Epikurén

Jag vill ha rus, ett glädjerus var dag,
jag vill var natt med sköna kvinnor skämta!
Kung Salomo predikade som jag
att sällheten av vin och kärlek hämta.
Vad glädje gör det mig i gravens natt
med mödor att ha samlat skatt på skatt,
att Saga rosar mig i murkna skrifter
för stora värv och lysande bedrifter?

Nej, jag vill dricka, tills jag dignar tung
på mjuka bädden vid Selindas sida.
Dess vita barm, vad den är varm och ung,
vad där är ljuvt att tidens lopp förbida!
Låt solens hästar skena med dess vagn,
det gör mig föga glädje, föga gagn!
Jag trives helst ibland de blyga ljusen,
de glada sånger och de fulla krusen.

Jag älskar ej, bland stridens rök och damm,
i blanka vapen på en yster fåle
mot segerpalmen rusa modigt fram
igenom dödar mordiskt som hin håle:
Jag känner intet hat och ingen harm,
men stor tillgivenhet för ben och arm.
Jag vill se vin, ej blod och tårar rinna
och skörda lagrar hos min älskarinna.

Om världens skatter tyngde i min hand,
vad du då hastigt bleve rik, Selinda!
För att få lösa några slitna band
jag skulle dig med gyllne kedjor binda.
Ja, om ett kejsardöme vore mitt,
för varje famntag blev ett grevskap ditt!
Och ägde jag till gördel himlafältet,
för varje kyss jag gav en sten ur bältet!

Bror Vintapp, nej, du är ej riktigt klok,
som säljer ädelt vin för lumpna daler:
du vinner endast siffror i din bok,
men äkta glädje den, som dig betalar.
Att sälja kärlek, vänskap eller vin
det är att vräka pärlor ut för svin.
Nej, vinet, rättvisan och religionen
fritt böra skänkas alla ifrån tronen.

Du store man med djup metafysik,
gör upp en teori att lycklig vara,
på en gång frisk och full och kär och rik,
höjd över alla lidelser och fara,
men kan du ej upplösa mitt problem,
vad är då värt att nämna ditt system,
som ändå skall i glömskans bråddjup ramla,
se’n mänskobarnen ledsnat vid din skramla!

Och du, min bror, som under stort besvär
armbågat dig igenom svåra tider,
som gråtit blod, var gång du varit kär,
och dricker vatten, tills kaldunet svider,
se liljorna på marken och var man,
med vin och flickor gläd dig, när du kan!
Om du se’n dör en dag förutan kassa,
försynen blir kurator i din massa.

Vid sista tulln, när Petrus frågar dig
vad ont och gott du för med dig från jorden,
då är det ej stort lönt att rosa sig
med mycken ursäkt, stammande på orden,
ty kan du svara tryggt vid denna port
att du har intet syndigare gjort
än sugit Lindas läppar och pokalen,
han öppnar gavelvitt den stora salen.

J A Wadman:

Felicias sång

     

Ögon! vem är mera skön,
vem mera huld av de två:
Jorden, så tjusande grön?
Himlen, så tjusande blå?

Slår jag, i väljande kval,
blickarna upp eller ner:
vem kan väl göra ett val,
himmel och jord, mellan er?

Lärkan, som drillar i skyn,
bjuder mig dela sin ro;
Rosen, som fängslar min syn,
ber mig sin tuva bebo.

Följa med tonernas färd
högt upp till gudarnas fest,
drömma i blommornas värld:
vilket, o vilket är bäst?

Själ, du till båda blev gjord:
lärka och ros på en gång!
Själ. mellan himmel och jord
sprid dig i doft och i sång!

P D A Atterbom:

Den döde

   

Du älskade, när jag är död en gång
och likafullt mitt minne och min sång
än några stunder leva kvar i norden,
då hör du kanske ofta nog de orden:
"I skaldens bröst sin nyckel dikten har,
du kände honom, säg oss, hur han var;
ty många rykten genom landet vandra,
förvirrande, motsägande varandra."

Då tänker du: "Jag kände honom väl,
jag läste länge i hans öppna själ,
en rörlig själ, som gjorde själv sin plåga
och slutligt nedbrann i sin egen låga.
Ombyttlig, lättrörd, barnslig, misstänksam
han svärmade igenom livet fram.
Hans barndom såg jag ej, men mannens hjärta
förtärdes lika utav fröjd och smärta:
nu glad som gudar i Olympens sal,
nu dyster, mörk som de fördömdas kval,
en evig yngling med en evig trånad,
en from, en öppen, och likväl en grånad.
Från mången irring, som han medgav fritt,
hans hjärta hamnade till slut vid mitt.
Jag fick hans kärlek, kunde den ej mista,
den var hans varmaste, den var hans sista,
och mannen med det vittbekanta namn
han trivdes ändå bäst uti min famn.
Hur ofta sov han, däri innesluten,
en evig tro, av honom aldrig bruten!
I livet var min kärlek honom nog,
och med mitt namn på läpparna han dog."

Så tänker du, fast du det icke säger,
och då kanhända detta bladet äger
för dig ett värde, som det nu ej har.
Då känner du, vad du för honom var,
då minns du rörd de dagar, som förflutit,
då ångrar du, om du mot honom brutit.
O Emili, när då en gång du står
uppå min grav och länge väntad vår
nedstigit, liksom nu, från himlarunden
med knopp och löv och fågelsång i lunden:
säg i ditt hjärta då ett vänligt ord
till slumraren, som ligger under jord,
ty döden själv kan ej min kärlek hämma,
och var jag är, förnimmer jag din stämma.

E Tegnér:

Morgonfärd

I klarblå dager solens strålar brinner,

men marken andas, dunstigt vit och kall.
Ett skott i fjärran genom tystnan rinner,
och skarpt ger skogen eko av ett skall.

En sakta nordan sveper emot kinden,
och cykeln flyger som i vingat sus.
En gren av asken böjer sig i vinden,
där luften spelar, silveraktigt ljus.

På strand och fält har kölden redan härjat,
med stänk av rim den tegarna har färgat
och svarta, slagna ligger strå och blast.

Men astern lyser festligt röd i dagen
och pelargonen än står frisk och tvagen
— i dungen gäckas än en ensam trast.


K Söderholm:

 

 

Porten

I natt, i natt

jag hör ett underligt förvridet skratt,
i natt, i natt.

Jag slumrar in.
Från främmande och doftfyllt land det drar en vind.
Jag slumrar in.

En måne ler.
Jag skådar ting ett vaket öga aldrig ser.
En måne ler.

Å ve, å ve.
Jag hör en stämma full av ångest be.
Å ve, å ve.

Där är en sluten port jag måste nå,
där är en gren på vägen som jag snavar på.
Jag reser mig i svindel och jag ser igen,
där är en sluten port jag måste öppna den.
Och allt jag drömt av sanning, vad jag anat,
allt finns där bakom i gripbar, klar gestalt.
Allt det förfärande, som här vi kämpat mot.
av hån där vi sått liv, av köld och hot,
och detta tingens virrvarr utan slut
i en förklarad enighet här redes ut
och når en helhet utan gräns och mått
bortom all tid, som ingen har förstått
— —

Jag håller portens nyckel i min hand
— då stelnar jag som fjättrad av ett järnhårt band
och kan ej längre röra arm och fot,
det är ett motstånd, som en levande ej kämpar mot.
Jag kan ej mera finna gåtans svar,
jag vet ej mera var jag är och var
— och nyckeln faller ur min stela hand.
Var finns den porten som jag skulle nå?
Jag var så nära redan att förstå
— —

I natt, i natt,
en låga flämtar någonstädes matt,
i natt, i natt.

All jord är stum.
Det växer vita blommor i ett väldigt rum.
All jord är stum.

En gränslös skog.
Och något ljust, som mellan träden log.
En gränslös skog.

I mörkrets famn.
Det finns en vila som ej äger namn,
i mörkrets famn.


K Söderholm:

Är människan ett hugskott blott

Är människan ett hugskott blott, en mask, ett gyckel,

en mekanism, som någon dragit upp till egen lust?
Var livet självt ett språng, ett spel, där intet fanns att våga
och vinning ej, då insatsen var sken?
I allt det liv, som flyter, andas, susar, tonar
i luft och hav är mänskans eget invävt, inneslutet,
en länk i tusen kedjors ked, och likväl nekas
hon fylla där det värv, som henne var betrott.

Är det en dockas öga
som speglar fjäll och sjö och mänskors split?
Är det en dockas öra
som fångar upp var ton i lindens sång och snäckans brus av havet?
Är det en dockas hand, som bygger hamnar, fästen
och nya städer på en sen planet — och smular åter
som tidsfördriv till stoft vad hon har gjort?

Är det en dockas tanke
som kunde räkna ut den lag som styr det minsta ting i skapelsen,
men icke leta ut vartill hon är?
Är det en dockas väsen,
där gräsets vind fått ton
och havets sus gestalt
— där allt som andas, fröjdas, klagar, födes åter,
där varje sten och varje tuvans ört
för första gången vet att den är till?

Är hon en vålnad själv den varelse, där alla jordens toner
och linjer, färger stämts i ett ackord?

Vartill har människan fått händer, om de fjättrats
från början ren i band?
Vartill har hon fått tunga, om det enda ordet
hon skulle sagt ej någonsin fick ljud?
Vartill har hon fått strupe för att klaga, om det verop,
som engång brutit fram, var tomma väggars dån?
Vartill har hon fått vilja att fullkomna
en högre viljas bud i det som är,
om allt hon alstrar, allt hon bygger
blott är en väsenlös och själlös leksaks nyck?

Då liv, må du förgöra vad du skapat
och spränga fjädern, förrn dess verk gått ut.


K Söderholm:

Dödens närhet

Dödens närhet är icke endast
stora svarta blommor
speglande vatten
vita fjäll.

Det finns så mycken liten oro,
så mycket oförstått
sökande
i dödens närhet.

I skymningen växer det
stora mörka ormbunksblad.
Där går så många underliga gångar i gräset
— skymningens vind är kall.
I skuggan har fåglarna hesa, entoniga läten.

Dödens närhet är små gröntäckta hyddor
och klockorna från betande hjordar.
Den är trädgårdar med körsbärsblom
och gräslindor i sol.

Dödens närhet är heta, sorlande källor.
Den är den namnlösaste av alla sagoland.
Som tonen från fjällvidden
är den gåtfullt kallande.

Dödens närhet är vildrosdoft
och svävande ljusa sländor.


K Söderholm:

Natten

Nattens hundar har gröna flämtande ögon.

Nattens buskar har silkeslena röda små bär.
Nattens tistlar har skrikande taggar.
Lövmassorna har ingen hugnad i sin bottenlösa ensamhet
om natten.

Nattens hjortar lyssnar med spända sinnen.
Nattens gasell går vakt bland silvervita snår.
Nattens lodjur letar smygande spår i mossen.
Nattens skimrande insekter suger lystet försvarslöst blod.

Alla döda står upp om natten,
allt som skett går igen.
Ingen gärning har vilans frid om natten,
ingen tanke har ro.
Mänskoord blir ofantliga,
mänskokänslan blir en blödande sträng om natten.

Nattens vita blommor har sugande lömska safter.
Nattens ormbunke viskar med smeksamma blad.
Nattens skogsrå smyger på mjuka tassar.
Nattens talltrast kallar med bortbytt röst.

Blåa irrbloss brinner under nattens granar.
Strandbräddens dyning suckar med ovissa slag.
Vi vandrar ut på okända strövtåg om natten
— ingen har längre sig själv i sin hand.


K Söderholm:

Midsommar

Månen är stor och gul
köldmåne
midsommarmåne.

Silvervit nattviol
smygande linnea.
Kärren andas frost.

Luften är full av liv i natt
fast jorden är kall,
full av doftande ande och blod.

— Mänskosteg
mänskoröst
nattviolen lyser.

En människas rörelser
är mer talande
än markernas tunga

— en människas leende är mäktigare
än viddernas sol
— en människas stämma är större
än all skogarnas orgel.
En människas slutna läppar
bär på en blodtung hemlighet
utan gräns.

Frostfläkt i luften.
Markerna blommar,
köldmåne stor och gul.


K Söderholm:

Septembernatt

En natt med storm.

Jag vakar ensam
och jag skall dö i natt.
Jag är beredd. 

En fråga plågar mig,
den hetsar mig och jagar:
Var intet i mitt liv som skett av vikt?

Det driver tunga skyar över himlen,
en stjärna blinkar till. Som forsars dån
är skogens sus. Likt ångestfulla härar
det kommer närmare och sveper om min själ.

Säg, levde jag väl nånsin, när jag levde?

Har jag väl sökt att fylla mina plikter
— så armt, så fåfängt, som en mänska gör?
Hur främmande är nu de vanda tingen,
hur är mig allting dött och ändlöst tomt.

Vi människor, som känner mask och myra,
som är av samma rot som blad och gräs
— vi som är ett med luftens doft och fläktar,
med all den mull som dör och föds igen!

Är ensamt vi förbannade på jorden?

Så mörkt är dånet, kall och död är marken.
Jag är ej mer ett blad av markens ris,
jag är ej mer ett strå bland barr och kvistar,
jag är ej mer en ton i dagrars ljus
och aldrig mer ett ljud i körers körer —
jag är en stelnad droppe blott i frusen is.

Var det ett hån blott att vi engång levde?

Så mörk är natten — dånet stillas sakta,
men syner stiger upp och fyller allt...

Det var engång
— en vitkall vinter —
en afton och en dag
en blick som sade:
du är mig mer än allt på jorden är.

Blir allting ringa i en stund som denna,
blir jord och himmel främmande för oss?
Jag vet det ej
— jag vet ej om jag levde
ens då —

Den blicken slocknat.
En mänskas varma hand
är jord och gräs och mull.

Mitt arbete, mitt verk? En mänskas uppgift
— det kall på jorden som en mänska gavs —
finns det ett stoft som lättare förskingras,
som lämnar mindre spår än detta gör?

Nej livet — livet
det måste binda oss med andra länkar,
det måste prägla oss med andra tecken
och foga oss i andra samband in,
om det har varit till — det måste finnas
ett annat vittnesbörd som säger att vi var!

Jag minns, jag minns engång — en natt — en sommar
en isklar juninatt, när blomstrens prakt var större
på äng och stränder, än jag sett den mer —
men liksom frusen, sluten till mot kölden,
som främmande och bortvänd mitt i all sin prakt.
Jag ser dig för mig, som du var den gången,
du skogens hjort och ljusa vindgestalt.
Din harmoni som inga ord kan måla
den fyllde allt, var rörelse, vart steg —
det var ej ensamt ditt, det växte större —
blev mänskans, undrets, varats eget steg.

En enda natt, som fyllde all min väntan.

Det sveper som ett isigt drag ur natten,
vart ljud är dränkt i tystnans djupa grav.
Och allt är borta — stelt och kallt och öde —
och jag är död och stel och tyst —

Som bottenlösa brunnar nalkas mörkret
och famnar mig...
Men varför bränner ännu mina lemmar
och varför ropar frågan utan svar?
Nu vilar döda händer på mitt huvud.
Var detta svaret — väl
så möt. Jag kommer.

K Söderholm:

Amanda

 

I blomman, i solen
Amanda jag ser,
kring jorden, kring polen
hon strålar, hon ler.
I rosornas anda,
i vårvindens pust,
i druvornas must
jag känner Amanda.

När gullharpan klingar,
när västan sig rör
med susande vingar,
Amanda jag hör.
Allt, ängel, bestrålar
din himlagestalt,
lik skaparns i allt
din gudom sig målar.

Se! Själarne ila
vid dödsängelns bud,
till gyllene vila
i famnen av Gud.
Se! Floderna hasta
med skummande fart,
i havet de snart
sig dånande kasta.

Men aldrig min trånad
till målet skall nå,
blek, suckande, hånad
jag enslig skall gå,
skall evigt, gudinna,
lik stjärnan dig se
högt över mig le
och aldrig dig hinna.

E J Stagnelius:

Resa, Amanda, jag skall

Resa, Amanda, jag skall till aldrig skådade länder,
dödens omätliga hem: icke du följer mig dit.
Ej vid dess kopparport jag din hand skall trycka till avsked,
över dess mörka älv lyser ditt öga ej mig.
O, huru lätt att dö för ett hjärta, som älskar och älskas!
Aldrig för svepning och grav bävade kärleken än.
Dristigt han går att lösning på livets gåta begära,
river med segrande hand svarta ridåen i tu.
Himmelska land han skådar bakom: arkadiska bygder,
sökte förgäves här, flyttas av aningen dit.
Graven ett tempel är, när kärlekens rosor den smycka,
andars melodiska sång fyller dess heliga kor.
Sörjande genier luta sig ned över gravmonumentet,
helgon, med böjda knän, bedja för själarnes ro;
tills, i bländande glans, den stora, den eviga dagen
strålar i gravarnas natt neder och änglarnas röst
väcker de sovandes par, ljuvtklingande: "Vaknen, I vänner!
Vaknen, I älskande två! Eden begynner sin maj.
Daggiga rosor i parkerna stå: att brytas av eder
vänta de: livsens träd blommar av njutning och hopp."
Ljuv är de älskandes dröm: jag drömmer ej längre, Amanda!
Hoppet för evigt och tron flydde med kärleken bort.

E J Stagnelius:

Idealism och realism

Nu är jag led vid tidens schism
emellan jord och stjärnor.
Vår idealism och realism,
de klyva våra hjärnor.

Det ljugs, när porträtterat grus
får namn av konst och fägring.
En syn, som svävar klar och ljus
i skyn, är sann som hägring.

Men strunt är strunt, och snus är snus,
om ock i gyllne dosor.
Och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.

Hösten är kommen

Hösten är kommen, hör stormarna gny!
Svanen tar avsked och svalorna fly.
Blomman har bäddat i mossan sin grav;
vågorna brusa på villande hav.
Näcken mot klippan guldharpan slår,
skogsbruden fäller sitt grönskande hår.

Solen är slocknad, så mörkt blir på hed,
regnbäckar gråta längs fjällarna ned.
Källan på knä står invid deras fot
och i sin urna tar tårarna mot.
Sommarn här nere har slutat sitt lopp;
där uti stjärnorna tindrar han opp.

C F Dahlgren:

Novembersol

Nu skänkes livets loppsup i.
Vass går en blåst kring galgen.
I lä bak murrig mästerman
vi krypa hop och lapa
snålt dröjande vår avskedsdrick.

Nu räcks åt oss som skola dö
den sista njugga bägarn.
Men vad är alla stinna stop
mot elden i den droppe
som blänker till förrn blicken släcks.

R R Eklund:

Lützen

De drabbat samman med dunder och knall
i höstdagens ljusningstimma.
Det smattrar från gravar och dikesvall,
det blixtrar i gulgrå dimma.

Kanonen plöjer bland rök och damm
i åkern för blodigt säde,
och fäktande fylkingar flyttas fram
som brickorna på ett bräde.

Att segra, segra i dagens kamp
är ringaste ryttares tanke
ännu, då han fallande griper i kramp
sitt tag om springarens manke;

och pikenerarn riktar sitt järn
ur markens blodpöl att stinga
den överridande kyrassiern,
som brusar på löddrig bringa.

Soldaten blint in i faran går,
att döda och dö är hans gärning,
men fältherrn han ser huru spelet står
och kastar sin tunga tärning.

Där är han, där syns han i sträckt galopp,
se, plymen på hatten nickar!
I kyller hans jättegestalt söks opp
av vänners och fienders blickar.

Sin sviktande flygel han själv för an
och leder i handgemänget.
Han vågar sitt liv som en simpel man,
och skidan är tom i gehänget.

Nyss var det hövdingen blott -- i hand
den korta staven med tuben.
Med klinga dragen, med blick i brand
nu Mikaël är det, keruben.

Nyss krigarekungen med rynkat bryn
behärskande drabbningens vimmel;
nu ärkeängeln, som slår ur skyn
och vänder om till sin himmel.

»Framåt över graven i segerfärd,
för oss filistéerna flykte!
Framåt med Herrans och Gideons svärd,
i dag våra mödor vi lykte!»

Han bärs som på stormens vingar framåt
i dimman, där salvorna braka.
Likt hagel det smattrar mot harneskplåt,
och hästarne stryka tillbaka.

»Framåt, mitt småländska rytteri!
Framåt, mina tyska bröder!»
Förgäves, förgäves -- de efter bli.
Då ropas det: »konungen blöder!»

I famnen på Pappenheims mörka tropp
hann ingen den vacklande följa.
Det gula kyllret slöks ensamt opp
av järnmännens rasslande bölja.

Ett anskri, som går genom märg och ben:
»O Gustaf, vår konung, vår fader!»
Med båda linjerna smultna till en
gå rytande fram hans brigader.

Nu flyktar kroat och nu viker vallon
och stupade manshögt begrava
friedländarens kallnade, stumma kanon --
sin seger martyren skall hava.

Det feltes ett ord i hans hjältedikt,
det ordet, som kröner bedriften;
de sörjande veta att fylla sin plikt,
i blod ge de slutunderskriften.

De segrat. På fältet i skön parad
de hedra sin älskade herre,
men fallna beteckna slagordningens rad,
de levande äro de färre.

* * *

Vid Lützen, på bakgrund av aftonskyn,
med dimmiga droppar på kinden
jag såg det -- en blodig, dallrande syn,
som flyttades undan av vinden.

C Snoilsky:

Morgonsolen redan strålar

Morgonsolen redan strålar

högt på blåa himmelen,
lilla fågeln glättigt sjunger
från sin gren igen.

Såsom han vi glada stämma
upp vår sång mot himlens höjd.
Sedan skynda vi att börja
arbetet med fröjd.

Dagens stund är snart förliden,
blott för den som flitig är
bliver efter slutad möda
vilan ljuv och kär.

Vinterorgel

Ditt tempel är mörkt och lågt är dess valv,

Allhelgonadag!

Där slocknar sommarens hymn som ett skalv

av klämtande slag.

Sin mantel river den svarta sky,

och lundarnas bleknade trasor fly,

och natten mässar om allt som är dött,

allt hö, allt kött.

Det dagas ånyo, det klarnar så vitt,

det blånar så vasst.

Det växer en värld ur förgängelsens mitt,

en vit och fast.

I frostiga kvällar skönjs en arkad

med pipor av silver i glittrande rad,

nu reser vintern sitt orgelhus

ur mörker och grus.

Nu höves ej lövens lösa lek,

ej susande äng.

För svag är den saviga bågen, för vek

är blomstersträng.

Men furan på höjd och granen i dal

de ljuda alltjämt som en sträv principal.

Cecilia stämmer sitt instrument

till Guds advent.

Nu ligger det stora tempeltun

som en liljevret.

Drag an registren, drag dov bordun,

drag gäll trumpet.

Stäm upp för din konung, du stämmornas mö!

Han kommer på gången, den flingor beströ,

och stilla ekar ett svävande svall

från himmelens hall.

Tungt trampar Eol, alltid beredd,

sin flåsande bälg

och håller väderkistan försedd

från helg till helg.

Där väntar nordan på nyårsny

att stöta i smattrande horn av bly

och östan att följa med herdesång

de vises gång.

Du höga orgverk, jag är en man

i din menighet

och samlar din mångfald, så gott jag kan,

till enighet.

Nu lär min ande din egen ton,

den fulla klangen, den djupa ton,

att jag må gå som på sabbatsfärd

i min vintervärld.

Från tidig skymning, då lamporna tänts

i östligt kor

och vintergatans valvsegel spänts

av flammande flor,

det susar ibland intill gryningens väkt,

som stjärnornas lugna andedräkt,

en enda ton, en glasigt klar

och underbar.

En fimbulnatt som i hedenhös

med bävan jag hör,

när svällaren öppnas och blästern går lös

ur flöjtverk och rör.

Det skallar basun som i håligt trä

av knäckta ekar som sjunka på knä,

och stämmor dansa i vild mixtur

som rykande ur.

Jag vill gå ut en violbrun kväll

bland isig björk

och höra den strykande violoncell

som sväller mörk;

och jag vill höra i fastlagskoral

det växande visslet av salcional,

den första vårliga eolin

i morgonens vin -

till dess Maria går skär av sol

på skarens glans

och fäster kring skogens mörka kjol

en hasselfrans

och säger: "Syster, det töar från kvist.

Nu vila, du vita organist!

Av musikanter ett brokigt band

styr upp mot vårt land."

E A Karlfeldt: 

Hammaren

Kung Gösta står vid sitt ekebord,
han talar manande, fromma ord
om Luther och nya läran.
En bisp hör på med förfäran.
När kungen slutat, klerken tar vid:
”För Luther oss Gud bevare!”
Så prisar han högt den Ofelbare
och curians makt. Det börjar klia
i kungens fingrar, han föga blid
från bordet griper sin fruktade hammare.

Då småler prelaten, bugar mjukt,
begynner på nytt –
om jungfru Maria och helgonskaran,
vigda reliker, om skalle och kota
som mäkta bota
allt ont och sjukt,
ja, aldrig den läkedomen sviker!
Slikt gyckel ej kungen smakar,
hans panna mörknar,
hans min blir bister,
hans tålamod brister,
han lyfta hammaren skakar.
Nu blir för bispen det allvarsammare.

Han korsar sig, mumlar latin
och viker ett steg åt sidan.
Han står där i rådvill bidan.
Men kungen sänker sin högra hand –
då löser bispen sin tungas band
och börjar igen sitt fanatiska tal.
Han skildrar skärseldens kval
och säger: ”Avlaten kan förlossa
från straff för synder!” Som Tor mot jätten
nu kungen slungar sin Mjölner, att krossa
den djärve. Men denna har gjort reträtten
i tid genom dörren. Den svarta kappan
ses fladdra brått utför trappan.
Allena står gnistrande vredeflammare.

Men snart hans svallande Vasablod
sig lugnar, ebb följer flod.
Han stryker sitt långa, ljusa skägg,
han tager hammaren, flugen i vägg,
från golvet, den lägger på bordet.
Han vet – efter detta
törs ingen bisp sig till motvärn sätta.
Han slår sig ned, och nådigt blir ordet
som kommer på pränt
på vitt pergament
i stilla och solljus arbetskammare.

F Nycander:

Sång av Stockholms prästerskap

På reformationsfesten
den 31 oktober 1817

Av Gud är sanningen. Förgäves mänskor mota,
förgäves tända bål och höjda bilor hota
en man, en andans man, som, trygg i Kristi spår
och stark i Herrens kraft, till strids mot mörkret går.

Av Gud är kärleken. Till hugnad, ej till häpnad,
går himla-ordets tolk med Andens svärd beväpnad;
allvarlig i sitt nit, men i sitt allvar mild,
och så från brödrahat som mänskofruktan skild.

I Gud är salighet. Vad kan oss världen göra,
vad kan oss världen ge, när honom vi tillhöra?
Han lönen har beredd åt trogna sändebud,
som säga: icke oss, men dig ske pris, o Gud!

J O Wallin:

Höstsång

Nu kom den första frosten.

Den stålgrå vikens låga strand

blev som en fallen lies rand

som färgats röd av rosten.

Nu stå de sövda träden

i höstens kalla, gula sken

med färg av lik och mull och ben

och lump och multna bräden.

Men jag, som lever, fyller

mitt bläckhorn raskt med alzarin

och fäller ned min rullgardin

och diktar blå idyller.

Är väl gardinen nere,

vem sörjer för en gulnad skog!
Av höstpoeter ha vi nog.

Gud frälse oss från flere.

Och likväl! Varför sänka

min rullgardin? Hur färgrikt grant

tänds solens sken på uddens brant,

där brustna svallar stänka.

Bland nät som torra hänga

står fiskarbåten stjälpt på hälln,

och tröskverk surra intill kvälln

vid bondens ladulänga.

Nu flyger hela stassen

av dikter om gråvädersslask

som andar ur Pandoras ask

från nordiska Parnassen.

Hur stora starka karlar,

som dricka öl och äta stek,

fått lust för sådan strängalek

man aldrig dock förklarar.

De säga att de lida.

Vad pressar deras bröst så hårt?

Att skriva vers, är det så svårt

att hjärtat börjar svida?

När skalden på en timma

kan gråta full en fingerborg,

då tror man sist att skaldens sorg

är att han ej kan rimma.

Låt gå att livet gömmer

ett uns av skratt, ett pund av gråt;

den starke ler med stolthet åt

det bittra gift han tömmer.

De gamles undanstuckna

och glömda lyra stränga vi

och spela deras melodi,

den stundom glädjedruckna.

Med feberfärg på kinden,

som varma efter vin och glam,

de röda löven dansa fram

i grå septembervinden.

De dansa inför döden

som männen vid Termopylae;

må dansande vi gå som de

mot morgondagens öden.

Stån upp till dans som galna!
Hell, Dionysus, yrans gud,

som aldrig flydde dansens ljud

att grubbla och att svalna!

När rönnens klasar mogna

och vinteräpplet glöder svällt,

då kalla stormens pipor gällt

till högtid än hans trogna.

Vi göra kol på sorgen.
Vi stoppa alla korrektur

i papperskorgens trånga bur

och bränna papperskorgen.

Vi stryka sot och aska

i skägg och hår och på vårt skinn.

I första hus vi storma in

och ropa på en flaska.

Vi skaffa violiner,

triangel, horn och oboe.

Buteljerna slås upp, och se,

de spruta som delfiner!

Vi bullra och vi svinga,

så väggens rappning brister loss,

så taket snögar gips på oss

och glas och skålar klinga.

Vi stjälpa bord och stolar.
Vi plundra husets skafferi.
Servetterna dem fästa vi

som mantlar och som kjolar.

Terriner och karotter,

ansjovislådor, sylt och salt

vi slunga genom fönstret allt

och fånga husets dotter.

Från sina hakar kasta

vi porten av som druckna män;

i lövsaln duka vi på den.

Med frukt vi faten lasta,

med tjäder, svamp och kräftor.

Och när vi druckit sist på dem,

få de som stupa bäras hem

med bindlar och med häftor.

Om stormen plötsligt vänder

vårt bord och allt som bordet bär,

låt oss, som hålla stormen kär,

stå upp och klappa händer.

Som formade i drivet

och blårött guld stå land och stad;

jag vill bland höstens döda blad

bedårad prisa livet.

V v Heidenstam:

Margareta Fredkulla

Vi kvittra furuskogens tysta fåglar?

Och ekorrn, varför hasar han sig ned
längs trädets stam och river styggt i barken
och stannar äntligen på lägsta grenen
med upprätt svans och ögonen som eldkol?

Och tjädern, varför dundrar han nu fram
liksom en vingad åska mellan träden?
Vad se de? Kvinnorna, som samla ved,
till dalen komma skrikande och säga,
att något ljust och fagert red längs vägen,
att vackra mänskor färdas genom skogen.
Ve, deras skumma ögon! Träskens dimma
kringdansade bland röda furustammar.

Här kommer nu en liten kolarpojke,
nedrusande till dalen nedom skogen.
Hans ögon skina i hans svarta anlet,
och andfått stötes talet ur hans strupe.
Han ropar:”Varen glada, varen glada!
Prinsessan kommer. Under furuträden
jag sett den fagra sakteligen rida,
och skogens tysta fåglar hava kvittrat
vid hennes åsyn. Ekorrn har sig kastat
från furutoppen ned att skåda henne,
och tjädern dundrat fram emellan träden.
I skolen vara glada, vara glada!”

Håll, pojke, tig då! Ej ett ord om detta!
Bortbyting, varför kommer du med sagor?
Björnunge, tig, ifall du älskar livet!
Prinsessan! Tror du, att du såg prinsessan?
Det var ett rå. Prinsessan kommer icke.
Gud ömke sig, prinsessan kommer icke.
Tyst, pojke! Gäcka ej de arma bönder,
som bo längs gränsen dessa onda tider,
då Nordens kungar ej bevara freden!
Vi äro såsom får, från hjorden skilda,
av björnar jagade, i bråddjup fallna.
Vi skåda varje dag och varje timma
med avsky döden in i likblekt anlet.

Vi veta vad du menar med din saga.
I fjol, då svea-konungen herr Inge
höll möte med den norske konung Magnus
i Kungahälla vid den stora älven
för att få slut på grymt och blodigt krig,
bestämde de för att befästa freden,
att konung Inges dotter skulle komma
till Norge nästa vår och bli dess drottning.

Vad säger han? Såg han prinsessan komma?
Vi kunna icke tro det, icke tro det.
Tyst, tala ej om pärlbesatta kronan,
förtälj oss ej om gångarns purpurtäcke!
Vi hava glömt att hoppas, glömt att tro.

Då vintern kom, den långa, svarta vintern,
och vi i låga, skumma stugor sutto
och sågo röken bolma upp från härden,
framsvävade däri alltjämt gestalter,
spjutväpnade, ompansrade med ondska,
som hotade med död och sår oss arma.

Och dessa voro förebud för andra,
som skymtade i våra skumma drömmar.
De sågos varligt smyga genom skogen,
vår gård de hunno under nattens mörker.
Bäst som vi sovo, svängde eldröd hane
till takets krön. Och in i rökfylld stuga,
där mänskor kvävdes, trängde segerskrien
från druckna mördare, från kungens hirdmän.

Vad? Var hon fager, där hon red bland träden?
Ack, tig då, tig då, tala ej om detta!
Låt det ej viskas fram, låt det ej höras
av vinden ens, ej ens av vägens stenar!
Vi bliva galna, bliva rovdjursgalna,
ifall du åter narrar oss att hoppas.

Se, somliga, som endast väntat kriget,
ha slagit upp sin fyllda skattekista
och manat vägens vandrare att taga!
Och andra, som ägt gillesmat och mjöd,
i gästabud förtärt sitt arvegods
och vänta döden, vältrande i synder.
De fega skövla själva sina gårdar,
nedslakta all sin boskap, bränna höet.
En ovän skall ej hava gagn därav.

Men andra sitta inom låsta dörrar,
försmäktande som fångar, som förryckta.
Vi hava ock hört budskap. Ej om jungfrur,
som fredligt tåga fram i mörka skogen
och locka markens fromma djur att glädjas,
nej, onda budskap komma ifrån gränsen.
De komma uti skaror såsom vargar,
ej gods de röva, men de röva modet.

Gud ömke sig om alla arma bönder!
En man låg gömd och frös ihjäl i klyftan,
då på sin gård han oskadd kunnat dröja.
En drar nu kring och mördar barn och kvinnor,
han var i fjol så blödig, att han grät,
då kungens hirdmän dödade hans söner.
 En miste vettet, där han gick i skogen
och såg en rök och trodde hemmet brinna,
då några barn blott hade tänt ett risbål.

Gud ömke sig om alla arma bönder!
Vad? Är här ännu en, som vill oss dåra?
En fredlös man, som tänker, att hans straff
skall bliva upphävt, då han bådar henne,
som hela folkets hjärta suckar efter.
Fred vare med dig, men vi tro dig icke.

Säg ej, att det är vår, att konung Inge
har lovat oss fredsjungfrun nu till våren!
Vän, höst och vår är lika för oss arma,
som sitta stängda inom mörka väggar.
För vår skull må på åkern drivan dröja,
ty våra plogar skola ej den fåra.
Och regnet må bli hängande i molnen
och intet frö i jorden gro och spira.
Vi skola intet så och intet skörda,
vi sitta stilla, bidande fördärvet.

Vi komma dessa vilda män från skogen,
årbrutna vikingar, förlupna trälar,
nedrusande med glädjeskrik mot dalen?
Om allt är sant, vi kommer hon då icke?
Nog talat, bröder! Visa oss prinsessan!
Låt henne plötsligt stå i skogens bryn!
Då hon på silverskodda fålen blänker,
då hennes krona strålar över dalen,
då skola gränsens bönder börja hoppas.

Guds moder, hjälp oss! Kommen hit och skåden!
Vad är det? Skydden, skydden edra ögon!
Sen upp mot skogen! Gören korsets tecken
för ögonen, och skåden upp mot skogen!
Där kommer någon på den mörka vägen,
som ur den svarta furuskogen framgår
som ur ett källarvalv. En jungfru kommer
med fagert följe. Se vi henne alla?
Är detta ej ett rå, ej trollens narrspel?

På knä och bedjen, sjungen fromma sånger,
och ringen, ringen uti alla klockor!
Ack, låt oss dö just nu, förrän vi veta,
att detta endast är en fager drömsyn,
som våra feberheta ögon skapat!
O, kära, väna, morgonljus och blomma!
Hon kommer närmare, hon syns allt bättre.
Det var ej någon dimstod mellan träden,
det är en kungadotter. Tacken, loven!

Nej, kära, att du äntligen är kommen,
att det är du, som rider ned i dalen!
Du lyser fin och fager under kronan.
Ack, kära, väna, låt oss riktigt se dig!
Vik undan guldinvävda silkedoket,
som fladdrar om dig ned till kjortelfållen!

Nu, bönder, hasten! Sätten plog i åkern!
Här rider freden. Kasten säd i jorden,
och sänden hungrig boskap ut på betet!
Här rider glädjen. Gräven gömda skatter
ur jorden fram, och öppnen stängda portar!
De unga skola åter bära smycken,
husmödrar breda vävar ut på bleket,
i kistan tunga vapenskruden kastas.

Gud skydde dig, Fredkulla, där du rider!

Han är väl sedig, denna svarta gångarn,

som går högtidligt fram i purpurtäcke,

med stora plymer vaggande vid örat, 

med manen delad uti många flätor,

omvirade med tofsbeprydda guldband. 

Gud signe dig, som kommer här så präktig,

så att ditt stånd vi genast skulle känna 

och undfå tröst i våra arma hjärtan! 

Gud signe ännu mer ditt milda anlet! 

Nog skall den unge norske kungen glädjas,

då han får sluta dig i sina armar. 

Ack, kunde fattigt folk dig ändå löna 

så, som du det förtjänar, unga jungfru!

Den gamle kolaren i mörka skogen, 

som eljest stänger till med bult och slå 

för varje vandrare, som söker skydd, 

vill locka in dig i sin mörka stuga 

och fägna dig med frusna bär från myren.

Och, unga jungfru, träd, som stodo bara,

till dess du kom, beklädas nu med löv, 

och marken skyndar sig att duka upp 

med alla vårens blommor, där du rider.

Och barnen möta dig med späda kransar,

och alla ropa mot dig överljutt: 

”Fredkulla hell! Hell fredens milda jungfru!” 

Men detta är så litet. Give himlen, 

att fattigt folk dig bättre kunde löna! 

Nej, lilla kungadotter, gråt ej, gråt ej! 

Vi äro glada. Glömt är allt elände. 

Bry dig ej om oss! Se ej våra trasor! 

Bliv icke rörd, för att vi svärma kring dig!

Tänk ej på vår förtvivlan! Se oss icke! 

Vi måste se oss mätta på ditt anlet. 

Vi måste smeka dina vita händer 

och känna, att vi hava freden bland oss.

Men du, tänk ej på oss! Betänk din lycka!

Dröm om kung Magnus! Le mot prisad hjälte! 

Lyss till hans vackra visor! Smek i tanken

hans långa, mjuka, silkebleka hår! 

Se, jungfru, snabbt gick färden genom dalen. 

Här ligger älven, och på andra stranden 

är Norge. Där är skeppsrikt Kungahälla,

där väntar nu din brudgum på din ankomst. 

Och jublet växer. Skaran kring dig växer,

alltsom du rider fram mot färjestaden. 

Se eldarna! Se där på alla kullar, 

där brinna glädjeeldar till din ära! 

Och vägarna till färjestaden, jungfru, 

de myllra så av folk, att man vill tro 

att vägen själv fått liv och kryper framåt.

Och hör, de hava redan lärt att ropa:

”Fredkulla hell!” Hör, orden bäras tydligt

emot oss över älvens blanka vatten! 

O jungfru, jungfru, tänk på vad du lovar!

Du blev för hänförd. All vår myckna glädje

har gjort dig alltför hänförd. Ack, det syntes 

så lätt för dig. Det har väl tyckts dig ljuvligt 

att bära fredens fröjd till våra hyddor. 

Och när de ropte där på andra sidan, 

så blev du alltför hänförd. Men vi sågo 

dig som en ängel, rörd av helig iver, 

då du höll inne purpurtäckta gångarn 

och höjde dig i sadeln, sträckte armen 

mot himmelen och talte. Unga jungfru, 

vi skola alltid, alltid minnas orden: 

”Så länge som jag äger blod i hjärtat, 

så länge som jag äger ord på tungan, 

så länge skall jag verka fredens verk”, 

och här du snyftade och sade sedan 

knappt hörbart, liksom anande en fara:

”om än det skall mig kosta liv och lycka”.

Nej, jungfru, tänk nu ej så sorgsna tankar!

Låt dina tårar torka, tänk på annat! 

Här sitter invid gröna vägakanten 

en liten ensam, fattig herdegosse. 

Han är fullt ut så glad som någon annan,

och han vill ge dig vad han äger bäst. 

Hör vad han sjunger för dig klart och fagert! 

Det är en liten ömklig kärleksvisa 

allt om en konung högt i Nordanlanden,

som trånar efter Österns kejsardotter. 

”En är hon, som mig binder 

att vaka långa nätter. 

En är, som mig förmenar 

att njuta lek och fröjder. 

Den fagra mön i Östern, 

som själv sitt rike värjer, 

svarthårig, svartögd stridsmås, 

Matilda, kejsarns dotter. 

Vad är i hemmet bättre 

än stolt och fager hustru? 

Nu följer mig min längtan 

på fältet och i stugan, 

från tinget rider sorgen 

tung jämte mig på hästen, 

den sorgen, att jag aldrig 

skall kejsarns dotter äga.” 

Envar, som färdas till ett okänt land, 

är glad, då han på vägen möter någon, 

som känner det och kan berätta om det.

Och därför må det glädja dig att lyssna 

till varje än så ringa sång och sägen 

från det där obekanta landet kärlek. 

Men fråga icke vem det kunnat vara, 

som diktat visan! Och ifall du frågat, 

så vänta ej på svaret! Hör ej gossen! 

O, för din lyckas skull, stäng till ditt öra,

då gossen svarar, stolt att kunna svara!

”Fredkulla, konung Magnus diktat visan 

i tanke på Matilda, kejsarns dotter.” 

Ack, kära, väna, morgonljus och blomma! 

Vad sorg, som nu kom störtande emot dig! 

Du frågar: ”Vad skall jag hos denne konung, 

som trånar efter Österns kejsardotter? 

Om mig har han ej diktat några visor, 

som gå från mun till mun alltöver landet,

för mig har han i hjärtat ingen kärlek.”

Vart far du, jungfru, rider du i sömnen? 

Vi rycker du så raskt i sammetstygeln?

Vart vill du? Varför kallar du ditt följe?

Ack, jungfru, är det du, som ropar sådant?

Som beder: ”Följen med mig hem tillbaka,

o, haven miskund med mitt arma hjärta

liksom med kungens! Hörden I ej visan?

Det är ej efter mig den mannen längtar,

hans trånad heter Österns kejsardotter.” 

Men hoparna som tätnat mer och mer,

alltsom du nalkats älven, ropa högljutt:

”Fredkulla hell!” 

Och de på andra stranden, vilka strömma

från torg och gata ned till färjestaden,

upprepa som ett tusenstämmigt eko:

”Fredkulla hell!” 

Den milda rösten, jungfru, höj den icke!

Säg icke sådant: ”Kära, goda herrar, 

och ädla fruar, fören mig tillbaka! 

O, hörden I? Vi göra synd mot kungen, 

jag vill ej tvinga mig till drottningnamnet,

blott hem, I goda herrar, vill jag komma.” 

”Fredkulla!” ropar folket runtomkring dig, 

”Fredkulla!” ropa hoparna, som redan 

att möta dig ha vältrat ut ur staden. 

Du sätter händerna för dina öron 

och driver fram den stora, svarta hästen

med höga tillrop. ”Ack, att folket tege!

Fredkulla! Å, det blir väl fred ändå, 

fast jag ej kommer. Ack, att folket tege!

Vad svor jag nyss? Men detta rör ej freden.

Kung Magnus börjar icke något krig,

därför att jag ej kommer. Han blir glad.” 

”Fredkulla!” ropa hoparna i fjärran, 

men folket närmast vägen börjar mumla:

”Vart rider hon? Vart flyktar fredens jungfru?” 

”O, kungadotter, hör!” en moder ropar. 

”Mitt huvud darrar under årens tyngd,

skall kriget nu beröva mig min son?” 

O, kungadotter, hör! Längs hela dalen 

slås dörrar till! Hör, vapenkistan öppnas!

Hör, bonden rycker plogen upp ur jorden!

Vad menar du, som sätter dina händer 

för öronen? Du måste höra, höra.

Fredkulla, skönliga du bär ditt namn. 

Vi våga icke kasta säd i jorden. 

Vår dotter skall i år ej fira bröllop. 

Då gårdar brunnit, skola gamla kvinnor 

en nidstång resa å den svarta grunden. 

Fredkulla, ditt är namnet den skall bära. 

Fredkulla, då vi falla, tänk på oss! 

Då boskap rövas från oss, tänk på oss! 

Då våra fränder hämnas, tänk på oss! 

Då vilda dåd vi öva, tänk på oss, 

liksom på dig vi alltid tänka skola! 

Rid hemåt, jungfru, över våra kroppar! 

Vi kasta oss på vägen framför hästen. 

Vad svor du, jungfru? Hör, vad ropar folket 

i fjärran på den andra sidan älven? 

Vi kyssa dina händer, unga jungfru. 

O, stanna, stanna, rid ej hem ifrån oss!

Förtvivlan av ett fattigt, krigstrött släkte 

är det, som väser, tigger, ber omkring dig.

Vi vilja ej dig tvinga, ingen rör 

vid hästens tyglar för att vända honom. 

Det är blott några vilda män från skogen, 

förlupna trälar, dem du bådat miskund, 

som mot dig hotfullt draga sina knivar, 

men i detsamma kyssa kjortelfållen. 

Vad gör du? Varför höjer du ditt ridspö? 

Det viner utan miskund ned i flocken. 

Och vadan detta ropet: ”Undan, undan!”

Ja, ske då, som du vill, din väg är fri. 

Vi bäva för dig. På din panna vilar 

en outsäglig sorg, en hopplös smärta. 

Du pinas intill vanvett. Rid du hemåt! 

Hur smeksamt glida icke dina blickar 

mot skogbevuxna kullarna i fjärran! 

Där bakom ligger hemmet, unga jungfru,

dit som ett sårat djur du ville fly. 

Rid ditåt, jungfru! Gör vår ängslan kort!

Sitt ej och stirra så med heta blickar, 

så heta, att var tår med ens förtorkas! 

Men se, nu vänder du helt stilla hästen. 

Ah, kära, unga jungfru, ensam, onödd, 

du ville rädda åt dig offrets ära 

av kärlek till den stora, sköna freden. 

Du vänder hästen. Hell dig, fredens jungfru! 

Ej raskt, ej muntert, endast fot för fot 

går det framåt. Håll er nu undan, folk,

träng ej er glädje in på hennes sorg! 

Låt henne rida före hela flocken! 

Och ingen våge prisa hennes gärning! 

Nu färdas färjan sakta över vattnet. 

Och fredens jungfru står där, föres stilla,

av ingen tvingad, framåt mot sin uppgift.

Så se då, jungfru, detta stora vatten, 

som obevekligt drives ned till havet! 

De lena böljorna få icke tveka 

att kasta sig uti den starkes famn, 

om än han synes bitter och förfärlig. 

Om älven även finner på sin väg 

en liten fager, sävomkransad bukt, 

så får den ändå icke dröja där. 

Och om den skulle vilja vända åter 

till fredlig källa, gömd i tysta skogen, 

så kan den icke heller göra detta. 

Den måste framåt, obevekligt framåt. 

Fredkulla, detta är bestämmelsen, 

som är dig förelagd. Du måste vara 

den lena böljan, som i världens ofrid

ingjutas skall för att dess sälta mildra. 

O, älska detta, jungfru, sörj ej mera! 

Ljuvt är att vara en av ödets store. 

Och, jungfru, se än mer! Från Kungahälla

framrida några stolta riddersmän. 

Lyft ögonen från marken! Se kung Magnus!

Det gyllne lejonet på hjälmen vilar, 

det lyser från hans röda silkekläder, 

det fladdrar på baneret ovan honom. 

Se konungen! Han själv är Nordens lejon.

Se hur det långa, silkebleka håret 

kring skuldran fladdrar, se hans stolta hållning, 

se krigarblicken i hans djärva ögon! 

De komma, dammet välver upp framför dem. 

De komma, deras svarta skuggor rida 

i aftondagern långt utöver fältet. 

De komma, marken skälver under ritten. 

Lyft ögat, jungfru! Möt din unga brudgum! 

Tänk icke mera, att du hellre ville 

dig kasta under dessa snabba hovar, 

som dåna mot dig, och på gråa vägen 

förtrampas under dem och möta döden!

S Lagerlöf:

Mitt år 2: Hösten

Mustens och maktens och mognadens höst - dig når jag väl aldrig,
sakta mig viskar en röst. Ödesbestämt är vårt liv.
Gyllne och blå september, då jorden i klarhet och styrka
föder sin ljuvaste frukt - o, att jag väl vore där!
Men jag är rädd att redan med förbundna ögon jag irrat
min september förbi - står i oktober nu,
står i den alltför tidiga skymningens töckniga månad,
stridens och stormarnas höst, smutsens och slagregnens höst.
Molnens fuktiga flockar jaga som nattsvarta fåglar,
nattliga fåglar ha ock tagit sitt hemvist hos mig,
byggt sina bon i min själ och hacka muntert mitt hjärta,
gnaga mitt livsträds rot, flaxa så svart för min syn.
Vad skall man göra åt det? Det finns intet i världen som hjälper,
om ej vintern och snön. - Ödesbestämt är vårt liv.
 
H Söderberg:

Granen vid din moders hydda

"Var än du fjärran är, så lyss till suset

av granen, skuggande din moders hydda!"
Du helga träd, du alltid sommarprydda,
som stiger himmelssträvande ur gruset,

jag hörde dina ord. Av hjärtat tydda,
de ryckt mig ur det vilda levnadsruset
tillbaka hit till tysta fadershuet -
mer tyst än förr: dess åbor äro flydda.

Här vill jag nu vid enslig härd mig sätta
och lyssna, när utur min barndomssaga
du viskar ljuva bilder i mitt minne.

Men är det vinden, som förskyller detta?
Jag hör den gamla granen endast klaga
och hör dess klagans eko i mitt sinne.


V Rydberg:

Härliga land!

Härliga land!
Frihetens stamort på jorden!
Hell dig, du drottning i Norden!
Fädernesland!
Fädernesland!
Fädernesland!

Hjärtat i brand
flammar för fädernedygder.
Hell dina fridsälla bygder!
Fädernesland!
Fädernesland!
Fädernesland!

Fast är ditt band,
knutet bland urgamla fjällar.
Hell dina dalar och hällar!
Fädernesland!
Fädernesland!
Fädernesland!

Skön är din strand.
Hell dina nät, dina plogar!
Hell dina fält, dina skogar!
Fädernesland!
Fädernesland!
Fädernesland!