du kommer som en vårvind över våra dalar...
Violerna i skuggan dofta ljuv uppfyllelse.
Jag vill föra dig till skogens ljuvaste vrå:
där skola vi bikta för varandra, hur vi sågo Gud.
E Södergran:
söndag 3 maj 2015
Vårmysterium
Min syster
du kommer som en vårvind över våra dalar...
Violerna i skuggan dofta ljuv uppfyllelse.
Jag vill föra dig till skogens ljuvaste vrå:
där skola vi bikta för varandra, hur vi sågo Gud.
E Södergran:
du kommer som en vårvind över våra dalar...
Violerna i skuggan dofta ljuv uppfyllelse.
Jag vill föra dig till skogens ljuvaste vrå:
där skola vi bikta för varandra, hur vi sågo Gud.
E Södergran:
En plöjarevisa om våren
Tranorna kommit och isarna gått
och vårens våg går mot norden.
När mitt lilla rikes gränser den nått
är det tid sätta plogen i jorden.
Där solen blottar av åker en flik
gå raska hästar och karlar,
och soldränkt vårluft är full av musik
av lärkor och visslande harar.
Lugn följer jag plogen med jämna steg
och tyst lägger fåra till fåra
och tänker på dem som plöjt samma teg
i tider värre än våra.
Till börden är jag en plöjareman
av landets yppersta adel.
En plöjareman och en röjareman
förutan fruktan och tadel.
Min vapensköld är en blänkande bill
som skurats av släkt efter släkte.
Och aldrig en fläck på den skölden synts till
så långt som anträdet räckte.
I ljusa dagar en solbränd hand
jag knyter om blanknötta hornet.
Som redlig man vill jag plöja mitt land
och reda till jorden för kornet.
All förna och stubbar och skräp från i fjol
att multna i jorden jag gömmer,
nya löften ger majdagens sol,
om nya skördar jag drömmer.
Mitt sinne fylls av ett vårligt hopp
och jubel förutan all ände,
när solen river ur plöjarens kropp
all vinterns värk och elände.
Luften dallrar av ångande mull -
av kraft som vill alstra och skänka
för plöjarens möda hans lada full
när Brittmässlöven de blänka.
De bli till sång alla ljuden jag hör
med rytm av vickande bogar -
från täppor och vretar en arbetets kör -
en hymn till skärande plogar.
Carl Larsson i By:
och vårens våg går mot norden.
När mitt lilla rikes gränser den nått
är det tid sätta plogen i jorden.
Där solen blottar av åker en flik
gå raska hästar och karlar,
och soldränkt vårluft är full av musik
av lärkor och visslande harar.
Lugn följer jag plogen med jämna steg
och tyst lägger fåra till fåra
och tänker på dem som plöjt samma teg
i tider värre än våra.
Till börden är jag en plöjareman
av landets yppersta adel.
En plöjareman och en röjareman
förutan fruktan och tadel.
Min vapensköld är en blänkande bill
som skurats av släkt efter släkte.
Och aldrig en fläck på den skölden synts till
så långt som anträdet räckte.
I ljusa dagar en solbränd hand
jag knyter om blanknötta hornet.
Som redlig man vill jag plöja mitt land
och reda till jorden för kornet.
All förna och stubbar och skräp från i fjol
att multna i jorden jag gömmer,
nya löften ger majdagens sol,
om nya skördar jag drömmer.
Mitt sinne fylls av ett vårligt hopp
och jubel förutan all ände,
när solen river ur plöjarens kropp
all vinterns värk och elände.
Luften dallrar av ångande mull -
av kraft som vill alstra och skänka
för plöjarens möda hans lada full
när Brittmässlöven de blänka.
De bli till sång alla ljuden jag hör
med rytm av vickande bogar -
från täppor och vretar en arbetets kör -
en hymn till skärande plogar.
Carl Larsson i By:
fredag 1 maj 2015
Första maj, första maj
Första maj, första maj,
varje sliten kavajblir en mantel av strålande ljus.
Varje trött proletär
glömmer mödornas här
och går drucken av vårvindars rus.
O du älskogens vår,
som befriande går
över landen i segrarefärd,
du är drömmens också,
och var blick i det blå
är en blick in i undrenas värld.
Vart förtryckarnas hot,
varje vardag med sot
blir idag som en lumpen legend.
Och vår håg och vår hand
röres fritt, utan band,
och vår blick är mot framtiden spänd.
H Sköld:
Märg i benen den 1 maj 1712
Första maj var jag hos Frisken, tog mig där en sup på fisken;
första maj hos Friskens Maja, drack mig fuller som en kaja;
första maj hos Friskens Anna och fick där en galen panna;
första maj hos Friskens Stina och fick bot för torstens pina;
första maj hos hans Sophia, drack så länge strupen klia’;
dito hos hans Diderick
tog jag mig en styrkedrick;
hos hans dito lilla Per
märg i benen fick jag där.
J Runius:
första maj hos Friskens Maja, drack mig fuller som en kaja;
första maj hos Friskens Anna och fick där en galen panna;
första maj hos Friskens Stina och fick bot för torstens pina;
första maj hos hans Sophia, drack så länge strupen klia’;
dito hos hans Diderick
tog jag mig en styrkedrick;
hos hans dito lilla Per
märg i benen fick jag där.
J Runius:
tisdag 21 april 2015
Första skutan
in seglar den första skutan!
Vid rodret, bakom kajutan,
står skepparn, röd som marssol om kväll.
Han skiner och ler. Nu är det vår —
det skimrar i vita, ulliga skyar,
och livet vaknar i röda byar,
när lärkan i skyn reveljen slår.
Där ute smälter isen vid strand,
och fjärdarnas sång mot stenarna klingar,
och lyftande bruna sjöfågelsvingar
komma susande in från havets rand.
Det är vår där ute på glimmande hav,
som silver isflak i solen blänka,
och gröna sjöarna kring dem stänka,
tills de spårlöst sjunka och gå i kvav.
Den första skutan, som seglar in —
det är våren själv, som vid rodret sitter,
och över skuldrornas bländvita skinn
faller ett regn av solskensglitter.
Det är våren, blåögd och blond och yr
och med nacken trotsigt tillbakakastad,
som in med rosenröd vimpel styr,
och med sång och solsken är skutan lastad.
Se, hela riggen av fåglar är full,
och däcket av blomsnö står översållat,
och relingen lyser av vivors gull —
det är vårens drakskepp, förtrollat.
Ge fyr, kanonjärl Och kunglig salut!
Den fagraste drottning nalkas,
och i hennes kölvatten nästa minut
nymfer och fjärilar skalkas.
Och när hon på Logårdstrappan har satt
sin fot, den högvristade, fina,
så kasta i luften din nötta hatt:
vivat vårens Regina!
D Fallström:
torsdag 16 april 2015
Fädernas kyrka
Se även bearbetningen Frälsarens kyrka!
kärast bland samfund på jorden!
Vida hon famnar från strand till strand,
fast är hon grundad av Herrens hand,
byggd till hans tempel i Norden.
Allt fick sin vigning i kyrkans famn:
brudgummens löfte till bruden,
hemmet, de nyföddas kristna namn,
kämparnas färd till den sista hamn,
fanan och konungaskruden.
Kristet och fritt vill Sverige bo,
råda för landet allena.
Därom i manlig och kristen tro,
därom i strid eller lagfäst ro
konung och folk sig förena.
Fädernas Sverige sig kämpat fram.
Kristus var med det på banan,
visade vägen för trofast stam:
Kristus är trofast och svek är skam;
korset stod tecknat på fanan.
Kristus har vunnit vår bästa gärd
både i äran och nöden.
Vida gick striden kring Sveriges härd,
frid åt Guds kyrka var kampen värd,
konungens kamp intill döden.
Minnen från templet och klockors malm
fäderna följde, och sången.
Ännu ur fängelsets natt och kvalm
ljöd genom gallret en kämpes psalm;
det var en svensk som satt fången.
Ädel är skaran, sen tusen år
Gud i vår kyrka fått frälsa.
Framåt vår hoppfyllda längtan går:
ungdomen kristnad är Sveriges vår,
Sveriges framtid och hälsa.
Komme nu åter till strid för Gud
skaran sin Konung till möte,
väpnad och villig, i helig skrud,
samlad, som daggen på ljusets bud
flödar ur morgonens sköte.
Kristnade ungdom, dig gånge väl.
Strid för Guds ära i Norden.
Kämpa för frihet åt bunden träl.
Gud bringe friden till Sveriges själ,
Gud bjude frid över jorden.
J A Eklund:
onsdag 8 april 2015
Jag ser vår gård
det blir mig vekt i hågen.
På sommarskur vid solnedgång
gå far och mor i rågen.
Det kvittrade i fågelbo,
det droppade från träden,
och far tog på sig rock och sko:
"Kom, låt oss se på säden!"
Och mor tog på schalett och schal,
det sken från gröna tofter,
och aftonen var ljus och sval
och fylld med sköna dofter.
Det rann och sjöng och plaskade
från alla tak och grenar
och fjäderfäet blaskade
sig vått bland gårdsbrons enar.
Inunder grannaste regnbågsspång
mot molntjockt svarta muren
stå far och mor i sädesvång,
som går i ax på skuren.
I kvällssol tindra blad och strå
och fjärran rutor glimma.
Ur gröna tegar stiger blå
en fruktsamhetens dimma.
O Hansson:
gå far och mor i rågen.
Det kvittrade i fågelbo,
det droppade från träden,
och far tog på sig rock och sko:
"Kom, låt oss se på säden!"
Och mor tog på schalett och schal,
det sken från gröna tofter,
och aftonen var ljus och sval
och fylld med sköna dofter.
Det rann och sjöng och plaskade
från alla tak och grenar
och fjäderfäet blaskade
sig vått bland gårdsbrons enar.
Inunder grannaste regnbågsspång
mot molntjockt svarta muren
stå far och mor i sädesvång,
som går i ax på skuren.
I kvällssol tindra blad och strå
och fjärran rutor glimma.
Ur gröna tegar stiger blå
en fruktsamhetens dimma.
O Hansson:
söndag 5 april 2015
Vid Svenska Akademiens femtioåriga minneshögtid den 5 april 1836
Jag stod på stranden under kungaborgen,
när dagens oro äntlig somnad var, ¨
och öde voro gatorna och torgen,
och på kung Gustafs stod sken månen klar.
Där låg ett uttryck i de milda dragen,
som när det åskat i en fredlig dal,
och hjälten var där, men jämväl behagen,
en segerkrans, men som bland blommor tagen,
en blick till hälften örn, till hälften näktergal.
Förunderliga makt, som konstnärn äger!
Se anden färdig så till strids som sångs,
en bild, som oss sin egen saga säger,
en levande gustaviad i brons!
Ja, sådan var han, när han kom ur striden,
men sådan även, när han göt sin själ
i folket in, bland konsterna och friden,
ty store andar ge sin form åt tiden,
och Gustafs tidevarv bär Gustafs drag jämväl.
Min barndom föll uti hans solskensstunder,
jag minns den tiden: hur den är mig kär,
med sin förhoppning, sina sångarunder
och allt det nya liv, som rördes där!
Det var som våren, när hans värma droppar
ur blånad sky och löser vinterns tvång:
då leka djur, då svälla lundens knoppar,
och kinden färgas, mänskohjärtat hoppar,
och allt omkring är lust och mod och fågelsång.
De gamla karoliner hade somnat
i blått och kyller, ifrån splitets dar,
som allt försökt och ingenting fullkomnat,
då ingen kung och ingen ära var.
Vad norden evigt vill, en kung som känner
sin egen kraft, stod åter fram i glans,
och där vart ordning ibland frie männer,
och makt och lydnad blevo åter vänner,
och allt var glatt och tryggt vid tanken, att h a n fanns.
I purpur satt förtjusaren på tronen,
och spiran var en trollstav: med var stund
där växte nya hjärtan i nationen
och nya blommor, fast på järnmängd grund.
Vår gamla dröm om bragder och om ära
förflyttades till någon fredlig trakt,
där ek och lager sina kronor bära
och milde vise ljus och seder lära -
och styrkan skar sitt skägg, och vettet blev en makt.
Den svenska äran bröt sig nya banor
i tankens obesökta land: Linné
stod segersäll bland sina blomsterfanor,
oskyldig, älskvärd, konstlös liksom de.
Melanderhjelm beräknar himlafärden
för månens skiva, för planetens ring,
när Scheele skedar skapelsen i härden,
och Bergman drar grundritningen till världen,
och hävdernas mystär rannsakar Lagerbring.
Och här, där Mälarn gjuts i Östervågor
och kungastaden mitt i skogen är,
vad sydligt liv inunder norrskenslågor,
vad sångartempel på de öde skär!
Det språk, vars toner ligga mitt emellan
vad Norden djupt, vad Södern klangfullt har,
ett bortglömt barn, som kom i samkväm sällan,
steg fram och speglade sin bild i källan
och häpnade att se, hur högt, hur skönt det var.
Och då sjöng Gyllenborg, en mäktig ande,
fast stundom rimfrost på hans vingar låg.
Ack klippor finnas, där vi alla strande,
och även dikten har sin frusna våg.
Men stark var bågen, som den ädle spände,
och pilen skarp, som sökte opp sitt mål,
och allt vad mänskohjärtat djupast kände
steg fram och grät i Människans elände,
en djup, oändlig suck, vårt släktes modersmål.
Bredvid hans sida, drömmande och stilla,
satt Creutz och band på rosor utan tagg
och diktade om Atis och Camilla
en sång av västanvind och morgondagg.
Den sången är en dröm ur gyllne åren,
en gång i livet av vart hjärta drömd,
fast ej så skön, fast ej så himlaboren;
en sång så ljuv som lärkornas om våren,
öm, enkel, oskuldsfull - och därför är han glömd.
Giv plats, giv plats, ty Nordens vingad nalkas,
och sången svärmar kring hans vigda mun.
Hör, hur han skämtar, se, hur glatt han skalkas
bland nymferna uti den gröna lund.
Men ack, hans glädje ligger ej i kannan,
ej i idyller, som han kring sig strött;
hans druckna öga söker än en annan,
och märk det vemodsdraget över pannan,
ett nordiskt sångardrag, en sorg i rosenrött.
I Djurgårdsekar, susen vänligt över
den störste sångarns bild, som Nordens bar!
Det finns ej tid, som dessa toner söver,
det finns ej land, som deras like har.
En sång, som växer vild och likväl ansad,
bär konstens regel, men försmår dess tvång,
till hälften medvetslös, till hälften sansad,
en gudadans på gudaberget dansad
med faun och gratie och sångmö på en gång!
Därnäst hör Lidner! "Gravens portar knarra
på tröga gångjärn, domen förestår,
och lampans matta sken på marmorn darra,
och midnattsklockan ifrån tornet slår."
Förstörd, förvissnad före mogningsstunden,
en rik, men sönderbruten harmoni,
en genius, ack, för djupt i stoftet bunden,
hur ömt begråter han i lagerlunden
var likes kval: du hör hans eget däruti.
Men som en stilla sommarkväll på landet,
när daggen darrar uti blomsterskåln
och aftonrodnan knyter rosenbandet
kring västerns lockar, kring de lätta moln:
på ängen samla sig till dans de unga,
de gamle till rådplägningar i byn,
sin matta guld i vinden skördar gunga,
var blomma doftar, alla fåglar sjunga,
och frid och salighet se ner ur aftonskyn:
så är det i din sång, o Oxenstierna,
Italiens himmel över Nordens berg!
Din sångargratie är en sydlig tärna,
och sydlig även glöden av din färg.
Vad solglans ligger över Dagens stunder,
hur klangfull lian genom Skörden går,
och Hoppet, livets tröst och diktens under,
hur blev det diktat under furulunder?
Jag undrar mången gång, men gläds, att du var vår.
Och Kellgren, som "av skönhet och behagen
oss än en ren och himmelsk urbild ger"!
Sen Nya skapelsen stått fram i dagen,
vad ha vi andra till att skapa mer?
Hur klingar svenska lyran i hans händer,
hur ren var ton, hur skär, hur silverklar!
Ack, i mitt öra, vart jag också länder,
den diktens grundton ständigt återvänder,
en dunkel melodi ifrån min barndoms dar.
Men vad är lyrisk klang på silvervågor
och evig blomdoft uti blånad luft?
Den ädle skalden har ock andra frågor,
och skönhet vill han, men jämväl förnuft.
När Kellgrens snille slog de stora slagen,
de blixtrade, för sanning, rätt och vett,
i skämt och allvar, hur det flög för dagen
kring land och rike, och envar betagen
sprang upp och undrade, att han ej förr det sett!
Roms sångargudar flyttade till Norden
med Adlerbeth - en romare i släkt
med dem till andan, icke blott till orden -
och tjuste åter i sin nya dräkt.
Och Rosenstein, så hög som han till sinnes,
så klassisk, bandet uti sångens krans,
fast icke själv en sångare - var finnes
den svenske skald, som ej med tårar minnes
en själ så ljus, så ren, så faderlig som hans?
Och han, som slöt den långa sångarraden
och levde länge för att sörja den,
en rosenkrans med taggar mellan bladen,
behagens, skämtets, tankens, Gustafs vän:
han, som bar kronan i de vittras gille,
en lagrad veteran i vettets sold,
kanske ej främst som skald, men främst som snille,
som ville ädelt, kunde vad han ville,
den blinde siaren Tiresias-Leopold!
Jag sjöng hans drapa, minnets döttrar sjunga
en dag, och bättre, vad han Sverige var,
ty där bor oväld uppå framtids tunga,
och all förtjänst till slut sin krona har.
Han stod emellan tvenne sångartider,
den enas varning och den andras stöd,
men tid och sansning kämpade hans strider,
tills solen bröt utur sitt moln omsider
och sjönk förstorad ner i gull och purpurglöd.
De gamla gyllne lyrorna ha tystnat,
och deras klang är klandrad eller glömd.
Till många toner ha vi sedan lyssnat,
och strängt är Gustafs sångarskola dömd.
Naturen växlar, även snillet träder
i växlat skick för skilda tider fram,
i grekisk enkelhet, i galakläder,
med lejonman, med skiftrik turturfjäder,
men ett dess väsen är: väl den, som det förnam!
Där låg ett skimmer över Gustafs dagar,
fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill,
men det var sol däri, och, hur du klagar,
var stodo vi, om de ej varit till?
All bildning står på ofri grund till slutet,
blott barbarit var en gång fosterländskt;
men vett blev plantat, järnhårt språk blev brutet,
och sången stämd och livet mänskligt njutet,
och vad Gustaviskt var blev därför även svenskt.
I höga skuggor, ädle sångarfäder,
jag lägger kransen på ert stoft i dag.
En efter annan bland oss alla träder
snart opp till eder uti stjärnstrött lag.
Där låt oss sitta och se ner till Norden,
förtjuste av vad skönt som bildas där,
och strofvis om varannan sätta orden
till stjärnmusiken om den fosterjorden,
som väl förgätit oss, men dock är oss så kär.
E Tegnér:
när dagens oro äntlig somnad var, ¨
och öde voro gatorna och torgen,
och på kung Gustafs stod sken månen klar.
Där låg ett uttryck i de milda dragen,
som när det åskat i en fredlig dal,
och hjälten var där, men jämväl behagen,
en segerkrans, men som bland blommor tagen,
en blick till hälften örn, till hälften näktergal.
Förunderliga makt, som konstnärn äger!
Se anden färdig så till strids som sångs,
en bild, som oss sin egen saga säger,
en levande gustaviad i brons!
Ja, sådan var han, när han kom ur striden,
men sådan även, när han göt sin själ
i folket in, bland konsterna och friden,
ty store andar ge sin form åt tiden,
och Gustafs tidevarv bär Gustafs drag jämväl.
Min barndom föll uti hans solskensstunder,
jag minns den tiden: hur den är mig kär,
med sin förhoppning, sina sångarunder
och allt det nya liv, som rördes där!
Det var som våren, när hans värma droppar
ur blånad sky och löser vinterns tvång:
då leka djur, då svälla lundens knoppar,
och kinden färgas, mänskohjärtat hoppar,
och allt omkring är lust och mod och fågelsång.
De gamla karoliner hade somnat
i blått och kyller, ifrån splitets dar,
som allt försökt och ingenting fullkomnat,
då ingen kung och ingen ära var.
Vad norden evigt vill, en kung som känner
sin egen kraft, stod åter fram i glans,
och där vart ordning ibland frie männer,
och makt och lydnad blevo åter vänner,
och allt var glatt och tryggt vid tanken, att h a n fanns.
I purpur satt förtjusaren på tronen,
och spiran var en trollstav: med var stund
där växte nya hjärtan i nationen
och nya blommor, fast på järnmängd grund.
Vår gamla dröm om bragder och om ära
förflyttades till någon fredlig trakt,
där ek och lager sina kronor bära
och milde vise ljus och seder lära -
och styrkan skar sitt skägg, och vettet blev en makt.
Den svenska äran bröt sig nya banor
i tankens obesökta land: Linné
stod segersäll bland sina blomsterfanor,
oskyldig, älskvärd, konstlös liksom de.
Melanderhjelm beräknar himlafärden
för månens skiva, för planetens ring,
när Scheele skedar skapelsen i härden,
och Bergman drar grundritningen till världen,
och hävdernas mystär rannsakar Lagerbring.
Och här, där Mälarn gjuts i Östervågor
och kungastaden mitt i skogen är,
vad sydligt liv inunder norrskenslågor,
vad sångartempel på de öde skär!
Det språk, vars toner ligga mitt emellan
vad Norden djupt, vad Södern klangfullt har,
ett bortglömt barn, som kom i samkväm sällan,
steg fram och speglade sin bild i källan
och häpnade att se, hur högt, hur skönt det var.
Och då sjöng Gyllenborg, en mäktig ande,
fast stundom rimfrost på hans vingar låg.
Ack klippor finnas, där vi alla strande,
och även dikten har sin frusna våg.
Men stark var bågen, som den ädle spände,
och pilen skarp, som sökte opp sitt mål,
och allt vad mänskohjärtat djupast kände
steg fram och grät i Människans elände,
en djup, oändlig suck, vårt släktes modersmål.
Bredvid hans sida, drömmande och stilla,
satt Creutz och band på rosor utan tagg
och diktade om Atis och Camilla
en sång av västanvind och morgondagg.
Den sången är en dröm ur gyllne åren,
en gång i livet av vart hjärta drömd,
fast ej så skön, fast ej så himlaboren;
en sång så ljuv som lärkornas om våren,
öm, enkel, oskuldsfull - och därför är han glömd.
Giv plats, giv plats, ty Nordens vingad nalkas,
och sången svärmar kring hans vigda mun.
Hör, hur han skämtar, se, hur glatt han skalkas
bland nymferna uti den gröna lund.
Men ack, hans glädje ligger ej i kannan,
ej i idyller, som han kring sig strött;
hans druckna öga söker än en annan,
och märk det vemodsdraget över pannan,
ett nordiskt sångardrag, en sorg i rosenrött.
I Djurgårdsekar, susen vänligt över
den störste sångarns bild, som Nordens bar!
Det finns ej tid, som dessa toner söver,
det finns ej land, som deras like har.
En sång, som växer vild och likväl ansad,
bär konstens regel, men försmår dess tvång,
till hälften medvetslös, till hälften sansad,
en gudadans på gudaberget dansad
med faun och gratie och sångmö på en gång!
Därnäst hör Lidner! "Gravens portar knarra
på tröga gångjärn, domen förestår,
och lampans matta sken på marmorn darra,
och midnattsklockan ifrån tornet slår."
Förstörd, förvissnad före mogningsstunden,
en rik, men sönderbruten harmoni,
en genius, ack, för djupt i stoftet bunden,
hur ömt begråter han i lagerlunden
var likes kval: du hör hans eget däruti.
Men som en stilla sommarkväll på landet,
när daggen darrar uti blomsterskåln
och aftonrodnan knyter rosenbandet
kring västerns lockar, kring de lätta moln:
på ängen samla sig till dans de unga,
de gamle till rådplägningar i byn,
sin matta guld i vinden skördar gunga,
var blomma doftar, alla fåglar sjunga,
och frid och salighet se ner ur aftonskyn:
så är det i din sång, o Oxenstierna,
Italiens himmel över Nordens berg!
Din sångargratie är en sydlig tärna,
och sydlig även glöden av din färg.
Vad solglans ligger över Dagens stunder,
hur klangfull lian genom Skörden går,
och Hoppet, livets tröst och diktens under,
hur blev det diktat under furulunder?
Jag undrar mången gång, men gläds, att du var vår.
Och Kellgren, som "av skönhet och behagen
oss än en ren och himmelsk urbild ger"!
Sen Nya skapelsen stått fram i dagen,
vad ha vi andra till att skapa mer?
Hur klingar svenska lyran i hans händer,
hur ren var ton, hur skär, hur silverklar!
Ack, i mitt öra, vart jag också länder,
den diktens grundton ständigt återvänder,
en dunkel melodi ifrån min barndoms dar.
Men vad är lyrisk klang på silvervågor
och evig blomdoft uti blånad luft?
Den ädle skalden har ock andra frågor,
och skönhet vill han, men jämväl förnuft.
När Kellgrens snille slog de stora slagen,
de blixtrade, för sanning, rätt och vett,
i skämt och allvar, hur det flög för dagen
kring land och rike, och envar betagen
sprang upp och undrade, att han ej förr det sett!
Roms sångargudar flyttade till Norden
med Adlerbeth - en romare i släkt
med dem till andan, icke blott till orden -
och tjuste åter i sin nya dräkt.
Och Rosenstein, så hög som han till sinnes,
så klassisk, bandet uti sångens krans,
fast icke själv en sångare - var finnes
den svenske skald, som ej med tårar minnes
en själ så ljus, så ren, så faderlig som hans?
Och han, som slöt den långa sångarraden
och levde länge för att sörja den,
en rosenkrans med taggar mellan bladen,
behagens, skämtets, tankens, Gustafs vän:
han, som bar kronan i de vittras gille,
en lagrad veteran i vettets sold,
kanske ej främst som skald, men främst som snille,
som ville ädelt, kunde vad han ville,
den blinde siaren Tiresias-Leopold!
Jag sjöng hans drapa, minnets döttrar sjunga
en dag, och bättre, vad han Sverige var,
ty där bor oväld uppå framtids tunga,
och all förtjänst till slut sin krona har.
Han stod emellan tvenne sångartider,
den enas varning och den andras stöd,
men tid och sansning kämpade hans strider,
tills solen bröt utur sitt moln omsider
och sjönk förstorad ner i gull och purpurglöd.
De gamla gyllne lyrorna ha tystnat,
och deras klang är klandrad eller glömd.
Till många toner ha vi sedan lyssnat,
och strängt är Gustafs sångarskola dömd.
Naturen växlar, även snillet träder
i växlat skick för skilda tider fram,
i grekisk enkelhet, i galakläder,
med lejonman, med skiftrik turturfjäder,
men ett dess väsen är: väl den, som det förnam!
Där låg ett skimmer över Gustafs dagar,
fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill,
men det var sol däri, och, hur du klagar,
var stodo vi, om de ej varit till?
All bildning står på ofri grund till slutet,
blott barbarit var en gång fosterländskt;
men vett blev plantat, järnhårt språk blev brutet,
och sången stämd och livet mänskligt njutet,
och vad Gustaviskt var blev därför även svenskt.
I höga skuggor, ädle sångarfäder,
jag lägger kransen på ert stoft i dag.
En efter annan bland oss alla träder
snart opp till eder uti stjärnstrött lag.
Där låt oss sitta och se ner till Norden,
förtjuste av vad skönt som bildas där,
och strofvis om varannan sätta orden
till stjärnmusiken om den fosterjorden,
som väl förgätit oss, men dock är oss så kär.
E Tegnér:
På påskmorgonen
Nej, viken sorger! I dag är fest,
i dag må tystna båd kval och ånger.
En var må prisa, som han kan bäst,
vår Gud med ljuvliga sånger.
Ja, låt oss fröjdas av hjärtans grund,
ja, låt oss gladligen hålla påska
och vila, vila en liten stund
från livets mödor och brådska!
Hell, hell, uppståndelsens ljusa dag!
Bryt fram med ära i rena lågor!
Vid sinom tusende lärkors slag
bryt fram ur vaknande vågor!
"Han är uppstånden, han är ej här",
så änglastämman med fröjd predikar,
men hjärtat viskar: "han är oss när,
och vi hans bröder och likar."
Uppstånden är han, och solen går
för världen fram och hans ära prisar.
Och havet märker, att det blir vår
och bräcker buktande isar.
Men morgonvinden från skyn far ned
med svala vingarna frid att vifta,
och mellan vintern och våren fred
de väna granarna stifta.
Med snö på grönskande barr de stå,
vid roten sipporna bo i knoppar;
själv väcker drivan de späda små
med ljumma, glittrande droppar.
Vak upp, du blomma, var icke rädd!
Nu är det slut med båd död och dvala,
nu får du stå i din prydning klädd
i lunden gröna och svala.
Var tröst, mitt hjärta, du skall ej dö!
Allt mer och mer det med våren lider;
snart skall du glömma båd köld och snö
för blida midsommartider.
O ljuva sommar, o hjärtats vår,
från slagregn fri och från kvalm och åska,
hav tack! Jag torkar mitt ögas tår
och håller gladligen påska.
Han är uppstånden, den hjälte god,
den vårens furste förutan like.
Var tröst, min ande, och hav gott mod!
Du leva skall i hans rike.
E Björck:
i dag må tystna båd kval och ånger.
En var må prisa, som han kan bäst,
vår Gud med ljuvliga sånger.
Ja, låt oss fröjdas av hjärtans grund,
ja, låt oss gladligen hålla påska
och vila, vila en liten stund
från livets mödor och brådska!
Hell, hell, uppståndelsens ljusa dag!
Bryt fram med ära i rena lågor!
Vid sinom tusende lärkors slag
bryt fram ur vaknande vågor!
"Han är uppstånden, han är ej här",
så änglastämman med fröjd predikar,
men hjärtat viskar: "han är oss när,
och vi hans bröder och likar."
Uppstånden är han, och solen går
för världen fram och hans ära prisar.
Och havet märker, att det blir vår
och bräcker buktande isar.
Men morgonvinden från skyn far ned
med svala vingarna frid att vifta,
och mellan vintern och våren fred
de väna granarna stifta.
Med snö på grönskande barr de stå,
vid roten sipporna bo i knoppar;
själv väcker drivan de späda små
med ljumma, glittrande droppar.
Vak upp, du blomma, var icke rädd!
Nu är det slut med båd död och dvala,
nu får du stå i din prydning klädd
i lunden gröna och svala.
Var tröst, mitt hjärta, du skall ej dö!
Allt mer och mer det med våren lider;
snart skall du glömma båd köld och snö
för blida midsommartider.
O ljuva sommar, o hjärtats vår,
från slagregn fri och från kvalm och åska,
hav tack! Jag torkar mitt ögas tår
och håller gladligen påska.
Han är uppstånden, den hjälte god,
den vårens furste förutan like.
Var tröst, min ande, och hav gott mod!
Du leva skall i hans rike.
E Björck:
fredag 13 mars 2015
Den 13 mars
Han stirrade ned från sitt slottsgemak
utöver Lejonbacken,
han stod där så stel, så spänd och så rak
i den trånga, blåa fracken.
Hur kall han syntes, en feber brann
bak serafimerstjärnan,
och tankarna virvlade av och an
i den arma, pinade hjärnan.
Hur kunde det gå så förtvivlat slätt,
så jämmerligt som det gjorde?
Han var ju en kämpe för sanning och rätt,
därtill en Herrens smorde!
Hans namn Sannfärdig och Trofast är.
Han ensam ej sig försvurit
åt den korsikanske Lucifer
och vilddjurets tecken burit.
Att vägra förlikning med Antikrist,
det var att himlen förtjäna,
men därför hade han Finland mist
och stod förrådd och allena.
Hans rikes bålverk åt ryssen skänkt,
och så den långa reträtten,
oduglighet, svaghet, där minst han tänkt -
och sist nu från Värmland stafetten!
Var Cronstedt fal och var Klingspor feg,
rebellen - det var dock rågan!
I går man lydde ännu och teg -
i dag är det upprorslågan.
Hur var det möjligt? Vadhelst han gjort
haft bifall av grånade råder.
Allt var förträffligt och vist och stort,
så snart han talat i nåder...
Liksom från tingens sanna gestalt
den skymmande slöjan flugit,
i blixtbelysning han såg nu allt:
de hade blott ljugit - ljugit.
O, dessa hovmän med fruset smil,
prelater med ja och amen
och dessa festtal i övlig stil
om Gustav och Vasastammen!
Lögn - idel lögner så långt han minns:
ministrarnas reverenser,
då han från skötet som tre års prins
gav sina audienser.
Handkyssningar bara och böjda knän,
men sanning ej för ett öre!
Så vart han en hög, absolut suverän -
hans folk, det stod utanföre.
Hans folk, han har ej sett till det stort,
men när han färdat ut order,
det blött och betalat, som det har bort,
i kampen mot Rysslands horder.
Nyss ställde det upp sin ynglingahär,
ett lantvärn med fädrens sinne.
Sitt yttersta stöd har han ändå där
mot fiender ute och inne.
Då ljödo trumslag vid början av bron,
och inför konungens blickar
allt närmare kom en ung bataljon.
"På dem kan jag tro!" han nickar.
Men vad är detta? Än hit, än dit
gevären svaja eländigt,
och mellan leden i kompanit
vad gapande luckor beständigt!
Han är förstenad. Är det hans sköld,
den svenska ungdomens blomma?
I usla paltor de hacka av köld
med kinder gulbleka, tomma.
Vid sista svängningen segna två
av svaghet omkull på marken.
I silverringsklockan griper då
med feberiver monarken.
Och mot sin darrande adjutant
han träder med handen knuten:
"Vad fattas folket? Tala sant!
Sant, hör ni, sant på minuten!"
Till svar en stammande, skruvad fras
om vinterkylan som suger,
om patriotiska avskedsglas...
"Ut!" ropar kungen, "ni ljuger!"
Och åter ensam emot sitt bord
han sjönk, den beklagansvärde.
Uti sitt mörker ett sanningens ord,
en stråle av ljus han begärde.
För sent, för sent! Från hans kabinett
blott skilda utav den tunna,
skulpterade dörren, ren sammanträtt
de männer, som svara kunna.
En sky på härdade drag låg tung
av sorg och allvar i blandning.
De hyste ej hat till en stackars kung,
men kommo att tala - sanning.
C Snoilsky:
onsdag 4 mars 2015
Emot dem som falskeligen inbilla sig vara poeter
I.
Månn´ yttermera jag skall fåfäng tid förnöta,
att dig, o skaldekonst, med större iver sköta?
Skall jag bemöda mig att högre hinna opp
ell´ städs vid roten bli och vörda Pindi topp?
Dit de med lycklig fot att kliva tort sig våga,
som hos sig verkan känt utav din rena låga,
som Stiernhielm, Lagerlöf, Columbus och Camén,
som Werwing, Lucidor, som Spegel och Rudeen,
Eurelius samt fler av dina trogna vänner,
bland vilka bör stå främst vår nordska Sapfo, Brenner.
Ell´ skall jag nöja mig, fastän mot hug och drift,
med illa bundna ord ge ut en mager skrift?
Det man nu ser i kapp så många skocktals göra;
man får mer kackland´ gäss än svanesånger höra,
när man, dig till förakt, mer vers på trycket ser,
än hösten gula blan av träna skakar ner.
Det hålles för en skam i rim ej pennan föra,
sig själver huvudbrott och andra ledsnad göra;
dock stoden bygges ej av oförfaren hand,
som fria skall ens namn från tidens skarpa tand.
Den ord med andra ord förmår tillsammans rimma
och många rader kan med tvång tillhopa limma,
den heter ej en skald; var tok det göra kan,
sen rimregistret först är bläddrat av och an.
Att med ett sammanljud vid ändan orden svara,
det är ett ringa fnask; förstånd för kärnan vara:
ett infall täckt och nätt det giver märg och must;
rim örat, men förstånd kan sinnet giva lust.
Crispin utfordrar mig med honom till att kämpa,
att se vem av oss först så saken kunde lämpa
att fylla överallt med verser arket opp:
Crispin sätt´ pennan an, och jag tror visst hon lopp.
Att innan jag, som skrev fast aldrig utan möda,
med tröttsamt hjärnebrott fem rader kunde föda,
han med en flyktig hand ren sidan ändat har,
men tro mig, varje vers ock syn för saga bar.
Var rad med svassand´ språk, dock utan mening, pyste
och som i flyktigt skum en väderbläddra lyste.
Av ord en myckenhet, av saker intet grann,
och i hans överflöd man största armod fann.
Ty den lär sitt försök förutan verkan finna,
som vill i denna konst det ringsta framsteg vinna
och av naturlig drift ej fullt och rågat mått
med lust och hågen har i födslostunden fått;
den med uppmärksamhet och oförtruten möda
till mönster sig ej satt de stadigt levand´ döda
och vet de skalder sig till ledesvenner ta,
som Rom och Grekeland med pennan adlat ha;
den vad Italien högt, Hispanien djupsint skrivit,
vad som oss England lärt, fransosen ljuvligt givit,
det han hos tyskar rikt, i Holland artigt fant
med oavlåtlig flit sig aldrig gjort bekant.
Dock där bry sig ej om de, som ett hantverk driva
att vid var likprocess mot andras vilja skriva,
på trycket sända det på krogen skrevs med hast,
den döde ej till ros, dem levandom till last.
Vem prisar inte då en kruka som en hjälte,
så den på sotesäng som den som dog på fälte´?
Fast döden visat har, hur väl han träffa vet,
så lovar dock vår skald en viss odödlighet.
En skön odödlighet! som sig på papper grundar,
ett papper, som knappt själv förvaras några stunder;
det knappast bliver tryckt, förrän det redan glömt
och under Norrebro blir samma timma gömt.
Ack, papper, hade du fått lumpna klutar bliva
och man så dummer vers på dig ej velat skriva,
så slapp du säkert nu den skammen undergå,
att gatepojkar dig ett skovax kläda på;
att pigor dig till prål på kistelocket sätta,
och såpan läggs i dig, när något är att tvätta.
Du lider för en ann, när du så uselt dör
och bliver gjord till strut för peppar eller smör.
Blir någon bröllopsdag, ser man sig mången kringa
ur tjocka hjärnan sin omogen vers att tvinga
och ett eländigt ros åt bruden bjuda falt.
Men ofta, och med rätt, blir trycket ej betalt.
För mödan kunna de ej vedergällning äska,
ty för objuden gäst görs alla rätter beska.
Vem ba´n att med en skrift onödigt bryda sig
och mot förstånd och vett så djärvt förklara krig?
Vem ba´n med hesan hals om Astrilds välde sjunga?
Månn Hymens bojor görs därmed väl mindre tunga?
Månntro en brudesäng dock ej välsignad blir,
fast önskan uti vers man ej på trycket sir?
Vem ba´n att sätta fram en led och ofatt gåta,
som kan dock endast väl i nedrigt öra låta?
De böra straffad´ bli, som slika saker te,
varåt en dygdsint mö i sällskap ej törs le.
Än mer, vem ba´n dem sen, som Warnmark, sammantrycka
och så sin egen skam på nytt ur glömskan rycka?
Dock mången dummer tok för boken pengar gav,
av orsak att en narr sin like håller av.
Är någon uti stan, som säges vara riker,
görs av en hungrig skald han strax Maecenas liker,
fast han allt sitt förstånd i penningpungen bär,
ej vet vad skaldekonst, vad vett, vad lärdom är.
Det sker dock honom ej, dess stekefat till ära,
av smickran endast de, och armod, vittne bära -
ett tecken att vår skald matångan älskar mer
än blomstrens rena lukt oss skaldekullen ter.
Dock vill jag vad han gör ej mer än billigt rata,
när hungern rimma lär, som tala korp och skata.
Men böjs poeten själv inunder Astrilds ok,
utav en enkel narr blir då en dubbel tok.
När han sin Filis vill uppvakta med en visa,
då finnas ord ej nog, dess värde rätt att prisa;
från lilja, ros, rubin han prakt och fägring stjäl,
varmed hon prydas skall, dock lika med vad skäl.
Ett skeland´ öga nämns demant, en sol, en stjärna;
hon kallas Nordens prål, en himmel släktand´ tärna,
en Venus, gudabild, kyskhetens dyra skatt,
fast utom brudesäng hon haft mång rosam natt.
Ett under av förstånd, naturens mästerstycke,
ett mönster för sitt kön, den sanna dygdens smycke,
ja, många hundra mer av slika sköna namn
jag kund´ förr räkna opp än alla föra fram.
Hur mången oförskyllt nu nådig fröken skälles!
Hur mången ej av sot, men läkedomar fälles!
Hur mången prydd med horn, av männer uti stan,
som uti Svealand man finner tall och gran!
Snart skalden klagesång med Eko ynkligt gnäller,
snart talar han med berg, trä, skogar, lundar, källor;
fast magra mun och tand sin tjänst som vanligt gör,
han dock med hälsam kropp i alla visor dör.
Men vad förtjänar den, med goda seder skämtar
och ur ett brännvinsglas så rim som infall hämtar,
varmed ölvisan skrivs (dock utan vett och smak:
hon är som diktarn led och luktar av tobak)?
Dock aldrig skulle jag därpå det ringsta tala,
om den ej sjunga lärt si gnöja vill att gala,
om den sig kände själv visst´ bliva vid sin drift
samt endast visor skrev ell´ brud- och graveskrift.
Men allt mitt tålamod måst´ jag då nästan glömma,
när med oskuren fjä´r en sådan vill berömma
vår stora Carols namn och vad hans arm har gjort,
då driver harmen själv min tröga penna fort.
En Alexanders bild bör en Apelles måla,
Augusti ros kan ej en bönhas´ penna tåla;
man till en hjälrtes pris så snart ej versar gör,
som han ur mark och fält sin starka fiend´ kör.
Den röst, som svagt förmår på nedrig pipa tåta,
kan ej med slikt behag på hög trompeta låta;
när seger sjungas skall, när stora under ses,
blir skarpste pennan slög, den bästa rösten hes.
Men vem kan räkna upp den stora narreskara,
som för de rimma ord sig mena skalder vara?
De uti detta fall mer versar ha förgjort
än, Carol, för ditt namn man Saxar falla sport.
Jag vill ej lasta dem, att de dig sökt berömma,
därom bland Sveriges barn finns alla hjärtan ömma.
Ja, man väl en och ann, fast sällan, finna plär
den namnet av en skald med rätt och värdigt bär.
Ty får man av Rudeen välskriven lovdikt skåda,
så syns han endast värd ditt pris för jorden båda;
du stor kung, han poet - så svårt att döma står,
om han mer ros av dig ell´ du av honom får.
Jag måste hos mig själv ock samma driften röna,
när jag så ofta hör, hur du vet falskhet löna;
din ovän flykten tar och hisnar för ditt svärd,
och dig av segerns hand frisk lager blir förärd.
DÅ vill jag ock min röst med fägnekväden blanna,
men makten spörjes strax i vördsam undran stanna;
då tryta rim och ord: emot ditt hederssken
är synen min för svag och rösten alltför klen.
Jag, den till skaldekonst mer hug än krafter känner
och knappt min lärespån törs visa mina vänner,
som det, jag själver gjort, fast aldrig finner gott,
måst vänta intill dess jag makt och vilja fått,
i saker öva mig, som mindre finnas dryga,
och söka lära gå, förrän jag vågar flyga.
När som min styrka mer mot vördnan svara lär,
då ock till ditt beröm jag skyhögt offer bär.
Som ovän du i fält, skall odygd jag förfölja,
den sig i dygdens hamn skenheligt söker dölja
av mina versar skall städs sanning bliva sagt
och på ett troget blad, det hjärtat menar, lagt.
Liksom man bien ser av blomster honung gnaga,
skall jag av världens flärd och tokhet skämtan taga;
den, menlös i sig själv, för odygd besker blir,
när utan larv och smink man hennes leda sir.
Jag skall en lycklig bov ej rosa över alla,
en riker spelare ett dygdigt hjärta kalla;
min fjä´r skall oförskräckt av sanning ledder bli
och endast åt förtjänst och dygden lovord gi.
"Den sanning kväda vill berede sig att röna,
hur ogunst och besvär plä´ kvad och verser löna,"
så varnad´ mig en vän och lade det därtill:
"Ditt löje hindrar ej, att världen ju far vill."
Dock allting som det går må ock härefter gånga:
jag vet, av rim och vers omvändas icke många.
Så länge världen vill så mycket löjligt te,
får åt det ögat ser ju munnen lov att le.
Åt andras dårskap en med tårar kinden sköljer,
med piskan uti hand odygden vred förföljer;
me spe, med lovligt skämt, med löje och förakt
skall tvärtemot om allt min mening bliva sagt.
Vi hava bägge två likt uppsåt, samma anda,
jag vill blott något ljuvt ibland det leda blanda.
Det största nyttan gör, som mest behagligt är,
så amman kärlets brädd behänt försockra plär,
vari en besker drick hon sjuka barnet giver
och det bedrägeri sen dennes hälsa bliver.
Jag svarar: "Men därmed man sällan ynnest vann!"
Visst, men jag står mitt kast, det gälle vad det kan.
Ty sanning sanning blir, fast ingen ville läsa´n.
Drag pannan spotskt ihop, och rynka fritt på näsan,
ty detta är tyvärr odygdens leda sätt:
vars hjärta skyldigt finns, dess kinder rodna lätt.
En glupsker rövare plär hata ljus och dagen;
kast´ käpp bland hundars hop, så gnäller den blir slagen.
Men den var straffedikt med nöje läsa kan,
som ej av samvetsagg invärtes klagas an.
II.
Fåfänga skaldedikt, jag vill dig mer ej lyda,
jag till ett syndastraff mig tror dig hava fått.
Skall jag mer obetänkt min arma hjärna bryda
att en olydig vers väl tvinga i sitt mått,
med möda och besvär först orden sammanleta,
sen koppla dem ihop, som ej av sämja veta?
Jag vill ej mer ur Hippokrene dricka,
där Pegasus så ofta stallat i,
och när jag stadigt måste si,
att vurmar näsan däri sticka,
när varje läsetok nu läppjar därutav
och av poet vill namnet föra.
När han med döda rim lärt stanna vid en grav
ell´ med en brudeskrift förtjänt en måltid mat,
så måste jag av honom höra:
"God dag, herr kammerat!"
Har, Pegase, du glömt att mera vara tvärt?
Du plägat näpsa den dig förr kom alltför när.
Nu måste du fast mer än någon skjutsmärr lida,
när varje läsetok vill i din sadel rida.
I nio skaldemör, hur han I ändrat er,
när I som jungfrur förr, nu skökor er beter!
Då blott en gudaätt fick lov med er att leka;
nu låten I er ock av plumpa händer smeka.
Var är, Apollo, nu din förra gudoms prål,
då intet varje bröst blev rört utav din strål´,
envar ej nosa stad när till din tron att stiga?
Har nu din harpa sig förvänt i nyckelgiga?
Skall du på ditt altar ej annat offrat se
än rökverk så gement, det rök, ej lukt, kan ge?
Vad gagnar det mig då med möda och besvär
så många pappersark med bundna rader fylla,
en mer än kostbar tid så oförsvarligt spilla,
att Pindi dubbla topp få komma något när,
att träda samma väg, som de tillförne gått,
de sig av samma drift med framgång låtit leda,
de med en skicklig hand sig vist en krans tillreda,
som lika varelse med evigheten nått?
Vem kan de kransar väl numera skatta sköna,
när man med lagerblad ock plär en skinka kröna?
Den tiden är ej mer, då dygd och skicklighet
i ljuvligt hjonelag fick sig med lyckan para,
och mot en sann förtjänst sågs genast lönen svara.
Då var det mödan värt att heta en poet.
Jag tror visst Maro ej med hungrig maga satt,
när han i verket var en sådan dikt att skriva,
som skull´ sin upphovsman odödligt minne giva,
befria en August från glömskans mörka natt.
Ja, om Horatius med vatten läskt sin tunga,
han hade, tro mig fritt, så väl ej kunnat sjunga.
Dock var finns nu den man, som, en Maecenas lik,
ock vill åt skaldesång benäget öra låna,
vars hägn den, något lärt, kan räkna sig förtjäna,
samt gör en sådan nöjd, jag vill ej säga "rik"?
Fast nedrig girighet ej råder i dens bröst,
som vant sin största hug till det, som högt är, vända,
så syns det likväl svårt i nöd förutan ända
rätt bruka sitt förstånd, och det en mager tröst
för den, som fattig är, i evigt minne sväva.
Vem vill av hunger dö, att sen i skrifter leva?
Mot den, mer vetenskap ärn pengar räkna kan
i själen har sin skatt, av sinnets håvor riker,
vor´ han i skicklighet själv skaldeguden liker,
plär lyckan visa sig så hård som en tyrann.
Då nu ens värde plär avvägas på gullvikt,
man efter pungens tyngd förtjänsten endast skattar,
med vrång, med spefull min åt dygd och bokvett skrattar
samt med än större skäl åt all poetisk dikt
Ty den visst mycket svårt sitt hårda öde tvingar,
som andra ej, till hovs, än lärdomsgåvor bringar.
Ty svär jag nu också, Minerva, vid din drift,
att framgent aldrig mer halvtorra lagrar plocka,
men hellre mig för den med nedrigt sinne bocka,
som tror var boklig konst för med sig dolt förgift,
den av all vetenskap intresseräkning lärt
och slugt sin granne först, sen kronan att bedraga.
Då får dess frustumö jag väl till hustru taga,
ty sådant brukat gods för allting hålles värt.
Då kan på intet sätt min lycka oviss bliva:
din gunst kan blotta ord, men hennes heder giva.
III.
Jag ger dig rätt, Apollo, fan,
med alla dina lagerblan
och alla nymfer på Parnassen!
Vad båtar dig att dyrka väl,
när man därvid måst´ hungra ihjäl?
Din konst den fyller aldrig kassen.
Uppå ditt berg, det så bekant,
man aldrig någon gruva fant.
De skaldemör, som det mig tycker,
om de had´ haft en brudeskatt,
had´ dem en man vill taga fatt;
men nu dem åldrig mödom trycker.
Förbannad vare fritt den stund,
då jag ej lydde far mins mund,
som sade: "Jesse, är tu jalen
att hangen näsan in ein Buch?
Lär säljen Pfeffer oder Tuch,
petra en ann med Masa och Alen
at stehlen in untulladt Joss -
sonst blir tu en latinscher Boss.
Lär ziffern wohl, ej Versen schreiben,
så lär tich Richthum fliessen zu.
Fillstu mit Larthum koppen nu,
lät Peuteln tin stets tommer pleiben.
Nu ser jag först, att han sad´ sant;
men ack! jag var en unger kvant,
som flittergull för äkta väljde.
Jag tänkte, den mer lycklig var,
som lärdom, än den pengar har,
jag fåfäng rök och skugga sväljde.
Jag vänta´ mycket, fant en l-t;
dock sent att ångra vad som gjorts,
åtminston´ räds jag ingen fara
bestulen bli. Den intet har,
han sover sött, men sorgers far
är gullet visst hos dem, som spara,
som göra sig till skattens dräng,
stå bittid´ opp, gå sent i säng,
ej djärvas äta sig väl mätta,
som darra, när det ringst hörs,
av fruktan att ej tjuver törs
med dyrk en tung järnskena lätta.
Månn´ yttermera jag skall fåfäng tid förnöta,
att dig, o skaldekonst, med större iver sköta?
Skall jag bemöda mig att högre hinna opp
ell´ städs vid roten bli och vörda Pindi topp?
Dit de med lycklig fot att kliva tort sig våga,
som hos sig verkan känt utav din rena låga,
som Stiernhielm, Lagerlöf, Columbus och Camén,
som Werwing, Lucidor, som Spegel och Rudeen,
Eurelius samt fler av dina trogna vänner,
bland vilka bör stå främst vår nordska Sapfo, Brenner.
Ell´ skall jag nöja mig, fastän mot hug och drift,
med illa bundna ord ge ut en mager skrift?
Det man nu ser i kapp så många skocktals göra;
man får mer kackland´ gäss än svanesånger höra,
när man, dig till förakt, mer vers på trycket ser,
än hösten gula blan av träna skakar ner.
Det hålles för en skam i rim ej pennan föra,
sig själver huvudbrott och andra ledsnad göra;
dock stoden bygges ej av oförfaren hand,
som fria skall ens namn från tidens skarpa tand.
Den ord med andra ord förmår tillsammans rimma
och många rader kan med tvång tillhopa limma,
den heter ej en skald; var tok det göra kan,
sen rimregistret först är bläddrat av och an.
Att med ett sammanljud vid ändan orden svara,
det är ett ringa fnask; förstånd för kärnan vara:
ett infall täckt och nätt det giver märg och must;
rim örat, men förstånd kan sinnet giva lust.
Crispin utfordrar mig med honom till att kämpa,
att se vem av oss först så saken kunde lämpa
att fylla överallt med verser arket opp:
Crispin sätt´ pennan an, och jag tror visst hon lopp.
Att innan jag, som skrev fast aldrig utan möda,
med tröttsamt hjärnebrott fem rader kunde föda,
han med en flyktig hand ren sidan ändat har,
men tro mig, varje vers ock syn för saga bar.
Var rad med svassand´ språk, dock utan mening, pyste
och som i flyktigt skum en väderbläddra lyste.
Av ord en myckenhet, av saker intet grann,
och i hans överflöd man största armod fann.
Ty den lär sitt försök förutan verkan finna,
som vill i denna konst det ringsta framsteg vinna
och av naturlig drift ej fullt och rågat mått
med lust och hågen har i födslostunden fått;
den med uppmärksamhet och oförtruten möda
till mönster sig ej satt de stadigt levand´ döda
och vet de skalder sig till ledesvenner ta,
som Rom och Grekeland med pennan adlat ha;
den vad Italien högt, Hispanien djupsint skrivit,
vad som oss England lärt, fransosen ljuvligt givit,
det han hos tyskar rikt, i Holland artigt fant
med oavlåtlig flit sig aldrig gjort bekant.
Dock där bry sig ej om de, som ett hantverk driva
att vid var likprocess mot andras vilja skriva,
på trycket sända det på krogen skrevs med hast,
den döde ej till ros, dem levandom till last.
Vem prisar inte då en kruka som en hjälte,
så den på sotesäng som den som dog på fälte´?
Fast döden visat har, hur väl han träffa vet,
så lovar dock vår skald en viss odödlighet.
En skön odödlighet! som sig på papper grundar,
ett papper, som knappt själv förvaras några stunder;
det knappast bliver tryckt, förrän det redan glömt
och under Norrebro blir samma timma gömt.
Ack, papper, hade du fått lumpna klutar bliva
och man så dummer vers på dig ej velat skriva,
så slapp du säkert nu den skammen undergå,
att gatepojkar dig ett skovax kläda på;
att pigor dig till prål på kistelocket sätta,
och såpan läggs i dig, när något är att tvätta.
Du lider för en ann, när du så uselt dör
och bliver gjord till strut för peppar eller smör.
Blir någon bröllopsdag, ser man sig mången kringa
ur tjocka hjärnan sin omogen vers att tvinga
och ett eländigt ros åt bruden bjuda falt.
Men ofta, och med rätt, blir trycket ej betalt.
För mödan kunna de ej vedergällning äska,
ty för objuden gäst görs alla rätter beska.
Vem ba´n att med en skrift onödigt bryda sig
och mot förstånd och vett så djärvt förklara krig?
Vem ba´n med hesan hals om Astrilds välde sjunga?
Månn Hymens bojor görs därmed väl mindre tunga?
Månntro en brudesäng dock ej välsignad blir,
fast önskan uti vers man ej på trycket sir?
Vem ba´n att sätta fram en led och ofatt gåta,
som kan dock endast väl i nedrigt öra låta?
De böra straffad´ bli, som slika saker te,
varåt en dygdsint mö i sällskap ej törs le.
Än mer, vem ba´n dem sen, som Warnmark, sammantrycka
och så sin egen skam på nytt ur glömskan rycka?
Dock mången dummer tok för boken pengar gav,
av orsak att en narr sin like håller av.
Är någon uti stan, som säges vara riker,
görs av en hungrig skald han strax Maecenas liker,
fast han allt sitt förstånd i penningpungen bär,
ej vet vad skaldekonst, vad vett, vad lärdom är.
Det sker dock honom ej, dess stekefat till ära,
av smickran endast de, och armod, vittne bära -
ett tecken att vår skald matångan älskar mer
än blomstrens rena lukt oss skaldekullen ter.
Dock vill jag vad han gör ej mer än billigt rata,
när hungern rimma lär, som tala korp och skata.
Men böjs poeten själv inunder Astrilds ok,
utav en enkel narr blir då en dubbel tok.
När han sin Filis vill uppvakta med en visa,
då finnas ord ej nog, dess värde rätt att prisa;
från lilja, ros, rubin han prakt och fägring stjäl,
varmed hon prydas skall, dock lika med vad skäl.
Ett skeland´ öga nämns demant, en sol, en stjärna;
hon kallas Nordens prål, en himmel släktand´ tärna,
en Venus, gudabild, kyskhetens dyra skatt,
fast utom brudesäng hon haft mång rosam natt.
Ett under av förstånd, naturens mästerstycke,
ett mönster för sitt kön, den sanna dygdens smycke,
ja, många hundra mer av slika sköna namn
jag kund´ förr räkna opp än alla föra fram.
Hur mången oförskyllt nu nådig fröken skälles!
Hur mången ej av sot, men läkedomar fälles!
Hur mången prydd med horn, av männer uti stan,
som uti Svealand man finner tall och gran!
Snart skalden klagesång med Eko ynkligt gnäller,
snart talar han med berg, trä, skogar, lundar, källor;
fast magra mun och tand sin tjänst som vanligt gör,
han dock med hälsam kropp i alla visor dör.
Men vad förtjänar den, med goda seder skämtar
och ur ett brännvinsglas så rim som infall hämtar,
varmed ölvisan skrivs (dock utan vett och smak:
hon är som diktarn led och luktar av tobak)?
Dock aldrig skulle jag därpå det ringsta tala,
om den ej sjunga lärt si gnöja vill att gala,
om den sig kände själv visst´ bliva vid sin drift
samt endast visor skrev ell´ brud- och graveskrift.
Men allt mitt tålamod måst´ jag då nästan glömma,
när med oskuren fjä´r en sådan vill berömma
vår stora Carols namn och vad hans arm har gjort,
då driver harmen själv min tröga penna fort.
En Alexanders bild bör en Apelles måla,
Augusti ros kan ej en bönhas´ penna tåla;
man till en hjälrtes pris så snart ej versar gör,
som han ur mark och fält sin starka fiend´ kör.
Den röst, som svagt förmår på nedrig pipa tåta,
kan ej med slikt behag på hög trompeta låta;
när seger sjungas skall, när stora under ses,
blir skarpste pennan slög, den bästa rösten hes.
Men vem kan räkna upp den stora narreskara,
som för de rimma ord sig mena skalder vara?
De uti detta fall mer versar ha förgjort
än, Carol, för ditt namn man Saxar falla sport.
Jag vill ej lasta dem, att de dig sökt berömma,
därom bland Sveriges barn finns alla hjärtan ömma.
Ja, man väl en och ann, fast sällan, finna plär
den namnet av en skald med rätt och värdigt bär.
Ty får man av Rudeen välskriven lovdikt skåda,
så syns han endast värd ditt pris för jorden båda;
du stor kung, han poet - så svårt att döma står,
om han mer ros av dig ell´ du av honom får.
Jag måste hos mig själv ock samma driften röna,
när jag så ofta hör, hur du vet falskhet löna;
din ovän flykten tar och hisnar för ditt svärd,
och dig av segerns hand frisk lager blir förärd.
DÅ vill jag ock min röst med fägnekväden blanna,
men makten spörjes strax i vördsam undran stanna;
då tryta rim och ord: emot ditt hederssken
är synen min för svag och rösten alltför klen.
Jag, den till skaldekonst mer hug än krafter känner
och knappt min lärespån törs visa mina vänner,
som det, jag själver gjort, fast aldrig finner gott,
måst vänta intill dess jag makt och vilja fått,
i saker öva mig, som mindre finnas dryga,
och söka lära gå, förrän jag vågar flyga.
När som min styrka mer mot vördnan svara lär,
då ock till ditt beröm jag skyhögt offer bär.
Som ovän du i fält, skall odygd jag förfölja,
den sig i dygdens hamn skenheligt söker dölja
av mina versar skall städs sanning bliva sagt
och på ett troget blad, det hjärtat menar, lagt.
Liksom man bien ser av blomster honung gnaga,
skall jag av världens flärd och tokhet skämtan taga;
den, menlös i sig själv, för odygd besker blir,
när utan larv och smink man hennes leda sir.
Jag skall en lycklig bov ej rosa över alla,
en riker spelare ett dygdigt hjärta kalla;
min fjä´r skall oförskräckt av sanning ledder bli
och endast åt förtjänst och dygden lovord gi.
"Den sanning kväda vill berede sig att röna,
hur ogunst och besvär plä´ kvad och verser löna,"
så varnad´ mig en vän och lade det därtill:
"Ditt löje hindrar ej, att världen ju far vill."
Dock allting som det går må ock härefter gånga:
jag vet, av rim och vers omvändas icke många.
Så länge världen vill så mycket löjligt te,
får åt det ögat ser ju munnen lov att le.
Åt andras dårskap en med tårar kinden sköljer,
med piskan uti hand odygden vred förföljer;
me spe, med lovligt skämt, med löje och förakt
skall tvärtemot om allt min mening bliva sagt.
Vi hava bägge två likt uppsåt, samma anda,
jag vill blott något ljuvt ibland det leda blanda.
Det största nyttan gör, som mest behagligt är,
så amman kärlets brädd behänt försockra plär,
vari en besker drick hon sjuka barnet giver
och det bedrägeri sen dennes hälsa bliver.
Jag svarar: "Men därmed man sällan ynnest vann!"
Visst, men jag står mitt kast, det gälle vad det kan.
Ty sanning sanning blir, fast ingen ville läsa´n.
Drag pannan spotskt ihop, och rynka fritt på näsan,
ty detta är tyvärr odygdens leda sätt:
vars hjärta skyldigt finns, dess kinder rodna lätt.
En glupsker rövare plär hata ljus och dagen;
kast´ käpp bland hundars hop, så gnäller den blir slagen.
Men den var straffedikt med nöje läsa kan,
som ej av samvetsagg invärtes klagas an.
II.
Fåfänga skaldedikt, jag vill dig mer ej lyda,
jag till ett syndastraff mig tror dig hava fått.
Skall jag mer obetänkt min arma hjärna bryda
att en olydig vers väl tvinga i sitt mått,
med möda och besvär först orden sammanleta,
sen koppla dem ihop, som ej av sämja veta?
Jag vill ej mer ur Hippokrene dricka,
där Pegasus så ofta stallat i,
och när jag stadigt måste si,
att vurmar näsan däri sticka,
när varje läsetok nu läppjar därutav
och av poet vill namnet föra.
När han med döda rim lärt stanna vid en grav
ell´ med en brudeskrift förtjänt en måltid mat,
så måste jag av honom höra:
"God dag, herr kammerat!"
Har, Pegase, du glömt att mera vara tvärt?
Du plägat näpsa den dig förr kom alltför när.
Nu måste du fast mer än någon skjutsmärr lida,
när varje läsetok vill i din sadel rida.
I nio skaldemör, hur han I ändrat er,
när I som jungfrur förr, nu skökor er beter!
Då blott en gudaätt fick lov med er att leka;
nu låten I er ock av plumpa händer smeka.
Var är, Apollo, nu din förra gudoms prål,
då intet varje bröst blev rört utav din strål´,
envar ej nosa stad när till din tron att stiga?
Har nu din harpa sig förvänt i nyckelgiga?
Skall du på ditt altar ej annat offrat se
än rökverk så gement, det rök, ej lukt, kan ge?
Vad gagnar det mig då med möda och besvär
så många pappersark med bundna rader fylla,
en mer än kostbar tid så oförsvarligt spilla,
att Pindi dubbla topp få komma något när,
att träda samma väg, som de tillförne gått,
de sig av samma drift med framgång låtit leda,
de med en skicklig hand sig vist en krans tillreda,
som lika varelse med evigheten nått?
Vem kan de kransar väl numera skatta sköna,
när man med lagerblad ock plär en skinka kröna?
Den tiden är ej mer, då dygd och skicklighet
i ljuvligt hjonelag fick sig med lyckan para,
och mot en sann förtjänst sågs genast lönen svara.
Då var det mödan värt att heta en poet.
Jag tror visst Maro ej med hungrig maga satt,
när han i verket var en sådan dikt att skriva,
som skull´ sin upphovsman odödligt minne giva,
befria en August från glömskans mörka natt.
Ja, om Horatius med vatten läskt sin tunga,
han hade, tro mig fritt, så väl ej kunnat sjunga.
Dock var finns nu den man, som, en Maecenas lik,
ock vill åt skaldesång benäget öra låna,
vars hägn den, något lärt, kan räkna sig förtjäna,
samt gör en sådan nöjd, jag vill ej säga "rik"?
Fast nedrig girighet ej råder i dens bröst,
som vant sin största hug till det, som högt är, vända,
så syns det likväl svårt i nöd förutan ända
rätt bruka sitt förstånd, och det en mager tröst
för den, som fattig är, i evigt minne sväva.
Vem vill av hunger dö, att sen i skrifter leva?
Mot den, mer vetenskap ärn pengar räkna kan
i själen har sin skatt, av sinnets håvor riker,
vor´ han i skicklighet själv skaldeguden liker,
plär lyckan visa sig så hård som en tyrann.
Då nu ens värde plär avvägas på gullvikt,
man efter pungens tyngd förtjänsten endast skattar,
med vrång, med spefull min åt dygd och bokvett skrattar
samt med än större skäl åt all poetisk dikt
Ty den visst mycket svårt sitt hårda öde tvingar,
som andra ej, till hovs, än lärdomsgåvor bringar.
Ty svär jag nu också, Minerva, vid din drift,
att framgent aldrig mer halvtorra lagrar plocka,
men hellre mig för den med nedrigt sinne bocka,
som tror var boklig konst för med sig dolt förgift,
den av all vetenskap intresseräkning lärt
och slugt sin granne först, sen kronan att bedraga.
Då får dess frustumö jag väl till hustru taga,
ty sådant brukat gods för allting hålles värt.
Då kan på intet sätt min lycka oviss bliva:
din gunst kan blotta ord, men hennes heder giva.
III.
Jag ger dig rätt, Apollo, fan,
med alla dina lagerblan
och alla nymfer på Parnassen!
Vad båtar dig att dyrka väl,
när man därvid måst´ hungra ihjäl?
Din konst den fyller aldrig kassen.
Uppå ditt berg, det så bekant,
man aldrig någon gruva fant.
De skaldemör, som det mig tycker,
om de had´ haft en brudeskatt,
had´ dem en man vill taga fatt;
men nu dem åldrig mödom trycker.
Förbannad vare fritt den stund,
då jag ej lydde far mins mund,
som sade: "Jesse, är tu jalen
att hangen näsan in ein Buch?
Lär säljen Pfeffer oder Tuch,
petra en ann med Masa och Alen
at stehlen in untulladt Joss -
sonst blir tu en latinscher Boss.
Lär ziffern wohl, ej Versen schreiben,
så lär tich Richthum fliessen zu.
Fillstu mit Larthum koppen nu,
lät Peuteln tin stets tommer pleiben.
Nu ser jag först, att han sad´ sant;
men ack! jag var en unger kvant,
som flittergull för äkta väljde.
Jag tänkte, den mer lycklig var,
som lärdom, än den pengar har,
jag fåfäng rök och skugga sväljde.
Jag vänta´ mycket, fant en l-t;
dock sent att ångra vad som gjorts,
åtminston´ räds jag ingen fara
bestulen bli. Den intet har,
han sover sött, men sorgers far
är gullet visst hos dem, som spara,
som göra sig till skattens dräng,
stå bittid´ opp, gå sent i säng,
ej djärvas äta sig väl mätta,
som darra, när det ringst hörs,
av fruktan att ej tjuver törs
med dyrk en tung järnskena lätta.
lördag 21 februari 2015
Insomnia
Du sover, min pojke.
Vilken oerhörd trygghet jag gett dig
bara för att jag finns här,
skriver nära dig,
vaken, just när du somnar.
Nu ska jag själv försöka,
rädd så ofruktbart rädd
för varje imorgon.
Nu får du ge mig din sovande trygghet
så jag vågar vakna imorgon.
Ska somna med dig inatt.
R Jändel:
Vilken oerhörd trygghet jag gett dig
bara för att jag finns här,
skriver nära dig,
vaken, just när du somnar.
Nu ska jag själv försöka,
rädd så ofruktbart rädd
för varje imorgon.
Nu får du ge mig din sovande trygghet
så jag vågar vakna imorgon.
Ska somna med dig inatt.
R Jändel:
söndag 15 februari 2015
Till Sophie
Jag skulle måla dig, Sophie,
men handen darrar, hjärtat klappar:
jag rörd min svaga pensel tappar,
jag kan blott älska dig, Sophie.
M Choraeus:
men handen darrar, hjärtat klappar:
jag rörd min svaga pensel tappar,
jag kan blott älska dig, Sophie.
M Choraeus:
Flickorna i Jakobstad
äro tusenskönor,
vackra blommor, bleka blad,
annars såsom hönor:
kacklar en, så kackla två,
kackla allihopa,
skrattar en, så skratta två,
skratta allihopa.
(mel. Nisse tänker sjöman bli)
En ordentlig syndabekännelse till damerna i Nykarleby och Jakobstad.
Allt vad jag säger är idel chikaner,
allt mitt beröm är sockrat gift,
alla suckningar äro romaner,
varje vers är en blomsterhöljd grift.
Jag spottar aldrig, att jag ej bespottar,
begrinar alltid, så ofta jag ler.
När jag är tyst, jag laddar och måttar,
och när jag talar, jag dödspilar ger.
Ibland är jag hövlig, men blott för att snärja
oskuldens barm uti mina nät.
Kosacken kryper blott för att härja,
listen går i min artighets fjät.
Nedrig som Kain och kanske än mera,
djärv som en kalmuck i ett lyckligt krig,
här som Lucifer jag ville regera,
och tror att ingen kan störta mig.
Ingen känsla för det ädla och sköna,
ingen suck vid skönhetens bröst,
ingen ömhet att vänner belöna,
intet hjärta för uslingens röst.
Jag, just jag är den fasliga draken,
som går likt ett rytande lejon omkring.
Flicka, flicka, håll dig blott vaken,
och får du se mig på gatan — så spring!
Men stanna likväl, jag beder, jag beder!
Vid skönhetens blick jag lovar och svär —
och utav alla ynglingens eder
den eden heligast vara plär —
Jag svär att aldrig förtretlig vara,
jag svär, jag svär att älska Er,
blott ni vill svära att tåla och svara
och att ej nånsin springa mer!
M Choraeus:
alla suckningar äro romaner,
varje vers är en blomsterhöljd grift.
Jag spottar aldrig, att jag ej bespottar,
begrinar alltid, så ofta jag ler.
När jag är tyst, jag laddar och måttar,
och när jag talar, jag dödspilar ger.
Ibland är jag hövlig, men blott för att snärja
oskuldens barm uti mina nät.
Kosacken kryper blott för att härja,
listen går i min artighets fjät.
Nedrig som Kain och kanske än mera,
djärv som en kalmuck i ett lyckligt krig,
här som Lucifer jag ville regera,
och tror att ingen kan störta mig.
Ingen känsla för det ädla och sköna,
ingen suck vid skönhetens bröst,
ingen ömhet att vänner belöna,
intet hjärta för uslingens röst.
Jag, just jag är den fasliga draken,
som går likt ett rytande lejon omkring.
Flicka, flicka, håll dig blott vaken,
och får du se mig på gatan — så spring!
Men stanna likväl, jag beder, jag beder!
Vid skönhetens blick jag lovar och svär —
och utav alla ynglingens eder
den eden heligast vara plär —
Jag svär att aldrig förtretlig vara,
jag svär, jag svär att älska Er,
blott ni vill svära att tåla och svara
och att ej nånsin springa mer!
M Choraeus:
onsdag 14 januari 2015
Solia, Solia, Solialand
Solia, Solia, Solialand,
solen skiner på grönskande strand.
Solia, Solia, Solialand,
trollen flyga med hjärtat i brand,
vänskapens band,
svansen i hand,
Solia, Solia, Solialand!
H Hamilton:
solen skiner på grönskande strand.
Solia, Solia, Solialand,
trollen flyga med hjärtat i brand,
vänskapens band,
svansen i hand,
Solia, Solia, Solialand!
H Hamilton:
onsdag 31 december 2014
Snabbt jagar stormen våra år
Snabbt jagar stormen våra år
som skyar över hav.
Knappt tändes, år, din blida vår,
så bleknar glansen av.
Din sommarblomstring är sin kos,
hav tack för vad du gav,
om ock du endast gav en ros
att lägga på en grav.
Du makt för vind och skyar,
du makt för liv och år,
som ständigt allt förnyar
och allt i spillror slår,
med öden och med timmar
i julens aftonbrand
du står, och sädet glimmar
i såningsmannens hand.
Giv psaltare och lyra,
då mödan görs oss lång.
Betag oss ej den dyra,
den ljuva lust till sång.
Låt klinga våra dagar
som vind i gröna hagar,
som hav i böljegång.
Giv oss en härd att njuta vid
av vårt beskärda bröd.
Giv oss ett bröst att luta vid,
när glädjen vänds i nöd.
Giv oss en tro att sluta vid,
torsdag 25 december 2014
Du gjorde väl, du kom
"Du gjorde väl, du kom!" så en Cornelius talar,
då Petrus med sin röst hans klämda själ hugsvalar:
Cornelius faller ner och tar sin vän i famn:
Oändligt kärt besök! det var i Jesu namn.
Bör ej vår tunga då i dag de orden säga?
Kom, öppnom nu vår famn att få vår Jesum äga:
vi vete, vad som skett i evighetens råd:
Vår frälsare är född, vårt släkte har fått nåd.
All fruktan är förbi, men glädjen sig föröker,
när skaparen i dag sitt kreatur besöker:
den morgonrodnans prakt med salighet uppgår,
som världen bådad blev i fyratusen år.
Välkommen vare du, som vill vårt liv, vår hydda
från avgrunds blixt och svalg med din förtjänst beskydda!
Vi falla för dig ner: din vagga i sitt grus,
med nådens skatter fylld, är härlighetens hus.
Du gjorde väl, du kom. Vår synd, vår sorgedimma
en annan utsikt vann vid denna dyra timma.
Omätligt kärlekshav! Min tanke! märk och välv:
en Gud föds av ett blod, som han har skapat själv:
På jorden utan far, i himlen utan moder,
i armod rik och stor, i allt vår vän och broder:
som jordens glans och mull lagt till sin fotapall,
och som i sinom tid själv henne döma skall.
Han, som ger hjärtat rymd och lungan sammandrager,
själv av den luft, han gjort, nu andedräkten tager:
han, i vars hand var dag är räknad, mörk och klar,
han räknar själv i dag bland mänskor sina dar.
Han, som ger alla djur sin kraft att kunna föda,
blir född, och själv i dag han känner livets möda.
Du gjorde väl, du kom: din kärlek frälsar oss,
det blod, som i dig rörs, utsläcker avgrunds bloss.
De späda ögnakast, som stråla kring din linda,
de skänka världen liv och mörksens härar binda.
Du gjorde väl, du kom ... Men ack, min frälserman!
din vagga och ditt kors stå redan när varann.
C M Bellman:
då Petrus med sin röst hans klämda själ hugsvalar:
Cornelius faller ner och tar sin vän i famn:
Oändligt kärt besök! det var i Jesu namn.
Bör ej vår tunga då i dag de orden säga?
Kom, öppnom nu vår famn att få vår Jesum äga:
vi vete, vad som skett i evighetens råd:
Vår frälsare är född, vårt släkte har fått nåd.
All fruktan är förbi, men glädjen sig föröker,
när skaparen i dag sitt kreatur besöker:
den morgonrodnans prakt med salighet uppgår,
som världen bådad blev i fyratusen år.
Välkommen vare du, som vill vårt liv, vår hydda
från avgrunds blixt och svalg med din förtjänst beskydda!
Vi falla för dig ner: din vagga i sitt grus,
med nådens skatter fylld, är härlighetens hus.
Du gjorde väl, du kom. Vår synd, vår sorgedimma
en annan utsikt vann vid denna dyra timma.
Omätligt kärlekshav! Min tanke! märk och välv:
en Gud föds av ett blod, som han har skapat själv:
På jorden utan far, i himlen utan moder,
i armod rik och stor, i allt vår vän och broder:
som jordens glans och mull lagt till sin fotapall,
och som i sinom tid själv henne döma skall.
Han, som ger hjärtat rymd och lungan sammandrager,
själv av den luft, han gjort, nu andedräkten tager:
han, i vars hand var dag är räknad, mörk och klar,
han räknar själv i dag bland mänskor sina dar.
Han, som ger alla djur sin kraft att kunna föda,
blir född, och själv i dag han känner livets möda.
Du gjorde väl, du kom: din kärlek frälsar oss,
det blod, som i dig rörs, utsläcker avgrunds bloss.
De späda ögnakast, som stråla kring din linda,
de skänka världen liv och mörksens härar binda.
Du gjorde väl, du kom ... Men ack, min frälserman!
din vagga och ditt kors stå redan när varann.
C M Bellman:
Julotta
Bleve du än så hård och härjad av stormar i livet,
att allt ungt du mötte med köld och hånande skepsis,
veknade du väl ändå en sekund, när du mindes din barndoms
julfröjd, om också ringa den var, eller rik, eller om den
alls icke fanns, men då bör du minnas även din saknad.
När låg snön på din gård så vit som julaftons morgon?
Täckande mjukt och skyddande mer än kylande låg den
festligt, ett hyende lik, som bretts att trampas av änglar.
När stod din skog så allvarligt hög med mumlande furor,
som en fylking av grå och bistra nordiska kämpar,
dryftande ryktet att Balder igen har låtit sig födas
fjärran i Österland och dragit i härnad mot Odin?
Och när det sen blev kväll med gran och glitter och vaxljus,
lackdoft och ljuvlighet och vänliga röster och blickar,
mor var ängeln, och far var ej mer bestraffarn och hämnarn,
himlen sänkte sig ned med ljus och värme och blidhet,
vällukt, sång och musik - det var paradiset på jorden!
Minns du, hur stjärnorna sen, när du spanade ut genom rutan,
liknade ljus i en osynlig gran med rötter i jorden
och en topp som försvann i det mörkblå mörkret däruppe?
Stjärnorna lysa i kväll. Högtidligt nära de hänga,
som då jag än var ett barn, men jag känner ock hur högtidligt
fjärmare nu de te sig än då, ty vilsnare sväva
tankarna under kupoln och ödslig tycks mig den vita
vintergatan mera än förr, en driva av stjärnor,
hopyrd måhända en gång av en suck från den eviges läppar.
* * *
Midnattens mystiska stund är ren förbi. Majestätiskt
vrider sig fästets mäktiga valv med mörker och stjärnor
över snöiga fält och isar och sovande byar.
Kanske ekar ett skott, när kölden biter i furan
inne i skogarnas natt, eller råma frysande sjöar.
Räven stannar och lyss, där han smyger i brynet och haren
spejar förskräckt sig omkring, där han gräver i snön efter rågbrodd.
Furorna sucka tungt med sakta vajande kronor
eller knarra med kvidande ljud och ängslas i sömnen.
Men bakom rutan med blommor av frost i det lutande torpet
tindrar ett flämtande ljus. Det tändes just när vi hunnit
stigen som bär mellan granarna in, till hälften igenyrd.
Ren står en strimma av rök ur det konstlöst murade fånget,
gnistor irra en kort sekund som hemlösa stjärnor,
tills de kyssas till döds av vita systrar på taket.
Inne i stugan är livet i gång och det rustas till resa.
Glöggpannan ångar ren på isiga kubbar av töre,
lågorna slicka med knallar och pip den tjäriga veden,
medan beskäftigt och vant ur sitt rosenbemålade väggskåp
hustrun tar kryddorna fram, kardemumma, kanel och rosiner,
pepparnejlikor, socker och allt för den ljuvliga drycken,
männens och gubbarnas fröjd och barnens och kvinnornas gamman,
ty det är sed och skick sen gammalt att innan till ottan
färden ställes man tär en smörgås med sylta och julkorv,
nedsköljd med brännvinsglögg, de gamlas nektar förvisso.
Gäspande sträcker sig torparen än i sin knarrande fållbänk
njutande tvåmansvärmen ännu tills helglat och sävlig
undan han skjuter sin fäll och svänger de håriga benen
ut över fållbänkens kant och plirar mot elden på härden,
medan det immar ur näsa och mun i morgonens kyla.
Men under fälln i sin bänk i motsatta hörnet av stugan
barnen ha vaknat och sätta sig upp och peta i näsan,
linhårshuvun och blå och sömniga, undrande ögon.
Stiga vi in, om du har fantasi? Det är jul, och vid julen
är du en omhuldad gäst, om från herrgård eller från landsväg.
Kanske doftar här ej av parfym. Det är mera reella
dunster som möta din nos, men längtar du efter lavendel,
finns den i dragkistan, torkad och strödd bland särkar och skjortor.
Döm ej, ty fattigmans mat är också fet under helgen!
Titta på korvarnas mängd, som hänger i taket, och vet att
skållingen låtit sitt liv, och frostiga paltar i boden
sia om kommande festliga bord med julglögg och dricka.
Glöggen tändes, och snart ur den blommiga koppen du njuter
av den härliga dryck, som gudarna sparat åt vinterns,
isens och norrskenens land. Den sticker kanhända i näsan,
men den doftar av jul och ligger och värmer i kroppen,
ramarnas ludd slätas ut, och ditt maskformiga bihang
om du än har det kvar, sig kröker i hisnande glädje.
Torparen dricker dig till och smackar och räcker åt hustrun,
vilken smuttar förnöjd med sin brygd och delar åt barnen.
Nu gäller: Upp i en hast! och ungarna myllrar ur sängen,
tvätta det svartaste av i trebensgrytan på spishälln,
gräla om västar och skor, men hustrun knäpper på lillbror
blångarnslivstycket hop, medan pilten gäspande kisar
in i brasan och vacklar ännu mellan sömnen och vakan.
Men från spiken vid dörrn tar torparen sotiga lyktan,
sen inom läppen han lagt en bänk av stärkande matsnus,
slår upp dörrn och in far en fläkt av den nattliga kylan.
Stjärnorna brinna som bloss, och det smäller och sjunger i knuten.
Torparen går till lidret och drar med seniga armar
släden vid skaklarna fram. Han öppnar dörren till fäjset
och stiger in till sin undrande häst. Men i båset bredvid har
kon i blinken sig rest. Vad kommer i natt väl åt husbond?
Snabbt är selningen gjord och bjällrorna skallra i kransen.
Pålle skrapar i snön, det ryker ur frustande mule,
knakar i skaklor och gnisslar in ibland under järnskodda medar.
Nu har natten fått liv. Det klingar av bjällror i fjärran.
Morgonbrisen tar i. Det rasslar, det faller av stjärnstoft
sakta från furorna ned i ljuset från torparens fönster.
Nu är släden för dörrn, och de packa sig hustru och ungar,
Pålle tar mot en smekande snärt på länden och hugger
i som det gällde hans vanliga lass, fast timmen är ovan.
Nu har natten fått liv! Det stampar och bjällrar på vägen,
slädar glida i kapp och mellan furorna blixtrar
stundom ett rykande bloss. Det gäller att hinna till ottan.
Barnsliga minne! Hur väldigt, hur högt, hur oantastligt
lyfte ej templet sin mur, och korset däruppe i höjden
sträckte till famntag mot stjärnor och moln sina gyllene armar,
ljuset sprutade ut ur rutiga fönster, och välljud
strömmade ned från klockornas par och välsignade nejden,
och det gjorde ej alls någonting att jag visste att Johan,
backstusittarn, ringarn, söp och svor, så det lyste
kring hans syndiga mun, då han blott med ett tramp av sin pjäxa
mäktade locka himmelsk musik ur svängande malmen.
Tonerna vällde först som en fors genom öppnade luckor,
tungt och mäktigt och sökande dock. Sen blevo de svanor
sträckande ut över hav av skog till längst bort i mörkret
döende sakta de segnade ner och blevo till skogssus.
Har du sett något ljus, som slår dig och tar dig och griper
fast om din själ som det ljus dig möter, då kyrkdörren öppnas
julottsmorgon och in du träder och tränges bland vadmal?
Talgljus ryka i hundradetal och du njuter av doften,
klockarn spelar så fint, som det gällde hans liv och befattning,
och när plötsligt församlingen står, krokryggiga gummor,
darrande gubbar och flickor i blom och kraftiga drängar,
upp och tar i på en gång: Var hälsad! ville du kanske
sjunga, du med, men din röst är stockad i halsen av tårar!
Varför? Käraste du, du är barn, om ock gubbe till åren.
Men mellan tjänsterna torparn går ut på vallen och söker
gamla bekanta och bjuder på snus, eller kanske han vankar
bort till stallarnas rad och sköter sin häst och kanhända
går han och tränger sig in i sockenstugan och njuter
värmen från spiseln och trängs med pojkar som brottas kring härden
tills det ringer igen och han går att höra predikan,
kanske somnar han in, men han somnar som en rättfärdig.
Han har rätten därtill! Jag ville skaka hans näve!
Se på hans händer och se hur valkarna ligga som vackra
kvitton på ärlig id. Du läser i nävarna hur han
strävar för torva och barn, men i ögonen läser du, hur han
längtar på bondemaner till henne som födde hans ungar.
Låt honom gärna sova en kvart! Jag är säker att änglar
sjungit honom i sömn, och jag känner hans kraft då han vaknar.
Nu när predikan är slut och himlen gulnar i öster
lämnar jag torparn åt sig. Det stojas på vall och i stallar,
ljudet av bjällror och hästtramp och spring, och kanhända en gnäggning
vild och stark från en hingst går den stigande solen till möte.
A Engström:
att allt ungt du mötte med köld och hånande skepsis,
veknade du väl ändå en sekund, när du mindes din barndoms
julfröjd, om också ringa den var, eller rik, eller om den
alls icke fanns, men då bör du minnas även din saknad.
När låg snön på din gård så vit som julaftons morgon?
Täckande mjukt och skyddande mer än kylande låg den
festligt, ett hyende lik, som bretts att trampas av änglar.
När stod din skog så allvarligt hög med mumlande furor,
som en fylking av grå och bistra nordiska kämpar,
dryftande ryktet att Balder igen har låtit sig födas
fjärran i Österland och dragit i härnad mot Odin?
Och när det sen blev kväll med gran och glitter och vaxljus,
lackdoft och ljuvlighet och vänliga röster och blickar,
mor var ängeln, och far var ej mer bestraffarn och hämnarn,
himlen sänkte sig ned med ljus och värme och blidhet,
vällukt, sång och musik - det var paradiset på jorden!
Minns du, hur stjärnorna sen, när du spanade ut genom rutan,
liknade ljus i en osynlig gran med rötter i jorden
och en topp som försvann i det mörkblå mörkret däruppe?
Stjärnorna lysa i kväll. Högtidligt nära de hänga,
som då jag än var ett barn, men jag känner ock hur högtidligt
fjärmare nu de te sig än då, ty vilsnare sväva
tankarna under kupoln och ödslig tycks mig den vita
vintergatan mera än förr, en driva av stjärnor,
hopyrd måhända en gång av en suck från den eviges läppar.
* * *
Midnattens mystiska stund är ren förbi. Majestätiskt
vrider sig fästets mäktiga valv med mörker och stjärnor
över snöiga fält och isar och sovande byar.
Kanske ekar ett skott, när kölden biter i furan
inne i skogarnas natt, eller råma frysande sjöar.
Räven stannar och lyss, där han smyger i brynet och haren
spejar förskräckt sig omkring, där han gräver i snön efter rågbrodd.
Furorna sucka tungt med sakta vajande kronor
eller knarra med kvidande ljud och ängslas i sömnen.
Men bakom rutan med blommor av frost i det lutande torpet
tindrar ett flämtande ljus. Det tändes just när vi hunnit
stigen som bär mellan granarna in, till hälften igenyrd.
Ren står en strimma av rök ur det konstlöst murade fånget,
gnistor irra en kort sekund som hemlösa stjärnor,
tills de kyssas till döds av vita systrar på taket.
Inne i stugan är livet i gång och det rustas till resa.
Glöggpannan ångar ren på isiga kubbar av töre,
lågorna slicka med knallar och pip den tjäriga veden,
medan beskäftigt och vant ur sitt rosenbemålade väggskåp
hustrun tar kryddorna fram, kardemumma, kanel och rosiner,
pepparnejlikor, socker och allt för den ljuvliga drycken,
männens och gubbarnas fröjd och barnens och kvinnornas gamman,
ty det är sed och skick sen gammalt att innan till ottan
färden ställes man tär en smörgås med sylta och julkorv,
nedsköljd med brännvinsglögg, de gamlas nektar förvisso.
Gäspande sträcker sig torparen än i sin knarrande fållbänk
njutande tvåmansvärmen ännu tills helglat och sävlig
undan han skjuter sin fäll och svänger de håriga benen
ut över fållbänkens kant och plirar mot elden på härden,
medan det immar ur näsa och mun i morgonens kyla.
Men under fälln i sin bänk i motsatta hörnet av stugan
barnen ha vaknat och sätta sig upp och peta i näsan,
linhårshuvun och blå och sömniga, undrande ögon.
Stiga vi in, om du har fantasi? Det är jul, och vid julen
är du en omhuldad gäst, om från herrgård eller från landsväg.
Kanske doftar här ej av parfym. Det är mera reella
dunster som möta din nos, men längtar du efter lavendel,
finns den i dragkistan, torkad och strödd bland särkar och skjortor.
Döm ej, ty fattigmans mat är också fet under helgen!
Titta på korvarnas mängd, som hänger i taket, och vet att
skållingen låtit sitt liv, och frostiga paltar i boden
sia om kommande festliga bord med julglögg och dricka.
Glöggen tändes, och snart ur den blommiga koppen du njuter
av den härliga dryck, som gudarna sparat åt vinterns,
isens och norrskenens land. Den sticker kanhända i näsan,
men den doftar av jul och ligger och värmer i kroppen,
ramarnas ludd slätas ut, och ditt maskformiga bihang
om du än har det kvar, sig kröker i hisnande glädje.
Torparen dricker dig till och smackar och räcker åt hustrun,
vilken smuttar förnöjd med sin brygd och delar åt barnen.
Nu gäller: Upp i en hast! och ungarna myllrar ur sängen,
tvätta det svartaste av i trebensgrytan på spishälln,
gräla om västar och skor, men hustrun knäpper på lillbror
blångarnslivstycket hop, medan pilten gäspande kisar
in i brasan och vacklar ännu mellan sömnen och vakan.
Men från spiken vid dörrn tar torparen sotiga lyktan,
sen inom läppen han lagt en bänk av stärkande matsnus,
slår upp dörrn och in far en fläkt av den nattliga kylan.
Stjärnorna brinna som bloss, och det smäller och sjunger i knuten.
Torparen går till lidret och drar med seniga armar
släden vid skaklarna fram. Han öppnar dörren till fäjset
och stiger in till sin undrande häst. Men i båset bredvid har
kon i blinken sig rest. Vad kommer i natt väl åt husbond?
Snabbt är selningen gjord och bjällrorna skallra i kransen.
Pålle skrapar i snön, det ryker ur frustande mule,
knakar i skaklor och gnisslar in ibland under järnskodda medar.
Nu har natten fått liv. Det klingar av bjällror i fjärran.
Morgonbrisen tar i. Det rasslar, det faller av stjärnstoft
sakta från furorna ned i ljuset från torparens fönster.
Nu är släden för dörrn, och de packa sig hustru och ungar,
Pålle tar mot en smekande snärt på länden och hugger
i som det gällde hans vanliga lass, fast timmen är ovan.
Nu har natten fått liv! Det stampar och bjällrar på vägen,
slädar glida i kapp och mellan furorna blixtrar
stundom ett rykande bloss. Det gäller att hinna till ottan.
Barnsliga minne! Hur väldigt, hur högt, hur oantastligt
lyfte ej templet sin mur, och korset däruppe i höjden
sträckte till famntag mot stjärnor och moln sina gyllene armar,
ljuset sprutade ut ur rutiga fönster, och välljud
strömmade ned från klockornas par och välsignade nejden,
och det gjorde ej alls någonting att jag visste att Johan,
backstusittarn, ringarn, söp och svor, så det lyste
kring hans syndiga mun, då han blott med ett tramp av sin pjäxa
mäktade locka himmelsk musik ur svängande malmen.
Tonerna vällde först som en fors genom öppnade luckor,
tungt och mäktigt och sökande dock. Sen blevo de svanor
sträckande ut över hav av skog till längst bort i mörkret
döende sakta de segnade ner och blevo till skogssus.
Har du sett något ljus, som slår dig och tar dig och griper
fast om din själ som det ljus dig möter, då kyrkdörren öppnas
julottsmorgon och in du träder och tränges bland vadmal?
Talgljus ryka i hundradetal och du njuter av doften,
klockarn spelar så fint, som det gällde hans liv och befattning,
och när plötsligt församlingen står, krokryggiga gummor,
darrande gubbar och flickor i blom och kraftiga drängar,
upp och tar i på en gång: Var hälsad! ville du kanske
sjunga, du med, men din röst är stockad i halsen av tårar!
Varför? Käraste du, du är barn, om ock gubbe till åren.
Men mellan tjänsterna torparn går ut på vallen och söker
gamla bekanta och bjuder på snus, eller kanske han vankar
bort till stallarnas rad och sköter sin häst och kanhända
går han och tränger sig in i sockenstugan och njuter
värmen från spiseln och trängs med pojkar som brottas kring härden
tills det ringer igen och han går att höra predikan,
kanske somnar han in, men han somnar som en rättfärdig.
Han har rätten därtill! Jag ville skaka hans näve!
Se på hans händer och se hur valkarna ligga som vackra
kvitton på ärlig id. Du läser i nävarna hur han
strävar för torva och barn, men i ögonen läser du, hur han
längtar på bondemaner till henne som födde hans ungar.
Låt honom gärna sova en kvart! Jag är säker att änglar
sjungit honom i sömn, och jag känner hans kraft då han vaknar.
Nu när predikan är slut och himlen gulnar i öster
lämnar jag torparn åt sig. Det stojas på vall och i stallar,
ljudet av bjällror och hästtramp och spring, och kanhända en gnäggning
vild och stark från en hingst går den stigande solen till möte.
A Engström:
tisdag 16 december 2014
Fosterlandet
skall du visa kärlek till hemmets jord.
Nej, med handen vid plogen
och med slagan på logen
och med tankens kraft vid ditt arbetsbord.
Fosterlandet blir vad du gör det till -
blir så ljust och fagert och rikt du vill.
Det är du som bebor det,
av din gärning beror det;
fosterlandet blir vad du tror och vill.
Ej är Sverige fattigt, ej mörkt, ej kallt.
Det var järn i jorden när drivan smalt.
Och i sommarkvällsljuset
rodnar rågen vid suset
av den svenska furan som hägnar allt.
Snöland, solland, lyssna: kring skär och strand
sorla tusen böljor som kölden band.
Tusen vaknande unga
viljor verka och sjunga,
och det röjs, det plöjs i vårt fosterland.
A Lundegård:
Nej, med handen vid plogen
och med slagan på logen
och med tankens kraft vid ditt arbetsbord.
Fosterlandet blir vad du gör det till -
blir så ljust och fagert och rikt du vill.
Det är du som bebor det,
av din gärning beror det;
fosterlandet blir vad du tror och vill.
Ej är Sverige fattigt, ej mörkt, ej kallt.
Det var järn i jorden när drivan smalt.
Och i sommarkvällsljuset
rodnar rågen vid suset
av den svenska furan som hägnar allt.
Snöland, solland, lyssna: kring skär och strand
sorla tusen böljor som kölden band.
Tusen vaknande unga
viljor verka och sjunga,
och det röjs, det plöjs i vårt fosterland.
A Lundegård:
lördag 13 december 2014
Sankta Lucia, ljusklara hägring
Sankta Lucia,
ljusklara hägring,
sprid i vår vinternatt
glans av din fägring.
||: Drömmar med vingesus,
under oss sia,
tänd dina vita ljus,
Sankta Lucia. :||
Kom i din vita skrud,
huld med din maning.
Skänk oss, du julens brud,
julfröjders aning.
||: Drömmar med vingesus,
under oss sia,
tänd dina vita ljus,
Sankta Lucia. :||
Trollsejd och mörkermakt
ljust du betvingar,
signade lågors vakt
skydd åt oss bringar.
||: Drömmar med vingesus,
under oss sia,
tänd dina vita ljus,
Sankta Lucia. :||
Stjärnor som leda oss,
vägen att finna,
bli dina klara bloss,
fagra prästinna.
||: Drömmar med vingesus,
under oss sia,
tänd dina vita ljus,
Sankta Lucia. :||
S Elmblad:
ljusklara hägring,
sprid i vår vinternatt
glans av din fägring.
||: Drömmar med vingesus,
under oss sia,
tänd dina vita ljus,
Sankta Lucia. :||
Kom i din vita skrud,
huld med din maning.
Skänk oss, du julens brud,
julfröjders aning.
||: Drömmar med vingesus,
under oss sia,
tänd dina vita ljus,
Sankta Lucia. :||
Trollsejd och mörkermakt
ljust du betvingar,
signade lågors vakt
skydd åt oss bringar.
||: Drömmar med vingesus,
under oss sia,
tänd dina vita ljus,
Sankta Lucia. :||
Stjärnor som leda oss,
vägen att finna,
bli dina klara bloss,
fagra prästinna.
||: Drömmar med vingesus,
under oss sia,
tänd dina vita ljus,
Sankta Lucia. :||
S Elmblad:
Lucia
I natten darra
E A Karlfeldt:
de kalla väder.
Steg hör jag knarra
på vindens bräder:
i vita kläder
stod herrgårdsflickan,
med vaxljuskrona kring håret fäst,
nyss vid mitt läger och räckte brickan
lugnt i sin renhet åt yrväckt gäst.
Nu upp till gamman
i mörka tider!
Med tjärvedsflamman
Lucia skrider
i däld och lider.
I dörren gläntar
med morgonglöggen min muntre värd
och bringar bud, att ung dottern väntar
sin late körsven till festlig färd.
I tidig vinter
re´n snön är fallen,
och foten slinter
på frusna vallen,
och vit står tallen
som silverstaken
för månens prunkande högtidsljus,
och stjärnbloss brinna högt över taken
på djurens fållor och mänskors hus.
Och släden redes
med fäll och täcken,
och selad ledes
från klöverhäcken
den raske skäcken.
Med fröjd vi glida
igenom sovande skogars skjul.
Ur huvan tindrar det vid min sida
som morgongryning till härlig jul.
E A Karlfeldt:
fredag 12 december 2014
Försvar för strebern
Högt vittnar kindens färg och blickens feber,
min käre Johansson, att du är streber.
Du gnor och ligger i av tusan hakar,
för dina ideal knappt sömn du smakar.
Du reser riket runt och folket väcker
och alla onda makter du förskräcker.
Bekänn, o Johansson, du gör det mycket
för att få in ditt namn i tidningstrycket!
Betänker du då ej att tiden jagar
och slukar namn och rykten alla dagar?
Att dessa sekel som på sekel följa
skall namnet Johansson en gång bortskölja?
I bästa fall - säg, svalkas dig ej bloden? -
ditt namn skall dö uti isperioden.
Ja, sen så är det slut med ryktbbarheten,
sen vidtar stjärnlös svarta evigheten.
Då om din bragd uti det kommunala
skall ingen mer i tiders tider tala.
*
Fast kort är äran och fast flyktigt livet,
du hisnar ej inför det perspektivet.
Jag är så glad att ej din ärelystnad
blir släckt därav och dömer dig till tystnad.
Jag känner en som lystet sträckte gapet
mot högre ting än stadsfullmäktigskapet.
Men den som ville solar åt sig roffa
nu ligger vingsvedd på sin utdragssoffa.
Fast tämligt fri från ärelystnadsfebern,
han ropar ändå ljudligt: "Leve strebern!"
Ty utan dem som yvas i det lilla
vår värld dock skulle stå betänkligt stilla.
Hell därför er, som slita, knoga, sträva
för att ert lilla namn en stund må leva!
E Lindorm:
min käre Johansson, att du är streber.
Du gnor och ligger i av tusan hakar,
för dina ideal knappt sömn du smakar.
Du reser riket runt och folket väcker
och alla onda makter du förskräcker.
Bekänn, o Johansson, du gör det mycket
för att få in ditt namn i tidningstrycket!
Betänker du då ej att tiden jagar
och slukar namn och rykten alla dagar?
Att dessa sekel som på sekel följa
skall namnet Johansson en gång bortskölja?
I bästa fall - säg, svalkas dig ej bloden? -
ditt namn skall dö uti isperioden.
Ja, sen så är det slut med ryktbbarheten,
sen vidtar stjärnlös svarta evigheten.
Då om din bragd uti det kommunala
skall ingen mer i tiders tider tala.
*
Fast kort är äran och fast flyktigt livet,
du hisnar ej inför det perspektivet.
Jag är så glad att ej din ärelystnad
blir släckt därav och dömer dig till tystnad.
Jag känner en som lystet sträckte gapet
mot högre ting än stadsfullmäktigskapet.
Men den som ville solar åt sig roffa
nu ligger vingsvedd på sin utdragssoffa.
Fast tämligt fri från ärelystnadsfebern,
han ropar ändå ljudligt: "Leve strebern!"
Ty utan dem som yvas i det lilla
vår värld dock skulle stå betänkligt stilla.
Hell därför er, som slita, knoga, sträva
för att ert lilla namn en stund må leva!
E Lindorm:
fredag 5 december 2014
Ljung
Härinne i furudungen,
däruppe på gråstenberg,
där växer och blommar ljungen
i purpur- och rosenfärg.
Den växer bland bräken och enar,
den växer bland mossiga stenar,
den väver sin vackra matta
utöver de fattiga berg.
Den växer på mark så mager,
den blommar i höstens tid,
dock står den så täck och fager,
dock doftar den ljuvligt blid.
När sommarens fägring gulnar
och hösten i töcken mulnar,
då sända dess honungsdofter
en fläkt av förnöjsam frid.
De tusende blomster fina,
som fagra på heden stå,
mot solen så glatt de skina,
de skina mot himmel grå.
De göra så gott de kunna,
all världen så väl de unna,
all världen de ville giva
sin egen glädje, de små.
A M Roos:
däruppe på gråstenberg,
där växer och blommar ljungen
i purpur- och rosenfärg.
Den växer bland bräken och enar,
den växer bland mossiga stenar,
den väver sin vackra matta
utöver de fattiga berg.
Den växer på mark så mager,
den blommar i höstens tid,
dock står den så täck och fager,
dock doftar den ljuvligt blid.
När sommarens fägring gulnar
och hösten i töcken mulnar,
då sända dess honungsdofter
en fläkt av förnöjsam frid.
De tusende blomster fina,
som fagra på heden stå,
mot solen så glatt de skina,
de skina mot himmel grå.
De göra så gott de kunna,
all världen så väl de unna,
all världen de ville giva
sin egen glädje, de små.
A M Roos:
måndag 1 december 2014
Advent, advent
Advent, advent!
En dörr som står på glänt
till allt som i ett jordeliv av längtan mig har bränt.
Advent, advent!
En stjärna Gud har tänt,
som furste och som hjälpare sin son Han oss har sänt.
Fragment, fragment!
Nu må det vara hänt,
att med mitt ävlande och liv vart ingenting bevänt.
H Löwenhielm:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)