Svanesång

Säg, varför giva vi de kval
åt världen vi bort dölja?
Vår jord är ju en jämmerdal,
den sorger överhölja.

Det därför är, att skaldens skrik,
dem hjärtats sår frambringa,
skall som en vemodsljuv musik
till eftervärlden klinga;

och därför svanen sjunga skall
med döden under vingen;
hans välljud tjusar världen all,
hans smärta kväljer ingen.


E Josephson:

Min fordran är ej ringa

Naturkär lekman

Min fordran är ej ringa på dig, o Himmelrik,

där milda harpor klinga bak valv och molnblå flik,

där starka tankar fara med vita syften på

och veka drömmar klara i ro och bedjan gå.

Hur arm var ökengrönskan på jordens torra fält,

hur fåfäng röda önskan i öknens kärlekstält!

Hur svag fick lärksång klinga vid sus från träd och vik...

Min fordran är ej ringa på dig, o Himmelrik -

ty om du äger bara en doft från armods jord,

ett eko av den snara och gråa sångarns ord,

må harpa mindre klinga för mig i mild musik...

Min fordran är ej ringa på dig, o Himmelrik!

B Sjöberg:

Stilla, o stilla!

Stilla, o stilla!
Somna från storm och snö!
Ensliga lilla,
nu är det tid att dö!
Kallt är kring dal och sjö;
stilla, o stilla!

Stunderna ila,
snart du den sista ser;
vila, o vila!
Vissna, som andra fler! -
Hjärta! vad vill du mer?
Vila, o vila!

Skuggan låt gömma
allt, vad du njöt och led;
glömma, o glömma -
sådan är solens sed!
Lär dig, i nattens fred,
glömma, o glömma!

Domna blott, domna!
Snön är din bästa vän;
gott är att somna:
vår kommer ej igen.
Hjärta! vi slår du än?
Domna blott, domna!

Tystna då, tystna,
töm i en suck din själ!
Upphör att lyssna;
livet dig bjöd farväl:
"arma, god natt, sov väl!"
Tystna då, tystna!


P D A Atterbom:

Ro

Den svåra dagen redan
nu lutar mot sitt fall;
en dunkel sky - där nedan
är himlen klar och kall.

Min själ, var tröst, var stilla,
mitt hjärta, kväv ditt skri!
Hur snart blir allting stilla,
hur snart är allt förbi.

V Ekelund:

I solnedgången

Satte jag mig på bergets kam,
spejade ut över fjärden,
såg, huru solen i väster sam,
långt, långt i väster gick färden.
Tiden förgår,
nyss var det vår,
snart ligger höst över världen.

Dagar ha kommit och dagar ha gått,
en gång väl kommer den sista,
flyktig är lyckan och knappt dess mått,
tung är den ändå att mista.
Luftbyggda slott
skimra ju blott,
skimra och locka och brista.

Dårar de tänka och dårar tro,
dårar de mena och hoppas,
hoppas, att frön, som i jorden gro,
växa till skördar och knoppas.
Brodden den dör,
frosten förstör
det som i markerna stoppas.

G Fröding:

Där vandrar på jorden

Där vandrar på jorden en liten tid
ett hastigt vissnande kött
och sjunker ned under stenarna,
förfallet och förött.

Men genom det köttet susar en stund
en vind på okänd färd,
en flyktig gäst från förborgade
och tysta vidders värld.

Som västan ur fjärran en sommardag
kan komma med toner och doft,
så fyller en farande ande
med skönhet ett intigt stoft.

Varthän, varthän, du fläkt som var min?
En stråkton dör i det blå,
och högt över kors och sorger
de eviga skyarna gå.

J Hemmer:

Savonarola

(Girolamo Savonarola, 1452-1498,
målning av Fra Bartolommeo 1498)



I. Hos Lorenzo

Från sin kulle skådar villan
över dalens gröna vigner,
Arnos blanka bukter, bergens
luftigt violetta linjer

och Firenze djupt där nere
svept i kvällens rosendimma,
där kupoler, kampaniler
fram som klara punkter glimma.

Villan smyckad står till högtid.
Pagers granna flock beskäftigt
nöter trapporna, och kocken
hörs i köket banna häftigt.

Junos fågel och fasanen
kryddas för patricisk hunger,
vinets purpurström ur fatet
mot kristallens möte sjunger.

Vignens bruna folk vid porten
sträcker halsarne att fånga
flyktig glimt av silverkäril
spridande ambrosisk ånga.

Men dit upp till salens fresker
ingen simpel blick kan tränga,
ingen andedräkt från pöbeln
får i gudars luft sig mänga.

Ett olympiskt utsökt samkväm
har Lorenzo låtit kalla
för att mätta fina sinnen,
ej ett enda blott, men alla.

Hur den store penningfursten
ingen att behaga glömmer!
Huru lent den fasta handen
sig i sammetshandsken gömmer!

Så förtrollande förbindlig
och så enkel mitt i prakten!
Icke rår han för att folket
trugat honom fram till makten.

Blid och vänsäll, han ju icke
något högre velat önska
än att dyrka sina sångmör
i sin trädgårds lagergrönska.

Under Mediceisk hägnad
yppigt trivs Firenzes lilja.
Knarrig Cato, butter Brutus
sticke sig när helst de vilja!

Det Italiska Athene
tröttnat har på frihetsskriken.
Skönhets nyuppståndna världsmakt
efterträder politiken.

Tänkarn själv, som i skolastiskt
grubbel länge sökt det sanna,
mot Apollogudens marmor
svalkar nu sin heta panna.

Söka göra världen bättre
lika lönlöst är som löjligt.
Skönhet göre människorna
lyckligare då - om möjligt.

Livets stora konst, förgäten
sedan Hellas sjönk i gruset,
hur förfinad och fullkomnad
här den manats fram i ljuset!

För i afton alla bannlyst
statsintriger och finanser,
småle, då en skald citerar
mer än klassiskt nakna stanzer.

Och den fulla bägarn lyfter
hedergästen, kardinalen:
»Afrodites skål vid Arno!»
är hans lösen vid pokalen.

Skålen tömmes, och på bröstets
krucifix ett stänk man spårar
av den druvosaft, som säljes
under namnet Kristi tårar.

Nu från öppna fönster dragas
frasande brokadgardiner,
Ute på terrassen klinga
oboë och violiner.

Sköna kvinnoröster ljuda
i den vällustvarma natten;
medan melodien bortdör,
sjunger än fontanans vatten.

Och de lyckliga och rika
över dalen blickar sända;
denna fagra nejd i skymning,
Denna stad, vars ljus sig tända --

Allt är deras. De behärska
livet där uti det djupa.
Blott för dem drar gyllne honung
denna mörka arbetskupa.

Men vad nu? De missnöjt blicka,
och nu tystna skämtets lekar:
Mot ett litet ljus i fjärran
plötsligt tankfull värden pekar.

Säkert i San Marcos kloster,
det där dumma ljuset blänker,
ensam i den stilla cellen
sitter nu en man och tänker.

Skönhet och olympisk glädje
kan den narren icke tåla,
orostiftarn, folkförledarn,
svärmaren -- Savonarola.



II. Brännoffret 

Mitt i sorglös levnadsnjutning,
självbehagligt veka seder,
himlens starka viggar ljungat,
slående var avgud neder.

Med en nordanstorm från alpen
galler stigit ned i pansar,
Kall som gletscher-isens piggar
glänste deras skog av lansar.

Och Hesperiens blommor fallit,
skoningslöst av frosten bitna,
liksom varma rosenkinder
plötsligt vissna, plötsligt vitna.

Död och borta är Lorenzo,
medicéers välde ramlat,
På Firenzes öde gator
pestens svarta likvagn skramlat.

I den skumma katedralen
går ett samfällt miserere
ångestfullt mot höga valven
från ett folk på knä där nere.

Munken där på predikstolen
talar flammor, talar gissel.
Händer vridas i förfäran
under gråt och tandagnissel.

Självbedrägeriets mantel
sliter han från nakna själar,
och på lustans lekverk trampa
hans sandalbeklädda hälar.

Under festmusikens jubel
hör han träldomsbojor klirra,
ser han tomma ögonhålor
genom skönhets-masken stirra.

Ingen prelatensisk avlat
mäktar öppna nådabrunnen,
blott av ett förkrossat hjärta
varder väg till sanning funnen.

Denne munk är ej en vanlig
eldare med svavellågor,
ilskans medel för att tysta
mänsklighetens djupa frågor,

ej en vanlig son av kyrkan,
som med makten i förening
skrämmer massorna till lydnad
genom dogmer utan mening --

vredens tolk, Savonarola,
då han syndens bölder blottar,
de förfärligaste slagen
mot ett fridlyst huvud måttar.

Borgia, påvestolens skamfläck,
öppet Antikrist han kallar,
och hans starka anatema
genom valv och hjärtan skallar.

Och han drar från maktens tinnar
småtyrannerna tillika,
och med skorpioner agar
han de mätta och de rika.

Frihet är den helga gåva,
som sitt folk han hänryckt räcker,
och det halvförgätna ordet
tusen, tusen genljud väcker.

Ve han ropar över flärdens
fagra, giftbestrukna vapen,
varmed sluga Medicéer
folket böjt för fångenskapen.

En skall råda i Firenze,
han som burit korsets smärta,
som de arma och betryckta
bjudit till sitt stora hjärta.

»Kristus ensam är vår konung»
ropet genom staden ljudar
tusenstämmigt höjt av hopar,
vita i botgörarskrudar.

Ovän söker upp sin ovän
att förlåtelse begära,
den som riktat sig med orätt
går att vinsten återbära.

Från sin fulla barm hetären
rycker bort de gyllne smycken,
och profana målerier
river konstnärn själv i stycken.

Ett allena är nödvändigt:
renat hjärta, renat sinne,
Men i eld tillintetgöras
skall vart världslighetens minne.

Och ett bål på torget reses
utav allt, som sinnet smekte:
Lutor, som till herdestunder
med sin ljuva lockton lekte,

tavlor, pergament och böcker
med antikens nakenheter
och Boccaccios lystna sagor
och det gamla Roms poeter,

nymfer i bacchantisk yra
dansande kring grekisk urna,
sköna bronser, nyss av jordens
sköte fruktlöst återburna.

Nu är bränneoffret färdigt --
rök och lågor hölja platsen,
och det röda återskenet
glöder på de grå palatsen.

Skaran ropar framför bålet:
brinne ock vår synd därinne!
Miserere, miserere --
giv oss, Herre, renat sinne!



III. Provet 

Ingenting skall nu Firenze
från sin konung Kristus skilja,
och Savonarola heter
Han, som gör sin konungs vilja.

Från sin cell han leder folket
utan maktens attributer,
och i dessa lätta sinnen
blind och svärmisk tro han gjuter.

Då för stadens unga frihet
hätska grannar lägga snaror,
och fördrivna herresläkter
värva plundringslystna skaror,

med den törnekröntes avbild
högt i magra handen buren,
svär han att med änglahärar
hålla fienden från muren.

Och det sker, det underbara:
bort från stadens närhet drager
medicéers lejda härsmakt,
som en sällsam skräck betager.

Siarn ropar: »se, hur himlen
vill sin tjänare benåda!
Så på lejon, basilisker
trygg min blotta fot skall tråda.»

Inspirerad, segerdrucken
lik en jordisk triumfator,
med det lyfta krucifixet
drar han kring Firenzes gator.

Han är den, som Herren rustat
att sin vilja kunnig göra,
att med våld, om så behöves,
trotsiga till rätta föra.

Och med bävan ser Firenze
svärd, som ej är andans, blänka --
stolta huvuden, som stämplat,
hastigt bleknande sig sänka.

Men vad folket icke skådar,
det är cellens tysta strider,
då den starke härskaranden
inför Gud i bön sig vrider:

»Himmelens och jordens Herre,
du som ensam kraften sänder,
du som detta folket givit
likt ett vax i mina händer,

»lär mig leda dessa tusen
att ditt rike må befästas,
stöd mig, Herre, när jag svindlar
och av jordiskt högmod frestas!

»Var det blott din röst jag lydde,
när jag straffat; när jag hämnat?
Var det ej för eget välde,
som jag också vägen jämnat?

»Skänk mig med ett tecken visshet
att du ännu är mig nära,
att jag söker dig allena,
icke egen makt och ära!»

Då profetens torra läppar
tigga om en himmelsk droppe,
håller gränslös, mystisk tillit
modet hos hans trogna oppe.

Fastän mängden börjar knota
över brist och hårda tider,
blint de sluta sig till mannen,
för vars sak själv himlen strider.

Nya underverk dem lovar
feberglansen i hans öga --
alla fiender och faror
falle på hans ord till föga!

Ja, här tarvas det mirakler:
obeständig, menigheten
lyssnar snart till påvens bullor
mot den hädiske profeten.

»Frihet är ett dyrbart nöje»,
arbetslösa mängden klagar,
»bättre hade vi det fordom
i Lorenzos rika dagar.

»Varför så med syndaångest
livets korta glädje mörda?
Kyrkan, mot ett ringa offer,
lyfter av oss all vår börda.

»Ingen fröjd och inga fester
denne mörke munk oss unnar.
Kanske han till slut är sådan
som oss påvens brev förkunnar.»

Lika ortodoxt som smutsigt
franciskaner-brödraskapet
tänds av heligt nit att rycka
fåren ut ur ulvagapet.

Mot dominikaners hala,
trolöst svart-och-vita orden,
mot San Marcos kättar-prior
stormar all den bruna horden:

»Visa om du är av Gudi!
Du, som änglar oskadd bära
över lejon, basilisker --
vi ett prov av dig begära.

»Som en liten avgrundsförsmak
heta bränder här vi rada;
stig därpå med bara fötter
utan att det gör dig skada!»

Både tvivlare och trogne
låna lika ivrigt örat,
och som stormen växer ropet:
»Han skall göra’t, han skall göra’t!»

Se, där kommer han -- hans egna
genom massan vägen rödja,
och hans höjda arm med korset
deras händer understödja.

Nästan sviktande han skrider,
kinden hektiskt övergjuten,
kring den törnekröntes avbild
handen som i kramp är knuten.

Allt i ordning är för provet.
Lågor knastra, gnistor spraka,
medan bruna tiggarkåpor
bränderna med tänger maka.

Han skall göra’t! För hans skara
redan segerpalmen hägrar,
Men då höjes ett omätligt
skri av hatfull fröjd: »han vägrar!»

Spända nerver giva efter,
siarn bruten sjunker samman,
och hans suck förnimmer folket
här med fasa, där med gamman:

»Vänner, fören mig tillbaka,
så att cellen fort mig höljer.
Ve, min ande är förmörkad,
Gud för mig sitt anlet döljer.»

Ur hans händer krucifixet
glider klingande i gatan,
Och den grymma svärmen jublar:
»Gud har dömt dig, son av satan!»

Övergiven, övervunnen!
Undan hopar hämndbetagne,
i San Marcos fasta kloster
räddas blott med nöd den slagne.

Porten darrar under stötar,
vilda, hesa röster vråla:
»Bålet åt den folkförledarn,
kättaren -- Savonarola!»




IV. Martyren

Alltså har då domen fallit,
folket störtat sin idol,
och på Signoria-platsen
står Savonarolas bål.

Mitt emot Orcagnas loggia,
just där flärdens bål brann ned,
där han ryggade för provet,
reser sig ett berg av ved.

Dessa lågor, som han skydde,
snart uti sin heta famn
skola lösa upp till aska
honom själv, hans verk och namn.

Av tortyren sönderbråkad,
en förkastad, krossad rö,
han bekänt vadhelst de velat
för att äntligen få dö.

Han bekänt, en stackars sargad,
skymfad, hånad delinkvent,
att ej någon himmelsk flamma
orden på hans tunga tänt;

att förledd av djävulskt högmod
han i kättersk hedendom
hädat Borgia, helge fadren,
Guds ståthållare i Rom;

att av brottslig ärelystnad
statens sälla lugn han stört;
mot en faderlig regering
olärt folk till trots förfört.

I en livdömds tagelskjorta,
färdig för sitt sista kval,
förs han in att höra domen
i det höga rådets sal.

Av hans forna stora skara
fängsliga där följa två
för att straffas med bedragarn,
som de fåvitskt trodde på.

Meningslösa för hans öra
susa domens grymma ljud
under ångesten av hjärtats
sista Jakobskamp med Gud:

Ȁr det sanning vad de sade,
sanning vad jag själv bekänt,
att den eld, en gång jag hade,
ingen himmelsk flamma tänt?

»Säg mig, var det synd att yrka
att en pöl av last och brott
ej regera bör din kyrka,
men ett heligt huvud blott?

»Var det egen makt och ära,
som var målet för min strid,
då jag för mitt folk, det kära,
skapa sökt en bättre tid?

»Har jag kanske utan vetskap
stått ditt helga råd emot,
Herre, som ett utdömt redskap
bryts jag sönder för din fot.

»Om jag självisk åtrå närde,
lågan nu min kropp förtär,
liksom fordom hon förtärde
lustans usla lekverk här.

»Men ännu i dödens smärta
ropar någonting på nytt
innerst, innerst i mitt hjärta
att det var din röst jag lydt.

»Nej, för jordisk makt och ära
denna maning aldrig ljöd.
Visa att du är mig nära,
Herre, i min sista nöd!»

Domen är till ända läsen,
och de trenne ledas ut
på palatsets öppna trappa
mellan bardisan och spjut.

Efter fängslets långa veckor
så den dömde återser
detta älskade Firenze,
som i dag sitt liv han ger.

Skall i detta hav av huvun,
böljande på torg och tak,
ej en tårfull blick förklara
att rättfärdig var hans sak?

Skall en stämma ej bekänna
att martyren menat väl
med det folk, som åter sjunker,
herrars och prelaters träl?

Nej, ur dessa ögon stirrar
kall och grym nyfikenhet.
Herrens tecken kommer icke,
självinbillade profet!

Men då fatta om hans händer
bålets andra offer två,
och han hör med salig glädje
deras läppar vittna så:

»Fast du har dig själv förnekat,
tro vi lika fullt på dig,
tro vi att du tjänt den konung,
som nu kallar dig till sig.

»Om du felat än och fallit,
var av himmelsk eld du närd,
du, som trott det största kunde
speglas helt av stoftets värld.

»Omgestalta jordens söner
efter andens högsta bud,
ej den endes kraft förmår det,
innan stunden väljs av Gud!

»Men din aska strödd i vinden
varda skall ett fruktsamt frö.
Tanken lever, stunden kommer --
böj ditt huvud, du kan dö.

»Bålet är det sanna provet,
som dig segerpalmen bär.
Ur dess bränder stiger anden
fri och oskadd, ren och skär.

»Ja, vi tro, Savonarola!
Då omkring oss flamman gnyr,
ser du himlen öppnad stråla,
Guds och frihetens martyr!»

Carl Snoilsky:

Enslingens sång i den stora öknen

Allt skönt, som uppblomstrar på jordens rund,
skall i dag eller morgon dö,
och där rosen rodnar i denna stund,
snart tumlar sig stormen i snö.

Vad med kärlek jag slutit tätt till mitt bröst,
därifrån som en bölja flytt hän,
eller liksom löven i stormig höst
uti gula virvlar från trän.

En vän jag hade: jag gjutit mitt blod,
om hans blick det begärt av mig;
men mitt hjärtas värma han ej utstod,
måste bort för att svalka sig.

Då grät jag högt och ropte hans namn;
min hade han varit en gång.
Hans minne jag endast slöt i min famn,
och då blev all världen mig trång.

Då kom jag till sirenernas kust,
till kärlekens rosenlund.
Där var en blomma min ögonlust,
men endast en liten stund.

Så härlig blommade upp min ros,
och doftet blott kärlek var;
men en rövare bladen tog sin kos
och lät mig taggarna kvar.

Och min varelse blev så stum och kall,
som om döden lagt handen därpå;
dock försmår jag trösten av tårars svall:
nog gråts det på jorden ändå.

Men mitt öga ler matt, som höstsoln ler
över öknens ensamhet.
Ny vår man ofta på jorden ser:
min själ ej av vår mer vet.

Men när stormen himmel och jord upprör,
har jag ändå åt livet min lust.
Den, som ingenting på jorden tillhör,
han lider ock ingen förlust.

Nu går jag på världens marknadstorg,
där var vara en leksak är.
Jag kan ej få solen på himlens borg,
och jag därför intet begär.


Vitalis (E Sjöberg):

Höstens vår

Nu är den stolta vår utsprungen,
den vår de svage kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och vitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarns kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.

Nu äro alla drömbarn döda
som fötts ur vårens sköra lek —
likt buskens rosentyll, den röda,
som första skumma natt gör blek.
Men alla starka känslor glöda
som snårens nypon, kullens ek
och viska varmt i frost och nordan
om gyllne mognad och fullbordan.

Min sång flög drucken kring det bästa
av färg och doft i ängars ljus,
och det var ljuvligt nog att gästa
de många hjärtans honungshus;
nu vill jag, mätt på sötman, fästa
min boning långt från lust och rus
och vila under fasta bjälkar,
ej under lösa blomsterstjälkar.

Väl mig, då lekens minnen tvina,
att du var allvar och står kvar,
att ingen sol behövs att skina
vår kärlek varm i svala dar!
Hör, himlens hårda väder vina
sin högtidshymn för trogna par.
Vi le, när jorden reds och darrar;
vår lyckas hus har goda sparrar.

Nils Hasselskog (sign. A:lfr-d V:stl-nd) har pariodierat denna text i dikten Vid kumlet ("Nu är den dystra höst utbruten / som E. A. Karlfeldt kallar vår").

E A Karlfeldt:

Höstsång

Nu kom den första frosten.

Den stålgrå vikens låga strand

blev som en fallen lies rand

som färgats röd av rosten.

Nu stå de sövda träden

i höstens kalla, gula sken

med färg av lik och mull och ben

och lump och multna bräden.

Men jag, som lever, fyller

mitt bläckhorn raskt med alzarin

och fäller ned min rullgardin

och diktar blå idyller.

Är väl gardinen nere,

vem sörjer för en gulnad skog!
Av höstpoeter ha vi nog.

Gud frälse oss från flere.

Och likväl! Varför sänka

min rullgardin? Hur färgrikt grant

tänds solens sken på uddens brant,

där brustna svallar stänka.

Bland nät som torra hänga

står fiskarbåten stjälpt på hälln,

och tröskverk surra intill kvälln

vid bondens ladulänga.

Nu flyger hela stassen

av dikter om gråvädersslask

som andar ur Pandoras ask

från nordiska Parnassen.

Hur stora starka karlar,

som dricka öl och äta stek,

fått lust för sådan strängalek

man aldrig dock förklarar.

De säga att de lida.

Vad pressar deras bröst så hårt?

Att skriva vers, är det så svårt

att hjärtat börjar svida?

När skalden på en timma

kan gråta full en fingerborg,

då tror man sist att skaldens sorg

är att han ej kan rimma.

Låt gå att livet gömmer

ett uns av skratt, ett pund av gråt;

den starke ler med stolthet åt

det bittra gift han tömmer.

De gamles undanstuckna

och glömda lyra stränga vi

och spela deras melodi,

den stundom glädjedruckna.

Med feberfärg på kinden,

som varma efter vin och glam,

de röda löven dansa fram

i grå septembervinden.

De dansa inför döden

som männen vid Termopylae;

må dansande vi gå som de

mot morgondagens öden.

Stån upp till dans som galna!
Hell, Dionysus, yrans gud,

som aldrig flydde dansens ljud

att grubbla och att svalna!

När rönnens klasar mogna

och vinteräpplet glöder svällt,

då kalla stormens pipor gällt

till högtid än hans trogna.

Vi göra kol på sorgen.
Vi stoppa alla korrektur

i papperskorgens trånga bur

och bränna papperskorgen.

Vi stryka sot och aska

i skägg och hår och på vårt skinn.

I första hus vi storma in

och ropa på en flaska.

Vi skaffa violiner,

triangel, horn och oboe.

Buteljerna slås upp, och se,

de spruta som delfiner!

Vi bullra och vi svinga,

så väggens rappning brister loss,

så taket snögar gips på oss

och glas och skålar klinga.

Vi stjälpa bord och stolar.
Vi plundra husets skafferi.
Servetterna dem fästa vi

som mantlar och som kjolar.

Terriner och karotter,

ansjovislådor, sylt och salt

vi slunga genom fönstret allt

och fånga husets dotter.

Från sina hakar kasta

vi porten av som druckna män;

i lövsaln duka vi på den.

Med frukt vi faten lasta,

med tjäder, svamp och kräftor.

Och när vi druckit sist på dem,

få de som stupa bäras hem

med bindlar och med häftor.

Om stormen plötsligt vänder

vårt bord och allt som bordet bär,

låt oss, som hålla stormen kär,

stå upp och klappa händer.

Som formade i drivet

och blårött guld stå land och stad;

jag vill bland höstens döda blad

bedårad prisa livet.

V v Heidenstam:

Avskedssång till Broder Joachim

Broder Joachim, du reser dit där vilda aplar glöda,
och där åbrodd vissnar sakta invid hundraårig gård.
Du skall hälsa gamla, unga, alla levande och döda,
du skall hälsa sparv och trana, du skall hälsa räv och mård.

Broder Joachim, vi sutto vid vårt mörka öl och drömde
om de silvervita källorna vid Rökstubackens slog,
och vi sågo liksom syner så att stadens damm vi glömde,
och det vart en kolarkoja utav Tullens svarta krog.

Broder Joachim, du reser dit, där rönnar digna tunga -
hälsa varmt till Luossas gula halm och glesa korn.
Hör hur Hagaparkens almar till ditt avsked sakta sjunga,
och det ringer varmt till vesper ifrån Masthuggstemplets torn!

Du skall hälsa alla Pajsos gula kärr och svala floder,
du skall hälsa alla hässjor, alla flyn och vilda snår.
Alla höns och svultna skator skall du hälsa från en broder,
som med själen tung av minnen uti främlingslandet går.

Men, o broder, när du sitter ibland träd som evigt sjunga,
när du bygger dig en koja mitt i Mattnas mörka skog,
bed för dem som staden kväver att de länge må bli unga
och om troll och högland drömma uppå Tullens svarta krog!

D Andersson:

O du som ser, o du som vet

O du som ser, o du som vet
vart stackars väsens hemlighet,
som också vet, långt mer än jag,
mitt väsens natt och dag,
tag allt jag äger i din hand,
bränn slagget med din renhets brand
och låt mig leva i ditt land,
min Fader och min Gud.

Om än den väg som för till dig
är smärtornas och dödens stig,
så lär mig vilja, Gud, ändå
den tunga vägen gå.
Den gång du viskade ditt "Bliv!"
du ville mening i mitt liv.
Din mening i mitt väsen skriv,
min Fader och min Gud.

(Texten är publicerad här med tillstånd från Vännernas samfund, som innehar copyrighten fram till 2035).

J Oterdahl:

Slut på sommarlovet

Det var den tid, då våra fickor spändes

av kantstött frukt med regnvåt lera på.

Det var den tid, då trädgårdsstaken tändes

och sken på kräftfat i en mörk berså.

Det började bli nästan kallt att bada,

och snåren sveptes in i spindelväv.

När sista lasset kördes till sin lada,

var rymden kyligt klar och blåsten sträv.

Det var de dagar, då man girigt vägde

var timma, som fanns kvar till lovets slut.

Det var den tid, då varje timma ägde

sin egen kraft, som måste vinnas ut.

Och ändå hände det, man smög sig undan

från leken till en backe, där man låg

och såg med tioårig, svart begrundan

på svalors flykt och vita skyars tåg.

Så reste man en kväll, då solen väckte

en djupröd glöd ur alla timmerhus.

Man höll den avskedsgåva sommarn räckte,

en påse astrakaner mot sin blus.

I tårögd tystnad for man till stationen,

och runtomkring en höjde syrsor gällt

den sista glädjedruckna sommartonen

från boskapstrampade och tomma fält.

G M Silfverstolpe:

Här är en bok för er, I svenska mödrar

Till Herr Doktor Johan von Horn då han av trycket lät utgå sin Svenska Jordegumma anno 1697

Här är en bok för er, I svenska mödrar hit!
den på ert modersmål er kan till pricka lära,
hur en sig skicka bör i nio måna´rs tid,
när hon sig känner på en kärlig tyngsel bära,
och hur hon lyckligt sen må Evas äpplebit,
så rätt som görligt är, i rättan tid betala.
Bort hädan, unga mör! I ären än för smala,
och dessa bladen stå er ej att läsa fritt;
er, svenner, även väl förbjudes denna läxa,
det går allenast an dem, som i rundan växa.

Har den väl orätt dömt, som fordom dessa tre
i faran lika höll, i lika ordning ställde:
en sjöman, den i storm sig vill åt havet ge,
och den, i våndan står med fostret under bälte,
samt en, den sig i fält till drabbning färdig gör,
där döden en gång ej men tusen resor mötes!
Hur nödigt är det då, att barnsängshustru skötes,
bör utom att som de, som fromma kristna bör,
sig i den Högstes skydd i all sin tid befalla,
också för allting mäst hans bistånds makt påkalla.

Ty fast all mänsklig konst er hjälp och bistånd svor;
dock står det allt hos Gud, han månde våndan lisa.
Naturen öppnar ej den minsta pärlemor,
när svarta tordönsskyr en omild himmel visa;
det grova hednafolk har detta grant förstått,
när det med tacksam håg ett lyckligt barnafägne,
den blida Junos gunst och vårdnad ödmjukt ägne;
men åter tvärtemot, när som det illa gått,
åt foster eller mor, ell´ bägge skadde blivit,
åt Junos hat och hämnd och vrede skulden givit.

Gud vare evigt tack! Vi ha ett bättre ljus,
till vilket vi vårt hopp och våra ögon vända,
och sköta litet om, i vilket himlahus
planetren med sin gång begynna eller ända;
fast Tor ett vidrigt sken utav sin fader får,
och Mars på tvären ser, dit morgonstjärnan tindrar,
vi tro likväl, att slikt vår framkomst icke hindrar;
ty Gud utöver dem i ny och nedan rår.
Ifall ock något men av någon stjärna flyter,
förstånd och vilja rår, om vanart sinnet lyter.

Men vartut ärnar jag? Jag vågar mig för högt;
mitt första uppsåt var med några rader prisa
dens oförtrutna flit, som noga sammansökt
och genom öppet tryck på svenska velat visa,
hursom på bästa sätt en tung och fruktbar kved
bekvämligt utan tvång och med den minsta möda,
dock med den Högstes hjälp må lyckligt kunna föda,
och vad i vidrigt fall för fara är därved,
vad miss- och olycksfall av oförstånd plär hända,
och att en konstig hand kan mycket sådant vända.

Hör systrar, tron I väl, att det är mödan värt
att äga denna bok, evad sig därpå löper!
Spar till ert eget gagn en enda Djurgårdsfärd,
ell´ några kannor bär, dem mången dyrt nog köper;
det är en ädel ting att veta själv besked,
och hur i sådant fall en kvinna sig bör skicka.
Det går ej alltid lätt, vi ha ej lika lycka,
jag har en del försökt av själverfarenhet.
Om jag er råda får, så mån I ej försumma
att äga var och en Den Svenska Jordegumma.

Herr doktor, det är visst, att allt vårt kvinnokön
till evig tacksamhet er högst förbundet finnes,
men mot så stort besvär är det en föga lön,
en vedergällning, som på intet ställe synes;
ert namn och minne må en malm ell´ marmorstod
med välförtjänt beröm åt eftervärlden lämna,
det rå vi icke med, det må vi icke nämna,
dock blir emellertid vår rena vilja god,
och skall ert ros bland oss odödligt stå och vara,
så länge kvinnor finns och mödrar stå i fara.

S E Brenner: 

Marseljäsen

Framåt, I barn av fosterlandet,
vår äras morgon lyser klar.
Emot oss fräckt förtryckarbandet
djärvs höja sina blodstandar.
Vårt öra re´n från fjärran lystrar
till soldateskens hemska larm,
som smyger skonlöst vid vår barm
att strypa mödrar, viv och systrar!
Giv akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

Vad vill då denna hord av trälar,
som piskas våra led emot?
Tror man sig kuva fria själar
med fängsel och med fjättrars hot?
Mitt folk! I forna dar de brände
på krökta ryggar skymfens sår.
Nu ingen tvinga oss förmår
i träldom åter och elände!
Giv akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

Vad? Skola främlingar befalla
och våra bygder stifta lag?
Och våra unga krafter falla
för fale soldenärers slag?
O, Gud! Om trälar skola böja
vår nacke under okets tvång!
Om nidingar ännu en gång
till våra härskare sig höja!
Giv akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

Ve! er, tyranner! Ve! och bäva!
Med fasa ser er an en värld!
Ve! er, menedare! Där sväva
i rymden redan domens svärd!
Ett folk i vapen står mot eder;
och stupar i sitt blod en man.
strax föder jorden då en ann´
och jämna tätna våra leder.
Giv akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

Dock, skona denna arma skara,
som ej sitt ödes skam förstått!
Låt högsint glömska straffet vara,
som drabbar legohjonens brott.
Men slå till jorden utan skoning
de blodsmän, som dem driva fram,
som skända, sölande i skam,
sin egen moders helga boning.
Giv akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

O, kärlek, du, till fosterjorden,
sänk dina flammor i våra barm!
Kom frihet, segerängeln vorden,
och led oss du i stridens larm.
Inför all världen så vi bära
ett vittnesbörd om samlad makt:
och ovän vi till fota lagt
ser döende triumfens ära.
Giv akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

Barnens julaftonskymning

Allt är väntan. Dagen flyktat, mörkt är lilla rummet re´n.
Ute, genom lätta strömoln, tindrar klart en stjärnas sken.
- Längtande, i aningsrika dunklet, stå de tysta små,
och den äldste av dem talar sakta till de andra så:

”Ser du, bakom gyllne molnet, ser du ej en ängel där ?
Jo, han vinkar oss, han bådar visst att kommen Herren är!
Ser du: himlen rodnar stilla, nu av glädje mild den ler;
gömmer i sin lätta slöja skänkerna som barnet ger.”

”Ack, nu ser jag!” skrek den minsta och såg uppåt, ”det är sant;
julklapp skimrar genom floret — se, det är så grant, så grant!
Men, vad är det? Månn’ en trumma, månn´ en guldvagn och en häst?
Ja, från himlen måste komma allting som jag önskar mest!”

Och de ropa om varandra: ”Ser du månens klara ny? —
Kristusbarnet kommer till oss insvept i en silversky!
Se, hur rimfrostklädda träden ödmjukt böja sig i vind’,
hur den bleka, vita jorden har fått rosor på sin kind!

”Pappa säger” — viskar Anna — ”mörkrets välde nu skall fly,
och var dag bli mera solfull, som,från denna kväll skall gry.
Jorden börjar tyst arbeta på sin granna sommarprakt,
men en snövit duk hon stilla över gömda verket lagt!”

Alla ropa: ”Julljus tändas redan i det mörka blå!
Barnet kommet är; det tänder våra julljus snart också!”
Nu från fönstret de sig vända, lyssna till vart ljud, vart sus;
se igenom dörrens springa strålen utav klara ljus!

Dörren springer upp; ett utrop över barnaläppar far.
O, hur herrligt! Lilla granen strålar ljusbeprydd och rar.
Gåvor vinka, äpplen glöda, kakan glänser där som guld,
och en moders ljuva stämma bjuder dem till festen huld.

Njuten, barn! o, njuten sälla julens hela salighet!
Kärleks skänker uppenbara kärleks dolda hemlighet.
Ingen fröjd i hela livet möter er så ljuv och ren;
först då himlens portar öppnas, sen I åter detta sken! 

T Knös:

Solnedgången

Sol, som sjunker ned i din mjuka molnbädd,
nu godnatt! — Guldkantade slöjan höljer
snart din varma kind, då du stilla sluter
strålande ögat.

Ännu skimra speglande sjön och bergen
av din blick. Än rosiga skyar sväva
lätt på himlen, drickande glans ur ljusets
heliga källa.

Du förjagat vintern med dina pilar,
isens sköld har brustit; den stränga flydde,
och åt dig han lämnade tomma fältet,
mäktige soldrott!

Nya pilar, glödande flögo ständigt
ur ditt rika, gyllene, fulla koger:
ej att döda; segrande de blott väckte
slumrande livet.

Då så glatt ur fängslande, trånga knoppar
sprungo tusen rodnande unga blommor.
Se ett under! Vinterligt kala landet
grönskande, blomkrönt!

Död låg puppan; strålande du den rörde;
skalet brister — skimrande fjäriln flyger
fri, förvandlad, prövande nya vingar,
bort över lunden.

Dina blickar trängde till dunkla fröet,
där det låg begravet i jordens sköte,
med ett himmelskt budskap att hastigt vakna,
uppstå ur graven.

Då ur lindan löser sig fröet, höjer
glatt mot ljuset längtande, späda armar;
talar ut sitt innersta väsens tanke
tyst i en blomma!

Sjunk till vila, fredliga bragders hjälte!
Du har stilla gyllene skördar mognat,
gjutit vinets svällande glöd i druvan,
fröjdat oss alla!

Se! från ängar, vilande fält och lunder,
fly de gyllne strålar, i kogret gömmas
dina pilar. Sänd dem i morgon åter,
phæbus Apollo!

Skald du är; i skönhet du jorden kläder;
vägens dammsky där som ett guldmoln svävar,
ängens dagg lik klara juveler glimmar,
klipporna rodna.

O! vem gav dig makten att stråla, liva,
väcka tusen sånger ur tysta skogen;
väcka denna sång ur mitt nyss så stumma,
bävande hjärta?

Offerlåga, glödande sol i väster!
Dig jag djärvs besjunga; men tanken stiger
högre — anar bortom din purpurförlåt
djupare himlar!

Redan bleknar rosiga skimret, dalen
nu i skuggors sorgliga flor sig höljer;
klart av tårar blommornas ögon pärla:
solen är borta!

T Knös:

Hjärtats daguerreotyp

Skryten ej, I stolte männer -
yvs ej du, att älskad bli!
Qvinnan icke eder känner;
hennes tro är poesi.

Älskas icke hon tillbaka,
om ej hoppets morgon gryr,
kan hon sällhets dröm försaka,
blott dess ideal ej flyr!

Stormande i verldens vimmel,
svindlar mannen mången stund,
då i qvinnligt hjärtas himmel
står hans bild på azurgrund.

Skönt, i oskuldsglans bevarad,
gömmer hon hans rena bild,
som, i himmelen förklarad,
den en gång skall stråla mild!

Sköna spegelbilder, stannen
— livet er förstöra plär!
O! hur herrlig vore mannen,
liknade han bilden där! 

T Knös:

Bäret

Först ur fröets linda trånga
höjas späda armar opp,
vaggas ljuvt av vindar många,
växa, grönska, skjuta knopp;

glatt i snövit oskuld blomma
ibland gräs i majfrisk vår;
smekt av blomstersyskon fromma,
svalkad milt av daggens tår,

le en sommardag, och redan
offra sina vita blad;
dröja stum och sluten sedan
ibland sköna blommors rad;

rodna lätt på ena kinden,
utav solens stråle kysst,
gungas av den yra vinden,
drömma mognande och tyst;

dricka ljus ur solens källa,
känna ljuvt en inre glöd
genom alla ådror svälla,
gömma kinden varm och röd;

glädja dig, som fick mig finna;
dofta än en liten stund,
le, och brytas, och försvinna
vid en kyss utav din mund!

T Knös:

Ur den högre kokkonsten

1. 
(Att förvara inlagd ära). 

Tag dina första lagerblad,
men hastigt, förrn de vissna bara,
och plocka stundens bifall glad
 — en kinkig ört att väl bevara! —
sen modesti du överstrött,
låt ingen mer din ära rubba.
Tag avunds tadel — litet stött
(det krossas bäst av sannings klubba).
Strö lite rimsalt fritt därpå,
och peppar, rikligt så den bränner.
— Gjut stundom ädelt vin också, —
en libation åt dina vänner.
Din mödas frukt, som mognad är,
låt se´n för all del pressen trycka;
fast av en kruka gömd den är,
så skall den säkert göra lycka.

2.
(Att göra en recension)

Tag några ägg utav den sort,
som ville lära hönan värpa.
Tag litet klander se’n, helt torrt,
att det ej mista må sin skärpa.
Det vispa hop till skum och fras,
och krydda friskt med citationer;
tag mycken lärdom sen till bas:.
det smakar visst en mängd personer.
Stöt några stackars vers till stoft,
och visa kemiskt vad dem felar,
så flyktar poesiens doft
och tankens kraft sig snart fördelar.
Lägg litet ömkan ock däri,
så att det något bittert bliver,
och glöm ej heller ironi,
som den pikanta smaken giver.
Rör hop alltsamman i en form,
som klassisk är och riktigt värdig.
aptiten redan är enorm
— och nu är recensionen färdig!

T Knös:

Paralleller

Några unga man i salen

sitta vid ett läckert bord.
Fast av nektar fylls pokalen,
fröjd i hjärtat ej är spord.

Gäspande, om gårdagsbalen
matt och duvet tala de.
Piggas upp utav skandalen
flyktigt blott — man är ”blasé.”

Pojkarna ur smedens koja —
barn av arbete och nöd —
nedanför på gården stoja,
kinden blossar varm och röd.

Gott humör och nötta klackar,
trasig jacka, muntert skratt.
Redan över berg och backar
ha de sprungit, fritt och glatt.

Ljusgul, varm potatis vänder
en i handen: ”Ack, så rart!’’
Bitet friskt av vita tänder
svarta brödet minskas snart.

Friska källans klara droppar
morgondrycken åt dem ger.
Pang! Champagnekorken hoppar
genom fönstret till dem ner.

Glädjens sylfer - fina, lätta,
från det läckra bordet fly,
och bland gossarna sig sätta,
där var fröjd är frisk och ny.

Trumpna, källarsalens gäster
klandra värdens fågelstek;
tala långt om gommens fester,
och hur spelets lycka svek.

Tidningsbladet trögt man vänder,
Överser vår hela värld. —
Barnen lägga nya bränder
raskt på faderns mörka härd.

Barnen hopknäppt sina händer,
deras måltid slutad är.
Tacksam blicken då sig vänder
till den Gud, som allt beskär.

Herrarne ha tänt cigarren,
slutat festen med en ed,
”drivit” litet grand med narren
och lorgnetten satt på sned.

Nu de gå: — ”Ur vägen ungar!
Här är unga Sveriges hopp!"
Gån, I arma kortspelskungar!
Landets hopp står där i knopp!

Dessa barn, som där sig sola,
äro landets sanna hopp;
och i fattigdomens skola
härdade de växa opp.

Folkets kärlek, det är roten,
rätt och sanning plantan när;
och trotts skrytet, härden, hoten,
framtidsblommor landet bär!

T Knös:

Versen

En liten tanke nyss dagen såg:
den inte stilla i vaggan låg;
men sprang så livlig och munter opp,
och började livet med mod och hopp;
på skuldran fjärilsvingar han bar,
så lika dem modern Psyche har.
Nu ropade han: ”Då jag är väckt,
så skynda fort, att ordna min dräkt”!
Lätt drar han rimmets små guldskor på:
med dem han prydligt i takt kan gå.
I ordens dräkt han sig ledigt klär:
den röjer tydligt, hur växten är.
Han småsjunger sakta: ”Vad skall jag bli?
Mitt släktnamn lär vara Poesi.
Tänk om jag bleve Alexandrin?
Då får man en så pedantisk min;
och att studera till Lärodikt,
det kan väl aldrig vara min plikt?
Det skulle se ut som ett barn, som satt
och skrattade under en Doktorshatt.
Jag har intet anlag till Elegi;’
då skulle jag så melankolisk bli.
Men tänk, om jag ville bliva Sonnett?
Gunås! det haver sig icke så lätt —
Det är en vacker, men trång uniform,
och exercisen lär vara enorm.
Bäst vore att bliva Serenad:
i månsken man svärmar så fri och glad.
Men arm i arm med Musiken, min bror,
man lyssnar pä honom — jag glömd mig tror.
Nej, tyst! jag mig sätter på detta blad,
till Ava flyger, och blir så glad.
När hennes vänliga ögon blå
snart till mig komma och hälsa på.
Om en ting vill jag så hjärtligt be:
Om jag skall tryckas, så låt det ske —
ja, låt det ske i en lycklig stund! —
till hennes leende purpurmund."

T Knös:

Den vävande flickan

Klipp, klapp, min vävstol, så munter smäll!

Som pilen skottspolen flög;
klipp, klapp, nu kommer den åter så snäll,
och trån till sin granne smög.

Så sluter sig stilla dag till dag
i tidens väv — i vårt liv;
den ökas och randas — hur vet icke jag;
ack, lycklig fortgång oss giv!

När morgonsolens stråle ser in
i lilla kammaren här,
jag sjungande sitter i vävstolen min,
och den slår takten, så där.

Då vaknar siskan i buren opp
och kvittrar trililiri;
från pinne till pinne med glättigt hopp
hon flyger, som vore hon fri.

Klipp, klapp, nu alla i huset väck
ur nattliga vilan opp!
Se blomman i fönstret, så frisk och täck,
ren öppnat sin doftande knopp.

Säg, vem har vävt hennes skimrande dräkt,
så fin, så ljusröd och vit?
En skrud, som tävlar med hennes släkt,
det skaffar aldrig min flit.

En duk jag väver — nog blir den rar —
med snövita blommor på,
lik dem, som om vintern på rutan klar
så kalla, glittrande stå.

Där vävde jag hoppfulla tankar in:
mmen ingen dem veta får!
Jag vävde så hurtigt, med glättigt sinn;
men vävde ibland in — en tår.

När nästa sommar det blommande lin
sig bugar för vindens fläkt,
då väver jag åter en väv så fin —
då syr jag min bröllopsdräkt.

T Knös:

En önskan

Av hela vår soliga värld
önskar jag blott en trädgårdssoffa
där en katt solar sig...
Där skulle jag sitta
med ett brev i barmen,
ett enda litet brev.
Så ser min dröm ut...

E Södergran:

George Washington

Svensk, fatta glaset i din hand

och klinga med amerikanarn

för fadren av hans fosterland,

den gamle, tappre samfundsdanarn!

Så högt i ärans Panteon,

som du din store Vasa ställer,

så han sin store Washington,

och bådas bröst av stolthet sväller.

O frihet, ur Guds hjärta ledd

att strömma i var mänskoåder,

för dig har havet ingen bredd

och jorden inga antipoder.

Evar du lyfter kämpens arm

mot dem, som mänskorätt förtrycka,

går pulsen hög, blir själen varm,

och ropet skallar: "Seger, lycka!"

Du var det, av vars riddarslag

han dubbades, den ädle hjälten,

som med tyranners nederlag

förhärligat virginska fälten.

Du var det, på vars bud han kom,

slog fienden och så till dalen

med Fabii lager vände om,

den borgerlige generalen.

Du var det, vilkens höga tolk

han blev och kändes på accenten,

när han gav lagar åt sitt folk,

den konungslige presidenten.

I fridens råd med samma mod

satt nu den vise i sin toga

som det, varmed den tappre stod

vid Trenton, Yorktown, Saratoga.

O, när i glömskans djupa famn

så mången storhetsbubbla brister

och månget firat furstenamn

sitt sken på minnets stjärnvalv mister,

då skall han, krönt av seklers lov,

bland de odödelige trona,

den konungen förutan hov,

förutan vakt och prakt och krona.

Vår känsla vallfar till hans stoft,

till hjältegraven, där han vilar.

Där sprids ej veka blommors doft,

där växa icke tårepilar,

men nit för frihet, lag och stat,

men tro och vänskap åt all världen

och arvet av evärdligt hat

till våldet, träldomen och flärden.

J O Wallin: