sommarens hymn som ett skalv

av klämtande slag.

Sin mantel river den svarta sky,

och lundarnas bleknade trasor fly,

och natten mässar om allt som är dött,

allt hö, allt kött.

Det dagas ånyo, det klarnar så vitt,

det blånar så vasst.

Det växer en värld ur förgängelsens mitt,

en vit och fast.

I frostiga kvällar skönjs en arkad

med pipor av silver i glittrande rad,

nu reser vintern sitt orgelhus

ur mörker och grus.

Nu höves ej lövens lösa lek,

ej susande äng.

För svag är den saviga bågen, för vek

är blomstersträng.

Men furan på höjd och granen i dal

de ljuda alltjämt som en sträv principal.

Cecilia stämmer sitt instrument

till Guds advent.

Nu ligger det stora tempeltun

som en liljevret.

Drag an registren, drag dov bordun,

drag gäll trumpet.

Stäm upp för din konung, du stämmornas mö!

Han kommer på gången, den flingor beströ,

och stilla ekar ett svävande svall

från himmelens hall.

Tungt trampar Eol, alltid beredd,

sin flåsande bälg

och håller väderkistan försedd

från helg till helg.

Där väntar nordan på nyårsny

att stöta i smattrande horn av bly

och östan att följa med herdesång

de vises gång.

Du höga orgverk, jag är en man

i din menighet

och samlar din mångfald, så gott jag kan,

till enighet.

Nu lär min ande din egen ton,

den fulla klangen, den djupa ron,

att jag må gå som på sabbatsfärd

i min vintervärld.

Från tidig skymning, då lamporna tänts

i östligt kor

och vintergatans valvsegel spänts

av flammande flor,

det susar ibland intill gryningens väkt,

som stjärnornas lugna andedräkt,

en enda ton, en glasigt klar

och underbar.

En fimbulnatt som i hedenhös

med bävan jag hör,

när svällaren öppnas och blästern går lös

ur flöjtverk och rör.

Det skallar basun som i håligt trä

av knäckta ekar som sjunka på knä,

och stämmor dansa i vild mixtur

som rykande ur.

Jag vill gå ut en violbrun kväll

bland isig björk

och höra den strykande violoncell

som sväller mörk;

och jag vill höra i fastlagskoral

det växande visslet av salcional,

den första vårliga eolin

i morgonens vin -

till dess Maria går skär av sol

på skarens glans

och fäster kring skogens mörka kjol

en hasselfrans

och säger: "Syster, det töar från kvist.

Nu vila, du vita organist!

Av musikanter ett brokigt band

styr upp mot vårt land."

E A Karlfeldt: