Frihetsvisan

Frihet är det bästa ting
där sökas kan all världen omkring,
den frihet kan väl bära.
Vill du vara dig själver huld,
du älska frihet mer än guld,
ty frihet följer ära.

Frihet må väl liknas vid ett torn,
där en väktar blåser av sitt horn:
du tag dig väl till vara!
När du av det tornet går,
och en annan det i händer får,
där fäller du om tåra.

Och är frihet lik den stad,'
där all ting följas väl i rad:
där är fullgott att bygga.
Varder frihet från dig villt,
då är det bästa nederspillt,
så låter jag mig bygga.

De gamla skrift och så de ny,
de bjuda frid i varjom by.
Dock kan ej frider bliva,
förutan frihet är där när,
som frid och frälse uppebär
och ofrid må fördriva.

Haver du frihet i dine hand,
du lyckt väl till och bind om band,
ty frihet liknas vid en falka,
att ho som frihet giver upp,
han skulle tagas vid sin tupp
och sättas ibland skalka.

Flyger frihet bort från dig,
hon kan väl sedan vakta sig,
evart du red eller rände.
Du kan ej giva så stort rop,
du sitter dock kvar i kappo snop,
och bort flög höker av händer.

Jag råder nu dig, hav frihet kär,
om du kan märka vad frihet är,
hon är ej god att mista.
Frid och frälse drager hon hem,
hugnad och glädje allom dem
som skyla under hennes kvistar.

Frihet är en säker hamn,
det visar frihet med sitt namn
dem som henne kunno lyda.
En hamn vär för vind och våg,
frihet beskärmar både hög och låg,
ty bör man frihet pryda.

Version bearb av E von Qvanten:

Frihet är det ädlaste ting 

sm sökas må all världen kring, 

den frihet väl kan bära. 

Vill du dig självan vara huld, 

du älske frihet mer än guld, 

Ty frihet följer ära. 

Frihet må liknas vid ett torn, 

där väktarn blåser i sitt horn: 

det klingar så klart och vida! 

Om från det tornet ut du går 

och en annan det i händer får, 

då fäller du tårar strida. 

fvver du frihet fått i hand, 

lyck väl till och bind om band, 

att ej hon dig förlåter; 

hon liknar falken, stolt och snar; 

om en gång bort han flugit har, 

du får honom icke åter. 

Nu råder jag dig: hav frihet kär, 

om grant du märker vad frihet är, 

vad trofast hon dig bringar! 

Frid och frälse drager hon hem, 

hugnad och glädje allom dem, 

som skyggas av hennes vingar.

 
Thomas Simonsson:

Dem bakvända visan

I fjol vid jul då grisa min ko,
då kalva min so,
då drunkna min märr uti solsken.
Jag sadla min stövel, jag smorde min häst,
och sporra band jag på öra.
Så red jag över solen, där skogen gick ner,
där hänk två murknade brömsar,
där hänk två präster, där sång två lik,
där satt två brokota hästar.
Jag låg och jag satt,
jag drömde den natt,
jag drömde den visan var bakvänd satt.

Den döve han hörde, den dumbe han log,
den tumlöse spelte på lira.
Den blinde han skulle gå ut och bese
vad natten hon månde här lida.
Så fick han se en så'n underlig ting,
den handlöse lekte med flickan sin.
Jag låg och jag satt,
jag drömde den natt,
jag drömde den visan var bakvänd satt.

Det var två skator som bygga ett bo,
de bygga ett bo på vår loge.
Det var två hönor som spänna en hök,
de flögo med honom åt skogen.
Laxen han kliver i eketopp,
och rister ner stora lövgrenar.
Och ekorren springer på havsens bott
och välter upp stora grå stenar.
Jag låg och jag satt,
jag drömde den natt,
jag drömde den visan var bakvänd satt.

Är det du, är det du, allra käraste barn

Är det du, är det du, allra käraste barn,
som har kommit till sist ändå?
Om du kunde begripa, vad jag längtat,
men det kan du visst aldrig förstå.
Tänk att du skulle komma till sist,
det vågade jag väl knappast tro,
fast det var då min enda beständiga dröm,
som aldrig kom till ro.

Kom och sätt dig hos mig, lilla barn.
Får jag krama dig sakta ett slag?
Jag vill känna, att du är mig nära,
jag vill höra dina andetag.
Tänk, vad allting konstigt och krångligt
med ens blivit lätt att förstå.
Hjärtans allra käraste barn,
så väl att du kom ändå.

H Löwenhjelm:

Markernas vind

Markernas vind, jag var ett med dig,
ett med vidder och skogar,
jord av jord men med längtan sträckt
alltid mot rymder och ljus.
Andedräkt från vardandets värld,
sällsamt förtrogen tog du
allt i mitt väsen som var av dig
in i ditt dova brus.

Ville jag följa dig, stolta storm,
upp till klarhet och renhet,
bad jag om mening och helgd åt mitt liv
som en förtvivlad ber,
kände jag alltid hur liknöjt du bar
bort mina brinnande böner.
Jorden förkvävde all helig eld,
mullen tyngde mig ner.

Jord var jag, eld var jag, jord och eld,
jord skall jag åter varda.
Allt som jag led för och älskade,
allt skall jag säga farväl.
Markernas vind, när det som var jord
sjunker i mörkret och mullen,
bär mot de vandrande stjärnornas eld
det som var eld och själ!

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Förr och nu

Jag fordom hungrig var och hade intet bröd:
jag ägde intet mynt, och borta var krediten.
Nu har jag mat och mynt, och allt till överflöd,
men ingen njutning mer, och borta är aptiten.

A M Lenngren:

Wallinska psalmboken 200 år: Vid en biskops inställande i ämbetet

Väktare på Sions murar,
skåda vidden av ditt kall!
Inför den som prövar njurar,
räkenskap du göra skall.
Vårda Kristi får och lamm,
träd med herdestaven fram,
vaksam, fridsam, lyckosam!

Skriv det konungsliga budet
tidigt i de ungas bröst;
låt av nåden utgå ljudet
till de ångerfullas tröst;
vilsefördas ledsven var,
svagas tillflykt och försvar
och de armas vän och far!

Var på tidens tecken vaken,
var vid dess fördärv ej ljum;
låt den helga ljusastaken
icke stötas från sitt rum;
bäva ej i stormig tid,
manligt emot ulvar strid,
tåligt Kristi smälek lid!

Sök din ära i Guds ära,
i hans starkhets makt var stark;
gå att som apostel lära,
styra såsom patriark;
upphöj korsets livsbaner,
att dess inskrift världen ser:
Gud i Kristus segern ger!

Dig den högste Herden lede,
du som leda skall hans hjord;
dig han styrke och berede
med sin Ande och sitt ord;
give han, vars kors du bar,
dig en krona evigt klar,
när din kamp du kämpat har!
 
J O Wallin:

Wallinska psalmboken 200 år: Messias

Vänligt över jorden glänser
strålen av ett himmelskt hopp.
Stilla inom tidens gränser
evighetens sol går opp.
Ack, så stilla att mitt öga
hennes sken fördraga må
och Guds dolda råd förstå.

Ej av världens vise kändes
den oändligt Vises råd.
Kristus kom, och dagen tändes,
full av sanning och av nåd.
Sanning för de trognas blickar,
nåd för ångerfulla bröst.
Så fick jorden ljus och tröst.

I en värld, där lustar strida,
föddes brott och spriddes ve.
Kristus kom, och vid hans sida
kärlek gick och helgelse.
Helgelse blev hjärtats yrke,
kärlek slöt begärens strid.
Så fick jorden dygd och frid.

Sälla äro de som höra
vad den evigt Gode lärt,
de som älska, de som göra
vad den Helige begärt,
de som, ledda av hans Ande,
lysta av hans milda ljus,
nalka sig till Faderns hus.

Deras tro skall övervinna
tidens otro, jordens flärd.
Deras kärlek skön skall brinna
i den kärlekslösa värld.
Deras hopp i tidens skiften
och i livets aftonstund
vilar på sin klippas grund.

Milda sken av Faderns ära,
dina rena strålar sprid
kring vår jord, att hon må bära
ljus och tröst och dygd och frid,
att hon må en förgård bliva
till den himmel, dit du vill
samla dem, dig höra till.
 
J O Wallin:

Pojkarna

Jag minns den ljuva tiden,
jag minns den som igår,
då oskulden och friden
tätt följde mina spår,
då lasten var en häxa
och sorgen snart försvann,
då allt utom min läxa
jag lätt och lustigt fann.

Uppå min mun var löjet
och hälsan i mitt blod,
i själen bodde nöjet,
var människa var god.
Var pojke, glad och yster,
var strax min hulda bror,
var flicka var min syster,
var gumma var min mor.

Jag minns de fria fälten
jag mätt så mången gång,
där ofta jag var hjälten
i lekar och i språng,
de tusen glada spratten
i sommarns friska vind
med fjärilar i hatten
och purpur på min kind.

Av falskheten och sveken
jag visste intet än,
i var kamrat av leken
jag såg en trogen vän.
De långa lömska kiven,
de kände icke vi,
när örfilen var given,
var vreden ock förbi.

Ej skillnad till personer
jag såg i nöjets dar,
bondpojkar och baroner,
allt för mej lika var.
I glädjen och i yran
den av oss raska barn,
som gav den längsta lyran,
var den förnämsta karln.

Ej sanning av oss döljdes
uti förtjänst och fel...
oväldigheten följdes
vid minsta kägelspel.
Den trasigaste ungen
vann priset vid vår dom,
när han slog riktigt kungen
och greven kasta bom.

Hur hördes ej vår klagan,
vårt späda hjärta sved,
vid bannorna och agan
som någon lekbror led!
Hur glad att få tillbaka
den glädje riset slöt
min enda pepparkaka
jag med den sorgsne bröt...

Men, mina ungdomsvänner,
hur tiden ändrat sig!
Jag er ej mera känner,
I kännen icke mig.
De blivit män i staten,
de forna pojkarna,
och kivas nu om maten
och slåss om titlarna.

Med fyrti år på nacken
de streta med besvär
tungt i den branta backen,
där lyckans tempel är.
Vad ger då denna tärnan,
så sökt i alla land?
Kallt hjärta under stjärnan,
gul hy och granna band.

A M Lenngren:

Wallinska psalmboken 200 år: Huru länge

Huru länge skall mitt hjärta
sucka, söka efter friden
och med outsäglig smärta
aldrig finna den i tiden?
Huru länge skall mitt öga
efter ljus förgäves spana
i det molnbetäckta höga
och på livets dunkla bana?

Tanken sig ej reda mäktar
ur det mörker som mig höljer;
viljan vacklande försmäktar
i den vanmakt som mig följer,
och vad hjärtat eftersträvar
av mitt samvet förevites;
mellan liv och död jag svävar,
mellan jord och himmel slites.

Svåra fallen, skild från Herran,
den vid stoftet bundna anden
ser sin Faders boning fjärran
och förmår ej lösa banden.
Men han anar Faderns mening;
och den hemligt närda sorgen,
med hans trängtan i förening,
är hans återlösnings borgen.

Stilla, heligt dunkla minne
av ett Eden som försvunnit,
tysta aning i mitt sinne
om ett mål som ej är hunnet,
visen mig den väg till livet,
som oss uppenbar är vorden,
tolken ordet som är skrivet
uti himlen och på jorden!

Himlens, jordens och mitt hjärtas
profetia sig fullbordar.
Ej av tvivel skall jag smärtas;
Herrens, Herrens Ande ordar:
»Flydda äro nattens väkter,
över Sion uppgår ljuset,
och för jordens fallna släkter
öppnas åter fadershuset.»

Ner i dödligheten stiga
nåd och sanning och försoning
och det fromma hjärtat viga
till Guds Helge Andes boning.
Sig med människonaturen
Herrens härlighet förenar,
och Guds Son, av kvinna buren,
blir det offer som oss renar.

I det heligsta ingången,
han ock min förlossning funnit
och åt mig, i synder fången,
frid och frihet återvunnit,
att jag, kärleksfull och trogen,
skulle i hans fotspår sträva
och, till änden redobogen,
världen dö och Gudi leva.

Salig, salig den som kände,
den som trodde dig allena,
sannan Gud, och den du sände
att med dig oss än förena!
Jesu Kriste, du är vorden
vägen, sanningen och livet,
och i himlen och på jorden
är ej annat namn oss givet.
 
J O Wallin:

På Napoleons 250-årsdag: Carl David af Wirséns dikt Kejsaren

Vad är äran? Fråga vågen,
som mot Sankt' Helena slår!
Medan kejsarn, mörk i hågen,
spejande i fönstret står!

Vad är makten? Vinden fråga,
som har rört det stora hav,
men i aftonsolens låga
tynar i en grotta av!

Vad är bragden? Spörj de döda,
som i Rysslands stäpper bo
efter frost och vedermöda!
Fråga, fråga Waterloo!

Han, som över Bernhardsfjället
mäktig skred, var är han, var?
Fråga Invalidhotellet!
Han är stoft, du får till svar.

Och hans verk — du slutligt ropar —
finns därav ej något än?
Tiden svarar: snart jag sopar
jättens alla steg igen.

C D af Wirsén:

Napoleons 250-årsdag: Napoleons grav

I anledning av frågan om förflyttningen av hans stoft.

Rör ej hans stoft: varhelst det vilar
står segerpelaren därpå.
Det är hans ära blott som ilar
till tidens gräns: låt stoftet stå.

Det var hans storhet, att han ville
förena vad dock söndras skall,
det Gamlas och det Nyas snille;
det var hans storhet — och hans fall.

De bägge böjas ej tillsamman,
de sprungo sönder i hans hand,
och snart igen upplågar flamman
av deras strid kring hav och land.

Den nya världen och den gamla
på djupet möts, där solen vänds,
och forn- och framtids andar famla
på minnenas och hoppets gräns.

E Tegnér:

Napoleons 250-årsdag: Det eviga

Väl formar den starke med svärdet sin värld,
väl flyga som örnar hans rykten;
men någon gång brytes det vandrande svärd
och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öknen bort.

Men sanningen lever. Bland bilor och svärd
lugn står hon med strålande pannan.
Hon leder igenom den nattliga värld,
och pekar alltjämt till en annan.
Det sanna är evigt: kring himmel och jord
genljuda från släkte till släkte dess ord.

Det rätta är evigt: ej rotas där ut
från jorden dess trampade lilja.
Erövrar det onda all världen till slut
så kan du det rätta dock vilja.
Förföljs det utom dig med list och våld,
sin fristad det har i ditt bröst fördold.

Och viljan som stängdes i lågande bröst
tar mandom lik Gud, och blir handling.
Det rätta får armar, det sanna får röst,
och folken stå upp till förvandling.
De offer du bragte, de faror du lopp,
de stiga som stjärnor ur Lethe opp.

Och dikten är icke som blommornas doft,
som färgade bågen i skyar.
Det sköna du bildar är mera än stoft
och åldern dess anlet förnyar.
Det sköna är evigt: med fiken håg
vi fiska des gullsand ur tidens våg.

Så fatta all sanning, så våga all rätt,
så bilda det sköna med glädje.
De tre dö ej ut bland mänskors ätt,
och till dem från tiden vi vädje.
Vad tiden dig gav må du ge igen,
blott det eviga bor i ditt hjärta än.

E Tegnér:

Napoleons 250-årsdag: Hjälten

Varför smädar du mig ständigt,
ögonblickets lumpna skara,
utan vilja, utan märg?
Fånga fjärlarna behändigt,
men jag ber, låt örnen fara
fri kring sina blåa berg.

Ser du, kring den starke anden
växa alltid starka vingar.
Vad rår örnen väl därför?
Duvan plockar korn i sanden,
men han tar sitt rov och svingar
mot den ban där solen kör.

Frågar stormen när den ryter,
frågar himlens höga dunder,
när det över jorden far,
om det någon lilja bryter,
om det i de gröna lunder
störer ett förälskat par?

Evigt kan ej bli det gamla,
ej kan vanans nötta läxa
evigt repas opp igen.
Vad förmultnat är, skall ramla,
och det friska, nya växa
opp utur förstörelsen.

Icke jag har härjat fälten,
ej välvt Södern opp och Norden,
det hör högre makter till.
Skalden, tänkaren och hjälten,
allt det härliga på jorden
verkar blint, som anden vill.

Uppe bland de höga stjärnor
skrevs den väldiga bedriften
för vars skull jag kom hit ner.
Icke tidens kloka hjärnor,
ej den falska lyckans skiften
hämma hennes fortgång mer.

Därför går jag trygg och lika,
huru ock mitt rykte ljudar,
vart mig ock mitt öde för.
Ej för mänskor vill jag vika,
endast för de höge gudar,
vilkas tysta röst jag hör.

Låt dem flykta, låt dem fara,
mina slavars hop som rysa
vid den högre kraftens bud.
Ensam går jag. Natt skall vara
innan himlens stjärnor lysa,
innan hjälten blir en gud.

Falla kan jag. Under månen
den omväxlingsrika, bodde
ingen fri för ödets kast.
Lejontämjarn, gudasonen
föll när svekets klädning grodde
vid hans breda skuldror fast.

Men han reste sig och tände
själv sitt bål på höga Oeta
och flög dän, gudomliggjord.
Så min hjälteban ock ände.
Och vill bålets namn du veta
Söder heter det, och Nord!

E Tegnér:

Min son, hav bygden kär

(Ur Predikaren)

Min son, hav bygden kär. Var känslig för naturen.
Man hårdnar under konstens band.
Byt stadens täppta barm mot sjöar, skog och land.
Se träden utan skrank och fågeln utom buren.
Säg ofta: "Det är här naturen mänskan ställt;
här var dess hjärta rent och hennes tillstånd sällt.
Det är ej här dess dygd sin första bane funnit;
det är bland slussar, valv, kolonner, torn och slott
hon lasten pryda lärt, förtryckets boja fått,
och hennes kungars blod för upprorsbilan runnit.
Så ljuv som skördens glans, som gräsets bädd så len
är hjärtats känsla här, och vart begär den väcker.
Det hårda brottet föds bland dessa block av sten,
med vilka det till skyn en jämnhög panna sträcker."

Ehuru dröjd, min son, han kommer dock, den dag,
som skall sin vinterfrost kring dina skuldror tömma,
skall lämna tom din sol i vänners aftonlag,
och dig till sparsamt bord och enslig säng fördöma.
Förstå den svåra konst att åldras med behag.
Naturen blive här din tröst, liksom din regel.
Den sol som nedergår ännu sin skönhet har,
och seglarn, som från sjön sig inåt hamnen drar
med sakta vaggad fart och sammandragna segel,
behagar än vår syn och håller skådarn kvar.
Var tid sitt värde har, sin daning, sina seder.
Erfarenhetens dag ger vikt, om den gör tung.
En grånad filosof är mänsklighetens kung.
Men det är rätt, min son, att åldern saknar heder,
när hon är barnslig nog att vilja synas ung.

Min son, ett sorgligt ord skall min predikan sluta.
Givs en fullkomligt säll bland jordens barn? Ack nej!
Åt ingen dödlig gavs att oupphörligt njuta.
Allt lider ömsevis. Varför? Det vet jag ej.

Det givs ett sätt, likväl, att mildra livets öden:
Gör gott. I tysthet följ det gömda kvalets fjät.
Styrk här ett krossat mod, ryck där en dygd ur nöden.
Det givs ett sätt, min son, att mildra själva döden:
Gör gott. Och lit på mig, det givs ej fler än det.

C G af Leopold:

Sommardag

Aldrig är daggen på lingonriset
som diamanter och pärlemor,
aldrig ser skogen ut på det viset,
när man blir stor!
Källblänk och solglimt och grön, sval skugga
djupt in där sagan bor!

Ingen frågar vart man tog vägen,
ingen vet var man är.
Trasten drillar, talför och trägen:
"Stanna då, stanna här!"
Djupare in bland skäggiga granar
stigen slingrande bär.

Aldrig fanns det ett tempel mer stilla
än längst uppe, där tallarna stå.
Kronornas kvistar blicken förvilla,
himlen är ändlöst blå.
Långt ner från ängarna röster höras,
liar och räfsor gå.

Än är så svinnande långt, långt borta
sorger av alla slag,
drömmen är evig, timmarna korta,
skogssus, bäcksorl och jag.
Dallrande luft för drömmar och vingar,
ljuvliga sommardag!

Kvällens rymd blir ett hav i flamma
ovanför däld och häll,
och på röster som ropa och glamma,
ekande djup och väll
bergets väldiga gråstensbringa
svarar, när det blir kväll.

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Ack, du underbara blå afton

Ack, du underbara blå afton,
hur skall jag komma in i dig?
Jag går ju utanför
denna blå vägg
och kan inte tränga igenom den.
Omkring mig mumla vardagens blacka skuggor,
de gläfsa och tugga som gamla tomma munnar.
De nafsa mig och vilja gärna bitas.
Jag är trött
på dem. Trött.
Och min panna har blivit fårad
och mina fingertoppar naggade.
Jag vill bort från det som är grått och fult,
bort från en unken luft som bara suger.
Jag vill skönhet.
Blå skönhet.
Mitt hjärta bränner ju av längtan
och dess oroliga slag förvirra mig.
Jag vill vara listig och fal
för att slippa in i det blå.
Har jag intet
att sälja?
Något som jag kunde vara av med
och giva som en lösenspant?
Som en tiggerska vandrar jag
i suckar omkring den blå muren.
Släpp in mig!
Jag ber därom.
Men ingen vill höra på mig,
ingen vill öppna för mig.
Då förstår jag att den blå muren
kommer att fordra det orimliga:
mitt stackars hjärta,
mitt röda hjärta.
Jag skriker för att den vill ha
det enda jag inte kan leva utan.
Men fast jag ej själv vill det
börja mina magra händer gräva
som krokiga klor,
som slipade näbbar.
Och mitt bröst häver sig i ångest.
Klorna slita sönder det.
Ett hjärta — en sådan liten tingest — 
sitter ändå så hårt fästat
vid kroppen,
den älskade.
Det sköter hela det tunga maskineriet,
oljar det med frustande blod.
Ja, genom hjärtat lever jag
och kan ständigt trampa runt
i det grå,
i det fula,
och höja skrumpna ögon mot skyn
som är så full av stjärnor.
Min längtan efter det sköna blå
är starkare än kärleken till hjärtat.
Jag river ut det,
jag räcker fram, det.
Tag det! Släpp nu in mig
till den blå skönheten!
Men knappt har jag uttalat orden
förrän allt blir svart omkring mig.
Natten kom
över jorden.
Jag var dum som gav mitt hjärta.
Nu ser jag ej längre den blå muren.

(Ur BLM nr 1/1932)

A von Krusenstjerna:

Ängsönöjen

Som källan bortrinner
på blomstrande fält,
vår tid här försvinner
bland nöjen så snällt.
När riksdunder lossas,
när krigshärar slåss,
när jättarna krossas,
det rör dock ej oss.

Längst bort från de strålar
som blinda vår värld,
där stoltheten prålar
bland ängslan och flärd,
vårt sinne vi föda
med sanning och tro,
och kroppen vi möda
med rothuggnings-ro.

Att hovet betrakta
man lär av vår sjö,
som hastigt och sakta
kringvärvar vår ö:
när himlen bepryder
hans lugn och hans glas,
han snarast betyder
storm, buller och ras.

O v Dalin:

O ädla druvesaft!

(Ur Tredje dagens skapelse)



O ädla druvesaft! O druvors ljuvsta droppar!
O druvors sköna färg! O druvors blöta knoppar!
Jag är, jag är förnöjd av blotta bara lukten!
Vad må den bliva då som nyttjar själva frukten?
Jag rosar hellre vin än jag detsamma dricker,
dock skyr jag det ej så att jag av vattnet spricker;
man ser att åsnan, den där alltid lever nykter,
är ej dess klokare, men bliver illa tryckter.
De späda druvor stå väl spinkote och ranka,
men svettas likväl ut de pärletårar blanka;
de, vilka när man tar dem ej med Teutschen Massen,
så att man dränker sig uti de stora glasen
men måtteligt, som vi förstå det på vårt svenska,
då är allt hälsosamt, så spanskt som ock det rhenska.
Det väcker sinnet upp när det är lagt i dvala,
det löser tungans band, att hon kan färdigt tala;
det öppnar ögonen och gör dem mycket klara,
så de se tu för ett och svart där vitt månn vara;
det färgar kinderna och näsan så bemålar,
att man på henne kan se druvans purpurstrålar;
det väpnar händerna och gör en karl så hågad
att voret vattn och eld så vill han likväl vågat;
det lyfter fötterna att de i luften kliva
och så ståndaktiga som runda kloten bliva.
Dock, utan skämt: gott vin kan mycket gott uträtta
uti vår svaga kropp, ty det kan sinnet lätta
och luttra hjärnans slagg samt minnets kraft föröka,
ja, ådror, senor, märg och alla leder söka;
uppvärma magen när han börjar bliva kaller,
uttorka vätskan, då hon svår för kroppen faller.

Men vinets största kraft, dess allra bästa nytta
är denna, att den kan poetens anda flytta
högt upp från jordens djup till himmelresta höjder
där han i fattigdom titt gör sig tusen fröjder
och skriver stora ting om gudar och gudinner,
änskönt man honom mest bland värsta slödder finner.
Ack vin! Ack druveblod! Ack Bacchi ädla planta!
Jag har än aldrig hört poeter som dig danta,
ty du vill kraftelig ett höglärt huvud styrka,
när det ormstunget är, och hjälpa till att yrka
en nästan brödlös konst och Helicon bekläda
med verser, så man kan dem under fötter träda;
vad haver Baudius, vad Douzerne utgjutit?
Vad är av Opitz, Cats och Taubmanns penna flutit?
Vad haver Ariost, vad har Buchanan drivit?
Vad Barle, Heyns och Rist, som sämligt hava skrivit?
I sanning! Cyrrhae flod och de katalska brunnar,
änskönt de öste ut otalig tusend´ tunnor,
de dock ej hinte till, om du ej Evan store
som oftast spädde på och pennan våter gjorde;
men nu må sväljare, ölhokar, Bacchi bröder,
vinsvampar, suputsbarn, glaskämpar, Circes-söder,
herr Nimmernykter med dess torstige gesäller,
dräggläppar, fuktigt folk och vad de kallas heller
beskriva mer härom, dock kan jag än ej tiga
men vill nu närmar bort till bättre vinträ stiga:
så kallar Kristus sig, och människorna grenar,
dock den enkannerlig med samma namnet menar,
som han i döpelsen inympar och förenar.

H Spegel: 

Pilgrimsvägen

Jag kommer från ett mörkoland, där köld och stormar bo,
och vandrar jag, så är det för att hjärtat vill ha ro.
Jag hörde som i sömn en sång om bergens vita glans
och staden, staden bortom dem, där köld och storm ej fanns.

Jag fick ej frid för sångens skull, och ingen får väl det,
som hört från harpor utav guld en helig hemlighet.
O, ingen kan bli bofast mer i någon jordisk ort
som skådat bergen i en dröm och anat stadens port.

Jag vet att vägen skall bli brant och luften tunn och kall;
ju högre väg dess tyngre steg och farligare fall.
Allt vad jag äger bär jag med, och bördan som jag bär:
en fattig pilgrims längtan till den stad som evig är.

Och når jag aldrig bergens snö och aldrig stadens port,
jag vet dock att jag lugnt skall dö och prisa livet stort,
ty den är ej begråtansvärd som stupat vid sin stav,
blott den som hörde ropet men som aldrig gav sig av.

H Blomberg:

:

Brädstaplarna trycka närmare varandra

Brädstaplarna trycka närmare varandra
varje grässtrå koketterar med vinden,
gärdesgårdarnas galopp
efter dikeskanterna
att den bleksotiga himlen
rodnar
om kvällarna.


H Parland:

Det lyser grönt och ångar

Det lyser grönt och ångar
från alla strån och blad,
på våta och sandiga gångar
ska en gå för att känna sig glad.

Vad det ändå finns mycket på jorden,
som en inte har aning om,
och nog minns en de gamla orden
om den glädje, som aldrig kom.

O Gud! Vad det ändå är sorgeligt,
att det aldrig blir något av,
att vårt leverne varder så borgerligt
och vi mätta vår själ med drav.

H Löwenhielm:

Skördefolket dansar på ängen

Nu låt sorgen fara,
låt bekymret rymma.
Inga moln den klara aftonsolen skymma.
Kom så låt oss svinga,
nu så ha vi vingar,
kom, låt oss i ring kring björken ta.
Alla fåglar sjunga,
sjunga hi hej,
alla toppar gunga,
gunga hej sej.
Kom så låt oss svinga,
nu så ha vi vingar,
kom, låt oss i ring kring björken springa.

Bort med liar, vevar,
bort med suck och möda.
Alla löjen leva,
alla kval är’ döda.
Bort med sorgsna miner,
bort med gråt och grin, när
aftonsolen skiner fin och klar.
Alla skogar dansa,
dansa hi hej,
alla ängar kransa,
kransa hej sej.
Bort med sorgsna miner,
bort med gråt och grin, när
aftonsolen klar på ängen skiner.

Sorgen är en tjuv, han
skall i toppen hänga.
Glädjen är så ljuv, han
skall i dansen svänga.
Sörj ej morgondagen!
Här i gröna hagen
hoppet och behagen bygga bo.
alla dalar grönska,
grönska hi hej,
alla hjärtan önska,
önska hej sej.
Sörj ej morgondagen!
Här i gröna hagen
blommar hoppet friskt och le behagen.

Kom, min vackra, trogna,
kom, min hjärtanskära!
Hoppets fält de mogna,
kom att axen skära!
Solen sjunker stilla;
kom, min vackra lilla,
kom, åt hjärtats ljuva villa le!
Klara stjärnan brinner,
brinner hi hej,
och vårt liv försvinner,
svinner hej sej.
Solen sjunker stilla;
kom, min vackra, lilla,
kom att le åt hjärtats ljuva villa!

(Majniemi, 7 aug)

Z Topelius:

100 år efter Edvard Evers´ död: Vår blick mot helga berget går

Vår blick mot helga berget går,
där, Jesus, du förklarad står
i glans så ren
som solens sken
och pris av Fadern får.
Med fäderna från löftets tid
du talar om din nöd, din strid,
då du ditt kall
fullborda skall
och oss förvärva frid.
Du styrker här de dinas tro
med försmak av en salig ro,
en helgad fröjd
från himlens höjd
där dina frälsta bo.

Här nere är en smärtans dal,
vår hydda är ett bräckligt skal,
av stoft vår dräkt,
vårt liv en fläkt
och himlavägen smal.
Men Jesus, från din härlighet
du våra sorger ser och vet,
du lyfter mig
i tron till dig,
till frid och ljuvlighet.
Och fast jag åter måste ned
i sorgedalen, följer med
från glädjens stund
i hjärtats grund
en stilla tröst och fred.

En gång när slutat är allt ve
skall skyn sig öppna, jag skall se
i evigt ljus
mitt fadershus,
min Gud, min Frälsare.
Då skall min blick ej skymmas mer,
min hydda aldrig brytas ner,
och hunnen dit,
i klädnad vit,
jag allt förklarat ser;
och med Guds folk i paradis
jag tala får på himmelskt vis
om allt hans råd,
hans makt, hans nåd.
Hans namn ske lov och pris!

E Evers:

Sensommar

Gulmåran doftar vid blekande renar,
blåklockan lyfter som förr över stenar
kalkarnas havsblåa skimmer.
Fåglarna slutat att sjunga.
Vinden har strävare röst.
Här vill jag stanna, där björkarna gunga,
medan mitt hjärta förnimmer
klangen av avsked och höst.

Barndomen susar kring mörknande kullar.
Här vill jag ligga, då kvällsmolnet rullar
fackelblomsrött över gläntan.
Blommorna äro oss trogna
även när annat blir stoft.
Något skall klarna och något skall mogna,
medan jag känner min väntan
famnas av mårornas doft.

G M Silfverstolpe:

Regnbågen över Österlisa

Finnar, judar, samer, svennar, romer,
med och utan extra kromosomer,
sossar, liberaler, moderater,
kommunister, sverigedemokrater,
hetero- och homosexuella,
övernitiska och allmänt snälla -
allas lika värde måste gälla!
(Även NMR och kriminella).