Vingat glider

Vingat glider allt förbi oss, 

hastigt, lätt. 

Några korn, som tiden spillt, 

vi hålla kvar i handen 

— de bli våra. 

Allt vårt eget 

göms i dessa korn.

K Söderholm:

En klockas slag

Du slag långt borta från ett ur jag hör

i nattens tystnad, 

du ljuder fjärmt 

som från ett öde rum, 

vars väggar återge dig tomt och klanglöst. 

Hör jag dig eller icke? 

Är du ej en villa 

— en ton, ett rop 

ifrån ett land 

jag aldrig sett och känt?

K Söderholm:

Den trettonde mars

Han stirrade ned från sitt slottsgemak
utöver Lejonbacken,
han stod där så stel, så spänd och så rak
i den trånga, blåa fracken.

Hur kall han syntes, en feber brann
bak serafimerstjärnan,
och tankarna virvlade av och an
i den arma, pinade hjärnan.

Hur kunde det gå så förtvivlat slätt,
så jämmerligt som det gjorde?
Han var ju en kämpe för sanning och rätt,
därtill en Herrens smorde!

Hans namn Sannfärdig och Trofast är.
Han ensam ej sig försvurit
åt den korsikanske Lucifer
och vilddjurets tecken burit.

Att vägra förlikning med Antikrist,
det var att himlen förtjäna,
men därför hade han Finland mist
och stod förrådd och allena.

Hans rikes bålverk åt ryssen skänkt,
och så den långa reträtten,
oduglighet, svaghet, där minst han tänkt -
och sist nu från Värmland stafetten!

Var Cronstedt fal och var Klingspor feg,
rebellen - det var dock rågan!
I går man lydde ännu och teg -
i dag är det upprorslågan.

Hur var det möjligt? Vadhelst han gjort
haft bifall av grånade råder.
Allt var förträffligt och vist och stort,
så snart han talat i nåder...

Liksom från tingens sanna gestalt
den skymmande slöjan flugit,
i blixtbelysning han såg nu allt:
de hade blott ljugit - ljugit.

O, dessa hovmän med fruset smil,
prelater med ja och amen
och dessa festtal i övlig stil
om Gustav och Vasastammen!

Lögn - idel lögner så långt han minns:
ministrarnas reverenser,
då han från skötet som tre års prins
gav sina audienser.

Handkyssningar bara och böjda knän,
men sanning ej för ett öre!
Så vart han en hög, absolut suverän -
hans folk, det stod utanföre.

Hans folk, han har ej sett till det stort,
men när han färdat ut order,
det blött och betalat, som det har bort,
i kampen mot Rysslands horder.

Nyss ställde det upp sin ynglingahär,
ett lantvärn med fädrens sinne.
Sitt yttersta stöd har han ändå där
mot fiender ute och inne.

Då ljödo trumslag vid början av bron,
och inför konungens blickar
allt närmare kom en ung bataljon.
"På dem kan jag tro!" han nickar.

Men vad är detta? Än hit, än dit
gevären svaja eländigt,
och mellan leden i kompanit
vad gapande luckor beständigt!

Han är förstenad. Är det hans sköld,
den svenska ungdomens blomma?
I usla paltor de hacka av köld
med kinder gulbleka, tomma.

Vid sista svängningen segna två
av svaghet omkull på marken.
I silverringsklockan griper då
med feberiver monarken.

Och mot sin darrande adjutant
han träder med handen knuten:
"Vad fattas folket? Tala sant!
Sant, hör ni, sant på minuten!"

Till svar en stammande, skruvad fras
om vinterkylan som suger,
om patriotiska avskedsglas...
"Ut!" ropar kungen, "ni ljuger!"

Och åter ensam emot sitt bord
han sjönk, den beklagansvärde.
Uti sitt mörker ett sanningens ord,
en stråle av ljus han begärde.

För sent, för sent! Från hans kabinett
blott skilda utav den tunna,
skulpterade dörren, ren sammanträtt
de männer, som svara kunna.

En sky på härdade drag låg tung
av sorg och allvar i blandning.
De hyste ej hat till en stackars kung,
men kommo att tala - sanning.

C Snoilsky:

Det finns ett stålbett

Det finns ett stålbett i mitt hjärta. 

När tallarna talar med flämtande tungor 

vibrerar det. 

När isvinden skakar klippornas rötter 

ropar det till. 

När ovädret smeker himlavalvets båge 

blixtrar det i handen.

K Söderholm:

Jorden brinner

Inga formler människorna skapat 

håller mera. 

Falska ord vi lyssnat till i alltför dyra dagar 

nu har blottats, 

spruckit såsom bubblor. 

Fristen som oss ännu givits rinner. 

Vad är viktigast för oss av allt i livet? 

Jorden brinner.

K Söderholm:

Natten

Nattens hundar har gröna flämtande ögon.

Nattens buskar har silkeslena röda små bär.
Nattens tistlar har skrikande taggar.
Lövmassorna har ingen hugnad i sin bottenlösa ensamhet
om natten.

Nattens hjortar lyssnar med spända sinnen.
Nattens gasell går vakt bland silvervita snår.
Nattens lodjur letar smygande spår i mossen.
Nattens skimrande insekter suger lystet försvarslöst blod.

Alla döda står upp om natten,
allt som skett går igen.
Ingen gärning har vilans frid om natten,
ingen tanke har ro.
Mänskoord blir ofantliga,
mänskokänslan blir en blödande sträng om natten.

Nattens vita blommor har sugande lömska safter.
Nattens ormbunke viskar med smeksamma blad.
Nattens skogsrå smyger på mjuka tassar.
Nattens talltrast kallar med bortbytt röst.

Blåa irrbloss brinner under nattens granar.
Strandbräddens dyning suckar med ovissa slag.
Vi vandrar ut på okända strövtåg om natten
— ingen har längre sig själv i sin hand.


K Söderholm:

Till Karolina W

då hon bad om författarens namnteckning

Blott mitt namn! Det är för litet,
föga ära det ditt skrivbord ger.
Ack, ett namn, av tadlet sönderslitet
eller vanställt av det falska nitet,
men här har du det -

                                           

E Tegnér:

Shakespeare

Har du sett dockors spel på skådebanan?

Små, sirliga personer träda upp

och gå och stå och handla och framställa

därmed en liten artig mänskolevnad.

Du konungar där ser - de bära kronan -

och drottningar, prinsessor, majestätiskt,

med solfjäder i hand. Rådsherrar vanka

där av och an, och narren fattas icke,

och en och annan tager djävulen.

Men konstnären står bakom - en huvudman

för rörelseparti´t. Han genom trådar

i hand har hela statsaktionens öde,

ett osett öde själv; och drar han vissa,

det står uti hans makt att låta springa

till innersta hjärtroten sönderdelad

i tusen bitar hela dockan - mänskan.

Så står du, mäktige! ock bakom banan;

och banan är det verkeliga livet,

i all sin verklighet för dig en lek.

Du ställer oss det fram. Vi se det leva.

Du känner väl dess alla spel och fjädrar;

liksom med trollkraft rör du allt, ej sedd.

Då drar du sist de olycksfulla trådar,

varmed naturen genomlagt vårt väsen,

och varpå sällsamt hänger dess bestånd -

Allt sönderspringer, bryts - ett skenliv var det.

Vad är vårt mer? - oss överfaller tanken

på detta livets flärd och hemska tomhet.

E G Geijer:

Härliga land

Härliga land!
Frihetens stamort på jorden!
Hell dig, du drottning i Norden!
Fädernesland!
Fädernesland!
Fädernesland!

Hjärtat i brand
flammar för fädernedygder.
Hell dina fridsälla bygder!
Fädernesland!
Fädernesland!
Fädernesland!

Fast är ditt band,
knutet bland urgamla fjällar.
Hell dina dalar och hällar!
Fädernesland!
Fädernesland!
Fädernesland!

Skön är din strand.
Hell dina nät, dina plogar!
Hell dina fält, dina skogar!
Fädernesland!
Fädernesland!
Fädernesland!

Aldrig kan själens längtan stillas

Aldrig kan själens

längtan stillas,
icke jordens riken,
brusande städer
och havens glans
förmå att lindra
dess eviga oro.
O, vem spelar
dessa toner,
denna svidande musik
på mitt hjärtas
strängar, spända
alltid, alltid
alltför hårt?

V Ekelund:

För tidens korta kval och fröjd

För tidens korta kval och fröjd

jag är ej ämnad vorden,
ej blott en mask till jorden böjd
och genast gömd i jorden.
Till dig, o Gud, jag skådar opp,
till dig på tankens vingar
jag mig uppsvingar
och, full av saligt hopp,
dig känslans offer bringar.

För mig din vishet, nåd och makt
har uppenbarad blivit.
I blommans skrud, i stjärnans prakt
för mig ditt namn du skrivit.
En värld, av dig beredd och prydd,
för mig med tusen munnar,
Gud, dig förkunnar,
som liv och fröjd och skydd
åt alla väsen unnar.

Dock ställde du ej målet här,
vartill mitt hjärta strävar.
Mitt aldrig vilande begär
mot andra rymder svävar.
En liten tid, vid jorden fäst,
min själ för himlen övas,
uppfostras, prövas:
du känner medlen bäst,
som för mitt väl behövas.

Jag har nu till min ledning fått
ett samvete, som säger
vad inför dig är rätt och gott,
vad evigt värde äger.
I helig lydnad för dess bud
jag söka vill mitt bästa
och from befästa
mitt hopp till dig, o Gud,
med kärlek till min nästa.

Så går jag stilla och förnöjd
mot obekanta dagar
och tror, att du i sorg och fröjd
till målet mig ledsagar.
När jag min vallfart lyktat har,
min själ i dina händer
jag glad uppsänder.
Din Andes fläkt hon var,
till dig hon återvänder.

J O Wallin:

Världens religioner

Pedagogisk dikt för den mognare ungdomen

Nu så är rabbinen nyter,
då i templets pelargång
han hör portens proselyter
stämma upp en vallfartssång.

Roparen från minareten
kallar muselmän till bön:
"Bedjen, kämpen, då I veten
paradiset blir er lön!"

Nunnan sig i cellen späkar
under blodigt gissel böjd,
likväl, Brigham Young, du nekar
ogift kvinna himlens fröjd.

Popen framför helgonnischen
böjer fromsint sina knän,
medan virke till fetischen
kaffern tar bland strandens trän.

Upp Madame Blavatsky stiger
på sin talarstol i dag.
Lyssnarkretsen stilla tiger
vid dess tal om Karmas lag.

Medicinmannen vid stranden
frambär offer för sin klan,
manar fram "Den store anden",
aktad högt av indian.

Under Buddha ligga välden,
länder under Con-fu-tse.
Parsern ber till rena elden,
stjärnan dyrkas av kaldé.

Laman läser Ramajana,
läser sanskritpoesi,
och han längtar till Nirvana,
där han allt får strunta i.

H Löwenhielm:

Världsskymning

Skall bildningens med svett förvärvda skatt 

förgås likt det Paris, som ännu kolar? 

Har Hämnarn blint i vildars händer satt, 

av lågor drypande, sin vredes skålar? 

Du sjunker, sol! Den bländsyn Dikten målar, 

med dig försjunker i gemensam natt. 

Till västerns kullar hastom att få fatt 

ännu en sista av dess sneda strålar! 

I skymningen re’n rör sig av och an 

en dimmig, tusenhövdad Caliban, 

lik dunster stigande ur katakomber, 

otålig arving till kulturens arv, 

naturlig son utav ett tidevarv, 

då vetenskapen uppfann nya bomber.

C Snoilsky:

Sköldmön

Jag drömde om svärd i natt.

Jag drömde om strid i natt.

Jag drömde jag red vid din sida

rustad och stark, i natt.

Det blixtrade hårt ur din hand,

och trollen föll vid din fot.

Vår skara slöt sig lätt och sjöng

i tigande mörkers hot.

Jag drömde om blod i natt.

Jag drömde om död i natt.

Jag drömde jag föll vid din sida

med banesår, i natt.

Du märkte ej alls att jag föll.

Din mun var allvarsam.

Med stadig hand du skölden höll

och gick din väg rakt fram.

Jag drömde om eld i natt.

Jag drömde om rosor i natt.

Jag drömde min död var fager och god. - - -

Så drömde jag i natt.

Fruntimmers plikt att uppöva deras vett

Dumma lag, du blinda sed,

som av nedrig avund ljuder,
när du Evae kön förbjuder
att Parnassen komma ved.

Att du först har fått din fart
ur en svag och manlig hjärna,
som sitt välde velat värna,
är väl utan tvivel klart.

Ty natur och sunt förnuft
mot din blindhet alltid stridit
och bevisar, att den lidit
men av tjock och osund luft,

som uti sitt hjärnegrill
undrar på, om kvinnor åga
ädel anda, himmelsk låga,
och av vad de kommit till.

Denne tok förtjänar ej,
att hans dumma sats besvaras;
han må länge nog förvaras
som ett livligt konterfej

utav karlars stolta mod
och de många tvivlans krokar,
som de gamla vishetstokar
drogo ur sin hjärneflod.

[- - -]

Nej, betänk, o ädla hop!
att er åtrå först bör välva
att upphjälpa eder själva
ur en neslig dumhets grop.

I han fått ert dyra liv
ej därför att det förspilla
och att edert vett förvilla
i fåfänga tidsfördriv.

Himlen haver satt oss hit
liksom till försök och prövning,
hur i denna själaövning
vi använda skull´ vår flit.

Den, som nyttjar tiden här,
himlens höga avsikt märker
och sin själ i vishet stärker,
ej för döden bäva lär.

Sanningsstrålan är här satt
under mycket moln och dimma;
den, som söker denna strimma,
får ock en gång solen fatt.

Men den, som med stoft och mull
här sin själ i tiden mättat
och sig efter skuggor rättat,
går i mörkret mer omkull.

Hur sku mörka själar då
själva solens klarhet tåla,
när de ej dess minsta stråla
skådat här och råkat på?

Därför blir vårt säkra slut:
först vår skyldighet upptäcka
och, så långt vår krafter räcka,
föra den till ända ut.

Lät oss därför tänka på,
vad vår plikt av oss begärer.
All naturens ljus oss lärer,
att vi ej sku stilla stå.

Vägen till all sällhets bygd
i vår egen själ vi bära:
att sig själver känna lära,
det är källan till all dygd.

H C Nordenflycht:

Angående äran

Pressklipp singla som kråkor i spalter,

lovorden växa till lakan i längd.
"Gripande scener och stora gestalter."
Rosenhöjd lille,
nu är du ett snille!
Brösta dig utan att rocken blir sprängd.

Snyt dig och blinka förnöjd emot ljusen!
Fryntligen tryck gratulanternas hand!
Boken har gått i en fyra fem tusen -
tänk, om du kunde
nå upp till det sjunde!
Då vore du nästan värst i vårt land.

Enkelt som förr du dock hälsar och nickar,
fast du nog anar, att just denna stund
sitter en rörd läsarinna och stickar
värmande muddar,
blomstrande kuddar,
avsedda för en berättigad blund.

Rosenhöjd lille, jag gläds åt din fattning.
Aldrig ett enklare snille jag sett
varna sig själv för all självöverskattning,
sägande: Äran
blommar som bläran,
större heroer har himlen belett.

H Blomberg:

Det sjuka barnet

Han låg till sängs en höst och så en vinter.

Kring nakna träd stod rymden ständigt mulen,
en järngrå fond för fönstrets hyacinter.
Det blånade i luften fram mot julen,
och över helgen blev det vinterväder.
Hans syskon kommo in med röda kinder,
med lukt av våta skor och våta kläder.
Han såg en skymt av julgransljusens tinder.
Han låg till sängs ännu, då våren spände
en klarblå rymd kring påskbukettens fjädrar.
Det röck i fönstrets hakar, och han kände
en doft av mull och möbler som man vädrar.

Och våren gick med lärksång över taken
och tunga grenars svaj på fönsterblecket.
I kvällens dunkel låg han länge vaken
och vaknade, då solen sken på täcket.

Han hade bara gått det första stycket
på denna långa väg, som bildar livet.
Han grät ej, och han talte icke mycket.
Han tog det hela tyst och undergivet.
Han låg där stilla med den barnsligt klara
och fasta blicken öppen hela dagen.
Men när han sov, så kunde det dock vara
en sky av ångest kring de tunna dragen.

G M Silfverstolpe:

Försvar för strebern

Högt vittnar kindens färg och blickens feber,

min käre Johansson, att du är streber.

Du gnor och ligger i av tusan hakar,
för dina ideal knappt sömn du smakar.

Du reser riket runt och folket väcker
och alla onda makter du förskräcker.

Bekänn, o Johansson, du gör det mycket
för att få in ditt namn i tidningstrycket!

Betänker du då ej att tiden jagar
och slukar namn och rykten alla dagar?

Att dessa sekel som på sekel följa
skall namnet Johansson en gång bortskölja?

I bästa fall - säg, svalkas dig ej bloden? -
ditt namn skall dö uti isperioden.

Ja, sen så är det slut med ryktbarheten,
sen vidtar stjärnlös svarta evigheten.

Då om din bragd uti det kommunala
skall ingen mer i tiders tider tala.

*

Fast kort är äran och fast flyktigt livet,
du hisnar ej inför det perspektivet.

Jag är så glad att ej din ärelystnad
blir släckt därav och dömer dig till tystnad.

Jag känner en som lystet sträckte gapet
mot högre ting än stadsfullmäktigskapet.

Men den som ville solar åt sig roffa
nu ligger vingsvedd på sin utdragssoffa.

Fast tämligt fri från ärelystnadsfebern,
han ropar ändå ljudligt: "Leve strebern!"

Ty utan dem som yvas i det lilla
vår värld dock skulle stå betänkligt stilla.

Hell därför er, som slita, knoga, sträva
för att ert lilla namn en stund må leva!


E Lindorm:

En klagovisa över Tyskland

(En gourmand tillägnad).

En gång har också jag det landet gästat,
där sehenswürdig är varenda plätt;
det land, som Kaiserns ande durchförpestat,
där Denkmäler man överallt har rest att
åminnas någonting, som en gång skett.

Dock vill jag aldrig glömma rosenstocken i
i Hildesheim och Dômens små kapell;
men Du, du minnes endast bottenfocken
utav en iskyld flaska Henkel trocken,
som dracks en natt i Trulssons lyxhotell.

Du, som »The Gourmets guide to Europe» följde
och hamnade vid Pfortes fyllda fat,
vad bry väl dig de strida regn, som sköljde
Thüringerwald och utsiktsbergen höljde.
Ditt öga sökte endast utsökt mat.

Dock känner jag en lust att fråga: »Månne
du minns ett rimmat anslag i Wachstein,
und auch die dicken Herrn aus »Hohe Sonne»?
Ich weiss, sie hatten nie gefühlt die Wonne
ein solcher dicker Deutscher nicht zu sein.

Doch! Bringet mir die Raubenritter wieder,
und junker Georg bringet mir zurück;
und Goethes Gartenhaus und Heines Lieder.
Ja, ge mig blott de gröna jägartider,
som jag har sett på tusen oljetryck.

Von Sonntagsleuten voll die Stadt ich sehe
und jedes Gust’chen hat ’nen Grenadier.
Die Siegesgöttin winkt mir aus der Nähe.
Ich grolle nicht. Zum Patzenhof ich gehe
und trinke dort ein Seidel dunkles Bier.

H Löwenhjelm:

Rening

Du måste rena hjärtat

från allt som dömer hårt.
Du måste rena blicken
från allt som stinger!

Allt skall du unna andra
av denna jordens håvor,
blitt se på jordebarnens
leksaker och smycken.

Blott mot dig själv du rikta får
orimligt krav!
Blott av dig själv du fordra får
att söka först av allt
Guds rike.

 R Jändel:

Med en Kempis, till julklapp

Elden, stormarna och töcknen

fly, och lämna intet spår,
när en sakta fläkt i öknen
fram av Herrens Ande går.
Och profeten, vilkens panna
brände av förtvivlans strid,
känner sina tårar stanna,
känner ödmjukhet och frid.

Men en mäktigare stämmas
välde dämpar stormens brus,
när ditt hjärta översvämmas
utav Evangelii ljus.
O, först då ett sakta väder
över jorden gjuter sig,
när en Gud i lindakläder
nalkas och välsignar dig!

O, vad båtar dig att akta
denna världens väl och ve?
Hellre stanna och betrakta
Kristi efterföljelse!
Då, i ödmjuk bön och vaka,
skall ett himmelskt ljus dig gry,
och ditt hjärta skall tillbaka
till sin första kärlek fly!

Betty Ehrenborg:

Bränneoffer

Med blodröd tunga spiselflamman väser

och äskar näring, lik en hungrig gam. 

Jag offrar buntar av mitt skrivna kram: 

vart blad på härden kröker sig och fräser. 

På svartnad botten jag i eldskrift läser

fragmenter av min unga levnads dram; 

Vid Hekate, den biten var ej tam! -- 

Jo, jo, det händer, ungdomsblodet jäser. 

Farväl, farväl, I delar av mig själv!

Jag har förskonat er från tryckarsvärta, 

från långsam död i smutsgul Lethes älv! 

I voren barn av våren och mitt hjärta! 

Att leva varm och falla ned i glöd, 

det är en renlig och en vacker död.

C Snoilsky:

Det sista

Jag mycket mist och mera skall jag mista

och jag drivs längre, längre, fot för fot,
den underliga vilda stund emot
då allt skall brista.

Men något, Gud, det vill jag hålla kvar.
Det har jag än och beder att få hava,
när annars vad jag ägde, vad jag var,
du skall begrava.

Och detta är den del av kärlek jag
fick som en sköld, att ej för tidigt digna
och för att kunna famna allt i dag
och allt välsigna.

Och detta är min bön, den allra sista,
att det skall blänka som ett sken av ljus
från dig av denna kärlek kring mitt hus,
över min kista.

R Jändel:

Adolfs skål

 

//: Adolfs skål!

Den bäste Kung vi sett i Norden!
Han ej tål
en hetvägg kvar på borden ://
//: Rund och glad
var svältkur han föraktar,
eftertraktar,
mer ej vaktar
sköna semlors rad ://

//: Sådan kung
är värd att styra Sveriges öden:
fast och tung,
en baddare bland bröden ://
//: Vasa ätt
oss lärt att aldrig svika,
aldrig vika
utan fika
efter varje rätt ://

(Jfr Bellmans Gustafs skål!)

A Holmberg:

Sangen om den blå anemone

Hvad var det dog, der skete?

Mit vinterfrosne hjertes kvarts
må smelte ved at se det
den første dag i marts.
Hvad gennembrød den sorte jord 

og gav den med sit sølvblå flor
et stænk af himlens tone?
Den lille anemone,
jeg planted dér i fjor.

På Lolland jeg den hented,
et kærtegn fra min fødeø.
Så gik jeg her og vented
og tænkte: »Den må dø;
den savner jo sit skovkvarter,
sin lune luft, sit fede ler;
i denne fjendske zone
forgår min anemone;
jeg ser den aldrig mer«.

Nu står den der og nikker
så sejersæl i Jyllands grus
ukuelig og sikker
trods ensomhed og gus,
som om alverdens modgang her
har givet den et større værd,
en lille amazone
og dog min anemone
som søens bølge skær.

Hvad var det dog, der skete?
Mit hjerte koldt og hårdt som kvarts
det smelter ved at se det
den første dag i marts.
Jeg tænkte: »Evigt skiltes ad
min sjæl og glæden«. da jeg sad
i vint'rens grumme done.
Nu gør min anemone
mit hjerte atter glad.

For denne rene farve
den er mig som en vårens dåb,
den la'r mig nyfødt arve
en evighed af håb.
Så bøjer jeg mig da mod jord
og stryger ømt dit silkeflor,
en flig af nådens trone.
Du lille anemone,
hvor er din skaber stor!

K Munk: