Nattvardsbarnen

Pingst, hänryckningens dag, var inne. Den lantliga kyrkan
stod vitmenad i morgonens sken. På spiran av tornet,
prydd med en tupp av metall, vårsolens vänliga lågor
glänste som tungor av eld, dem apostlarna skådade fordom.
Klar var himlen och blå, och Maj med rosor i hatten
stod i sin helgdagsskrud på landet, och vinden och bäcken
susade glädje och frid. Guds frid! med rosiga läppar
viskade blommornas folk, och muntert på gungande grenar
fåglarna sjöngo sin sång, en jublande hymn till den Högste.
Kyrkogården var sopad och ren. Så grann som en lövsal
stod dess åldriga port, och där innanför på vart järnkors
hängde en doftande krans, nyss bunden av älskande händer.
Själv solvisarn, som stod på en kulle emellan de döde
-- hade väl stått där i hundrade år --, var sirad med blommor.
Liksom den åldrige far, ett orakel i byn och i släkten,
som på sin födelsedag bekransas av barn och av barnbarn:
alltså stod där den gamle profet, och stum med sitt järnstift
pekte på tavlan av sten och mätte den växlande tiden,
medan runt om hans fot en evighet slumrade roligt.

Innantill var kyrkan ock prydd, ty i dag var den dagen,
då de unga, föräldrarnas hopp och himmelens kärlek,
skulle vid altarets fot förnya sitt döpelselöfte.
Därför var vinkel och vrå var fejad och putsad, och dammet
blåst från väggar och valv och från oljemålade bänkar.
Kyrkan stod som en blomsterparterr: lövhyddones högtid
såg man i levande bild. Ur adliga vapnet på muren
växte en buske af löv, och predikstolen av ekträd
grönskade ännu en gång, som fordom staven för Aron.
Bibeln därpå var sållad med blad, och försilvrade duvan,
fästad inunder dess tak, ett halsband hade av sippor.
Men i koret framför, kring altartavlan av Hörberg,
kröp en ofantelig krans: ljuslockiga huvu'n av änglar
tittade fram, som solen ur moln, ur det skuggiga lövverk.
Mässingskronan jämväl nyskurad blänkte från valvet,
och i stället för ljus pingstliljor i piporna sutto.

Redan klockorna gått och den vimlande skaran var samlad
fjärran från dalar och berg, att förnimma det heliga ordet.
Hör! då brusa med ens de mäktiga toner från orgeln,
sväva som röster från Gud, som osynliga andar i valvet.
Liksom Elias i skyn, då han kastade manteln ifrån sig,
alltså kastade sinnet sin jordiska dräkt, och med en röst
föll församlingen in och sjöng ett evärdeligt kväde
av den höge Wallin, av Davidsharpan i Norden,
stämt till Luthers koral, och sången på väldiga vingar
tog var levande själ och lyfte den stilla mot himlen,
och vart anlete sken som den heliges anlet på Tabor.

Se, då trädde där in i kyrkan den värdige lärarn.
Fader han nämndes och var i församlingen: kristelig enfald
klädde från huvud till fot den sjuttiårige gubben.
Vänlig var han att se, och glad som bebådelsens ängel
gick han bland skarorna fram, men derjämte tänkande allvar
låg på hans panna så klart, som på mossiga grafvar ett solsken.
Som i ingivelsens stund -- en aftonrodnad, som bleknad
skimrar i menniskans själ ännu av skapelsedagen --
konstnärn, himmelens vän, sig tänker Johannes på Patmos,
grånad, med blicken mot himmelen höjd, så syntes den gamle,
sådan var ögonens glans, och sådant lockarnas silver.

Hela församlingen reste sig upp i numrerade bänkar.
Men med hjärtelig blick den gamle till höger, till vänster
vinkade hälsning och frid, och försvann i det innersta koret.

Enkel och högtidsfull gick nu den kristliga gudstjänst,
sånger och bön och till slut ett lågande tal av den gamle.
Månget bevekeligt ord och förmaning, tagen ur hjärtat,
föll som morgonens dagg, som manna i öknen, på folket.
Sedan, då allt var förbi, framträdde lärarn i koret,
följd av de unga dit upp. Till höger gossarna ställdes,
smärta gestalter med lockiga hår och med rosiga kinder.
Men till vänster om dem, där stodo de darrande liljor,
stänkta med morgonrodnadens färg, de sediga tärnor,
händerna knutna till bön och ögonen fästa på golvet.
Nu med frågor och svar begynte förhöret. I början
svarade barnen med brydd och stapplande stämma, men gubbens
vänliga blickar dem muntrade snart, och de eviga läror
flöto som källornas våg så klart från oskyldiga läppar.
Var gång svaret var slut och så ofta som Frälsaren nämndes,
gossarna bugade djupt sitt huvud och flickorna nego.
Vänlig läraren stod som en ljusets ängel ibland dem,
tydde för barnen det heliga ut, det högsta, i få ord,
grundligt, men enkelt och klart, ty allt det höga är enkelt
både i lära och sång, ett barn kan fatta dess mening.
Liksom den grönskande knopp utvecklas, när våren är inne,
blad framsticka vid blad och, värmda av strålande solen,
målas med purpur och gull, tills sist fulländade blomman
öppnar sin doftande kalk och vaggar med kronan i vinden:
så utvecklades här den kristliga salighetslära
stycke för stycke ur ungdomens själ. Föräldrarna alla
stodo i tårar bakom och gladdes åt träffande svaren.

Nu steg gubben för altaret upp: förvandlad på en gång
-- alltså syntes det mig -- var då den vänlige lärarn.
Hög som en Herrans profet, allvarlig som döden, som domen,
stod han, ett Guds ombud, ett prövande, skickat till jorden.
Blickar, skarpa som svärd, i genomskådade hjärtan
sköt han; hans stämma var djup, var dov som en åska på avstånd.
Alltså förvandlad med ens, han stod där och talte och sporde:
»Detta är fädernas tro, den tro, som apostlarna lärde,
detta är även den tro, vartill jag har döpt er, då än I
lågen vid mödrarnas barm och närmre till himmelens portar.
Slumrande lyfte er då den heliga kyrkan i skötet:
vaknade ären I nu, och ljuset med strålarna alla
regnar från himmelen ner; i dag på ungdomens tröskel
ställer hon ärligt er fria igen att pröva och välja,
ty hon vet ej av tvång, blott övertygelse vill hon.
Detta är prövningens stund, det är vändningspunkten av livet,
frö't till de kommande dar: oåterkalleligt flyger
ordet från läpparna nu: besinnen er, innan I svaren!
Tänken ej heller med svek att gäcka den spörjande lärarn,
skarpt är hans öga i dag, och förbannelse vilar på lögnen.
Börjen ej levnadens väg med en lögn; församlingen hör er;
syskon, föräldrar och släkt, vad kärt och heligt på jorden
finnes, det står för er syn som vittnen: den evige domarn
blickar ur solen till er, och ängeln, som står vid hans sida,
ristar bekännelsen in i evärdliga tavlor med eldskrift.

Alltså, tron I på Gud, på Fadern som skapade världen,
Sonen som frälsade den, och på Anden som enar dem båda?
Viljen I lova mig här -- ett heligt löfte! -- att älska
mer än det jordiska Gud, och var människa såsom en broder?
Viljen I lova mig här att bestyrka er tro med er levnad,
kärlekens himmelska tro, förlåta, fördraga och hoppas,
huru ert öde må bli, och att redliga vandra för Herran?
Viljen I lova mig det för Gud och för mänskor?» -- Med klar röst
svarade gossarna ja, och ja med viskande läppar
svarade flickorna ock. Då smälte på lärarens panna
molnet med åskorna i, och han talte med mildare stämma,
ljuvlig som aftonens fläkt, som harpor vid Babylons älvar:

»Varen mig hälsade då, välkomna till himmelens arvskap,
barn ej mer från i dag, men bröder och systrar i trone!
Dock -- varföre ej barn? Till barn hör himmelens rike.
Nere på jorden en samling av barn, och i himlen en fader,
styrande dem som sitt hus, förlåtande, straffande ömsom;
detta är människolevnadens bild, som Skriften har lärt oss.
Saliga äro de rena för Gud! På renhet och oskuld
vilar den kristliga tro, hon själv är ett barn ur det höga.
Starka som männer och fromma som barn, är summan av läran,
som den gudomlige lärt, och lidit och dött för på korset.
Ack! då I vandren i dag ur barndomens heliga fristad
ned och allt djupare ned i årens kyliga dalar,
o! hur kommen I snart, för snart, att längta tillbaka
upp till dess kullar igen, till de solbeglänsta, där straffet
stod som en fader för er, och förlåtelsen, klädd som en moder,
gav er att kyssa sin hand, och det älskande hjärtat var skuldfritt,
livet var lek, och er hand grep efter himmelens rosor!
Sjuttio år har jag levat alltre'n, den evige fadern
skänkte mig glädje och sorg, men livets skönaste stunder,
när jag blott såg dem i ögonen rätt, jag kände dem genast,
kände dem alla igen; de voro min barndoms bekanta.
Därföre, tagen därfrån till ledare livet igenom
bönen med blicken mot skyn och oskuld, människans barnbrud.
Oskuld, älskade barn, är en gäst från sällare världar,
skön med sin lilja i hand: på livets brusande vågor
gungar hon trygg, hon märker dem ej, hon sover i skeppet.
Lugn hon ser sig omkring i människovimlet: i öknen
stiga änglarna fram och tjäna henne, hon själv vet
ej sin härlighet av, men hon följer trogen och ödmjuk,
följer, så länge hon får, sin vän: förskjuten ej henne,
ty hon är kommen från Gud och hon har himmelens nycklar. --
Bönen är oskulds vän, och den villiga flyger beständigt
mellan jorden och skyn, hon är duvoposten till himlen.
Anden, en evighets son, landsflyktig och fjättrad i tiden,
rycker på kedjorna jämt och strävar som lågorna uppåt.
Ty än minnes han rörd sin faders boningar många,
minnes sitt fädernesland, där det blomstrade friskare blommor,
lyste en skönare sol, och han lekte med vingade änglar.
Då blir jorden för liten, för kvav, och till himmelen hemsjuk
längtar den vilsne igen, och andens längtan är andakt,
andakt heter hans skönaste stund: dess tunga är bönen.
Ack! när livets oändliga tyngd nedfaller uppå oss,
trycker till jorden vårt hopp och inunder jorden, i grafven,
väl är det skönt att bedja till Gud, ty de klagande barnen
visar han ej från sin dörr, men han tröstar och läker och hjälper.
Skönare är det likväl att bedja, när allting oss väl går,
bedja i lyckones dar, ty livets skönaste lycka
ligger på knä för den eviges tron, och med händerna knäppta
prisar hon, tacksam och rörd, det godas givare ensam.
Eller veten I, barn, ett gott, som ej kommer från Herran?
Vad har människan väl, den arma, som icke hon undfått?
Derföre, fallen i stoft, tillbedjan! Seraferna tillbe,
skyla med vingarna sex sitt anlet för glansen av den, som
hängde på intet sitt murarelod, då han murade världen.
Jorden bevittnar hans makt, och fästet förtäljer hans ära.
Släkten blomstra och dö, och stjärnorna falla från himlen
neder som vissnade blad, årtusen med döende tolvslag
lägga sig ned för hans fot, och han ser dem, men räknar dem icke.
Ho består för hans syn? Förfärligt är domarens allvar,
störtar de trotsiga ned med en vink: när han talar i vrede,
höjderna hoppa som kid och bergen springa som rådjur.
Dock -- vi frukten I eder, I barn? Den förskräcklige hämnarn
ack! han är kärlekens Gud: Guds röst var icke i jordskalv,
icke i eld eller storm, men hon var i den susande fläkten.
Kärlek är skapelsens rot, Guds väsen: oändliga världar
ligga som barn vid hans barm: han skapte dem endast fördenskull.
Endast att älska och älskas igen, han blåste sin anda
in i det slumrande stoft, och upprätt stod det och lade
handen på hjärtat och kände det varmt av den himmelska lågan.
Släcken den, släcken den ej! hon är andedräkten av livet,
kärlek är liv, men hatet är död. Ej fader, ej moder
älskade eder som Gud, ty att I mån saliga varda,
gav han sin endaste son. När han böjde sitt huvud i döden,
firade kärleken glad sin triumf; fullbordat var offret.
Se, då rämnar med hast förlåten i templet, som skilde
jorden och himmelen åt, och de döde stiga ur graven,
viskande sakta varann i örat med bleknade läppar
ordet, blott anat förut, till skapelsens gåta: försoning!
Kärlekens djup är försoningens djup, försoning är kärlek.
Därför, du människobarn, du älske förbarmande fadern,
vilj vad den helige vill, och av kärlek, men icke av fruktan:
fruktan är slavarnas dygd, men det älskande hjärtat är villigt;
var fullkommen för Gud, fullkommen är kärleken ensam.
Älskar du Gud som du bör, då älskar du bröderna även:
solen på himlen är en, och en är kärleken också.
Bär ej var mänsklig gestalt det gudomligas tecken på pannan?
Läser du ej i hans drag ditt ursprung? Seglar han icke
vilsen som du på ett främmande hav, och leda ej honom
samma stjärnor som dig? Vi skulle du hata din broder?
Hatar han dig, tillgiv! Det är skönt att dock stamma en bokstav
fram av den eviges språk: förlåtelse nämns det på jorden.
Känner du den, som förlät med törnekronan kring hjässan,
bad för sin fiende ömt, för sin bödel? Känner du honom?
Ack! du bekänner hans namn, så följ hans exempel tillika,
tänk om din broder ej argt, men överskyl med hans brister,
visa den irrande rätt; ty den gode, den himmelske herden
tog det förvillade lamm på sin arm och bar det till modern.
Detta är kärlekens frukt, och på frukterna känna vi honom. --
Kärlek hos Gud är de skapades väl, men kärlek hos mänskan
är en oändelig suck, han längtar och tål och fördrager,
lider, men glädes ändå, och med tårar i ögonen ler han.
Hopp, så heter hans jordiska lön. Det vänliga hoppet
gör vad det kan, ty det pekar alltjämt åt himlen och trofast
hugger sitt ankares tand i gravens djup, och därunder
diktar en skönare värld, ett dunkelt, men älskeligt skuggspel.
Släkten, bättre än vi, sig stött vid dess vacklande löften,
hade ej annat än hopp. Så prisom vår fader i höjden,
vilken har givit oss mer, ty för oss är hoppet förklarat,
famlar ej längre i natt, det är tro, det är levande visshet.
Tron är det klarnade hopp, hon är ljus, hon är kärlekens öga,
tyder den längtandes dröm och hugger dess syner i marmor.
Tro är levnadens sol, och dess anlete skiner som Mosis,
ty hon skådade Gud: den välbefästade himlen
drar hon med kedjor hit ner, och det nya Jerusalem sjunker
präktigt med portarna tolv, i gyllene skyar, till jorden.
Hänryckt vandrar hon där och betraktar de höga gestalter,
räds ej det vingade folk, hon är hemmastadd bland dem alla.
Därföre älsken och tron: då följer ock gärningen självmant,
likasom dagen med sol: det rätta är son av det goda,
kroppen till kärlekens själ; den kristliga gärning är endast
levande kärlek och tro, som blomman är levande våren.
Gärningen följer oss alla till Gud, där står hon och vittnar
ej vad hon syntes, men blott vad hon var: lycksalig är den, som
hör dess bekännelse trygg; hon är stum på jorden, tills döden
öppnar den tigandes mun: I barn, ej frukten I döden?
Döden är kärlekens bror, är dess tvillingbroder, allenast
mera allvarlig att se: med en kyss på bleknade läppar
tager han anden och far och vaggat på kärliga armar
ställer det frälsade barn, ett nyfött, fram för sin fader.
Redan jag hörer den kommandes dån, jag skymtar hans vingar,
svarta som natt, men med stjärnor uppå: jag fruktar ej honom.
Död är befrielse blott, är förbarmandet stumt: vid hans hjärta
lättare andas mitt svalkade bröst, och anlet mot anlet
skådar jag Gud som han är, en sol uppklarnad ur dimmor,
skådar jag seklernas ljus, dem jag älskat, de mäktiga själar,
ädlare, bättre än jag: förklarade stå de för tronen,
klädda i vitt och med harpor av gull, och sjunga en lovsång,
diktad i himmelens luft på det språk, som talas av änglar.
Eder jämväl, I älskade barn, upptager han en gång,
glömmer de tröttade ej: välkomna, I älskade, efter!
Glömmen till dess ej edernas helgd, förgäten ej löftet,
vandren i salighet hän och till salighet, akten ej jorden!
jorden är stoft, men himlen är ljus; jag har vigt er till himlen.
Hör mig, du världarnas Gud, du kärlekens eviga källa,
hör på din tjänares röst; jag skickar min bön i din himmel!
Låt mig ej sakna en dag för din tron en enda av dessa,
dem du förtrodde mig här; som en far har jag älskat dem alla.
Måtte de vittna för mig, att jag lärde dem vägen till livet
redligt, så långt jag förstod, av ditt ord, må de känna mig ännu,
falla till lärarens bröst, och jag ställa dem fram för ditt anlet
rena som nu, men blott prövade mer, och ropa med glädje:
Fader, si, jag är här, och barnen, som du mig har givit!» --

* * *

Gråtande talte han så, och nu på en vink av den gamle
knä vid knä de knöto en krans kring altarets rundel.
Knäböjd läste han då den heliga bönen, och sakta
läste de unga den med, och till slut med darrande stämma
lyste han himmelens frid, välsignelsen, över dem alla.
Skulle nu ändas hans värv för i dag; den kommande söndag
var för de unga bestämd att begå den heliga nattvard.
Plötsligt, som träffad ur skyn, stod läraren stilla och lade
handen på pannan och blickade upp: gudomliga tankar
flögo igenom hans själ, och förunderligt glänste hans ögon.
»Nästa söndag, vem vet, kanske jag vilar i graven,
kanske någon av er, en lilja bruten i förtid,
sänker sitt huvud till jord; vi dröjer jag, stunden är inne!
Hjärtat är varmt, jag vill så, ty i dag gror himmelens säde.
Vad jag begynt, fullbordar jag nu: för vad felat är däri,
svarar jag gamle för Gud och för högvördige fadern.
Sägen mig endast, I barn, I himlens medborgare nya,
ären I redo i dag att begå försoningens måltid?
Vad den betyder, I veten det väl, jag sade det ofta.
Nya förbundets symbol är hon, är försoningens tecken,
stiftad emellan himmel och jord. Den syndiga mänskan,
bort är hon kommen från Gud, från hans väsen. I dagarnas början
föll hon vid kunskapens träd, och det hänger sin krona utöver
fallet ännu: i tanken är fall, i hjärtat försoning.
Fallet oändeligt är, oändlig försoningen även.
Se, tillbaka, så långt som det gamla minnet, och framåt,
långt som det flygande hopp kan nå på tröttade vingar,
synd och försoning alltjämt gå människolifvet igenom.
Fullväxt synden är född, men försoningen slumrar i hjärtat,
tyst som det vaggade barn, och drömmer om himmel och änglar,
mäktar ej vakna till sans: hon är som de toner i harpan,
fängslade andar, som vänta alltjämt på befriarens finger.
Därför, älskade barn, nedsteg försoningens förste,
väckte den slumrande opp, och nu står hon med strålande ögon,
klara som himmelens valv, och kämpar med synden och segrar.
Neder till jorden han steg, och förklarad vände han därfrån,
icke från hjärtat likväl, ty där lever han ännu i Anden,
älskar, försonar alltjämt. Försoningen varar som tiden.
Därför, annammen med vördnad i dag dess synliga tecken!
Tecknet är dött, om ej saken har liv. Det eviga ljuset
är för de blinde ej till, men det föds av det seende ögat.
Icke i bröd och ej heller i vin, i det renade hjärtat
ligger förlåtelsen gömd: uppsåtet till bättring allena
adlar de jordiska frukter till himmelska ting och förtager
synden och syndenes lön. Blott kärlek med öppnade armar,
ångern, som gråter och ber, den prövade viljan, vars gull går
sovrat ur lågorna fram, med ett ord, den försonade mänskan
bryter försoningens bröd och dricker försoningens vinkalk.
Men den, som stiger hit fram ovärdig, med hatet i hjärtat,
gäckande mänskor och Gud, han är saker på Herrans lekamen,
saker på medlarens blod, han äter och dricker sig självom
döden och domen: därför bevare oss, himmelske Fader! --
Ären I redo, I barn, att begå försoningens måltid?»

Alltså han frågade rörd, och på en gång svarade barnen
med högtsnyftande ja! Då läste han bönerna alla,
läste instiftelsens ord, och in föll orgeln och sången:
»O! Guds heliga lamm, som förtager världenes synder,
hör oss, giv oss din frid, varkunna dig över oss alla!»
Gubben med darrande hand och med himmelska pärlor i ögat
fyllde nu kalk och patén och delte de mystiska gåvor.
O! då syntes det mig, som Gud med middagens öga
klarare såg i fönsterna in, och träden där ute
böjde sin grönskande topp, och gräset på gravarna skälvde.
Men hos de unga -- jag märkte det väl, jag kände det -- for en
rysning av salighet hän igenom isade lemmar.
Prydd som ett altar för dem stod grönskande jord, och däröver
öppnade himmelen sig, som för Stefanus fordom: de sågo
Fadern i strålande glans och Sonen till höger om honom;
under dem höra de harpornas klang, och änglar ur gullmoln
nicka dem broderligt till och vifta med vingar av purpur.

Slutat var lärarens värv, och med himlen i blick och i hjärtan
reste de unga sig upp, och gråtande böjde en var sig
neder att kyssa den vördades hand: men han tryckte dem alla
rörd till sitt hjärta och lade med bön välsignande händer
nu på de saliga bröst, nu på huvudets lockiga oskuld.

E Tegnér:

Hertig Magnus´ grav i Vadstena

Fylld av glada röster småler pingstens

ljusa skymning över stenansiktet.

Myrtenkrukor, rika azaleor

nattvardsbarnen lyfta upp på vården,

där en stackars dåre

sover sin töckniga sömn.

Vet ej varför han satt stum och fången,

varför knäppta händer blomsterlindas.

Livets pilgrim, svara,

vet du mer om dig själv?

V v Heidenstam:

Tankar då Consistorii-Amanuensen m.m. Herr A. E. H. sammanvigdes med Jungfru C. M. B. den 19 oktober 1800

Rörd mänskans oskuldsstånd jag mig idag påminner
och stiftaren, som knöt det första äktaband.
Jag stamföräldrarna i Paradiset finner,
förenta av gudomlig hand.

Och samma eld ännu den ädla elden tänder,
i vilken aldrig än en oren låga brann;
ack! gnista från en Gud, dig himlars Fader sänder,
ty äkta kärlek tänder han.

Då mänskan bar Guds bild avtryckt uti sitt hjärta,
då synd till namn och gagn var obekant ännu,
och då ej brott fått än vårt stora värde svärta,
då, helga låga, tändes du!

Du vid vårt släktes fall ej första gången brunnit;
det väsendet, som har vår jord till fotapall,
har strax vid skapelsen dig oundgänglig funnit,
du faller först vid världens fall.

Minns floden, i vars djup Gud vredgad världen sänkte,
månn´ svallet utav den förstör vart äkta par?
Nej, alla hjärtelag ej Noe flod fördränkte,
ett fartyg fyra räddat har.

Om fördomen, förstärkt av lathets gamla vana,
åt första stiftelsen med sneda ögon ser,
vi blott påminna oss ett bröllop uti Kana,
och kan väl nånsin sägas mer?

Guds Son, vår Frälsare, till gäst här bliver bjuden,
och, store Gudaman! du var närvarande,
en gäst, som hedrade så brudgummen som bruden
och spridde nåd, välsignelse.

Du värda par, som går att denna dagen knyta
ett band av största vikt, det äldsta som vi ha:
än Jesus bjudas kan, nåd skall det par ej tryta,
som bjuder Gud för världarna.

Må i ditt äkta stånd en plantskola för dygder
man se uti sitt flor med friden sammanbo;
njut kristnas lugn och fröjd i dessa kvalens bygder,
så njutes försmaken av änglars himlaro.

Förenens, värda två, att vandra himlens bana,
ack! makalösa syn: se makar frukta Gud,
och höra dem till bön varandra ömsint mana,
då kommer Jesus uppå bud.

Förenens bedjande, att vinna Jesu hjärta,
I segren säkert då I kämpen båda två.
Förening mellan två förljuvar livets smärta,
men delar tidens bördor så.

Uppå en slipprig väg, och uti mörkrets våda
två hjälpa lätt varann, när en betarvar allt;
känn makars dyra plikt att ömt varandra råda,
en helig Gud har så befallt.

Och mattas en av sorg, gack helst att kvalen lindra
med ömt deltagande, med tröstens ljuva röst;
din makas tåreström just vid dess fall förhindra,
sprid lugnet i ett kvalfullt bröst.

Sist störtar döden allt; han äktabandet river,
skilsmässa döden gör ännu en gång, som förr;
här sås i skröplighet, men där förklarat bliver:
de råkas inom himlens dörr!


L Linderot:

Ja, vi elsker dette landet

Ja, vi elsker dette landet,

som det stiger frem,
furet, værbitt over vannet,
med de tusen hjem.
Elsker, elsker det og tenker
på vår far og mor
og den saganatt som senker
drømme på vår jord.

Dette landet Harald berget
med sin kjemperad,
dette landet Håkon verget
medens Øyvind kvad;
Olav på det landet malte
korset med sitt blod,
fra dets høye Sverre talte
Roma midt imot.

Bønder sine økser brynte
hvor en hær dro frem,
Tordenskiold langs kysten lynte,
så den lystes hjem.
Kvinner selv stod opp og strede
som de vare menn;
andre kunne bare grede,
men det kom igjen!

Visstnok var vi ikke mange,
men vi strakk dog til,
da vi prøvdes noen gange,
og det stod på spill;
ti vi heller landet brente
enn det kom til fall;
husker bare hva som hendte
ned på Fredrikshald!

Hårde tider har vi døyet,
ble til sist forstøtt;
men i verste nød blåøyet
frihet ble oss født.
Det gav faderkraft å bære
hungersnød og krig,
det gav døden selv sin ære
– og det gav forlik.

Fienden sitt våpen kastet,
opp visiret for,
vi med undren mot ham hastet,
ti han var vår bror.
Drevne frem på stand av skammen
gikk vi søderpå;
nu vi står tre brødre sammen,
og skal sådan stå!

Norske mann i hus og hytte,
takk din store Gud!
Landet ville han beskytte,
skjønt det mørkt så ut.
Alt hva fedrene har kjempet,
mødrene har grett,
har den Herre stille lempet
så vi vant vår rett.

Ja, vi elsker dette landet,
som det stiger frem,
furet, værbitt over vannet,
med de tusen hjem.
Og som fedres kamp har hevet
det av nød til seir,
også vi, når det blir krevet,
for dets fred slår leir.

B Bjørnson:

Klagerim vid Sigrid Oxenstiernas hastiga och oförmodliga frånfälle den 3 september 1688

 

När som ett ädelt verk av konstberömda händer
är kostbart sammansatt och allmänt hålls för gott,
av våda oförtänkt en märklig skada fått,
det kränker var och en, det klaga all´ i sänder.

Vi skulle icke då, när mot förmodan händer
att en fullkomlig själ sin dygdelevnads mått
så hastigt fyller upp och skyndar alltför brått
bort till den långa natt, där ingen återvänder,

vem skulle sådant ej de sorgsna tankar göra
att döden makt har fått med våldsam hand förstöra
vad framför annat täckt och högtbegåvat är,

att ödet i gemen vad föga duger väjer
och liksom med behag förtörnat undanröjer
allt vad som komma tycks fullkomligheten när. 

- - -

Dock fast en dejlig ros en euda vårdag räcker, 

fast hennes purpurglans få timmar varat har, 

med överfiödig kraft hon likväl vederkvicker, 

och hennes balsam känns, sen hon förvissnat, kvar.

S E Brenner:

Vårmysterium

Min syster
du kommer som en vårvind över våra dalar...
Violerna i skuggan dofta ljuv uppfyllelse.
Jag vill föra dig till skogens ljuvaste vrå:
där skola vi bikta för varandra, hur vi sågo Gud.

E Södergran:

En plöjarevisa om våren

Tranorna kommit och isarna gått
och vårens våg går mot norden.
När mitt lilla rikes gränser den nått
är det tid sätta plogen i jorden.

Där solen blottar av åker en flik
gå raska hästar och karlar,
och soldränkt vårluft är full av musik
av lärkor och visslande harar.

Lugn följer jag plogen med jämna steg
och tyst lägger fåra till fåra
och tänker på dem som plöjt samma teg
i tider värre än våra.

Till börden är jag en plöjareman
av landets yppersta adel.
En plöjareman och en röjareman
förutan fruktan och tadel.

Min vapensköld är en blänkande bill
som skurats av släkt efter släkte.
Och aldrig en fläck på den skölden synts till
så långt som anträdet räckte.

I ljusa dagar en solbränd hand
jag knyter om blanknötta hornet.
Som redlig man vill jag plöja mitt land
och reda till jorden för kornet.

All förna och stubbar och skräp från i fjol
att multna i jorden jag gömmer,
nya löften ger majdagens sol,
om nya skördar jag drömmer.

Mitt sinne fylls av ett vårligt hopp
och jubel förutan all ände,
när solen river ur plöjarens kropp
all vinterns värk och elände.

Luften dallrar av ångande mull -
av kraft som vill alstra och skänka
för plöjarens möda hans lada full
när Brittmässlöven de blänka.

De bli till sång alla ljuden jag hör
med rytm av vickande bogar -
från täppor och vretar en arbetets kör -
en hymn till skärande plogar.

Carl Larsson i By:

Första maj, första maj

Första maj, första maj,

varje sliten kavaj
blir en mantel av strålande ljus.
Varje trött proletär
glömmer mödornas här
och går drucken av vårvindars rus.

O du älskogens vår,
som befriande går
över landen i segrarefärd,
du är drömmens också,
och var blick i det blå
är en blick in i undrenas värld.

Vart förtryckarnas hot,
varje vardag med sot
blir idag som en lumpen legend.
Och vår håg och vår hand
röres fritt, utan band,
och vår blick är mot framtiden spänd.

H Sköld:

Märg i benen den 1 maj 1712

Första maj var jag hos Frisken, tog mig där en sup på fisken;
första maj hos Friskens Maja, drack mig fuller som en kaja;
första maj hos Friskens Anna och fick där en galen panna;
första maj hos Friskens Stina och fick bot för torstens pina;
första maj hos hans Sophia, drack så länge strupen klia’;

dito hos hans Diderick
tog jag mig en styrkedrick;
hos hans dito lilla Per
märg i benen fick jag där.

J Runius:

Första skutan

Skjut och dundra, du, röda kastell,
in seglar den första skutan!
Vid rodret, bakom kajutan,
står skepparn, röd som marssol om kväll.

Han skiner och ler. Nu är det vår —
det skimrar i vita, ulliga skyar,
och livet vaknar i röda byar,
när lärkan i skyn reveljen slår.

Där ute smälter isen vid strand,
och fjärdarnas sång mot stenarna klingar,
och lyftande bruna sjöfågelsvingar
komma susande in från havets rand.

Det är vår där ute på glimmande hav,
som silver isflak i solen blänka,
och gröna sjöarna kring dem stänka,
tills de spårlöst sjunka och gå i kvav.

Den första skutan, som seglar in —
det är våren själv, som vid rodret sitter,
och över skuldrornas bländvita skinn
faller ett regn av solskensglitter.

Det är våren, blåögd och blond och yr
och med nacken trotsigt tillbakakastad,
som in med rosenröd vimpel styr,
och med sång och solsken är skutan lastad.

Se, hela riggen av fåglar är full,
och däcket av blomsnö står översållat,
och relingen lyser av vivors gull —
det är vårens drakskepp, förtrollat.

Ge fyr, kanonjärl Och kunglig salut!
Den fagraste drottning nalkas,
och i hennes kölvatten nästa minut
nymfer och fjärilar skalkas.

Och när hon på Logårdstrappan har satt
sin fot, den högvristade, fina,
så kasta i luften din nötta hatt:
vivat vårens Regina!

D Fallström:

Fädernas kyrka

Se även bearbetningen Frälsarens kyrka!

Fädernas kyrka i Sveriges land,
kärast bland samfund på jorden!
Vida hon famnar från strand till strand,
fast är hon grundad av Herrens hand,
byggd till hans tempel i Norden.

Allt fick sin vigning i kyrkans famn:
brudgummens löfte till bruden,
hemmet, de nyföddas kristna namn,
kämparnas färd till den sista hamn,
fanan och konungaskruden.

Kristet och fritt vill Sverige bo,
råda för landet allena.
Därom i manlig och kristen tro,
därom i strid eller lagfäst ro
konung och folk sig förena.

Fädernas Sverige sig kämpat fram.
Kristus var med det på banan,
visade vägen för trofast stam:
Kristus är trofast och svek är skam;
korset stod tecknat på fanan.

Kristus har vunnit vår bästa gärd
både i äran och nöden.
Vida gick striden kring Sveriges härd,
frid åt Guds kyrka var kampen värd,
konungens kamp intill döden.

Minnen från templet och klockors malm
fäderna följde, och sången.
Ännu ur fängelsets natt och kvalm
ljöd genom gallret en kämpes psalm;
det var en svensk som satt fången.

Ädel är skaran, sen tusen år
Gud i vår kyrka fått frälsa.
Framåt vår hoppfyllda längtan går:
ungdomen kristnad är Sveriges vår,
Sveriges framtid och hälsa.

Komme nu åter till strid för Gud
skaran sin Konung till möte,
väpnad och villig, i helig skrud,
samlad, som daggen på ljusets bud
flödar ur morgonens sköte.

Kristnade ungdom, dig gånge väl.
Strid för Guds ära i Norden.
Kämpa för frihet åt bunden träl.
Gud bringe friden till Sveriges själ,
Gud bjude frid över jorden.

J A Eklund:

Jag ser vår gård

 

Jag ser vår gård, ser äng och vång,
det blir mig vekt i hågen.

På sommarskur vid solnedgång
gå far och mor i rågen.
Det kvittrade i fågelbo,
det droppade från träden,
och far tog på sig rock och sko:
"Kom, låt oss se på säden!"

Och mor tog på schalett och schal,
det sken från gröna tofter,
och aftonen var ljus och sval
och fylld med sköna dofter.
Det rann och sjöng och plaskade
från alla tak och grenar
och fjäderfäet blaskade
sig vått bland gårdsbrons enar.

Inunder grannaste regnbågsspång
mot molntjockt svarta muren
stå far och mor i sädesvång,
som går i ax på skuren.
I kvällssol tindra blad och strå
och fjärran rutor glimma.
Ur gröna tegar stiger blå
en fruktsamhetens dimma.

O Hansson:

Vid Svenska Akademiens femtioåriga minneshögtid den 5 april 1836

Jag stod på stranden under kungaborgen,
när dagens oro äntlig somnad var, ¨
och öde voro gatorna och torgen,
och på kung Gustafs stod sken månen klar.
Där låg ett uttryck i de milda dragen,
som när det åskat i en fredlig dal,
och hjälten var där, men jämväl behagen,
en segerkrans, men som bland blommor tagen,
en blick till hälften örn, till hälften näktergal.

Förunderliga makt, som konstnärn äger!
Se anden färdig så till strids som sångs,
en bild, som oss sin egen saga säger,
en levande gustaviad i brons!
Ja, sådan var han, när han kom ur striden,
men sådan även, när han göt sin själ
i folket in, bland konsterna och friden,
ty store andar ge sin form åt tiden,
och Gustafs tidevarv bär Gustafs drag jämväl.

Min barndom föll uti hans solskensstunder,
jag minns den tiden: hur den är mig kär,
med sin förhoppning, sina sångarunder
och allt det nya liv, som rördes där!
Det var som våren, när hans värma droppar
ur blånad sky och löser vinterns tvång:
då leka djur, då svälla lundens knoppar,
och kinden färgas, mänskohjärtat hoppar,
och allt omkring är lust och mod och fågelsång.

De gamla karoliner hade somnat
i blått och kyller, ifrån splitets dar,
som allt försökt och ingenting fullkomnat,
då ingen kung och ingen ära var.
Vad norden evigt vill, en kung som känner
sin egen kraft, stod åter fram i glans,
och där vart ordning ibland frie männer,
och makt och lydnad blevo åter vänner,
och allt var glatt och tryggt vid tanken, att h a n fanns.

I purpur satt förtjusaren på tronen,
och spiran var en trollstav: med var stund
där växte nya hjärtan i nationen
och nya blommor, fast på järnmängd grund.
Vår gamla dröm om bragder och om ära
förflyttades till någon fredlig trakt,
där ek och lager sina kronor bära
och milde vise ljus och seder lära -
och styrkan skar sitt skägg, och vettet blev en makt.

Den svenska äran bröt sig nya banor
i tankens obesökta land: Linné
stod segersäll bland sina blomsterfanor,
oskyldig, älskvärd, konstlös liksom de.
Melanderhjelm beräknar himlafärden
för månens skiva, för planetens ring,
när Scheele skedar skapelsen i härden,
och Bergman drar grundritningen till världen,
och hävdernas mystär rannsakar Lagerbring.

Och här, där Mälarn gjuts i Östervågor
och kungastaden mitt i skogen är,
vad sydligt liv inunder norrskenslågor,
vad sångartempel på de öde skär!
Det språk, vars toner ligga mitt emellan
vad Norden djupt, vad Södern klangfullt har,
ett bortglömt barn, som kom i samkväm sällan,
steg fram och speglade sin bild i källan
och häpnade att se, hur högt, hur skönt det var.

Och då sjöng Gyllenborg, en mäktig ande,
fast stundom rimfrost på hans vingar låg.
Ack klippor finnas, där vi alla strande,
och även dikten har sin frusna våg.
Men stark var bågen, som den ädle spände,
och pilen skarp, som sökte opp sitt mål,
och allt vad mänskohjärtat djupast kände
steg fram och grät i Människans elände,
en djup, oändlig suck, vårt släktes modersmål.

Bredvid hans sida, drömmande och stilla,
satt Creutz och band på rosor utan tagg
och diktade om Atis och Camilla
en sång av västanvind och morgondagg.
Den sången är en dröm ur gyllne åren,
en gång i livet av vart hjärta drömd,
fast ej så skön, fast ej så himlaboren;
en sång så ljuv som lärkornas om våren,
öm, enkel, oskuldsfull - och därför är han glömd.

Giv plats, giv plats, ty Nordens vingad nalkas,
och sången svärmar kring hans vigda mun.
Hör, hur han skämtar, se, hur glatt han skalkas
bland nymferna uti den gröna lund.
Men ack, hans glädje ligger ej i kannan,
ej i idyller, som han kring sig strött;
hans druckna öga söker än en annan,
och märk det vemodsdraget över pannan,
ett nordiskt sångardrag, en sorg i rosenrött.

I Djurgårdsekar, susen vänligt över
den störste sångarns bild, som Nordens bar!
Det finns ej tid, som dessa toner söver,
det finns ej land, som deras like har.
En sång, som växer vild och likväl ansad,
bär konstens regel, men försmår dess tvång,
till hälften medvetslös, till hälften sansad,
en gudadans på gudaberget dansad
med faun och gratie och sångmö på en gång!

Därnäst hör Lidner! "Gravens portar knarra
på tröga gångjärn, domen förestår,
och lampans matta sken på marmorn darra,
och midnattsklockan ifrån tornet slår."
Förstörd, förvissnad före mogningsstunden,
en rik, men sönderbruten harmoni,
en genius, ack, för djupt i stoftet bunden,
hur ömt begråter han i lagerlunden
var likes kval: du hör hans eget däruti.

Men som en stilla sommarkväll på landet,
när daggen darrar uti blomsterskåln
och aftonrodnan knyter rosenbandet
kring västerns lockar, kring de lätta moln:
på ängen samla sig till dans de unga,
de gamle till rådplägningar i byn,
sin matta guld i vinden skördar gunga,
var blomma doftar, alla fåglar sjunga,
och frid och salighet se ner ur aftonskyn:

så är det i din sång, o Oxenstierna,
Italiens himmel över Nordens berg!
Din sångargratie är en sydlig tärna,
och sydlig även glöden av din färg.
Vad solglans ligger över Dagens stunder,
hur klangfull lian genom Skörden går,
och Hoppet, livets tröst och diktens under,
hur blev det diktat under furulunder?
Jag undrar mången gång, men gläds, att du var vår.

Och Kellgren, som "av skönhet och behagen
oss än en ren och himmelsk urbild ger"!
Sen Nya skapelsen stått fram i dagen,
vad ha vi andra till att skapa mer?
Hur klingar svenska lyran i hans händer,
hur ren var ton, hur skär, hur silverklar!
Ack, i mitt öra, vart jag också länder,
den diktens grundton ständigt återvänder,
en dunkel melodi ifrån min barndoms dar.

Men vad är lyrisk klang på silvervågor
och evig blomdoft uti blånad luft?
Den ädle skalden har ock andra frågor,
och skönhet vill han, men jämväl förnuft.
När Kellgrens snille slog de stora slagen,
de blixtrade, för sanning, rätt och vett,
i skämt och allvar, hur det flög för dagen
kring land och rike, och envar betagen
sprang upp och undrade, att han ej förr det sett!

Roms sångargudar flyttade till Norden
med Adlerbeth - en romare i släkt
med dem till andan, icke blott till orden -
och tjuste åter i sin nya dräkt.
Och Rosenstein, så hög som han till sinnes,
så klassisk, bandet uti sångens krans,
fast icke själv en sångare - var finnes
den svenske skald, som ej med tårar minnes
en själ så ljus, så ren, så faderlig som hans?

Och han, som slöt den långa sångarraden
och levde länge för att sörja den,
en rosenkrans med taggar mellan bladen,
behagens, skämtets, tankens, Gustafs vän:
han, som bar kronan i de vittras gille,
en lagrad veteran i vettets sold,
kanske ej främst som skald, men främst som snille,
som ville ädelt, kunde vad han ville,
den blinde siaren Tiresias-Leopold!

Jag sjöng hans drapa, minnets döttrar sjunga
en dag, och bättre, vad han Sverige var,
ty där bor oväld uppå framtids tunga,
och all förtjänst till slut sin krona har.
Han stod emellan tvenne sångartider,
den enas varning och den andras stöd,
men tid och sansning kämpade hans strider,
tills solen bröt utur sitt moln omsider
och sjönk förstorad ner i gull och purpurglöd.

De gamla gyllne lyrorna ha tystnat,
och deras klang är klandrad eller glömd.
Till många toner ha vi sedan lyssnat,
och strängt är Gustafs sångarskola dömd.
Naturen växlar, även snillet träder
i växlat skick för skilda tider fram,
i grekisk enkelhet, i galakläder,
med lejonman, med skiftrik turturfjäder,
men ett dess väsen är: väl den, som det förnam!

Där låg ett skimmer över Gustafs dagar,
fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill,
men det var sol däri, och, hur du klagar,
var stodo vi, om de ej varit till?
All bildning står på ofri grund till slutet,
blott barbarit var en gång fosterländskt;
men vett blev plantat, järnhårt språk blev brutet,
och sången stämd och livet mänskligt njutet,
och vad Gustaviskt var blev därför även svenskt.

I höga skuggor, ädle sångarfäder,
jag lägger kransen på ert stoft i dag.
En efter annan bland oss alla träder
snart opp till eder uti stjärnstrött lag.
Där låt oss sitta och se ner till Norden,
förtjuste av vad skönt som bildas där,
och strofvis om varannan sätta orden
till stjärnmusiken om den fosterjorden,
som väl förgätit oss, men dock är oss så kär.

E Tegnér:

På påskmorgonen

Nej, viken sorger! I dag är fest,
i dag må tystna båd kval och ånger.
En var må prisa, som han kan bäst,
vår Gud med ljuvliga sånger.

Ja, låt oss fröjdas av hjärtans grund,
ja, låt oss gladligen hålla påska
och vila, vila en liten stund
från livets mödor och brådska!

Hell, hell, uppståndelsens ljusa dag!
Bryt fram med ära i rena lågor!
Vid sinom tusende lärkors slag
bryt fram ur vaknande vågor!

"Han är uppstånden, han är ej här",
så änglastämman med fröjd predikar,
men hjärtat viskar: "han är oss när,
och vi hans bröder och likar."

Uppstånden är han, och solen går
för världen fram och hans ära prisar.
Och havet märker, att det blir vår
och bräcker buktande isar.

Men morgonvinden från skyn far ned
med svala vingarna frid att vifta,
och mellan vintern och våren fred
de väna granarna stifta.

Med snö på grönskande barr de stå,
vid roten sipporna bo i knoppar;
själv väcker drivan de späda små
med ljumma, glittrande droppar.

Vak upp, du blomma, var icke rädd!
Nu är det slut med båd död och dvala,
nu får du stå i din prydning klädd
i lunden gröna och svala.

Var tröst, mitt hjärta, du skall ej dö!
Allt mer och mer det med våren lider;
snart skall du glömma båd köld och snö
för blida midsommartider.

O ljuva sommar, o hjärtats vår,
från slagregn fri och från kvalm och åska,
hav tack! Jag torkar mitt ögas tår
och håller gladligen påska.

Han är uppstånden, den hjälte god,
den vårens furste förutan like.
Var tröst, min ande, och hav gott mod!
Du leva skall i hans rike.

E Björck:

Den 13 mars

Han stirrade ned från sitt slottsgemak
utöver Lejonbacken,
han stod där så stel, så spänd och så rak
i den trånga, blåa fracken.

Hur kall han syntes, en feber brann
bak serafimerstjärnan,
och tankarna virvlade av och an
i den arma, pinade hjärnan.

Hur kunde det gå så förtvivlat slätt,
så jämmerligt som det gjorde?
Han var ju en kämpe för sanning och rätt,
därtill en Herrens smorde!

Hans namn Sannfärdig och Trofast är.
Han ensam ej sig försvurit
åt den korsikanske Lucifer
och vilddjurets tecken burit.

Att vägra förlikning med Antikrist,
det var att himlen förtjäna,
men därför hade han Finland mist
och stod förrådd och allena.

Hans rikes bålverk åt ryssen skänkt,
och så den långa reträtten,
oduglighet, svaghet, där minst han tänkt -
och sist nu från Värmland stafetten!

Var Cronstedt fal och var Klingspor feg,
rebellen - det var dock rågan!
I går man lydde ännu och teg -
i dag är det upprorslågan.

Hur var det möjligt? Vadhelst han gjort
haft bifall av grånade råder.
Allt var förträffligt och vist och stort,
så snart han talat i nåder...

Liksom från tingens sanna gestalt
den skymmande slöjan flugit,
i blixtbelysning han såg nu allt:
de hade blott ljugit - ljugit.

O, dessa hovmän med fruset smil,
prelater med ja och amen
och dessa festtal i övlig stil
om Gustav och Vasastammen!

Lögn - idel lögner så långt han minns:
ministrarnas reverenser,
då han från skötet som tre års prins
gav sina audienser.

Handkyssningar bara och böjda knän,
men sanning ej för ett öre!
Så vart han en hög, absolut suverän -
hans folk, det stod utanföre.

Hans folk, han har ej sett till det stort,
men när han färdat ut order,
det blött och betalat, som det har bort,
i kampen mot Rysslands horder.

Nyss ställde det upp sin ynglingahär,
ett lantvärn med fädrens sinne.
Sitt yttersta stöd har han ändå där
mot fiender ute och inne.

Då ljödo trumslag vid början av bron,
och inför konungens blickar
allt närmare kom en ung bataljon.
"På dem kan jag tro!" han nickar.

Men vad är detta? Än hit, än dit
gevären svaja eländigt,
och mellan leden i kompanit
vad gapande luckor beständigt!

Han är förstenad. Är det hans sköld,
den svenska ungdomens blomma?
I usla paltor de hacka av köld
med kinder gulbleka, tomma.

Vid sista svängningen segna två
av svaghet omkull på marken.
I silverringsklockan griper då
med feberiver monarken.

Och mot sin darrande adjutant
han träder med handen knuten:
"Vad fattas folket? Tala sant!
Sant, hör ni, sant på minuten!"

Till svar en stammande, skruvad fras
om vinterkylan som suger,
om patriotiska avskedsglas...
"Ut!" ropar kungen, "ni ljuger!"

Och åter ensam emot sitt bord
han sjönk, den beklagansvärde.
Uti sitt mörker ett sanningens ord,
en stråle av ljus han begärde.

För sent, för sent! Från hans kabinett
blott skilda utav den tunna,
skulpterade dörren, ren sammanträtt
de männer, som svara kunna.

En sky på härdade drag låg tung
av sorg och allvar i blandning.
De hyste ej hat till en stackars kung,
men kommo att tala - sanning.

C Snoilsky:

Emot dem som falskeligen inbilla sig vara poeter

I.

Månn´ yttermera jag skall fåfäng tid förnöta,
att dig, o skaldekonst, med större iver sköta?
Skall jag bemöda mig att högre hinna opp
ell´ städs vid roten bli och vörda Pindi topp?

Dit de med lycklig fot att kliva tort sig våga,
som hos sig verkan känt utav din rena låga,
som Stiernhielm, Lagerlöf, Columbus och Camén,
som Werwing, Lucidor, som Spegel och Rudeen,

Eurelius samt fler av dina trogna vänner,
bland vilka bör stå främst vår nordska Sapfo, Brenner.
Ell´ skall jag nöja mig, fastän mot hug och drift,
med illa bundna ord ge ut en mager skrift?

Det man nu ser i kapp så många skocktals göra;
man får mer kackland´ gäss än svanesånger höra,
när man, dig till förakt, mer vers på trycket ser,
än hösten gula blan av träna skakar ner.

Det hålles för en skam i rim ej pennan föra,
sig själver huvudbrott och andra ledsnad göra;
dock stoden bygges ej av oförfaren hand,
som fria skall ens namn från tidens skarpa tand.

Den ord med andra ord förmår tillsammans rimma
och många rader kan med tvång tillhopa limma,
den heter ej en skald; var tok det göra kan,
sen rimregistret först är bläddrat av och an.

Att med ett sammanljud vid ändan orden svara,
det är ett ringa fnask; förstånd för kärnan vara:
ett infall täckt och nätt det giver märg och must;
rim örat, men förstånd kan sinnet giva lust.

Crispin utfordrar mig med honom till att kämpa,
att se vem av oss först så saken kunde lämpa
att fylla överallt med verser arket opp:
Crispin sätt´ pennan an, och jag tror visst hon lopp.

Att innan jag, som skrev fast aldrig utan möda,
med tröttsamt hjärnebrott fem rader kunde föda,
han med en flyktig hand ren sidan ändat har,
men tro mig, varje vers ock syn för saga bar.

Var rad med svassand´ språk, dock utan mening, pyste
och som i flyktigt skum en väderbläddra lyste.
Av ord en myckenhet, av saker intet grann,
och i hans överflöd man största armod fann.

Ty den lär sitt försök förutan verkan finna,
som vill i denna konst det ringsta framsteg vinna
och av naturlig drift ej fullt och rågat mått
med lust och hågen har i födslostunden fått;

den med uppmärksamhet och oförtruten möda
till mönster sig ej satt de stadigt levand´ döda
och vet de skalder sig till ledesvenner ta,
som Rom och Grekeland med pennan adlat ha;

den vad Italien högt, Hispanien djupsint skrivit,
vad som oss England lärt, fransosen ljuvligt givit,
det han hos tyskar rikt, i Holland artigt fant
med oavlåtlig flit sig aldrig gjort bekant.

Dock där bry sig ej om de, som ett hantverk driva
att vid var likprocess mot andras vilja skriva,
på trycket sända det på krogen skrevs med hast,
den döde ej till ros, dem levandom till last.

Vem prisar inte då en kruka som en hjälte,
så den på sotesäng som den som dog på fälte´?
Fast döden visat har, hur väl han träffa vet,
så lovar dock vår skald en viss odödlighet.

En skön odödlighet! som sig på papper grundar,
ett papper, som knappt själv förvaras några stunder;
det knappast bliver tryckt, förrän det redan glömt
och under Norrebro blir samma timma gömt.

Ack, papper, hade du fått lumpna klutar bliva
och man så dummer vers på dig ej velat skriva,
så slapp du säkert nu den skammen undergå,
att gatepojkar dig ett skovax kläda på;

att pigor dig till prål på kistelocket sätta,
och såpan läggs i dig, när något är att tvätta.
Du lider för en ann, när du så uselt dör
och bliver gjord till strut för peppar eller smör.

Blir någon bröllopsdag, ser man sig mången kringa
ur tjocka hjärnan sin omogen vers att tvinga
och ett eländigt ros åt bruden bjuda falt.
Men ofta, och med rätt, blir trycket ej betalt.

För mödan kunna de ej vedergällning äska,
ty för objuden gäst görs alla rätter beska.
Vem ba´n att med en skrift onödigt bryda sig
och mot förstånd och vett så djärvt förklara krig?

Vem ba´n med hesan hals om Astrilds välde sjunga?
Månn Hymens bojor görs därmed väl mindre tunga?
Månntro en brudesäng dock ej välsignad blir,
fast önskan uti vers man ej på trycket sir?

Vem ba´n att sätta fram en led och ofatt gåta,
som kan dock endast väl i nedrigt öra låta?
De böra straffad´ bli, som slika saker te,
varåt en dygdsint mö i sällskap ej törs le.

Än mer, vem ba´n dem sen, som Warnmark, sammantrycka
och så sin egen skam på nytt ur glömskan rycka?
Dock mången dummer tok för boken pengar gav,
av orsak att en narr sin like håller av.

Är någon uti stan, som säges vara riker,
görs av en hungrig skald han strax Maecenas liker,
fast han allt sitt förstånd i penningpungen bär,
ej vet vad skaldekonst, vad vett, vad lärdom är.

Det sker dock honom ej, dess stekefat till ära,
av smickran endast de, och armod, vittne bära -
ett tecken att vår skald matångan älskar mer
än blomstrens rena lukt oss skaldekullen ter.

Dock vill jag vad han gör ej mer än billigt rata,
när hungern rimma lär, som tala korp och skata.
Men böjs poeten själv inunder Astrilds ok,
utav en enkel narr blir då en dubbel tok.

När han sin Filis vill uppvakta med en visa,
då finnas ord ej nog, dess värde rätt att prisa;
från lilja, ros, rubin han prakt och fägring stjäl,
varmed hon prydas skall, dock lika med vad skäl.

Ett skeland´ öga nämns demant, en sol, en stjärna;
hon kallas Nordens prål, en himmel släktand´ tärna,
en Venus, gudabild, kyskhetens dyra skatt,
fast utom brudesäng hon haft mång rosam natt.

Ett under av förstånd, naturens mästerstycke,
ett mönster för sitt kön, den sanna dygdens smycke,
ja, många hundra mer av slika sköna namn
jag kund´ förr räkna opp än alla föra fram.

Hur mången oförskyllt nu nådig fröken skälles!
Hur mången ej av sot, men läkedomar fälles!
Hur mången prydd med horn, av männer uti stan,
som uti Svealand man finner tall och gran!

Snart skalden klagesång med Eko ynkligt gnäller,
snart talar han med berg, trä, skogar, lundar, källor;
fast magra mun och tand sin tjänst som vanligt gör,
han dock med hälsam kropp i alla visor dör.

Men vad förtjänar den, med goda seder skämtar
och ur ett brännvinsglas så rim som infall hämtar,
varmed ölvisan skrivs (dock utan vett och smak:
hon är som diktarn led och luktar av tobak)?

Dock aldrig skulle jag därpå det ringsta tala,
om den ej sjunga lärt si gnöja vill att gala,
om den sig kände själv visst´ bliva vid sin drift
samt endast visor skrev ell´ brud- och graveskrift.

Men allt mitt tålamod måst´ jag då nästan glömma,
när med oskuren fjä´r en sådan vill berömma
vår stora Carols namn och vad hans arm har gjort,
då driver harmen själv min tröga penna fort.

En Alexanders bild bör en Apelles måla,
Augusti ros kan ej en bönhas´ penna tåla;
man till en hjälrtes pris så snart ej versar gör,
som han ur mark och fält sin starka fiend´ kör.

Den röst, som svagt förmår på nedrig pipa tåta,
kan ej med slikt behag på hög trompeta låta;
när seger sjungas skall, när stora under ses,
blir skarpste pennan slög, den bästa rösten hes.

Men vem kan räkna upp den stora narreskara,
som för de rimma ord sig mena skalder vara?
De uti detta fall mer versar ha förgjort
än, Carol, för ditt namn man Saxar falla sport.

Jag vill ej lasta dem, att de dig sökt berömma,
därom bland Sveriges barn finns alla hjärtan ömma.
Ja, man väl en och ann, fast sällan, finna plär
den namnet av en skald med rätt och värdigt bär.

Ty får man av Rudeen välskriven lovdikt skåda,
så syns han endast värd ditt pris för jorden båda;
du stor kung, han poet - så svårt att döma står,
om han mer ros av dig ell´ du av honom får.

Jag måste hos mig själv ock samma driften röna,
när jag så ofta hör, hur du vet falskhet löna;
din ovän flykten tar och hisnar för ditt svärd,
och dig av segerns hand frisk lager blir förärd.

DÅ vill jag ock min röst med fägnekväden blanna,
men makten spörjes strax i vördsam undran stanna;
då tryta rim och ord: emot ditt hederssken
är synen min för svag och rösten alltför klen.

Jag, den till skaldekonst mer hug än krafter känner
och knappt min lärespån törs visa mina vänner,
som det, jag själver gjort, fast aldrig finner gott,
måst vänta intill dess jag makt och vilja fått,

i saker öva mig, som mindre finnas dryga,
och söka lära gå, förrän jag vågar flyga.
När som min styrka mer mot vördnan svara lär,
då ock till ditt beröm jag skyhögt offer bär.

Som ovän du i fält, skall odygd jag förfölja,
den sig i dygdens hamn skenheligt söker dölja
av mina versar skall städs sanning bliva sagt
och på ett troget blad, det hjärtat menar, lagt.

Liksom man bien ser av blomster honung gnaga,
skall jag av världens flärd och tokhet skämtan taga;
den, menlös i sig själv, för odygd besker blir,
när utan larv och smink man hennes leda sir.

Jag skall en lycklig bov ej rosa över alla,
en riker spelare ett dygdigt hjärta kalla;
min fjä´r skall oförskräckt av sanning ledder bli
och endast åt förtjänst och dygden lovord gi.

"Den sanning kväda vill berede sig att röna,
hur ogunst och besvär plä´ kvad och verser löna,"
så varnad´ mig en vän och lade det därtill:
"Ditt löje hindrar ej, att världen ju far vill."

Dock allting som det går må ock härefter gånga:
jag vet, av rim och vers omvändas icke många.
Så länge världen vill så mycket löjligt te,
får åt det ögat ser ju munnen lov att le.

Åt andras dårskap en med tårar kinden sköljer,
med piskan uti hand odygden vred förföljer;
me spe, med lovligt skämt, med löje och förakt
skall tvärtemot om allt min mening bliva sagt.

Vi hava bägge två likt uppsåt, samma anda,
jag vill blott något ljuvt ibland det leda blanda.
Det största nyttan gör, som mest behagligt är,
så amman kärlets brädd behänt försockra plär,

vari en besker drick hon sjuka barnet giver
och det bedrägeri sen dennes hälsa bliver.
Jag svarar: "Men därmed man sällan ynnest vann!"
Visst, men jag står mitt kast, det gälle vad det kan.

Ty sanning sanning blir, fast ingen ville läsa´n.
Drag pannan spotskt ihop, och rynka fritt på näsan,
ty detta är tyvärr odygdens leda sätt:
vars hjärta skyldigt finns, dess kinder rodna lätt.

En glupsker rövare plär hata ljus och dagen;
kast´ käpp bland hundars hop, så gnäller den blir slagen.
Men den var straffedikt med nöje läsa kan,
som ej av samvetsagg invärtes klagas an.


II.

Fåfänga skaldedikt, jag vill dig mer ej lyda,
jag till ett syndastraff mig tror dig hava fått.
Skall jag mer obetänkt min arma hjärna bryda
att en olydig vers väl tvinga i sitt mått,
med möda och besvär först orden sammanleta,
sen koppla dem ihop, som ej av sämja veta?

Jag vill ej mer ur Hippokrene dricka,
där Pegasus så ofta stallat i,
och när jag stadigt måste si,
att vurmar näsan däri sticka,
när varje läsetok nu läppjar därutav
och av poet vill namnet föra.
När han med döda rim lärt stanna vid en grav
ell´ med en brudeskrift förtjänt en måltid mat,
så måste jag av honom höra:
"God dag, herr kammerat!"

Har, Pegase, du glömt att mera vara tvärt?
Du plägat näpsa den dig förr kom alltför när.
Nu måste du fast mer än någon skjutsmärr lida,
när varje läsetok vill i din sadel rida.

I nio skaldemör, hur han I ändrat er,
när I som jungfrur förr, nu skökor er beter!
Då blott en gudaätt fick lov med er att leka;
nu låten I er ock av plumpa händer smeka.

Var är, Apollo, nu din förra gudoms prål,
då intet varje bröst blev rört utav din strål´,
envar ej nosa stad när till din tron att stiga?
Har nu din harpa sig förvänt i nyckelgiga?
Skall du på ditt altar ej annat offrat se
än rökverk så gement, det rök, ej lukt, kan ge?

Vad gagnar det mig då med möda och besvär
så många pappersark med bundna rader fylla,
en mer än kostbar tid så oförsvarligt spilla,
att Pindi dubbla topp få komma något när,
att träda samma väg, som de tillförne gått,
de sig av samma drift med framgång låtit leda,
de med en skicklig hand sig vist en krans tillreda,
som lika varelse med evigheten nått?
Vem kan de kransar väl numera skatta sköna,
när man med lagerblad ock plär en skinka kröna?

Den tiden är ej mer, då dygd och skicklighet
i ljuvligt hjonelag fick sig med lyckan para,
och mot en sann förtjänst sågs genast lönen svara.
Då var det mödan värt att heta en poet.
Jag tror visst Maro ej med hungrig maga satt,
när han i verket var en sådan dikt att skriva,
som skull´ sin upphovsman odödligt minne giva,
befria en August från glömskans mörka natt.
Ja, om Horatius med vatten läskt sin tunga,
han hade, tro mig fritt, så väl ej kunnat sjunga.

Dock var finns nu den man, som, en Maecenas lik,
ock vill åt skaldesång benäget öra låna,
vars hägn den, något lärt, kan räkna sig förtjäna,
samt gör en sådan nöjd, jag vill ej säga "rik"?
Fast nedrig girighet ej råder i dens bröst,
som vant sin största hug till det, som högt är, vända,
så syns det likväl svårt i nöd förutan ända
rätt bruka sitt förstånd, och det en mager tröst
för den, som fattig är, i evigt minne sväva.
Vem vill av hunger dö, att sen i skrifter leva?

Mot den, mer vetenskap ärn pengar räkna kan
i själen har sin skatt, av sinnets håvor riker,
vor´ han i skicklighet själv skaldeguden liker,
plär lyckan visa sig så hård som en tyrann.
Då nu ens värde plär avvägas på gullvikt,
man efter pungens tyngd förtjänsten endast skattar,
med vrång, med spefull min åt dygd och bokvett skrattar
samt med än större skäl åt all poetisk dikt
Ty den visst mycket svårt sitt hårda öde tvingar,
som andra ej, till hovs, än lärdomsgåvor bringar.

Ty svär jag nu också, Minerva, vid din drift,
att framgent aldrig mer halvtorra lagrar plocka,
men hellre mig för den med nedrigt sinne bocka,
som tror var boklig konst för med sig dolt förgift,
den av all vetenskap intresseräkning lärt
och slugt sin granne först, sen kronan att bedraga.
Då får dess frustumö jag väl till hustru taga,
ty sådant brukat gods för allting hålles värt.
Då kan på intet sätt min lycka oviss bliva:
din gunst kan blotta ord, men hennes heder giva.


III.

Jag ger dig rätt, Apollo, fan,
med alla dina lagerblan
och alla nymfer på Parnassen!
Vad båtar dig att dyrka väl,
när man därvid måst´ hungra ihjäl?
Din konst den fyller aldrig kassen.

Uppå ditt berg, det så bekant,
man aldrig någon gruva fant.
De skaldemör, som det mig tycker,
om de had´ haft en brudeskatt,
had´ dem en man vill taga fatt;
men nu dem åldrig mödom trycker.

Förbannad vare fritt den stund,
då jag ej lydde far mins mund,
som sade: "Jesse, är tu jalen
att hangen näsan in ein Buch?
Lär säljen Pfeffer oder Tuch,
petra en ann med Masa och Alen

at stehlen in untulladt Joss -
sonst blir tu en latinscher Boss.
Lär ziffern wohl, ej Versen schreiben,
så lär tich Richthum fliessen zu.
Fillstu mit Larthum koppen nu,
lät Peuteln tin stets tommer pleiben.

Nu ser jag först, att han sad´ sant;
men ack! jag var en unger kvant,
som flittergull för äkta väljde.
Jag tänkte, den mer lycklig var,
som lärdom, än den pengar har,
jag fåfäng rök och skugga sväljde.

Jag vänta´ mycket, fant en l-t;
dock sent att ångra vad som gjorts,
åtminston´ räds jag ingen fara
bestulen bli. Den intet har,
han sover sött, men sorgers far
är gullet visst hos dem, som spara,

som göra sig till skattens dräng,
stå bittid´ opp, gå sent i säng,
ej djärvas äta sig väl mätta,
som darra, när det ringst hörs,
av fruktan att ej tjuver törs
med dyrk en tung järnskena lätta.

Insomnia

Du sover, min pojke.
Vilken oerhörd trygghet jag gett dig
bara för att jag finns här,
skriver nära dig,
vaken, just när du somnar.

Nu ska jag själv försöka,
rädd så ofruktbart rädd
för varje imorgon.
Nu får du ge mig din sovande trygghet
så jag vågar vakna imorgon.

Ska somna med dig inatt.

R Jändel:

Till Sophie

Jag skulle måla dig, Sophie,
men handen darrar, hjärtat klappar:
jag rörd min svaga pensel tappar,
jag kan blott älska dig, Sophie.

M Choraeus:

Flickorna i Jakobstad

Flickorna i Jakobstad
äro tusenskönor,
vackra blommor, bleka blad,
annars såsom hönor:
kacklar en, så kackla två,
kackla allihopa,
skrattar en, så skratta två,
skratta allihopa.

(mel. Nisse tänker sjöman bli)

M Choraeus:

En ordentlig syndabekännelse till damerna i Nykarleby och Jakobstad.

 

Allt vad jag säger är idel chikaner,

allt mitt beröm är sockrat gift,
alla suckningar äro romaner,
varje vers är en blomsterhöljd grift.

Jag spottar aldrig, att jag ej bespottar,
begrinar alltid, så ofta jag ler.
När jag är tyst, jag laddar och måttar,
och när jag talar, jag dödspilar ger.

Ibland är jag hövlig, men blott för att snärja
oskuldens barm uti mina nät.
Kosacken kryper blott för att härja,
listen går i min artighets fjät.

Nedrig som Kain och kanske än mera,
djärv som en kalmuck i ett lyckligt krig,
här som Lucifer jag ville regera,
och tror att ingen kan störta mig.

Ingen känsla för det ädla och sköna,
ingen suck vid skönhetens bröst,
ingen ömhet att vänner belöna,
intet hjärta för uslingens röst.

Jag, just jag är den fasliga draken,
som går likt ett rytande lejon omkring.
Flicka, flicka, håll dig blott vaken,
och får du se mig på gatan — så spring!

Men stanna likväl, jag beder, jag beder!
Vid skönhetens blick jag lovar och svär —
och utav alla ynglingens eder
den eden heligast vara plär —

Jag svär att aldrig förtretlig vara,
jag svär, jag svär att älska Er,
blott ni vill svära att tåla och svara
och att ej nånsin springa mer!

M Choraeus:

Solia, Solia, Solialand

Solia, Solia, Solialand,
solen skiner på grönskande strand.
Solia, Solia, Solialand,
trollen flyga med hjärtat i brand,
vänskapens band,
svansen i hand,
Solia, Solia, Solialand!

H Hamilton: