Sista julen

Det var den sista julen du var med.

Vi skulle ut och gå. Mot kväll det led.

Ur mörkret steg ett tövindssorgset brus,
och du sprang före oss i gårdens grus.

Du sprang och ropade - en glädjedrill
av bara lycka för att du var till.

Jag hör i afton sällsamt fjärranfrån
ditt klara rop och blåstens grova dån.

G M Silfverstolpe:

Porten

I natt, i natt

jag hör ett underligt förvridet skratt,
i natt, i natt.

Jag slumrar in.
Från främmande och doftfyllt land det drar en vind.
Jag slumrar in.

En måne ler.
Jag skådar ting ett vaket öga aldrig ser.
En måne ler.

Å ve, å ve.
Jag hör en stämma full av ångest be.
Å ve, å ve.

Där är en sluten port jag måste nå,
där är en gren på vägen som jag snavar på.
Jag reser mig i svindel och jag ser igen,
där är en sluten port jag måste öppna den.
Och allt jag drömt av sanning, vad jag anat,
allt finns där bakom i gripbar, klar gestalt.
Allt det förfärande, som här vi kämpat mot.
av hån där vi sått liv, av köld och hot,
och detta tingens virrvarr utan slut
i en förklarad enighet här redes ut
och når en helhet utan gräns och mått
bortom all tid, som ingen har förstått
— —

Jag håller portens nyckel i min hand
— då stelnar jag som fjättrad av ett järnhårt band
och kan ej längre röra arm och fot,
det är ett motstånd, som en levande ej kämpar mot.
Jag kan ej mera finna gåtans svar,
jag vet ej mera var jag är och var
— och nyckeln faller ur min stela hand.
Var finns den porten som jag skulle nå?
Jag var så nära redan att förstå
— —

I natt, i natt,
en låga flämtar någonstädes matt,
i natt, i natt.

All jord är stum.
Det växer vita blommor i ett väldigt rum.
All jord är stum.

En gränslös skog.
Och något ljust, som mellan träden log.
En gränslös skog.

I mörkrets famn.
Det finns en vila som ej äger namn,
i mörkrets famn.


K Söderholm:

Emot dem som falskeligen inbilla sig vara poeter

I.

Månn´ yttermera jag skall fåfäng tid förnöta,
att dig, o skaldekonst, med större iver sköta?
Skall jag bemöda mig att högre hinna opp
ell´ städs vid roten bli och vörda Pindi topp?

Dit de med lycklig fot att kliva tort sig våga,
som hos sig verkan känt utav din rena låga,
som Stiernhielm, Lagerlöf, Columbus och Camén,
som Werwing, Lucidor, som Spegel och Rudeen,

Eurelius samt fler av dina trogna vänner,
bland vilka bör stå främst vår nordska Sapfo, Brenner.
Ell´ skall jag nöja mig, fastän mot hug och drift,
med illa bundna ord ge ut en mager skrift?

Det man nu ser i kapp så många skocktals göra;
man får mer kackland´ gäss än svanesånger höra,
när man, dig till förakt, mer vers på trycket ser,
än hösten gula blan av träna skakar ner.

Det hålles för en skam i rim ej pennan föra,
sig själver huvudbrott och andra ledsnad göra;
dock stoden bygges ej av oförfaren hand,
som fria skall ens namn från tidens skarpa tand.

Den ord med andra ord förmår tillsammans rimma
och många rader kan med tvång tillhopa limma,
den heter ej en skald; var tok det göra kan,
sen rimregistret först är bläddrat av och an.

Att med ett sammanljud vid ändan orden svara,
det är ett ringa fnask; förstånd för kärnan vara:
ett infall täckt och nätt det giver märg och must;
rim örat, men förstånd kan sinnet giva lust.

Crispin utfordrar mig med honom till att kämpa,
att se vem av oss först så saken kunde lämpa
att fylla överallt med verser arket opp:
Crispin sätt´ pennan an, och jag tror visst hon lopp.

Att innan jag, som skrev fast aldrig utan möda,
med tröttsamt hjärnebrott fem rader kunde föda,
han med en flyktig hand ren sidan ändat har,
men tro mig, varje vers ock syn för saga bar.

Var rad med svassand´ språk, dock utan mening, pyste
och som i flyktigt skum en väderbläddra lyste.
Av ord en myckenhet, av saker intet grann,
och i hans överflöd man största armod fann.

Ty den lär sitt försök förutan verkan finna,
som vill i denna konst det ringsta framsteg vinna
och av naturlig drift ej fullt och rågat mått
med lust och hågen har i födslostunden fått;

den med uppmärksamhet och oförtruten möda
till mönster sig ej satt de stadigt levand´ döda
och vet de skalder sig till ledesvenner ta,
som Rom och Grekeland med pennan adlat ha;

den vad Italien högt, Hispanien djupsint skrivit,
vad som oss England lärt, fransosen ljuvligt givit,
det han hos tyskar rikt, i Holland artigt fant
med oavlåtlig flit sig aldrig gjort bekant.

Dock där bry sig ej om de, som ett hantverk driva
att vid var likprocess mot andras vilja skriva,
på trycket sända det på krogen skrevs med hast,
den döde ej till ros, dem levandom till last.

Vem prisar inte då en kruka som en hjälte,
så den på sotesäng som den som dog på fälte´?
Fast döden visat har, hur väl han träffa vet,
så lovar dock vår skald en viss odödlighet.

En skön odödlighet! som sig på papper grundar,
ett papper, som knappt själv förvaras några stunder;
det knappast bliver tryckt, förrän det redan glömt
och under Norrebro blir samma timma gömt.

Ack, papper, hade du fått lumpna klutar bliva
och man så dummer vers på dig ej velat skriva,
så slapp du säkert nu den skammen undergå,
att gatepojkar dig ett skovax kläda på;

att pigor dig till prål på kistelocket sätta,
och såpan läggs i dig, när något är att tvätta.
Du lider för en ann, när du så uselt dör
och bliver gjord till strut för peppar eller smör.

Blir någon bröllopsdag, ser man sig mången kringa
ur tjocka hjärnan sin omogen vers att tvinga
och ett eländigt ros åt bruden bjuda falt.
Men ofta, och med rätt, blir trycket ej betalt.

För mödan kunna de ej vedergällning äska,
ty för objuden gäst görs alla rätter beska.
Vem ba´n att med en skrift onödigt bryda sig
och mot förstånd och vett så djärvt förklara krig?

Vem ba´n med hesan hals om Astrilds välde sjunga?
Månn Hymens bojor görs därmed väl mindre tunga?
Månntro en brudesäng dock ej välsignad blir,
fast önskan uti vers man ej på trycket sir?

Vem ba´n att sätta fram en led och ofatt gåta,
som kan dock endast väl i nedrigt öra låta?
De böra straffad´ bli, som slika saker te,
varåt en dygdsint mö i sällskap ej törs le.

Än mer, vem ba´n dem sen, som Warnmark, sammantrycka
och så sin egen skam på nytt ur glömskan rycka?
Dock mången dummer tok för boken pengar gav,
av orsak att en narr sin like håller av.

Är någon uti stan, som säges vara riker,
görs av en hungrig skald han strax Maecenas liker,
fast han allt sitt förstånd i penningpungen bär,
ej vet vad skaldekonst, vad vett, vad lärdom är.

Det sker dock honom ej, dess stekefat till ära,
av smickran endast de, och armod, vittne bära -
ett tecken att vår skald matångan älskar mer
än blomstrens rena lukt oss skaldekullen ter.

Dock vill jag vad han gör ej mer än billigt rata,
när hungern rimma lär, som tala korp och skata.
Men böjs poeten själv inunder Astrilds ok,
utav en enkel narr blir då en dubbel tok.

När han sin Filis vill uppvakta med en visa,
då finnas ord ej nog, dess värde rätt att prisa;
från lilja, ros, rubin han prakt och fägring stjäl,
varmed hon prydas skall, dock lika med vad skäl.

Ett skeland´ öga nämns demant, en sol, en stjärna;
hon kallas Nordens prål, en himmel släktand´ tärna,
en Venus, gudabild, kyskhetens dyra skatt,
fast utom brudesäng hon haft mång rosam natt.

Ett under av förstånd, naturens mästerstycke,
ett mönster för sitt kön, den sanna dygdens smycke,
ja, många hundra mer av slika sköna namn
jag kund´ förr räkna opp än alla föra fram.

Hur mången oförskyllt nu nådig fröken skälles!
Hur mången ej av sot, men läkedomar fälles!
Hur mången prydd med horn, av männer uti stan,
som uti Svealand man finner tall och gran!

Snart skalden klagesång med Eko ynkligt gnäller,
snart talar han med berg, trä, skogar, lundar, källor;
fast magra mun och tand sin tjänst som vanligt gör,
han dock med hälsam kropp i alla visor dör.

Men vad förtjänar den, med goda seder skämtar
och ur ett brännvinsglas så rim som infall hämtar,
varmed ölvisan skrivs (dock utan vett och smak:
hon är som diktarn led och luktar av tobak)?

Dock aldrig skulle jag därpå det ringsta tala,
om den ej sjunga lärt si gnöja vill att gala,
om den sig kände själv visst´ bliva vid sin drift
samt endast visor skrev ell´ brud- och graveskrift.

Men allt mitt tålamod måst´ jag då nästan glömma,
när med oskuren fjä´r en sådan vill berömma
vår stora Carols namn och vad hans arm har gjort,
då driver harmen själv min tröga penna fort.

En Alexanders bild bör en Apelles måla,
Augusti ros kan ej en bönhas´ penna tåla;
man till en hjälrtes pris så snart ej versar gör,
som han ur mark och fält sin starka fiend´ kör.

Den röst, som svagt förmår på nedrig pipa tåta,
kan ej med slikt behag på hög trompeta låta;
när seger sjungas skall, när stora under ses,
blir skarpste pennan slög, den bästa rösten hes.

Men vem kan räkna upp den stora narreskara,
som för de rimma ord sig mena skalder vara?
De uti detta fall mer versar ha förgjort
än, Carol, för ditt namn man Saxar falla sport.

Jag vill ej lasta dem, att de dig sökt berömma,
därom bland Sveriges barn finns alla hjärtan ömma.
Ja, man väl en och ann, fast sällan, finna plär
den namnet av en skald med rätt och värdigt bär.

Ty får man av Rudeen välskriven lovdikt skåda,
så syns han endast värd ditt pris för jorden båda;
du stor kung, han poet - så svårt att döma står,
om han mer ros av dig ell´ du av honom får.

Jag måste hos mig själv ock samma driften röna,
när jag så ofta hör, hur du vet falskhet löna;
din ovän flykten tar och hisnar för ditt svärd,
och dig av segerns hand frisk lager blir förärd.

DÅ vill jag ock min röst med fägnekväden blanna,
men makten spörjes strax i vördsam undran stanna;
då tryta rim och ord: emot ditt hederssken
är synen min för svag och rösten alltför klen.

Jag, den till skaldekonst mer hug än krafter känner
och knappt min lärespån törs visa mina vänner,
som det, jag själver gjort, fast aldrig finner gott,
måst vänta intill dess jag makt och vilja fått,

i saker öva mig, som mindre finnas dryga,
och söka lära gå, förrän jag vågar flyga.
När som min styrka mer mot vördnan svara lär,
då ock till ditt beröm jag skyhögt offer bär.

Som ovän du i fält, skall odygd jag förfölja,
den sig i dygdens hamn skenheligt söker dölja
av mina versar skall städs sanning bliva sagt
och på ett troget blad, det hjärtat menar, lagt.

Liksom man bien ser av blomster honung gnaga,
skall jag av världens flärd och tokhet skämtan taga;
den, menlös i sig själv, för odygd besker blir,
när utan larv och smink man hennes leda sir.

Jag skall en lycklig bov ej rosa över alla,
en riker spelare ett dygdigt hjärta kalla;
min fjä´r skall oförskräckt av sanning ledder bli
och endast åt förtjänst och dygden lovord gi.

"Den sanning kväda vill berede sig att röna,
hur ogunst och besvär plä´ kvad och verser löna,"
så varnad´ mig en vän och lade det därtill:
"Ditt löje hindrar ej, att världen ju far vill."

Dock allting som det går må ock härefter gånga:
jag vet, av rim och vers omvändas icke många.
Så länge världen vill så mycket löjligt te,
får åt det ögat ser ju munnen lov att le.

Åt andras dårskap en med tårar kinden sköljer,
med piskan uti hand odygden vred förföljer;
me spe, med lovligt skämt, med löje och förakt
skall tvärtemot om allt min mening bliva sagt.

Vi hava bägge två likt uppsåt, samma anda,
jag vill blott något ljuvt ibland det leda blanda.
Det största nyttan gör, som mest behagligt är,
så amman kärlets brädd behänt försockra plär,

vari en besker drick hon sjuka barnet giver
och det bedrägeri sen dennes hälsa bliver.
Jag svarar: "Men därmed man sällan ynnest vann!"
Visst, men jag står mitt kast, det gälle vad det kan.

Ty sanning sanning blir, fast ingen ville läsa´n.
Drag pannan spotskt ihop, och rynka fritt på näsan,
ty detta är tyvärr odygdens leda sätt:
vars hjärta skyldigt finns, dess kinder rodna lätt.

En glupsker rövare plär hata ljus och dagen;
kast´ käpp bland hundars hop, så gnäller den blir slagen.
Men den var straffedikt med nöje läsa kan,
som ej av samvetsagg invärtes klagas an.


II.

Fåfänga skaldedikt, jag vill dig mer ej lyda,
jag till ett syndastraff mig tror dig hava fått.
Skall jag mer obetänkt min arma hjärna bryda
att en olydig vers väl tvinga i sitt mått,
med möda och besvär först orden sammanleta,
sen koppla dem ihop, som ej av sämja veta?

Jag vill ej mer ur Hippokrene dricka,
där Pegasus så ofta stallat i,
och när jag stadigt måste si,
att vurmar näsan däri sticka,
när varje läsetok nu läppjar därutav
och av poet vill namnet föra.
När han med döda rim lärt stanna vid en grav
ell´ med en brudeskrift förtjänt en måltid mat,
så måste jag av honom höra:
"God dag, herr kammerat!"

Har, Pegase, du glömt att mera vara tvärt?
Du plägat näpsa den dig förr kom alltför när.
Nu måste du fast mer än någon skjutsmärr lida,
när varje läsetok vill i din sadel rida.

I nio skaldemör, hur han I ändrat er,
när I som jungfrur förr, nu skökor er beter!
Då blott en gudaätt fick lov med er att leka;
nu låten I er ock av plumpa händer smeka.

Var är, Apollo, nu din förra gudoms prål,
då intet varje bröst blev rört utav din strål´,
envar ej nosa stad när till din tron att stiga?
Har nu din harpa sig förvänt i nyckelgiga?
Skall du på ditt altar ej annat offrat se
än rökverk så gement, det rök, ej lukt, kan ge?

Vad gagnar det mig då med möda och besvär
så många pappersark med bundna rader fylla,
en mer än kostbar tid så oförsvarligt spilla,
att Pindi dubbla topp få komma något när,
att träda samma väg, som de tillförne gått,
de sig av samma drift med framgång låtit leda,
de med en skicklig hand sig vist en krans tillreda,
som lika varelse med evigheten nått?
Vem kan de kransar väl numera skatta sköna,
när man med lagerblad ock plär en skinka kröna?

Den tiden är ej mer, då dygd och skicklighet
i ljuvligt hjonelag fick sig med lyckan para,
och mot en sann förtjänst sågs genast lönen svara.
Då var det mödan värt att heta en poet.
Jag tror visst Maro ej med hungrig maga satt,
när han i verket var en sådan dikt att skriva,
som skull´ sin upphovsman odödligt minne giva,
befria en August från glömskans mörka natt.
Ja, om Horatius med vatten läskt sin tunga,
han hade, tro mig fritt, så väl ej kunnat sjunga.

Dock var finns nu den man, som, en Maecenas lik,
ock vill åt skaldesång benäget öra låna,
vars hägn den, något lärt, kan räkna sig förtjäna,
samt gör en sådan nöjd, jag vill ej säga "rik"?
Fast nedrig girighet ej råder i dens bröst,
som vant sin största hug till det, som högt är, vända,
så syns det likväl svårt i nöd förutan ända
rätt bruka sitt förstånd, och det en mager tröst
för den, som fattig är, i evigt minne sväva.
Vem vill av hunger dö, att sen i skrifter leva?

Mot den, mer vetenskap ärn pengar räkna kan
i själen har sin skatt, av sinnets håvor riker,
vor´ han i skicklighet själv skaldeguden liker,
plär lyckan visa sig så hård som en tyrann.
Då nu ens värde plär avvägas på gullvikt,
man efter pungens tyngd förtjänsten endast skattar,
med vrång, med spefull min åt dygd och bokvett skrattar
samt med än större skäl åt all poetisk dikt
Ty den visst mycket svårt sitt hårda öde tvingar,
som andra ej, till hovs, än lärdomsgåvor bringar.

Ty svär jag nu också, Minerva, vid din drift,
att framgent aldrig mer halvtorra lagrar plocka,
men hellre mig för den med nedrigt sinne bocka,
som tror var boklig konst för med sig dolt förgift,
den av all vetenskap intresseräkning lärt
och slugt sin granne först, sen kronan att bedraga.
Då får dess frustumö jag väl till hustru taga,
ty sådant brukat gods för allting hålles värt.
Då kan på intet sätt min lycka oviss bliva:
din gunst kan blotta ord, men hennes heder giva.


III.

Jag ger dig rätt, Apollo, fan,
med alla dina lagerblan
och alla nymfer på Parnassen!
Vad båtar dig att dyrka väl,
när man därvid måst´ hungra ihjäl?
Din konst den fyller aldrig kassen.

Uppå ditt berg, det så bekant,
man aldrig någon gruva fant.
De skaldemör, som det mig tycker,
om de had´ haft en brudeskatt,
had´ dem en man vill taga fatt;
men nu dem åldrig mödom trycker.

Förbannad vare fritt den stund,
då jag ej lydde far mins mund,
som sade: "Jesse, är tu jalen
att hangen näsan in ein Buch?
Lär säljen Pfeffer oder Tuch,
petra en ann med Masa och Alen

at stehlen in untulladt Joss -
sonst blir tu en latinscher Boss.
Lär ziffern wohl, ej Versen schreiben,
så lär tich Richthum fliessen zu.
Fillstu mit Larthum koppen nu,
lät Peuteln tin stets tommer pleiben.

Nu ser jag först, att han sad´ sant;
men ack! jag var en unger kvant,
som flittergull för äkta väljde.
Jag tänkte, den mer lycklig var,
som lärdom, än den pengar har,
jag fåfäng rök och skugga sväljde.

Jag vänta´ mycket, fant en l-t;
dock sent att ångra vad som gjorts,
åtminston´ räds jag ingen fara
bestulen bli. Den intet har,
han sover sött, men sorgers far
är gullet visst hos dem, som spara,

som göra sig till skattens dräng,
stå bittid´ opp, gå sent i säng,
ej djärvas äta sig väl mätta,
som darra, när det ringst hörs,
av fruktan att ej tjuver törs
med dyrk en tung järnskena lätta.

Första minnet

Det är långt, långt borta på en väg, det är halt, 

svart och kalt, 

det är vind, stark vind. 

Någon håller i min hand och drar mig med, 

höga träd, 

det är vind, stark vind. 

Vi gå bland andra mänskor åt ett stort, vitt hus, 

dån och brus, 

det är vind, stark vind. 

På en stol står en kista, den är liten och vit, 

vi gå dit, 

det är vind, stark vind.

Erik Axel Karlfeldt:

Grottan

Den julen var det mera snö än annars.
Det var en sådan vithet över Väja,
att om man stundom hörde bjällerklang,
så var det, liksom klunge någon gren
med silverklockor fullbesatt i skogen.
Och vilken vithet i allén, och, tänk,
att det fanns drivor, högare än så!
Det tyckte Åke var en utmärkt sak,
och Åke stod med äppelröda kinder,
med vintermössa och med yllevantar
och blå kavaj och med en liten skovel
och lade sista handen vid en grotta,
där han fick plats, fast det var mycket trångt.
Han klappade och slätade sitt verk,
och sedan gjorde han små runda hål
i grottans tak. Dem gjorde han med pinnar.

Och dagen skred, och det blev tidigt mörkt,
och Åke hade redan ätit middag
med korv och flottbröd, och nu kom han ut
i vinternattens vita spökeri.
Han smög sig bort till grottan, hade svårt
att hitta den, men gjorde det till slut.
Och han kröp in och satte ned i snön
ett litet julgransljus och tände på det.
Så kom han ut igen och ställde sig
och såg på undret, som han skapat själv.

Det fanns väl större under runt omkring.
All världens stjärnor brunno över honom.
Men Åke hade bara syn för grottan
och för det bleka sken som trängde ut
ur takets hål och knappast räckte till
att lysa upp en fingerbredd omkring sig.
Och som han stod på detta sätt och såg,
förnam han plötsligt något mjukt och luder
vid sina ben, och när han kände efter,
så var det Väja-Hursk, en gammal lapphund.
Han tyckte det var skönt, men sade intet,
och icke heller hunden sade något.

Där stodo de och sågo ljusen brinna,
den stackars lilla bleka julgranslågan,
av mänskohänder tänd i jordenatten.
Hur fjärran voro icke himlens stjärnor,
hur främmande den vita skogens djur!
Här stodo tvenne vänner och kamrater
i vördnad inför mänskogrottans ljus,
en gammal lapphund och en liten dvärg.
De stodo här, som människa och hund
kanhända stodo vid sin hålas ingång,
förtrollade av eldens dagerlek,
en urtidsnatt med mörker utan gräns
och bleka snöfält under Vintergatan.

B Malmberg:

Nu är glada julen slut, slut, slut

Nu är glada julen slut, slut, slut,

julegranen dansas ut, ut, ut.

Men till nästa år igen

kommer han, vår gamle vän,

för det har han lovat!

S Sköldberg-Pettersson:

Dårarnas dröm

Tag bjällran, tag selen, tag lyktan, som står

i stallet vid skrapan på sätet!

Tag bläsen, som stegrar i spiltan och slår,

tag racken och skinnfälln och nätet! -

I valvet brådskar en ropande flock

förlupna dårar kring släden.

Den ene för tömmen med fladdrande rock

och några trängas på meden.

De andra rida den fodersäck,

som gungar på botten och rister,

och strumporna strama med stoppar och veck

om smala vador och vrister.

Den åldriga släden är målad grön

med fålar och fält och rosetter.

Ohej! Sträck ut! Hur natten är skön

med snöljus och stjärnklara slätter!

Med holkade kinder, med skägget som blår

likt spöken de äro att skåda,

och alla de pudrat sitt stubbade hår

i bläsens hackelselåda.

De samlat en tapp ur krubban i hast

och stuckit prydligt i västen,

och piskan är endast en brinnande kvast,

som lyser den haltande hästen.

De tuta i handen en sträv melodi.

De trumma på byttor och hinkar.

En luden spindel springer förbi

med människohuvud och vinkar.

Men överst på berget väntar ett hus.

Där åka de in med släden

i själva salen bland råttor och krus

på golvets knarrande bräden.

Förfärande, plumpa giganter av sten

i pelarna naglarna hugga

och husfrun sitter på bänken allen,

så blodlöst smal som en skugga,

så gul som en bild på en gammal skål,

som en urblekt falnande mattas,

och blickarna äro två röda hål,

ty båda ögonen fattas.

Fiolerna skrika och dans blir spelt.

Hon bjuder gästerna tummen.

I sirlig kadrilj de buga stelt

och fjärilar fladdra i rummen.

De sitta väl tjugu på varje ärm

och många med vingarna brutna.

De äro alla en brokig svärm

av minnen ur det förflutna.

De sprutas som gnistor ur minsta vrå

och glindra i valven av slottet.

Vart flyger, vad söker den stackars blå?

Det röda är äktenskapsbrottet.

Men husfrun niger med blicken fälld.

Till fönstret hon gästerna leder.

Där se de skumt som vid facklors eld

all jordens gator och städer.

Då knycklar den blekaste dåren sin hatt.

På fönsterposten han springer

och pekar böjd med sitt gällaste skratt

mot jorden med magert finger.

- Du sekel, som öser sanning och rätt

ur ordens bubblande källa,

i natt hör dåren, som mist sitt vett,

hur tomma krukorna skrälla!

Vad outgrundligt i djup blev byggt,

trots alla dina docenter,

det dömer du vid din middag tryggt

och hamrar på som tangenter.

Befrackade pöbel, skåla och drick

och driv din träta med ånga!

I natt ser dåren ett ögonblick

den sanning, som ingen kan fånga. - -

Han höjer armen på knakande led,

som ville han vingar lyfta

men stapplar bländad ur fönstret ned

och alla dårarna snyfta.

De fly, de springa, de tumla fram

i natten, som mörknande tiger,

och drivans våta rämnande kam

om rivna strumporna stiger.

Den vilda jakten larmar förskräckt,

bland grenar, som snöiga hänga,

och hinner i morgonens första väkt

en sovande dårhuslänga.

När dagens ljusning flammande glad

på svarta rutorna faller,

där sitta som fordom dårar i rad

och stirra på cellernas galler.

V v Heidenstam:

Afton för poeter

Jag sitter här en afton för poeter

och känner att de visar sej för sällan,

för detta gör så gott - och, oss emellan - 

så är jag hjälplöst svag för rim och meter.

Är jag då kon, som lyssnar efter skällan,

Ovidius, i landsflykt fäst vid geter,

Persefone, som härmar mest Demeter,

en journalist som slaviskt följer källan?

Nej, däri röjer sej min egen vilja,

mitt eget inte vill sej skamlöst blotta!

Och alltid skall jag stå beredd att skilja

mej från en konst, som brukas skall med måtta.

Två rimord kvar: en tilja och en lilja.

Jag ger mej - tack till Eva Ström och Lotta Olsson!

A Holmberg:

Skalderne

Ej jag på understol ju sitter, men endast på domstol?

Undren ej, människors barn! Tiden har tagit mig fatt.

De bägge Scholorna:
Kräken bland himmelens stjärnor en dag beslöto försöka,
att med den härliga sol tävla i skönhet och ljus.
Därför i vintergatan de tätt tillsammankröpo,
och uppå himlen alltse’n lysa de präktigt som mjölk.

Leopold:
När uti aska förbrann Carthago det härliga, gamla,
och över himmel och hav spriddes det rysliga sken,
Scipio skådade det, den ädle, på stranden af havet,
tänkte på människoverk, höjde så rösten och grät:
”Engång kommer den dag, då det heliga Ilion faller,
och uti stoftet förgås Priamos’ blommande ätt.”

Atterbom:
Älskogsstjärnan du är bland Diktens odödliga stjärnor;
helig du strålar och skön, då du ej skymmes av moln.
Mången oskyldigt förväxlar dig dock med den slemma Saturnus:
ögat förvillas så lätt uppå drabanternes mängd.

F(?):
Soln framvandrar sin härliga ban i förklarade rymden:
mänskor och blommor och djur dricka dess saliga ljus.
Högt hon hyllas av sfärers musik; själv hör hon den icke.
Ljusets vittblickande mor själv för sin skönhet är blind.

Geijer:
Rävens hustru sade engång till ädla lejinnan:
Mängd utav foster vart år bringar till ljuset jag fram.
Du uti hela ditt liv blott ett! ”Ja ett, men ett lejon!”
henne, stoltblickande, gav lejonets moder till svar.

Tegnér:
Visst du föraktar, o skald, i din krans min färglösa blomma?
Kasta då den för din fot, trampa då gärna på den!
Nej, vid skönheten! ej det skulle mitt hjärta förtryta:
sådan skald väl är värd att uppå blommor få gå.

Ling:
Svea förväxlade du i en helig förirring med sångmön.
Hell dig! din lager ju är endast av eklöven skymd?

Vitalis (E Sjöberg):

Förunderlig är väl livets skiftning

Förunderlig är väl livets skiftning:

min fader dog uti blodförgiftning.

Han fick en vårta, den bet han av -

den satt på näsan, den blev hans grav.

När jag var liten

När jag var liten, då var jag elak, det vet jag,

för när dom sa att jag skulle pissa, då sket jag.

Och när dom sa att jag skulle skita, så gissa

om jag då började skita snällt eller pissa!

Där du såg död och skymning blott

 (11 januari 1920, ur brev till Torsten Fogelqvist)

Där du såg död och skymning blott,
där öppnades en ljusets port,
och allt du trodde armt och smått
blev ofattbart och stort.
Och det du ansett minst och sämst
av allt på vägen här,
har lärt dig fatta vad som främst
i himlens rike är.

D Andersson:

Farväl!

Karesuando 2 söndagen i fastan 4/3 1849 - slutet av kh Laestadii avskedspredikan inför avflyttningen till Pajala pastorat:

Farväl då, i Husfaderns beskydd, alla nådevalpar! 

Farväl, alla mesar och svalungar! 

Må den nåderike Herren Jesus bevara er för hökens klor och föda er med mygg! 

Farväl, ni Jesu lamm som överherden har ryckt från den glupande ulvens tänder. 

Må Herren Jesus leda er till det bästa betet och föda er med bästa åkerhö, då vintern kommer! 

Farväl ni små sädeskorn, som ännu växer i Herrens åker! 

Må sädens Herre ge gott och tjänligt väder, 

att ni må bli mättade med föda innan frosten kommer, 

att ni må bli den skönaste säd och det vackraste vetekorn, som skördemännen samlar i sin lada! 

Må sädens Herre bevara denna lilla åkerlapp för snöfall, hagel och oväder, 

så att frosten inte må skada dessa ömtåliga sädeskorn innan skördetiden kommer. 

Farväl, ni nyfödda barn, som den himmelske Föräldern har fött med stor smärta och blodsutgjutelse! 

Farväl, ni nyfödda barn, som ligger och gråter på denna världens kalla golv! 

Må Föräldern lyfta upp er från denna världens kalla golv, 

tvätta er rena med livets vatten, 

svepa er i rena linnekläder och trycka er mot sitt bröst, 

lägga bröstet i munnen på de gråtande barnen, 

att de må sluta gråta och att de skulle med glädje se på den som fött dem. 

Farväl, alla vintermesar och sommarsvalor! 

Må den himmelske Föräldern som ger korpungarna mat i behaglig tid, då de ropar till honom, ge er mjölk, smör och honung, när ni blir hungriga. 

Må han beskydda och bevara alla små mesar för hökens klor. 

Farväl, ni snösparvar och näktergalar, som för den ensamme vandraren har sjungit och kvittrat i det dyrbara trädet. 

Må Gud ge sin nåd, att jag måtte få höra snösparvar och näktergalar kvittra inför Gud och Lammet i himmelriket, och sjunga den nya psalmen i livets träd. 

Be även för mig, som är som en ensam fågel på grenen, 

att den nåderike Herren Jesus måtte ge mig kraft och mod att ropa 

till alla vilsegående vandrare att de skulle vända tillbaka till livets väg, 

till alla bedrövade och betryckta att de skulle stiga från sorgens dal upp till Sions berg, 

till alla fattiga och eländiga att de måtte gå och tigga mat innan de dör av hunger, 

till alla hungrande och törstande att de måtte gå till vatten, 

och till alla nödställda att de må ropa med så hög röst, att den hörs ända till himlen. 

Och om jag hade så hög röst, att jag kunde skrämma alla ulvar och lejon så att de inte skulle våga komma in i hjorden, 

så skulle jag ropa så att alla berg och klippor och höga fjäll skulle svara: 

”Amen!” 

Tack och lov och pris vare Gud och Lammet som sitter på tronen. 

Amen! Halleluja! 

Och må bergen och klipporna svara: 

”Amen, halleluja!” 

Måtte den nåderike Herren Jesus ge sin nåd, 

att vi må återse varandra och där i evighet sjunga: 

Amen, Halleluja!

L L Laestadius:

Harpolekaren och hans son

 (Ur »Vapensmeden»)

Luften tung och dagen varm.
Hed jag haft att vandra,
gossen på min ena arm,
harpan på min andra,
harpan trött vid strängalåt,
sonen trött vid sanddjup stråt.
Vila gott jag unnar
harpan och min Gunnar.

Nu en milsvid tempelsal,
byggd av gran och furu,
öppnar sig med skugga sval,
och jag lyssnar, huru
bäcken sorlar klar och ren,
siskan kvittrar på sin gren,
furudunklet nunnar
för min lille Gunnar.

Dagen dör, en fuktig vind
andas över tegen,
och min gosses väna kind
lutas mot min egen.
Mörknad himmels stjärnebloss
blinka: Gunnar, kom till oss!
Ljuva änglamunnar
viska: du vår Gunnar!

Utur ödesdjupen fram
många källor välla.
En är bittert hälsosam:
det är sorgens källa.
Väl jag vet, du käre vän,
att du dricka skall ur den,
men för lastens brunnar
Gud beskydde Gunnar!

Granen växte stark och rak,
och hon vedergällde
under snöbetungat tak
den, som henne fällde,
milt med brasans ljus och glöd.
Kraftig växt och ädel död,
ber jag, Gud förunnar
sångarbarnet Gunnar.

V Rydberg:

Bliv kvar hos mig

Bliv kvar hos mig, se, dagens slut är när. 

Bliv kvar, o Herre, snart är natten här. 

Då allting annat sviker och bedrar, 

du ende trogne tröstare, bliv kvar. 

Som drömmar flyr, så ilar våra år. 

All jordens glädje likt en fläkt förgår. 

Allt hastar hän mot sin förvandling snar. 

Du är densamme, bliv du hos mig kvar. 

Ej blott en blick, ett ord jag beder om. 

Nej, som till Emmaus du fordom kom 

och sorgsna bröder tunga börda bar, 

kom, ej att gästa blott, bliv hos mig kvar. 

Du ensam kan betvinga mörkrets hot 

och giva styrka att stå frestarn mot. 

Var stund din närhet jag av nöden har; 

i köld, i sol bliv, Herre, hos mig kvar. 

Som späd jag lades i din kärleks famn 

och blev välsignad i ditt dyra namn. 

Du mig ej lämnat, fast på villors stig 

jag ofta svek dig. O, bliv kvar hos mig. 

Ej fruktar jag, då du är när i nåd. 

Då viker smärtan, aldrig fattas råd. 

Av gravens fasa ej ett spår är kvar, 

och döden mist sin udd, när dig jag har. 

Ditt kors skall skina för min blick, när sist 

jag somnar in, o Herre Jesus Krist. 

Då viker natten, morgon bräcker klar.

 I liv, i död bliv, Herre, hos mig kvar.

H F Lyte:

Tändstickan

Till Theresia Lönberg, julafton 1887. 

Här är jag nu så mager och så liten, 

klent är mitt huvud och min kropp av asp. 

Min livskraft är uti ett nu försliten, 

min levnadssaga låter som ett rasp. 

För egoism må ingen själ mig klandra 

bland dem, som segla här på tidens älv, 

som du jag tärs av nit att tjäna andra, 

och i den tjänsten jag förtär mig själv. 

Jag föga aktas, det må alla veta - 

med mina syskon packas jag i bunt, 

och tiger gör jag, när du mig vill leta 

i vrår och vinklar hela huset runt. 

Och dock är jag en makt. - Din spis och föda

bereder jag och värmer upp din härd. 

En stad jag gör till aska utan möda, 

men söks som vän dock av den hela värld. 

P Wikner:

 

Not till Matteus 2:11

 Not till Matteus 2:11, dikt av Malte Persson

Himmelen är härligt blå

Himmelen är härligt blå, 

ljuvlig att få titta på! 

Gyllne stjärnor ler och blinkar, 

ja, det är som om de vinkar 

oss från jorden upp till sej!

Det var mitt i julens natt, 

tusen stjärnor lyste matt, 

men så kom i natten kalla 

en som överglänste alla, 

som en liten stjärnesol.

När den stjärnan ljus och blid 

visat sej vid midnattstid, 

tänkte de i österns rike 

att en kung förutan like 

hade fötts i Juda land.

Visa män från österland 

drog igenom ökensand 

för att komma kungen nära, 

fram till honom gåvor bära 

och sin varma hyllning ge.

Så till slut låg framför dem 

slottet i Jerusalem. 

Men Herodes var så sliten, 

han var kung men inte liten, 

inte barnet som de sökt.

Färden gick till Betlehem, 

där kung David haft sitt hem. 

Stjärnan hjälpte dem att finna 

huset där en fattig kvinna 

satt med barnet i sin famn.

Stjärnan ledde visa män 

fram till Jesus, Frälsaren. 

Vi har också fått en stjärna, 

om vi följer den så gärna 

kommer vi till Jesus fram.

Stjärnan som till målet för, 

den som oss så glada gör, 

är Guds ord, vårt ljus det klara, 

som han låtit uppenbara 

för att leda oss till sej.

N F S Grundtvig:

En trettondagsafton kom Ruben

En trettondagsafton kom Ruben.

Stort grattis till nya keruben
med stjärnrymder i sin pupill!
Snart klämmer han kaviartuben
och räknar fram rötter ur kuben,
tills han har fått ut det han vill!

Ta vara på barnfamiljsfröjden!
Snart skjuter han rakt upp i höjden,
så stor och så omdömesgill.
Blir dressen för liten, så töj den
tills själv han syr kläder i slöjden.
Till dess önskar vi: Lycka till!

A Holmberg:

Dansa, dansa mina barn och vänner

Dansa, dansa, mina barn och vänner!

När ni inte mer den konsten kan,
dålig hustru får ni, trötta männer,
tröga jäntor, ni får skräp till man.
Då är något murket ner i roten,
vänner, när ni inte känner mer
huru tiljan dansar under foten,
huru golvet gungar upp och ner!

Och när inte mer ni har den svängen
i ert skick och era händers verk,
ja, då springer snart den sista strängen
på vår sista fiol, det minns och märk!
Är det ungdoms tag att gå med tunga
gravlunksteg i otakt var för sej?
Spelman, kom, låt alla strängar sjunga!
Jäntor, ta i ring, här har ni mej!

Den som dansar bra och dansar gärna
har väl också fart i knog och slit.
Den som lyfter högt i lek sin tärna
bär en tyngre börda ock en bit.
Dansa, dansa, mina barn och vänner!
När ni inte mer den konsten kan,
dålig hustru får ni, dalamänner,
tröga kullor, ni får skräp till man!

K-E Forsslund:

Prinsessan

Alla kvällar lät prinsessan smeka sig.

Men den som smeker stillar blott sin egen hunger
och hennes längtan var en skygg mimosa, en storögd saga inför verkligheten.
Nya smekningar fyllde hennes hjärta med bitter sötma
och hennes kropp med is, men hennes hjärta ville ännu mer.
Prinsessan kände kroppar, men hon sökte hjärtan;
hon hade aldrig sett ett annat hjärta än sitt eget.

Prinsessan var den armaste i hela riket:
hon hade levat alltför länge på illusioner.
Hon visste att hennes hjärta måste dö och söndersmulas helt,
ty sanningen fräter.
Prinsessan älskade icke de röda munnarna, de voro främmande.
Prinsessan kände icke de druckna ögon med is på botten.
De voro alla vinterbarn, men prinsessan var från yttersta södern och utan nycker,
utan hårdhet, utan slöjor och utan list.

E Södergran:

Den vägen är smal

Den vägen är smal, som två har att gå,

omänskligt smal, kan det tyckas ibland,

och är väl en människors väg ändå.

Ur det begravnas urtidsslam

reser sig vidunder, väckta av värmen,

och spärrar vägen där du vill fram.

Ingen flykt kan göra dig fri.

De möter på nytt vid nya vägar.

Du har inget val. Du måste förbi.

- - -

Den vägen är brant, som två har att gå,

förnedringsväg, kan det tyckas ibland,

och är väl en segerns väg ändå.

Ensam stig går runt i en ring,

samma hägring i samma sand,

samma törst efter fjärran ting.

För två som strävar en vinning jag vet,

fastare tyngre än enslingens drömmar:

den svåra växten till verklighet,

ja, ända in i den innersta märg,

där människan växer ur splittrade tågor

och blir sig själv en rot och ett berg.

- - -

Den vägen är lång, som två har att gå,

vilseväg, kan det tyckas ibland,

och har sina märken och mål ändå.

Har sina änglar i ljungeldsdräkt.
De rör vid stoftet med brinnande hand,

och tunga kedjor blir dimma och fläkt.

De rör vid jorden med brinnande fot

och skapar den ny i morgonglöden

och full av hälsa och tröst och bot

och full av makt över mötande öden

och innerligt ljus, som två tar mot.

K Boye:

Den ångrande

Bittert prövade, vilseförda,

luta dig stum vid altarets fot!
Djupt bedrövade! All din börda
himmelen tar förbarmande mot.

Famnen sträckande mot den svaga,
nalkas Marias frälsande barn.
Frid dig räckande, vill han draga
fågeln så milt ur snärjande garn.

Jordens tjusande, falska löjen
skälva och fly, där Mästaren går;
tidens rusande, tomma nöjen
domna för glansen, spridd i hans spår.

I de skinande stilla gårdar
blommar hans nåd. Mot stormarnas tåg,
haglets vinande, mild han vårdar
Jerikos ros vid kvällande våg.

Du förkrossade, andas åter!
Synden så blodig vitnar till snö.
Dyrt förlossade, han förlåter,
bryter ej av det darrande rö.

Orgeln bävande kvalen söver,
hymnerna susa smärtan till ro.
Änglar svävande flyga över
templet, där svalan bygger sitt bo.

C D af Wirsén:

Sonett till min käre man assessoren Elias Brenner

uppå den 1 januari anno 1691

Min vän! jag skulle väl på nyårsgåvor tänka,
så framt förmågan liksom viljan vore god
och medellöshet ej för mig i vägen stod,
då sökte jag med flit dig något nytt att skänka.

Dock vill jag däremot min håg på håvor länka
som icke stå till fals i varje köpmans bod
och kvinnor fordomdags sig litet påförstod:
jag vill i nätta rim ett dussin rader jänka.

Jag tror att sådan skänk dig lärer bäst behaga,
den jag och ingen ann har ensam kostat på.
Du kan vad borgat är på intet sätt fördraga.

Vi stämmom överens. Jag säger likaså.
Man lär ock aldrig mig ur sinnet kunna taga
att lånta fjädrar helst åt svanar illa stå.

S E Brenner:

Till Sveriges Rike i gemen uppå Nyårsdagen 1767

Mitt kära fosterland, du drottning uppå jorden! 

Till dig, min hulda mor, min matta tanka går.

Jag i ditt sköte låg, men är en främling vorden,

tillåt mig dock ett ord i detta nya år!

När förr Israels barn vid Babels älvar lågo,

de åt Jerusalem med trogna böner sågo.

Kom, mina Moders barn, att oss för honom ställa,

som eder, mig och allt har i sin allmakts hand!

Ett nådigt Herrans år, från nådens springekälla,

nu har tillflutit oss, båd' in- och utom land!

Är det väl vår förtjänst? Vad skola vi det kalla? 

Förtjänst är utelyckt: till Nåden vi må falla.

Att höra Nådens Ord, förkunna Nådens Under,

jag säger: höra det och giva det gehör,

att under Sinai, dess ljungeld, blixt och dunder,

se in uti sin nöd och död, som det sig bör,

att ropa Andans hjälp, till liv, till tro och bedja,

få nåd, fast nåd ej värd, och tro är nådens kedja.

Den kedjan har ännu långt flera helga länkar,

om han skall binda ihop ett folk, att det blir sällt:

att renas ifrån synd, dess dom, dess straff och tänker, 

och klädas i den skrud, som Jesus oss beställt,

att få av nåden kraft till kärlek, dygd och styrka,

och låta hjärtat bli beständigt Andans kyrka.

Si! detta, Svea folk! vill Herren av dig hava,

det han dig ofta sagt och säger än i år.

Gack snart den vägen fram, men akta dig att snava, 

ell' Svea! du är död, om Gud ej råda får,

om du ej kastar dig i stoftet för hans fötter,

av dem att fetma få till torra trädets rötter.

Om du ej skyndar dig, om du ej vill besinna

den tid, vari han dig här sökt till överflöd,

så kom ihåg: vad fick din syster Salem finna,

då hon I yrsel ränt? Jo, undergång och död.

Det går ej, som du tror, att välgång länge räcker.

Ack, ve! det land som Gud med tårar fåfängt väcker.

Ett sådant land är fullt av lemmar många tusen,

men ingen tror han är till Herrens vrede skuld.

Var skyller på en ann, var står sig själv i ljusen

och traktar efter lust, makt, höghet, gods och guld.

Man sätter vackert namn på det som Gud förbannat,

och påstår det är rätt, fast hjärtat säger annat.

Så rasar mänskan fram, sig själv och andra sårar,

och tror det kommer ej så noga an därpå.

Sin mantel stänker hon med andras blod och tårar,

och vill som kristen bli ansedd av Gud ändå.

Man ser, att Herrens dom på brottet ej strax följer,

ty gör man synd på synd, och synd med synden döljer.

Så även hända kan, man föga vill medgiva,

att något Andans liv på jorden finnes till,

ell' att, som Gud har sagt, en dom till slut skall bliva; 

ty gör man som man är och är liksom man vill:

man är en syndaträl och vill som syndens trälar,

som såra samvetet och dräpa sina själar.

Men säg mig: huru kan så mycket ont väl hända?

Är mänskan då så svag? Är syndens makt så stark?

Jag svarar: Den Guds nåd ej rättsligt får omvända, 

är fordna världen lik, som utom Noe ark

både syndade och sank, och bägge två tillika,

ehuru Noa dock om bättring månd' predika.

Gack därför, Svea folk! in i ditt eget hjärta,

och se, hur saken står emellan Gud och dig! 

Sök grunden där igen till Sveriges fall och smärta,

till fattigdom och våld, osäkerhet och krig.

Jag denna varning dig uppriktigt vågar skriva,

ty uppå Herrens dag skall det en sanning bliva.

Ack! milde Allmakts Gud! Ditt tålamod, din nåde

må Sverige räkna visst för all sin salighet!

Fräls, Herre! dem ännu från synd, från fall och våde,

som du med starkom arm ur mörksens bojor slet!

Det täcka Svea-land, det kostar dig för mycket,

att gå till undergång, det alltför dyra smycket.

Giv Svea Konung Nåd, sitt folk med nåd regera!

Sätt kungabarnen så som ringar på din hand!

De högsta Rikets Män och var en själ formera,

att kärlek, frid och rätt må kyssas i vårt land,

som du till egendom av evig Nåd utkorat!

Hjälp Sverige, milde Gud! Ell' är det platt förlorat.

A C Rutström: