Upp genom luften

Upp genom luften, bort över haven,
hän över jorden, i stormande färd!
Morgonens drottning, med rosiga staven,
vinkar oss ut i sin vaknande värld.
Upp, till de brusande
böljornas lek;
upp, till de susande
lundarnas smek!
Människan, djuren, i kvalmiga nästen
lyssna med oro till vingarnas dån;
vi sväva fria till himmelens fästen,
komma med budskap igen därifrån!

P D A Atterbom:

Till arbetarne!

Arbetets söner, sluten er alla
till våra bröder i Syd och i Nord!
Hören I ej huru mäktigt de skalla
ut över världen, befrielsens ord?
Ur den förnedrande
träldomens grift,
upp till en hedrande
ädel bedrift!
Oket, med påskriften: “bed och försaka!“,
länge oss nedtryckt i mörker och nöd;
//: människovärdet vi fordra tillbaka.
Kämpa för rättvisa, frihet och bröd! ://

Icke naturen hårdhänt har dragit
gränser, som skilja fattig och rik:
hjärtlöst har makten under sig slagit
alla dess gåvor, rovdjuret lik.
Mot den förödande
guldkalvens stod
kämpen med glödande
känslor och mod!
Käckt mot förtrycket ett värn vi oss dana,
stridsropet genom nationerna går:
//: Fylken Er under vår enighets fana,
fällen ej modet, och segern är vår! ://

H Menander:

Andra maj

Vetenskapen stillastående
pga illamående.

Första maj, första maj

Första maj, första maj,
varje sliten kavaj
blir en mantel av strålande ljus.
Varje trött proletär
glömmer mödornas här
och går drucken av vårvindars rus.

O du älskogens vår,
som befriande går
över landen i segrarefärd,
du är drömmens också,
och var blick i det blå
är en blick in i undrenas värld.

Vart förtryckarnas hot,
varje vardag med sot
blir idag som en lumpen legend.
Och vår håg och vår hand
röres fritt, utan band,
och vår blick är mot framtiden spänd.

H Sköld:

Majsång

(1812)

Se, över dal och klyfta
den unga majsol ler.
Sin ishjälm bergen lyfta
från ärrig panna ner.
Men ännu sover jorden
och böljan fängslad står.
Ack! våren här i Norden
har drivor i sitt hår.

Likmycket! snart han träder
ur vaggan fullväxt opp,
med sina västanväder,
med sina blommors knopp.
Snart står han högt på fjällen
med Nordens vakna sol,
där morgonen och kvällen
satt möte sen i fjol.

Men ack, vad rop jag hörer!
Se, krigets båge spänns
och åter dundrarn körer
sin vagn omkring vår gräns.
Med våren flyga morden
som lösta falkar ut,
och Södern famnar Norden
i envige till slut.

Med norrstjärnan i pannan
den ädla Svea står,
och frågar om varannan
sitt mod och sina sår.
För stolt att frukta skaran,
för vis att reta den,
hon vinkar tryggt åt faran:
välkommen, gamle vän!

Och redan fyllas fälten
av hennes kämpars tropp,
och redan riva Bälten
med dån sin brygga opp.
Ur högen fädren kalla
med dov forntidaröst,
och fjällen hålla alla
sin sköld för Nordens bröst.

Från Lidskjalv Oden vakar,
sin tron han upprätthöll,
fast Loke jorden skakar,
fast ock hans Balder föll.
Bredvid hans sida flammar
den starke Asator
och lyfter vred sin hammar,
i vilken döden bor.

Vid Urdas vita vatten
står tyst den höga Skuld.
En runa, mörk som natten,
hon skär i sköldens guld.
Gudinna! Folkens öden
du skriver. På vår lott
skriv farorna, skriv döden,
men skriv ej träldom blott!

O, förr än bojans nesa
skall trycka denna jord,
förrn tyranniet skall resa
sin tron i väldig Nord,
förr drabbe Tor med flamman
sitt folk, som skall förgås,
och fjällen störte samman,
ett kummel över oss!

Låt slaven fegsint klandra
den vilda tidens gång!
På bergen vill jag vandra
och dikta segerns sång,
tills åter utur striden
hon vänder till vårt land,
med friheten och friden
som byten vid sin hand.

Drick märg i benen, broder!
Drick mod uti din själ!
En skål för hjältars moder!
En skål för Sveas väl!
Om Rota vill dig skicka
till fädren, lycklig du!
I Valhall får du dricka
densamma skål ännu.

E Tegnér:

Vintern rasat ut bland våra fjällar

Vintern rasat ut bland våra fjällar,
drivans blommor smälta ner och dö.
Himlen ler i vårens ljusa kvällar,
solen kysser liv i skog och sjö.
Snart är sommarn här. I purpurvågor,
guldbelagda, azurskiftande,
ligga ängarne i dagens lågor,
och i lunden dansa källorne.

Ja, jag kommer! Hälsen, glada vindar,
ut till landet, ut till fåglarne,
att jag älskar dem, till björk och lindar,
sjö och berg, jag vill dem återse;
se dem än som i min barndoms stunder,
följa bäckens dans till klarnad sjö,
trastens sång i furuskogens lunder,
vattenfågelns lek kring fjärd och ö.

Lyssna vill jag, huru vinden susar
uti halvutspruckna björkars lund,
spegla mig i sjön, där anden krusar
med sin köl det månbeglänsta sund,
och i famnen av naturen drömma
vårens dröm, som ingen tröttat än,
och min sorg i jaktens lund förglömma,
fri som skyn där uppå himmelen.

Forsen kastar sig i havets sköte,
se, hur vild, med vilken stämmas dån!
Är det ej, som hela Mälarn göte
åter på en gång sitt rika lån?
Och han är likväl så hög om kvällen
som om morgonen, och tusen år
fylla honom kanske än från fjällen,
lika rik och härlig varje år.

Och med varje maj hans holmar gunga
sina kronor i den klara våg,
och i varje vår hans fåglar sjunga
lika ömt med lika eldig håg.
Skulle jag, när hela världen svärmar,
sköna vår, blott jag ej le med dig?
Och en snöbäcks sorl, den klippan härmar,
var dock fordom nog att locka mig.

Nej, åt landet, bröder! Tjädern knäpper
nu var morgon i sin furulund.
Vad, om jägarn kopplet varsamt släpper
blott till ögonfägnad på en stund?
Låt oss njuta, låt oss vara glade!
Friskt och härligt hornens toner gå.
Den, som hjärta nu att jaga hade
endast på en timma eller två!

H Sätherberg:

Herdepsalmen (Psaltaren 23)

En psalm av David.

HERREN är min herde,
mig skall intet fattas,
han låter mig vila på gröna ängar;
han för mig till vatten där jag finner ro,
han vederkvicker min själ;
han leder mig på rätta vägar,
för sitt namns skull.

Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal,
fruktar jag intet ont,
ty du är med mig;
din käpp och stav, de trösta mig.
Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn;
du smörjer mitt huvud med olja
och låter min bägare flöda över.

Godhet allenast och nåd skola följa mig i alla mina livsdagar,
och jag skall åter få bo i HERRENS hus, evinnerligen.

Den gode herden

Den korta stund jag vandrar här,
vad fruktar jag och klagar?
Han som den gode herden är,
han mina steg ledsagar.
Han som gav livet för sin hjord
än med sin Ande och sitt ord
är när oss alla dagar.

Jag hör hans röst och känner den
och går dit han vill kalla.
De sina känner han igen,
han räknat har dem alla.
Han söker den som vilse far,
den svage i sin famn han tar,
upprättar dem som falla.

Han styrker mig med livets bröd
vid nådens helga källa,
där Andens kraft mot synd och död,
där frid och fröjd uppvälla.
Hur mörk min väg bland törnen går,
blott jag ej viker från hans spår
jag ej skall modet fälla.

O du som sade: "Ingen kan
de mina från mig taga",
dig mot en värld jag ropar an,
som vill mig från dig draga.
Låt mig ej villas bort från dem,
som till din Faders sälla hem
du lovat att ledsaga.

Hur tomt är allt vad världen har,
hur kort dess nöjen vara!
Snart stundar natten, då envar
av oss skall hädanfara.
Och då, vad är all lycka här
emot det löftet: "Där jag är,
där skolen I ock vara!"

F M Franzén:

Vad ljus över griften

Vad ljus över griften! Han lever, o fröjd!
Fullkomnad är Skriften, o salighets höjd!
Från himmelen hälsad, han framgår i glans,
och världen är frälsad och segern är hans.
Bortvältad är stenen och inseglet bräckt,
och vakten har flytt för hans andes fläkt,
och avgrunden bävar. Halleluja!

Här var mellan ljuset och mörkret en strid,
dock segrade ljuset för evig tid.
Nedstörtad är döden och tron står opp
bland jordiska öden med himmelskt hopp.
I sörjande kvinnor, vem söken I här?
Den levande ej bland de döda är:
Uppstånden är Jesus. Halleluja!

Så himlen med jorden försonade sig,
så graven är vorden till glädjen en stig.
I huvu'n, som böjdens vid korsets fot,
upplyftens och fröjdens trots världens hot.
Kom, skingrade hjord, till din herde igen:
Han lever, han lever och följer dig än
osynlig från himlen. Halleluja!

Nu stormen, o tider! Hans kyrka står fast.
Som ljuset sig sprider hans lära med hast.
Ut gå i all världen hans sändningabud
och vittna bland svärden och bålen om Gud
och vittna om honom, o tröst i all nöd,
som, död för vår synd, blev genom sin död
en förstling till livet. Halleluja!

I fromma, vi klagen, vi misströsten I?
Hur fort är båd' dagen och natten förbi!
Snart jorden upplåter sin famn till er ro,
snart uppstån i åter likt kornen som gro.
Han själv, som dem sådde, skall komma till slut
och samla in skörden men skilja förut
ogräset från vetet. Halleluja!

  F M Franzén:

Kristen trosbekännelse

Lyckan är icke, vad vi drömma om,
lyckan är icke natten, den vi minnas,
lyckan är icke i vår längtans sång.

Lyckan är något, som vi aldrig velat,
lyckan är något, som vi svårt förstå,
lyckan är korset, som blev rest för alla. -

E Södergran:

Om Nattvardens stora hemlighet

Mer är mig ej förunt, ej bör mig mera veta
och mer begär jag ej: det är och blir mig nog,
att den mig återlöst, förrän han avsked tog,
sig själv har skiftat ut och bjudit alla äta.

O himmelsk Kost och Värd! Låt aldrig mig förgäta,
påminn mig allt för ett den gunst dig därtill drog,
styr ock mitt blinda vett långt bort från denna bog
att sådan hemlighet av förvett efterleta.

Jag tror och vet förvisst att jag min Jesus får
här under bröd och vin - och vad jag ej förstår
har ingen ängel än sig understått att skåda.

Så kom, min Själavän, förena dig med mig
på obegripligt sätt, så finner Satan sig
med all sin makt för svag för oss förenta båda.

S E Brenner:

Bak bergveggen bier en lovsang

I en sal på lasarettet

I en sal på lasarettet,
där de vita sängar står,
låg en liten bröstsjuk flicka
blek och tärd med lockigt hår.

Allas hjärtan vann den lilla
där hon låg så mild och god,
bar sin smärta utan klagan
med ett barnsligt tålamod.

Så en dag hon frågar läkarn,
som vid hennes sida stod:
får jag komma hem till påsken
till min egen lilla mor?

Läkarn svarar då den lilla:
nej mitt barn, det får du ej,
men till pingsten kan det hända
du får komma hem till mor.

Pingsten kom med gröna björkar,
blomsterklädd står mark och äng,
men den lilla sjuka flickan
låg där ständigt i sin säng.

Så på nytt hon frågar läkarn
som vid hennes sida står:
Får jag komma hem till hösten
till min egen lilla mor?

Läkarn svarar ej den lilla,
men strök sakta hennes hår,
och med tårar i sitt öga
vänder han sig om och går.

Nu hon slumrar uti mullen,
slumrar sött i snövit skrud.
Från sin tåligt burna längtan
har hon farit upp till Gud.

Sjukbesök

Jag hämtar dig en enda blomtyngd gren
ur vårens stora skog.
Du tiger och du ser
med dina sjukligt djupa ögon
på ljusreflexen i kristallen ner.
Du tiger och du ler,
ty denna vår skall gå förbi ditt hjärta.
Vi hava ingenting att säga mer.

E Södergran:

Sjukdom

Jag seglar till ett fjärran land,
ett fjärran land.
Jag ser en strimmande båk.
Det står ett okänt folk på strand
och talar ett okänt språk.

De föra mig in i en högtidssal
som lyser av guld och rött.
Men vinden stryker bland pelarna sval,
jag fryser i själ och kött.

De lämna mig helt allena,
och natten blir ängsligt sen.
Jag ligger i natten sena
och fryser i märg och ben.

Mina trötta ögon betrakta
en vilande sfinx i blått.
Hon reser sig kattlikt sakta
och rör vid mitt örongott.

*

Det sitter en längtan i bröstet.
Jag vet ej, vart den vill fly.
Knappt är det till människornas gröna land,
och knappt till den blåa sky.

Knappt är det till livets oro,
och knappt till vilan i mull.
Det är en längtan på egen hand,
en längtan för längtans skull.

*

Jag ser en vit azalea
bredvid en lackviol.
Det sitter någon vid sängen
och vakar i sin stol.

Det är som i mässlingsnätter
för länge, länge sen.
Det är så tryggt att vakna
och aldrig vara allen.

Det är så tryggt att somna
och sova, tills dagen står röd.
Jag vet, du går ej ifrån mig.
Men mor, du är ju död?

*

Nu sviktar himmel, sviktar jord,
men ett är fast och stort:
Jag hörde ett outsägligt ord
vid en outsäglig port.

Men porten slog i. Jag vände om
den smärtans väg jag kom.
Det sjöng alltjämt som en vildmelodi,
det ordet som flög mig förbi.

Och slocknar i livets bullrande sång
dess klang från förnimmandets gräns,
så skall jag dock minnas till nästa gång,
att rösten lät som en väns.

*

Det spelar i berget så klangfullt och rent,
som himmelens klockspel det leker så lent.
Jag hör en stämma, en öm och klar:
Gå ej ifrån oss, bliv kvar, bliv kvar!

Med möda jag öppnade ögat.
Det var ingen främmande värld.
Det ringde påsk, det stod ett barn
och grät vid min huvudgärd.

*

Så får jag stanna, så skall jag dröja.
Men panten vet jag som dyrt skall lösas,
och klart jag ser som ur en remnad slöja
mot nya nådår, som ej få slösas.

Jag var ej mogen, jag var ej värdig,
ty nog jag lidit och nog jag njutit,
men ett står kvar, förr´n en man är färdig:
att skapa lycka ur vad han brutit.

E A Karlfeldt:

Nöje i enslighet

Kom, aftonstjärna, snart att båda
de bästa stunder av mitt liv!
När tysthet överallt får råda,
då vakna mina tidsfördriv.

En älskad skugga döljer mig,
en värld försvinner, där jag strävat.
Sen mina sinnen flyktigt svävat,
i stillhet tankan roar sig.

H C Nordenflycht:

Tillägnan

Här på de ödsliga Uppsalaslätterna
har vi ofta vankat i vinternätterna.
Tysta gick vi. Slätten låg vid.
Stjärnorna flammade sen evig tid.

Stjärnorna flammade, stumma och skrämmande.
Sida vid sida gick vi främmande,
skilda till strävan, skilda till syn.
Kära för oss båda var slätten och skyn.

En gång restes forntidshärdarna
här i skimret av de fjärran världarna.
Eld vid eld i hedenhös
samlade sin flock, medan jorden frös.

Här plöjdes mark av de första plogarna,
plöjdes, medan ulvarna tjöt i skogarna.
Här på de heliga härdarnas glöd
bakades av kornet ett grovt, hårt bröd.

Här stod hovet, där skarorna blotade,
fulla av fasa, när fimbulsvintern hotade,
fulla av kvidan under flämtande valv,
när runt kring jorden en världsnatt skalv.

Se, hur ljusen tindrar på slätterna,
kämpande mot mörkret i vinternätterna!
Natten är oändlig och jorden ett flarn.
Räck mig din hand! Vi är härdarnas barn.

K Boye:

Skåda, skåda hur det våras

Skåda, skåda hur det våras.
Snön har smultit, se och märk.
Än en gång skall vi bedåras
av de gamla underverk.

Världen lyser, jorden grönskar,
vindar gå med lätta fjät.
Kanske får jag som jag önskar,
förr än någon anar det.

Här i jordens gröna lunder
stundom himlablomster gro,
men för mig ske inga under,
fast jag villig är att tro.

H Löwenhielm:

Räddad

Världen strömmar av smuts, tomhet fyller den.

Sår, som dagen slagit, läkas, när kväll är inne.

Lugn, lugn jag huvudet lutar

mot en helig syn, ditt dröjande minne.

Tempel; tillflykt; rening;

helgedom min!

På dina trappor undan mörkret räddad

trygg som ett barn somnar jag in.


K Boye:

Jag kysser ingen flickas mun

"Jag kysser ingen flickas mun,
och ej min läpp till bägarns rand
till skummig druvsaft för.
En kind, vars hy så fin och tunn
mitt ögonkast har satt i brand,
en blick, som söker min ibland,
slikt ej mitt hjärta rör.

Kom icke i er skönhets glans,
senora, fram till gallret här!
Jag för er närhet skyr.
Jag kåpa bär och rosenkrans,
madonnan är min hjärtans kär,
och vattenkrukan trösten är,
dit jag i sorgen flyr."

"Varför då dröja, fromme man,
i midnattstid vid min balkong?
Säg, ber ni för min själ?
Nej, fly, fly fort! Man komma kan.
Din värja sticker fram så lång.
Man hör nog, trots all helig sång,
sporrklangen från din häl."

S Lagerlöf:

Blomman Bitterhet

Blomma blomma Bitterhet,
hur står du nu så full
av guldmogen honung
för all din beskhets skull.
Hur dignar du av skänker,
som ängarnas mandelblomma
väl aldrig kunde bära,
den blidhyllta fromma.

Plåga och välsignelse -
var har väl sin.
Inte vet jag livets mått,
men vet att du blev min.
Din kalk var som eld.
Din saft var som galla.
Du bjöd sju bedrövelser,
och jag drack dem alla.

Blomma blomma Bitterhet,
hur blev du sist så rik
på varmgyllne honung,
som är solljuset lik.
Här står jag, matt av sötman
i din klarnade gåva.
Med Adam vill jag jubla.
Med Job vill jag lova.

K Boye:

Björnen ovig, ful och grov

Björnen ovig, ful och grov
trives gärna högst i Norden,
söker mordiskt efter rov
och förhärjar boskapshjorden,
under hela vinterns tid
liksom i en dvala vilar,
men om våren kvicknar vid
och till nya anfall ilar.

Fruntimmers plikt att uppöva deras vett

Dumma lag, du blinda sed,
som av nedrig avund ljuder,
när du Evae kön förbjuder
att Parnassen komma ved.

Att du först har fått din fart
ur en svag och manlig hjärna,
som sitt välde velat värna,
är väl utan tvivel klart.

Ty natur och sunt förnuft
mot din blindhet alltid stridit
och bevisar, att den lidit
men av tjock och osund luft,

som uti sitt hjärnegrill
undrar på, om kvinnor åga
ädel anda, himmelsk låga,
och av vad de kommit till.

Denne tok förtjänar ej,
att hans dumma sats besvaras;
han må länge nog förvaras
som ett livligt konterfej

utav karlars stolta mod
och de många tvivlans krokar,
som de gamla vishetstokar
drogo ur sin hjärneflod.

[- - -]

Nej, betänk, o ädla hop!
att er åtrå först bör välva
att upphjälpa eder själva
ur en neslig dumhets grop.

I han fått ert dyra liv
ej därför att det förspilla
och att edert vett förvilla
i fåfänga tidsfördriv.

Himlen haver satt oss hit
liksom till försök och prövning,
hur i denna själaövning
vi använda skull´ vår flit.

Den, som nyttjar tiden här,
himlens höga avsikt märker
och sin själ i vishet stärker,
ej för döden bäva lär.

Sanningsstrålan är här satt
under mycket moln och dimma;
den, som söker denna strimma,
får ock en gång solen fatt.

Men den, som med stoft och mull
här sin själ i tiden mättat
och sig efter skuggor rättat,
går i mörkret mer omkull.

Hur sku mörka själar då
själva solens klarhet tåla,
när de ej dess minsta stråla
skådat här och råkat på?

Därför blir vårt säkra slut:
först vår skyldighet upptäcka
och, så långt vår krafter räcka,
föra den till ända ut.

Lät oss därför tänka på,
vad vår plikt av oss begärer.
All naturens ljus oss lärer,
att vi ej sku stilla stå.

Vägen till all sällhets bygd
i vår egen själ vi bära:
att sig själver känna lära,
det är källan till all dygd.

H C Nordenflycht:

Frestaren

"Och i natt kan jag giva dig allt vad du vill,
all världen - önskar du mer?
Om du blott för min ondska en enda gång
på ödmjuka knän faller ner.

Du skall bliva som jag - som urberget hård,
med en panna, fast som metall,
du skall slå de svaga och le åt blod
och själv vara liknöjd och kall.

Du skall vandra i vildmark och finna din väg
genom nödens bittraste höst,
när du frågar skall mörkret giva dig svar,
och i gråt må du hava din tröst.

Du skall svika din kvinna för nöjet blott,
och din vän för silver och gull,
och din bror skall du hata för hatet självt
och en fattig för trasornas skull." -

 *

Allt detta blev talat en ondskans kväll,
när synden var röd som blod,
allt detta har djävulen lovat mig,
men det fattas mig kraft och mod.


D Andersson:

Kritik

Vad fan är det, skrek pastor Fadd

och njöt i makligt lugn den läckra morgonkosten

i sidennattrock hemmastadd,

vad fan står det för strunt i Posten?

Har satan åter makt med detta gamla blad?

Det tycktes på en tid ej arta sig så illa,

gav bara tidningar åt land och huvudstad,

malis i ingen enda rad,

och höll sig fredligt, fromt och stilla.

Skall ondskan där på nytt sitt huvud resa opp?

Satiren trodde jag av djävulen uppsluken.

Men se! Står icke jag precist från tå till topp

i dag livs levande på duken!
Belackarn - ja, det blir därvid -

skall straffas, flydde han till Hettland, till Minorca!
Jag skriker det så högt som mina lungor orka:

Är det en vers i denna syndatid?
Är det ett skämt i denna svåra torka?


A M Lenngren: