Stjärnorna

 

Nu är det slut. Nu vaknar jag.

Och det är lugnt och lätt att gå,

när inget finns att vänta mer

och inget finns att bära på.

Rött guld i går, torrt löv i dag.

I morgon finns där ingenting.

Men stjärnor brinner tyst som förr

i natt i rymden runt omkring.

Nu vill jag skänka bort mig själv,

så har jag ingen smula kvar.

Säg, stjärnor, vill ni ta emot

en själ som inga skatter har?

Hos er är frihet utan vank,

i fjärran evigheters frid.

Den såg väl aldrig himlen tom,

som gav åt er sin dröm och strid.

K Boye:

Bräckligt och tunt är vår kärleks hus

Bräckligt och tunt är vår kärleks hus
men ändå bär det knutar av ljus.

Vi bor här bara på nåder och lån
och måste snart flytta härifrån.

Och ändå är det som tiden stod still
för vi har ju ej annat att ty oss till

än detta hus med väggar av sång -
och ej som andras av stål och betong...

Och fast det är bräckligt så vill vi bo kvar
för det är ju det enda vår kärlek har

och vi får aldrig annat än detta hus
med väggar av sång och knutar av ljus...

R P Olofsson:

Aftonbön för egendomslösa demokrater

Gud som haver barnen kär,

se till mig som liten är.

Vart man sig i världen vänder

skymtar bombgrossörers händer.

Davidsson, som liten är,

anar nog varthän det bär

och vad fridsamhet får tåla:

pansardjuret ur sin håla

ser det sommargröna land

och ska ta det ur hans hand.

Res dig nu och fyll med tunga

stenar, Davidsson, din slunga,

ty din stilla kväll blev störd

av granaters nederbörd.

Taktfast nalkas galenskapen.

Möt den med ditt enkla vapen.

Lyckan kommer, lyckan går.

Svårt är det som förestår.

Vart du dig i världen vänder

ser du snart som svarta bränder

rester av din sommarvärld.

Ja, dess liv förgås med svärd.

Dock, förfäras ej du lilla

man fast natten börjar illa.

Gud, som haver barnen kär,

ser till dig som liten är.

Storm och blod har du att bida -

kanske står dock på din sida

någonting som är för mer 

än ett skolat högkvarter,

grova pengar, blod och stål:

rättens lysande symbol.

Gud, som haver barnen kär,

se till Davidsson som är,

fastän fattig, svag och naken,

barnslig nog att tro på saken!

Thorsten Jonsson:

Prinsessan

 

Alla kvällar lät prinsessan smeka sig.
Men den som smeker stillar blott sin egen hunger
och hennes längtan var en skygg mimosa, en storögd saga inför verkligheten.
Nya smekningar fyllde hennes hjärta med bitter sötma
och hennes kropp med is, men hennes hjärta ville ännu mer.
Prinsessan kände kroppar, men hon sökte hjärtan;
hon hade aldrig sett ett annat hjärta än sitt eget.

Prinsessan var den armaste i hela riket:
hon hade levat alltför länge på illusioner.
Hon visste att hennes hjärta måste dö och söndersmulas helt,
ty sanningen fräter.
Prinsessan älskade icke de röda munnarna, de voro främmande.
Prinsessan kände icke de druckna ögon med is på botten.
De voro alla vinterbarn, men prinsessan var från yttersta södern och utan nycker,
utan hårdhet, utan slöjor och utan list.

E Södergran:

Impromptu

'vid åskådandet av en kinesisk guldfisk

hos kapten R*** den 11 oktober 1770

Jag såg en fisk, gutår, kamrater!
Från Kina pilegrimmen var;
dess gyllne purpur brann så klar,
och fjällen blänkte som dukater.
Båd´ guld och vatten såg jag här,
och skönhet tände lust och låga;
mitt sinne tänkte på sin plåga
att vara fattig, törstig, kär.

C M Bellman:

Infall

En tjuv nog oförsiktig var

att genom näsvist tal och svar
fångvaktarn så förargad göra,
att denne honom slog vid öra
och sade: »Slyngel, vet och lär,
det tåls ej ovett här på orten!»
»Nå», inföll tjuven, »om så är
att ni mig finner till besvär,
så kan ni köra mig på porten.»

A M Lenngren:

Kommen för Herren

Kommen för Herren med tacksamhet, gamla och unga,
kommen med fröjd att vår Fader av hjärtat lovsjunga!
Vidga dig, bröst,
lyft dig mot himlen, min röst,
jubla Guds ära, min tunga!

Härliga verk hava framgått ur Skaparens händer:
sommarens ymnighet strödde han kring våra stränder.
Syndares jord
dukar han liksom ett bord,
manna av himmelen sänder.

Gud har gjort under och rikligt välsignat vår möda.
Växten han givit, och jorden har burit sin gröda.
Än mera gott,
rikare gåvor jag fått
själen till glädje och föda.

Innan jag ropat om nåd är han redo att svara.
Saligt det är i hans heliga tempel att vara.
Han med sitt ord
mättar sin hungrande hjord,
leder till källan den klara.

Kommen, I folk, och förnimmen, att Herren är nära!
Sjungen, I himlar, och jord den Allsmäktiges ära!
Hjälp oss i dag,
Fader, att dig till behag
heliga tackoffer bära!


P Nilsson

Sommaren

 

Bortom slättens grå oktoberdimma

skymtar som en silverstrimma
viken där du lärde dig att simma.
Och då vinden ökar, virvla bladen
på din cykelväg till staden.

Då du sista gången
ställde cykeln i sitt stall,
var det sommar än, och sommarsången
steg i björklövssus och böljesvall.
Nu är denna sommar all,
och du själv är gången.

Ljus var sommarn till det sista,
lätt den dag, du skulle mista,
allt från morgonen, då vinden blåste
blåa löften i ditt rum,
till dess aftonen blev skum
och din cykel trött du låste.

Dödens snabba, heta plågor
skymde sommarn i din själ,
men när trött du tog farväl
drömde du om blåa vågor.

G M Silfverstolpe:

Franzén 250 år: Den sjuttionde födelsedagen

 

Nära till spiseln satt i sin länstol Walther den gamle,

han som i fyrtio år bestritt församlingens org’spel.
Far och farfar suttit förut i den stora, siratligt snickrade
stolen av al, på det mörkbrunt skiftande juftet. 
Lutande över postillan, han nu, med händerna knäppta, 
suckade tyst för sig, nu högt uppläste de tröstrikt
manande ord. Till slut begynte, med ögonen slutna,
huvudet nicka och sjönk i en stärkande middagsslummer.

Klädd i sin högtidsrock, satt gubben, rakad och borstad, 
ty han fyllde i dag sina sjuttio vintrar med heder.
Också hade hans son, den vördige pastorn i Näsby, 
skickat till honom i går ett bud med fyra buteljer 
gammalt hälsosamt franskt, och lovat att jämte sin unga, 
blomstrande fru i dag besöka de gamle, om nå’nsin
vägen det tillät, ty fastän snöplogen med tre par
duktiga oxar där gått, så var den dock åter igenyrd.

Under måltiden nyss steg gumman upp och med småslugt
leende min tog fram en korkskruv, ställde för gubben
en av flaskorna fram, och han drack med henne sin sons skål,
jämte den blomstrande fruns, som han gärna omfamnade en gång
än för’ sin saliga död. Nu låg på boken hans snövitt 
glänsande hår: glasögonen lågo bredvid och den nya
sammetsmössan med rävskinnsbräm och tofs utav gulltråd.

Mor hade hängt för fönstren och sängen rena gardiner,
sopat golvet, bestrött det med granris, brett över bordet
den rödblommiga duken och blåst på det rara citronträ’t
dammet av löven. Också levkojorna blåste hon rena,
glad, att de knoppades re’n. På hyllorna glänste, av engelskt
tenn, blankskurade fat och tallrikar. Över dem stodo
muggar av blått porslin, och under dem hängde en eldtång
jämte en prydelig aln, ett besman och mangel och strykjärn.

Men det gröna klaveret, som nyss den gamle med strängar
åter försett och stämt, stod främst i rummet en prydnad. 
På notställaren låg uppslagen en gammal koralbok, 
gumman lyfte på den, såg efter, om under den gömdes
damm, och satte den ner igen, så att nummern var ostörd. 
Även det präktiga skåpet av ek, med serafims-huvu’n,
blommor av valnöt, mässingsbeslag och skruvade fötter,
henne till brudskänk köpt av modern, klockerskan salig,
hade hon dammat utav och bonat med vax, att det glänste.
Ovan på kransen stod en hund och ett gapande lejon,
bägge av gips, sex slipade glas med gull uti kanten,
tre par koppar av blommigt porslin och korgar med äpplen.

Nu steg gumman ifrån sin spinnrock, trippade sakta
till vägguret och knöt slaghammarens snöre på spiken, 
så att det klingande glas och kucku ej skulle i förtid
väcka den gamle. Se’n stod hon vid fönstret och såg, huru
stormen jagade tapptals dit snöflingorna, skakade gårdens
träd och de hoppande skatornas spår bortblåste på ladan.

Hjälp oss Gud! Vad det stormar, vad snön uppstapplas i högar!
sade hon sakta för sig och runkade ängslig sitt huvud.
Stackars resande folk! Vem kör väl sin hund i ett sådant
väder på dörr’n. Dock kommer min son. Det känns i mitt hjärta
slå så besynnerligt. Se, huru katten, på foten av bordet,
slickar sin tasse och kammar sitt skägg och borstar sin nacke.
Det betyder ju främmand’ i alla förnuftigas tanke.

Sade, och tog fram kopparna, ställde dem sakta i ordning,
fyllde i sockerdosan och drev bort flugor, som gubbens 
flitiga smälla bespart till vintersällskap, och nedtog
sjöskumspiporna båda, så väl den silverbeslagna,
skänkt av hans son, som den andra, varmed han dagligen rökte.
Skakande hällde hon se’n kardusen över en tallrick.

Nu till stugan bredvid hon varsamt öppnade dörren,
vinkade fram Susanna ifrån sin surrande spolrock,
talte med nedstämd röst och bad henne skynda till vedbo’n.
Tag en börda och bär hit in; men sakta på golvet 
lägg den, hör du, mitt barn, att ej du väcker den gamle. 
Krafsa ur ugnen se’n ett par, tre kol, och i spiseln 
blås upp eld till en brasa. Du vet, huru farsgubben klagar
ständigt om köld och mitt om sommaren sitter i solsken.
Även de unga, som komma från resan, behöva ett varmt rum.

Pigan hämtade ved och blåste på kolen, med kindren 
pösande, hostade se’n och grät och trätte på veden,
tills den äntligt blev tänd. Nu brann den med sprakande låga
hastigt till glöd, och vid glöden satte sig gumman beskäftigt
ner, för att bränna sitt kaffe. Hon rörde om bönorna flitigt.
Knastrande brynte de sig och svettades olja och vällukt.
Därpå lyfte hon ner ur en skrubb den behändiga kvarnen, 
skakade bönor däri och satte den knäna emellan,
höll med sin vänstra hand den fast och mol med den högra,
plockade upp ur sin famn var böna, som hoppat ur tratten,
drog se’n lådan därut och strödde på papper det malna,
snodde om veven igen, men stannade, medan hon talte:

«Spring, Susanna, och tag en bit av den mögliga limpan,
locka i lidret Burdus och stäng den vaksamme in där,
att hans skällande ej, när de komma, må väcka den gamle.
Hör se’n efter, om Matts re’n gått att hämta ur sumpen
gäddorna. Vänta! Förut skall han vedträn klyva så många,
säg honom det, att vi kunna vår gås väl bryna på spetten,
kliv på duvslaget se’n, och se, om släden ej kommer.»

Pigan med brödet gick, och, på knät sig klappande, listigt 
lockade in Burdus och lät den skrapa och gnälla, 
vadade sedan i drivan till Matts, som i stallet med iver
hackelse skar, ty han frös. Och se’n hon sagt vad hon skulle,
klev hon på duvslaget upp och pustade, rev sig i händren,
stack dem inunder sitt förkl’e och slog sig på axlarne korsvis;
men nu såg hon i molnet av flygande snön, huru släden
slingrade ut för backen vid byn med klingande bjällror.

Hoppande ner från stegen, hon sprang att berätta åt matmor.
Gumman med darrande knän lopp ut, och med klappande hjärta
andades kort, och en toffel ifrån henne flög uti brådskan.
Pigan till porten sprang och öppnade. Närmre och närmre
hördes nu bjällrornas klang och den klatschande piskan, och slutligt
även hästarnes trav, som in på gården med släden 
ilade, höllo vid dörr’n och snöiga rykte och fnyste.

Gumman vid släden stod och skrek: «Välkomna! välkomna!»
Famntog först sin son, som främst sig skyndat ur släden,
sprang se’n och hjälpte hans maka ifrån sin lurviga fotsäck,
knöt upp banden på huvan, och kysste; och tårar av glädje
föllo från gummans ögon på dottrens rosiga kinder.

«Men var är far? Han mår väl ej illa på födelsedagen?»
frågade sonen. «Tyst!» sad’ modren med vinkande händer,
 «tyst! han sover. Mitt barn! kläd av den snöiga pälsen:
väck honom se’n med en kyss, du allrakäraste dotter.
Stackars barn! vad din kind är röd av den kyliga vinden!»

Skyndsamt hängde hon upp deras pälsar på svarvade knappar,
vred helt sakta på nyckeln och böd dem stiga i stugan,
där den blomstrande frun, med sin älskvärt leende uppsyn,
skyndade fram och kysste den gamle på kinden.
Förvånad såg han upp och slöt sina barn i darrande armar.

F M Franzén:

Höst

 

Till frkn X.

Nu föll det sista plommonet för året,
föll tungt av dagg, som vätte mig i håret.

Ja, sommaren sin sista kyss har givit.
Nu blir det höst, som det i sekler blivit.

Jag vandrar i det våta trädgårdsgruset
omkring Ert hem, det trevna utvärdshuset.

Träd fram, min käresta, till fönsterranden,
där ömt jag står med plommonet i handen.

Ett sista tack jag vill Er gärna visa
för vad Ni varit mig av sommarlisa.

Er kärlek, sen den dag Ni vart förbländad,
är som ett plommon läckert formfulländad.

Och i ert väsen - hör och minns det gärna -
bor djupast sett en viss poetisk kärna.

Dock, - suckar hösten i Er faders täppa,
och det är tid, att vi varandra släppa.

Blott innan sista plommonet jag äter,
Ert hedersord, att ni mig ej förgäter!

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

Mitt liv, min död och mitt öde

Jag är ingenting än en omätlig vilja, 

en omätlig vilja, men vartill, vartill?

Allting är mörker omkring mig, 

jag kan ej lyfta ett halmstrå. 

Min vilja vill blott ett, men detta känner icke jag. 

När min vilja bryter fram, skall jag dö: 

var hälsad mitt liv, min död och mitt öde.

E Södergran:

Franzén 250 år: Vår och vinter

Ö! där alltid rosenhäcken

blommor bär,
gyllne fisk i silverbäcken
spritter kär,
linden på Zefirens vingar
strör behag,
sång av Philomeler klingar
natt och dag!

Re’n är gubbens hjässa grånad:
men ännu
för hans fåfängt spända trånad
rymmer du.
Vinter, kom! — ty jag vill hoppas
vårens stund.
Ömsom vissnar, ömsom knoppas
glädjens lund.

F M Franzén:

Mitt år 2: Hösten

Mustens och maktens och mognadens höst - dig når jag väl aldrig,

sakta mig viskar en röst. Ödesbestämt är vårt liv.
Gyllne och blå september, då jorden i klarhet och styrka
föder sin ljuvaste frukt - o, att jag väl vore där!
Men jag är rädd att redan med förbundna ögon jag irrat
min september förbi - står i oktober nu,
står i den alltför tidiga skymningens töckniga månad,
stridens och stormarnas höst, smutsens och slagregnens höst.
Molnens fuktiga flockar jaga som nattsvarta fåglar,
nattliga fåglar ha ock tagit sitt hemvist hos mig,
byggt sina bon i min själ och hacka muntert mitt hjärta,
gnaga mitt livsträds rot, flaxa så svart för min syn.
Vad skall man göra åt det? Det finns intet i världen som hjälper,
om ej vintern och snön. - Ödesbestämt är vårt liv.
 
H Söderberg:

Lovsång till Gud den Allrahögste

Du är Helig, Herre, allena Gud, 

Du som gör underverk. 

Du är stark, 

Du är stor, 

Du är den Högste, 

Du är den Allsmäktige Konungen, 

Du Helige Fader, 

Himmelens och jordens Konung. 

Du är Trefaldig och En, 

Herre, gudarnas Gud. 

Du är det Goda, 

allt gott, 

det Högsta Goda, 

Herre och Gud, 

levande och sann Gud. 

Du är Kärleken, 

Du är Barmhärtigheten, 

Du är Visheten, 

Du är Ödmjukheten, 

Du är Tålamodet, 

Du är Skönheten, 

Du är Mildheten, 

Du är Tryggheten, 

Du är Vilan, 

Du är Glädjen, 

Du är vårt Hopp och vår Fröjd, 

Du är Rättrådigheten, 

Du är Måttfullheten, 

Du är all vår Rikedom i överflöd, 

Du är Skönheten, 

Du är Mildheten, 

Du är Beskyddaren, 

Du är vår Väktare och Försvarare. 

Du är Starkheten, 

Du är Vederkvickelsen, 

Du är vårt Hopp, 

Du är vår Tro, 

Du är vår Kärlek, 

Du är all vår Sötma, 

Du är vårt eviga Liv, 

Du store och underbare Herre,

Allsmäktige Gud, 

Barmhärtige Frälsare.

Franciskus:

Bön till Skaparen

Låt oss inte önska eller eftersträva, 

finna behag i eller glädja oss åt något annat 

än Dig, vår Skapare, Återlösare och Frälsare, 

den ende sanne,

Du som är det godas fullhet, 

allt gott, 

det godas helhet, 

det sanna och högsta goda, 

Du som ensam är god, nådig, mild, värd all kärlek och ljuv, 

Du som ensam är helig, rättvis, sann och rättfärdig, 

Du, från vilken och genom vilken och i vilken finns all förlåtelse, 

all nåd, all härlighet 

för alla botfärdiga och rättfärdiga 

och alla saliga, som i Himmelen gläds med varandra. 

Låt ingenting hindra oss, skilja oss från Dig eller ställa sig mellan Dig och oss. 

Låt oss överallt, på varje ort i varje stund, dagligen och oavbrutet, 

uppriktigt och ödmjukt tro på Dig, 

bevara Dig i vårt hjärta, 

och låt oss älska, ära, tillbe, 

tjäna, lova och välsigna, 

förhärliga och upphöja och prisa och tacka Dig, 

den Evige Guden, 

den Trefaldige och Ene, 

Fadern, Sonen och den Helige Ande, alltings Skapare och Frälsaren för alla 

som tror på Dig, hoppas på Dig och älskar Dig, 

Du som är utan början och utan slut, oföränderlig, osynlig, outsäglig, 

inte fattbar med ord, 

som inte kan förstås eller utforskas,

välsignad, prisvärd, ärorik, 

hög, upphöjd över allting, 

mild, älskvärd, full av behag 

och i alla avseenden eftertraktansvärd

över allt annat i evigheters evighet. 

Amen.

Franciskus:

Bön om de saligas lovsång

Den Ärorika, Saliga Modern Maria, alltid Jungfru,

de Saliga Änglarna Mikael, Gabriel och Rafael 

och alla körer av Saliga Serafer, 

Keruber, 

Troner, 

Herravälden, 

Furstendömen, 

Makter, 

Krafter, 

Änglar och Ärkeänglar,

den Salige Johannes Döparen, 

Johannes Evangelisten, 

Petrus, 

Paulus, 

och de Saliga Patriarkerna, 

Profeterna, 

de Oskyldiga Barnen, 

Apostlarna, 

Evangelisterna, 

Lärjungarna, 

Martyrerna, 

Bekännarna, 

Jungfrurna, 

de Saliga Elias och Enok, 

och alla helgon som har varit, ska vara och nu är, 

alla dessa ber vi ödmjukt för Din kärleks skull, Helige Fader, 

att de för alla Dina välgärningar ska tacka Dig, såsom det behagar Dig, 

den Högste och Sanne, Evige och Levande Guden, 

tillsammans med Din älskade Son, vår Herre Jesus Kristus, 

och den Helige Ande, Tröstaren, 

i evigheters evighet. 

Amen.

Franciskus:

Bön att bedjas vid ingång i kyrka

Vi tillber dig, 

Herre Jesus Kristus,

här och i alla dina kyrkor

över hela jorden,

och vi lovprisar dig

för att du genom ditt heliga kors

har återlöst världen.

Amen.

Franciskus:

Solsången

Allrahögste, allsmäktige, gode Herre, 

din är lovsången och äran och härligheten 

och din är all välsignelse, 

dig allena tillkommer de 

och ingen människa är värdig att ens nämna ditt namn. 

Lovad vare du, min Herre 

med hela din skapelse, 

särskilt för broder Sol, 

som skänker oss dagen och ljuset. 

Vacker är han i sin väldiga glans. 

Om dig, du Allrahögste, bär han vittnesbörd. 

Lovad vare du, min Herre 

för syster Måne och stjärnorna. 

På himmelen har du gjort dem lysande, tindrande och sköna. 

Lovad vare du, min Herre 

för broder Vind 

och för luften och regnet och den klara himmelen, 

ja för all väderlek, genom vilken du uppehåller din skapelse. 

Lovad vare du, min Herre 

för syster Vatten. 

Mäkta nyttig är hon, ödmjuk, kostbar och kysk. 

Lovad vare du, min Herre 

för broder Eld, 

genom vilken du upplyser natten åt oss. 

Skön är han, lekfull, mäktig och stark. 

Lovad vare du, min Herre, 

för vår syster, moder Jord, 

som föder oss och bär oss 

och framalstrar allehanda frukter 

och färgrika blomster och örter. 

Lovad vare du, min Herre, 

för dem som av kärlek till dig förlåter varandra 

och som tåligt bär sjukdom och lidanden. 

Saliga är de, när de så håller ut i din frid. 

Av dig, du Allrahögste, skall de mottaga livets krona. 

Lovad vare du, min Herre, 

för vår syster den lekamliga Döden, 

vilken ingen levande förmår undfly. 

Ve dem som dör i dödssynd. 

Saliga de som möter döden inneslutna i din allraheligaste vilja. 

Dem kan den andra döden inte skada. 

Lova och välsigna min Herre 

och tacka och tjäna honom i stor ödmjukhet. 

AMEN.

Franciskus:

Panteismen

 

Farväl, min sommar! Här i höga Norden

kort var besöket; du gör nu som förr.
I dimmor faller hösten över jorden
och klappar frusen på min stängda dörr.

Se ut, hur alla mina lunder gulna
och alla blommor i min dal dö hän,
och mörkar tankar vandra under kulna
höstskyar och inunder nakna trän.

Den svällda bäcken vill ej släppa över
sin forna gunstling, lik en trolös vän,
som gjort sin lycka, mig ej mer behöver
och nu ej längre känner mig igen.

Gemensam lag inunder stjärneringen!
Så gräs som blomma, människa som djur,
skall växa, frodas, vissna hän och ingen
tas undan i förgängelig natur.

I höst dör stråt, men nästa vårdag blommar
det upp igen så gräsgrönt som förut,
och fjäriln lyfter vingar blå i sommar
ur brusten puppa, då hans sömn är slut.

Naturens ande vaknar upp med våren,
glad, levande, nymornad, skön och huld,
och intet grånat finner du bland håren;
de flyta, som i fjol, likt nedsmält guld.

Och ingen skrynkla synes på hans panna,
det blåa ögat är, som förr, så glatt,
så strålande. Det sköna och det sanna
fullsövda vaknat ur sin dvalas natt.

I grav förmultnar människan. Är anden
då sämre än ett grässtrå? Grönskar ej
en lövsal i de obekanta landen
för honom? - Dagens vise svara: "Nej,

Gud är i allt, för allt är han gemensam,
är färg i blomman, är instinkt i djur.
Gud är i världen ej, värld är han ensam;
Gud heter Pan, nämns även för natur.

Gud är ej till. Han blir, där han förnimmer
sig själv, lik spegelns bild, ej sedd, ej till.
I stjärnan är han rörelse och skimmer,
i Hegel tanke. Tänk den, om du vill!

Odödlighet? Hur kan du det begära?
Odödligt släktet är, men icke du.
Vad var du, innan du kom hit? Vi lära,
när du gått hän, blir du, som då, ännu." -

Men vad är Gud, som ej är till? Blindfönstret,
inpassat i naturens öde sal!
Oxögat på teatern, högsta mönstret
av falsk logik i hjärnans jämmerdal.

Odödlighet, som ej vet av sig? Svara,
vad är väl det? Nej, giv mig Miltons dikt
om paradis och fall och död! Förklara
ej bibelns ord det samma? - O, hur rikt,

hur skönt syns allt! Låt oss gå ner i dalar,
där trasten slår i björkens äreport,
ros rodnar för sin längtan, bäcken talar
om Gud, som lever, och allt skönt han gjort!

E Tegnér:

 

Enighet och rätt och frihet

Enighet och rätt och frihet

för vårt tyska fosterland,
låt oss sträva efter detta,
av allt hjärta, hand i hand!
Enighet och rätt och frihet
skapar nya syskonband.
Nu i glansen av den lyckan
blomstra, tyska fosterland!

A H Hoffman von Fallersleben:

Det går en ängel kring vårt hus

Det går en ängel kring vårt hus,

han haver två förgyllda ljus.

Han bär en bok uti sin hand.

Nu somna vi i Jesu namn.

Brinnande ljus

(Bild: All Over Press/Ismo Pekkarinen)

Nu ropar natten högt i nöd,

av okänd ångest full.

Nu tänder jag här två raka ljus

för eviga mörkers skull.a

Om Herrens änglar här drar fram,

så kallar skenet dem,

så hör de, hur lågorna sjunger min bön,

och bär dem med sig hem.

De är kämpar, som går i brynjor av eld

med bud från den Väldiges hus.

Deras tal har ej ord för hårt och ljuvt

men väl för två brinnande ljus.

Det är därför de står på stormens rygg

mellan piskande vingars dån,

det är därför de ler åt mörkrets makt

och möter stormen med hån.

O Herre min Gud, förfärlige Gud,

jag hör din mantels brus.

Jag ber om blommor och ber om fred,

men ge mig brinnande ljus!

K Boye:

Genius

Genom dessa dunkla åren

ser jag stundom stjärnor

över dunkla molnbryn

i en plötslig klarhet simma.

Genom dessa dunkla åren,

där jag ofta trodde

att den gode Ängeln vikit från mig,

har han dock

- o under av nåd! - 

följt mig troget;

ty stundom när i 

övermäktiga kvalet

min ande dignat,

har jag plötsligt känt hans

sköna kärleksögons

blick ned i mitt hjärta

stinga hett likt

varma tårars rinnande.

V Ekelund:

Vid kumlet

Nu är den dystra höst utbruten,

som E. A. Karlfeldt kallar vår.
Nu sloka rosorna vid knuten,
och löjtnantsgapet gulnat slår.
Med paraplyn mot barmen sluten
i storm jag upp i öster går
å Gökplatån bland vissnat kröse,
att söka mig till fädrens röse.

Där höjer ibland skumma enar
det sitt fossila gnejsupplag.
Hur ödsligt rossla ej dess stenar
i blåsten en oktoberdag!
En dunkel mysticism förenar
sig med en fläkt av obehag.
Förnuftet bjuder retirera,
men Sångmön för mig fram alltmera.

Ja, rosslen på, I gamla fäder,
och sucken i er asatro!
Och du, din uggla eller tjäder,
skrik gärna än en gång: oho!
Grip, martall där, i mina kläder
med klor av Edgar Allan Poe!
Ju mer makabert jag fått smaka,
jag tillfredsställd skall gå tillbaka.

Ty sången, är den gudaboren,
vill icke söka konstlad tröst
och dikta hösten om till våren,
nej, är det höst, så är det höst.
Just den å ryggen kalla kåren
en höstskald vårdar vid sitt bröst
och fyller harpan utan fummel
med mull och uggleskrik och kummel.

Denna dikt är en parodi på Erik Axel Karlfeldts dikt Höstens vår ("Nu är den stolta vår utsprungen, /  den vår de svage kalla höst").

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

Nu med en rysning föds oktoberdagen

Nu med en rysning föds oktoberdagen,

och bakom fönstrets kors i dödstyst hus
dess gryning växer grå i hotfullt ljus.
Du sover, och de trötta andedragen

bredvid mig stiga som en lampas sus.
Själv febermatt jag lyss och lyss till slagen
utav din puls, och halvt av drömmar tagen
jag skälver till vid minnet av vårt rus.

Det var en afton, och september dog,
och kanske kvällen oss med smitta slog
av glöden kring sin hektiskt heta tinning.

Nu kommer morgonen med kall besinning
och själen famlar efter nattens hägn.
Men dagen grytt med vasst oktoberregn.

F Heller (G Serner):